Lite mer detaljer om stenåldersdiet

Studier av mikroskopiska spår på 100.000 år gamla stenredskap från Mocambique visar att de troligen använts av tidiga människor för att samla in och processa vilda sädessorter som durrum. Det här är en rolig upptäckt på så vis att det visar att insamling av växter och vegetabilier spelade en stor roll redan tidigt i mänsklighetens historia, något som ofta brukar glömmas bort när man gör populär-vetenskapliga program och böcker som visar modiga och heroiska jägare som mer eller mindre realistiskt ger sig på giraffer, mammutar eller sabeltandade tigrar. Att insamling var viktigt för människan under hela förhistorien är visserligen de flesta arkeologer helt på det klara med sedan en livlig och animerad debatt på 60- och 70-talen. Men det är ändå lätt att glömma bort att de stenredskap som vi hyllar och fascineras av inte enbart användes på djurkadaver, utan också kan ha utvecklats för att underlätta insamling av vegetarisk föda.

De vilda sädessorter som fanns att finna vid denna tid har inte mycket gemensamt ens med de enkla sädesslag som de första jordbrukarna sådde och skördade i Mellanöstern för runt 10.000-15-000 år sedan. Genom att medvetet främja, vårda och selektera bra sorter under årtusenden så hade de vid det laget förädlats en hel del redan, innan de ens blev "domesticerade" i sann bemärkelse. Uppenbarligen är människans intresse för dessa små frön mycket långvarig.

Fyndet i Mocambique är roligt och intressant, men är knappast omvälvande i termer av vad vi vet om de första människornas diet annat än i detaljerna, eftersom de hominider som föregick Homo sapiens uppenbarligen också varit omnivorer - allätare. Det visar våra tänder om inte annat (jämför med grisen, vi har mycket likartade tanduppsättningar faktiskt). Hur stor andel av dieten som upptogs av sädessorter går inte att avgöra. Det är också något som säkerligen varierade både över tid och mellan olika platser.

Nota bene: Det som kallas Mellersta Stenålder (Middle Stone Age) i Afrika är på inga vis jämförbart med mellanstenåldern (mesolitikum) i Europa, som snarare ligger mellan 12.000/10.000-7000/6000 år sedan. Allt är relativt som sagt, det som är gammalt för oss är snarast ungdomligt i ett afrikanskt perspektiv...

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, paleolitikum, paleontologi, Afrika, Mocambique, stenåldersdiet

Bra och dåligt 2009

Radio, TV och tidningar fylls av listor som summerar det bästa och sämsta med 2009 och bloggosfären ska väl inte vara sämre. Technicolor har en intressant sammanställning av personliga favoriter och lågvattenmärken från året som gick. Hedersomnämnanden för svenska bloggar till bland annat Akademisk Frihet och Terra Incognita. Jag delar många av favoriterna av både svenska och utländska vetenskapsbloggar - och har nu även hittat några nya favoriter. Det finns även roliga tips på podcasts, böcker och TV-program. Årets hjälte för Technicolor blev journalisten Anna Bäsén som 2008 var utnämnd till Årets Folkbildare av Vetenskap och Folkbildning (VoF). Undrar vilka som blir 2009 års folkbildare och folkförvillare.

Jag rekommenderar en titt på listan.

Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, bloggar, 2009, podcast

Stenåldersblommor, pantomim-skurkar och mycket mer

Förra året, vid ungefär den här tiden, skrev jag ett inlägg som handlade om alkohol i neolitikum - framförallt huruvida de vackra tunnväggiga keramikbägare som återfinns i många gravar över norra och centrala Europa under 2000-talet före Kristus kunde tolkas som behållare för öl eller mjöd. Att göra fermenterade drycker utan tillgång till avancerad utrustning kräver stärkelse, socker och jäst. Stärkelse kan man få från säd, socker från honung och jäst från antingen en väl underhållen jästkultur eller genom att tugga och spotta i brygden (enzymer i spottet gör underverk). Jag hade snöat in på detta eftersom jag just då satt ochskrev färdigt ett parti i min avhandling som berörde detta och hade snokat reda på ett litet fåtal exempel som kunde indikera att sten- och bronsålderskulturerna verkligen kunde skapa lite kick i sin skål. I Ashgrove Farm i Skottland hade arkeologerna grävt ut en klockbägargrav där det återfanns en mycket hög halt pollen från Lind norr om vad som var växtzonen för det trädet vid den tiden. Det tolkades som spår av honung och möjligen av mjöd tillverkad på detsamma. I en ekkista från Egtved i Danmark daterad till bronsåldern hittades ett kärl med höga halter av pollen från lind och älggräs. Det senare är en ört som historiskt sett ofta använts för att smaksätta öl och mjöd.

