Current Biology publicerade igår en artikel där ett forskarlag för första gången kartlagt Ismannen "Ötzis" kompletta mitokondrie-genom. Man har alltså fått fram en bild av vilken genuppsättning han hade på mödernet (eftersom mitokondriernas DNA ärvs från modern). Tidigare har man sekvenserat delar av detta DNA och kommit fram till att han har haplogrupp K, vilken är en undergrupp av den generellt sett vanliga väst-Eurasiatiska haplogrupp U. Men man har nu fortsatt med att kartlägga hela uppsättningen (enligt 454-metoden), och studerat hur K-haplogruppen i sin tur består av olika undergrupper inom modern europeisk befolkning.
Resultatet är ganska intressant, för det visar att Ötzi tillhör undergrupp är K1 som i sin tur inom den moderna befolkningen är uppdelad i tre olika förgreningar (K1a, K1b och K1c). Men Ötzi tillhör ingen av dessa - hans förgrening är hittills inte identifierad i moderna studier. Det troligaste är att just den matrilinjära grupp han tillhör under de 5000 år som gått sedan han slogs ihjäl uppe i Alperna genom genetisk drift och historiska tillfälligheter försvunnit ur genpoolen. MtDNA ärvs som sagt bara på mödernet, så det krävs inte så mycket för att en sådan haplogrupp ska försvinna. Att historiska tillfälligheter och mänskliga migrationer över tid kan ändra en hel del i befolkningarnas haplogrupper och genom är en viktig aspekt att ta med i beräkningen när man diskuterar huruvida förhistoriskt DNA visar att vissa personer "varit släkt" med oss eller om de ska uppfattas som "främmande".
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, DNA, stenålder, Ötzi, Ismannen, genom, vetenskap, forskning
fredag 31 oktober 2008
onsdag 29 oktober 2008
Det var bättre förr...fast när?
Det finns många anledningar till att intressera sig för både historia och förhistoria - en är att människan har en oupphörlig förmåga till att bekräfta sina idéer, värderingar och sin världsuppfattning med att hävda att de har rötter långt tillbaka i tiden. Även om detta kan vara ett giltigt argument i många fall, kommer en sammanställning av alla de åsikter som sägs bygga på detta "ursprungliga" mycket snart kollapsa under en stor mängd paradoxer. Hur män och kvinnor egentligen är, hur man ska uppfostra barn, om människan ä i grund och botten solidarisk eller egoistisk osv, osv.
Jag och mina generationskollegor på institutionen har under det senaste halvåret planerat för hur våra kunskaper inom forntida tekniker kan hjälpa oss klamra oss fast vid livet när vi samlat in de 14 kr och 90 öre som vi är berättigade till i pension enligt de illvilligt brandgula kuverten. Vi kommer satsa hårt på arkeologi-kolonier i urskogen med granrishyddor, kokgropar och barkbröd. Antikarna kan få hänga på om de lovar att hålla inne med filosoferandet och tar hand om tvätten.
Nu är denna "återgång till det enkla livet" inget vi är ensamma om att planera inför. I Svenskan kan vi idag läsa om en man vid namn Thomas som tror att han ska börja leva "stenåldersliv" när som helst, så fort det blir lite varmare och ifall han inte kan få mer undervisningstid eller får slagga hos kompisar (som att se mig själv i spegeln!). Vet inte riktigt vad jag tycker om att journalisten ifråga intervjuar en uppenbart emotionellt förvirrad person: Han kallar sig själv grön anarkist och propagerar för återgång till ett icke-teknologiskt samhälle, när han uppenbarligen varken gett upp mobil, mp3-spelare eller hopp om bra boende i staden. Det finns andra företrädare för denna ideologi som verkligen lever som de lär - oavsett vad man nu har för åsikt om nyttan i detta.
Jag är stenåldersarkeolog, och det är en truism att vi som identifierar oss själva som sådant är helt övertygade om att det började barka av åt fanders med hela mänskligeheten i och med jordbrukets införande och etablerandet av fast boende. I dess kölvatten kom hierarkisering, könsförtryck, krig, epidemier och allmän miljöförstöring - vojvoj. Men det är inte samma sak som att vilja åka tillbaka i tiden. Som kvinna är jag mycket tacksam för att bo i ett land med bra förlossningssjukvård för annars hade jag troligen avlidit när jag födde mitt andra barn. Jag är tacksam för antibiotika utan vilket jag troligen varken hade haft man eller dotter nu. Jag älskar varmt boende och enkel tillgång till bra kost. Jag älskar chansen att förkovra mig och fördjupa mina kunskaper om världen.
Kanske var det bättre förr ur många synvinklar, men vi har nu en gång öppnat Pandoras ask och att försöka pressa tillbaka 6 miljarder människor in i den är bortkastad tid - tid vi inte har. Istället måste vi använda de kunskaper vi har för att minimera vår destruktiva påverkan på jorden och arbeta för allas rätt att få ett dugligt liv. Det är även bortkastad tid att gå i polemik med Thomas, som uppenbarligen inte har en särskilt genomtänkt agenda - däremot kan man höja sin livskvalitet med ett gott skratt genom att läsa Badland Hyenas gästblogg på ArvidFalk - BH föreslår nämligen den ekologiskt medvetna nyliberala bronsåldern som moralisk förebild framför stenåldern. På det vill jag bara svara med ett citat från en grävledare jag hade priviligiet att arbeta för: "Bronsåldern är förhistoriens 70-tal". Fast det är klart, med det menade han den extremt kitschiga dåliga smaken, inte gröna vågen...
Så vad regerar: stensism eller bronsism?
Vi kan iallafall vara överens om att järnsism suger!
Om ni vill se ett äkta exempel på "gröna anarkister" ska ni kolla på John Olivers möte med en som verkligen tagit konsekvenserna av att avsvärja sig det moderna samhället (bortsett från lite insamlande i sopcontainrar)
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, bronsålder, media, humor
Jag och mina generationskollegor på institutionen har under det senaste halvåret planerat för hur våra kunskaper inom forntida tekniker kan hjälpa oss klamra oss fast vid livet när vi samlat in de 14 kr och 90 öre som vi är berättigade till i pension enligt de illvilligt brandgula kuverten. Vi kommer satsa hårt på arkeologi-kolonier i urskogen med granrishyddor, kokgropar och barkbröd. Antikarna kan få hänga på om de lovar att hålla inne med filosoferandet och tar hand om tvätten.
Nu är denna "återgång till det enkla livet" inget vi är ensamma om att planera inför. I Svenskan kan vi idag läsa om en man vid namn Thomas som tror att han ska börja leva "stenåldersliv" när som helst, så fort det blir lite varmare och ifall han inte kan få mer undervisningstid eller får slagga hos kompisar (som att se mig själv i spegeln!). Vet inte riktigt vad jag tycker om att journalisten ifråga intervjuar en uppenbart emotionellt förvirrad person: Han kallar sig själv grön anarkist och propagerar för återgång till ett icke-teknologiskt samhälle, när han uppenbarligen varken gett upp mobil, mp3-spelare eller hopp om bra boende i staden. Det finns andra företrädare för denna ideologi som verkligen lever som de lär - oavsett vad man nu har för åsikt om nyttan i detta.
Jag är stenåldersarkeolog, och det är en truism att vi som identifierar oss själva som sådant är helt övertygade om att det började barka av åt fanders med hela mänskligeheten i och med jordbrukets införande och etablerandet av fast boende. I dess kölvatten kom hierarkisering, könsförtryck, krig, epidemier och allmän miljöförstöring - vojvoj. Men det är inte samma sak som att vilja åka tillbaka i tiden. Som kvinna är jag mycket tacksam för att bo i ett land med bra förlossningssjukvård för annars hade jag troligen avlidit när jag födde mitt andra barn. Jag är tacksam för antibiotika utan vilket jag troligen varken hade haft man eller dotter nu. Jag älskar varmt boende och enkel tillgång till bra kost. Jag älskar chansen att förkovra mig och fördjupa mina kunskaper om världen.
Kanske var det bättre förr ur många synvinklar, men vi har nu en gång öppnat Pandoras ask och att försöka pressa tillbaka 6 miljarder människor in i den är bortkastad tid - tid vi inte har. Istället måste vi använda de kunskaper vi har för att minimera vår destruktiva påverkan på jorden och arbeta för allas rätt att få ett dugligt liv. Det är även bortkastad tid att gå i polemik med Thomas, som uppenbarligen inte har en särskilt genomtänkt agenda - däremot kan man höja sin livskvalitet med ett gott skratt genom att läsa Badland Hyenas gästblogg på ArvidFalk - BH föreslår nämligen den ekologiskt medvetna nyliberala bronsåldern som moralisk förebild framför stenåldern. På det vill jag bara svara med ett citat från en grävledare jag hade priviligiet att arbeta för: "Bronsåldern är förhistoriens 70-tal". Fast det är klart, med det menade han den extremt kitschiga dåliga smaken, inte gröna vågen...
Så vad regerar: stensism eller bronsism?
Vi kan iallafall vara överens om att järnsism suger!
Om ni vill se ett äkta exempel på "gröna anarkister" ska ni kolla på John Olivers möte med en som verkligen tagit konsekvenserna av att avsvärja sig det moderna samhället (bortsett från lite insamlande i sopcontainrar)
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, bronsålder, media, humor
tisdag 28 oktober 2008
Traumatiska ben i global databas
Bloggen Anthropology.net kungör idag online versionen av FOROST - Forensic Osteology Metabase. Officiellt lanseras bilddatabasen i mars nästa år, men redan nu kan man gå in och söka på olika typer av trauma före, under och efter döden och få flera träffar som länkar vidare till fotografier av skelett med sådana skador. Bilderna ligger inte direkt under FOROST, utan istället fungerar den som en portal som bygger samman många disparata databaser skapade av olika institutioner. Skaparna är intresserade av användarnas kommentarer och reaktioner på söktjänsten, så alla osteologer som känner sig manade får gärna börja rota runt och göra sina åsikter kända.
För osteologer är det extremt viktigt att kunna avgöra om skador på ben och skelett uppkommit före eller efter döden, men även ungefär vilken typ av objekt orsakat skadan. Inget slår specifika fotografier i sådana fall, och metabasen kommer sökert kunna utgöra en mycket god resurs inte bara för osteologer utan även för forensiker världen över. Liksom alla liknande projekt bygger den på den ganska enkla och självklara premissen att använda internets potential för att dela med sig av kunskaper och insikter. Eftersom referenser och hänvisningar ska ges till samlingarna, inte till FOROST, är det inte ens säkert att de får credit för sin insats. Annat än i sina kollegors utbredda och genuina uppskattning får man hoppas.
Officiella lanseringen sker på en konferens om forensisk antropologi i Mexico i nästa år, som gästas av Douglas Ubelaker. Det påminner mig om en historia som Ebba During, vår härliga huvudlärare, berättade en gång på en föreläsning. Hon skulle resa till USA för att hålla ett föredrag om trauma-skador på skeletten från regalskeppet Kronan. Vad bättre än att visa mina kollegor ett par exempel i verkligheten tänkte hon och packade omsorgsfullt ned ett par av sjömännens ben i handbagaget (hon ville naturligtvis inte släppa den väskan ur sikte). Ebba, ett riktigt busfrö till gumma, kunde inte riktigt hålla fnisset inne när hon berättade om uppsynen på de tulltjänstemän som röntgade hennes handbagage... Hon tog glatt fram benen och förevisade säkerhetsvakterna sabelhuggen och sjukdomsspåren på sina gamla människoben. Hon var aldrig en att försitta chansen att väcka människors intresse för osteologi. Jag saknar henne.
Läs även andra bloggares åsikter om osteologi, Kronan, forensisk, vetenskap, antropologi
För osteologer är det extremt viktigt att kunna avgöra om skador på ben och skelett uppkommit före eller efter döden, men även ungefär vilken typ av objekt orsakat skadan. Inget slår specifika fotografier i sådana fall, och metabasen kommer sökert kunna utgöra en mycket god resurs inte bara för osteologer utan även för forensiker världen över. Liksom alla liknande projekt bygger den på den ganska enkla och självklara premissen att använda internets potential för att dela med sig av kunskaper och insikter. Eftersom referenser och hänvisningar ska ges till samlingarna, inte till FOROST, är det inte ens säkert att de får credit för sin insats. Annat än i sina kollegors utbredda och genuina uppskattning får man hoppas.
Officiella lanseringen sker på en konferens om forensisk antropologi i Mexico i nästa år, som gästas av Douglas Ubelaker. Det påminner mig om en historia som Ebba During, vår härliga huvudlärare, berättade en gång på en föreläsning. Hon skulle resa till USA för att hålla ett föredrag om trauma-skador på skeletten från regalskeppet Kronan. Vad bättre än att visa mina kollegor ett par exempel i verkligheten tänkte hon och packade omsorgsfullt ned ett par av sjömännens ben i handbagaget (hon ville naturligtvis inte släppa den väskan ur sikte). Ebba, ett riktigt busfrö till gumma, kunde inte riktigt hålla fnisset inne när hon berättade om uppsynen på de tulltjänstemän som röntgade hennes handbagage... Hon tog glatt fram benen och förevisade säkerhetsvakterna sabelhuggen och sjukdomsspåren på sina gamla människoben. Hon var aldrig en att försitta chansen att väcka människors intresse för osteologi. Jag saknar henne.
Läs även andra bloggares åsikter om osteologi, Kronan, forensisk, vetenskap, antropologi
söndag 26 oktober 2008
Kort koppel på forskningen
Karin Bojs väger in med några insiktsfulla funderingar kring forskningsproppen - ministerstyre är tydligen okej inom universiteten på ett sätt som annars inte tillåts inom andra områden. Som Bojs sätter fingret på: det är inte fel att regering och riksdag har krav knutna till de skattemedel de delar ut, men det märkliga i detta fall är att man inte ger generella frågor som ska prioriteras och lämnar ansvaret till att göra detta till forskarna. Istället tar man och berättar exakt vilka områden - och än mer märkligt, exakt vilka subdiscipliner (stamceller, nanoteknik) som ska prioriteras.
