Att kedja fast hästen får inte kossan tillbaka i båset

Isobel skriver idag om ett desperat och totalt missriktat försök av två mediajurister i USA att gör det olagligt för sökmotorer på internet att söka på hela sidor - de ska bara få söka på rubriker (för rubriker återger ju korrekt vad ämnet handlar om...). Det som gör mig deprimerad är mest hur missriktat det här är. Försöken att få Odjuret tillbaka i Pandoras ask är bortkastad energi. Med det inte sagt att sådana här inställingar utgör ett reellt hot mot internet som vi känner och älskar det idag, men istället för att lägga behövlig energi på att hitta nya vägar bränner man ut sig på stoppa något man i slutändan aldrig kan stoppa, på sin höjd sakta ned. Lite som när folk bönade och bad skivbolagen på 90-talet att starta legitima nedladdnings-sajter, de vägrade och resultatet har vi idag. Ska media göra samma misstag?

Allra mest deprimerande är att det verkar vara så svårt för de stora mediaföretagen, tidningarna framförallt, att inse att bloggar inte är fienden - tvärtom. Det klagades redan på 90-talet (och 80-talet) att färre och färre läste tidningen. Nu finns det en armé löjligt samhälls- och kultur- och politik-intresserade bloggare som fyller nätet med uppmaningar till sina läsare att kolla in än den ena, än den andra artikeln. Vissa journalister har närmast fått fanklubbar på nätet som följer dem var de än placerar sin text. Sakta har nättidningarna börjat utnyttja denna gratisreklam lite mer effektivt, men de har en lång väg att gå. Och nej - jag vet att detta inte är inkomster i vanlig mening, men det är nog dags att lägga lite mer energi på att fundera ut hur man ska använda engagemang, intresse, kunskap och passion hos läsarna på ett sätt som blir den nya affärsmodellen i framtiden. För den gamla är på väg bort, vare sig man vill eller ej. Om mindre tid lades ned på att misshandla den egna fanklubben kanske man hade kommit längre vid det här laget.

Vanity Fair har ett otroligt intressant reportage om New York Times och dess ansvarige utgivare Arthur Sulzberger Jr, mannen som var ansvarig att göra NYT till den mest välbesökta mediasidan i världen. En tidning med globalt renommé som nu vacklar på avgrundens kant - precis som många andra. Vad som är intressant är inte bara hur NYT drivs, vilket är ganska unikt i sig, utan de chanser Sulzberger faktiskt missade också med det nya mediet internet. Obligatorisk läsning för alla som intresserar sig för journalistik och internet.

Den stora frågan lyder: Säljer journalistik?
En hel del verkar tveka och lutar åt nej. men jag vill påstå detta: Journalistik säljer dåligt, men dålig journalistik säljer sämre.
Varför ska jag betala för TT-meddelanden och ordagranna citat från politiker i en tidning som jag lika snabbt kan hitta på nätet eller få gratis på tåget? Vad jag är villig att betala för är analys och välskrivna texter - inte konflikt-knarkande snyfthistorier (Göran Everdahl rules!). Jag är inte villig att betala ett öre för att få pappersversionen av de flesta dagstidningar i Sverige i dagens läge, där följdfrågor nästan aldrig ställs, bakgrunden inte presenteras och analysen lyser med sin frånvaro (vissa enstaka underbara undantag förekommer). Jag går däremot och köper Vanity Fair med jämna mellanrum (de gånger jag inte kan sno den från mamma).

Troligtvis är inte jag och resten av allmänheten i nuläget villiga att betala vad det verkligen kostar med god journalistik. Så det behövs mer nya affärsmodeller och mer kreativa lösningar. Att köpa en rejäl kätting och kedja fast hästen löser dock inte problemet med att kossan springer fri på ängen och inte kan mjölkas.


Läs även andra bloggares åsikter om journalistik, media, internet, bloggar, upphovsrätt