fredag 29 maj 2009

Jared Diamond, New Yorker och konsten att inte ta ansvar

Lite som en fortsättning på nedanstående inlägg om "vetenskaplighet" (se även VA-bloggen) tänkte jag nämna en växande kontrovers som inbegriper så disparata enheter som Jared Diamond, tidningen The New Yorker, Papua Nya Guinea och antropologer i största allmänhet. Diamond, känd som författare till böckerna Vete, vapen och virus (Guns, Germs and Steel) och Collapse, skrev nämligen en artikel i New Yorker förra året under rubriken Annals of Anthropology: "Vengeance is Ours".

I den beskrev Diamond i detalj namngivna personers berättelser om våld, våldtäkt och mord i några samhällen på PNG och diskuterade med utgångspunkt från detta sina teorier om människans våldsamma natur och civilisationen som ett medel att motarbeta detta genom att skapa institutioner för rättsskipning. Diamonds renommé och tidningens globalt goda rykte gjorde att nog alla förutsatte att den var ordentligt fakta-kontrollerad och uppfyllde krav på både vetenskaplig och journalistisk stringens.

En närmare faktakoll av vetenskapsjournalister på StinkyJournalism.org visade dock senare på graverande problem med hela historien, inklusive totala felaktigheter. Än värre är att Diamonds publicering av riktiga namn lett till att de personerna hamnade i rejält klammeri med rättvisan. För det finns ett rättsväsende på PNG som liksom svenska rättsväsendet reagerar om de ser namngivna mördare och våldtäktsmän i global press. Personerna som namngavs har nu stämt Diamond för förtal. Bioephemera har tidigare gett en bra bakgrund till hela den sorgliga historien.

Men Diamonds märkliga text har dessutom genererat en rejält upprörd diskussion bland riktiga antropologer kring hans metoder och hans behandling av informanter. Deltagande observation har varit antropologins gyllene kärna sedan Malinowski. Det förekommer numera kilometervis med litteratur kring de problem och utmaningar som kommer av att nästla sig in i andra människors liv, studera dem och publicera tolkningar av deras liv och erfarenheter. Det är ingalunda något antropologer tar lättvindigt på och Diamond har brutit mot nästan varenda etisk regel som existerar. Att hans text trycktes under devisen Annals of Anthropology har dessutom satt fingret på en öm punkt: får vem som helst kalla sig antropolog?

Diamonds något senkomna försvar har nu tryckts i Science. Den lyder ungefär "det var okej att skriva som jag gjorde för texten var inte vetenskap". En synnerligen usel förklaring som Bioephemera påpekar och diskuterar. Det intressanta med debatten som nu rasar är just denna kollision mellan tre olika discipliner: vetenskapsförmedling, journalism och antropologi. Faktum är att Diamond fallerar på samtliga tre områden - inte dåligt.

Men enligt vilka kriterier ska man bedöma en populärt skriven men faktaspäckad text, i en prestigefull tidskrift, av en internationellt erkänd forskare? Ska han bedömas mot en journalistisk, vetenskaplig eller antropologisk måttstock? Kan han komma undan genom att var och en förutsätter att han bedömts gentemot någon av de andra? The New Yorker förutsatte att en etablerad vetenskapsman visste vadom han talade, läsarna förutsatte detsamma, samt att tidningen garanterat det journalistiska.
Och Diamond? Han kanske inte tyckte det var så viktigt med detaljerna, för det rörde sig ändå om antropologi och inte "riktig" vetenskap...?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

6 kommentarer:

Anna Olsson sa...

Suck. Det här önskar jag att jag inte hade läst... Först Richard Dawkins och hans egenmonterade personkult av sig själv och nu Jared Diamond med ett sånt här klavertramp- det tar hårt på husgudarna.

Har man skaffat sig en plats på parnasserna kan man använda den till att sprida både stjärnstoft och dravel. Varför är vi så okritiska mot det etablerade?

Jfr Gardells artikel häromveckan. fö.

ArchAsa sa...

Det finns en scen i Vita Huset (en favoritserie trots sin enorma "ost"-faktor) där det är Joshua Lymans födelsedag och Washington Post trycker en översvallande artikel om honom och hans politiska arbete. Han är både generad och i hemlighet ganska glad över uppmärksamheten. Vid ett tillfälle frågar han en praktikant vars släkt är berömd och ofta förekommer i tidningen hur de hanterar det. Praktikanten svarar att det värsta är inte vad som skrivs, utan att man efter ett tag börjar tro på sin egen press... Avsnittet slutar med att detta blir påtagligt sant för Josh som går på sin egen myt.

Jag tror ett problem med många av dessa intressanta och duktiga forskare är att de efter ett tag går på myten om sig själva och förllorar den där livsviktiga självkritiken som är helt avgörande. När hindren faller undan, då är det lätt att glömma att lyfta på benen och innan man vet ordet av har man snubblat på en liten tuva.

Martin sa...

Jag har samma förväntningar på sanningsenlighet oavsett om en skribent kallar journalist eller antropolog, så enligt min mening är Diamonds försvar inget värt.

kai sa...

Dessutom blir ju hans övriga skrifter retroaktivt suspekta, han har ju verkligen lyckats bränna marken omkring sig…

ArchAsa sa...

Sokal nämnde ju i sitt föredrag att vetenskaplighet betyder att hela tiden kolla av sina tolkningar mot verkligheten. En tolkning kan vara hur snygg som helst, men om den inte stämmer överens med den verklighet som förekommer så är den inget värd. Det är många som enligt min mening fallerar på den här punkten (fast inte jag såklart...).

Diamonds teser i hans böcker kan nog gälla i vissa fall, och i begränsad omfattning, men att se dem som universella regler som förklarar nästan all utveckling stöter på patrull i just verkligheten. Arkeologiska, ekologiska och antropologiska fakta motbevisar en del av hans exempel. Historien är helt enkelt aldrig så enkel.

Vad jag finner graverande med den här senaste historien är just det faktum att det inte bara var en anekdot, utan ett försök att argumentera för en viss människosyn och specifik politisk ideologi ("primitiva människor våldsamma/civiliserade människor lägger band på sig, ergo civilisation = fred").

Måns Sjöberg sa...

Detta verkar tyvärr hända varje gång en expert på någonting utnämner sig till expert på något annat också. Jared Diamond är FYSISK antropolog och borde hålla sig till det.