Men helt säker ska man inte vara, för nu har arkeologer grävt ut en annan bägargrav i samma del av Skottland som den jag nämnde ovan och i denna hittades förutom en bronsdolk även bevarade blommor av just älggräs. En bukett har lagts ned vid den dödes huvud. Så ansamlingar av pollen kan helt enkelt vara rester efter blommor som gravgåvor. Ett problem med att omtolka alla tidigare fynd som just detta är att i den här graven var blommorna inte nedproppade i en bägare, och det förklarar inte förekomsten av lindpollen för långt norrut i den andra skotska graven. Valet av älggräs kan ju ha något att göra med dess association med just de jästa dryckerna dessutom. Hursomhelst är det ett underbart fynd. Universiteten i Glasgow och Aberdeen har ett gemensamt grävprojekt (SERF) som kommer fortsätta nästa år, så vi kan nog räkna med fler häftiga upptäckter.

I Sverige finns det faktiskt en hällkista från ungefär samma tid utgrävd i Hamneda i Småland, i vars botten paleoekologen Per Lagerås hittade ett helt lager med höga halter vitsippe-pollen som kan betyda att de döda täckts med dessa blommor.

Att läsa rubriker kan ibland ge en ganska felaktig bild som ni alla vet. Guardian hade följande rubrik över ett nytt kinesiskt fynd:
Chinese archaeologists 'discover' tomb of notorious pantomime villain Cao Cao.
Jag vet inte hur ni uppfattar det, men när jag först läste det så såg jag framför mig en ökänd rövare som uppfört pantomimer samtidigt som han bestulit folk på deras ägodelar - horribelt! Fast egentligen rör det sig om en ökänd kejsare/tyrann som på 200-talet e.Kr. enat stora delar av norra Kina men som var så illa omtyckt att han fått bli sinnebilden för ond och maktgalen i allehanda teaterpjäser därefter. Det som ger arkeologer lite dåliga vibbar är dock att sökandet efter hans grav föregåtts av ett enormt TV-jippo som göra Time Team gröna av avund - och en TV-station som öser så mycket pengar på sökandet efter den stora mannen lär knappast ha nöjt sig med "okänd 60-årig man" som epitet på graven de grävde ut. Vi får väl se vad som händer när dammet väl lagt sig.

Lite lästips: Leif Häggström skriver en ganska dyster krönika över arkeolog-året 2009, men med några ljusglimtar. Martin Rundkvist sammanfattar vad några av årets sista arkeologiska tidskrifter hade att bidra med. Neuroanthropology har en trevlig round-up med många läsvärda länkar.

Osteologiska Föreningen kallar till årsmöte den 13:e februari.

För de av er som är händiga så har Micke goda råd om hur man fixar Despotify, den fria spotifyklienten, på sin Nokia N900. Micke berättade för mig innan jul att han i början av nästa år kommer lämna jobbet som arkeolog på Sörmlands länsmuseum för att istället jobba professionellt med nåt med datorer och programmering som jag inte ska låtsas att jag förstår mig på. En sån där nyhet som får mig att känna mig jättelsedsen och jätteglad på samma gång. Syntax error ba'! Kan ingen komma på hur vi kan klona Micke så han hinner hålla på med båda!?

Projektledartjänst på Historiska Museet

Historiska Museet utannonserar en projektledartjänst med inriktning mot forskning: "en erfaren projektledare vars främsta arbetsområden riktar sig mot forskning och utveckling, publik arkeologi och projektledning inom publik verksamhet."