Om det är något vi lär oss av historien (och vi kan lära oss mycket av historien) så är det att alla försök att i ett visst tidsavsnitt förutse exakt vilken forskning som ska få de mest genomgripande utfallen ofta totalt misslyckas - särskilt om det är politiker med i leken ("internet är en fluga"). Om regeringen vill att vi ska satsa på forskning om klimat, hållbar utveckling, konfliktlösning och kommunikation kan de ange det. Sen bör de lämna över åt de redan subjektiva bedömarna inom stiftelser, priskomittéer och tidskriftsredaktioner att avgöra vilka forksningsprogram som lyckas bäst med detta. Universitet och högskolor är inte patent-fabriker åt staten. Att "decenstralisera-mera" Alliansen lägger sig i den fria forskningen till en grad som sätter sossarna på skam verkar inte förorsaka några moraliska betänkligheter hos de folkvalda. Fast efter massavlyssningsförslaget från FRA och detaljstyrningen av Forum för Levande Historia borde det inte vara mycket som förvånar mig på den fronten längre.
Om de svenska universiteten hade en stark känsla av berättigande och moral skulle de meddela Leijonborg i vilket trångt, mörkt utrymme han kunde placera sina detaljstyrda anslag. Men den som svälter har inte råd att bita handen som föder familjen. Tack patron.
Andra bloggar om: forskning, politik, vetenskap, alliansen, forskningspropositionen
Om det är något vi lär oss av historien (och vi kan lära oss mycket av historien) så är det att alla försök att i ett visst tidsavsnitt förutse exakt vilken forskning som ska få de mest genomgripande utfallen ofta totalt misslyckas - särskilt om det är politiker med i leken ("internet är en fluga"). Om regeringen vill att vi ska satsa på forskning om klimat, hållbar utveckling, konfliktlösning och kommunikation kan de ange det. Sen bör de lämna över åt de redan subjektiva bedömarna inom stiftelser, priskomittéer och tidskriftsredaktioner att avgöra vilka forksningsprogram som lyckas bäst med detta. Universitet och högskolor är inte patent-fabriker åt staten. Att "decenstralisera-mera" Alliansen lägger sig i den fria forskningen till en grad som sätter sossarna på skam verkar inte förorsaka några moraliska betänkligheter hos de folkvalda. Fast efter massavlyssningsförslaget från FRA och detaljstyrningen av Forum för Levande Historia borde det inte vara mycket som förvånar mig på den fronten längre.
Om de svenska universiteten hade en stark känsla av berättigande och moral skulle de meddela Leijonborg i vilket trångt, mörkt utrymme han kunde placera sina detaljstyrda anslag. Men den som svälter har inte råd att bita handen som föder familjen. Tack patron.
Andra bloggar om: forskning, politik, vetenskap, alliansen, forskningspropositionen
fredag 24 oktober 2008
Vetenskapsrådets beslut om projektstöd
Vetenskapsrådet har publicerat sina beslut om projektbidrag inom humaniora-samhällsvetenskap. Det gäller ansökningsomgången med deadline den 2:a april. Som vanligt är chansen att få igenom sin ansökan ca 10%. Inom nordisk arkeologi är det bara Thomas B Larsson som lyckats denna gång (grattis): hans projekt fokuserar på relationen mellan människan och älgen i Norrland under förhistorien - en relation som gett upphov till en hel del konst i form av skifferredskap, hällmålningar och hällristningar.
För min egen institutions räkning var jag glad att se att egyptologen Åke Engsheden får försörjning de närmast tre åren med att gräva djupare i det koptiska språkets konstruktion.
Martin Rundkvist funderar lite mer kring vilka som fått pengar av VR i denna omgång.
Jag uppmärksammades på detta av att Eva Stensköld hade postat en länk på Facebook till kommentarer och reaktioner inom VR på alliansens forskningsproposition. På det hela taget positiva, men med lyfta ögonbryn över den ganska extrema detaljstyrningen och viss oro inför hur icke-naturvetenskapliga ämnen ska klara sig i konkurrensen.
Andra bloggar om: arkeologi, vetenskap, forskning, vetenskapsrådet
För min egen institutions räkning var jag glad att se att egyptologen Åke Engsheden får försörjning de närmast tre åren med att gräva djupare i det koptiska språkets konstruktion.
Martin Rundkvist funderar lite mer kring vilka som fått pengar av VR i denna omgång.
Jag uppmärksammades på detta av att Eva Stensköld hade postat en länk på Facebook till kommentarer och reaktioner inom VR på alliansens forskningsproposition. På det hela taget positiva, men med lyfta ögonbryn över den ganska extrema detaljstyrningen och viss oro inför hur icke-naturvetenskapliga ämnen ska klara sig i konkurrensen.
Andra bloggar om: arkeologi, vetenskap, forskning, vetenskapsrådet
Piska och morötter för universiteten
Sedan upplysningstiden har det förutsatts att högskolor och universitet haft som sitt existensberättigande att söka efter sanning, fakta och kunskap. Hur pass väl institutioner och individer verkligen lyckats med detta är en helt annan fråga. Men de flesta av oss som är verksamma inom forskning, eller har en bakgrund med högskolestudier, vill i själ och hjärta inte tro att det finns kollegor som är villiga att begå den främsta dödssynden: Fusk.
Att förfalska analysresultat och studier är att vända uppochned på allt som borde hålla oss igång. Lika vansinnigt som en läkare som dödar sina patienter.
Jag har skrivit tidigare om en del ökända fuskerier inom arkeologi/antropologi. Nu i dagarna har det skrivits en del i tidningarna om misstänkta oegentligheter inom medicinsk forskning kring Stan-metoden för fosterövervakning. En viss överoptimism till metodens fördel verkar ha regerat vid avrundningar och sammanställningar av försöken - om man ska vara välvilligt inställd till det som inträffat. Att den läkare som låg bakom den patenterade metoden dessutom hade en hel del kontakt med de som skulle utföra de objektiva testerna får det hela att framstå som än mer komprometterat.
Nu kommer vi till det egentliga problemet: Vad gör man om man msstänker systematikst fusk alt. plagiat? Att låta enskilda högskolor sköta utredningen är INTE en bra metod. Inoficiella nätverk och maktstrukturer är det minsta problemet. Långt värre är den allmännmänskliga reaktionen att hellre stoppa huvudet i sanden än tappa ansiktet. Att avslöja fusk ger ingen prestige - hur bra man än var på att rensa ur sitt eget bo kommer en viss skam och nesa alltid hänga kvar. I dessa konkurrensutsatta tider, när pressen på att få in externa anslag blir allt högre, så kommer ryggmärgsreaktionen att sopa allt under mattan bli ett allt större problem. Redan idga känner jag till via korridorsnack exempel på omfattande plagiat i högre uppsatser både i Sverige och grannländerna som mörkats av de högsta instanserna för att det hela blivit för pinsamt.
Lund har åtminstone försökt ta sitt ansvar i fallet med Stan, men de har haft få möjligheter att driva frågan vidare utanför de interna maktstriderna då Vetenskapsrådet pga finansieringsbrist tvingades lägga ned sin enhet för utredning av oegentligheter. Nu föreslås alltså en central etiksprövningsnämnd som ska ta över ansvaret. Att utreda sina kollegor är ungefär lika populärt som att tillhöra internutredningen inom polisen, så jag hoppas de lyckas få till en bra grupp. När nu vår utbildningsminister behandlar forskningsfinansiering som en guldstjärna att dela ut till de mest populära eleverna i klassen kommer risken för fusk, oegentligheter, plagiat och glädjekalkyler mångdubblas.
Andra bloggar om: etik, vetenskap, forskning, universitet, högskolor, fusk
Att förfalska analysresultat och studier är att vända uppochned på allt som borde hålla oss igång. Lika vansinnigt som en läkare som dödar sina patienter.
Jag har skrivit tidigare om en del ökända fuskerier inom arkeologi/antropologi. Nu i dagarna har det skrivits en del i tidningarna om misstänkta oegentligheter inom medicinsk forskning kring Stan-metoden för fosterövervakning. En viss överoptimism till metodens fördel verkar ha regerat vid avrundningar och sammanställningar av försöken - om man ska vara välvilligt inställd till det som inträffat. Att den läkare som låg bakom den patenterade metoden dessutom hade en hel del kontakt med de som skulle utföra de objektiva testerna får det hela att framstå som än mer komprometterat.
Nu kommer vi till det egentliga problemet: Vad gör man om man msstänker systematikst fusk alt. plagiat? Att låta enskilda högskolor sköta utredningen är INTE en bra metod. Inoficiella nätverk och maktstrukturer är det minsta problemet. Långt värre är den allmännmänskliga reaktionen att hellre stoppa huvudet i sanden än tappa ansiktet. Att avslöja fusk ger ingen prestige - hur bra man än var på att rensa ur sitt eget bo kommer en viss skam och nesa alltid hänga kvar. I dessa konkurrensutsatta tider, när pressen på att få in externa anslag blir allt högre, så kommer ryggmärgsreaktionen att sopa allt under mattan bli ett allt större problem. Redan idga känner jag till via korridorsnack exempel på omfattande plagiat i högre uppsatser både i Sverige och grannländerna som mörkats av de högsta instanserna för att det hela blivit för pinsamt.
Lund har åtminstone försökt ta sitt ansvar i fallet med Stan, men de har haft få möjligheter att driva frågan vidare utanför de interna maktstriderna då Vetenskapsrådet pga finansieringsbrist tvingades lägga ned sin enhet för utredning av oegentligheter. Nu föreslås alltså en central etiksprövningsnämnd som ska ta över ansvaret. Att utreda sina kollegor är ungefär lika populärt som att tillhöra internutredningen inom polisen, så jag hoppas de lyckas få till en bra grupp. När nu vår utbildningsminister behandlar forskningsfinansiering som en guldstjärna att dela ut till de mest populära eleverna i klassen kommer risken för fusk, oegentligheter, plagiat och glädjekalkyler mångdubblas.
Andra bloggar om: etik, vetenskap, forskning, universitet, högskolor, fusk
torsdag 23 oktober 2008
Biblioteken och forskningen
Vilken roll har forskningsbiblioteken i vår digitaliserade, googlifierade värld? Vilken roll har bibliotikarien?
I måndags träffade jag den nyligen inrättade strategigruppen för Vitterhetsakademiens bibliotek. Kerstin Assarsson-Rizzi har satt samman en arbetsgrupp som utifrån olika perspektiv och erfarenheter ska ta itu med frågor kring bibliotekets framtida utveckling. Vitterhetsakademiens bibliotek grundades redan på 1700-talet, men kom framförallt att utvecklas till en central och självklar del av kulturarvsforskningen tack vare Oscar Montelius och Hans Hildebrand - svensk arkeologis 'power-duo'.
I nuläget finns förutom en rik samling litteratur rörande förhistoria, kulturarv och numismatik, även den mest fullständiga samlingen rapporter från arkeologiska utgrävningar i landet. I kombination med ATA, arkivet som innehåller otryckt grävningsdokumentation, är dessa samlingar en kärnpunkt för alla som är verksamma inom kulturarvsforskning rörande både Skandinavien och Europa i stort. Samtidigt står biblioteket inför samma utmaningar som så många andra - vilket uppdrag ska man egentligen ha när forskning blir allt mer digitaliserad, tvärvetenskaplig och inte minst överproduktiv. Vilka tjänster ska man erbjuda och vilka som kan nedprioritera. Är man till som arkivbevarare, eller för forskningen i nutiden, eller för forskningen i det längre perspektivet? Hur specialiserad/generaliserad bör man vara och vad behöver de där arkeologerna runtom i landet egentligen hjälp med? Vad vill forskarna ha ut av ett bibliotek?
Det var denna sista fråga som jag delvis hade blivit ombedd att presentera lite funderingar kring för arbetsgruppen i måndags. Jag hade tidigare hållit ett kort föredrag på liknande tema på en temadag för bibliotikarier anordnad av Vitterhetsbiblioteket i våras. Nu gavs jag möjlighet till lite mer tid och framförallt lite mer möjlighet att samtala och diskutera med en mer specialintresserad grupp. Även om forskning i grund och botten är samma sak idag som det var för 30 år sedan, har ändå vissa "infrastrukturella" förändringar skett som gett enorma konsekvenser:
TID: Doktorander idag har en extrem tidspress att bli färdiga i tid. Borta är avhandlingen som Magnum Opus - livsverket. Det är positivt på många sätt, men har medfört en extrem tidspress att samla in, analysera, fördjupa sig och producera en längre sammanhållen text.
KONKURRENS: På 80-talet räckte det med en C-uppsats (som ofta tagit 3 år snarare än 3 månader att sammanställa - se "tid" ovan) för att konkurrera om anställning. En avhandling nästintill garanterade chefsjobb i någon kategori. Idag är en mastersuppsats närmast ett grundkrav för att få jobb som grävslusk på en utgrävning. Doktorsgrad garanterar inte mycket över huvud taget. Det produceras 5-10 avhandlingar om året bara inom nordisk arkeologi. Samtidigt anställs färre som lektorer på universiteten - svikande studentunderlag gör att det är färre lärare nu på min institution än när jag började på 90-talet. De som forskar är därför i en konkurrens-situation som dagens docenter och professorer har svårt att helt inse. Det finns få eller inga chanser till ens deltidsanställningar på instituionen och få tydliga karriärsvägar utanför. Hur konkurrerar forskare? De publicerar sig.
PUBLISH OR PERISH: Fler forskare, fler univeristet, fler institutioner som konkurrerar om lite medel publicerar sig mer och mer och mer. Tidskriftsartiklar, konferensvolymer, antologier, monografier. För att hänga med stiger hela tiden pressen på att ha rätt sorts CV med rätt mängd publikationer i rätt tidskriftsserie. För att hänga med måste forskare också ta till sig ny forskning som publiceras i allt mer frenetisk takt.
