Jared Diamond, New Yorker och konsten att inte ta ansvar

Lite som en fortsättning på nedanstående inlägg om "vetenskaplighet" (se även VA-bloggen) tänkte jag nämna en växande kontrovers som inbegriper så disparata enheter som Jared Diamond, tidningen The New Yorker, Papua Nya Guinea och antropologer i största allmänhet. Diamond, känd som författare till böckerna Vete, vapen och virus (Guns, Germs and Steel) och Collapse, skrev nämligen en artikel i New Yorker förra året under rubriken Annals of Anthropology: "Vengeance is Ours".

I den beskrev Diamond i detalj namngivna personers berättelser om våld, våldtäkt och mord i några samhällen på PNG och diskuterade med utgångspunkt från detta sina teorier om människans våldsamma natur och civilisationen som ett medel att motarbeta detta genom att skapa institutioner för rättsskipning. Diamonds renommé och tidningens globalt goda rykte gjorde att nog alla förutsatte att den var ordentligt fakta-kontrollerad och uppfyllde krav på både vetenskaplig och journalistisk stringens.

En närmare faktakoll av vetenskapsjournalister på StinkyJournalism.org visade dock senare på graverande problem med hela historien, inklusive totala felaktigheter. Än värre är att Diamonds publicering av riktiga namn lett till att de personerna hamnade i rejält klammeri med rättvisan. För det finns ett rättsväsende på PNG som liksom svenska rättsväsendet reagerar om de ser namngivna mördare och våldtäktsmän i global press. Personerna som namngavs har nu stämt Diamond för förtal. Bioephemera har tidigare gett en bra bakgrund till hela den sorgliga historien.

Men Diamonds märkliga text har dessutom genererat en rejält upprörd diskussion bland riktiga antropologer kring hans metoder och hans behandling av informanter. Deltagande observation har varit antropologins gyllene kärna sedan Malinowski. Det förekommer numera kilometervis med litteratur kring de problem och utmaningar som kommer av att nästla sig in i andra människors liv, studera dem och publicera tolkningar av deras liv och erfarenheter. Det är ingalunda något antropologer tar lättvindigt på och Diamond har brutit mot nästan varenda etisk regel som existerar. Att hans text trycktes under devisen Annals of Anthropology har dessutom satt fingret på en öm punkt: får vem som helst kalla sig antropolog?

Diamonds något senkomna försvar har nu tryckts i Science. Den lyder ungefär "det var okej att skriva som jag gjorde för texten var inte vetenskap". En synnerligen usel förklaring som Bioephemera påpekar och diskuterar. Det intressanta med debatten som nu rasar är just denna kollision mellan tre olika discipliner: vetenskapsförmedling, journalism och antropologi. Faktum är att Diamond fallerar på samtliga tre områden - inte dåligt.

Men enligt vilka kriterier ska man bedöma en populärt skriven men faktaspäckad text, i en prestigefull tidskrift, av en internationellt erkänd forskare? Ska han bedömas mot en journalistisk, vetenskaplig eller antropologisk måttstock? Kan han komma undan genom att var och en förutsätter att han bedömts gentemot någon av de andra? The New Yorker förutsatte att en etablerad vetenskapsman visste vadom han talade, läsarna förutsatte detsamma, samt att tidningen garanterat det journalistiska.
Och Diamond? Han kanske inte tyckte det var så viktigt med detaljerna, för det rörde sig ändå om antropologi och inte "riktig" vetenskap...?


Läs även andra bloggares åsikter om antropologi, Jared Diamond, New Yorker, journalistik, media, vetenskap, Papua Nya Guinea, etik