Sedan 1990-talet pågår en omfattande inventering av mänskligt skelettmaterial som finns på både museer och universitet. Det rör sig om mer eller mindre lagligt införskaffade kroppsdelar, som främst samlades in under 1800-talet och tidigt 1900-tal. Anledningarna spänner från genuint intresse att lära sig mer om kroppar, anatomi och mänsklig variation, till rasbiologi och den värsta formen av vulgär-darwinism. Under senare halvan av 1900-talet föll samlingarna för det mesta i glömska, förvarades på allt dammigare magasin och i allt mer bortglömda källare. När det sedan var dags att ta itu med att rensa upp i det hela - moraliskt såväl som praktiskt - saknades ofta information om var benen kom ifrån och hur de införskaffats.
I smärre moralpanik dumpade Anatomen i Uppsala sina imponerande samlingar på arkeologer och osteologer, i förhoppningen att de skulle kunna göra något åt saken. Att de även hamnade i skottgluggen för de med rätta upprörda efterlevande var nog bara en bonus... Inte så att vi inte förtjänar att klä skott för en hel del av övergreppen, tidiga arkeologer var också insyltade i smutsgörat - om än inte i riktigt lika stor omfattning som anatomerna. De senaste 15 åren har ett flertal antikvarier och osteologer slitit hårt med att gräva i arkiv och gå igenom lådor med ben för att försöka avgöra proveniens. Det har för det mesta varit ett beklämmande arbete, inte minst för oss som är intresserade av historia och förhistoria. Ben från gamla stadsbegravningar i Uppsala har också blandats ihop huller om buller, benslag för benslag eftersom det var detta anatomerna var intresserade av. Möjligheten att studera dessa människors levnadsbetingelser är därmed nästintill obefintlig.
På museum Gustavianum håller man just nu på med en ny samling ben anatomen upptäckt att de glömt bort att de hade... Geoffrey Metz berättar för Vetenskapsradion om dessa lämningar efter samer som man nu lyckats gå igenom.
De som vill läsa vidare om repatriering (återförande-debatten), vetenskapshistoriskt om samer resp svenskar, den etiska diskussionen kring vad man kan och får göra med mänskliga lämningar nu i genetikens era, samt museer och samlande kan få dessa lästips att börja med:
Nilsson Stutz, Liv (2008). Caught in the middle: an archaeological perspective on repatriation and reburial. Utimut: past heritage - future partnerships. Discussions on repatriation in the 21st century. S. 84-98
Hagström Yamamoto, Sara (2010). I gränslandet mellan svenskt och samiskt: identitetsdiskurser och förhistorien i Norrland från 1870-tal till 2000-tal. Diss. Uppsala : Uppsala universitet, 2010
Masterton, Malin (2010). Duties to past persons: moral standing and posthumous interests of old human remains. Diss. (sammanfattning) Uppsala : Uppsala universitet, 2010
Svanberg, Fredrik (2009). Museer och samlande. Stockholm: Statens historiska museum
Nån som har fler lästips att rekommendera?
Läs även andra bloggares åsikter om anatomi, arkeologi, rasbiologi, samer, museer, samlingar, etik, reaptriering
tisdag 28 december 2010
måndag 27 december 2010
Historia och historier - var går gränsen?
Jag har alltid gillat historiska romaner, samtidigt som jag alltid upplever ett visst mått av frustration när jag läser dom. Skillnaden mellan fantasy och historiska romaner är egentligen inte så mycket att det förekommer magi i den förra genren, som att den senare genrens existensberättigande vilar på ett viss mått av sanning och relevans. Om romanen inte följer historiska fakta till viss del så saknar den udd, det är som en biografi utan sanningshalt. Samtidigt vet vi att ingen historisk roman - eller filmatisering - är helt sanningsenlig och ibland kan helt häpnadsväckande friheter tas med basmaterialet. Inte sällan utan vett och reson då verkligheten ofta överträffar dikten.
Så min frustration baseras ofta på att jag blir emotionellt investerad i något som jag inte riktigt vet om det stämmer. Hände verkligen detta? Var X ansvarig för det där och förrådde Y verkligen Z? Om det visar sig att för mycket är rent påhitt så tappar jag respekten, eftersom hela syftet med att lyfta fram ett visst skeende är just för att det verkligen hände. Så var det t ex med senaste Robin Hood-filmen med Russel Crowe som så grovt felrepresenterade tidsperioden att det var rent skrattretande (och jag betackar mig för fler Frimurar-skrönor i historisk tappning).
De bästa berättelserna följer ofta personer som inte står i centrum historiskt sett: inte kungar, drottningar och generaler utan personer snäppet under dem som man kan ta ut svängarna med utan att tappa fokus. Serien Rome lyckades med detta på ett utmärkt sätt, så bra att jag förlåter de grova friheter de tog sig i övrigt med perioden. Den hade dessutom fördelen att utspela sig innan Kristi födelse för det är min totala övertygelse att nästintill alla böcker och filmer som utspelar sig i Romarriket efter detta går ned sig i ett moraliskt gungfly där ädla kristna måste visa de förtappade romarna vägen till frälsning. Typ Quo Vadis och Ben Hur. Tråååååkigt! Ett av de få undantagen är den extremt roliga serien deckare om Marcus Didio Falco av Lindsey Davis som utspelar sig under kejsar Vespianus. Rekomenderas varmt till de som älskar historia, mysterier och humor.
Till julklapp fick jag Ken Folletts roman En Värld Utan Slut som utspelar sig i England på 1300-talet. Det är en fristående fortsättning på hans succé Svärdet och Spiran som i sin tur handlar om 100-talet. Follett har koll på fakta om sina perioder, från kungaintriger till vardagsliv och han är en mycket bra berättare, så jag ser fram emot att försjunka i boken om kvällarna. Som av en händelse går även TV-serien av Svärdet och Spiran upp på svensk TV nu efter nyår. Bara den inte krockar med Mad Men säsong 4 så kommer jag sitta klistrad framför den då Ian McShane spelar en av huvudrollerna.
Vilka andra bra historiska romaner/TV-serier finns det? Och vilka ska man akta sig för? Och hur stora friheter får man ta sig med historiska material för den dramatiska nervens skull, på en skala mellan 0-10?
0 = Ett faktafel och boken blir brasved
10 = Vem bryr sig om Julius Ceasar och Saladin levde under olika årtusenden - bara historien är bra!
Läs även andra bloggares åsikter om historia, antiken, Romarriket, böcker, medeltiden, Ken Follett, TV
Så min frustration baseras ofta på att jag blir emotionellt investerad i något som jag inte riktigt vet om det stämmer. Hände verkligen detta? Var X ansvarig för det där och förrådde Y verkligen Z? Om det visar sig att för mycket är rent påhitt så tappar jag respekten, eftersom hela syftet med att lyfta fram ett visst skeende är just för att det verkligen hände. Så var det t ex med senaste Robin Hood-filmen med Russel Crowe som så grovt felrepresenterade tidsperioden att det var rent skrattretande (och jag betackar mig för fler Frimurar-skrönor i historisk tappning).
De bästa berättelserna följer ofta personer som inte står i centrum historiskt sett: inte kungar, drottningar och generaler utan personer snäppet under dem som man kan ta ut svängarna med utan att tappa fokus. Serien Rome lyckades med detta på ett utmärkt sätt, så bra att jag förlåter de grova friheter de tog sig i övrigt med perioden. Den hade dessutom fördelen att utspela sig innan Kristi födelse för det är min totala övertygelse att nästintill alla böcker och filmer som utspelar sig i Romarriket efter detta går ned sig i ett moraliskt gungfly där ädla kristna måste visa de förtappade romarna vägen till frälsning. Typ Quo Vadis och Ben Hur. Tråååååkigt! Ett av de få undantagen är den extremt roliga serien deckare om Marcus Didio Falco av Lindsey Davis som utspelar sig under kejsar Vespianus. Rekomenderas varmt till de som älskar historia, mysterier och humor.
Till julklapp fick jag Ken Folletts roman En Värld Utan Slut som utspelar sig i England på 1300-talet. Det är en fristående fortsättning på hans succé Svärdet och Spiran som i sin tur handlar om 100-talet. Follett har koll på fakta om sina perioder, från kungaintriger till vardagsliv och han är en mycket bra berättare, så jag ser fram emot att försjunka i boken om kvällarna. Som av en händelse går även TV-serien av Svärdet och Spiran upp på svensk TV nu efter nyår. Bara den inte krockar med Mad Men säsong 4 så kommer jag sitta klistrad framför den då Ian McShane spelar en av huvudrollerna.
Vilka andra bra historiska romaner/TV-serier finns det? Och vilka ska man akta sig för? Och hur stora friheter får man ta sig med historiska material för den dramatiska nervens skull, på en skala mellan 0-10?
0 = Ett faktafel och boken blir brasved
10 = Vem bryr sig om Julius Ceasar och Saladin levde under olika årtusenden - bara historien är bra!
Läs även andra bloggares åsikter om historia, antiken, Romarriket, böcker, medeltiden, Ken Follett, TV
torsdag 23 december 2010
Två plötsliga julklappar
Börjar närma mig slutet på jul-fixet, och har nästan återhämtat mig från att handla de sista julklapparna i -20 C i Uppsala igår. Sent i natt höll vi på och slå in ungarnas paket och då fick jag själv ett par julklappar av det slag som akademiker älskar över allt annat. Under en bunt reklamtidningar hittade jag ett par brev som tydligen kommit i måndags men som glömts bort i den allmänna hysterin med skolavslutning och julpyssel. Det ena kom från Martin och innehöll en kopia på en recension av min avhandling från förra året, publicerad i senaste Kuml och skriven av Niels H Andersen. Dels blev jag glad för att den var så positiv till avhandlingens upplägg och slutsatser, men än mer glad blev jag av att någon faktiskt tycker ämnet mellanneolitikum, keramik och brända ben är lika intressant som jag. Det är lätt att hamna i en ganska djup svacka efter en avhandling och undra om någon någonsin kommer tycka att ämnet är värt de träd som offrats vid trycket. Att få positiv respons är därför en ljusstrimma i mörkret och att få den av Sarup-Andersen är som bli frälst. Vintermörkret blev med ens lite ljusare.
Det andra brevet var en total överraskning, för jag hade gett upp hoppet efter det att jag inte hört något av Berit Wallenbergs Stiftelse och andra runtomkring mig fick positiva besked på sina stipendieansökningar. Det visade sig att den legat och väntat där på hallbordet på mig, dränkt under reklam. Det var en liten summa på det hela taget, men stor och avgörande för mig. Nu har jag medel att åka till Sacramento i vår för att delta i en session på årsmötet för SAA - Society for American Archaeology. Sessionen handlar om problematik runt kremeringar i förhistorien och jag ska hålla en gemensam presentation med Liv Nilsson Stutz om kremeringar under mesolitikum och neolitikum i Skandinavien. Minst lika roligt som att åka dit ska bli att träffa Liv som numera arbetar på andra sidan Atlanten. Facebook i all ära, men det kan inte riktigt slå direkt kommunikation ansikte mot ansikte. Det kroppsliga som sagt...
Så jag stapplade i säng glad och snurrig efter denna plötsliga adrenalinskjuts. Kommer ta mig an de kommande dagarna på betydligt bättre humör än jag riktigt kunde uppbåda för bara 24 timmar sedan.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, julklapp, kremering, SAA 2010
Det andra brevet var en total överraskning, för jag hade gett upp hoppet efter det att jag inte hört något av Berit Wallenbergs Stiftelse och andra runtomkring mig fick positiva besked på sina stipendieansökningar. Det visade sig att den legat och väntat där på hallbordet på mig, dränkt under reklam. Det var en liten summa på det hela taget, men stor och avgörande för mig. Nu har jag medel att åka till Sacramento i vår för att delta i en session på årsmötet för SAA - Society for American Archaeology. Sessionen handlar om problematik runt kremeringar i förhistorien och jag ska hålla en gemensam presentation med Liv Nilsson Stutz om kremeringar under mesolitikum och neolitikum i Skandinavien. Minst lika roligt som att åka dit ska bli att träffa Liv som numera arbetar på andra sidan Atlanten. Facebook i all ära, men det kan inte riktigt slå direkt kommunikation ansikte mot ansikte. Det kroppsliga som sagt...
Så jag stapplade i säng glad och snurrig efter denna plötsliga adrenalinskjuts. Kommer ta mig an de kommande dagarna på betydligt bättre humör än jag riktigt kunde uppbåda för bara 24 timmar sedan.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, julklapp, kremering, SAA 2010
torsdag 16 december 2010
Arkeologisk speed-dating + julklappstips
Upplevde idag den arkeologiska motsvarigheten till speed-dating. Upplandsmuseet hade tagit initiativ till en eftermiddag där de, SAU och UV hade 5-minuterspresentationer av de flesta av årets utredningar, förundersökningar och slutundersökningar i Uppsala län. Sammanlagt 25 föredrag om allt från stenålder vid Bälinge mossar till historiska lager i Enköping. Fast huvuddelen utgjordes av presentationer av undersökningarna längs riksväg 288 som de tre enheterna ansvarat för. Eftersom fältfasen nu är över och alla ska sätta igång med rapportarbeten var det bra att få en överblick av vad de olika platserna resulterat i - även om det bara var av generell natur.
De allra flesta lämningarna längs sträckan härrör från yngre bronsålder till äldre järnålder, med en del äldre bronsålder/yngre järnålder också. Gravfält, bosättningar och hantverksplatser. Det är ganska makalöst vad mycket fantastiskt som ligger där under åkermarken och på moränkullarna i Norduppland och bara väntar på att upptäckas. Det har varit en enormt rik och levande bygd i tusentals år, från att ha varit skärgård till att bli fullåkersbygd. Nu kommer fasen då alla fynd, anläggningar, prover och strukturer ska sammanställas i en (någorlunda) begriplig text.
En vecka kvar till jul. Har ni hunnit fixa alla julklappar än? Själv har jag bara hunnit med en enda, som vanligt blir alla inköp i sista stund. Om ni behöver lite inspiration så tipsar VA-bloggen om bra vetenskapliga hårda julklappar.
Om ni vill ha något arkeologiskt kan jag rekommendera Jonathan Lindströms fantastiska bok Bronsåldersmordet som kom ut förra året, bland det bästa som skrivits om arkeologi och förhistoria alla kategorier. Jag vill även tipsa om Anna Lihammers bok Arkeologiska upptäckter i Sverige, en mycket bra och snygg guide till intressanta fyndplatser av förhistoriska byggnationer och föremål.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, bronsålder, böcker, julklappstips, Uppsala, Uppland, järnålder
De allra flesta lämningarna längs sträckan härrör från yngre bronsålder till äldre järnålder, med en del äldre bronsålder/yngre järnålder också. Gravfält, bosättningar och hantverksplatser. Det är ganska makalöst vad mycket fantastiskt som ligger där under åkermarken och på moränkullarna i Norduppland och bara väntar på att upptäckas. Det har varit en enormt rik och levande bygd i tusentals år, från att ha varit skärgård till att bli fullåkersbygd. Nu kommer fasen då alla fynd, anläggningar, prover och strukturer ska sammanställas i en (någorlunda) begriplig text.
