Jag började blogga av många anledningar, inte alla var särskilt genomtänkta dessutom. Hade småkollat fenomenet i ett halvår, fått lite bättre grepp om vad det innebar och plötsligt en helgdag så tog jag helt enkelt och registrerade mig på Blogger och satte igång. Att det gick knackigt i början är väl en underdrift. Vad ska man skriva? Hur ska man skriva? Till vem skriver jag? Jag skrev en del om nyheter rörande arkeologi i början och inläggen var ofta alldeles för långrandiga och det tog för lång tid att komma till poängen. Att skriva populärt och kort är extremt annorlunda mot att skriva akademiskt (som oftast är långt). Att nöta ner gamla hjulspår tog en hel del tid och jag har nog bara kommit halvvägs ännu.
För vem var svårast nästan. Ville jag skriva för arkeolog-kollegor eller intresserad allmänhet eller båda? I början höll jag mig lite under radarn, tittade in på Martins och Magnus bloggar, och efter hand hittade jag även till Michael, Pierre och Lars. Höll igång engagemanget genom att hänga en hel del på Arkeologiforum. Efter hand började jag genom andra bloggar hitta till fler icke-arkeologiska bloggar, och via portalerna ännu fler. Kommentarer var få på mina egna inlägg, men jag började upptäcka hur kul det var att hänga med i diskussionerna på de andra, kommentera och länka. Dåochdå fick jag lite länkkärlek tillbaka, lite fler kommentarer osv. Jag fick nog en extra skjuts i början genom att arkeologin är en liten och tydligt definierad bransch - vi lyckades ofta hitta varandra. Men det föll mig inte riktigt in att fler än så hade hittat min blogg till dess jag började få kommentarer från bekanta att de sett den. Jag hade fattat ett beslut inledningsvis att inte vara anonym. Dels för att jag ville göra klart vem jag var för läsare som kanske undrade med vilken rätt jag uttalade mig om förhistoria. Dels eftersom arkeologi är en ankdamm och om jag ville vara anonym fullt ut hade jag behövt praktisera självcensur i vartannat inlägg och det orkade jag inte.
Efter hand har det kommit fler arkeolog-bloggar och några har lagts i malpåse. Leif och Claes har tillfört en viktig Västsvensk vinkling i arkeosfären, Johan har startat upp en snygg blogg och nu ganska nyligen har Jocke (nybliven professor!) byggt upp en imponerande hemsida som har en egen blogg - nästan. Det är en rullande lista med intressanta inlägg, men tyvärr ingen kommentarsfunktion ännu.
Jag är lite av en blogg-fascist i den här frågan. Jag kan förstå att man kan vilja godkänna kommentarer innan de publiceras, eller förbehåller sig rätten att radera dem, men jag har svårt att tänka på en logg utan kommentarsfunktion som en blogg för det är ren envägskommunikation och om en blogg är något så är det en inbjudan till dialog. Var och en får göra som man vill, men min erfarenhet från dessa två år är extremt mycket mer positiv än jag kunde förutse den 23:e maj 2007. Med undantag för ett dussin reklamspam-kommentarer under dessa 730 dagar som jag raderat, och ett par inlägg från en uppenbart sinnesförvirrad person som också fick strykas, så har egentligen ingen gått över gränsen för det acceptabla - även om en hel del uttryckt avvikande åsikter. Och då har jag ändå tillåtit anonyma kommentarer en stor del av tiden. Jag tror man undviker mycket i termer av troll om man undviker ämnen som dokusåpor, melodifestivalen och globala konflikthärdar...
De kommande åren skulle jag gärna se lite fler arkeologtjejer i bloggosfären. Christinas postningsfrekvens har fallit som ett resultat av att grävsäsongen satt igång gissar jag, och ett par andra har försvunnit från bloggosfären under denna tid. Allt fler kollektiva bloggar har dykt upp och det ser jag som en bra utveckling. Ett sätt att ta en del av pressen från den enskilde och hjälpas åt att hålla igång. Grävbloggarna är ett särskilt trevligt tillskott här och jag hoppas det fortsätter att utvecklas.
Men visst är bloggen en total egotripp, för om jag skulle ge en enda anledning till att jag fortsätter med den så är det: för min skull.
Tänk vad kul jag haft, hur mycket jag lärt mig och vilka roliga och intressanta människor jag hamnat i diskussioner med och t.o.m. lärt känna. Grattis till mig!
Läs även andra bloggares åsikter om blogga, bloggosfären, arkeologi
14 kommentarer:
Grattis!!!!
Förstår fortfarande inte varför de inte finns Blogg Grattiskort!!!?
Man får gratulera och önska god fortsättning!
Grattis!
Goldhahn förresten! Liten värld! Sicken snabb karriär? Han var ju färsk doktor när jag hade honom i Lund 2002. Förövrigt en av de bättre lärare jag haft.
Grattis Åsa!
På två år har du ordnat ett hemtrevligt kryp-in på nätet åt dig!
Självklart bloggar man för egotrippen men vi läser bloggar för innehållet :)
Tackar!
Micke - visst känns det som man har en egen liten lekkoja på nätet iochmed en blogg :D
Grattis på 2-årsdagen! Jag gillar verkligen din blogg. Håller mig ajour med diverse genom bl.a. den. :-)
Grattis Åsa!
Lotta minsann! - där ser man vilka som ligger på lur.
Tack allihopa :-)
Grattis och hoppas du fortsätter så länge du har något intressant att skriva! :-)
Även Claes aka Kullenmannen säger grattis!
PS Du fick verkligen "västsvensk" låta som en variant på "den andre" DS
Claes - alla vet att västkustingar är ett märkligt släkte som troligen flöt iland vid Tjörn när Atlantis gick under ;-)
Ska man gå efter bloggare så verkar Sveriges arkeologiska kärna ligga i Småland dessutom! Någonting är mycket, mycket fel...
Lite senkommet grtiis på 2-årsdagen från mig också. Du har verkligen lyckats skapa en kanonbra blogg.
Men den där kommentaren ovan förstår jag inte riktigt...;-)
Tack Pierre - jag menar naturligtvis att bloggosfärens sammansättning bevisar att Sveriges arkeologiska centrum finns i Småland! :-D
Skicka en kommentar