TILLGÄNGLIGHET: Förr i tiden förväntades man vara bekant med sitt eget forskningsbiblioteks nyförvärv och kanske även vitterhetens. Idag finns oerhörda mängder på nätet. Sök och du skall finna. Inte bara inom ditt eget ämnesområde utan inom många närliggande vetenskaper. Tvärvetenskaplig ansats är ett måste, vare sig det gäller filosofi eller fysik. Nu finns inga ursäkter längre, artiklar om genstudier av tibetanska kornsorter, kognitiva beteendestudier av vävare i Rumänien, filosofiska post-koloniala debatter utifrån Peruanska genus-kategorier... allt finns att hitta och komma åt. Hänger du med? Är du uppdatera? Har du fingret på pulsen? Är du insatt? Mer och mer tid läggs ned bara på att hänga med någorlunda i informationsflödet, tid till egen analys krymper.
Det finns silverkanter på de mörka molnen. Det är bra att avhandlingar inte längre ska produceras i 55 års ålder och innehålla information som ingen fått vetskap om på 30 år för att det varit hemligt. Det är bra att ämnena söker sig mellan disciplinerna mer reguljärt, tar intryck och får inspiration av andra vetenskaper. Det är bra om forskare inte bara isolerar sig på universitet utan hittar andra kanaler att verka inom och bidra till. Men faktum kvarstår att pressen, konkurrensen och tidsbristen är längt mer påtaglig nu än för 30 år sedan.
I det läget är det viktigt med forskningsbibliotek som bygger upp bra samlingar, som har goda nätverkskontakter runtom globen, som har möjlighet att hjälpa till i egenskap av proffs på sökning och sållning i den flod av information vi möter på nätet. Inte minst är de viktiga som intresseorganisationer som kan verka i forksningens intresse, stödja den fria spridningen av information, bygga upp Open Archive och verka för Open Access. I kommersialiseringens gyllene tidevarv, där fristående forskare utan direkt anslutning till institutioner lätt hamnar utan tillgång till digitala prenumerationer eller juridiskt skydd, är biblioteken vår sista fasta punkt i tillvaron.
Efter middagen stannade jag kvar och lyssnade på Jakob Harnesk, vilket var både intressant och givande. Han hade lagt upp sin presentation som ett diskussionsforum för gruppen och det blev en hel del utbyte av tankar, ideer och funderingar. Vi bröt inte upp förrän kl 23. Jag hoppas att strategi-gruppen får goda möjligheter att arbeta vidare på dessa extremt viktiga frågor, för en sak är säker. Förutsättningarna har redan förändrats, och de närmaste åren kommer de förändras ännu mer.
Andra bloggar om: arkeologi, vitterhetsakademien, bibliotek, internet, forskning, digitalisering, Open Access, forskning
I måndags träffade jag den nyligen inrättade strategigruppen för Vitterhetsakademiens bibliotek. Kerstin Assarsson-Rizzi har satt samman en arbetsgrupp som utifrån olika perspektiv och erfarenheter ska ta itu med frågor kring bibliotekets framtida utveckling. Vitterhetsakademiens bibliotek grundades redan på 1700-talet, men kom framförallt att utvecklas till en central och självklar del av kulturarvsforskningen tack vare Oscar Montelius och Hans Hildebrand - svensk arkeologis 'power-duo'.
I nuläget finns förutom en rik samling litteratur rörande förhistoria, kulturarv och numismatik, även den mest fullständiga samlingen rapporter från arkeologiska utgrävningar i landet. I kombination med ATA, arkivet som innehåller otryckt grävningsdokumentation, är dessa samlingar en kärnpunkt för alla som är verksamma inom kulturarvsforskning rörande både Skandinavien och Europa i stort. Samtidigt står biblioteket inför samma utmaningar som så många andra - vilket uppdrag ska man egentligen ha när forskning blir allt mer digitaliserad, tvärvetenskaplig och inte minst överproduktiv. Vilka tjänster ska man erbjuda och vilka som kan nedprioritera. Är man till som arkivbevarare, eller för forskningen i nutiden, eller för forskningen i det längre perspektivet? Hur specialiserad/generaliserad bör man vara och vad behöver de där arkeologerna runtom i landet egentligen hjälp med? Vad vill forskarna ha ut av ett bibliotek?
Det var denna sista fråga som jag delvis hade blivit ombedd att presentera lite funderingar kring för arbetsgruppen i måndags. Jag hade tidigare hållit ett kort föredrag på liknande tema på en temadag för bibliotikarier anordnad av Vitterhetsbiblioteket i våras. Nu gavs jag möjlighet till lite mer tid och framförallt lite mer möjlighet att samtala och diskutera med en mer specialintresserad grupp. Även om forskning i grund och botten är samma sak idag som det var för 30 år sedan, har ändå vissa "infrastrukturella" förändringar skett som gett enorma konsekvenser:
TID: Doktorander idag har en extrem tidspress att bli färdiga i tid. Borta är avhandlingen som Magnum Opus - livsverket. Det är positivt på många sätt, men har medfört en extrem tidspress att samla in, analysera, fördjupa sig och producera en längre sammanhållen text.
KONKURRENS: På 80-talet räckte det med en C-uppsats (som ofta tagit 3 år snarare än 3 månader att sammanställa - se "tid" ovan) för att konkurrera om anställning. En avhandling nästintill garanterade chefsjobb i någon kategori. Idag är en mastersuppsats närmast ett grundkrav för att få jobb som grävslusk på en utgrävning. Doktorsgrad garanterar inte mycket över huvud taget. Det produceras 5-10 avhandlingar om året bara inom nordisk arkeologi. Samtidigt anställs färre som lektorer på universiteten - svikande studentunderlag gör att det är färre lärare nu på min institution än när jag började på 90-talet. De som forskar är därför i en konkurrens-situation som dagens docenter och professorer har svårt att helt inse. Det finns få eller inga chanser till ens deltidsanställningar på instituionen och få tydliga karriärsvägar utanför. Hur konkurrerar forskare? De publicerar sig.
PUBLISH OR PERISH: Fler forskare, fler univeristet, fler institutioner som konkurrerar om lite medel publicerar sig mer och mer och mer. Tidskriftsartiklar, konferensvolymer, antologier, monografier. För att hänga med stiger hela tiden pressen på att ha rätt sorts CV med rätt mängd publikationer i rätt tidskriftsserie. För att hänga med måste forskare också ta till sig ny forskning som publiceras i allt mer frenetisk takt.
TILLGÄNGLIGHET: Förr i tiden förväntades man vara bekant med sitt eget forskningsbiblioteks nyförvärv och kanske även vitterhetens. Idag finns oerhörda mängder på nätet. Sök och du skall finna. Inte bara inom ditt eget ämnesområde utan inom många närliggande vetenskaper. Tvärvetenskaplig ansats är ett måste, vare sig det gäller filosofi eller fysik. Nu finns inga ursäkter längre, artiklar om genstudier av tibetanska kornsorter, kognitiva beteendestudier av vävare i Rumänien, filosofiska post-koloniala debatter utifrån Peruanska genus-kategorier... allt finns att hitta och komma åt. Hänger du med? Är du uppdatera? Har du fingret på pulsen? Är du insatt? Mer och mer tid läggs ned bara på att hänga med någorlunda i informationsflödet, tid till egen analys krymper.
Det finns silverkanter på de mörka molnen. Det är bra att avhandlingar inte längre ska produceras i 55 års ålder och innehålla information som ingen fått vetskap om på 30 år för att det varit hemligt. Det är bra att ämnena söker sig mellan disciplinerna mer reguljärt, tar intryck och får inspiration av andra vetenskaper. Det är bra om forskare inte bara isolerar sig på universitet utan hittar andra kanaler att verka inom och bidra till. Men faktum kvarstår att pressen, konkurrensen och tidsbristen är längt mer påtaglig nu än för 30 år sedan.
I det läget är det viktigt med forskningsbibliotek som bygger upp bra samlingar, som har goda nätverkskontakter runtom globen, som har möjlighet att hjälpa till i egenskap av proffs på sökning och sållning i den flod av information vi möter på nätet. Inte minst är de viktiga som intresseorganisationer som kan verka i forksningens intresse, stödja den fria spridningen av information, bygga upp Open Archive och verka för Open Access. I kommersialiseringens gyllene tidevarv, där fristående forskare utan direkt anslutning till institutioner lätt hamnar utan tillgång till digitala prenumerationer eller juridiskt skydd, är biblioteken vår sista fasta punkt i tillvaron.
Efter middagen stannade jag kvar och lyssnade på Jakob Harnesk, vilket var både intressant och givande. Han hade lagt upp sin presentation som ett diskussionsforum för gruppen och det blev en hel del utbyte av tankar, ideer och funderingar. Vi bröt inte upp förrän kl 23. Jag hoppas att strategi-gruppen får goda möjligheter att arbeta vidare på dessa extremt viktiga frågor, för en sak är säker. Förutsättningarna har redan förändrats, och de närmaste åren kommer de förändras ännu mer.
Andra bloggar om: arkeologi, vitterhetsakademien, bibliotek, internet, forskning, digitalisering, Open Access, forskning
måndag 20 oktober 2008
En dag på naturhistoriska
Det är oktober. Det är förkylningstider.
Det enda som är värre än sjuka ungar är ungar som är för hostiga för dagis/skola, men friska nog att klättra på väggarna hemma efter 1 timma. Eftersom sambon fått uthärda denna skärseld i tre dagar släpade jag med mig ungarna till Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm i söndags. Vid senaste besöket i våras fick dottern bli medlem i den barnklubb de har mellan åldrarna 5-15 år: Museosaurien
Ja, jag vet vad ni tänker: Akademikerföräldrar.
Faktum är att det är en riktigt trevlig och inte minst extremt billig förströelse som resulterar i att man 4 gånger om året får en liten tryckt tidning med olika sorters artiklar om allt från fossil till svamp. Jag vet inte om jag ska glädjas åt, eller djupt oroas över, den glädje och lycka dottern uttrycker över detta medlemsskap. Det är nog bara en fas, precis som det där med prinsessor...
Medlemsskapet innebär även att man har möjlighet att delta i flera olika evenemang under året, från övernattningar på museet, och besök i samlingarna och bakom kulisserna. Jag erkänner - det var det som avgjorde frågan för mig. Ett av mina lyckligaste minnen är när jag satt i bensamlingen och ritade av skelettdelar av tumlare, efter det att jag stött på denna art i ett benmaterial från en gropkeramisk boplats på Nacka. Tumlare dyker upp ibland på stenålderslokaler (och är kanske än vanligare men de spongösa benen bevaras dåligt), men vi saknade tumlare-ben i referenssamlingen på Osteoarkeologiska forskningslaboratoriet. I dessa stunder är samlingarna på NRM en livlina.
I söndagens erbjöds en gratispremiär av en barnfilm på Cosmonova: Zulapatrullen. Jag har inte varit på Cosmonova sedan gymnasiet och var nog minst lika pirrig som ungarna, framförallt undrade jag över om 4-årige lillebror skulle få panikångest av upplevelsen. Hade inte behövt oroa mig för honom, han satt som hypnotiserad under den jättelika kupolfilmen, medan både jag och storasyster blev smått sjösjuka av upplevelsen. Men kul var det. Vi var på plats på museet redan kl 10 för filmen, och jag hade planerat in för kanske max två timmars museibesök efter det - inkl lunch. Tji fick jag. Museet har verkligen blivit bättre på barn (och vuxen-)aspekten sedan jag var liten. Det finns mängder att dra i, röra på, pilla med. Inte minst interaktiva datorskärmar i varje rum med information, spel och frågesporter (tips till museer - frågesporter är kul, medan enkla upplägg som fråga följt av svar tråkar ut).
Efter dinosaurierna och däggdjurens utveckling hade vi lunch. Sedan var det upp till plan 2 för att kolla in Den Sinnrika Människan - fullt med märkliga konstruktioner och uppbyggnader runt människokroppen. En hel del vid det här laget ganska misshandlat av extremt upphetsade ungar, men ändå i funktionsdugligt skick. Vidare in i mineralsalen ("du lovade!!") som fick min gamla stenförälskelse att blomma upp igen med full kraft. Efter en fika och lite sockerinjektioner i bullform kollade vi in livet i vattnet och djuren i Sverige, sedan föreslog jag shoppen och hemfärd. Möttes av extrem upprördhet: "Valskeletten!! Du lovade!!" Så det var bara att knata hela vägen till Polartrakterna.
Vi 15.30 lyckades jag till slut släpa ungarna därifrån för att ta oss hem till Uppsala.
Som småbarnsförälder med ansträngd budget kan jag bara rekommendera fler museer att ta en titt på Naturhistoriskas koncept, inte bara möjligheten till att handgripligen ta del av utställningarna - det är det flera som har numera - utan även detta med barnklubbsverksamhet. Särskilt de 2/3-delar av året som har mindre trevligt väder är vi i desperat behov av avledande manövrar för våra mini-monster.
Läs även andra bloggares åsikter om museum, barn, naturhistoriska riksmuseet, Stockholm
Det enda som är värre än sjuka ungar är ungar som är för hostiga för dagis/skola, men friska nog att klättra på väggarna hemma efter 1 timma. Eftersom sambon fått uthärda denna skärseld i tre dagar släpade jag med mig ungarna till Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm i söndags. Vid senaste besöket i våras fick dottern bli medlem i den barnklubb de har mellan åldrarna 5-15 år: Museosaurien
Ja, jag vet vad ni tänker: Akademikerföräldrar.
Faktum är att det är en riktigt trevlig och inte minst extremt billig förströelse som resulterar i att man 4 gånger om året får en liten tryckt tidning med olika sorters artiklar om allt från fossil till svamp. Jag vet inte om jag ska glädjas åt, eller djupt oroas över, den glädje och lycka dottern uttrycker över detta medlemsskap. Det är nog bara en fas, precis som det där med prinsessor...
Medlemsskapet innebär även att man har möjlighet att delta i flera olika evenemang under året, från övernattningar på museet, och besök i samlingarna och bakom kulisserna. Jag erkänner - det var det som avgjorde frågan för mig. Ett av mina lyckligaste minnen är när jag satt i bensamlingen och ritade av skelettdelar av tumlare, efter det att jag stött på denna art i ett benmaterial från en gropkeramisk boplats på Nacka. Tumlare dyker upp ibland på stenålderslokaler (och är kanske än vanligare men de spongösa benen bevaras dåligt), men vi saknade tumlare-ben i referenssamlingen på Osteoarkeologiska forskningslaboratoriet. I dessa stunder är samlingarna på NRM en livlina.