En vecka kvar till jul. Har ni hunnit fixa alla julklappar än? Själv har jag bara hunnit med en enda, som vanligt blir alla inköp i sista stund. Om ni behöver lite inspiration så tipsar VA-bloggen om bra vetenskapliga hårda julklappar.
Om ni vill ha något arkeologiskt kan jag rekommendera Jonathan Lindströms fantastiska bok Bronsåldersmordet som kom ut förra året, bland det bästa som skrivits om arkeologi och förhistoria alla kategorier. Jag vill även tipsa om Anna Lihammers bok Arkeologiska upptäckter i Sverige, en mycket bra och snygg guide till intressanta fyndplatser av förhistoriska byggnationer och föremål.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, bronsålder, böcker, julklappstips, Uppsala, Uppland, järnålder
onsdag 15 december 2010
Relativ resa: nå ut, nå fram
På pendeln till Stockholm för en kurs har jag äntligen tid och ro att blogga lite. Ungefär det enda positiva man kan säga om den prövning resan har utvecklats till de senaste åren. En påminnelse om skillnaden mellan avstånd mätt i meter och avstånd mätt i tid. Allt är relativt som sagt. Under somrarna brukar vi ta segelbåten ned från Skarholmen, där Fyrisån flödar ut i Ekoln, ned till Stockholm. Vi går med utombordare och tar oss förbi två broöppningar och en sluss och den resan brukar ta drygt 8 timmar. Under järnåldern lär färden ha tagit ännu längre och Sigtuna var troligen ett utmärkt övernattningsställe. Fast då slapp de i alla fall broar och kunde ro längre upp för Fyrisån. Under vendeltid kunde man även lägga till i det lilla hamnläget vid Ultuna där lantbruksuniversitetet nu stoltserar där det tidigare låg storgårdar, kultplatser och gravfält.
Göran Gruber skriver extremt bra på UV-bloggen om förra veckans stormöte för Riksantikvarieämbetets anställda. Viktiga tankar om kulturarvsförmedling och myndighetsuppdrag:
Om vi inte kan visa på en passion inför kulturmiljöarbetet och kulturarvet hur ska då de lovvärda formuleringarna i broschyrer, PowerPoint-presentationer och anföranden bli annat än tomma klyschor? Om vi själva inte brinner för området hur ska vi då förväntas vara öppna för de kreativa och gränsöverskridande idéer som är förutsättningen för verkliga samverkansprocesser?
Kunde inte hålla med mer. Framförallt måste vi själva våga tro på det vi håller på med, inte utgå från att det är en ful ankunge som måste styras ut i påfågelsfjädrar för att fånga betraktarnas intresse. Jag vet få humanister som kan säga att de jobbar inom ett fält som så snabbt och enkelt kan fånga den i grunden välutbildade och nyfikna allmänhetens intresse – om de bara ges en chans.
Hur man går till väga för att få igång det intresset och hålla det vid liv är ett problem vi brottas med oavsett ämnesval. Claes på bloggen Med öga för historien har skrivit ett mycket läsvärt inlägg om akademiskt bloggmotstånd. Han noterar det paradoxala i att Bo Rothstein som har ett uttalat patos för att engagera medborgarna i demokratiska samtal sågar bloggverktyget med fotknölarna utan att egentligen förstå hur det fungerar, eller varför det är överlägset mejlkorrespondens (som bara läses av ett fåtal invalda).
Så hur bör vi egentligen göra för att nå ut och engagera - och i förlängningen bli engagerade själva...?
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, förmedling, tredje uppgiften, humaniora, historia, kulturarv, riksantikvarieämbetet
onsdag 8 december 2010
Hopplös humaniora
Nu på torsdag anordnar Forum för Kulturarvsforskning ett heldagsseminarium: Hopp för Humaniora? Att det avslutas med ett frågetecken och inte ett utropstecken får väl ses som en ganska tydlig fingervisning på sinnesstämningen i Team Humanist just nu... Jag blev faktiskt inbjuden att delta och prata om mina egna erfarenheter som humanist, forskare och bloggare. Det krockade tyvärr med de planerade SAU-dagarna på min nuvarande arbetsplats, då årets grävningsresultat och de planerade rapportarbetena ska presenteras. Men min f.d. kollega från Studentkåren Tanvir Mansur är i alla fall där och representerar det utmärkta initiativet Projekt Athena. Och så Martin så jag hoppas på ett blogginlägg om det hela i efterhand.
Vad är humaniora till för och vad är arkeologi bra för? Frågor vi brottas med att ge svar på. Inte för att vi inte har svar, utan snarare för att våra svar tenderar att bli ganska långrandiga. En ganska intressant inblick i arkeologers utmaningar när vi ska ta den diskussionen ges av Fredrik Svanberg som häromdagen höll ett föredrag om vikingar och kulturhistoria inför en samling folkvalda politiker. Anförandet efter honom hölls av Maria Leissner som pratade om vikten av att romer får bättre möjlighet att etablera sin kulturella identitet i Sverige. Fredrik för ett intressant resonemang om sina upplevelser från den dagen och ställer ett antal viktiga frågor.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, etnicitet, kultur, romer, vikingar, politik, kulturarv
Vad är humaniora till för och vad är arkeologi bra för? Frågor vi brottas med att ge svar på. Inte för att vi inte har svar, utan snarare för att våra svar tenderar att bli ganska långrandiga. En ganska intressant inblick i arkeologers utmaningar när vi ska ta den diskussionen ges av Fredrik Svanberg som häromdagen höll ett föredrag om vikingar och kulturhistoria inför en samling folkvalda politiker. Anförandet efter honom hölls av Maria Leissner som pratade om vikten av att romer får bättre möjlighet att etablera sin kulturella identitet i Sverige. Fredrik för ett intressant resonemang om sina upplevelser från den dagen och ställer ett antal viktiga frågor.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, etnicitet, kultur, romer, vikingar, politik, kulturarv
tisdag 7 december 2010
Viloläge...
Det har varit bedrövligt tyst på bloggen den senaste veckan. Jag behövde en liten paus tror jag. Det är fortfarande lite väl hektiskt i mitt liv just nu för att jag ska orka med något långrandigt, djupsinnigt inlägg så jag börjar rehabilitera mig i liten skala. Det är extremt irriterande att inte orka med att blogga, för det har inte precis rått någon brist på intressanta saker att skriva om. I söndags upptäckte jag t ex till min förtjusning ett välskrivet debattinlägg i Svenskan om hur viktigt det är att staten ger kulturarvsinstitutionerna ett tydligt mandat att tillgängliggöra det material de är satta att förvalta och förmedla. Bollen är redan i rullning inom vissa enheter, men det är fortfarande en förhärskande rädsla att göra fel, bli skadeståndsskyldig i det hårda klimat som råder runt upphovsrätten. Jag hoppas att kulturengagerade politiker läser uppropet och hjälper oss att bli bättre på att nå ut med det otroligt rika material vi har på museer och dylikt.
En av de som signerade uppropet var Anders Mildner som även bloggar regelbundet på Svenskan om nya och sociala medier. I sitt senaste inlägg berättar han om ett seminarium i Göteborg som han deltog i idag om forskningskommunikation. Första gången jag fick upp ögonen för Anders underhållande texter var när han verbalt pucklade på forskare i allmänhet (och Lunda-forskare i synnerhet) i Sydsvenska Dagbladet. Då handlade det om forskare som gömde sig för journalister och alltid försökte bolla dem vidare uppåt i näringskedjan. Det blev upphov till en riktigt rolig debatt i bloggosfären som sedan spillde över till Medierna i P1.
Alla universitet har ett ansvar att förmedla resultat från forskning, den sk tredje uppgiften. Det är också något man blivit bättre på de senaste åren, men kanske också lite för bra på att skapa klatschiga press-release. Vi ger media vad de vill ha, men ger vi dom vad de behöver? Vad vi själva behöver?
Själv behöver jag nog lite mer laddning av mina mentala batterier innan jag orkar dra upp på takten i bloggen igen...
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kulturarv, museer, upphovsrätt, blogga, förmedling, forskning, tredje uppgiften
En av de som signerade uppropet var Anders Mildner som även bloggar regelbundet på Svenskan om nya och sociala medier. I sitt senaste inlägg berättar han om ett seminarium i Göteborg som han deltog i idag om forskningskommunikation. Första gången jag fick upp ögonen för Anders underhållande texter var när han verbalt pucklade på forskare i allmänhet (och Lunda-forskare i synnerhet) i Sydsvenska Dagbladet. Då handlade det om forskare som gömde sig för journalister och alltid försökte bolla dem vidare uppåt i näringskedjan. Det blev upphov till en riktigt rolig debatt i bloggosfären som sedan spillde över till Medierna i P1.
Alla universitet har ett ansvar att förmedla resultat från forskning, den sk tredje uppgiften. Det är också något man blivit bättre på de senaste åren, men kanske också lite för bra på att skapa klatschiga press-release. Vi ger media vad de vill ha, men ger vi dom vad de behöver? Vad vi själva behöver?
Själv behöver jag nog lite mer laddning av mina mentala batterier innan jag orkar dra upp på takten i bloggen igen...
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kulturarv, museer, upphovsrätt, blogga, förmedling, forskning, tredje uppgiften
onsdag 24 november 2010
Små godbitar
Några korta noteringar:
Osteologiska Föreningens tidskrift Benbiten kan ta emot artiklar och notiser fram till den 31:a december.
Vi söker artiklar rörande ben; i historisk kontext, i arkeologisk kontext, på museum eller som diskussionsämne. Det kan röra boplatsmaterial, gravar, gravritualer, samlingar, insamlande, medicin eller något helt annat – det är upp till dig.
Martin Rundkvist berättar om fynd av vikingatida silverföremål uppe i Tromsö - väldigt intressant.
Katty Hauptman Wahlgren skriver om nedskärningar i kulturarvs-verksamheten i England i efterdyningarna av den ekonomiska krisen, vilket framförallt drabbar de grupper som sällan nås av dessa satsningar i allmänhet.
Siste ett julklappstips för alla er som letar presenter till en arkeolog:
Ossamenta har hittat Oxbows katalog - full av godbitar för den seriöst forntids-nördige.
Osteologiska Föreningens tidskrift Benbiten kan ta emot artiklar och notiser fram till den 31:a december.
Vi söker artiklar rörande ben; i historisk kontext, i arkeologisk kontext, på museum eller som diskussionsämne. Det kan röra boplatsmaterial, gravar, gravritualer, samlingar, insamlande, medicin eller något helt annat – det är upp till dig.
Martin Rundkvist berättar om fynd av vikingatida silverföremål uppe i Tromsö - väldigt intressant.
Katty Hauptman Wahlgren skriver om nedskärningar i kulturarvs-verksamheten i England i efterdyningarna av den ekonomiska krisen, vilket framförallt drabbar de grupper som sällan nås av dessa satsningar i allmänhet.
Siste ett julklappstips för alla er som letar presenter till en arkeolog:
Ossamenta har hittat Oxbows katalog - full av godbitar för den seriöst forntids-nördige.
fredag 19 november 2010
Sällsamma mönster
Jag vet att jag har det stressigt när jag inte ens hinner gå på kompisars disputationer. Idag försvarade Pierre Vogel sin avhandling bara ett stenkast från där jag sitter och jobbar, och jag missade det. Men eftersom sambon och kollegor bevittnade händelsen så är jag ändå lite informerad. Opponent var Håkon Glörstad från Norge - ett bra val eftersom Pierres avhandling utgår från en diskussion kring materialitet och kultur, ett ämne Håkon är väl bevandrad i.
På boplatser hittar vi rumsliga mönster av föremål, skräp, konstruktioner och aktiviteter. Inte sällan tycker vi oss se att det finns likheter i rumslig organisation mellan platser från samma tidsspann - eller t.o.m. över långa tidsperioder. Stämmer detta och vad beror det i så fall på? Varför beter sig människor inom olika grupper på ett strukturerat sätt och hur påverkar detta beteende i sin tur deras identitet? Pierre presenterar i sin avhandling Vardagslivets aktiva oförändring fyra case-studies från stenålderslokaler i Norrland, bland annat Vuollerim.
Nästa helg är det dags för en till disputation här i Uppsala. Sara Hagström Yamamoto lägger fram sin avhandling som även den har en Norrlands-anknytning men denna gång närmare vår samtid:
I gränslandet mellan svenskt och samiskt: Identitetsdiskurser och förhistorien i Norrland från 1870-tal till 2000-tal
Avhandlingen utgår från framväxten av svensk nationalitet från slutet av 1800-talet, och i förlängningen debatterna runt andra identiteter såsom den samiska, kvänska och nord-bottniska.
Opponent är Thomas Wallerström som även han är verksam i Norge. Det finns ingen tanke bakom detta - ibland beror mönster enbart på en slump...
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, avhandling, Uppsala universitet, samer, kväner, identitet, kultur, etnicitet, Vuollerim
På boplatser hittar vi rumsliga mönster av föremål, skräp, konstruktioner och aktiviteter. Inte sällan tycker vi oss se att det finns likheter i rumslig organisation mellan platser från samma tidsspann - eller t.o.m. över långa tidsperioder. Stämmer detta och vad beror det i så fall på? Varför beter sig människor inom olika grupper på ett strukturerat sätt och hur påverkar detta beteende i sin tur deras identitet? Pierre presenterar i sin avhandling Vardagslivets aktiva oförändring fyra case-studies från stenålderslokaler i Norrland, bland annat Vuollerim.
Nästa helg är det dags för en till disputation här i Uppsala. Sara Hagström Yamamoto lägger fram sin avhandling som även den har en Norrlands-anknytning men denna gång närmare vår samtid:
I gränslandet mellan svenskt och samiskt: Identitetsdiskurser och förhistorien i Norrland från 1870-tal till 2000-tal
Avhandlingen utgår från framväxten av svensk nationalitet från slutet av 1800-talet, och i förlängningen debatterna runt andra identiteter såsom den samiska, kvänska och nord-bottniska.
Opponent är Thomas Wallerström som även han är verksam i Norge. Det finns ingen tanke bakom detta - ibland beror mönster enbart på en slump...
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, avhandling, Uppsala universitet, samer, kväner, identitet, kultur, etnicitet, Vuollerim
onsdag 17 november 2010
Nordic TAG 2011 Kalmar
The 2011 Nordic TAG conference (which stands for Theoretical Archaeological Group) is arranged by the Linnaeus University of Kalmar in Sweden in April. The Nordic TAG is an off-shoot of the British TAG which was initiated in 1979 and is still going strong.
Next year's main theme is Multidisciplinary Archaeology. There are several sessions spanning from cultural mobility, to textiles, to time travel. The conference is mainly for Scandinavian archaeologists, but more distant colleagues are of course very welcome.
For the first time I am myself hosting a session, together with Lars Lundkvist of the National Heritage Board. If you are interested in participating please contact me at my work email.
Research and Outreach in the Digital Age
The combined growth of internet and digitalization has presented Archaeology with completely new challenges and opportunities. Is the computer now our primary tool, or do we risk losing touch with ‘reality’? What are the opportunities of creating vast databases for analyzing prehistory in previously unimaginable ways, and how can these repositories of data be made available to other researchers? Do researchers have a responsibility to interact more with the development of the technology they are using? What are the legal hurdles we face when making information widely available: is there a greater need for protection of rights, or do we instead need to fight the restrictions placed upon a potentially global research community?
