tisdag 5 maj 2009

I don't believe it alltså - CSA vol 15-16

I förra veckan meddelade Leif Häggström att Current Swedish Archaeology vol 15-16 (dubbelnummer) dimpit ned i hanses brevlåda - till min extrema frustration. Jag har nämligen väntat på detta exemplar i två år nu. Iallafall volym 15 som skulle ha varit 2007 års utgåva och som skulle ha innehållit en artikel jag skrev i maj 2006 baserat på ett föredrag jag höll i början av året 2006. Som händer ibland i akademiska underfinansierade kretsar uppstod förseningar av diverse anledningar. Till slut buntade man ihop både vol 15 och 16 på en och samma gång bara för att få ut den. CSA har vanligtvis varit mycket bra på att komma ut i tid, så vi hoppas att detta var en tillfällig hicka.

Men idag så låg de där och väntade i brevfacket! Det jobbiga med att vänta så länge på en artikel är att så mycket blir överspelat och föråldrat. Det finns mycket jag skulle gjort annorlunda om jag skrev den idag så klart. Min text handlar om något ganska snustorrt - neolitiska husfynd och huruvida man kan avgöra tidsperioden på ett hus utifrån spridda föremål hittade i närheten, och varför vissa tidsperioder har stora fyndmängder på sina boplatser medan andra har få. Mitt argument är att dessa skillnader beror dels på hur man i olika tider haft olika rutiner för hur man gjorde sig av med avskräde, dels hur vi gräver dessa lämningar. En del grävmetoder passa vissa epokers lämningar utmärkt, men kan vara förödande för andra.

Det har hittats ganska få hus från stridsyxekulturen t ex, den tidsperiod jag forskar kring. Och när de hittas innehåller de få (bevarade) fynd. Det har förts fram teorier att detta inte har varit boningshus och att stridsyxekulturen snarast varit ett gravskick inom andra neolitiska kulturer. Jag jämför de lämningar vi har med de vi har från den efterföljande senneolitiska perioden, vars existens ingen ifrågasätter och försöker visa att det är ganska likvärdigt. Bristen på material på båda typerna av lokaler beror på att det grävdes få gropar som amn deponerade material i, användes förhållandevis lite keramik och att rutinerna att avbana nästan hela det överliggande jordlagren innebär att vi förlorar allt som inte var nedgrävt djupare.

En ganska torr text kring metodik, tafonomi och källkritik med andra ord, men allt kan inte vara styckade människokroppar, långväga kontaktnät och öldrickar-ceremonier...

I övrigt finns i det nya numret andra artiklar om boplatsorganisation, lokalt och regionalt, av Ingela Bergman (mesolitikum) och Kim von Hackwitz (mellanneolitikum). Fredrik Molin och Roger Wikell skriver om mikrospånsteknik i kvarts under mesolitikum. Per Cornell m.fl tar upp Kossinna och den politiska arkeologin i Sverige och Tyskland under första halvan av 1900-talet. Mats Burström reflekterar över nutids-arkeologi och Liv Nilsson Stutz redogör för sitt projekt kring arkeologers förhållande till repatrierings-vurmen. Lotta Fernstål tar upp vikingatida vikter som har fejkade arabiska tecken på sig. Ett underbart exempel på hur dåtidens vikingar försökte härma och efterlikna de arabiska köpmän de stött på. Randi Haaland skriver om icke-industriell järnhantering utifrån sina studier i Östafrika och vad det kan lära oss om föreställningar kring järnhantverket i Norden.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

3 kommentarer:

Leif sa...

Synd att jag slängde konvolutet till mitt nr av CSA, det hade varit kul att studera när våra respektive försändelser poststämplades...

Upplagan kan väl ändå inte vara så förtvivlat stor att det skall behöva skilja en vecka för utdelningen (eller har du kanske flyttat och drabbats av eftersändningsstrul).

hursomhelst, det var ju kul att den kom fram till slut...

ArchAsa sa...

Min poststämplades i Malmö igår, så det var nog olika försändelser. Men jag är inte med i Samfundet så det är nog möjligt att medlemmar får första försändelsen.

Har man väntat i två år gnäller man inte över några dagar. Helgdagarna som kom emellan bidrog nog lite också.

Kenneth Ekdahl sa...

Vi får hoppas på att utvecklingen av markradar och liknande utvecklas snabbt, det måste väl vara en våt dröm för alla arkeologer ifall man kunde få en detaljerad tredimensionell bild av marken ner till kanske 40-50 meters djup eller så, och helst kunna få reda på exakt vilka ämnen man ser i stil med vad man får fram med en massspektrometer eller liknande. :-)

Undrar vad framtidens arkeologer kommer att säga om dagens utgrävningsmetoder man man får fram en sådan maskin? :-)