I söndagens erbjöds en gratispremiär av en barnfilm på Cosmonova: Zulapatrullen. Jag har inte varit på Cosmonova sedan gymnasiet och var nog minst lika pirrig som ungarna, framförallt undrade jag över om 4-årige lillebror skulle få panikångest av upplevelsen. Hade inte behövt oroa mig för honom, han satt som hypnotiserad under den jättelika kupolfilmen, medan både jag och storasyster blev smått sjösjuka av upplevelsen. Men kul var det. Vi var på plats på museet redan kl 10 för filmen, och jag hade planerat in för kanske max två timmars museibesök efter det - inkl lunch. Tji fick jag. Museet har verkligen blivit bättre på barn (och vuxen-)aspekten sedan jag var liten. Det finns mängder att dra i, röra på, pilla med. Inte minst interaktiva datorskärmar i varje rum med information, spel och frågesporter (tips till museer - frågesporter är kul, medan enkla upplägg som fråga följt av svar tråkar ut).
Efter dinosaurierna och däggdjurens utveckling hade vi lunch. Sedan var det upp till plan 2 för att kolla in Den Sinnrika Människan - fullt med märkliga konstruktioner och uppbyggnader runt människokroppen. En hel del vid det här laget ganska misshandlat av extremt upphetsade ungar, men ändå i funktionsdugligt skick. Vidare in i mineralsalen ("du lovade!!") som fick min gamla stenförälskelse att blomma upp igen med full kraft. Efter en fika och lite sockerinjektioner i bullform kollade vi in livet i vattnet och djuren i Sverige, sedan föreslog jag shoppen och hemfärd. Möttes av extrem upprördhet: "Valskeletten!! Du lovade!!" Så det var bara att knata hela vägen till Polartrakterna.
Vi 15.30 lyckades jag till slut släpa ungarna därifrån för att ta oss hem till Uppsala.
Som småbarnsförälder med ansträngd budget kan jag bara rekommendera fler museer att ta en titt på Naturhistoriskas koncept, inte bara möjligheten till att handgripligen ta del av utställningarna - det är det flera som har numera - utan även detta med barnklubbsverksamhet. Särskilt de 2/3-delar av året som har mindre trevligt väder är vi i desperat behov av avledande manövrar för våra mini-monster.
Läs även andra bloggares åsikter om museum, barn, naturhistoriska riksmuseet, Stockholm
lördag 18 oktober 2008
Cynikernas skyddshelgon
Populärkultur har gett mig mycket:
Jag lärde mig läsa vid 6 års ålder tack vare serier.
Jag lärde mig engelska i tonåren tack vare Blackadder.
Serien om den dumsluga (i början mer dum, efterhand mer slug) anti-hjälten Edmund Blackadder som i olika historiska perioder levde rövare med fakta och historiska personer är fortfarande en av mina topp-tre favoriter inom TV-komik. Till skillnad från dussin-komedier från USA var det dessutom nästan omöjligt att hänga med i svängarna om man inte förstod originalspråket. Dels var meningarna för långa och dialogerna för rappa, dels var hälften av skämten en översättares mardröm då de spelade på ordvitsar och specialbegrepp som inte kunde överföras till ett annat språk. Monty Python hade lärt mig att älska engelsk humor, men Blackadder lärde mig att älska det engelska språket. Jag spelade in alla avsnitt jag bara kunde på vår video*. Sedan spelade jag avsnitten om och om och om igen tills jag kunde dialogen nästintill utantill.
Första omgången, som utspelar sig under medeltiden, hade man inte riktigt hittat konceptet ännu. Edmund var ond men ganska korkad och hans sidekick Baldrick var ganska slug. När det var dags för andra omgången tillkom Ben Elton som medförfattare. Han hade tidigare gjorde den unika komediserien The Young Ones (Hemma värst), som också ligger nära hjärtat, men kanske inte stått sig riktigt lika bra som Blackadder. Även om Rowan Atkinson är den absoluta stjärnan så är det som alltid mycket tack vare en bra ensembel som serien lyfte så rejält. Andra omgången, under Elisabeth I, hade man hittat formen bättre med en elak, kallsinnig, cynisk och satiriskt bitsk Blackadder omgiven av en samling dårar och idioter. Ikonoklastisk är bara förnamnet. Tredje omgången är i mina och mångas ögon den allra bästa, mycket tack vare Hugh Laurie som en extremt naiv och korkad prins George. Han hade tidigare hoppat in som en makalöst rolig tysk skurk i sista avsnittet av omgång 2. Fjärde omgången under 1:a VK var också mycket bra, och jag tyckte de lyckades på ett gripande sätt avsluta en serie som då utspelar sig mitt under ett av de mest bedrövliga partierna i Europas historia.
Elton passade även på att ge Rik Mayall från Young Ones en roll som den olidligt självgode hjälten Lord Flashheart i omgång 2. Denna karaktär återkom sedan i ett avsnitt i sista omgången, och har även dykt upp som en slemmig Robin Hood i en nyårsspecial.
Det är nu 25 år sedan serien började sändas. På Blackadder Hall blog ligger det ute en dokumentär om seriens tillkomst, på 1 timma och 30 minuter uppdelad i flera delar. Enjoy!
Om man ska hitta en aldrig så skakig anknytning till arkeologi i detta inlägg, så är det naturligtvis Baldrick, nyligen utnämnd till Stupid Sidekick nr 1 av Guardian, eller Tony Robinson som han egentligen heter. Numera rusar han runt på arkeologiska utgrävningar med sitt Time Team och med andan i halsen undrar varför de hittar 1600-tals latriner och 1800-tals torp istället för romerska befästningar och keltiska bondgårdar... Jag gillar Time Team. Inget program förmedlar bättre hetsen, paniken, budgetproblemen och de ofrånkomliga tomma schakten som vanlig arkeologi består av 9 fall av 10.
* = En video var en sorts primitiv dvd-spelare (ni vet, det som fortfarande används av oss primitiva personer som inte har digitalbox med HD), fast med något som liknade en svart pocketbok i plast med två interna hjul. Besök gärna något museum för att beskåda detta märkliga föremål.
Läs även andra bloggares åsikter om Blackadder, humor, TV
Jag lärde mig läsa vid 6 års ålder tack vare serier.Jag lärde mig engelska i tonåren tack vare Blackadder.
Serien om den dumsluga (i början mer dum, efterhand mer slug) anti-hjälten Edmund Blackadder som i olika historiska perioder levde rövare med fakta och historiska personer är fortfarande en av mina topp-tre favoriter inom TV-komik. Till skillnad från dussin-komedier från USA var det dessutom nästan omöjligt att hänga med i svängarna om man inte förstod originalspråket. Dels var meningarna för långa och dialogerna för rappa, dels var hälften av skämten en översättares mardröm då de spelade på ordvitsar och specialbegrepp som inte kunde överföras till ett annat språk. Monty Python hade lärt mig att älska engelsk humor, men Blackadder lärde mig att älska det engelska språket. Jag spelade in alla avsnitt jag bara kunde på vår video*. Sedan spelade jag avsnitten om och om och om igen tills jag kunde dialogen nästintill utantill.
Första omgången, som utspelar sig under medeltiden, hade man inte riktigt hittat konceptet ännu. Edmund var ond men ganska korkad och hans sidekick Baldrick var ganska slug. När det var dags för andra omgången tillkom Ben Elton som medförfattare. Han hade tidigare gjorde den unika komediserien The Young Ones (Hemma värst), som också ligger nära hjärtat, men kanske inte stått sig riktigt lika bra som Blackadder. Även om Rowan Atkinson är den absoluta stjärnan så är det som alltid mycket tack vare en bra ensembel som serien lyfte så rejält. Andra omgången, under Elisabeth I, hade man hittat formen bättre med en elak, kallsinnig, cynisk och satiriskt bitsk Blackadder omgiven av en samling dårar och idioter. Ikonoklastisk är bara förnamnet. Tredje omgången är i mina och mångas ögon den allra bästa, mycket tack vare Hugh Laurie som en extremt naiv och korkad prins George. Han hade tidigare hoppat in som en makalöst rolig tysk skurk i sista avsnittet av omgång 2. Fjärde omgången under 1:a VK var också mycket bra, och jag tyckte de lyckades på ett gripande sätt avsluta en serie som då utspelar sig mitt under ett av de mest bedrövliga partierna i Europas historia.
Elton passade även på att ge Rik Mayall från Young Ones en roll som den olidligt självgode hjälten Lord Flashheart i omgång 2. Denna karaktär återkom sedan i ett avsnitt i sista omgången, och har även dykt upp som en slemmig Robin Hood i en nyårsspecial.
Det är nu 25 år sedan serien började sändas. På Blackadder Hall blog ligger det ute en dokumentär om seriens tillkomst, på 1 timma och 30 minuter uppdelad i flera delar. Enjoy!
Om man ska hitta en aldrig så skakig anknytning till arkeologi i detta inlägg, så är det naturligtvis Baldrick, nyligen utnämnd till Stupid Sidekick nr 1 av Guardian, eller Tony Robinson som han egentligen heter. Numera rusar han runt på arkeologiska utgrävningar med sitt Time Team och med andan i halsen undrar varför de hittar 1600-tals latriner och 1800-tals torp istället för romerska befästningar och keltiska bondgårdar... Jag gillar Time Team. Inget program förmedlar bättre hetsen, paniken, budgetproblemen och de ofrånkomliga tomma schakten som vanlig arkeologi består av 9 fall av 10.
* = En video var en sorts primitiv dvd-spelare (ni vet, det som fortfarande används av oss primitiva personer som inte har digitalbox med HD), fast med något som liknade en svart pocketbok i plast med två interna hjul. Besök gärna något museum för att beskåda detta märkliga föremål.
Läs även andra bloggares åsikter om Blackadder, humor, TV
torsdag 16 oktober 2008
Arkeologernas nobelpristagare nr 1
I dessa Nobelpris-tider tövar det oss att minnas den nobelpristagare som bidragit mest till arkeologin: Willard Libby - C14-dateringens fader.
Faktum är att nästa år är 60-årsjubileet för C14-metoden. Som av en händelse har det varit vissa diskussioner om metoden och den tveeggade välsingnelse den utgör för arkeologer. Martin Rundkvist redogör utförligt på sin blogg om den utmaning han ställs inför att välja ut några potentiellt givande kolprov från sin senaste undersökning. Och på Arkeologiforum har en diskussion brutit ut kring Den Stora Frågan: Att kalibrera eller inte kalibrera?
Att datera organiskt material utgår från det faktum att det finns instabila kolisotoper i atmosfären: C14 som har en halveringstid på 5730 år (+/- 40). Detta är fenomenalt ur arkeologisk synvinkel. För det första är halveringstiden långsam nog att pågå under relativt lång tid ur mänsklig synvinkel, men snabbt nog att det blir påtagliga förändringar på bara några hundra år. Bäst av allt - C14 ingår i allt levande: djur och växter upptar atmosfärens C14-halt tills det ögonblick de dör. Då börjar isotoperna sönderfalla utan att nya tillkommer. Så genom att mäta halten av C14 kan man beräkna hur länge sedan det var sedan organismen i fråga dog.
MEN - Libby utgick ifrån att den atmosfäriska halten av C14 varit konstant - det har den inte. Särskilt vår förbränning av fossilt bränsle och sprängandet av atombomber har ställt till med strul för dateringsmetoden (tror jag hört andra negativa aspekter av detta, men jag kan inte dra dom till minnes just nu...). Genom att datera t.ex. årsringar i bevarade träd har man lyckats lista ut ett sätt att kalibrera för denna variation åtminstone 10.000 år tillbaka i tiden. Felkällan blir större ju längre tillbaka man kommer - för järnåldern gör kalibrering ingen större skillnad, men för t ex neolitikum har detta medfört att jordbrukets införande skedde närapå 1000 år tidigare än man förut trodde, och arkeologiska perioder pågick mycket längre än man tidigare insett. Inte alla är helt förtjusta i detta med kalibrering ändå.
Martin redogör bra för vad som gäller i de flesta fall då man har träkol och ben från boplatslager att datera. Jag tänkte ta upp en utmaning som kanske främst drabbar de som håller på med stenålder (fast även andra också):
Reservoar-effekten.
Djur och växter som lever i vatten, främst i de stora haven, får i sig 'gammalt' C14 eftersom den härstammar från koldioxid som lagras i havsvattnet. Deras C14-halt vid döden reflekterar därmed ett äldre atmosfäriskt C14 som redan börjat sönderfalla - inte den tidpunkt då de själva dog. Om man daterar fiskben eller ben på djur som lever av mycket fisk verkar de alltså äldre än de i själva verket är. En reservoar-effekt kan variera mellan 100-600 år beroende på den marina miljön och dieten. Numera vet vi att vi kan uppskatta denna effekt till viss del utifrån halten av den stabila isotopen C13, som är långt högre i marina miljöer än på land. Så länge det är ben som dateras så kan man alltså justera värdet någorlunda utifrån andel C13.
Tyvärr är det inte så enkelt att göra detsamma på s.k. matskorpor på keramik-kärl. C13-halten varierar nämligen beroende på om det är kol från fetter, muskelproteiner eller kollagenet i benet som utgör huvudingrediensen. För att göra saken värre kan vissa sjöar med kalkrika bottensediment, skapa riktigt extrema reservoar-effekter även hos sötvattensfisk. Uppvärmning tenderar också att komplicera mätningarna, och inte bara när det gäller förkolnade matrester på lergods. C13-halten i brända ben är inte en giltig indikation på marin diet, eller frånvaro av densamma tyvärr. Därför inte heller på hur pass mycket reservoar-effekt man kan vänta sig i en datering. Genombrottet att datera kremerade ben som kom på 1990-talet, tack vare arbete av Lanting och Brindley, har inte lyckats lösa den frågan ännu.