Community outreach is a stated goal of both Universities and museums, and many research foundations now demand that projects communicate their results to the public and media. The internet is playing an increasingly large role in that communication, but does it add value or is it just window dressing? Does the Web have the potential to create an open dialogue between the public, media, researchers and cultural institutions, or does it risk breaking down established routes of credibility and ethics? The session welcomes any contributions discussing these or similar topics.
Läs även andra bloggares åsikter om Nordic TAG, Nordic TAG 2011, Linnéuniversitetet, arkeologi, konferens
Next year's main theme is Multidisciplinary Archaeology. There are several sessions spanning from cultural mobility, to textiles, to time travel. The conference is mainly for Scandinavian archaeologists, but more distant colleagues are of course very welcome.
For the first time I am myself hosting a session, together with Lars Lundkvist of the National Heritage Board. If you are interested in participating please contact me at my work email.
Research and Outreach in the Digital Age
The combined growth of internet and digitalization has presented Archaeology with completely new challenges and opportunities. Is the computer now our primary tool, or do we risk losing touch with ‘reality’? What are the opportunities of creating vast databases for analyzing prehistory in previously unimaginable ways, and how can these repositories of data be made available to other researchers? Do researchers have a responsibility to interact more with the development of the technology they are using? What are the legal hurdles we face when making information widely available: is there a greater need for protection of rights, or do we instead need to fight the restrictions placed upon a potentially global research community?
Community outreach is a stated goal of both Universities and museums, and many research foundations now demand that projects communicate their results to the public and media. The internet is playing an increasingly large role in that communication, but does it add value or is it just window dressing? Does the Web have the potential to create an open dialogue between the public, media, researchers and cultural institutions, or does it risk breaking down established routes of credibility and ethics? The session welcomes any contributions discussing these or similar topics.
Läs även andra bloggares åsikter om Nordic TAG, Nordic TAG 2011, Linnéuniversitetet, arkeologi, konferens
lördag 13 november 2010
Åter till Göteborg...
Så sitter man här ytterligare en helg upptagen med att fixa till en powerpoint-presentation. På måndag eftermiddag stundar en ny resa till Göteborg. Men den här gången är det inte arkeologi som är temat, utan vetenskapsbloggande. Jag ska ta del i en mini-konferens som Mathias Klang dragit ihop: Sociala Medier i politisk och akademisk kommunikation.
Förutom jag kommer Martin Rundkvist, Lennart Guldbrandsson, Bente Kalsnes och Mathias själv bidra med presentationer kring bloggande, sociala medier och wikipedia - med en avslutande liten paneldebatt. Vårt symposium är egentligen en del av Mathias kurs Det sårbara IT-samhället, men den är öppen för alla som är intresserade, så titta gärna förbi om du är i närheten. Jag ser fram emot att få lära mig en hel del själv.
Fast först måste jag omarbeta en gammal presentation ganska grundligt utifrån de speciella förutsättningar som just detta tillfälle innebär. Alltid svårt att förutse vilken nivå man bör lägga sig på, oavsett ämne. När det gäller sociala medier så har det glädjande nog skett en märkbar ökning i allmänkunskaperna - samtidigt blir jag fortfarande ofta förvånad över hur kunskap som jag tror är självklar inte är det för andra. Det är faktiskt långt svårare att förutsäga än folks allmänkunskaper inom arkeologi, för sociala medier har så mycket att göra med praktik. Det är nåt man gör och deltar i, snarare än instrueras i och läser in sig på. Jag har själv stora vita fläckar i min kunskap (wiki-världen t ex), för sociala medier och nätet är en sådan otroligt komplicerad och växande organism, ständigt muterande. Vilket är en anledning till varför det är så kul.
Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, blogga, förmedling, nätet, internet, IT-universitetet, Göteborg
Förutom jag kommer Martin Rundkvist, Lennart Guldbrandsson, Bente Kalsnes och Mathias själv bidra med presentationer kring bloggande, sociala medier och wikipedia - med en avslutande liten paneldebatt. Vårt symposium är egentligen en del av Mathias kurs Det sårbara IT-samhället, men den är öppen för alla som är intresserade, så titta gärna förbi om du är i närheten. Jag ser fram emot att få lära mig en hel del själv.
Fast först måste jag omarbeta en gammal presentation ganska grundligt utifrån de speciella förutsättningar som just detta tillfälle innebär. Alltid svårt att förutse vilken nivå man bör lägga sig på, oavsett ämne. När det gäller sociala medier så har det glädjande nog skett en märkbar ökning i allmänkunskaperna - samtidigt blir jag fortfarande ofta förvånad över hur kunskap som jag tror är självklar inte är det för andra. Det är faktiskt långt svårare att förutsäga än folks allmänkunskaper inom arkeologi, för sociala medier har så mycket att göra med praktik. Det är nåt man gör och deltar i, snarare än instrueras i och läser in sig på. Jag har själv stora vita fläckar i min kunskap (wiki-världen t ex), för sociala medier och nätet är en sådan otroligt komplicerad och växande organism, ständigt muterande. Vilket är en anledning till varför det är så kul.
Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, blogga, förmedling, nätet, internet, IT-universitetet, Göteborg
tisdag 9 november 2010
Molekylär arkeologi
Jag är inte bara arkeolog, jag är osteolog också. Osteologi är alltså läran om ben och syftet med den utbildningen är att få kunskap nog att besvara alla möjliga frågor när en arkeolog sticker en benflisa under näsan: Vad är det här, från vilket djur, människa, vilken del av kroppen, ålder, kön, hälsotillstånd, dödsorsak, levnadsvillkor...? Osv, osv. Beroende lite på flisans storlek kan vi faktiskt komma fram till en hel del, men inte sällan är osteologens yrke extremt tålamodsprövande och frustrerande.
Det är inte utan att vi drömmer om fantastiska metoder som mer eller mindre ska göra oss överflödiga som yrkesgrupp. T ex 3D-scanners som i kombination med avancerade databaser kan föreslå identifikation av benet. Eller fantastiska genetiska studier som besvarar allt från kön och ögonfärg till personliga egenskaper och svettlukt. Faktum är att en hel del redan finns på den vägen och det lär komma en hel del mer i den nära framtiden. Det problematiska är ofta kostnaderna som är involverade runt den tekniska utrustningen, mjukvaran och expertisen.
Humerus (= överarmsben) av en människa i yngre tonåren. Benet är bränt och sprickorna på ytan indikerar att det är en kremering som skedde medan kroppen fortfarande var täckt av kött. Hittat i en grop med ben från ett flertal individer och en hund på den gropkeramiska boplatsen Bollbacken i Västmanland, ca 5500 år gammal. (Foto: Å M Larsson)
Henrik Brändén berättar på sin blogg om en del intressanta ny tekniker kring just ekologi som publicerats i Science, och även finns som podcast. Bland annat verkar man göra stora framsteg i metoden att artbestämma utifrån proteiner i kollagenet i benen så att den blir allmänt användbar. De flesta osteologer skulle nog inte ha något emot det, vi har alla svurit i frustration över tveksamma små benfragment som tagit onödigt mycket av vår tid i förfogande. Faktum är att osteologer ofta skulle komma mer till sin rätt om de kunde lägga mindre tid på basregistrering och mer tid på tolkning och analys. Sen är det nog så att med många större material med välbevarade ben så arbetar osteologerna ändå mer effektivt än ett labb. Och när det gäller brända ben så krävs en makroskopisk studie. Det finns även möjlighet att studera patologiska förändringar mikroskopiskt i gamla ben, som bl.a. Nikolaos Roumelis avhandling vid Osteoarkeologiska Forskningslaboratoriet visat.
Henrik nämner en del andra intressanta bio-arkeologiska metoder, som miljöanalyser utifrån gamla fröns RNA, romarnas medicinalväxter och människans roll i att utrota vissa fågelarter. Vad jag framförallt tycker är kul är hur många fler vetenskaper börjar intressera sig för tidsdjup och historiska skeenden över lång tid. Lite vetenskaplig korsbefruktning ger en livskraftig avkomma som jag ser det. men det är inte alltid lätt samsas i samma miljö. Henrik avslutar med lite fler reflektioner efter Göteborgs-konferensen om DNA och arkeologi. Han jämför med vad han såg inom biologin när de nya teknikerna vände uppochned på gamla arbetssätt på 80-talet. Det finns nog en hel del lärdomar att ta till sig från det.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, osteologi, vetenskap, naturvetenskap, DNA, biologi, molekylärbiologi
Det är inte utan att vi drömmer om fantastiska metoder som mer eller mindre ska göra oss överflödiga som yrkesgrupp. T ex 3D-scanners som i kombination med avancerade databaser kan föreslå identifikation av benet. Eller fantastiska genetiska studier som besvarar allt från kön och ögonfärg till personliga egenskaper och svettlukt. Faktum är att en hel del redan finns på den vägen och det lär komma en hel del mer i den nära framtiden. Det problematiska är ofta kostnaderna som är involverade runt den tekniska utrustningen, mjukvaran och expertisen.
Humerus (= överarmsben) av en människa i yngre tonåren. Benet är bränt och sprickorna på ytan indikerar att det är en kremering som skedde medan kroppen fortfarande var täckt av kött. Hittat i en grop med ben från ett flertal individer och en hund på den gropkeramiska boplatsen Bollbacken i Västmanland, ca 5500 år gammal. (Foto: Å M Larsson)Henrik Brändén berättar på sin blogg om en del intressanta ny tekniker kring just ekologi som publicerats i Science, och även finns som podcast. Bland annat verkar man göra stora framsteg i metoden att artbestämma utifrån proteiner i kollagenet i benen så att den blir allmänt användbar. De flesta osteologer skulle nog inte ha något emot det, vi har alla svurit i frustration över tveksamma små benfragment som tagit onödigt mycket av vår tid i förfogande. Faktum är att osteologer ofta skulle komma mer till sin rätt om de kunde lägga mindre tid på basregistrering och mer tid på tolkning och analys. Sen är det nog så att med många större material med välbevarade ben så arbetar osteologerna ändå mer effektivt än ett labb. Och när det gäller brända ben så krävs en makroskopisk studie. Det finns även möjlighet att studera patologiska förändringar mikroskopiskt i gamla ben, som bl.a. Nikolaos Roumelis avhandling vid Osteoarkeologiska Forskningslaboratoriet visat.
Henrik nämner en del andra intressanta bio-arkeologiska metoder, som miljöanalyser utifrån gamla fröns RNA, romarnas medicinalväxter och människans roll i att utrota vissa fågelarter. Vad jag framförallt tycker är kul är hur många fler vetenskaper börjar intressera sig för tidsdjup och historiska skeenden över lång tid. Lite vetenskaplig korsbefruktning ger en livskraftig avkomma som jag ser det. men det är inte alltid lätt samsas i samma miljö. Henrik avslutar med lite fler reflektioner efter Göteborgs-konferensen om DNA och arkeologi. Han jämför med vad han såg inom biologin när de nya teknikerna vände uppochned på gamla arbetssätt på 80-talet. Det finns nog en hel del lärdomar att ta till sig från det.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, osteologi, vetenskap, naturvetenskap, DNA, biologi, molekylärbiologi
söndag 7 november 2010
En arkeologs dagbok
Jag ägnade söndagen åt att rensa ut en hel del gammalt från garderober och lådor, vilket inte är helt olikt en arkeologisk utgrävning av sig själv. Det är inte helt lätt att kasta sina egna materiella lämningar, till viss del behöver man vänta tills det gått så pass lång tid att man kan lämna den fasen av ens liv bakom sig. En del saker kanske man aldrig slänger, det blir upp till nästa generation att avgöra om det ska hamna i förbränningsugnarna. Ting har en förmåga att plötsligt väcka minnen vi inte visste att vi glömt och det kan plötsligt föra dig tillbaka till en tid och en sinnesstämning som känns oändligt avlägsen. Vilket var ungefär vad jag kände när jag hittade mina små lapp-dikter (fråga inte) från tonåren i en burk. Som jag inte tänker låta bli offentliga för mindre än en påtaglig förmögenhet, så horribla är de.
I en annan låda hittade jag en annan sorts dagbok - den sort som numera ofta förekommer ute på grävningar där arkeologer noterar sina dagliga aktiviteter och göromål. De utgör till skillnad från dikterna mer prosaiska minnen. Men lite småroliga.
Så här följer nu ett helt ärligt utdrag ur:
En arkeologs dagbok från Telestad , Växjö Raä 218:1, Småland 2001.
010417
Start, genomgång på Pinnmon, uthämtning av kläder, besök på grävningen
010418
Avbaning påbörjad. Först i SÖ hörnet, men dumpern körde fast så vi flyttade till Ö delen, mitt på lite N om de andra och nära röse RAÄ 18. En hel del stora härdar, mkt mörka, en koncentration av ljusbruna stolphål. Lite BRÅ/JÄÅ-keramik [bronsålder/järnålder]. Medan dumpern flyttade på sig hjälpte vi de andra att rensa. Hittade en liten mynningsbit, ljusbrun, fragmenterad, grov röd magring med ett antal ojämna horistontella linjer i mkt fint snöre. Omrört område tyvärr. Lite brända ben i närheten.
[Komm: Keramikskärvan var kul, snörornering indikerar neolitikum, antingen tidig trattbägarkultur eller stridsyxekultur]
010419
Fortsatt avbaning, rör oss norrut. Stenigt, grusigt område dök upp, anläggningarna klart färre, särskilt härdarna.
Lite keramik
Regn
Stön
Glaserat stengods
010420
Dimmigt. Fortsatt stenigt, grusigt. Djupa ploggångar och stenlyft. Allt stenigare/grusigare och lerigare. Berget kommer nästan i dagen. Allt färre anläggningar, ett par mindre härdar. Flyttade upp till centrala delen på e.m.
010423
Regn, regn, regn. Dumpern får stå idag. Fick lov att flytta ytterligare ett snäpp nedåt då vatten ansamlades och rann nedåt vid ett parti lite längre norrut.
3 flintavslag från totalt två yxor: 2 mörka, 1 ljus. Slipytor. På en mörk och en ljus fanns 2 sidor med vinkel. Helslipade 4-sidiga. Lite keramik, möjligen med snörornering. Kom i stenrikt område med lite ytligare plogning.
Japp, rena rama Indiana Jones. Vi hoppar fram lite...
010511
Avbaning. Michel & Markus identifierar ett troligt 3-skeppigt hus i deras område.
[Dvs två rader takbärande stolpar, vilket betyder brons- eller järnålder]
010514
Avbaning f..m. En del av flintyxa påträffades, samt ett litet bränt ben. E.m. anläggningsgrävning.
010515
Anläggningsgrävning
010516
Forts. anläggningsgrävning söderut. Stråk av tveksamma anläggningar. Misstänker förhistoriska mullvadar. Lisa rensade fram mer av krukan, verkar faktiskt vara någorlunda bevarad.
Duggregn och åska
010517
STRIDSYXEGRAV!!!
