Ibland är verklighetsflykt den enda verklighetsförankring vi behöver

Jag är inte främmande för att kräva lite verklighetsförankring vid universiteten och högskolorna. De ska ju ändå inte syfta uteslutande till att vara nöjesfält utan bör ge vissa färdigheter som gör att man kan klara av arbetsmarknaden i alla dess skiftande former. Så det får gärna finnas med moment på både grundkurs och avancerad kurs som hjälper till med detta. Vad jag däremot skjuter ragg inför är när politiker tror att de kan använda forskningen vid universiteten som en sorts patent-fabrik. Mata in X antal forskare som ska ha hand om problem Y och få ut resultat Z. Helst inom 5-10 år.

Det finns så många problem med det tankesättet att jag knappt vet var man ska börja. Inte så att forskning ska vara en fredad zon för verklighetsanknytning, tvärtom. Men det är extremt märkligt, för att inte säga häpnadsväckande, att man får för sig att en liten skara förtroendevalda ska vara kapabla att välja ut exakt vilka forskningsområden som man ska satsa på och som kommer ge bäst resultat. Om någon borde veta det så tycker man att det borde vara de som tillbringat sitt liv och investerat hela sin själ i forskningen och vet ni vad - vi har ingen aning! Vi har spekulationer, åsikter, intentioner, övertygelser och viljor som kan pulverisera berg - men vi har absolut ingen konsensus om vad som i ett framtidsperspektiv ger utdelning, själsligt eller materiellt. Därför att det är per definition omöjligt.

Det är ju självklart egentligen, hur skulle vi kunna veta det? Vem visste att Kopernicus idoga stjärnstudier skulle få sådan effekt? Vem anade att Galvanis knäppa experiment med att leda statisk elektricitet genom döda grodben skulle leda till uppfinnandet av batteriet av Volta? Vem hade en susning om att Einsteins närmast filosofisk-matematiska funderingar kring universum och ljus skulle kunna leda till så omvälvande tekniska genombrott? Om politiker fått styra skulle historia fortfarande bara vara ett rabblande av kungalängder och hyllande av nationalstaten, och Darwins fleråriga resa på Beagle för att samla djur och växter skulle aldrig blivit finansierad. Om vi inte kan lista ut vilken typ av bil som säljer om 10 år och hur vi undviker att störta hela den globala ekonomin i kris med jämna mellanrum, hur ska vi då kunna veta vilken typ av forskning som ska ge oss de där genombrotten vi så desperat behöver?

Jag oroas rejält för den klåfingrighet och detaljstyrning som mer och mer tar över myndigheterna. Det gäller inte bara här i Sverige, utan i många andra länder. Jag påminns sådana här stunder om ett parti i en av Peter Englunds böcker om 15-1600-talet (Ofredsår tror jag det var). Politikerna under denna tid upptäckte till sin förtjusning att städer bidrog med stora intäkter till statskassan. Det beslöt därför helt logiskt att det skulle bli fler städer i Sverige (= ännu mer intäkter) och skickade ut stadsbrev till varje halvstor by med storhetsvansinne. Resultat blev mycket förvånande inte alls så spektakulärt som de hade trott. Knappt nåt alls faktiskt.
Det första vi lär oss av historien är att vi aldrig lär oss av historien...


Läs även andra bloggares åsikter om högskola, universitet, forskning, politik, utbildning