Med andra ord, dateringar på matskorpor och brända människoben som kommer från en miljö där man vet att marina produkter varit en viktig del av kosten, bör helst kontrolleras mot dateringar av säkert landlevande djur (inte hund - de kan äta liknande kost som människorna) och t ex hasselnötsskal som har minimal egenålder.
Ta t.ex. den tidiga gropkeramiska boplatsen Högmossen i norra Uppland, som grävdes ut i samband med utbyggnaden av E4:an för några år sedan. Keramiken passar väl in med den stil som brukar anges som tidig gropkeramik (Fagervik II). Gropkeramisk kultur är kustlevande och har i början av mellanneolitikum en blandad ekonomi med lite inslag av jordbruk och tamdjursskötsel, men desto mer spår av inlands- och havsjakt, samt fiske. I andra halvan av perioden blir ekonomin mer renodlat marin sett utifrån boplatsmaterialen. Mycket riktigt innehöll djurbensmaterialet från Högmossen framförallt stora mängder sälben och en hel del fiskben, samt även en mindre del ben från rådjur och svin. Huruvida svinbenen kom från vilda eller tama grisar, eller om några av benen från 'gräsätare' kom från kor, får eller getter går inte att avgöra. Att säljakt och fiske varit viktigt är iallafall tydligt.
Man har daterat 6 prover härifrån, fyra på beläggningar på keramik och två på förkolnade hasselnötsskal. De två nötskalen daterades till 3500-3100 resp. 3300-3100 f.Kr (kal.). Två av matskorpedateringarna föll helt i linje med dessa dateringar, men två gav äldre åldersintervall: 3600-3300 f.Kr. (kal.). Så problemet för arkeologerna är att avgöra ifall man tror att det man daterat representerar flera olika faser, eller om det är en mer begränsad användningsperiod. Hursomhelst är det en stor och påtaglig risk att de två äldsta dateringarna inte helt kan anses tillförlitliga, då de är utförda på matrester. Lipidanalyser utförda på keramikskärvor på platsen visar att man tillagat bland annat fisk i kärlen. Så en reservoareffekt är att förvänta sig, men hur pass stor och i exakt vilka matskorpor är en annan fråga.
I slutändan är det allra viktigaste att komma ihåg en enkel sanning. Ett C14-prov representerar egentligen ett enda specifikt ögonblick - den stund då organismen dog. Det intervall vi ser när vi får det uträknade resultatet i handen är inte en verklighet - det är bara inom det tidsintervall det är statistiskt sett mest sannolikt att det specifika dödstillfället befinner sig. Man har alltså inte lyckats fastställa att Högmossen, eller någon annan plats, varit i användning mellan ca 3400-3100 f.Kr. Den kan ha varit det, eller den kan ha varit i bruk mellan 3214-3209 f.Kr. Eller först 3368-3327 f.Kr och sedan 3197-3152 f.Kr.
C14 är en välsignelse och en förbannelse för arkeologen, det är det enda som är säkert.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, C14-datering, Willard Libby, stenålder, nobelpris, kemi
Faktum är att nästa år är 60-årsjubileet för C14-metoden. Som av en händelse har det varit vissa diskussioner om metoden och den tveeggade välsingnelse den utgör för arkeologer. Martin Rundkvist redogör utförligt på sin blogg om den utmaning han ställs inför att välja ut några potentiellt givande kolprov från sin senaste undersökning. Och på Arkeologiforum har en diskussion brutit ut kring Den Stora Frågan: Att kalibrera eller inte kalibrera?
Att datera organiskt material utgår från det faktum att det finns instabila kolisotoper i atmosfären: C14 som har en halveringstid på 5730 år (+/- 40). Detta är fenomenalt ur arkeologisk synvinkel. För det första är halveringstiden långsam nog att pågå under relativt lång tid ur mänsklig synvinkel, men snabbt nog att det blir påtagliga förändringar på bara några hundra år. Bäst av allt - C14 ingår i allt levande: djur och växter upptar atmosfärens C14-halt tills det ögonblick de dör. Då börjar isotoperna sönderfalla utan att nya tillkommer. Så genom att mäta halten av C14 kan man beräkna hur länge sedan det var sedan organismen i fråga dog.
MEN - Libby utgick ifrån att den atmosfäriska halten av C14 varit konstant - det har den inte. Särskilt vår förbränning av fossilt bränsle och sprängandet av atombomber har ställt till med strul för dateringsmetoden (tror jag hört andra negativa aspekter av detta, men jag kan inte dra dom till minnes just nu...). Genom att datera t.ex. årsringar i bevarade träd har man lyckats lista ut ett sätt att kalibrera för denna variation åtminstone 10.000 år tillbaka i tiden. Felkällan blir större ju längre tillbaka man kommer - för järnåldern gör kalibrering ingen större skillnad, men för t ex neolitikum har detta medfört att jordbrukets införande skedde närapå 1000 år tidigare än man förut trodde, och arkeologiska perioder pågick mycket längre än man tidigare insett. Inte alla är helt förtjusta i detta med kalibrering ändå.
Martin redogör bra för vad som gäller i de flesta fall då man har träkol och ben från boplatslager att datera. Jag tänkte ta upp en utmaning som kanske främst drabbar de som håller på med stenålder (fast även andra också):
Reservoar-effekten.
Djur och växter som lever i vatten, främst i de stora haven, får i sig 'gammalt' C14 eftersom den härstammar från koldioxid som lagras i havsvattnet. Deras C14-halt vid döden reflekterar därmed ett äldre atmosfäriskt C14 som redan börjat sönderfalla - inte den tidpunkt då de själva dog. Om man daterar fiskben eller ben på djur som lever av mycket fisk verkar de alltså äldre än de i själva verket är. En reservoar-effekt kan variera mellan 100-600 år beroende på den marina miljön och dieten. Numera vet vi att vi kan uppskatta denna effekt till viss del utifrån halten av den stabila isotopen C13, som är långt högre i marina miljöer än på land. Så länge det är ben som dateras så kan man alltså justera värdet någorlunda utifrån andel C13.
Tyvärr är det inte så enkelt att göra detsamma på s.k. matskorpor på keramik-kärl. C13-halten varierar nämligen beroende på om det är kol från fetter, muskelproteiner eller kollagenet i benet som utgör huvudingrediensen. För att göra saken värre kan vissa sjöar med kalkrika bottensediment, skapa riktigt extrema reservoar-effekter även hos sötvattensfisk. Uppvärmning tenderar också att komplicera mätningarna, och inte bara när det gäller förkolnade matrester på lergods. C13-halten i brända ben är inte en giltig indikation på marin diet, eller frånvaro av densamma tyvärr. Därför inte heller på hur pass mycket reservoar-effekt man kan vänta sig i en datering. Genombrottet att datera kremerade ben som kom på 1990-talet, tack vare arbete av Lanting och Brindley, har inte lyckats lösa den frågan ännu.
Med andra ord, dateringar på matskorpor och brända människoben som kommer från en miljö där man vet att marina produkter varit en viktig del av kosten, bör helst kontrolleras mot dateringar av säkert landlevande djur (inte hund - de kan äta liknande kost som människorna) och t ex hasselnötsskal som har minimal egenålder.
Ta t.ex. den tidiga gropkeramiska boplatsen Högmossen i norra Uppland, som grävdes ut i samband med utbyggnaden av E4:an för några år sedan. Keramiken passar väl in med den stil som brukar anges som tidig gropkeramik (Fagervik II). Gropkeramisk kultur är kustlevande och har i början av mellanneolitikum en blandad ekonomi med lite inslag av jordbruk och tamdjursskötsel, men desto mer spår av inlands- och havsjakt, samt fiske. I andra halvan av perioden blir ekonomin mer renodlat marin sett utifrån boplatsmaterialen. Mycket riktigt innehöll djurbensmaterialet från Högmossen framförallt stora mängder sälben och en hel del fiskben, samt även en mindre del ben från rådjur och svin. Huruvida svinbenen kom från vilda eller tama grisar, eller om några av benen från 'gräsätare' kom från kor, får eller getter går inte att avgöra. Att säljakt och fiske varit viktigt är iallafall tydligt.
Man har daterat 6 prover härifrån, fyra på beläggningar på keramik och två på förkolnade hasselnötsskal. De två nötskalen daterades till 3500-3100 resp. 3300-3100 f.Kr (kal.). Två av matskorpedateringarna föll helt i linje med dessa dateringar, men två gav äldre åldersintervall: 3600-3300 f.Kr. (kal.). Så problemet för arkeologerna är att avgöra ifall man tror att det man daterat representerar flera olika faser, eller om det är en mer begränsad användningsperiod. Hursomhelst är det en stor och påtaglig risk att de två äldsta dateringarna inte helt kan anses tillförlitliga, då de är utförda på matrester. Lipidanalyser utförda på keramikskärvor på platsen visar att man tillagat bland annat fisk i kärlen. Så en reservoareffekt är att förvänta sig, men hur pass stor och i exakt vilka matskorpor är en annan fråga.
I slutändan är det allra viktigaste att komma ihåg en enkel sanning. Ett C14-prov representerar egentligen ett enda specifikt ögonblick - den stund då organismen dog. Det intervall vi ser när vi får det uträknade resultatet i handen är inte en verklighet - det är bara inom det tidsintervall det är statistiskt sett mest sannolikt att det specifika dödstillfället befinner sig. Man har alltså inte lyckats fastställa att Högmossen, eller någon annan plats, varit i användning mellan ca 3400-3100 f.Kr. Den kan ha varit det, eller den kan ha varit i bruk mellan 3214-3209 f.Kr. Eller först 3368-3327 f.Kr och sedan 3197-3152 f.Kr.
C14 är en välsignelse och en förbannelse för arkeologen, det är det enda som är säkert.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, C14-datering, Willard Libby, stenålder, nobelpris, kemi
tisdag 14 oktober 2008
Till och med nobelpristagare gör det...
...bloggar alltså.
Det är mig sällan förunnat att känna till en nobelpristagare innan denne blir utsedd, i de få fall de skett så har det främst gällt fredspristagare samt någon enstaka gång en litteraturpristagare (jo, faktiskt!). Så jag höll på att trilla av stolen i min självpåtagna internetfria exil i Öregrund när radion meddelade att ekonomipristagaren i år var Paul Krugman. Jag har läst massor av Krugman. Fast inte precis tung ekonomisk teoribildning. Krugman är nämligen en ofta återkommande kolumnist på New York Times, och har dessutom en blogg på NYT där läsarna kan skriva kommentarer. Så många kommentarer som han fick på det här korta inlägget kommer han nog ha svårt att slå i framtiden...
Jag vet inte om Krugman är den första nobelpristagaren som bloggar om sin utnämning, men jag tror inte konkurrensen är särskilt hård.
Krugman är naturligtvis en lite kontroversiell person ur amerikansk synvinkel, han är inte uppskattad av konservativa tack vare sina bitska och välskrivna inlägg om ekonomi och politik. Jag noterar att den svenska bloggaren Dick Erixon länkar till kritiska röster om Krugmans faktabas för sina kolumner. Men det ska sägas att kritik från den hyper-neo-liberala National Review är ungefär som kritik från Fox News - fast än mindre fair and balanced...
Hursom, det var för sina ekonomiska teser han fick priset, inte för sina blogg-inlägg - påstår dom. Jag tvivlar. ;-)
Nu är det visserligen inte egentligen ett nobel-pris, utan ett "pris till Nobels minne" bekostat av Riksbanken, men det orkar ju ingen skriva eller bry sig om. Att ekonomi dessutom är den minst vetenskapliga av de vetenskaper som belönas - mer i samma kategori av subjektiv popularitetstävling som freds- och litteraturpriserna är - visar inte minst de senaste veckornas händelser. Lyckosamt för priskommittén att de kunde ge priset till en av de främsta kritikerna av den kortsiktiga värdepappersekonomin. Bloggen a place for robots tipsar om en youtube-video med ett tal av Krugman hos Google, som verkar ovanligt kul för att vara en ekonomiföreläsning.
Krugman har faktiskt varit aktiv inom digital media mycket länge, på 90-talet skrev han i Slate och Forbes, två av de tidigaste och mest kända internet-tidningarna. (Det var t ex Forbes.com som avslöjade journalisten Stephen Glass fejkade artiklar på 90-talet). Så 2008 kanske blir året då bloggandet tog sig in i t.o.m. finsalongen. Ett yttersta tecken på detta är om Doonesbury behandlar fenomenet. Följande strip, publicerad på Slate Magazine, handlar om stackars grävande journalisten Redfern som fått sparken från Washington Post och nu försöker starta en blogg för att försörja sig. Ser fram emot vad Trudeau gör av den tråden...
Läs även andra bloggares åsikter om nobelpris, ekonomi, Krugman, blogga
Det är mig sällan förunnat att känna till en nobelpristagare innan denne blir utsedd, i de få fall de skett så har det främst gällt fredspristagare samt någon enstaka gång en litteraturpristagare (jo, faktiskt!). Så jag höll på att trilla av stolen i min självpåtagna internetfria exil i Öregrund när radion meddelade att ekonomipristagaren i år var Paul Krugman. Jag har läst massor av Krugman. Fast inte precis tung ekonomisk teoribildning. Krugman är nämligen en ofta återkommande kolumnist på New York Times, och har dessutom en blogg på NYT där läsarna kan skriva kommentarer. Så många kommentarer som han fick på det här korta inlägget kommer han nog ha svårt att slå i framtiden...
Jag vet inte om Krugman är den första nobelpristagaren som bloggar om sin utnämning, men jag tror inte konkurrensen är särskilt hård.
Krugman är naturligtvis en lite kontroversiell person ur amerikansk synvinkel, han är inte uppskattad av konservativa tack vare sina bitska och välskrivna inlägg om ekonomi och politik. Jag noterar att den svenska bloggaren Dick Erixon länkar till kritiska röster om Krugmans faktabas för sina kolumner. Men det ska sägas att kritik från den hyper-neo-liberala National Review är ungefär som kritik från Fox News - fast än mindre fair and balanced...