Flintspån framkom, svag färgning syns. Mkt liten. Kärlet har markerad mynning, rader av möjlig snörornering (4-5 st). Trolig vinkellinje under detta. Spånet ca 10 cm.
Inmätning hela dagen. Först i centrala V delen för Sussi, sen uppe vid krönet.
Besökte Odensjö på kvällen.
Regn
Det visade sig alltså att krukan Lisa hade hittat tillhörde en stridsyxegrav, fast utan bevarat skelett. Själv fick jag beundra på avstånd och mäta in den. Det kom en hel del annat också, men det får ni läsa om i rapporten:
Åstrand, J. 2004. Tretton långhus och en begravning - arkeologi i kv Seglaren. Särskild arkeologisk undersökning. RAÄ 218. Växjö socken. Växjö kommun. Smålands museum. Rapport 2004:11. (RAÄ dnr 321-4387-2007).
Ja, ungefär så här ser arkeologers dagar ut i fält. Det som varierar är andelen fynd och vädret. Och sällskapet. Om åtminstone en av de tre är ok så är grävningen ok. Svårt att avgöra om fynden eller sällskapet är mest avgörande, de är nog på delad 1:a plats. Vädret kan vara ett tärande moment, men jag har stått ut med hagel och stormbyar och vattensållning i minusgrader bara det känns som om något kul hittas och om fikapausen är trevlig.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, utgrävning, dagbok, Växjö. Småland
I en annan låda hittade jag en annan sorts dagbok - den sort som numera ofta förekommer ute på grävningar där arkeologer noterar sina dagliga aktiviteter och göromål. De utgör till skillnad från dikterna mer prosaiska minnen. Men lite småroliga.
Så här följer nu ett helt ärligt utdrag ur:
En arkeologs dagbok från Telestad , Växjö Raä 218:1, Småland 2001.
010417
Start, genomgång på Pinnmon, uthämtning av kläder, besök på grävningen
010418
Avbaning påbörjad. Först i SÖ hörnet, men dumpern körde fast så vi flyttade till Ö delen, mitt på lite N om de andra och nära röse RAÄ 18. En hel del stora härdar, mkt mörka, en koncentration av ljusbruna stolphål. Lite BRÅ/JÄÅ-keramik [bronsålder/järnålder]. Medan dumpern flyttade på sig hjälpte vi de andra att rensa. Hittade en liten mynningsbit, ljusbrun, fragmenterad, grov röd magring med ett antal ojämna horistontella linjer i mkt fint snöre. Omrört område tyvärr. Lite brända ben i närheten.
[Komm: Keramikskärvan var kul, snörornering indikerar neolitikum, antingen tidig trattbägarkultur eller stridsyxekultur]
010419
Fortsatt avbaning, rör oss norrut. Stenigt, grusigt område dök upp, anläggningarna klart färre, särskilt härdarna.
Lite keramik
Regn
Stön
Glaserat stengods
010420
Dimmigt. Fortsatt stenigt, grusigt. Djupa ploggångar och stenlyft. Allt stenigare/grusigare och lerigare. Berget kommer nästan i dagen. Allt färre anläggningar, ett par mindre härdar. Flyttade upp till centrala delen på e.m.
010423
Regn, regn, regn. Dumpern får stå idag. Fick lov att flytta ytterligare ett snäpp nedåt då vatten ansamlades och rann nedåt vid ett parti lite längre norrut.
3 flintavslag från totalt två yxor: 2 mörka, 1 ljus. Slipytor. På en mörk och en ljus fanns 2 sidor med vinkel. Helslipade 4-sidiga. Lite keramik, möjligen med snörornering. Kom i stenrikt område med lite ytligare plogning.
Japp, rena rama Indiana Jones. Vi hoppar fram lite...
010511
Avbaning. Michel & Markus identifierar ett troligt 3-skeppigt hus i deras område.
[Dvs två rader takbärande stolpar, vilket betyder brons- eller järnålder]
010514
Avbaning f..m. En del av flintyxa påträffades, samt ett litet bränt ben. E.m. anläggningsgrävning.
010515
Anläggningsgrävning
010516
Forts. anläggningsgrävning söderut. Stråk av tveksamma anläggningar. Misstänker förhistoriska mullvadar. Lisa rensade fram mer av krukan, verkar faktiskt vara någorlunda bevarad.
Duggregn och åska
010517
STRIDSYXEGRAV!!!
Flintspån framkom, svag färgning syns. Mkt liten. Kärlet har markerad mynning, rader av möjlig snörornering (4-5 st). Trolig vinkellinje under detta. Spånet ca 10 cm.
Inmätning hela dagen. Först i centrala V delen för Sussi, sen uppe vid krönet.
Besökte Odensjö på kvällen.
Regn
Det visade sig alltså att krukan Lisa hade hittat tillhörde en stridsyxegrav, fast utan bevarat skelett. Själv fick jag beundra på avstånd och mäta in den. Det kom en hel del annat också, men det får ni läsa om i rapporten:
Åstrand, J. 2004. Tretton långhus och en begravning - arkeologi i kv Seglaren. Särskild arkeologisk undersökning. RAÄ 218. Växjö socken. Växjö kommun. Smålands museum. Rapport 2004:11. (RAÄ dnr 321-4387-2007).
Ja, ungefär så här ser arkeologers dagar ut i fält. Det som varierar är andelen fynd och vädret. Och sällskapet. Om åtminstone en av de tre är ok så är grävningen ok. Svårt att avgöra om fynden eller sällskapet är mest avgörande, de är nog på delad 1:a plats. Vädret kan vara ett tärande moment, men jag har stått ut med hagel och stormbyar och vattensållning i minusgrader bara det känns som om något kul hittas och om fikapausen är trevlig.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, utgrävning, dagbok, Växjö. Småland
onsdag 3 november 2010
Socialisera mera?
Det senaste året tycker jag att debatten runt sociala medier genomgått en omvandling från att handla om "ska vi?" till "hur ska vi?". Vilket är väldigt trevligt och i min mening mer konstruktivt. "Hur" handlar ju i grunden om "varför, till vem, i vilket syfte". Framförallt är det trevligt att fler förstår att sociala medier handlar om att öppna upp till dialog och aktivt försöka engagera den andra parten, inte bara använda mediet som megafon för sitt ensidiga budskap. Men det är inte helt lätt att veta vad i utbudet av olika tjänster man bör satsa på och i vems namn. Alla enheter, från myndigheter till företag, är både ett väsen i sig och består av en stor samling anställda. Kan en enhet lyckas engagera motparten lika mycket som en individ kan?
Det här var något jag reflekterade över när jag läste Tobias Brandels intressanta artikel om kulturinstitutionerna på nätet i dagens SvD. De flesta har idag bloggar och konton på Facebook och många finns också på Twitter och YouTube. Samtidigt är det tydligt att flera fortfarande ser sociala medier som dränering av tid och resurser. Och de behöver inte nödvändigtvis ha fel, eftersom de fel använt kan vara just detta. Samtidigt måste nog alla inse att det handlar om genomförande och att det inte längre är ett alternativ att stå utanför om man vill konkurrera om medborgarnas gunst.
Brit Stakston intervjuas i Brandels artikel och hon har som vanligt koll på läget. Men jag undrar lite över om alla kulturinstitutioner har samma möjlighet inom alla medier. Framförallt funderar jag på om just det sociala i det mediala försvinner när man förväntar sig att medborgarna ska diskutera med en abstrakt enhet - ett museum/en teater - istället för individuella företrädare. En person som är anställd att representera sin enhet kan aldrig vara lika personlig som om han/hon samtalat under eget namn. Jag tycker t ex att det är långt roligare att twittra med Historiska museets chef Lars Amréus än med Historiska Museet. Och det finns flera andra på museet som håller till på mikrobloggen (Fredrik Svanberg, Kattis Hauptman-Whahlgren t ex). För att inte tala om alla RAÄ-are! Det ger plats för fler röster, fler erfarenheter. Samtidigt kanske det är svårare för folk att hitta dem än själva institutionen? Kanske Facebook främst är bra för institutionen. Medan Twitter visserligen kan användas för nyhetsflöde av densamma men enskilda företrädare måste också vara närvarande för att det ska kunna bli en intressant dialog?
Själv brottas jag lite med det här med vilka typer av forum man bör välja, inte minst enheterna själva. Är Facebook en relevant kanal för alla företag, även för arkeologiska grävkontor som SAU där jag nu arbetar? Eller är det ren digital fåfänga? Twitter? Youtube? Allt kan vara givande, men utfallet måste mätas mot den tid och de resurser det tar i anspråk. Ett museum som har kanske ett ansvar att förmedla och informera har större anledning att ta plats på nätet än mer administrativa myndigheter?
Sen är det svårt att skilja på person och position också. Jag har fått en del frågor om jag måste lägga ned min blogg nu när jag är verksamhetschef på SAU och företräder dem utåt. Själv tycker jag inte det eftersom bloggen i första hand varit ett populärvetenskapligt forum. Men jag har valt att förstärka just den delen och skala tillbaka rejält på egna tyckanden och åsikter i olika frågor. Det började jag med rean året innan när jag fick jobb på Studentkåren i Stockholm. Det kanske gör den lite tråkigare, men hellre det än att tvingas ge upp min käraste hobby och mitt härliga digitala nätverk. Personligen tycker jag att både arkeologivärlden och museivärlden har blivit roligare efter det att det blivit vanligare att använda sig av bloggar och låta de anställda ta del i det offentliga samtalet.
Min egen Twitter-lista över twittrare verksamma inom Kulturmiljövård i Norden
Twitterlista över arkeologer/antropologer och museer internationellt
Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, kulturarv, kultur, kulturinstitutioner,
Det här var något jag reflekterade över när jag läste Tobias Brandels intressanta artikel om kulturinstitutionerna på nätet i dagens SvD. De flesta har idag bloggar och konton på Facebook och många finns också på Twitter och YouTube. Samtidigt är det tydligt att flera fortfarande ser sociala medier som dränering av tid och resurser. Och de behöver inte nödvändigtvis ha fel, eftersom de fel använt kan vara just detta. Samtidigt måste nog alla inse att det handlar om genomförande och att det inte längre är ett alternativ att stå utanför om man vill konkurrera om medborgarnas gunst.
Brit Stakston intervjuas i Brandels artikel och hon har som vanligt koll på läget. Men jag undrar lite över om alla kulturinstitutioner har samma möjlighet inom alla medier. Framförallt funderar jag på om just det sociala i det mediala försvinner när man förväntar sig att medborgarna ska diskutera med en abstrakt enhet - ett museum/en teater - istället för individuella företrädare. En person som är anställd att representera sin enhet kan aldrig vara lika personlig som om han/hon samtalat under eget namn. Jag tycker t ex att det är långt roligare att twittra med Historiska museets chef Lars Amréus än med Historiska Museet. Och det finns flera andra på museet som håller till på mikrobloggen (Fredrik Svanberg, Kattis Hauptman-Whahlgren t ex). För att inte tala om alla RAÄ-are! Det ger plats för fler röster, fler erfarenheter. Samtidigt kanske det är svårare för folk att hitta dem än själva institutionen? Kanske Facebook främst är bra för institutionen. Medan Twitter visserligen kan användas för nyhetsflöde av densamma men enskilda företrädare måste också vara närvarande för att det ska kunna bli en intressant dialog?
Själv brottas jag lite med det här med vilka typer av forum man bör välja, inte minst enheterna själva. Är Facebook en relevant kanal för alla företag, även för arkeologiska grävkontor som SAU där jag nu arbetar? Eller är det ren digital fåfänga? Twitter? Youtube? Allt kan vara givande, men utfallet måste mätas mot den tid och de resurser det tar i anspråk. Ett museum som har kanske ett ansvar att förmedla och informera har större anledning att ta plats på nätet än mer administrativa myndigheter?
Sen är det svårt att skilja på person och position också. Jag har fått en del frågor om jag måste lägga ned min blogg nu när jag är verksamhetschef på SAU och företräder dem utåt. Själv tycker jag inte det eftersom bloggen i första hand varit ett populärvetenskapligt forum. Men jag har valt att förstärka just den delen och skala tillbaka rejält på egna tyckanden och åsikter i olika frågor. Det började jag med rean året innan när jag fick jobb på Studentkåren i Stockholm. Det kanske gör den lite tråkigare, men hellre det än att tvingas ge upp min käraste hobby och mitt härliga digitala nätverk. Personligen tycker jag att både arkeologivärlden och museivärlden har blivit roligare efter det att det blivit vanligare att använda sig av bloggar och låta de anställda ta del i det offentliga samtalet.
Min egen Twitter-lista över twittrare verksamma inom Kulturmiljövård i Norden
Twitterlista över arkeologer/antropologer och museer internationellt
Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, kulturarv, kultur, kulturinstitutioner,
söndag 31 oktober 2010
Arkeologi, DNA och kulturkonflikter Del 3
Ibland frågar folk hur jag hinner med bloggen, och svaret är att ibland gör jag det inte. Som veckan som gick t ex. Hade tänkt skriva den tredje och sista delen om DNA-konferensen men eftersom den biten krävde lite mer eftertanke och hjärnkapacitet än jag hade till övers på kvällarna så blev det inget. Så vidare briljant kommer det inte bli denna söndagsmorgon heller, men några saker vill jag få fram.
På symposiet om DNA och arkeologi fick jag och Birgitta Gärdin representera den humanistiska reflektionen kring metod och problem. Birgitta har mångårig erfarenhet av media från sin anställning på Svenska Dagbladets redaktion och har på senare år studerat arkeologi vid Södertörn. Hennes presentation i slutet av dag ett tog därför upp lite kring vad hon finner både givande och problematiskt i både vetenskapliga och populärvetenskapliga artiklar runt genetik och förhistoria. Givande eftersom dessa metoder ger oss en möjlighet att studera och få insyn i individuella liv och släktskapsrelationer. Problematiskt då det inte sällan förekommer alldeles för långtgående och svepande generaliseringar utifrån vad som fortfarande är ett extremt bristfälligt och begränsat material.
Själv tog jag upp lite liknande tankegångar dag två. Sett ur arkeologisk horisont har jag alltid tillhört den "falang" som propagerat för mer naturvetenskapliga och tvärvetenskapliga samarbeten inom forskning runt förhistoria. Det har därför varit både lite märkligt och frustrerande att de senaste åren finna att jag spenderar så mycket tid med att dra i handbromsen. Problemet är inte egentligen inte studierna i sig och deras faktiska resultat (i termer av haplogrupper och -typer) utan när man tar nästa steg att tolka biologi i kulturhistoriska termer. För ska man göra det så krävs ju minst lika stringent och källkritisk analys av de kulturbegrepp och samhälleliga organisationsformer som man använder gentemot det genetiska. Istället finner jag för ofta att genetikerna gör ett fantastiskt bra jobb med att utveckla metodiken och motarbeta kontaminations-problemen, bara för att inte ha ork kvar att ens tänka på något snarlikt runt det sociologiska, antropologiska och historiska.
Det finns en viss hierarki inom vetenskaperna, från mest till minst "vetenskapligt" om vi säger så. Fysik hamnar nära toppen och historisk-filosofiska hamnar... ja, ni kan gissa. På det hela taget är detta helt rätt och inget problem i sig. Vi kommer inte kunna förstå kvinnors kamp för rösträtt genom ekvationer. Vi kommer inte kunna bota malaria genom textanalyser. Man måste rätta metoden efter frågeställningen. Sen är det en annan sak att många olika discipliner kan bidra med viktig information i alla former av forskning - åt båda hållen.
