Utredningen har också berört utbildning på grund- och avancerad nivå i arkeologi och osteologi vid Gotlands högskola, osteologi på grund- och avancerad nivå vid Stockholms universitet och forskarutbilning i osteologi vid Lunds universitet (att läsa här).
De flesta klarade sig bra, även om HSV noterar att flera bara är en tjänst eller så från att vara ute på djupt vatten. Det är inte kvaliteten på lärarna och utbildningarna som fallerar i de flesta fall, utan mer det faktum att det rör sig om små ämnen med extremt begränsade resurser. HSV uppmanar respektive universitet/högskola att fortsätta verka för att dessa ämnen verkligen får ha kvar sin position som kreativa och givande forsknings/studiemiljöer i framtiden. Att många lektorer har svårt att utnyttja sin berättigade forskartid är ett annat problem (som nog många andra institutioner känner igen också...). Samarbeten på forskarnivå mellan olika lärosäten måste också bli bättre.
Några utbildningar har dock fått varningar.
- Osteologiutbildningen i Visby
- Forskarutbildning i osteologi i Lund
- Forskarutbildning i antiken vid Göteborgs universitet.
Vad som saknas i fallet osteologi är tillräckligt stor kvot av fast anställda disputerade lärare (deltid eller heltid). I nuläget rör det sig om en person per plats och det är knappast görligt att en enda person ska bära hela ansvaret på sina axlar. Tillsvidareanställda kan inte räknas in i kvoten för de saknar viktiga rättigheter (och skyldigheter) på arbetsplatsen och icke disputerade får sköta undervisning till viss del, men inte huvudsakligen. Osteologiska Föreningens tidskrift Benbiten kommer snart att komma ut med ett nummer där osteologins position i Sverige diskuteras och debatteras med anledning av den rådande situationen.
Att forskarutbildningarna i egyptologi i Uppsala och osteologi i Stockholm inte varnades i detta läge beror på att fakulteterna där självmant beslutat att inte anta nya doktorander innan situationen blivit mer gynnsam. Redan antagna doktorander har förutsättningar för en god forskarutbildning och handledning, men det finns inte utrymme för att anta nya i nuläget.
Utredningen noterar liksom den tidigare att egyptologin tyvärr inte verkar passa in så bra på institutionen för arkeologi och tidig historia i Uppsala. Ämnets inriktning är mer språklig än arkeologisk, och även om språk är en viktig del av antiken så har den avdelningen också en stark position inom arkeologisk tradition. Eftersom den utlysta lektorstjänsten pga avhopp inte ännu är tillsatt är det lite osäkert hur egyptologin ska utvecklas de närmsta åren.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, antiken, osteologi, egyptologi, Lunds universitet, Göteborgs unversitet, Stockholms universitet, Gotlands högskola, Uppsala universitet, forskning, doktorand, utbildning
6 kommentarer:
Det som inte syns finns inte. Det är en devis jag tycker passar med Lund och osteologin. Man ska ha i åtanke att jag trots allt läst ämnen på arkeologiska institutionen i åtskilliga år och i princip nästan aldrig sett eller lagt märke till osteologin som trots allt ska finnas där (även om de delvis håller till i andra lokaler).
Det är kanske inte så konstigt då att denna skumraskutbildning får kritik faktiskt.
Det är generellt synd att det verkar så svårt att få till bra integrering mellan arkeologin och osteologin - det gäller på fler platser än Lund. Det är helt klart så att de forskare och doktorander som är och varit verksamma i Lund har gjort fantastiskt bra arbeten. Det vore enklare att förstå vad problemet bottnar i om det var så att osteologerna var ointresserade av arkeologi (allat annat än fallet), eller arkeologerna ointresserade av osteologi (knappast sant heller).
Lite tror jag det beror på hur svensk högskoleutbildning fungerat fram tills 2000-talet på många ställen - var och en tar hand om sin egen lott. Det fungerade okej när det fanns en kritisk massa i form av anställda och forskare, men efter hårdare budgetkrav, större konkurrens mellan utbildningar och färre doktorander pga Tham-reformen så är det inte längre en fungerande metod.
Samarbete måste bli regel snarare än lysande undantag, inom och mellan institutioner. Undervisning måste ges högre prioritering och engagemang.
När det gäller små ämnen med extremt begränsade resurser , förespråkas här vikten av samarbeten på forskarnivå mellan olika lärosäten, och tillika inom och mellan institutioner.