Den som vill söka tjänsten har en diger och detaljerad kravlista att bocka av.
Du SKA ha:
• kulturvetenskaplig universitetsutbildning med minst 120 p varav 60 p arkeologi samt ha en högre examen inom fältet arkeologi
• erfarenhet av att projektleda tidigare publikarkeologiska utvecklingsprojekt inom museiområdet gärna med inriktning mot forskning och utveckling samt erfarenhet av projektledning inom annan publik verksamhet på museer
• erfarenhet av att planera seminarier/konferenser liksom erfarenhet av att skriva rapporter
• ett brett kontaktnät inom det arkeologiska fältet samt inom museivärlden.
• inspirera till och stödja tillkomsten av FoU-projekt samt arbeta för att söka medel för dessa

Meriterande är:
• erfarenhet av medierade kommunikationsprocesser och publik verksamhet
• ett brett nätverk inom universitet och högskolor
• erfarenhet av fältarkeologi och/eller museiarbete
• erfarenhet av att ha drivit egna FoU- projekt
• god inblick i aktuella frågor rörande den traditionella museiformens möjligheter, hinder och utmaningar
och
Bred erfarenhet av samverkan med olika aktörer inom kulturarvs- och museiområdet

Utöver detta ska du naturligtvis vara social, kommunikativ, ha goda vitsord, uttrycka dig utmärkt på svenska och engelska i tal och skrift, vara ordningsam, självständig, fungera bra i grupp osv, osv. The usual.

Intressant nog är det enda som INTE krävs för denna tjänst inriktad mot forskning en doktorsexamen, eller ens en lic (även om det naturligtvis är meriterande att ha en - om man samtidigt uppfyller alla andra krav på listan det vill säga).

En tillsvidaretjänst på heltid inom arkeologi eller museiverksamhet är inget som utannonseras särskilt ofta så det är trevligt att se att denna kommer ut på marknaden tre dagar innan jul så att man får mellandagarna på sig att förbereda sin ansökan och få in de där personliga rekommendationerna som krävs. Sista ansökningsdag är nämligen redan om två veckor: den 4:e januari.

Undrar hur många som kommer söka den?

Sociala sammankomster - Palissader och Facebook

När detta inlägg publiceras sitter min sambo inför en mängd åhörare på en disputation, med den knorren att han denna gång är opponent - inte respondent. Kristian Brink försvarar sin avhandling som fokuserar på en märklig och tankeväckande fornlämningstyp som under en relativt kort period (arkeologisk sett) poppar upp på ett flertal platser inom ett minst sagt blygsamt geografiskt område i västra Skåne: Palissader. Det rör sig inte om regelrätta befästningsverk eftersom pålarna står ganska glest och ytan innanför är inte sällan imponerande stor. De som Kristian skriver om byggdes vid övergången från trattbägarkultur till stridsyxekultur i området, ca 5000-4500 år sedan. Det finns andra likartade jättekonstruktioner från något äldre trattbägarkultur, de s.k. Sarup-anläggningarna där även komplexa dikessystem grävdes. 

Palissader och inhägnade ('henges') förekommer lite här och var i norra Europa vid denna tid. Den mest kända och välbevarade är naturligtvis Stonehenge, som först konstruerades med trä och först senare fick sina imponerande stenstoder. Midvintertid kan man nästan räkna med att det dyker upp nyheter om Stonehenge i media, och mycket riktigt har Guardian en artikel idag där forskare från Sheffield kommunicerar sina senaste teorier. Ett gäng arkeologer, med Mike Parker Pearson i spetsen, har haft ett stort forskningsprojekt igång, med nya grävningar i och omkring platsen. Framförallt har man visat att Stonehenge var nära förbundet med träpalissaden Durrington Walls. Pearsons teori är att stora gemensamma fester och måltider hölls där.