Humanister får ofta möta en hel del åsikter om att vår forskning inte är lika säker som t ex matematik, biologi och geologi. Och jag håller med. Helt och hållet. De begrepp och termer vi rör oss med bör inte förväxlas med de som slås fast inom naturvetenskaperna. Inte ens när vi kan ge en ganska bra definition av en typ av spjutspets eller kruka betyder det heller nödvändigtvis att det säger något alls om sociala processer och kulturell identitet. Det kan göra det, men det är inte självklart. Det är därför absurdt att känna att vi ibland behöver påminna genetikerna om detta som de naturligtvis vet men verkar glömma bort i hastigheten. Hur fenomenalt bra en genetisk analys är så kan den inte säga mer än vad grundmaterialet tillåter. Hur många individer har analyserats? Från hur många lokaler? Hur många tidpunkter i förhistorien? Som vilken statistiker som helst kan påpeka, det är urvalet som avgör vilka frågor som kan besvaras.
En sak som oroat mig personligen är att många hypoteser verkar utgå från att det funnits två krafter som styr genetiskt förändring i populationer: migration eller genetisk "drift" (dvs små mutationer som uppstår av sig själva över tid). Men som antropologer lätt skulle kunna visa så är detta inte nödvändigtvis relevant för mänskliga samhällen, där komplexa och långväga släktskapsnätverk kan påverka mitokondrie-DNA och Y-kromosomer i en population mycket snabbt. Särskilt i de ganska begränsade grupper som fanns under sten- och bronsålder. Och där olika samhällen och olika samhällsgrupper kan ha mycket olika nätverk (jmf aristokrater, bönder, fiskare, handelsmän mm). Personligen tycker jag att historiska genetiska studier kan vara en utmärkt metod att just studera detta och reda ut hur det påverkat regioner över tid. Det skulle också behövas fler studier runt de historiskt kända "flaskhalsarna" som pest, krig och katastrofer kan ha medfört. Hur pass representativt är dagens genetiska karta jämfört med för 500 år sen? 1000 år sen? 1500 år sen?
Jag tror att DNA-studier kan bli en oerhört viktig och givande del av historiska och förhistoriska studier, men att vi måste lära oss att samarbeta bättre från båda hållen. Och att genetiska studier måste kombineras med isotop-analyser som visar diet och rörelsemönster ur individnivå. Vi måste ta det lite lugnt och se detta som pionjärfasen i forskningen - testa och försöka falsifiera våra hypoteser på ett mer grundläggande plan innan vi kan gå vidare och dra slutsatser.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, DNA, genetik, vetenskap,
På symposiet om DNA och arkeologi fick jag och Birgitta Gärdin representera den humanistiska reflektionen kring metod och problem. Birgitta har mångårig erfarenhet av media från sin anställning på Svenska Dagbladets redaktion och har på senare år studerat arkeologi vid Södertörn. Hennes presentation i slutet av dag ett tog därför upp lite kring vad hon finner både givande och problematiskt i både vetenskapliga och populärvetenskapliga artiklar runt genetik och förhistoria. Givande eftersom dessa metoder ger oss en möjlighet att studera och få insyn i individuella liv och släktskapsrelationer. Problematiskt då det inte sällan förekommer alldeles för långtgående och svepande generaliseringar utifrån vad som fortfarande är ett extremt bristfälligt och begränsat material.
Själv tog jag upp lite liknande tankegångar dag två. Sett ur arkeologisk horisont har jag alltid tillhört den "falang" som propagerat för mer naturvetenskapliga och tvärvetenskapliga samarbeten inom forskning runt förhistoria. Det har därför varit både lite märkligt och frustrerande att de senaste åren finna att jag spenderar så mycket tid med att dra i handbromsen. Problemet är inte egentligen inte studierna i sig och deras faktiska resultat (i termer av haplogrupper och -typer) utan när man tar nästa steg att tolka biologi i kulturhistoriska termer. För ska man göra det så krävs ju minst lika stringent och källkritisk analys av de kulturbegrepp och samhälleliga organisationsformer som man använder gentemot det genetiska. Istället finner jag för ofta att genetikerna gör ett fantastiskt bra jobb med att utveckla metodiken och motarbeta kontaminations-problemen, bara för att inte ha ork kvar att ens tänka på något snarlikt runt det sociologiska, antropologiska och historiska.
Det finns en viss hierarki inom vetenskaperna, från mest till minst "vetenskapligt" om vi säger så. Fysik hamnar nära toppen och historisk-filosofiska hamnar... ja, ni kan gissa. På det hela taget är detta helt rätt och inget problem i sig. Vi kommer inte kunna förstå kvinnors kamp för rösträtt genom ekvationer. Vi kommer inte kunna bota malaria genom textanalyser. Man måste rätta metoden efter frågeställningen. Sen är det en annan sak att många olika discipliner kan bidra med viktig information i alla former av forskning - åt båda hållen.
Humanister får ofta möta en hel del åsikter om att vår forskning inte är lika säker som t ex matematik, biologi och geologi. Och jag håller med. Helt och hållet. De begrepp och termer vi rör oss med bör inte förväxlas med de som slås fast inom naturvetenskaperna. Inte ens när vi kan ge en ganska bra definition av en typ av spjutspets eller kruka betyder det heller nödvändigtvis att det säger något alls om sociala processer och kulturell identitet. Det kan göra det, men det är inte självklart. Det är därför absurdt att känna att vi ibland behöver påminna genetikerna om detta som de naturligtvis vet men verkar glömma bort i hastigheten. Hur fenomenalt bra en genetisk analys är så kan den inte säga mer än vad grundmaterialet tillåter. Hur många individer har analyserats? Från hur många lokaler? Hur många tidpunkter i förhistorien? Som vilken statistiker som helst kan påpeka, det är urvalet som avgör vilka frågor som kan besvaras.
En sak som oroat mig personligen är att många hypoteser verkar utgå från att det funnits två krafter som styr genetiskt förändring i populationer: migration eller genetisk "drift" (dvs små mutationer som uppstår av sig själva över tid). Men som antropologer lätt skulle kunna visa så är detta inte nödvändigtvis relevant för mänskliga samhällen, där komplexa och långväga släktskapsnätverk kan påverka mitokondrie-DNA och Y-kromosomer i en population mycket snabbt. Särskilt i de ganska begränsade grupper som fanns under sten- och bronsålder. Och där olika samhällen och olika samhällsgrupper kan ha mycket olika nätverk (jmf aristokrater, bönder, fiskare, handelsmän mm). Personligen tycker jag att historiska genetiska studier kan vara en utmärkt metod att just studera detta och reda ut hur det påverkat regioner över tid. Det skulle också behövas fler studier runt de historiskt kända "flaskhalsarna" som pest, krig och katastrofer kan ha medfört. Hur pass representativt är dagens genetiska karta jämfört med för 500 år sen? 1000 år sen? 1500 år sen?
Jag tror att DNA-studier kan bli en oerhört viktig och givande del av historiska och förhistoriska studier, men att vi måste lära oss att samarbeta bättre från båda hållen. Och att genetiska studier måste kombineras med isotop-analyser som visar diet och rörelsemönster ur individnivå. Vi måste ta det lite lugnt och se detta som pionjärfasen i forskningen - testa och försöka falsifiera våra hypoteser på ett mer grundläggande plan innan vi kan gå vidare och dra slutsatser.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, DNA, genetik, vetenskap,
måndag 25 oktober 2010
Arkeologi, DNA och kulturkonflikter Del 2
Jag hade egentligen tänkt skriva en genomgång av dag 2 på konferensen om gammalt DNA, men Henrik Brändén har gjort en så bra genomgång att jag slipper det. Läs den! Det var väldigt kul att få tillfälle att träffa Henrik i Göteborg, och det är extra kul att göra det under omständigheter som visar hur viktigt det är för forskning om förhistoria att nå utanför gängse ramar. Henrik arbetar med läromedel och förmedling av naturvetenskap till skolan. Som humanist tycker jag att det är kul hur en sådan här konferens belyser att det inte är något bråddjup mellan naturvetenskapen och humaniora utan att de tvärtom sammanflätas och berikar varandra. Det är något jag gärna skulle se mer av i både grundskola och gymnasium.
Har du läst Henriks text nu? Inte? Kom tillbaka när du gjort det då! Nu? Ok.
Ett par egna kommentarer: Om det var något som var tydligt utifrån dessa presentationer så var det hur intressant och givande det är att göra genetisk-historiska studier på tamdjur. Människan har levt i mycket nära relation till vissa arter under tusentals år och i viss mån påverkat dem lika mycket som vi påverkat naturen runtom oss. Att studera vad som hänt i termer av avel säger därför en hel del om de samhällen som var involverade i processen. Både den kombinerade osteologiska-genetiska studien på nötkreatur från järnåldern och medeltiden som Anders Götherström och Ylva Telldahl genomfört, och Cia Anderungs analyser på gamla uroxeben från Europa fördjupar vår förståelse för komplexa ekonomiska processer.
Knut Røed visar hur renarnas populationer ser ut idag utifrån förekomst av haplogrupper. Detta motsvarar dock inte bilden vi får om vi analyserar renben från järnåldern och bronsåldern. (Foto: Å M Larsson)
Det visade även Knut Røed med studien på förhsitoriska, historiska och moderna renben frå Norge, Sverige, Finland och Ryssland. En viktig poäng var att dagens genetiska spridningsbild inte alls verkar motsvara den förhistoriska. Tvärtom var den mer homogen över hela Skandinavien.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, DNA, genetik, vetenskap, Skandinavien, renar
Har du läst Henriks text nu? Inte? Kom tillbaka när du gjort det då! Nu? Ok.
Ett par egna kommentarer: Om det var något som var tydligt utifrån dessa presentationer så var det hur intressant och givande det är att göra genetisk-historiska studier på tamdjur. Människan har levt i mycket nära relation till vissa arter under tusentals år och i viss mån påverkat dem lika mycket som vi påverkat naturen runtom oss. Att studera vad som hänt i termer av avel säger därför en hel del om de samhällen som var involverade i processen. Både den kombinerade osteologiska-genetiska studien på nötkreatur från järnåldern och medeltiden som Anders Götherström och Ylva Telldahl genomfört, och Cia Anderungs analyser på gamla uroxeben från Europa fördjupar vår förståelse för komplexa ekonomiska processer.
Knut Røed visar hur renarnas populationer ser ut idag utifrån förekomst av haplogrupper. Detta motsvarar dock inte bilden vi får om vi analyserar renben från järnåldern och bronsåldern. (Foto: Å M Larsson)Det visade även Knut Røed med studien på förhsitoriska, historiska och moderna renben frå Norge, Sverige, Finland och Ryssland. En viktig poäng var att dagens genetiska spridningsbild inte alls verkar motsvara den förhistoriska. Tvärtom var den mer homogen över hela Skandinavien.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, DNA, genetik, vetenskap, Skandinavien, renar
lördag 23 oktober 2010
Arkeologi, DNA och kulturkonflikter Del 1
Det var lite ovanligt tyst på bloggen min i veckan eftersom kvällarna fick vikas åt att arbeta med ett föredrag jag skulle hålla på ett symposium om forskning på förhistoriskt DNA. Det gick av stapeln i Göteborg nu i torsdags-fredag och har varit intensivt och intressant. Själv var jag inbjuden som "token humanist" och förutom mig och Birgitta Gärdin så var övriga föredragshållare aktiva genetikforskare med bakgrund inom och intresse för arkeologin. Anordnare var Per Persson och Kristian Kristiansen, som en del i Forging Identities - The Mobility of Culture in Bronze Age Europe. Ämnena som togs upp hade dock spännvidd från paleolitikum till medeltid. Det var en riktigt stor skara anmälda åhörare och det enda jag beklagar var att jag inte hade större möjlighet att prata med folk innan det var över.
Tom Gilbert visar bilder på några av de allra första försöken att få fram gammalt DNA - nästan samtliga visade sig sedan vara kontaminerade av nyare DNA. Metodutveckling är A och O inom denna forskningsgren. Närmast i bild syns Sara Gummesson från UV Öst och Sophie Bergerbrant från arkeologiska institutionen i Stockholm. (Foto: Å M Larsson)
En liten snabb genomgång av föredragen tänkte jag ge i alla fall.
Dag 1 skulle egentligen ha inletts med Eske Willerslev som för vetenskapsintresserad allmänhet mest är känd för studier av DNA funnet i hår på Grönland och som daterats till en av de äldsta bosättningsfaserna på ön. Tyvärr hade han råkat ut för att hans laptop och pass blev stulet dagen innan så han var försenad och fick nöja sig med en öppen föreläsning på kvällen. Tom Gilbert gjorde en snabb och utmärkt insats genom att ge dubbelföreläsning om hur forskningen kring gammalt DNA utvecklats sedan 1980-talet. En väldigt nyttig genomgång, särskilt i dessa tider av en växande flod "genetiska genombrott".
Kort sagt de allra flesta av de tidiga studierna på mumier, neandertalare, fossil osv visade sig vara studier på mer sentida DNA som kontaminerat proverna. Ett tag var man nästan övertygade om att hela ämnet var kört, men sedan lossnade det igen när man lärde sig leta upp just de små, förstörda och upphackade delarna av gammalt DNA. Att kunna registrera hela eller ens delar ev genomet i individer är dock närmast omöjligt (i nuläget) men det finns ändå en hel del information att få fram. Gilbert poängterade att värme, vatten och syre är förödande för DNA. Mumier från t ex Egypten kan verka enormt välbevarade, men deras DNA ligger risigt till. Addera till det att de ofta hanterats en hel del av upphetsade arkeologer och det är inte märkligt att många analyser på mumier snarare är analyser på nutida forskares DNA...
Mark Thomas går igenom grunderna i mjölkens fascinerande kemi. (Foto: Å M Larsson)
Mark Thomas höll ett föredrag om det stora forskningsprojekt kring genetisk laktostolerans i Europa som han deltar i. Mjölk är en intressant produkt av fr a fett, protein och laktos som är menat som föda för däggdjurens ungar. Små barn har ett enzym kan bryta ned laktosen till sockerarterna glukos och galaktos vilken kroppen kan tillgodogöra sig. Men de allra flesta människor mister förmågan att bilda laktas-enzymet vid ett par års ålder, vilket gör dem laktosintoleranta. I vissa delar av världen har dock genetiska mutationer gjort att människor med denna kan fortsätta dricka mjölk utan att må dåligt. Mest logiskt vore det att säga att vissa är laktostoleranta snarare än tvärtom, men eftersom toleransen är mycket hög hos befolkningen i norra Europa som brukar förutsätta att de är normen i alla sammanhang så tog det ett tag innan polletten trillade ned. Thomas och många andra med honom studerar nu vilka mutationer som finns (minst 4 stycken identifierade hittills i Mellanöstern, Afrika, Indien-Pakistan samt Europa). Frågorna gäller bland annat när de uppstod, var de uppstod och hur de har spridit sig i befolkningarna under förhistorien.
