Vänta, vad pratar vi här om egentligen?

Lost in translation - förlorat i översättningen - är något som tar oerhört mycket kraft och energi från många debatter och diskussioner. Vi har alla suttit i möten och hört folk tala förbi varandra fullständigt, vi har läst debattinlägg som verkar röra helt olika frågor fast de inblandade tror att de diskuterar samma problem, vi har fastnat i surrealistiska bråk runt fikabordet på arbetsplatsen där man blir ovänner för livet trots att man egentligen håller med varandra... Tro inte att humanister, som borde vara överutbildade på att söka fram definitioner och logiska resonemang, är ett dugg bättre än gemene man - tvärtom är vi vanligen värst av alla (kanske ett avhandligsämne eller fem om varför det är så?).

Michael E Smith är amerikansk arkeolog med bloggen Publishing Archaeology där han skriver om forskning, publicering och Open Access med ojämna mellanrum. När han skriver är det alltid intressant. Som nu senast där han tar upp den språkförbistring som verkar finnas hos en del akademiker gällande vad begreppet Open Access betyder. Han återpublicerar ett inlägg av Andrew A Adams, systemvetare vid Reading University, som kritiserar Kathryn Sutherland. Denna professor i textkritik(!) har tydligen skrivit en debattartikel i Times Higher Education där hon beklagar vurmen för Open Access eftersom det enligt henne underminerar den viktiga vetenskapliga kutymen att referera till varifrån man fått kunskap och information:

But if the for-free component of open access repositories challenges more than
the filters and costs of conventional distribution, if people feel free to take
your research, your ideas, without proper reference or attribution, if they
believe all debts are already paid (because, as some argue, public taxes
subsidised the initial research), how exactly will it work? What credit will be
left to us?

Som Adams påpekar verkar Sutherland helt ha missförstått vad Open Access handlar om! Troligen (jag gissar vilt här) blandar hon ihop det med upphovsrätts-debatten som också florerar. Men OA i forskning handlar ju inte på några plan om att man fritt ska få använda andras resultat utan att referera till dem - tvärtom! Det handlar om att alla ska ha rätt att få tillgång till vetenskapliga texter när de forskar, inte bara de som backas upp av en stor budget. Syftet är att man direkt ska kunna lägga in referenser som alla ska ha möjlighet att dubbelkolla och dra nytta av och på så sätt kan information om intressant forskning spridas vidare snabbt och enkelt, vilket i slutändan ger upphov till fler citations och knappast färre... Inte som i dagsläget där vissa tidskrifter är gömda bakom dyra prenumerationer och bara finns att tillgå på ett fåtal bibliotek. Att en professor i textkritik har en så fullständigt snurrig bild av vad debatten handlar om gör mig mörkrädd. Adams skriver även en mer utförlig kritik av Sutherlands resonemang på sin egen blogg.

Nina Doshi på PLoS skriver om sitt arbete på denna öppna publiceringsenhet och om hennes eget arbete med OA och arkeologi vilket bland annat resulterat i en master-uppsats om arkeologiska databaser på nätet. Judith Winters, redaktör på Internet Archaeology, diskuterar lite kring OA och arkeologi i det senaste numrets redaktionella text. De ska övergå till OA men verkar ha satsat på ett ganska komplicerat system, där fri tillgång ges till brittiska högskolor, u-länder som berörs direkt av respektive artiklar, samt om författaren täcker kostnaderna helt och hållet fritt tillgänglig. Jag förstår inte riktigt hur de ska organisera detta eller om det snarare är att ge sig själva ett än mer krångligt sytem.

Vikten av att att bedöma publicerat material efter innehåll snarast än efter utseende och fin logo blev förödande tydligt häromsistens i kölvattnet av domstolsförhandlingarna mot läkemedelsföretaget Merck och deras produkt Vioxx. Det kom då fram att de ingått en ohelig allians med publiceringsförlaget Elsevier att skapa The Australasian Journal of Bone and Joint Medicine - en "tidskrift" som kom ut i flera nummer men uteslutande innehöll återpublicerade artiklar och specialtillverkade referat som gav positiva resultat rörande deras läkemedel (och aldrig de som sa att Vioxx kunde orsaka hjärtattacker). Att avslöja att hela produkten inte var mycket mer än en köpt annonsbilaga var i det närmaste omöjligt för läsare - den såg helt "riktig" ut, med redaktion och allt. Företaget kunde använda sig av detta för att sätta upp ytterligare en referens på listan över positiva studier. Tydligen är detta inte det enda exemplet på sådan bluff-tidskrift som Elsevier låtit ge ut mot "en rimlig ersättning".


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, publicering, vetenskap, forskning, Open Access, upphovsrätt, medicin, Merck, Elsevier