tisdag 17 mars 2009

Källkritiska problem

I filmer och TV-serier så spelas antikens romare nästan alltid av anglo-saxer. En följd av att mycket bra filmatiseringar görs i England och USA så klar, men det leder snabbt till att vår bild av forntidens imperiebyggare är märkligt snarlik nordeuropeiska imperiebyggare. Generellt sett har västerländsk historieforskning under många århundraden aktivt nedvärderat asiatisk och afrikansk påverkan på europeisk kultur. Martin Bernals bok Black Athena är ett intressant inlägg i den debatten, även om den är väl polemisk och tungläst, och inte alltid så välunderbyggd (fast det ska gudarna veta att inte en hel del tidig antik-forskning varit heller).

Kleopatra, den sista av den grekiska ptolemaiska dynastin att regera som farao i Egypten, är naturligtvis intressant att diskutera i det sammanhanget, fast knappast relevant för Egyptens glansperiod. De nya rönen om att man ska ha hittat skelettet efter hennes mördade syster är naturligtvis spännande, men innan man blir övertygad av uttalandena om biologiskt ursprung baserad på osteologiska analyser bör man läsa igenom följande som antik-professorn Mary Beard har att tillföra. Hon förklarar bra och enkelt de minst sagt STORA källkritiska problemen.
Latinbloggen skriver också bra och utförligt om "nyheten".

Som sagt, detta har i sin tur mycket lite att göra med diskussionen kring Egypten som kulturbärare och maktfaktor under de tretusen åren före Julius Ceasar.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

6 kommentarer:

Leif sa...

En av de första doktorandkurserna jag läste var "World system theory", föreläsare var främst Mike Rowlands och Jonathan Friedman. Minns jag rätt så pratade Rowlands länge och upprört om "Black athen", den gillade han inte...

Leif sa...

Black athena heter den givetvis. Åtminstone första delen vet jag finns på svenska också. Kan det var Daidalos som gav ut den kanske? Får kolla i hyllan när jag kommer hem.

tingotankar sa...

Jag har faktiskt BA i min bokhylla, fast jag har inte orkat läsa hela pärm till pärm, utan mest utvalda kapitel. En del poänger är mycket viktiga, som t ex hur europeiska akademiker konsekvent nedvärderade Egyptens kulturella bidrag under en lång period av diverse ideologiska skäl. Problemet blir väl som i många sådana här fall att författaren på barrikaden går till överdrift och plötsligt kommer allt från Egypten...

Vill man fokusera på ett starkt afrikansk inslag i egyptisk kultur kan man läsa om 25:e dynastin när det Kushitiska kungadömet i Nubien (Sudan) erövrade Egypten och satt som faraoner.

Anonym sa...

Inte för inte är ordspråket "Ex Oriente Lux" format i väst och det är snarare så att forskningen om den grekiska kulturens framväxt har gått i cykler där man ibland har framhävt det inhemska och ibland yttre påverkan från Levanten, Anatolien, Egypten och Mesopotamien.

Sedan är rasfrågan helt bisarrt identitetspolitiksinfekterad - kolla in diskussionssidorna på engelska Wikipedias artiklar om t.ex. Cleopatra, Hannibal, eller Septimius Severus.

Black Athena är ibland mycket tankeväckande och ibland lätt bisarr där stora växlar dras på t.ex. ortnamnslikheter. Lite som vår gode Rudbeck som såg burgunder på burgundarholm, ser Bernal ibland egyptier lite överallt.

Anonym sa...

Nu är ju inte Black athen så specielt opartiskt då det är rätt sä känt att det mästa afrocentralism är bara påhittat.

tingotankar sa...

Peter - ingen forksing är helt opartisk och även om afrocentrism kan anklagas för extrem förenkling så är problemet det att en hel del europeisk tidigare forskning varit minst lika euro-centrerat. Man har konsekvent undervärderat kulturella influenser och bidrag från Mellanöstern och Nordafrika på vår egen religiösa, kulturella, intellektuella och konstnärliga historia. Under de senaste 30-40 åren har många akademiker börjat arbeta hårt med att titta igen på bevismaterialet och diskutera dessa komplexa skeenden mer förutsättningslöst.