Helena Malmström presenterar den genetiska studie hon och andra vid labbet för historisk genetik vid Uppsala universitet gjort på 5000 år gamla skelett från Gotland och Västergötland. (Foto: Å M Larsson)
Efter det följde ett föredrag av Helena Jankovics Malmström som berättade om studier på neolitiska skelett i Sverige. De har riktat in sig främst på det DNA som finns i mitokondrierna i cellen. MtDNA är gynnsamt av flera anledningar. Dels är det ofta bättre bevarat och enklare att analysera än cellkärnans DNA. Dels är det intressant inom populationsstudier då vi ärver vårt mtDNA enbart från vår mor, till skillnad från vårt kärn-DNA som är en blandning av båda föräldrarnas uppsättning. Det gör att den är mer konstant i sin uppsättning över tid och att vissa små mutationer kan spridas inom befolkningar utifrån hur kvinnors mobilitet sett ut. Ett alternativt sätt är att studera Y-kromosomen hos män, eftersom den inte heller blandas utan bara ärvs på fädernet. Det tråkiga är att i detta fall är enbart mäns skelett användbara. Det uppträder som sagt över tid små mutationer inom delar av mtDNA som i sin tur muterar och på det viset kan genetikerna följa dessa egenheters spridning inom och mellan populationer över tid (haplogrupper och haplotyper).
Som det mycket noga påpekades av flera av forskarna där så representerar mtDNA bara en liten, liten del av en persons genetiska bakgrund. Fyra generationer bak (typ gammelmorfars mor) har du 16 genetiska donatorer - men mtDNA kommer från enbart en enda av dessa: mormors mormor. Samma sak med Y-kromosomen som kommer enbart från farfars farfar (om du är kille dvs). Det säger sig självt att mtDNA och Y-kromosomen säger mycket lite eller inget alls om en persons etniska eller kulturella identitet. Däremot kan det vara intressant att kontrastera olika samtida förhistoriska populationer med varandra.
Jag tror jag slutar inlägget där så att det inte blir för långrandigt. Jag gör så att jag går igenom föredragen från dag 2 i ett nytt inlägg imorgon, och sedan avslutar med ett om mina och Birgittas funderingar och reflektioner från en humanistisk horisont.
En del av åhörarna under dag 1 av symposiet. Längst fram i bild syns Knut Röed och Helle van Kilde. (Foto: Å M Larsson)
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, genetik, DNA, stenålder, laktosintolerans
Tom Gilbert visar bilder på några av de allra första försöken att få fram gammalt DNA - nästan samtliga visade sig sedan vara kontaminerade av nyare DNA. Metodutveckling är A och O inom denna forskningsgren. Närmast i bild syns Sara Gummesson från UV Öst och Sophie Bergerbrant från arkeologiska institutionen i Stockholm. (Foto: Å M Larsson)
En liten snabb genomgång av föredragen tänkte jag ge i alla fall.
Dag 1 skulle egentligen ha inletts med Eske Willerslev som för vetenskapsintresserad allmänhet mest är känd för studier av DNA funnet i hår på Grönland och som daterats till en av de äldsta bosättningsfaserna på ön. Tyvärr hade han råkat ut för att hans laptop och pass blev stulet dagen innan så han var försenad och fick nöja sig med en öppen föreläsning på kvällen. Tom Gilbert gjorde en snabb och utmärkt insats genom att ge dubbelföreläsning om hur forskningen kring gammalt DNA utvecklats sedan 1980-talet. En väldigt nyttig genomgång, särskilt i dessa tider av en växande flod "genetiska genombrott".
Kort sagt de allra flesta av de tidiga studierna på mumier, neandertalare, fossil osv visade sig vara studier på mer sentida DNA som kontaminerat proverna. Ett tag var man nästan övertygade om att hela ämnet var kört, men sedan lossnade det igen när man lärde sig leta upp just de små, förstörda och upphackade delarna av gammalt DNA. Att kunna registrera hela eller ens delar ev genomet i individer är dock närmast omöjligt (i nuläget) men det finns ändå en hel del information att få fram. Gilbert poängterade att värme, vatten och syre är förödande för DNA. Mumier från t ex Egypten kan verka enormt välbevarade, men deras DNA ligger risigt till. Addera till det att de ofta hanterats en hel del av upphetsade arkeologer och det är inte märkligt att många analyser på mumier snarare är analyser på nutida forskares DNA...
Mark Thomas går igenom grunderna i mjölkens fascinerande kemi. (Foto: Å M Larsson)Mark Thomas höll ett föredrag om det stora forskningsprojekt kring genetisk laktostolerans i Europa som han deltar i. Mjölk är en intressant produkt av fr a fett, protein och laktos som är menat som föda för däggdjurens ungar. Små barn har ett enzym kan bryta ned laktosen till sockerarterna glukos och galaktos vilken kroppen kan tillgodogöra sig. Men de allra flesta människor mister förmågan att bilda laktas-enzymet vid ett par års ålder, vilket gör dem laktosintoleranta. I vissa delar av världen har dock genetiska mutationer gjort att människor med denna kan fortsätta dricka mjölk utan att må dåligt. Mest logiskt vore det att säga att vissa är laktostoleranta snarare än tvärtom, men eftersom toleransen är mycket hög hos befolkningen i norra Europa som brukar förutsätta att de är normen i alla sammanhang så tog det ett tag innan polletten trillade ned. Thomas och många andra med honom studerar nu vilka mutationer som finns (minst 4 stycken identifierade hittills i Mellanöstern, Afrika, Indien-Pakistan samt Europa). Frågorna gäller bland annat när de uppstod, var de uppstod och hur de har spridit sig i befolkningarna under förhistorien.
Helena Malmström presenterar den genetiska studie hon och andra vid labbet för historisk genetik vid Uppsala universitet gjort på 5000 år gamla skelett från Gotland och Västergötland. (Foto: Å M Larsson)Efter det följde ett föredrag av Helena Jankovics Malmström som berättade om studier på neolitiska skelett i Sverige. De har riktat in sig främst på det DNA som finns i mitokondrierna i cellen. MtDNA är gynnsamt av flera anledningar. Dels är det ofta bättre bevarat och enklare att analysera än cellkärnans DNA. Dels är det intressant inom populationsstudier då vi ärver vårt mtDNA enbart från vår mor, till skillnad från vårt kärn-DNA som är en blandning av båda föräldrarnas uppsättning. Det gör att den är mer konstant i sin uppsättning över tid och att vissa små mutationer kan spridas inom befolkningar utifrån hur kvinnors mobilitet sett ut. Ett alternativt sätt är att studera Y-kromosomen hos män, eftersom den inte heller blandas utan bara ärvs på fädernet. Det tråkiga är att i detta fall är enbart mäns skelett användbara. Det uppträder som sagt över tid små mutationer inom delar av mtDNA som i sin tur muterar och på det viset kan genetikerna följa dessa egenheters spridning inom och mellan populationer över tid (haplogrupper och haplotyper).
Som det mycket noga påpekades av flera av forskarna där så representerar mtDNA bara en liten, liten del av en persons genetiska bakgrund. Fyra generationer bak (typ gammelmorfars mor) har du 16 genetiska donatorer - men mtDNA kommer från enbart en enda av dessa: mormors mormor. Samma sak med Y-kromosomen som kommer enbart från farfars farfar (om du är kille dvs). Det säger sig självt att mtDNA och Y-kromosomen säger mycket lite eller inget alls om en persons etniska eller kulturella identitet. Däremot kan det vara intressant att kontrastera olika samtida förhistoriska populationer med varandra.
Jag tror jag slutar inlägget där så att det inte blir för långrandigt. Jag gör så att jag går igenom föredragen från dag 2 i ett nytt inlägg imorgon, och sedan avslutar med ett om mina och Birgittas funderingar och reflektioner från en humanistisk horisont.
En del av åhörarna under dag 1 av symposiet. Längst fram i bild syns Knut Röed och Helle van Kilde. (Foto: Å M Larsson)Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, genetik, DNA, stenålder, laktosintolerans
måndag 18 oktober 2010
Etik och genetik
Även i vårt rejält sekulariserade land är det känsligt att pilla med mänskliga kvarlevor. Oavsett om det är av religiös övertygelse eller rent filosofisk finkänslighet, de dödas ben hamnar i en helt egen kategori som vi alla förhåller oss till. Det gäller även det genetiska material benen delvis består av, som vi numera kan dra fram även ur extremt gamla skelett. Med tanke på hur biologi missbrukats under de senaste par hundra åren för att förnedra och förtrycka människor av olika ursprung, utseende och kön så är det helt berättigat att vi kräver mer av oss själva när vi vill studera och analysera ben och gener.
På torsdag och fredag är jag i Göteborg på en konferens anordnad av bland annat Per Persson och Kristian Kristiansen där ett antal av de som studerar förhistoriskt genetiskt material i framförallt Norden får presentera sin forskning. Det ska bli oerhört intressant att höra dem berätta omvad de håller på med och få diskutera och debattera projekten. Öppningstalare är Eske Willerslev från Center for GeoGenetics i Köpenhamn som bland annat varit med om att kartlägga hela arvsmassan hos en 4000 år gammal grönländare. För allmänintresserade håller Eske en öppen föreläsning torsdagen den 21:a kl 17.30.
Som sagt, DNA är känsliga saker och det kan ibland ifrågasättas om vi går för snabbt fram, drar för höga växlar på ofta ganska begränsade genetiska studier på ett bristfälligt material. För att inte tala om etiska problem runt analyser av historiska personer med eller utan kända släktingar. Som av en slump anordnar norska Forskningsetiske Komiteer ett öppet seminarium på detta tema i Oslo på onsdag: More than just bones?
De har lyckats samla en mycket intressant skara forskare från olika discipliner som ska hålla föreläsningar runt detta tema, t ex Kjell-Åke Aronsson, museichefen i Ájtte, Erika Hagelberg, professor i evolutionsbiologi, bioetikern och filosofen Malin Masterton och Sebastian Payne som arbetar med vetenskapsanvändning inom English Heritage.
Synd att man inte kan vara överallt samtidigt.
Det är klart, även etik är kulturellt betingat. Inredning och utsmyckning skapat av de dödas ben i benhuset i Sedlec, Tjeckien. (Wikipedia commons)
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, genetik, DNA, etik, ben, osteologi, molekylärbiologi
På torsdag och fredag är jag i Göteborg på en konferens anordnad av bland annat Per Persson och Kristian Kristiansen där ett antal av de som studerar förhistoriskt genetiskt material i framförallt Norden får presentera sin forskning. Det ska bli oerhört intressant att höra dem berätta omvad de håller på med och få diskutera och debattera projekten. Öppningstalare är Eske Willerslev från Center for GeoGenetics i Köpenhamn som bland annat varit med om att kartlägga hela arvsmassan hos en 4000 år gammal grönländare. För allmänintresserade håller Eske en öppen föreläsning torsdagen den 21:a kl 17.30.
Som sagt, DNA är känsliga saker och det kan ibland ifrågasättas om vi går för snabbt fram, drar för höga växlar på ofta ganska begränsade genetiska studier på ett bristfälligt material. För att inte tala om etiska problem runt analyser av historiska personer med eller utan kända släktingar. Som av en slump anordnar norska Forskningsetiske Komiteer ett öppet seminarium på detta tema i Oslo på onsdag: More than just bones?
De har lyckats samla en mycket intressant skara forskare från olika discipliner som ska hålla föreläsningar runt detta tema, t ex Kjell-Åke Aronsson, museichefen i Ájtte, Erika Hagelberg, professor i evolutionsbiologi, bioetikern och filosofen Malin Masterton och Sebastian Payne som arbetar med vetenskapsanvändning inom English Heritage.
Synd att man inte kan vara överallt samtidigt.
Det är klart, även etik är kulturellt betingat. Inredning och utsmyckning skapat av de dödas ben i benhuset i Sedlec, Tjeckien. (Wikipedia commons)Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, genetik, DNA, etik, ben, osteologi, molekylärbiologi
onsdag 13 oktober 2010
Norsk neolitisk palissadanläggning
Förra inlägget handlade om undersökningarna vid Hamresanden vid Kristiansand i södra Norge där arkeologerna hittat en översandad (hur nu det gick till...) neolitisk lokal från början av bondestenåldern, ca 3700 f.Kr. Nu kommer en till artikel i Aftenposten om undersökningarna och tydligen har det framkommit att de stenrader, vallar och gropar man hittat är del i en så kallad Sarup-anläggning.
Dessa märkliga konstruktioner som kunde spänna över flera hektar område byggdes under denna tid i områdena runt södra Östersjön och även på andra platser i Nordeuropa. De hade troligen någon form av rituell/ceremoniell användning för vi hittar spår av människoben i gropar, tillverkning av flintyxor i stora kvantiteter och nedläggelser av keramik. I Sverige har vi framförallt hittat dessa palissader i Skåne, vid Hyllie, Bunkeflostrand och Annetorp osv i samband med de storskaliga undersökningarna runt Malmö. Men det här är den första tydligt bevarade som hittats i Norge och det är säkerligen en av de allra bäst bevarade i Europa då den överlagrats mycket snabbt av ett tjockt lager sand. Eftersom dessa lokaler ofta är rejält förstörda av senare tiders aktiviteter ger detta oss ett unikt tillfälle att studera fenomenet.
Lite stolta kan även vi svenskar vara över detta fynd, då grävledaren på platsen är Lars Sundström, disputerad vid Uppsala universitet och en av arkeologerna som hjälpt till att identifiera strukturen är Kim Darmark, doktorand vid Stockholms universitet. Projektledare är Håkon Glörstad, en av Norges främsta forskare på neolitikum så det är trevligt nog högkvalitativ personal på plats för att leda undersökningen.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, Norge, utgrävning, Hamresanden
Dessa märkliga konstruktioner som kunde spänna över flera hektar område byggdes under denna tid i områdena runt södra Östersjön och även på andra platser i Nordeuropa. De hade troligen någon form av rituell/ceremoniell användning för vi hittar spår av människoben i gropar, tillverkning av flintyxor i stora kvantiteter och nedläggelser av keramik. I Sverige har vi framförallt hittat dessa palissader i Skåne, vid Hyllie, Bunkeflostrand och Annetorp osv i samband med de storskaliga undersökningarna runt Malmö. Men det här är den första tydligt bevarade som hittats i Norge och det är säkerligen en av de allra bäst bevarade i Europa då den överlagrats mycket snabbt av ett tjockt lager sand. Eftersom dessa lokaler ofta är rejält förstörda av senare tiders aktiviteter ger detta oss ett unikt tillfälle att studera fenomenet.
Lite stolta kan även vi svenskar vara över detta fynd, då grävledaren på platsen är Lars Sundström, disputerad vid Uppsala universitet och en av arkeologerna som hjälpt till att identifiera strukturen är Kim Darmark, doktorand vid Stockholms universitet. Projektledare är Håkon Glörstad, en av Norges främsta forskare på neolitikum så det är trevligt nog högkvalitativ personal på plats för att leda undersökningen.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, Norge, utgrävning, Hamresanden
söndag 10 oktober 2010
Fångat ögonblick
Det finns två saker mycket högt upp på alla arkeologers önskelista: Välbevarade organiska lämningar (ex. trä, textilier, ben, läder) samt platser som förslutits under ett mycket snabbt förlopp. Det viktiga med Pompeii är inte så mycket att det finns välbevarade romerska hus, utan att allt slutade så abrubt och oväntat. Vanligen är slutna lämningar av denna sort gravar som planerats och regisserats enligt kulturella normer. Att få en ögonblicksbild av vardagen som inte är tillrättalagd är guld värt - mer än guld.