Självfallet betydelsefullt men som utomstående , och sett från andra horisonter, undrar man direkt, om inte samgående mellan lärosäten i flera fall är det enda realistiska. Små ämnen MÅSTE helt enkelt mer än idag finna sig i att koncentreras till ETT (el.kanske två..) lärosäte.
Om forskarutbildn i antiken vid Gbg blir en för liten och oförsvarbart dyr 'miljö', radikalflytta hela ämnet till , säg, Uppsala eller Lund. Och ta i det här fallet gärna med även de klassiska språken latin och grekiska ... Högljudda protester ett initialproblem, helt klart, men i längden vilka potenta specialistcentra skulle skapas även för sådana små ämnen. Med dagens IT borde nu dylik koncentration också vara så mkt lättare.
I ett litet land med begränsat innevånarantal som Sverige är det verkligen problematiskt ibland att så många ämnen ska förekomma på så många lärosäten. Samtidigt blir jag lite olustig inför tanken på nationell styrning av vad som får finnas var och hur mycket. För det första existerar inte ämnen i isolering från varandra, studier om antiken kan tillföra mycket till historia, arkeologi, teologi, lingvistik, samhällsvetenskap, matematik, filosofi osv.
För det andra finns det alltid risk för att ämnen blir inskränkta och incestuösa om de inte utmanas lite då och då av yngre och alternativa sätt att forska i dom. Nya institutioner och avdelningar öppnar upp för nya vägar och lösningar ibland och det kan behvas det med.
Jag känner mig väldigt kluven och osäker på vad som är bäst i långa loppet. Fast jag är övertygad om att det måste finnas en kritisk massa i form av lärare och forskare.
Angående osteologiutbildningarna
Jag håller med om att en nationell styrning i sig inte är bra men samtidigt är det av intresse att vissa utbildningar finns kvar och frodas trots att ämnena är små. I första hand bör det vara utbildningsenheterna som skall lösa detta och i sista hand någon statlig myndighet.
Jag tror dock att tre utbildningsorter för ett så litet ämne som osteologi sannolikt är ett för mycket och två orter med forskarutbildning definitivt är det när det för tillfället finns underlag för ca ett nyintag per/år och antalet professorer i landet är två varav en går i pension nästa år och den andra inte är ansluten till någon institution och noll docenter (det finns dock några som inte ligger långt från att kunna bli docenter).
För tillfället ser jag ingen annan möjlighet än att man gör någon form av samordningsinsats (alternativt hittar nya pengar), jag har svårt att se att man i Stockholm kommer att starta upp forskningsutbildningen igen med sitt krav på en professor + en docent och i Lund ser ju också läget mycket allvarligt ut.
Ett annat problem är utbildningarnas likformighet, för att i längden motivera osteologi vid tre lärosäten måste inriktningen utvecklas och förändras. Man kan tänka sig flera specialiseringar; animal, human, forensisk, konservatorisk, fält m m.
Magnus Reuterdahl/Osteologiska föreningen
Som du säger. Det vore en extrem förlust i min mening att förlora osteologin när den just utvecklats till en vetenskap på egna ben i Sverige, med en bra uppsättning forskare som kan bygga vidare inom både human- och animalosteologi. Men det är svårt att se att det skulle finnas utrymme för hela tre lärosäten.
Som gammal stockholmsosteolog skulle det kännas bittert att se den enheten försvinna: den var först ut, har bäst referenssamling, nära till NRM och Historiska osv. Samtidigt undrar jag om arkeologiska institutionen där har kapacitet att engagera sig i både laborativ och osteologi - risken är att en måste komma i sista hand hela tiden.
Gotland är en bra enhet utifrån möjligheten att kombinera ämnet med praktisk arkeologi i fält. Högskolor kan få forskarutbildning i specialfall. Men det är ett dåligt tecken att man inte satsat mer på ämnet trots att man faktiskt haft studenter.
Lund borde haft en guldsits - nära till Köpenhamn och den starka forskningsinriktning som finns där. Många grävkontor, goda bevaringsförhållanden, historisk arkeologi som en kompatibel samarbetspartner osv. Historisk tid ska ju vara Lunds profil. Om något har osteologi behandlats mest styvmoderligt där och det beror ju definitivt inte på en brist på talanger eller engagemang bland osteologerna.
Skicka en kommentar