Apropå England så pågick i förra veckan en intressant kamp på topplistorna. Ett par som blivit innerligt trötta på att varje år tvångsmatas med fabriksproducerade jul-låtar från X-faktor vinnare startade via Facebook en kampanj att istället få in Rage Against the Machine's gamla hit Killing in the Name. De startade en drive att få så många att ladda ned låten mot betalning att den skulle bli etta istället för årets fjunige pop-vinnare. Det fantastiska är att det faktiskt lyckades. Tack vare nedladdning där 50.000 fler exemplar av RATMs låt såldes. Som krönikören Charlie Booker skriver så handlar det inte om att straffa något specifikt skivbolag, då Sony äger båda låtarna - det handlar om att hylla äkta musikskapare till skillnad från färdigpacketerade produkter som bara följer minsta motståndets lag. George Orwell skulle ha varit stolt (läs 1984 om ni undrar vad jag menar).

Bandet har lovat att skänka inkomsterna från försäljningen till välgörenhet för hemlösa (vilket jag betvivlar att Sony tänker göra) och de ska även göra en gratis-spelning i Storbritannien. Så här kommer årets jullåt:

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, RATM, musik, social media

Internet-arkeologer hittar bortglömd civilisation

The Onion är en underbar sajt för skämt-nyheter. De har även fejkade TV-inslag som är härligt proffsigt gjorda. Som t ex det här inslaget om internet-arkeologen som upptäckt en helt bortglömd civilisation: Friendster. Tänk om man kunde göra sådana spektakulära fynd.

Internet Archaeologists Find Ruins Of 'Friendster' Civilization

Måste även tipsa om den här hysteriskt roliga upptäckten av sumeriska kilskriftstavlor som omtalar den märkliga händelsen för 6000 år sedan när Gamla Testamentets Gud skapade jorden - enligt kristen tideräkning. Minst sagt förvirrade sumerer bevittnade tydligen detta.

Kulturproppen plus en arkeologisk nemesis

Det har varit upp-och-ned-dag på alla vis idag. Fenomenalt vacker med nyfallen snö imorse och lyckliga barn (lycklig vuxen också), följt av inställda tåg och grova förseningar på uppsala-pendeln eftersom en grad under fryspunkten och några centimeters snö tydligen räcker för att lamslå kollektivtrafiken. Att TiM-organisationen (som sköter pendeltrafiken i Mälardalen) hade valt just denna morgon att dela ut påkostade blanka tidningar som hyllade sin verksamhet och visade upp foton på nöjda resenärer verkade nästan som ett hån. Hemresan på eftermiddagen var även den drabbad av trasiga lok och förseningar. Så jag var ganska sur när jag dök upp på jobbet, bara för att få uppleva hur en mycket trevlig och duktig kollega fick det fantastiska meddelandet att hon blivit antagen som doktorand (ej arkeologi - vid en annan fakultet). 

Nyhetsflödet gav sina egna toppar och dalar. På den glada sidan fanns förslaget i Kulturproppen som debatterades igår att man skulle satsa mer på att digitalisera och tillgängliggöra kulturarvet och museisamlingar, och att Riksantikvarieämbetet isåfall blir nationell koordinator. Mindre roligt är föreslagna hårda nedskärningar av Riksutställningar bland annat. 

Mer katastrofala nyheter i kulturminnes-synpunkt var beskedet att den fruktade skeppsmasken verka sprida sig in i Österjön. Våra fantastiska skeppsvrak i dessa vatten har enbart bevarats för att denna närmast skallösa mussla inte klarar av bräckt vatten. Men varmare temperaturer gör den mer tålig för detta tydligen och marinarkeologer har till sin fasa upptäckt att de mumsar i sig mesolitiska stockbåtar och vikingavrak i Danmark och utanför Rügen. Den unika skatt som så länge bevarats i våra vatten kan därför vara under direkt hot och det är svårt att göra något åt det. Förutom att försöka hindra ytterligare uppvärmning av Östersjön då...