Vulkanutbrott hör dock inte till vanligheten i Skandinavien så det var mycket glada arkeologer i Norge som i höstas påträffade en extremt välbevarad stenåldersboplats överlagrad av sand. Husstrukturer och krukor och slagen sten låg kvar närmast orörda efter 5500 år. Det är extra lyckosamt då materialet de hittat hör till trattbägarkulturen, den första jordbrukande kulturen i Sydskandinavien. TRB-kulturen finns representerad även i södra Norge, men det har varit ganska små material och spridda lösfynd och det har därför varit omtvistat huruvida det verkligen rört sig om "riktig" trattbägarkultur eller en lokal variant med enbart svaga kopplingar till det vi hittar i Danmark och södra Sverige denna tid. Hamresanden vid Kristiansand innehåller dock rejäla mängder riktigt fin trattbägarkeramik, så det blir tydligare att det verkligen rör sig om en etablerad kultur i området.
Inget gott som inte för något ont med sig. Undersökningsbudget brukar sällan innehålla provisioner för unikt välbevarade lokaler, så både omkostnad och tid behöver omförhandlas. Det var därför en både glad och oroad Lars Sundström som jag träffade i Uppsala för några veckor sedan. Lasse är grävledare på platsen, vilket passar mycket bra då han skrev sin avhandling om tidigneolitikum och trattbägarkulturen. Det ska bli kul att höra mer om fynden när utgrävningen är klar. Det är Kulturhistorisk museum i Olso som håller i projektet, ett av flera som nu är igång.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, Norge
Vulkanutbrott hör dock inte till vanligheten i Skandinavien så det var mycket glada arkeologer i Norge som i höstas påträffade en extremt välbevarad stenåldersboplats överlagrad av sand. Husstrukturer och krukor och slagen sten låg kvar närmast orörda efter 5500 år. Det är extra lyckosamt då materialet de hittat hör till trattbägarkulturen, den första jordbrukande kulturen i Sydskandinavien. TRB-kulturen finns representerad även i södra Norge, men det har varit ganska små material och spridda lösfynd och det har därför varit omtvistat huruvida det verkligen rört sig om "riktig" trattbägarkultur eller en lokal variant med enbart svaga kopplingar till det vi hittar i Danmark och södra Sverige denna tid. Hamresanden vid Kristiansand innehåller dock rejäla mängder riktigt fin trattbägarkeramik, så det blir tydligare att det verkligen rör sig om en etablerad kultur i området.
Inget gott som inte för något ont med sig. Undersökningsbudget brukar sällan innehålla provisioner för unikt välbevarade lokaler, så både omkostnad och tid behöver omförhandlas. Det var därför en både glad och oroad Lars Sundström som jag träffade i Uppsala för några veckor sedan. Lasse är grävledare på platsen, vilket passar mycket bra då han skrev sin avhandling om tidigneolitikum och trattbägarkulturen. Det ska bli kul att höra mer om fynden när utgrävningen är klar. Det är Kulturhistorisk museum i Olso som håller i projektet, ett av flera som nu är igång.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, Norge
tisdag 5 oktober 2010
Arkeologin i töväder?
Den globala uppvärmningen har medfört att arkeologin har fått ett visst uppsving genom att bistå forskning som berör klimatförändringar. Studier av hur människan påverkat och förändrat sin miljö genom jakt, odling, tamdjurshållning, utdikning, skogsfällning, bevattningssystem etc kombinerat med paleoekologiska studier kan möjligen sprida lite mer ljus över den komplexa utvecklingen.
Men avsmältningen av glaciärerna har också medfört mer konkreta möjligheter för arkeologerna då områden i Alperna och Skandinaviska fjällen som varit täckta av is under årtusenden nu tinar för första gången och avslöjar välbevarade organiska föremål som härstammar från stenåldern. Ötzi, ismannen, är utan tvekan det mest kända av dessa fynd. Han begravdes av snö och is för runt 5500 år sedan i ett område i nuvarande Österrike som numera är närmast helt isfritt. I norska fjällkedjan som nu också snabbt håller på att förlora en hel del glaciärer kämpar arkeologerna mot klockan för att hinna upptäcka och omhänderta gamla jaktredskap från järnåldern som åter ser dagsljuset.
Det går att läsa om Lars Piloes inventeringar i Juvfonna i The Guardian, men när jag googlade hittade jag en extremt likvärdig artikel i Reuters från den 14:e september som fick mig att undra lite över plagiering och etik inom journalistkåren. Robin McKies artikel i Guardian är något kortare och inte helt identisk med Alister Doyles, men intressant nog avslutar den med att nämna Patrick Hunts arkeologiska inventeringar i Alperna i spåren efter Hannibal - precis som Doyles artikel i Reuters. Jag kan inte se något nytt i Guardian-texten, inkl citaten från forskarna, och jag misstänker att den är helt skriven utifrån Doyles förlaga - bara lite "omstökad" och nedkortad.
En student som skulle försöka sig på något liknande utan källhänvisning skulle åka dit för plagiat, jag vet inte hur journalistkåren ser på det (de brukar ju vara så känsliga när Google "snor" deras alster). Nu tycker jag visserligen att Doyles artikel är pinsamt dålig i många avseenden. Som att spåren av organiserade jaktlag med 15-20 personer för 1500 år sedan i Norge skulle vara något häpnadsväckande bevis på avancerad social organisation under "den mörka medeltiden"... Det finns likartade samhällen i regionen under mesolitikum.
Det finns även i Guardian en krönika skriven av en arkeolog, Caroline Wickham-Jones, som utifrån sitt långtids-perspektiv ger ett kritiskt perspektiv på utvecklingen sedan stenåldern. Det ganska vanliga perspektivet "allt blev sämre i och med jordbruket". Men det går inte att dra tillbaka klockan, om arkeologer vill ha något konkret att tillföra klimatdebatten tror jag vi måste hitta bättre utgångspunkt än detta.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, klimat, global uppvärmning, Norge, media, vetenskap, journalistik, etik
Men avsmältningen av glaciärerna har också medfört mer konkreta möjligheter för arkeologerna då områden i Alperna och Skandinaviska fjällen som varit täckta av is under årtusenden nu tinar för första gången och avslöjar välbevarade organiska föremål som härstammar från stenåldern. Ötzi, ismannen, är utan tvekan det mest kända av dessa fynd. Han begravdes av snö och is för runt 5500 år sedan i ett område i nuvarande Österrike som numera är närmast helt isfritt. I norska fjällkedjan som nu också snabbt håller på att förlora en hel del glaciärer kämpar arkeologerna mot klockan för att hinna upptäcka och omhänderta gamla jaktredskap från järnåldern som åter ser dagsljuset.
Det går att läsa om Lars Piloes inventeringar i Juvfonna i The Guardian, men när jag googlade hittade jag en extremt likvärdig artikel i Reuters från den 14:e september som fick mig att undra lite över plagiering och etik inom journalistkåren. Robin McKies artikel i Guardian är något kortare och inte helt identisk med Alister Doyles, men intressant nog avslutar den med att nämna Patrick Hunts arkeologiska inventeringar i Alperna i spåren efter Hannibal - precis som Doyles artikel i Reuters. Jag kan inte se något nytt i Guardian-texten, inkl citaten från forskarna, och jag misstänker att den är helt skriven utifrån Doyles förlaga - bara lite "omstökad" och nedkortad.
En student som skulle försöka sig på något liknande utan källhänvisning skulle åka dit för plagiat, jag vet inte hur journalistkåren ser på det (de brukar ju vara så känsliga när Google "snor" deras alster). Nu tycker jag visserligen att Doyles artikel är pinsamt dålig i många avseenden. Som att spåren av organiserade jaktlag med 15-20 personer för 1500 år sedan i Norge skulle vara något häpnadsväckande bevis på avancerad social organisation under "den mörka medeltiden"... Det finns likartade samhällen i regionen under mesolitikum.
Det finns även i Guardian en krönika skriven av en arkeolog, Caroline Wickham-Jones, som utifrån sitt långtids-perspektiv ger ett kritiskt perspektiv på utvecklingen sedan stenåldern. Det ganska vanliga perspektivet "allt blev sämre i och med jordbruket". Men det går inte att dra tillbaka klockan, om arkeologer vill ha något konkret att tillföra klimatdebatten tror jag vi måste hitta bättre utgångspunkt än detta.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, klimat, global uppvärmning, Norge, media, vetenskap, journalistik, etik
söndag 3 oktober 2010
Kulturarvsfrågan ägs inte av de främlingsfientliga
I Dagens Nyheter idag publiceras en debattartikel av Björn Magnusson Staaf, nyligen vald som ordförande i Svenska Arkeologiska Samfundet. Det är ett mycket bra inlägg i efterdyningarna av valet, men framförallt är det nödvändigt och jag är glad att Björn på detta vis lyfter in Samfundet på den politiska arenan. Den viktigaste poäng han gör, och som jag tror enbart en arkeolog eller historiker kan göra, är att påpeka att debatten runt SD mest berört deras främlingsfientlighet men inte uppmärksammat och ifrågasatt deras bild av "svenskhet" ur ett historiskt perspektiv.
Som Björn påpekar lyckades Dansk Folkeparti lägga beslag på den nischen när de tog sig in i dansk politik och vi får inte låta det ske här också. SD:s bild av det nutida Sverige är en absurd förvanskning av verkligheten, men deras beskrivning av vår historia och förhistoria är minst lika mycket eller t.o.m. mer av ett fantasifoster. Problemet är att de flesta politiker och journalister saknar kunskapen att kunna ifrågasätta de termer och svepande generaliseringar som partiets företrädare kommer dragandes med. Det är i det läget som det är extra viktigt att arkeologer och historiker tar sitt ansvar att delta i samtalet och bistå med nyanseringar. Det räcker inte med att vi inom branschen vet att den nationalromantiska bilden är helt fel, vi måste vara beredda att förmedla detta till andra på ett begripligt och vettigt sätt.
Personligen tycker jag att vi i Sverige länge har saknat en formellt organiserad grupp för arkeologer som kunnat ta debatten om arkeologins roll i samhället, förmedlingen av förhistoria, vikten av kvalificerad och kvalitativ kulturmiljövård mm. Samfundet borde ha fyllt den nischen men har alltför sällan gjort det. Sakta men säkert har dock organisationen börjat röra sig åt det hållet och Björns debattartikel är ett mycket gott tecken att det utvecklingsarbetet kommer fortsätta.
Minst lika värmande - mer faktiskt - var det att läsa inlägget av generalsekreteraren och förbundsordförande för Sveriges Hembygdsförbund i Aftonbladet igår. De tog tydligt avstånd från SD:s försök att köpa sig sympatier genom att lova pengar till hembygdsrörelserna. Hembygden har inget att göra med genetisk renhet eller homogent och oföränderligt kulturarv. Föreningarna vårdar och undervisar visserligen om bygden och socknen ur ett historiskt och förhistoriskt perspektiv, men alla är lika välkomna att ta del av detta och bidra oavsett om man är född i ett annat landskap eller i ett annat land. Jag är mycket glad för att Hembygdsförbundet går ut och är tydliga med detta så att inte politiker får för sig att SD äger den här frågan.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, svenska arkeologiska samfundet, Hembygdsförbundet, kulturarv
Som Björn påpekar lyckades Dansk Folkeparti lägga beslag på den nischen när de tog sig in i dansk politik och vi får inte låta det ske här också. SD:s bild av det nutida Sverige är en absurd förvanskning av verkligheten, men deras beskrivning av vår historia och förhistoria är minst lika mycket eller t.o.m. mer av ett fantasifoster. Problemet är att de flesta politiker och journalister saknar kunskapen att kunna ifrågasätta de termer och svepande generaliseringar som partiets företrädare kommer dragandes med. Det är i det läget som det är extra viktigt att arkeologer och historiker tar sitt ansvar att delta i samtalet och bistå med nyanseringar. Det räcker inte med att vi inom branschen vet att den nationalromantiska bilden är helt fel, vi måste vara beredda att förmedla detta till andra på ett begripligt och vettigt sätt.
Personligen tycker jag att vi i Sverige länge har saknat en formellt organiserad grupp för arkeologer som kunnat ta debatten om arkeologins roll i samhället, förmedlingen av förhistoria, vikten av kvalificerad och kvalitativ kulturmiljövård mm. Samfundet borde ha fyllt den nischen men har alltför sällan gjort det. Sakta men säkert har dock organisationen börjat röra sig åt det hållet och Björns debattartikel är ett mycket gott tecken att det utvecklingsarbetet kommer fortsätta.
Minst lika värmande - mer faktiskt - var det att läsa inlägget av generalsekreteraren och förbundsordförande för Sveriges Hembygdsförbund i Aftonbladet igår. De tog tydligt avstånd från SD:s försök att köpa sig sympatier genom att lova pengar till hembygdsrörelserna. Hembygden har inget att göra med genetisk renhet eller homogent och oföränderligt kulturarv. Föreningarna vårdar och undervisar visserligen om bygden och socknen ur ett historiskt och förhistoriskt perspektiv, men alla är lika välkomna att ta del av detta och bidra oavsett om man är född i ett annat landskap eller i ett annat land. Jag är mycket glad för att Hembygdsförbundet går ut och är tydliga med detta så att inte politiker får för sig att SD äger den här frågan.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, svenska arkeologiska samfundet, Hembygdsförbundet, kulturarv
onsdag 29 september 2010
Förhistoriska glas och historiska kartor
Det har nu gått nästan en månad sedan jag tog över från Kent Andersson som verksamhetschef vid SAU. Eftersom vi i precis samma veva drog igång med flytt till nya lokaler och omläggning av serversystemet har jag haft så fullt upp att jag det nästan inte hunnit sjunka in ännu och det kommer nog dröja ett par månader till innan rutinerna sitter. Men det har inte varit tråkigt en enda sekund och det mesta har dessutom varit riktigt roligt - särskilt nu när vi sitter i våra nya fina lokaler och datorerna har brummat igång igen.Kent å sin sida har inte heller legat på latsidan. Han slutade för att få tid att skriva lite böcker och det är i full gång. Men dessutom lyckades han få ur sig en bok under det gångna året som nyligen kom från tryckeriet. Den handlar om förhistoriskt glas i Sverige under järnåldern, en skör och exotisk produkt av vilket fantastiska skålar, glas och objekt tillverkades. Torsdagen den 30:e september har han formellt boksläpp på Historiska museet, med föreläsning och mingel kl 15-17. För de som är intresserade men inte kan ta sig dit så finns en chans till i Uppsala nu på söndag i Gamla Uppsala museum kl 13. Fredrik Svanberg skriver om boken och sitt eget favoritglas på Historiskas museum-blogg.
