Jag var på Vetenskapsakademien igår för första gången, och lyssnade på Alan Sokal som hade bjudits in för att prata om vikten av vetenskaplighet och vetenskapligt tillvägagångssätt inom alla typer av forskning. Föredraget var helt okej, men inget särskilt omvälvande. Martin berättar lite mer ingående vad han tog upp.
Alan Sokal och åhörare på trappen utanför Vetenskapsakademien.
Det som förvånade mig lite var under diskussionen efter, där så pass många ur publiken ville diskutera vidare möjligheten/svårigheten med att jämka vetenskaplighet med religiös sensibilitet. Ungefär den fråga jag innan dess skulle trott var den som minst engagerade de som kunde tänkas dyka upp på en föreläsning av post-modernismens främsta(?) antagonist på en svensk vetenskapsinstitution. Inte för att det inte finns kreationister och förespråkare för mer religion i skolorna och i samhället i vårt extremt sekulariserade land, men de är ändå en ganska undanskymd grupp jämfört med de mer påtagliga problemen med pseudo-vetenskaper inom framförallt medicin i min mening. Och debatten mellan social konstuktionism och empiricism är fortfarande kännbar inom universitetsvärlden iallafall, även om dammet lagt sig lite efter de värsta dusterna på 90-talet.
Olle Häggström och Alan Sokal under diskussionsstunden.
Jag kan hålla med om mycket av det Sokal förespråkar, även om jag hellre skulle använda begreppet 'källkritik' (och självkritik) än 'vetenskaplighet' när det gäller humaniora. Även om Sokal betecknar vetenskaplighet som en metodik (dvs verifiera, falsifiera, testa, revidera och justera mot en fysisk verklighet) och inte specifikt påstår att all kunskap måste vara kvantifierbar och mätbar som en del kanske kan tro, så är det svårt att hålla kvar den distinktionen i allmänna debatter. Det blir lätt en sandlåde-debatt där de som vill studera komplexa och kvalitativa frågor, där ett enskilt 'rätt' svar inte nödvändigtvis existerar (är det t.ex bättre att se till gruppens väl än individens väl i ett samhälle?) blir överkörda av de 'hårda' vetenskapsgrenarna (vilka, som min syster nyss påminde mig om, inte inbegriper så flummiga ämnen som biologi).Som av en tanke så hade min doktorand-kollega Anna Gatti idag seminarium på institutionen, där hon presenterade sitt avhandlingsprojekt som nu närmar sig sitt avslut. Anna använder sig av diskurs-teori i ett försök att dels analysera en del av de undermedvetna men styrande mentala föreställningarna inom svenska arkeologi i slutet av 90-talet, framförallt kring sådana begrepp som kön, identitet, grav etc. Hon gör också ett försök att presentera alternativa sätt att diskutera och resonera kring ur arkeologisk synvinkel besvärliga lämningar.
Under en stor del av yngre bornsåldern och äldre järnåldern förekommer små samlingar av kremerade människoben i mer eller mindre tydliga deponeringar. Är dessa gravar? Många av dem innehåller definitivt inte hela skelett, eller ens ett representativt urval av en männsikokropp. Det finns också platser där spridda enstaka männsikoben hittas i kombination med djurben och vissa artefakter såsom smycken och dräktdetaljer. Det finns "tomma" gravar, dvs anläggningar som liknar gravar med som inte innehåller några rester av människa. I en del fall kan det röra sig om naturliga anledningar till att dessa försvunnit, men i andra fall verkar de aldrig ha innehållit ben. Om de inte är gravar, vad är de då? Vad menar vi egentligen med begreppet grav, en företeelse som vi idag tenderar att definiera utifrån ett judeo-kristet förhållningssätt till individen och döden. Är det ens relevant att leta efter sådana kategorier i alla perioder av förhistorien?
Det är ett ständigt problem för arkeologin (och flera andra forskningsdiscipliner för den delen) att vi blir styrda av de begrepp och kategorier vi väljer att använda oss av - och de kan dessutom ändras efter hand, nya tillkommer och andra försvinner. En trevlig aspekt av Annas avhandlingsarbete är att hon inte nöjer sig med den dekonstruktivism som ofta verkade vara själva syftet med många po-mo-arbeten på 1990-talet, utan försöker vara konstruktiv och ge konkreta exempel på hur man åtminstone kan göra ett seriöst försök att bryta sig loss och studera sina egna förutfattade meningar, och ifrågasätta sina grundläggade utgångspunkter.