Skeppsmasken kom till Europeiska vatten med handelsskepp som rest runt i Asien och höll på att orsaka en katastrof i Holland där de raskt började äta upp de timmerkonstruktioner som skyddade holländarna från att bli översvämmade. I panik byggde man nya av sten - inte sällan tagna från de många megalitgravarna. Om arkeologer har en nemesis (efter nazister) så är det nog det blötdjuret.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kulturarv, kulturproppen, kulturpropositionen, kultur, skeppsmask, klimat

Stridsyxekultur och Heinz-effekten

Ketchup-effekten är något som omnämnts vid ett flertal tillfällen på Uppsalas arkeologiska institution under hösten, iochmed att så många blev färdiga med sina avhandlingar denna termin. Ketchup-effekten finns tydligen även tematiskt på det nationella planet för min avhandling är inte den enda som behandlar stridsyxekultur denna höst, två(!) till kommer i slutet av denna vecka. Den ena i Stockholm och den andra i Lund.

Kim von Hackwitz disputerar den 19:e december kl. 10.00 i Föreläsningssalen, Botanicum, Lilla Frescativägen 5. Opponent är Björn Nilsson.
Längs med Hjälmarens stränder och förbi - relationen mellan den gropkeramiska kulturen och båtyxekulturen. Stockholm Studies in Archaeology 51.

Uppmärksamma läsare har upptäckt att titeln inte alls nämner stridsyxekultur utan bara nånting kallat båtyxkultur. Det är exakt samma sak, de olika benämningarna är resultatet av grälsjuka professorer som inte kunde komma överens. De stridsyxor i sten som tillverkades har i många fall en närmast båt/kanot-liknande form om de hålls uppochned. Stridsyxor förekommer i många tider så för att särskilja just dessa gavs namnet båtyxor (som dock kan få en del att tro att det rör sig om någon slags båttillverknings-redskap). Vilken benämning man väljer är en smaksak bara. Utförligt abstract finns att läsa via länkarna ovan.

Kim och jag har arbetat på våra doktorsavhandlingar parallellt under flera år och vi har haft och fortsätter att ha relativt olika tolkningarav mellanneolitikum. Olikheterna består främst i vår teoretiska utgångspunkt kring mänskligt samhälle och identitetsskapande, samt hur detta kan utläsas ur materiella lämningar. Jag argumenterar för att skillnaderna är så pass påtagliga att det borde rört sig om två grupper med separata kulturella (möjligen etniska) identiteter, medan Kim mer ser uttryck för olika sociala identiteter inom samma samhälle. Vad som har varit trevligt och givande för oss båda är att vi alltid kunnat diskutera dessa olika åsikter och tolkningar öppenhjärtigt. Det gjorde mig till en bättre forskare att få mothugg och motargument jag seriöst behövde förhålla mig till. Vi delar också en hel del uppfattningar. Liksom Kim ser jag få tecken på att det skulle röra sig om biologiska skillnader mellan kulturerna, dvs att de skulle vara helt olika folkgrupper. Tvärtom är jag helt övertygad om att stridsyxekulturen i Mellansverige i mångt och mycket först etablerades av lokala grupper som fram till dess identifierat sig som "gropkeramiker".

En annan rolig aspekt är att Kim tittar på en helt annan typ av material än mig. Jag fokuserade på keramik och gravar, Kim har analyserat bosättningar, lokaler och landskapsutnyttjandet som det framträder i lösfynden bland annat. Hon har använt sig en hel del av GIS för att analysera och illustrera detta, ofta i relation till dåtida strandlinjer dessutom. Jag är därför i den trevliga sitsen att kunna använda mig av massor av intressant data som Kim har tagit fram, oavsett om vi avviker en del i de slutgiltiga tolkningarna. En bra landskapsanalys av stridsy...jag menar båtyxekulturen har länge saknats i Mellansverige och Kims avhandling fyller ett tydligt hål inom forskningen kring mellanneolitikum.