Ett till tips: Riksarkivet har nu offentliggjort en fantastisk databas över 12000 historiska kartor från 1600-talet. Kartorna kan sökas igenom på flera olika sätt. Dessa unika dokument är viktiga inte bara för historiker utan minst lika mycket för arkeologer, kulturgeografer och agronomer. För att inte tala om alla hembygdsintresserade. Micke som tipsade mig om arkivet har även information hur de som använder Linux/Ubunti mm som operativsystem kan tillgodogöra sig rikedomen.
Apropå den senaste tidens diskussioner om historiens samtidsrelevans så upplyser Gustav Holmberg återigen om den brittiska organisationen History and Policy som arbetar för att få in historiker och deras perspektiv i den politiska debatten. Otroligt intressant och inspirerande.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, glas, Historiska museet, Gamla Uppsala museum, kartor
måndag 27 september 2010
Se upp för Brontësaurus!
Liv Nilsson Stutz och Johanna Bergqvist spred den här absolut underbara videon på Facebook och jag känner mig manad att bistå spridningen. Tänk om världen bara såg lite annorlunda ut, då skulle detta inte vara ett skämt. Ett hysteriskt roligt skämt.
Girls - use your brains and make HISTORY!
Jag tillägnar denna video Lotta Hillerdal, på vift bland Skottlands hedar. Hon vet varför...
Läs även andra bloggares åsikter om litteratur, historia, feminism, Brontë, humor, video
Girls - use your brains and make HISTORY!
Jag tillägnar denna video Lotta Hillerdal, på vift bland Skottlands hedar. Hon vet varför...
Läs även andra bloggares åsikter om litteratur, historia, feminism, Brontë, humor, video
söndag 26 september 2010
Stormakttidens offer och vackra bloggare
Jag väntade ganska länge innan jag läste Peter Englunds böcker om 1600-talet, trött som jag var på kungar, härförare och trupplogistik från grundskolans makalöst tråkiga historia-lektioner. När jag väl läste dom blev jag föga förvånande glatt överraskad. Vad Englund lyckas med är att förmedla en tid från högt till lågt men kanske framförallt avromantisera de fruktansvärda och i grunden meningslösa massförstörelsekrig de kristna monarkerna, adelsmännen och prästerna förde vid denna tid. Efter att ha läst Den oövervinnerlige funderade jag allvarligt på vad det måste ha inneburit rent psykologiskt för kommande generationer européer att ha genomlevt detta helvete - både de civila och de soldater som begick övergreppen mot dem och varandra. Än i denna dag varnar mammor i Tjeckien sina barn för att svensken kommer och tar dom om de inte uppför sig.
Eva Ahl-Waris tipsade via twitter om en nyhet som lyfts upp i finska medier men ännu inte i svenska. Arkeologer i polska Golancz har hittat en massgrav med skelett efter dussintals människor som dödades i samband med att Kung Karl X svenska armé attackerade slottet där i maj 1656 och innevånarna gjorde motstånd. Kropparna har uppenbart kastats ned huller om buller och närmast nakna eftersom inga dräktdetaljer har hittats. Några har krosskador på skallarna som vittnar om att man troligen slagit ihjäl en del som inte var helt döda efter striden. Fornstora dagar, sannerligen.
Jag fick en fin liten utmärkelse i veckan av Elin Boardy som har bloggen Besattheten. Hon hade själv fått utmärkelsen Beautiful Blogger (välförtjänt) och det är en vandringspokal man skickar vidare.
♦ kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den
♦ tacka och länka till den som nominerade dig
♦ nominera sju andra bloggare och länka till dem
♦ berätta sju intressanta saker om dig själv
Så här skickar jag vidare diplomet till sju eminenta bloggare. Jag har så många favoriter så jag har valt att lyfta fram bloggar jag inte hunnit länka till och tipsa om så mycket som jag skulle önska, för de förtjänar det.
Eva Ahl-Waris med bloggen En Avdankad Akademikers Tankar. Så vidare avdankad är hon inte i mina ögonen, hon skriver bra och insatt om kultur och politik i Finland och har nyligen varit med om att dra igång föreningen Tieteen Ystävien Seura (Sällskapet Vetenskapens Vänner) som vill främja den populärvetenskapliga förmedlingen.
Nils Harnesk och En Humanists Väg Till Arbetslivet. En intressant blogg om en arkeolog som försöker få fotfäste i fältarkeologin samtidigt som han håller intresset för politik och fackföreningsfrågor (Saco-DIK) vid liv.
Fredrik Svanberg och bloggen Museum.nu på Historiska museets bloggsida, för att han inte viker undan för de svåra frågorna kring kulturarvet i samtiden. Det är öppet, diskuterande och relevant.
Esther och Karin på VA-bloggen, för att de gör allvar av föreningen Vetenskap & Allmänhets syfte att förmedla och diskutera vetenskapens syfte och mening.
Henrik Brändén, molekylärbiolog som driver en oerhört intressant blogg som diskuterar kultur och politik lika mycket som vetenskap.
Ossamenta - en svensk osteolog f.n. i England som skriver om ben och arkeologi i både gamla och nya hemlandet.
Daniel, geologen som byter blogg med ojämna mellanrum så han är inte alltid lätt att hitta. Just nu har han en mycket bra engelsk version som kallas sandbian.
Det var både lätt och svårt att välja ut de sju bloggarna. Att hitta sju intressanta saker om mig själv att berätta är definitivt svårt. Men jag gör ett försök:
1. Jag har alltid varit och kommer alltid vara en serietidningsfantast. Från svenska, franska och belgiska serier till amerikanska och brittiska superhjälte-serier. Love 'em. Och viss manga också.
2. Ville egentligen aldrig bli arkeolog. Jag skulle bli idéhistoriker och bygga på med journalistutbildning. Hade noll koll på förhistoria och ville "starta från början" vid universitetet. Kom aldrig loss.
3. Beroende av kött, skulle inte kunna bli vegetarian ens om jag ville.
4. Mest intressanta resa: Georgien, en forskningsgrävning av ett 1 miljon år gammalt paleolitiskt lager vid Dmanisi, där man hittat Homo erectus (men inte jag).
5. Läser mest bara fantasy när jag får tid över till skönlitteratur. Jag älskar kombinationen verklighetsflykt och möjligheten att utveckla moraliska och etiska frågor utan att vara bunden av "här och nu".
6. Växte upp i Familjehotellet i Hässelby Gård. Inte ett hotell men väl en samling byggnader förbundna med korridorer och gemensam restaurang för de som ville ingå i matlag. Konstruerat av Sveriges troligtvis mest vänsterradikala byggmästare Olle Engkvist.
7. Typ 90% av mina nattdrömmar är varianter av att jag tappat bort biljetten, kommit till fel plats, inte hittar fram till rätt ställe i tid. Jag kan vara världens tråkigaste drömmare.
Uppdatering: Glömde klippa in den fina bilden... Fixat nu
Läs även andra bloggares åsikter om historia, Sverige, massgrav, Polen, bloggtips
Eva Ahl-Waris tipsade via twitter om en nyhet som lyfts upp i finska medier men ännu inte i svenska. Arkeologer i polska Golancz har hittat en massgrav med skelett efter dussintals människor som dödades i samband med att Kung Karl X svenska armé attackerade slottet där i maj 1656 och innevånarna gjorde motstånd. Kropparna har uppenbart kastats ned huller om buller och närmast nakna eftersom inga dräktdetaljer har hittats. Några har krosskador på skallarna som vittnar om att man troligen slagit ihjäl en del som inte var helt döda efter striden. Fornstora dagar, sannerligen.
Jag fick en fin liten utmärkelse i veckan av Elin Boardy som har bloggen Besattheten. Hon hade själv fått utmärkelsen Beautiful Blogger (välförtjänt) och det är en vandringspokal man skickar vidare.Följande krävs som motprestation:
♦ kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den
♦ tacka och länka till den som nominerade dig
♦ nominera sju andra bloggare och länka till dem
♦ berätta sju intressanta saker om dig själv
Så här skickar jag vidare diplomet till sju eminenta bloggare. Jag har så många favoriter så jag har valt att lyfta fram bloggar jag inte hunnit länka till och tipsa om så mycket som jag skulle önska, för de förtjänar det.
Eva Ahl-Waris med bloggen En Avdankad Akademikers Tankar. Så vidare avdankad är hon inte i mina ögonen, hon skriver bra och insatt om kultur och politik i Finland och har nyligen varit med om att dra igång föreningen Tieteen Ystävien Seura (Sällskapet Vetenskapens Vänner) som vill främja den populärvetenskapliga förmedlingen.
Nils Harnesk och En Humanists Väg Till Arbetslivet. En intressant blogg om en arkeolog som försöker få fotfäste i fältarkeologin samtidigt som han håller intresset för politik och fackföreningsfrågor (Saco-DIK) vid liv.
Fredrik Svanberg och bloggen Museum.nu på Historiska museets bloggsida, för att han inte viker undan för de svåra frågorna kring kulturarvet i samtiden. Det är öppet, diskuterande och relevant.
Esther och Karin på VA-bloggen, för att de gör allvar av föreningen Vetenskap & Allmänhets syfte att förmedla och diskutera vetenskapens syfte och mening.
Henrik Brändén, molekylärbiolog som driver en oerhört intressant blogg som diskuterar kultur och politik lika mycket som vetenskap.
Ossamenta - en svensk osteolog f.n. i England som skriver om ben och arkeologi i både gamla och nya hemlandet.
Daniel, geologen som byter blogg med ojämna mellanrum så han är inte alltid lätt att hitta. Just nu har han en mycket bra engelsk version som kallas sandbian.
Det var både lätt och svårt att välja ut de sju bloggarna. Att hitta sju intressanta saker om mig själv att berätta är definitivt svårt. Men jag gör ett försök:
1. Jag har alltid varit och kommer alltid vara en serietidningsfantast. Från svenska, franska och belgiska serier till amerikanska och brittiska superhjälte-serier. Love 'em. Och viss manga också.
2. Ville egentligen aldrig bli arkeolog. Jag skulle bli idéhistoriker och bygga på med journalistutbildning. Hade noll koll på förhistoria och ville "starta från början" vid universitetet. Kom aldrig loss.
3. Beroende av kött, skulle inte kunna bli vegetarian ens om jag ville.
4. Mest intressanta resa: Georgien, en forskningsgrävning av ett 1 miljon år gammalt paleolitiskt lager vid Dmanisi, där man hittat Homo erectus (men inte jag).
5. Läser mest bara fantasy när jag får tid över till skönlitteratur. Jag älskar kombinationen verklighetsflykt och möjligheten att utveckla moraliska och etiska frågor utan att vara bunden av "här och nu".
6. Växte upp i Familjehotellet i Hässelby Gård. Inte ett hotell men väl en samling byggnader förbundna med korridorer och gemensam restaurang för de som ville ingå i matlag. Konstruerat av Sveriges troligtvis mest vänsterradikala byggmästare Olle Engkvist.
7. Typ 90% av mina nattdrömmar är varianter av att jag tappat bort biljetten, kommit till fel plats, inte hittar fram till rätt ställe i tid. Jag kan vara världens tråkigaste drömmare.
Uppdatering: Glömde klippa in den fina bilden... Fixat nu
Läs även andra bloggares åsikter om historia, Sverige, massgrav, Polen, bloggtips
lördag 25 september 2010
Demokrati nu och då
Det har varit en tung vecka. Jag har upplevt en sorts olustig masochism genom att gå in på valresultaten i olika distrikt och med stigande förfäran och vrede se hur i vissa av dem allt från en tiondel till en femtedel (eller mer!) av de röstande valt att lägga denna värdefulla gåva på ett parti som står för odemokratiska och djupt oetiska värderingar.
Demokrati är inte lätt att leva i alltid, även om det är och förblir det minst dåliga av alla statliga styrelseskick. I denna stund, när ett gäng inskränkta, oupplysta, icke-toleranta typer tagit det på sig själva att förklara för oss vad som är "svenskt" och "äkta" och "ursprungligt" så är det extra tydligt för mig hur viktigt det är med arkeologi och förhistoria. Att sätta perspektiv på tillvaron, ifrågasätta den monolitiska historia som målas upp. Tyvärr anser jag att vi ofta misslyckas fatalt på den punkten, inom skolan, i museer, på universitet, i media och inom populärvetenskapen. Hegemoni är aldrig bra, men att överge ansvaret att bedöma och utvärdera vissa påståenden öppnar bara på dörren för det fascistiska som aldrig kommer uttrycka några tvivel om sin egen förträfflighet. Det finns inte en enda rätt historia - men det finns tamejtusan väldigt många fel historier!
Demokrati är som vi alla vet ett grekiskt ord. Det består av två delar: krati betyder styre och demos betyder folket. Notera att det inte heter antrokrati vilket skulle betyda människors styre. "Folket" är ett begrepp som ursprungligen syftade på de medborgare som fanns inom en av de många olika statsstaterna i Grekland under hellenistisk period (århundradena innan Kristi födelse). I Aten, som är den statsstat som betytt mest för oss så var medborgare vuxna fria män. Samtidigt som Aten växte i rikedom och makt så infördes allt mer hårdnackade exkluderande lagar. För att räknas som atensk medborgare krävdes att både modern och fadern var atenska medborgare, och för att de skulle vara medborgare krävdes detsamma. Det blev inte längre möjligt för inflyttade att genom hårt arbete och ingifte få någon som helst del i styret. Samtidigt som Aten växte som krigsmakt och tvingade allt fler grekiska stater att bli "allierade" och understödja atenarnas makt, rikedom och inflytande runtom Egeiska havet, men alltså slöt sig mer och mer hermetiskt - tills det blev erövrat av utomstående.
Kvinnorna var extremt hårt hållna, fruar fick knappt lämna hemmet - såsom vi sett från många kulturer skulle de förkroppsliga sin mans ära. Än längre ned på skalan hittar vi slavar, som kunde torteras och dödas om deras ägare fann det vara berättigat. Den tidens atenare skulle nog ha känt sig mer hemma i dagens Saudiarabien än i dagens Grekland. Samtidigt ska det inte förnekas att det var en lysande förebild för eftervärlden, att det inte krävs enväldiga monarker och diktatorer för att ha en stark och kreativ och lyckad stat.
Vi kan och ska lära oss av vår förhistoria, både av det som var bra och det som var dåligt. Vi har alltid haft kontakter, nätverk, konflikter, samförstånd. Inget är så mångkulturellt, föränderligt och komplext som vår egen historia sett över sekel och millennium. Vi som jobbar med historia och förhistoria måste göra en extra ansträngning de kommande åren att lyfta fram detta bättre, utan att för den delen göra det till politiskt överkorrekt och intetsägande.
De som bor i Stockholmstrakten och är intresserade av förhistoria i allmänhet och grekisk i synnerhet kan ta sig till institutionen för arkeologi på söndag för att höra Ingrid Berg berätta om Poseidon-templet Kalaureia (men gå inte in på projektets huvudsida, jag fick en varning av mitt virusprogram) Det är höstens första föredrag i Tid För Forntid-serien som institutionen ger en gång i månaden. Kommande föredrag handlar om Birkas befästningsverk, Vesuvios utbrott och begravningar i Sverige på 1700-talet.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, valet, demokrati, tid för forntid,
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
