Vad gjorde Watchmen för oss?

Nästa fredag har Watchmen premiär i Sverige, förra veckan gick den upp i USA i en mindre mediastorm av publicitet som faktiskt överskuggar Batman: Dark Knight förra sommaren. Det har sina förklaringar. Alan Moore's Watchmen är tillsammans med Miller's The Dark Knight Returns (ej att förväxla med den snarlikt nämnda filmen) hela sinnebilden för superhjälte-seriernas intåg på den offentliga kulturarenan på 1980-talet (båda utkom 1986). Miller tog en etablerad superhjälte och satte honom i en dystopisk nära framtid, då han blivit gammal och bitter. Moore skapade en egen uppsättning superhjältar (inspirerade av vissa förlagor) och placerade dem i en egen värld, lik och ändå olik vår egen. Superhjälteserier har alltid handlat om "suspension of disbelief", läsaren accepterar att det är helt okej för en vuxen man att springa runt i trikåer med kalsongerna utanpå och bekämpa minst lika märkligt utklädda skurkar. Moore ställde frågan: vad hade egentligen hänt om några människor på 40-talet, inspirerade av de nya serierna, gjorde detta i verkligheten? Vilka skulle de vara, vad var deras drivkrafter, vad skulle konsekvenserna bli? Och vad skulle ske om det verkligen fanns en riktig supermänniska, som var lojal mot sin nations ledare?

Man kan läsa mer än man någonsin skulle vilja om både serierna bakom filmen och filmen själv den senaste veckan - både från hatare, älskare och de likgiltiga. En artikel som jag snubblade över kunde jag inte låta bli att känna mig föranledd att gå i polemik mot. Filmkritikern Grady Hendrix skriver i Slate: Watchmen Failed. The revolution it was supposed to inspire—comics about ordinary people—never happened.

Hendrix har en del intressanta och givande tankar kring i vilken mån Moores verk verkligen ändrade något, och hur pass stort dess inflytande över serievärlden blev egentligen. Han har helt rätt i att många av de teman som togs upp i serien aldrig riktigt etablerats inom mainstream serier av DC eller Marvel, och att en hel del blev omtolkat till en sorts självspäkning av mörkersinta hjältar (mer Miller än Moore skulle jag påstå). Moore var själv mer intresserad av att lyfta fram "vanliga" människor i serien, de som också lever i samma värld men inte drar på sig kostymer - och som i slutändan lider mest av hjältarnas framfart

Problemet med Hendrix text är att den utgår ifrån att för att något ska anses vara banbrytande och ha inflytande så ska det generera kopior och regelrätta efterapningar. Det är som att säga att James Joyces Odysseus inte påverkade litteraturen för det har inte kommit särskilt många romaner efter det som utspelar sig under en enda dag, är omtagningar av antika verk och har en lång sekvens av en inre monolog. På sätt och vis kanske Miller hade mer påverkan på superhjälte-serierna när det gäller de stora etablerade namnen, och då mer utifrån vad han gjorde för Daredevil än för Batman i min mening, men Moore tillförde en del viktiga element som ingen serieredaktion har kunnat bortse från sedan 90-talet. Han politiserade superhjältarna, och ställde dem inför ett olösligt dilemma: var deras uppgift att hjälpa den polisiära makten, eller motarbeta den?

Det mest avgörande var att ingetdera av svaren var "rätt". Å ena sidan är Moore i grunden en anarkist, han ser på makten som korrumperad och korrumperande, på kontrollsamhället som bara en hårsmån iväg från fascismen. Å andra sidan kan han inte köpa myten on Den Starke Mannen, försvararen av det Goda, det Rätta och Mänskligheten mot Staten (vilket Miller är mer benägen att göra). V var aldrig en ledare av män, Dr Manhattan tappade all sin mänsklighet och Ozymandias var i slutändan värre än det han sade sig kämpa emot. Inte heller har Moore samma beundran av anti-hjälten som Miller har i Batman och Sin City. Rorschach som definitivt har kultstatus, avkläds bokstavligt talat sin mytiska aura mot slutet. Han är våldsam, asocial, illaluktande och patetisk - och allt annat än häftig utan sin mask (om än fortsatt livsfarlig). Hans kamp mot brott leder till slut att han förråas så till den grad att inte ens hans bästa vän klarar av honom. Samtidigt är han den kompromisslöse, som vägrar göra fel av rätt anledning, och hans slut är både ärligt och ovärdigt på samma gång.

Även om mycket av detta inte förekommer i Marvel och DC idag i deras huvudtitlar, så ger båda förlag ut andra titlar som är mer extrema, svartsynta och komplexa som definitivt inte skulle ansetts gångbara innan Watchmen. John Constantine är en annan skapelse av Moore, som fick sin egen serie 1988 under andra kreativa människors ledning. Den är fortfarande i gång och har mycket av det som Hendrix efterlyser, en anti-hjälte som det verkligen kan vara svårt att gilla ibland, en pessimistisk syn på världen, vanliga människor som hamnar i kläm, och med framsidor som är både konstnärliga och endast undantagsvis visar hjälten eller något ur handlingen. Samma sak gällde för Neil Gaimans makalösa Sandman-serie och en hel del annat i Vertigo-avdelningen av DC. Marvel ger med jämna mellanrum också ut mer "vuxna" serier (t ex inom sin Icon-avdelning, kolla särskilt in Incognito).

Men kanske det yttersta tecknet på att det nu finns en hel generation serieskapare som växte upp med Moore och Miller är cross-over temat Civil War som Marvel körde 2006-2007 i alla sina huvudtitlar. I den ställs hjälte mot hjälte när USA bestämmer sig för att alla mutanter måste registreras och att maskerade hjältar ska jagas ned och spärras in. Poängen är inte så mycket att Iron Man (för registrering) ställs mot Captain America (mot), utan att svaret inte är enkelt. Visserligen finns det ljusskygga personer bakom registrerings-ivern, men det är minst lika problematiskt att acceptera att potentiellt livsfarliga människor går omkring utan kontroll.

När Claremonts X-Men ursprungligen ställdes inför kravet på registrering av mutanter i början av 1980-talet var valet mer entydligt - dåligt! Nästan 30 år senare är svaret detsamma - men med med tillägget att alternativet är dåligt det med. Ingen kan vinna, alla förlorar. Även de godaste intentioner leder käpprätt ned i avgrunden, och det är de vanliga människorna som betalar det högsta priset. Alla som skapar superhjältar idag måste på ett eller annat sätt förhålla sig till Moores bidrag till genren: V för Vendetta och Watchmen. Precis som filmskapare måste förhålla sig till Bergman och Fellini, författare till Joyce och målare till Picasso - vare sig de tar intryck av dem eller ej. Det är det som gör Watchmen till ett av de viktigaste kulturella verk som skapats inom serie-genren, inte antalet kopior det genererat.

Läs även andra bloggares åsikter om watchmen, film, serier, superhjältar, Alan Moore, Frank Miller, Dark Knight, batman, populärkultur