Den andra avhandlingen kommer från Lund och är skriven av Kristian Brink:

I palissadernas tid. Om stolphål och skärvor och sociala relationer under yngre mellanneolitikum. Malmöfynd 21. (Abstractet är tyvärr inte tillgängligt digitalt ännu)

Disputation sker den 21:a december i Edens Hörsal, kl. 10. Opponent är Fredrik Hallgren som även råkar vara min sambo och därför kommer jag inte diskutera avhandlingen i detalj förrän efteråt. Men jag kan berätta att dess fokus är en samling fascinerande lämningar som grävts i framförallt västra Skåne i samband med de stora undersökningarna när Öresundsbron och Västkustbanan byggdes. Här hittades stora palissader, långa rader av stolphpål som bildade stora inhägnade strukturer. Fynden (keramik, flintyxor) och C14-dateringarna ger åldern till övergången mellan trattbägarkultur och stridsyxekultur i detta område, dvs ca 3000-2500 f.Kr. Kristians fokus är just denna period av förändring och vad vi möjligen kan utläsa om processerna i materialet. Ett utmärkt exempel på hur arkeologiska utgrävningar fortsätter ge oss resultat som utmanar, förändrar och fördjupar vår förståelse om förhistorien.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, avhandling, stockholms universitet, lunds universitet, disputation, malmö museer, stridsyxekultur, båtyxekultur

Fusk och fejk inom arkeologin

Vissa saker framkallar lika delar fascination och äckel. Vetenskapligt fusk är en sådan för mig. Inte plagiering så mycket som rent skärt fuskande. Som att hålla på med själv-mutilering som jag ser det. Det finns en speciell plats i helvetet för dessa människor. Sen finns det den andra varianten som inte är lika Ond men desto mer plågsam: en forskare som går på en uppenbar bluff, ett falsarium. Det gör ont i hela kroppen när jag läser om sådana fall. Samtidigt är jag som sagt enormt intresserad av sådana fall.

Så det var med skräckblandad förtjusning som jag såg att amerikanska magasinet Archaeology hade specialtema Fusk och Bluff inom arkeologin. De har samlat en mängd historier, från arkeologer som saltat sina egna grävningar eller tillverkat sina egna fornfynd (Ondska = 10++), till blåögda antikvarier som gått på uppenbara förfalskningar, till amatörarkeologer med hubris som tror sig funnit bevis för Atlantis i Sydamerikas djungler (ska tydligen bli en film med Brad Pitt!).

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, humor, fusk, vetenskap

Norsk fornsök, medeltida gravar och Epic Fail av Discovery Channel

Viss upphetsning spred sig häromdan i bekantskapskretsen när det stod klar att norska Riksantikvaren lanserat ett eget Fornsök på nätet, med kartor och fornlämningar och allt. Stor lycka! Men tills Åsa Karlsson tipsade om det så hade jag inte upptäckt den underbara lilla animerade filmen på 30 sek som går från kremering till gravhög. Supergullig! De har faktiskt en hel räcka små filmalster att beskåda på sin hemsida, från kolmila, till kokgrop till stavkyrka.

Uppdatering: Har ju helt glömt tipsa om att British Geological Survey lanserat en online-tjänst för geologiska kartor. Kartor på ned till skala 1:50 000 finns nu att njuta av gratis i icke-kommesiellt syfte.

Apropå gravar förresten så missade jag till min stora förtret Kristina Jonssons disputation i fredags vid Stockholms universitet. Ibland kan det vara väldigt frustrerande att inte få rå över sin egen arbetstid som när jag var doktorand. Kristina avhandling diskuterar gravritualer i historisk tid med arkeologisk blick:
Practices for the Living and the Dead. Medieval and Post-Reformation Burials in Scandinavia
Abstract:
The main themes of the thesis are burial customs and social identities, and how medieval and post-Reformation graves can provide information on such as age structures, phases in life, gender relations and social organization. The study is based on nine groups of Scandinavian material, and it comprises four case studies. The first one deals with social zoning in medieval cemeteries and how age and gender structures varied within and between different social strata. The second concerns ‘atypical’ medieval burials, such as graves in which individuals have been buried in a deviant or peripheral position; and it also focusses on burials of the sick and the impaired. The third case study examines two mainly medieval burial practices: the use of charcoal and burial rods, and possible interpretations of their inclusion in graves. The fourth study deals with post-Reformation burial customs; how they differ from the medieval ones and what notions may have caused the changes in practice.

