Kapad navelsträng och ny bok om järnåldern

Har några snabbt fösvinnande semesterdagar som jag använder till att städa ut mitt gamla arbetsrum på arkeologen i Uppsala. En hujedane massa böcker och pärmar med kopierade artiklar ska packas ned i lådor och flyttas hem - vad jag ska göra med dom där är lite av en utmaning, som när Herkules skulle städa ut Augeas stall... Det känns lite overkligt att kapa de sista banden till den institution som var den allra första jag läste vid när jag började universitetet.

Visserligen sitter vi inte längre i ärevördiga Gustavianum, inte ens i det vackra Konsistoriehuset vid Domkyrkan som vi bebodde några år på 90-talet, men personerna omkring mig är i mångt och mycket exakt desamma som när jag satte igång. Under några år mellan fil.kand och forskarutbildning läste jag andra kurser vid Stockholms universitet och arbetade på utgrävningar här och var i Sverige, men fortsatte att bo i Uppsala och hänga på institutionen i tid och otid. Nu har nästan alla mina vänner disputerat och varken jag eller min sambo har någon formell anknytning hit längre.

Det är en bitterljuv känsla att flytta ut och kapa navelsträngen. På plussidan känns det som att det är dags att fly boet, hävda lite självständighet, göra något annat. På minussidan... Tja. Jag kommer sakna att ha den som ett ankare i tillvaron, jag kommer sakna en del personer och jag kommer sakna att ha ett ordentligt arbetsrum med plats för alla mina böcker!!!

Fast en sak som jag definitivt kommer sakna är att se lådor med nytryckta arkeologböcker dimpa ned med ojämna mellanrum och sno åt mig ett alster (därav problemet med bokhyllan...). Som jag t ex gjorde igår, när jag hittade en ny bok av Frands Herschend, färsk från tryckeriet:
The Early Iron Age in South Scandinavia: Social Order in Settlement and Landscape. OPIA 46

Stilistiskt minimalistisk på utsidan, men med hårda pärmar och en del färgbilder på kartor och huslämningar. Boken är inte populärvetenskap, den riktar sig till arkeologer, historiker och kulturgeografer med intresse för landskapsutnyttjande, historiska processer och samhällsorganisation. Det är den första av två publikationer inom ett projekt kring yngre järnåldern (ja, yngre) finansierat av Vetenskapsrådet. Innan han kunde skriva vettigt om yngre järnåldern upplevde Frands att det fanns ett stort behov av en syntes och analys av perioden som ledde upp till denna tid. Jag vet precis hur han känner det, för det är ofta oerhört svårt att analysera något utan att förstå vad som lett fram till det (därav vissa omprioriteringar i min egen avhandling).

Boken har sex kapitel och en syntes. 1: The Human Landscape, 2: The Use of Graves, 3: Ordering House and Settlement, 4: Building Permanent Villages and Farms, 5: Ordinary Communities, 6: The Lanscape of Warfare. Kapitel 5 som tar upp gårdslämningar på Öland innehåller även en jämförelse med, och diskussion kring, romartida lämningar i Siwa i Egypten som har vissa gemensamma nämnare då båda förhåller sig som periferi till det dåtida Romarriket.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, järnålder, historia, uppsala universitet, Frands Herschend, landskap, vetenskap