Hursom, det var för sina ekonomiska teser han fick priset, inte för sina blogg-inlägg - påstår dom. Jag tvivlar. ;-)
Nu är det visserligen inte egentligen ett nobel-pris, utan ett "pris till Nobels minne" bekostat av Riksbanken, men det orkar ju ingen skriva eller bry sig om. Att ekonomi dessutom är den minst vetenskapliga av de vetenskaper som belönas - mer i samma kategori av subjektiv popularitetstävling som freds- och litteraturpriserna är - visar inte minst de senaste veckornas händelser. Lyckosamt för priskommittén att de kunde ge priset till en av de främsta kritikerna av den kortsiktiga värdepappersekonomin. Bloggen a place for robots tipsar om en youtube-video med ett tal av Krugman hos Google, som verkar ovanligt kul för att vara en ekonomiföreläsning.
Krugman har faktiskt varit aktiv inom digital media mycket länge, på 90-talet skrev han i Slate och Forbes, två av de tidigaste och mest kända internet-tidningarna. (Det var t ex Forbes.com som avslöjade journalisten Stephen Glass fejkade artiklar på 90-talet). Så 2008 kanske blir året då bloggandet tog sig in i t.o.m. finsalongen. Ett yttersta tecken på detta är om Doonesbury behandlar fenomenet. Följande strip, publicerad på Slate Magazine, handlar om stackars grävande journalisten Redfern som fått sparken från Washington Post och nu försöker starta en blogg för att försörja sig. Ser fram emot vad Trudeau gör av den tråden...
Klicka för en bättre bild.
Läs även andra bloggares åsikter om nobelpris, ekonomi, Krugman, blogga
torsdag 9 oktober 2008
Ajöss och tack för fisken
Jag har idag fyllt en stor resväska (på hjul) med allsköns böcker och kopierade texter som ska medfölja mig på min kortvariga isolering i ett hus i Öregrund, under en lam förhoppning att jag på 3-4 dagar ska kunna få lite effektivt arbete utfört. Förutom frisk luft, hav och himmel har boningen den fördelen att inte erbjuda fast internetuppkoppling, så jag kommer nog lida av seriösa abstinensbesvär när helgen är över. Men så kan jag heller inte kasta bort min tid på att läsa artiklar om kollapsad världsekonomi, hysterisk amerikansk valkampanj eller genetiska studier av tibetansk råg och vete (fråga inte!).Men precis innan jag skulle släpa iväg på min löjligt tunga resväska kollade jag i brevfacket och fann till min oförställda glädje en rykande färsk avhandling från Carina Olson på Osteologiska Forskningslaboratoriet i Stockholm.
Neolithic Fisheries. Osteoarchaeology of fish remains in the Baltic Sea region.
Carina har gjort det som alla andra osteologer passar sig väldigt noga för att göra: specialisera sig på fiskben. Små, usliga, komplicerade fiskben. Eller nej, usliga är de inte, de har en unik skönhet och originalitet, små konstverk faktiskt. Det är bara det att en enda fisk kan ge ett tjogvis med kotor som i sig inte säger mer än en enda kunde ha gjort. Inte som med däggdjur där man kan spåna in på fascinerande aspekter som köttrika/köttfattiga ben, hona/hane osv. Man går igenom 30.000 fiskben och slutresultatet är 14 abborrar, 7 gäddor och 38 sillar.... Det kräver sin osteolog att göra detta utan att kasta sig genom närmsta fönster. Samtidigt är fisk en av de absolut viktigaste basfödorna i Östersjöregionens mångtusenåriga historia och det ger en extremt skev bild att ignorera dem. Om de finns kvar d.v.s. - vilket inte är fallet särskilt ofta.
Carina har dessutom gett sig själv en extra utmaning med att ta sig an neolitiska lokaler. Men så vet hon att hon har en uppskattande publik bland stenåldersarkeologer. Fisk är nämligen en mycket viktig ledtråd till ekonomi och bosättningsmönster. Vissa fiska finns i sötvatten, andra i saltvatten, åter andra i båda typer. Vissa simmar djupt, andra ytligt. Vissa kan bara fångas i stora mängder med hjälp av nät. Storleken på en del arter varierar efter vilken biotop just det beståndet har rört sig i - nära kust, resp ute på öppet hav. En del blir möjliga att fånga för icke-industriella grupper endast när de är på vandringar i samband med lek. Så att studera vilken typ av fisk, och vilka storlekar de har, som förekommer på en boplats kan ge oss svar på frågor kring hur man fiskade, om det var en individuell eller kollektiv aktivitet, när man fiskade, vad som prioriterades och vid vilken tid på året platsen var utnyttjad. Att förstå om en boplats var bebodd endast under korta perioder om året, eller under större delen av året, säger oss en hel del om samhällsorganisationen.
Det finns dessutom en metod att kunna avgöra när en fisk är fångad nästan exakt på årstiden. Torsken har en sorts öronsten kallad otolit, som växer i årsringar likt en trädstam, och genom att slipa upp dessa kan man dels se hur gamla fiskarna var när de fångades, dels vilken tid på året det skedde.
Metkrok i ben, påträffad på Ire, Hangvar sn, Gotland. En gropkeramisk lokal daterat till ca 3000-2300 före Kristus. Bilden tillhör Historiska Museets föremålsdatabas, klicka på den för mer information.
Avhandlingen är en sammanläggningspublikation - mycket snyggt layoutad för vår genre dessutom. Färgbilder! förutom den inledande sammanfattningen av resultaten och metoderna finns fem artiklar. Den första handlar om neolitiskt torskfiske och strömmingsfiske, såsom man kan studera det utifrån finsållat material på den gropkeramiska lokalen Ajvide (Gotland) och samtida Jettböle (Åland). En artikel jag ska banka i huvudet på alla som inte tycker det är värt att finsålla kulturlager på platser med bra bevaringsförhållanden. Den andra artikeln tar upp redskapen som använts vid fiske, bland annat har metkrokar i ben hittats i gropkeramiska gravar och Carina tar t.o.m. itu med experimentella försök (lyckade).
Tredje artikeln diskuterar torskfisket i ett långtidsperspektiv, från förhistoria till modern tid. En artikel att banka i huvudet på de som påstår att arkeologi inte har något substantiellt att tillföra dagens samhällsdebatt. Nummer fyra tar upp och jämför fiskmaterialet på en rad neolitiska lokaler längs den svenska östkusten, från Uppland till Bjästamon. Den sista går in på detalj på den gropkeramiska lokalen Fräkenrönningen i Gästrikland.
Carina Olson disputerar den 24:e oktober kl 10, opponent är professor Jan Ekman.
Jag är tillbaka i början av nästa vecka.
Tack för fisken Carina, den får följa med i resväskan.
Andra bloggar om: arkeologi, osteologi, fisk, fiske, stenålder, torsk, torskfiske, Gotland, Åland
onsdag 8 oktober 2008
Humanister i en postpostmodern värld
I dagarna har humanistiska fakulteten i Uppsala varit besökt av Adam Kuper, antropolog som 2003 publicerade en artikel i Current Anthropology där han hårt kritiserade det vittspridda användandet av termerna "indigenous" och "native" (infödd) inom humaniora, kultursektorn och myndigheter. Som han noterade användes denna term för att beskriva minoriteter och ursprungsbefolkningar i olika delar av världen, men gick snabbt över till att bli ett ganska romantiskt uttryck som var tydligt förknippad med en oproblematiserad och statisk föreställning om etnicitet/kultur som något i grund och botten närmast biologiskt. Den goda föresättningen att göra upp med flera hundra år sluten akademisk västerländsk forskningspolitik, sammanstrålade med en post-kolonial rörelse som kämpade med att ge minoritetsbefolkningar en röst både politiskt och forskningsmässigt. Kupers artikel genererade en hel del debatt när den trycktes, och i förra veckan hade arkeologen ett gemensamt textseminarium med antropologen inför Kupers besök då den lästes och diskuterades.
Jag tyckte en hel del av den kritik Kuper framförde däri var relevant och viktig. En oansvarig och moraliskt överkänslig relativism spreds inom delar av både antropologi och arkeologi under 1990-talet. Den goda idén att engagera sig mer direkt i dialog med informanter utvecklades tyvärr till att man efter hand abdikerade all rätt till att ha något att säga själv. Den forskare som ville göra en kvalitativ bedömning av argument beskylldes för att vara eurocentrisk elitist - allt vetande är subjektivt, alltså är allt vetande lika rätt.
Denna sortens politiska korrekthet ledde i förlängningen till det stora bråket när Historiska museet år 2004 ställde ut den s.k. Kensingtonstenen: en runsten påträffad i Minnesota som forskare länge hävdat vara en sentida skapelse, och som fanatiska lokalpatrioter hävdat vara bevos för att vikingarna minsann trängde långt in i Amerika långt före de där katolska spanjorerna. Kontroversen tog ny fart när dåvarande museichefen Kristian Berg (högutbildad men inte arkeolog) vägrade ta egen ställning i frågan och till och med kritiserade forskare för att försöka upprätthålla ett elitistiskt kulturarv och trycka ner stackars "vanligt folk" (för människor med högre studier i bagaget kan inte vara vanliga?). Det mest beklämmande med hela historien är inte så mycket att Berg uttryckte sådant förakt för den vetenskap han var satt att representera, utan för att den politiska naivitet som detta ger uttryck för inte tar i beaktning att man genom att vägra ta debatten ger upp alla argument man kan ha mot nynazism och liknande mörkermentaliteter.
Dennna ängslan inför att ta ställning, eller att ta ansvar för det uppdrag man har, är att missförstå vad det värdefulla med den kritiska teori som växt fram sedan 60-talet har kunnat bidra med. Att poängtera att vår kulturella subjektivitet går långt djupare än man förut anade är ett upprop för bättre, mer stringent forskning som tar källkritik och självkritik på allvar. Inte en uppmaning till att rasera dessa bärande beståndsdelar och lämna en ruin efter sig.
Jag kan hålla med i mycket av Kupers kritik av hur denna ängslan paradoxalt medfört en återgång till en närmast fundamentalistisk och biologisk syn på etnicitet och grupptillhörighet, som tagit över både myndigheter, offentlig debatt och forskning. Hur kan man kämpa för att hålla t.ex. kreationism borta från seriös vetenskap, om man samtidigt inte vågar säga emot enskilda företrädare för minoriteter som hävdar att deras myter och shamanistiska visioner ska väga lika tungt eller tyngre, inom akademisk forskning? Man måste skilja på äpplen och svampdjur - vetenskap är en sak, personlig tro en annan. "Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser", som det heter.
Däremot tror jag inte att Kupers svar på detta, att helt skrota begrepp som kultur och etnicitet i den akademiska debatten är en acceptabel lösning. Det kommer bara leda till att göra den akademiska världen än mer frånkopplad verkligheten och de frågor som engagerar och driver människor i dagens samhälle. Vi måste också ta i bekatande att maktrelationer inte är en ovidkommande roll här. Alla enheter inblandade i kontorverser kring rättigheter till land, natrtillgångar, kultur, utbildning och språk agerar inte på en jämn spelplan. Om strukturerna är uppbyggda att gynna vissa grupper så måste man aktivt agera för att motverka dett på något sätt - även om tystnad och undfallenhet inte är en värdig lösning.
Uppdatering 081015:
Läs även andra bloggares åsikter om antropologi, kulturarv, arkeologi, forskning, Uppsala universitet, vetenskap, humaniora
Jag tyckte en hel del av den kritik Kuper framförde däri var relevant och viktig. En oansvarig och moraliskt överkänslig relativism spreds inom delar av både antropologi och arkeologi under 1990-talet. Den goda idén att engagera sig mer direkt i dialog med informanter utvecklades tyvärr till att man efter hand abdikerade all rätt till att ha något att säga själv. Den forskare som ville göra en kvalitativ bedömning av argument beskylldes för att vara eurocentrisk elitist - allt vetande är subjektivt, alltså är allt vetande lika rätt.
Denna sortens politiska korrekthet ledde i förlängningen till det stora bråket när Historiska museet år 2004 ställde ut den s.k. Kensingtonstenen: en runsten påträffad i Minnesota som forskare länge hävdat vara en sentida skapelse, och som fanatiska lokalpatrioter hävdat vara bevos för att vikingarna minsann trängde långt in i Amerika långt före de där katolska spanjorerna. Kontroversen tog ny fart när dåvarande museichefen Kristian Berg (högutbildad men inte arkeolog) vägrade ta egen ställning i frågan och till och med kritiserade forskare för att försöka upprätthålla ett elitistiskt kulturarv och trycka ner stackars "vanligt folk" (för människor med högre studier i bagaget kan inte vara vanliga?). Det mest beklämmande med hela historien är inte så mycket att Berg uttryckte sådant förakt för den vetenskap han var satt att representera, utan för att den politiska naivitet som detta ger uttryck för inte tar i beaktning att man genom att vägra ta debatten ger upp alla argument man kan ha mot nynazism och liknande mörkermentaliteter.
Dennna ängslan inför att ta ställning, eller att ta ansvar för det uppdrag man har, är att missförstå vad det värdefulla med den kritiska teori som växt fram sedan 60-talet har kunnat bidra med. Att poängtera att vår kulturella subjektivitet går långt djupare än man förut anade är ett upprop för bättre, mer stringent forskning som tar källkritik och självkritik på allvar. Inte en uppmaning till att rasera dessa bärande beståndsdelar och lämna en ruin efter sig.
Jag kan hålla med i mycket av Kupers kritik av hur denna ängslan paradoxalt medfört en återgång till en närmast fundamentalistisk och biologisk syn på etnicitet och grupptillhörighet, som tagit över både myndigheter, offentlig debatt och forskning. Hur kan man kämpa för att hålla t.ex. kreationism borta från seriös vetenskap, om man samtidigt inte vågar säga emot enskilda företrädare för minoriteter som hävdar att deras myter och shamanistiska visioner ska väga lika tungt eller tyngre, inom akademisk forskning? Man måste skilja på äpplen och svampdjur - vetenskap är en sak, personlig tro en annan. "Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser", som det heter.