Sen är det tyvärr så att man måste använda sig av begrepp och termer i tal och skrift, om inte varje utläggning måste kringgås av långa diskuterande monologer kring vartenda fenomen. Det kan vi nog aldrig komma ifrån. Men lite källkritik (och självkritik) skadar aldrig.
Förresten - på en del anställningsintervjuer jag suttit med på har den sökande fått frågan "vad är vetenskaplighet för dig?". En fråga som genererat några av de mest intressanta och avslöjande svar jag någonsin upplevt i ett sådant forum, från de som hamnar i 10-minuters monologer om allt mellan himmel och jord, till de som får total munhäfta och bryter samman, till de som ger fenomenala tankeväckande svar.
Så hur skulle DU kära läsare svara på en sådan fråga...?
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, humaniora, vetenskap, forskning, diskursanalys, Alan Sokal
11 kommentarer:
Tack för ett intressant referat och tankeväckande resonemang! För mig som är naturvetare handlar vetenskaplighet mest om reproducerbara experiment och verifierbara resultat. Dessutom har jag förstås en tendens att tycka att mätbarhet, diagram med många datapunkter osv är viktiga. Men jag har med tiden insett att vetenskap också kan handla om annat än mätdata...! Jag kommenterar detta, plus vad vi ser i våra studier vad gäller vetenskaplighet och förtroende för forskning, på VA-bloggen idag (v-a.se/blogg).
Det var ett intressant inlägg du skrev på bloggen.
Don efter person tycker jag. Om man ska studera fysikaliska egenskaper krävs det verifierbara experiment och tydlig data. Ska man försöka förstå hur det kom sig att fransmännen gjorde revolution 1789 kan man vinna mycket på att studera och sammanställa data, men i sig kan de inte ge svar på något. Man kan testa sina hypoteser till viss del, men de går aldrig att verifiera eftersom den tiden och platsen och stunden aldrig kommer igen.
För mig är vetenskaplighet i grunden att ha källkritik, vara självkritisk, vara tydlig med vilka begrepp man använder sig av, ha respekt för det material man studerar och ta ansvar för de tolkningar man framför. Samt vara öppen för att revidera sina slutsatser om det framkommer nya fakta.
Vetenskaplighet kan för mig sammanfattas med ett namn;
Karl Popper.
Man kan ju tänka sig att det inte t.ex. delar av arkeologin är lika lätt att tillämpa som inom t.ex. matematiken, men varje sann vetenskapare bör nog ändå i så hög grad som möjligt försöka tänka i de banorna.
Tyvärr verkar många tongivande inom t.ex. näringslära och medicin som ju ändå är områden där det borde vara självklart att man skall följa den metodiken, men de verkar i stället börja med att skriva ner hur de vill att det skall vara och sedan försöka leda i bevis att det faktiskt är så.
Likt kreationisterna använder de vetenskapen som en krycka att stötta sig mot snarare än som en lykta för att lysa sig fram till sanningen.
"komplexa och kvalitativa frågor, där ett enskilt 'rätt' svar inte nödvändigtvis existerar (är det t.ex bättre att se till gruppens väl än individens väl i ett samhälle?)"
Om man vet att det inte finns ett enskilt rätt svar så är det inte en vetenskaplig fråga utan en värderingsfråga. Jag tycker att man inom humanistisk fakultet ägnar alldeles för mycket resurser åt sådant. Det hör hemma på morgontidningens kultursida, inte på universitet.
Jag brukar säga som så att reproducerbarheten inte nödvändigtvis ligger i de kvantitativa svaren utan i processen – dvs, givet det här utgångsmaterialet, går det att följa forskarens resonemang/kan man reproducera metoden? Sen kanske man ändå inte håller med om slutsatsen, men det ska ha varit presenterat på ett sånt sätt att alla kan hålla med om att det är en rimlig slutsats. Sen kan man föreslå ytterligare forskning för att stärka/förkasta slutsatsen.
