fredag 15 maj 2009

Ibland är verklighetsflykt den enda verklighetsförankring vi behöver

Jag är inte främmande för att kräva lite verklighetsförankring vid universiteten och högskolorna. De ska ju ändå inte syfta uteslutande till att vara nöjesfält utan bör ge vissa färdigheter som gör att man kan klara av arbetsmarknaden i alla dess skiftande former. Så det får gärna finnas med moment på både grundkurs och avancerad kurs som hjälper till med detta. Vad jag däremot skjuter ragg inför är när politiker tror att de kan använda forskningen vid universiteten som en sorts patent-fabrik. Mata in X antal forskare som ska ha hand om problem Y och få ut resultat Z. Helst inom 5-10 år.

Det finns så många problem med det tankesättet att jag knappt vet var man ska börja. Inte så att forskning ska vara en fredad zon för verklighetsanknytning, tvärtom. Men det är extremt märkligt, för att inte säga häpnadsväckande, att man får för sig att en liten skara förtroendevalda ska vara kapabla att välja ut exakt vilka forskningsområden som man ska satsa på och som kommer ge bäst resultat. Om någon borde veta det så tycker man att det borde vara de som tillbringat sitt liv och investerat hela sin själ i forskningen och vet ni vad - vi har ingen aning! Vi har spekulationer, åsikter, intentioner, övertygelser och viljor som kan pulverisera berg - men vi har absolut ingen konsensus om vad som i ett framtidsperspektiv ger utdelning, själsligt eller materiellt. Därför att det är per definition omöjligt.

Det är ju självklart egentligen, hur skulle vi kunna veta det? Vem visste att Kopernicus idoga stjärnstudier skulle få sådan effekt? Vem anade att Galvanis knäppa experiment med att leda statisk elektricitet genom döda grodben skulle leda till uppfinnandet av batteriet av Volta? Vem hade en susning om att Einsteins närmast filosofisk-matematiska funderingar kring universum och ljus skulle kunna leda till så omvälvande tekniska genombrott? Om politiker fått styra skulle historia fortfarande bara vara ett rabblande av kungalängder och hyllande av nationalstaten, och Darwins fleråriga resa på Beagle för att samla djur och växter skulle aldrig blivit finansierad. Om vi inte kan lista ut vilken typ av bil som säljer om 10 år och hur vi undviker att störta hela den globala ekonomin i kris med jämna mellanrum, hur ska vi då kunna veta vilken typ av forskning som ska ge oss de där genombrotten vi så desperat behöver?

Jag oroas rejält för den klåfingrighet och detaljstyrning som mer och mer tar över myndigheterna. Det gäller inte bara här i Sverige, utan i många andra länder. Jag påminns sådana här stunder om ett parti i en av Peter Englunds böcker om 15-1600-talet (Ofredsår tror jag det var). Politikerna under denna tid upptäckte till sin förtjusning att städer bidrog med stora intäkter till statskassan. Det beslöt därför helt logiskt att det skulle bli fler städer i Sverige (= ännu mer intäkter) och skickade ut stadsbrev till varje halvstor by med storhetsvansinne. Resultat blev mycket förvånande inte alls så spektakulärt som de hade trott. Knappt nåt alls faktiskt.
Det första vi lär oss av historien är att vi aldrig lär oss av historien...


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

4 kommentarer:

kai sa...

Mja, jo, jag håller med i princip, problemet med George Monbiots inlägg är att just Darwin inte var statligt finansierad. Han (= hans rika pappa) betalade för resa och uppehälle. HMS Beagles resa som sådan var visserligen skattefinansierad men inriktad på det direkta syftet att förbättra existerande sjökort.

Så, rätt inställning, fel exempel.

(Eller om man vill, ett exempel på hur bra det kan bli när backpacker-ungdomar får komma ut och resa. :-)

Unknown sa...

Exemplet med stadsbreven är väl i princip samma historia som när Tham-professorerna kom till. I ett slag löstes Sveriges ganska dåliga professor/student-kvot. Att det inte kom till några extra medel med de nya titlarna är väl inget att oja sig över.

En f.d. kollega undrade för några år sedan om hans studenter skulle för bättre undervisning den här veckan jämfört med förra; nu var han ju professor. Han tyckte också att den enda som blev gladare av den nya titeln var hans mamma, som var mycket stolt över sonen.

tingotankar sa...

@kai - visst, Beagle var privatfinansierad i en tid då detta var sättet nästan all forskning finansierades. Idag sker det genom en kombination av skatter, fonder och företag men principen är densamma. Företag lägger sig också i grundforskningen allt mer och vill utöva påtryckningar i den breda verksamheten. Och de har ofta mer direkt tillgång till politikernas öron i olika utskott och styrelser.

@mjn - Ja en ännu bättre analogi till det där med stadsbreven är professorsreformen. Oops vad många professorer Sverige har helt plötsligt, oops vad många kvinnor... På den ljusa sidan innebär professur rätt till större andel egen forskning inom tjänsten. På den mörka sidan är det ändå svårt att kunna utnyttja den tiden. Och omkostnaderna för institutionerna skjuter i höjden.

Sen har professur inget alls att göra med undervisning ö.h.t. Man ska ha viss pedagogisk erfarenhet och framförallt ha handlett doktorander, men bedömningen görs till större delen utifrån vetenskapliga kriterier. Teoretiskt sett kan man ha mumlat framför svarta tavlan i flera år och fikat med en doktorand under några år och få en professur, bara den vetenskapliga produktionen håller måttet.

Omvänt kan världens bästa lektor få nobben att bli professor om han/hon inte lagt ned tillräckligt med tid på att skriva forskningstexter.

Kenneth Ekdahl sa...

Jag skulle vilja se en forskningsfond där man delar ut stipendier till forskare som aldrig skulle kunna komma ifråga för pengar från annat håll, de som betraktas som stollar eller värre av de etablerade forskarna inom området. En mycket stor del av de pengarna kommer att vara bortkastade, men det är också därifrån de rktigt stora banbrytande genombrotten kommer att komma.

Sedan vill jag se en fond som enbart delar ut stipendier till forskare som visat sig både kompetenta som forskare och som redan bidragit med någon riktigt nytänkande. Alltså de som verkligen brinner för sitt sökande efter kunskap. De skulle kunna få ett tioårigt stipendium med lön, labresurser och en eller fleta assistenter så att de kan ägna sig åt forskning på heltid utan att behöva bry sig om finansiering. De skall få helt fria händer och i praktiken få en betald lekstuga eftersom de ju redan visat att de kommer att använda resurserna på ett bra sätt.

Sök gärna på begreppet Skunkworks, eller titta på vad som kom ut av Xerox Park som var ett typiskt sådant projekt.