Däremot tror jag inte att Kupers svar på detta, att helt skrota begrepp som kultur och etnicitet i den akademiska debatten är en acceptabel lösning. Det kommer bara leda till att göra den akademiska världen än mer frånkopplad verkligheten och de frågor som engagerar och driver människor i dagens samhälle. Vi måste också ta i bekatande att maktrelationer inte är en ovidkommande roll här. Alla enheter inblandade i kontorverser kring rättigheter till land, natrtillgångar, kultur, utbildning och språk agerar inte på en jämn spelplan. Om strukturerna är uppbyggda att gynna vissa grupper så måste man aktivt agera för att motverka dett på något sätt - även om tystnad och undfallenhet inte är en värdig lösning.
Uppdatering 081015:
Terra Incognita har skrivit ett inlägg länkat till mitt där han diskuterar vidare kring frågan om postmodernism inom vetenskapen, ur en geologs synvinkel
Läs även andra bloggares åsikter om antropologi, kulturarv, arkeologi, forskning, Uppsala universitet, vetenskap, humaniora
måndag 6 oktober 2008
Nya doktorander på arkeologen i Uppsala
I förra veckan fattades slutligen styrelsebeslutet om institutionens nya doktorander. Tre nya medarbetare kommer dyka upp på våra avdelningar inom de närmaste månaderna: en antikare, en nordisk arkeolog och en inom afrikansk och jämförande arkeologi.
Det är hög tid. Senast vi tog in en doktorand i nordisk arkeologi var våren 2003! Antiken har inte haft en ny doktorand sedan 2005 och afrikansk och jämförande får nu sin första fakultetsfinansierade doktorand - de tidigare har finansierats av externa projekt. Situationen har börjat närma sig kritisk massa, det är numera endast ett par doktorander i arkeologi som har tjänstelön och vi övriga går på bensinångorna (= stipendiemedel) och är inne i absoluta slutfasen hela bunten (zombie-varning!). Efter våren är endast Daniel Löwenborg kvar som finansierad doktorand, i antiken finns det två varav den ena är delbekostad av genusvetenskapen - båda närmar sig slutet. Anna Karlström är den sista doktoranden inom jämförande arkeologi och är liksom jag i absoluta slutfasen. Hade vi inte fått in nytt blod hade seminarierna bestått av ett par lärare och stackars Daniel... om vi andra lyckas med konststycket att bli klara det vill säga.
Eftersom det var så absurt länge sedan vi antog en ny doktorand, eftersom den som antogs kommer få en mycket stor roll på institutionen (5 års tjänst inklusive 20% undervisning/administrativt arbete), och eftersom förra antagningen medförde visst ekonomiskt och personalpolitiskt kaos, så gick vi tillväga nästan som om det skulle gälla en lektors-tillsättning. Avdelningarna bildade egna arbetsgrupper bestående av lärare, forskarassistenter och professorer, samt doktorandrepresentant - vilket i slutändan betydde ung 5-6 personer per grupp (vi är inte många som sagt). Eftersom jämförande arkeologi är en specialavdelning var den arbetsgruppen samma som för nordisk arkeologi, med skillnad endast för doktorandrepresentanten. Anna Karlström för jmf ark och undertecknad för nordisk dito.
40(!) ansökningar kom in för den enda tjänsten i nordisk, 20 ansökningar för jämförande arkeologi från hela globen och 10 för antiken. Samtliga ansökningar inom resp ämne lästes igenom av lärarna, medan vi doktorander delade upp ansökningarna mellan oss och minst två, ibland tre, läste varje projektplan och rekommenderade vissa. Under en hel eftermiddag satt så arbetsgruppen och sållade fram en tätgrupp som bestod av de sökanden som fått högst betyg av lärare och doktorander för aspekter som:
Vetenskaplig frågeställning, förståelse av materialet, teoretisk fördjupning, praktisk genomförbarhet, forskningspotential, och nytänkande.
De som valdes ut till en tätgrupp bestod framförallt av de som fått goda omdömen av störst andel lärare samt doktoranderna - det var inte en fråga om att enskilda lärare skulle lägga fram "sin" toppkandidat. På det hela taget var det en ganska stor samstämmighet - samtidigt som det var det mest plågsamma jag genomlevt.
Den utgallrade toppgruppens projektansökningar skickades till en extern granskare för att få en utomståendes omdöme: i fallet arkeologi blev denna sakkunniga Kristina Jennbert nere i Lund. I början av hösten inkom hennes utlåtande som fungerade som rådgivande i slutbedömningen. I september så kallades de fyra i tätgruppen i arkeologi till intervju på plats i Uppsala: Karin Bengtsson, Annelie Blom, Ylva Bäckström och Per Nilsson
Under en halvtimma grillades de på frågor om både stort och smått ("varför vill du doktorera, vad betyder arkeologi för dig, vilka problem ser du med ditt projekt...?") av Ola Kyhlberg, Paul Sinclair, Kjel Knutsson, Frands Herschend och mig själv. (Anders Kaliff insjuknade tyvärr i flunsan). Per Nilsson intervjuades en vecka senare, eftersom han deltagit i EAA på Malta. Eftersom Kaliff inte kunnat närvara på de första intervjuerna ansåg han det vara bäst att han inte heller deltog på Pers, av rättviseskäl.
Efter sammanvägning av de ursprungliga skriftliga omdömena, Jennberts rankning och intervjuerna, beslutades att Karin Bengtsson skulle förordas som doktorand och beslutet klubbades på styrelsemötet den 30:e september. På samma möte antogs formell även Marjaana Kohtamäki som doktorand i jämförande och afrikansk arkeologi och Erika Lindgren i antikens kultur och samhällsliv.
Karin jobbar för närvarande på universitetsmuseet Gustavianum, hennes projekt utgår från Broby, en extremt intressant men dåligt publicerad bronsåldersboplats, bland annat med material från bronsgjutning. Den vidare frågeställningen går ut på att belysa de under lång tid ignorerade östliga kontakterna i Mälardalen under sen bronsålder (se Thomas Erikssons kommande avhandling). Karin har studerat ryska i Ryssland och knutit kontakter i Finland och hoppas kunna ta sig an åtminstone delvis de intressanta bronsmaterial som visar på intensiva kontakter över Östersjön, från Sverige till ryska områden. Hon ska även diskutera hur det gick till när detta östliga kontaktnät kom att trängas undan inom skandinavisk forskning under och efter 2.a VK. Järnridå = mental ridå.
Marjaana kommer till oss från University College i London. Hon ska studera keramikhantverket och dess historiska kontext hos Twa i Rwanda, en grupp som främst levt av jakt och samlande men som producerat keramik för flera etniska grupper i regionen.
Har inte fått all information om Erika ännu, vad jag vet ska hon doktorera på kvinnor som musikanter i antiken. Ser fram emot att höra mer.
I samtliga fall tror jag att vi lyckats få tag på doktorander som inte bara har spännande och givande projekt, utan även kommer aktivt bidra till att hålla institutionen levande och vital under de kommande åren. Vi hoppas också att det inte ska ta 4 år innan vi kan anta nästa nya doktorand i arkeologi...
Det är hög tid. Senast vi tog in en doktorand i nordisk arkeologi var våren 2003! Antiken har inte haft en ny doktorand sedan 2005 och afrikansk och jämförande får nu sin första fakultetsfinansierade doktorand - de tidigare har finansierats av externa projekt. Situationen har börjat närma sig kritisk massa, det är numera endast ett par doktorander i arkeologi som har tjänstelön och vi övriga går på bensinångorna (= stipendiemedel) och är inne i absoluta slutfasen hela bunten (zombie-varning!). Efter våren är endast Daniel Löwenborg kvar som finansierad doktorand, i antiken finns det två varav den ena är delbekostad av genusvetenskapen - båda närmar sig slutet. Anna Karlström är den sista doktoranden inom jämförande arkeologi och är liksom jag i absoluta slutfasen. Hade vi inte fått in nytt blod hade seminarierna bestått av ett par lärare och stackars Daniel... om vi andra lyckas med konststycket att bli klara det vill säga.
Eftersom det var så absurt länge sedan vi antog en ny doktorand, eftersom den som antogs kommer få en mycket stor roll på institutionen (5 års tjänst inklusive 20% undervisning/administrativt arbete), och eftersom förra antagningen medförde visst ekonomiskt och personalpolitiskt kaos, så gick vi tillväga nästan som om det skulle gälla en lektors-tillsättning. Avdelningarna bildade egna arbetsgrupper bestående av lärare, forskarassistenter och professorer, samt doktorandrepresentant - vilket i slutändan betydde ung 5-6 personer per grupp (vi är inte många som sagt). Eftersom jämförande arkeologi är en specialavdelning var den arbetsgruppen samma som för nordisk arkeologi, med skillnad endast för doktorandrepresentanten. Anna Karlström för jmf ark och undertecknad för nordisk dito.
40(!) ansökningar kom in för den enda tjänsten i nordisk, 20 ansökningar för jämförande arkeologi från hela globen och 10 för antiken. Samtliga ansökningar inom resp ämne lästes igenom av lärarna, medan vi doktorander delade upp ansökningarna mellan oss och minst två, ibland tre, läste varje projektplan och rekommenderade vissa. Under en hel eftermiddag satt så arbetsgruppen och sållade fram en tätgrupp som bestod av de sökanden som fått högst betyg av lärare och doktorander för aspekter som:
Vetenskaplig frågeställning, förståelse av materialet, teoretisk fördjupning, praktisk genomförbarhet, forskningspotential, och nytänkande.
De som valdes ut till en tätgrupp bestod framförallt av de som fått goda omdömen av störst andel lärare samt doktoranderna - det var inte en fråga om att enskilda lärare skulle lägga fram "sin" toppkandidat. På det hela taget var det en ganska stor samstämmighet - samtidigt som det var det mest plågsamma jag genomlevt.
Den utgallrade toppgruppens projektansökningar skickades till en extern granskare för att få en utomståendes omdöme: i fallet arkeologi blev denna sakkunniga Kristina Jennbert nere i Lund. I början av hösten inkom hennes utlåtande som fungerade som rådgivande i slutbedömningen. I september så kallades de fyra i tätgruppen i arkeologi till intervju på plats i Uppsala: Karin Bengtsson, Annelie Blom, Ylva Bäckström och Per Nilsson
Under en halvtimma grillades de på frågor om både stort och smått ("varför vill du doktorera, vad betyder arkeologi för dig, vilka problem ser du med ditt projekt...?") av Ola Kyhlberg, Paul Sinclair, Kjel Knutsson, Frands Herschend och mig själv. (Anders Kaliff insjuknade tyvärr i flunsan). Per Nilsson intervjuades en vecka senare, eftersom han deltagit i EAA på Malta. Eftersom Kaliff inte kunnat närvara på de första intervjuerna ansåg han det vara bäst att han inte heller deltog på Pers, av rättviseskäl.
Efter sammanvägning av de ursprungliga skriftliga omdömena, Jennberts rankning och intervjuerna, beslutades att Karin Bengtsson skulle förordas som doktorand och beslutet klubbades på styrelsemötet den 30:e september. På samma möte antogs formell även Marjaana Kohtamäki som doktorand i jämförande och afrikansk arkeologi och Erika Lindgren i antikens kultur och samhällsliv.
Karin jobbar för närvarande på universitetsmuseet Gustavianum, hennes projekt utgår från Broby, en extremt intressant men dåligt publicerad bronsåldersboplats, bland annat med material från bronsgjutning. Den vidare frågeställningen går ut på att belysa de under lång tid ignorerade östliga kontakterna i Mälardalen under sen bronsålder (se Thomas Erikssons kommande avhandling). Karin har studerat ryska i Ryssland och knutit kontakter i Finland och hoppas kunna ta sig an åtminstone delvis de intressanta bronsmaterial som visar på intensiva kontakter över Östersjön, från Sverige till ryska områden. Hon ska även diskutera hur det gick till när detta östliga kontaktnät kom att trängas undan inom skandinavisk forskning under och efter 2.a VK. Järnridå = mental ridå.
Marjaana kommer till oss från University College i London. Hon ska studera keramikhantverket och dess historiska kontext hos Twa i Rwanda, en grupp som främst levt av jakt och samlande men som producerat keramik för flera etniska grupper i regionen.
Har inte fått all information om Erika ännu, vad jag vet ska hon doktorera på kvinnor som musikanter i antiken. Ser fram emot att höra mer.
I samtliga fall tror jag att vi lyckats få tag på doktorander som inte bara har spännande och givande projekt, utan även kommer aktivt bidra till att hålla institutionen levande och vital under de kommande åren. Vi hoppas också att det inte ska ta 4 år innan vi kan anta nästa nya doktorand i arkeologi...
torsdag 2 oktober 2008
Funderingar kring utgrävningar och anbud
Jag hade en intressant upplevelse i tisdags och vill ha era reaktioner om ni orkar läsa detta inlägg till slutet.
I våras blev jag tillfrågad att vara referensperson till ett anbud på en exploateringsgrävning av en mellanneolitisk lokal i närheten av Arlanda. Iochmed att arkeologiska utgrävningar numera får skötas av andra enheter är RAÄ och att det ska vara anbudsförfarande på de flesta slutundersökningar så har det blivit en hård konkurrens mellan UV, länsmuseer, privata firmor och stiftelser. Upphandlingen sköts av länsstyrelsen som agerar mellanhand för exploatören. Allt fler länsstyrelser har börjat sammanställa riktlinjer för hur anbuden ska bedömas, för att öka genomlysligheten och förebygga överklagningar. Ett kriterium som ofta listas är utgrävningsgruppens kompetens vetenskapligt, erfarenhetsmässigt och kommunikativt. De flesta kontor har en hel del mycket erfarna arkeologer som grävt liknande lämningar förut, men ibland vill man konkurrera lite extra om det vetenskapliga och knyter forskare till sig som får komma med synpunkter och förslag. Så när SAU skrev ihop sitt anbud till Norslunda kontaktades jag av Niklas Stenbäck, som doktorerat på stenålderskeramik, för att diskutera vilka frågor jag tyckte kunde potentiellt besvaras av en boplats som troligen daterades till slutet av mellanneolitikum.