Martin: "Om man vet att det inte finns ett enskilt rätt svar så är det inte en vetenskaplig fråga utan en värderingsfråga."
Jag håller med om att kvalitativa frågor inte är naturvetenskap, men jag håller inte med om att de därmed inte är vetenskapliga. Jag har svårt att acceptera att Poppers extremt snäva definition ska gälla för all forskning som vill kalla sig vetenskaplig, för jag anser att humaniora och samhällsvetenskaperna är mer än bara vagt kvalificerat tyckande.
Om värderingsfrågor bara diskuterade i kulturpressen skulle vi ligga rejält illa till i min mening. Vi måste våga att även ta upp frågor som inte har några absoluta svar. Bara för att det inte finns ett enda svar så betyder det inte att alla svar är lika goda - det är ett logiskt felslut i min mening.
Det Kai skriver om att kunna följa resonemanget och acceptera att tolkningen är rimlig är en ganska god modell i min mening. Med det inte sagt att alla rimliga tolkningar är "lika sanna" - vi måste alltid fortsätta att kritisera och diskutera våra slutsatser i ljuset av ny kunskap och nya fakta.
”Bara för att det inte finns ett enda svar så betyder det inte att alla svar är lika goda”
Just. Nånstans hamnar man väl i att det är en värderingsfråga, men på vägen bör man ha kunnat sortera ut vad som baseras på rimliga argument och vad som bara är löst tyckande. ”Skatterna bör sänkas, eftersom jag vill ha mer pengar.” har samma slutsats, men är ändå ett sämre svar än ”Skatterna bör sänkas, för att följande studier ger vid handen att det ger följande fördelar för folkflertalet: …” Om man sen ställer den senare mot ”Skatterna bör höjas, eftersom följande studier anger dessa andra fördelar för folkflertalet: …”, ja, då kanske det inte finns nåt för alla acceptabelt sätt att bestämma vilket av a eller b är ”korrekt”. Då får man rösta efter hur det känns i magen.
Grundtesen enligt Popper är ju ändå att man gör observationer, skapar en hypotes som förklarar observationen och sedan försöker motbevisa sin hypotes.
Det bör väl fungera även inom arkeologin? Speciellt viktigt är att forskning aldrig innebär bevis för något, bara att hypotesen ännu inte motbevisats. Enda undantaget är möjligen matematiken i vissa situationer.
Absolut viktigast är att man för att kunna kalla sig forskare försöker motbevisa sin hypotes, och uppmuntrar alla andra att försöka motbevisa den. Detta syndar många emot, inte bara inom humaniora.
Jag uttryckte mig kanske lite otydligt. Det vimlar av frågor inom arkeologin som man praktiskt sett aldrig kan få rätt svar på därför att källmaterialet är klent. Men de skiljer sig från värderingsfrågor som principiellt aldrig kan få ett enda rätt svar oavsett hur mycket källmaterial man får tag i.
Vi kan aldrig fastslå en gång för alla huruvida dödsstraffet är moraliskt rätt, eller huruvida Beatles eller Stones är bäst.
Om man i förväg vet att en fråga inte kan besvaras oavsett mängden och kvaliteten på källmaterialet så är det inte en vetenskaplig fråga. Och jag tycker universiteten borde lägga ner arbetet med sådana frågor, t.ex. inom de estetiska disciplinerna. Litteraturvetenskap är t.ex. finemang så länge man jobbar med frågor som i princip kan få ett definitivt svar. Annars är det bara tyckande.
Personligen brukar jag (verksam vid lantbruksuniversitetet som jag är) hävda att vetenskaplighet inte handlar om något annat än vanligt sunt bonnförnuft - låt vara förlängt med en radda verktyg som kontrollerade experiment, statistik och vad det nu må vara. Men i grund och botten är det bara vanligt sunt bonnförnuft. (Och då menar jag inte sunt förnuft som summan av våra fördomar utan sunt förnuft med betoning på "sunt".)
Till detta ställningstagande är jag influerad av vetenskapsfilosofen Susan Haack och hennes "kritiska sunt-förnuftism" som hon lanserar bl.a. i sin bok "Defending Science - Within Reason: Between Scientism and Cynism".
@Harald: det låter som en intressant bok - den hamnar på min läslista inför hösten
Skicka en kommentar