fredag 13 mars 2009

Dubbla budskap om högskolornas framtid

Inga fler högskolor ska få bli universitet meddelar Leijonborg. Ett väntat beslut som de flesta både inom och utanför den akademiska sfären nog instämmer i (även om jag förstår att det finns en del mindre glada högskoleanställda naturligtvis). Vi har redan 14 universitet i ett land med 9 miljoner invånare - och jag har tappat räkningen på antal högskolor. Fragmenteringen har lett till att många institutioner har färre lärare än det finns fingrar på ena handen, samt en allt mer krympande skara doktorander, och inte så många studenter heller. Det är ju skillnad på ämnen och ämnen såklart - det är främst humaniora, språkvetenskaperna och till viss del samhällsvetenskap, med få möjligheter till externt finansierade forskningsprojekt, som ligger kymigt till.

En institution är inte en fabrik, man får inte ut en på förhand bestämd kvantitet forskning per forskarenhet. Tvärtom är t.o.m. den mest individuella forskning en kollektiv process, som får sin näring ur att det förekommer många olika hjärnor med olika bakgrunder, intressen, idéer och insikter. Debatter, kommentarer, tips, diskussioner och samarbeten är det som i längden skapar en kreativ och produktiv miljö. Det, och en stadig tillströmning av studenter som tillför sin egen energi till platsen.

Så inga fler universitet säger Leijonborg - men går samtidigt vidare med att säga:
Den gamla tanken att forskning bara bedrivs på universitet begravs definitivt.
Kvaliteten blir avgörande. Bra forskning ska stödjas, var den än bedrivs.
Här bryter min förståelse hop totalt. Att säga att forskning lika gärna kan bedrivas på högskolor är i praktiken att säga att alla är universitet, oavsett beteckningen - forskningen var den stora påtagliga skillnaden. Eller rättare sagt, forskning fick bedrivas på högskolor förut men bara i samarbete med ett universitet som stod för examinationen. Ministern menar att skillnaden nu ska bestå i att Högskolorna ska profilera sig, medan universiteten får möjlighet att forska på bred front. En hårfin skillnad alltså, och det innebär att resurserna och de goda forskarna fortsätter splittras upp på många olika arbetsplatser. Med den skillnaden att nu krävs inte längre ett formellt samarbete mellan dessa arbetsplatser, med möjlighet att ta intryck av varandra. Det är ju just i mötet mellan olika projekt och forskningsgrenar som de verkligt givande insikterna görs. Jag ser fler murar, inte färre.

Fram tills nu har det ändå varit en kvalitetsskillnad mellan att finnas vid universitet gentemot högskolor som kunnat vara lockande för forskningsprojekten. Men om de senare får stora välfinansierade, trendiga profil-forskningsprojekt kan man fråga sig hur många enskilda forskare som vill förlägga sig till universiteten som har långt högre overheadkostnader - inte minst pga att vi måste finansiera de nationella universitetsbiblioteken, en kostnad högskolorna inte behöver bidra till. Personligen anser jag att universitetsbiblioteken borde få bli en nästan helt egen fristående enhet, med tydliga egna drifts- och forskningsanslag från staten. I dagens digitala värld där man inte längre tar sig fram i häst och kärra är deras bidrag på nationell nivå och det bör belysas bättre.

Jag skulle önska att utbildningsdepartementet noga studerade forskningsresultat kring vilka sorters kriterier i form av organisation, lokaler, infrastruktur, antal forskare och mängd studenter som krävs för att skapa en god miljö för högre akademiska studier och forskning. Dela sedan det med studentunderlaget och besluta utifrån detta grovt sett hur många utbildningsplatser inom olika huvudområden vi bör ha i vårt avlånga land. Universiteten på olika platser kan profileras lika bra som högskolorna, med möjlighet att ansöka om medel för samarbetsprojekt mellan olika enheter. Geografiskt spridning är också bra. Tro mig, man samarbetar inte automatiskt bara för att man råkar sitta i korridoren intill.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

3 kommentarer:

Hemlige sa...

Eftersom högskolorna nu skall kunna få kunna få rätt att examinera doktorer, om de når hög kvalitet inom ett område, så kan det ju t o m vara en fördel att flytta från universiteten. Högskolorna har mindre administration (tar mindre av de externa anslagen), mindre undervisningskrav och i vissa fall mindre konkurrens om anslag. Vem som skall bedöma och bestämma om högskolorna har tillräckligt hög kvalité för att få examinera doktorer verkar oklart, men känner jag Leijonborg rätt, så är det nog Leijonborg själv som bestämmer det.

Anonym sa...

Forskning ska ska där det är lämpligt och gamla stela universitet är definitivt inte lämpliga per definition. De, om några, behöver konkurrens, hård konkurrens, som idag baseras på nyttoaspekten och inte gamla lagrar. Här har snabbfotade högskolor och företag stora fördelar.

tingotankar sa...

@anonym. Jag håller definitivt med om att det behövs en hel del konkurrens, och att ingen ska ha rätt att vila på gamla lagrar. Som Hemlige påpekade är det ju snarast risk för att det blir total migration av forskare från universitet till högskolor, än tvärtom. Problemet är att små institutioner med mycket få anställda och forskarstuderande knappast kan konkurrera med varandra, de har för mycket att göra bara att överleva. Sammanslagna institutioner med olika avdelningar kan vara en lösning, men det kommer alltid vara revirstrider dem emellan.

Den stora frågan är om det kanske duger med 2-3 stycken lite halvstora enheter som konkurrerar om utbildning inom ett område, istället för 7-8 stycken som ibland är fallet idag. Sen vill jag igen påpeka att en lite farlig konsekvens av förslaget är just det att högskolorna inte kommer behöva samarbeta med universiteten på samma sätt i framtiden. Jag tror att båda två förlorar på det i längden, högskolorna behöver universitetens nätverk och förankring, och universiteten behöver definitivt kreativiteten och nytänkandet på högskolorna.

Mer samrabete - inte mindre, skulle jag önska.