Jag ska inte gå in på detaljerna av det just nu - det räcker med att säga att SAU av div anledningar vann på sitt anbud och påbörjade en 5 veckors utgrävning av en mindre gropkeramisk boplats (med spridda stensträngar från järnåldern) för ett par veckor sedan. I tisdags var jag på plats för att titta på det de hittills hittat och delta i ett möte med besökande representanter från länsstyrelsen. Hittills har en hel del fragmenterad keramik, bergartsavslag, samt brända och obrända säl- och fiskben framkommit. Dessutom ett ganska stort bärnstenshänge intressant nog. En del av boplatsen är en sandig sluttning där fynden troligen följer den vikande strandlinjen. Resten är en stenig, storblockig sandig moränplatå med fynd från början och slutet av MN, samt lite järnålder. Tyvärr är inte platsen helt avgränsad, boningsytan fortsätter utanför utgrävningsområdet.
Men för att återgå till mötet: Grävledare Lars Sundström, som disputerat på Mellansvenskt tidigneolitikum, visade runt oss och vi diskuterade alla grävstrategi och tidsplanering inför de kommande 13 arbetsdagarna kvar i fält. Jag stannade kvar på lunchen med fältarkeologerna och diskuterade småjusteringar i grävstrategin inför sista biten. När jag på eftermiddagen precis hämtat upp barnen ringde Lasse på mobilen. Micke Olausson på länsstyrelsen hade på eftermiddagen, efter återkomst till kontoret, ringt till chefen för SAU och gett nya direktiv: Grävningen måste omprioriteras och fokus ska läggas helt på upprensning av den steniga platån och avbaning av densamma i förhoppning om att hitta hus/hyddstrukturer. Rutgrävning, fyndinsamling och sluttningen ska bortprioriteras.
Det var ett antal år sedan jag var aktiv i fält, men jag måste erkänna att jag blev ganska paff över den nya ordning som införts medan jag forskade. Jag trodde att länsstyrelserna under anbudsförfarandet lade så stor vikt vid dokumenterad erfarenhet och vetenskaplig skicklighet från de inblandade, och premierar referensgrupper med forskningsperspektiv, eftersom de kände att detta var ett bra sätt att få fram genomtänkta planer. Om de känner att de själva skulle behöva mer kontroll över detaljerna i en utgrävning, de frågor som ställs och de metoder som använts, vore det inte mer givande att man ändrar på hela anbudsprocessen?
Kanske länsstyrelserna kan ansvara direkt för utredningarna, eller t o m förundersökningarna och sätta ihop en egen referensgrupp som kan dra upp riktlinjer för både vilka frågor som ska ställas och vilken metod som ska användas på platsen. Sen kan kontoren komma med förslag på vad det skulle kosta att utföra detta. Det känns som bortkastade pengar att betala mig och andra forskare för åsikter som inte beaktas, eller för kontoren att lägga ned flera veckors arbete på utgrävningsplaner de sedan inte får följa.
Varför ska erfarenhet från flera stenåldersutgrävningar och akademiska meriter som doktorsavhandlingar inom den relevanta perioden beaktas i anbudsförfarandet om länsstyrelsen ändå känner att de behöver mer direkt kontroll över de arbetsuppgifterna? Är det då inte bättre att den delen av processen helt och hållet sköts och bekostas av länsstyrelsen och inte av små grävkontor, som ändå får se en stor andel av sina anbud få avslag? Och i slutändan är det ju utgrävarna som skriver rapporten och tar ansvar för resultaten - borde inte isåfall länsstyrelsen stå med som medarbetare? Hur ska man veta vem som egentligen har ansvaret?
En alternativ ordning skulle isåfall kunna vara detta:
Grävkontoren skulle kunna bestå främst av mer allmänt gräverfarna arkeologer, under ledning av administratörer och ekonomer. Grävledare och personer med specialistkompetens sätts på plats av länsstyrelsen på individuella projekt som tillfälliga konsulter. Jag måste medge, jag har ingen lust att vara galjonsfigur utan något som helst inflytande, och jag betvivlar att erfarna grävledare, disputerade eller ej, vill det heller.
Så kollegor, jag vet att de flesta av er redan har reflekterat över vilken väg exploateringsarkeologin bör gå nu med de stora omvandlingarna av anbudssystemet, RAÄ, länsstyrelser och UV. Vad har ni kommit fram till? Hur bör ansvarsfördelningen ske?
Klargörande: Det här är ärligt frågat! Det har varit oro att konkurrensen mellan firmor leder till prisdumpning, eller att osäker arbetsmarknad gör att kompetensen sprids ut för mycket. Vi måste börja tänka 'ur lådan'. Hur bör uppdragsarkeologin se ut de kommande decennierna?
Lite länkar i sammanhanget:
Lagen om Kulturminnen
Handbok för uppdragsarkeologi (Avsnitt 5 & 6 mest relevanta, tyvärr ligger inte avsnitt 9 om tillsyn och uppföljning ute digitalt)
Länsstyrelserna uppdrag Kulturmiljö
Anbudsförfarandet - kortfattat
Stockholms länsstyrelse om fornlämningar
RAÄs föreskrifter om verkställande av LKM
Information till undersökare (Stockholms Lst)
Andra bloggar om: arkeologi, Riksantikvarieämbetet, RAÄ
I våras blev jag tillfrågad att vara referensperson till ett anbud på en exploateringsgrävning av en mellanneolitisk lokal i närheten av Arlanda. Iochmed att arkeologiska utgrävningar numera får skötas av andra enheter är RAÄ och att det ska vara anbudsförfarande på de flesta slutundersökningar så har det blivit en hård konkurrens mellan UV, länsmuseer, privata firmor och stiftelser. Upphandlingen sköts av länsstyrelsen som agerar mellanhand för exploatören. Allt fler länsstyrelser har börjat sammanställa riktlinjer för hur anbuden ska bedömas, för att öka genomlysligheten och förebygga överklagningar. Ett kriterium som ofta listas är utgrävningsgruppens kompetens vetenskapligt, erfarenhetsmässigt och kommunikativt. De flesta kontor har en hel del mycket erfarna arkeologer som grävt liknande lämningar förut, men ibland vill man konkurrera lite extra om det vetenskapliga och knyter forskare till sig som får komma med synpunkter och förslag. Så när SAU skrev ihop sitt anbud till Norslunda kontaktades jag av Niklas Stenbäck, som doktorerat på stenålderskeramik, för att diskutera vilka frågor jag tyckte kunde potentiellt besvaras av en boplats som troligen daterades till slutet av mellanneolitikum.
Jag ska inte gå in på detaljerna av det just nu - det räcker med att säga att SAU av div anledningar vann på sitt anbud och påbörjade en 5 veckors utgrävning av en mindre gropkeramisk boplats (med spridda stensträngar från järnåldern) för ett par veckor sedan. I tisdags var jag på plats för att titta på det de hittills hittat och delta i ett möte med besökande representanter från länsstyrelsen. Hittills har en hel del fragmenterad keramik, bergartsavslag, samt brända och obrända säl- och fiskben framkommit. Dessutom ett ganska stort bärnstenshänge intressant nog. En del av boplatsen är en sandig sluttning där fynden troligen följer den vikande strandlinjen. Resten är en stenig, storblockig sandig moränplatå med fynd från början och slutet av MN, samt lite järnålder. Tyvärr är inte platsen helt avgränsad, boningsytan fortsätter utanför utgrävningsområdet.
Men för att återgå till mötet: Grävledare Lars Sundström, som disputerat på Mellansvenskt tidigneolitikum, visade runt oss och vi diskuterade alla grävstrategi och tidsplanering inför de kommande 13 arbetsdagarna kvar i fält. Jag stannade kvar på lunchen med fältarkeologerna och diskuterade småjusteringar i grävstrategin inför sista biten. När jag på eftermiddagen precis hämtat upp barnen ringde Lasse på mobilen. Micke Olausson på länsstyrelsen hade på eftermiddagen, efter återkomst till kontoret, ringt till chefen för SAU och gett nya direktiv: Grävningen måste omprioriteras och fokus ska läggas helt på upprensning av den steniga platån och avbaning av densamma i förhoppning om att hitta hus/hyddstrukturer. Rutgrävning, fyndinsamling och sluttningen ska bortprioriteras.
Det var ett antal år sedan jag var aktiv i fält, men jag måste erkänna att jag blev ganska paff över den nya ordning som införts medan jag forskade. Jag trodde att länsstyrelserna under anbudsförfarandet lade så stor vikt vid dokumenterad erfarenhet och vetenskaplig skicklighet från de inblandade, och premierar referensgrupper med forskningsperspektiv, eftersom de kände att detta var ett bra sätt att få fram genomtänkta planer. Om de känner att de själva skulle behöva mer kontroll över detaljerna i en utgrävning, de frågor som ställs och de metoder som använts, vore det inte mer givande att man ändrar på hela anbudsprocessen?
Kanske länsstyrelserna kan ansvara direkt för utredningarna, eller t o m förundersökningarna och sätta ihop en egen referensgrupp som kan dra upp riktlinjer för både vilka frågor som ska ställas och vilken metod som ska användas på platsen. Sen kan kontoren komma med förslag på vad det skulle kosta att utföra detta. Det känns som bortkastade pengar att betala mig och andra forskare för åsikter som inte beaktas, eller för kontoren att lägga ned flera veckors arbete på utgrävningsplaner de sedan inte får följa.
Varför ska erfarenhet från flera stenåldersutgrävningar och akademiska meriter som doktorsavhandlingar inom den relevanta perioden beaktas i anbudsförfarandet om länsstyrelsen ändå känner att de behöver mer direkt kontroll över de arbetsuppgifterna? Är det då inte bättre att den delen av processen helt och hållet sköts och bekostas av länsstyrelsen och inte av små grävkontor, som ändå får se en stor andel av sina anbud få avslag? Och i slutändan är det ju utgrävarna som skriver rapporten och tar ansvar för resultaten - borde inte isåfall länsstyrelsen stå med som medarbetare? Hur ska man veta vem som egentligen har ansvaret?
En alternativ ordning skulle isåfall kunna vara detta:
Grävkontoren skulle kunna bestå främst av mer allmänt gräverfarna arkeologer, under ledning av administratörer och ekonomer. Grävledare och personer med specialistkompetens sätts på plats av länsstyrelsen på individuella projekt som tillfälliga konsulter. Jag måste medge, jag har ingen lust att vara galjonsfigur utan något som helst inflytande, och jag betvivlar att erfarna grävledare, disputerade eller ej, vill det heller.
Så kollegor, jag vet att de flesta av er redan har reflekterat över vilken väg exploateringsarkeologin bör gå nu med de stora omvandlingarna av anbudssystemet, RAÄ, länsstyrelser och UV. Vad har ni kommit fram till? Hur bör ansvarsfördelningen ske?
Klargörande: Det här är ärligt frågat! Det har varit oro att konkurrensen mellan firmor leder till prisdumpning, eller att osäker arbetsmarknad gör att kompetensen sprids ut för mycket. Vi måste börja tänka 'ur lådan'. Hur bör uppdragsarkeologin se ut de kommande decennierna?
Lite länkar i sammanhanget:
Lagen om Kulturminnen
Handbok för uppdragsarkeologi (Avsnitt 5 & 6 mest relevanta, tyvärr ligger inte avsnitt 9 om tillsyn och uppföljning ute digitalt)
Länsstyrelserna uppdrag Kulturmiljö
Anbudsförfarandet - kortfattat
Stockholms länsstyrelse om fornlämningar
RAÄs föreskrifter om verkställande av LKM
Information till undersökare (Stockholms Lst)
Andra bloggar om: arkeologi, Riksantikvarieämbetet, RAÄ
onsdag 1 oktober 2008
Antik bloggare
Nu har jag hållit på att blogga i snart ett och ett halvt år, och det har blivit en etablerad del av mitt liv. Inte så mycket det här med att skriva inlägg, vilket visserligen är terapeutiskt på mer sätt än jag vill medge, utan mest för den vidare värld bloggandet öppnat upp eftersom jag själv rör mig runt andra bloggar och forum mer. Ett nytt nätverk att diskutera stort och smått med när jag är på väg att krevera över ytterligare en teoretisk infallsvinkel på porfyritavslag och skärvstenshögar. Så vid de tillfällen en vän eller bekant också trillar in bloggosfären, ovetande om den sekt han eller hon numera kommer bli en del av, fylls jag av extra tillförsikt för framtiden.
Min gode vän och kollega Ragnar Hedlund, sedan i våras doktor i antikens historia, har i september startat sin egen blogg - Station Barbarossa (ni får fråga honom). Förutom antiken och forskningens villkor är Ragnar intresserad av litteratur, musik och numismatik. Liksom jag ser han bloggen som ett sätt att hitta tillbaka till den glädje vi humanister en gång fann i skrivandet innan doktorerande nästintill förintade det.
Så ta en liten paus på stationen om ni har vägarna förbi.
Om ni gillar antiken kan ni även läsa en intressant krönika i Guardian om hur antika grekiska filosofer och författare, vars verk numera endast finns kvar som fragment, ändå fortsätter att influera Västerlandets världsbild.
Andra bloggar om: arkeologi, antiken, blogga, bloggosfären, forskning
Min gode vän och kollega Ragnar Hedlund, sedan i våras doktor i antikens historia, har i september startat sin egen blogg - Station Barbarossa (ni får fråga honom). Förutom antiken och forskningens villkor är Ragnar intresserad av litteratur, musik och numismatik. Liksom jag ser han bloggen som ett sätt att hitta tillbaka till den glädje vi humanister en gång fann i skrivandet innan doktorerande nästintill förintade det.
Så ta en liten paus på stationen om ni har vägarna förbi.
Om ni gillar antiken kan ni även läsa en intressant krönika i Guardian om hur antika grekiska filosofer och författare, vars verk numera endast finns kvar som fragment, ändå fortsätter att influera Västerlandets världsbild.
Andra bloggar om: arkeologi, antiken, blogga, bloggosfären, forskning
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