It is concluded that in the Early Middle Ages, social identity was to a large extent intermingled with group identity. Towards the twelfth century, the social boundaries were sharpened and burial customs emphasizing personal aspects such as gender, age and body developed. A person’s biological status was a major factor in determining gender and social identities, and thereby also social status. In the Late Middle Ages the inner burial customs became more homogeneous, probably as a result of new religious beliefs and ecclesiastical restrictions. After the Reformation, social differences in burial prevailed, and above all the memorials displayed and shaped social identities. The inner burial customs became more varied again, displaying a ‘revival’ of old customs. This was most likely caused by changes in religious practices: since the Church no longer provided comforting and protective ritualistic practices they were instead performed before the funeral by the next of kin.


Dagens, veckans, månadens och möjligen årets Epic Fail står Discovery Channel för som i Holland lanserat reklam för sin kanal genom att visa affischer på tuffa män med stora, mjuka sminkade ögon där det står "inte för kvinnoögon". Jag tänker nu säga upp mitt abonnemang eftersom jag och min dotter uppenbarligen inte passar som tittare.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, avhandling, medeltid, gravar, discovery channel, Norge, kulturminnen, fornminnen, epic fail, geologi

Lite nytt om stenåldern i Motala

Blir lite hemmablind ibland och glömmer att tipsa om saker jag känt till sen länge bara för att jag har förmånen att bo med en arkeolog som gör roliga saker stup i ett. Fredrik är i skrivande stund på hemresa från Linköping där han och Fredrik Molin och geologen Hans Johansson haft en öppen föreläsning på länsmuseet om årets mesolitiska undersökningar i Motala. Vilket jag ju borde tipsat om för länge sen, om det slumpade sig så att det fanns några lokalbor som tittade in på bloggen. Hemmablind som sagt. Fast jag fick lite mindre dåligt samvete när jag gick in på museets program och såg att min Fredrik inte omnämndes. Morr.

Fredrik berättade alltså om höstens grävningar i Kanaljorden som kommer tas upp igen till våren i större skala. De visade sig vara ännu mer intressanta än arkeologerna vågade hoppas inledningsvis då den övervuxna våtmarken hade så goda bevaringsförhållanden att både ben och trä hade bevarats. Som om inte fynd av pilbåge och trolig paddel och andra träredskap var roligt nog så hittades även ben av människa. Det var därför bra tajming och extra glad stämning här hemmavid igår då Fredrik fick C14-dateringarna på ett av människobenen, pilbågen, träskaftet och paddeln och samtliga var mesolitiska. Alltid lite nervöst sånt där vetenskapligt tjafs... Lårbenet, pilbågen och skaftet som hittades i närheten av varandra var alla så gott som samtida. Paddeln som hittades en bit bort var däremot rejält äldre, vilket måste funderas närmare runtomkring. 

Att det finns spår av flertalet mesolitiska lokaler runt Motala ström är däremot säkert, det visade sig redan då UV Öst grävde vid strandvägen för flera år sedan och fortsatt gräva i strömmen i år. 

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, motala, stenålder, mesolitikum, kanaljorden

Widgren minns Winberg

Kulturgeografen Mats Widgren skriver på sin blogg om samarbetet med arkeologen och inventeraren Björn Winberg som nyligen avled. Talande exempel på hur mycket arkeologin och kulturgeografin har att ge varandra.

Sök mest, sök bäst, sök äldst

Vet inte om det är vänskaplig tävlan eller intensiv kamp som ligger bakom (lite av båda kanske), men Historiska museet och RAÄ har på senare tiden battlat som titaner kring vem som kan kombinera kulturminnen och sociala medier på bästa sätt. Museet lanserar Mina Samlingar där det inte bara finns innehållsrika poster till alla fynden, kombinerat med pdf:er av uppteckningarna kring deras förvärv en gång i tiden, utan nu även möjlighet för arkeologer och kunniga att tagga och skriva till information till dessa. RAÄ har parerat med att utveckla FMIS till ett monster till databas över Sveriges fornlämningar på land och till havs, med kartor och nedladdningsbara datafiler som arkeologerna kan leka med i sina GIS-kartor.

I samband med att RAÄ byggde ut sina sökfunktioner skapades flera olika så att det ibland var lite svårt att veta vilken man skulle vända sig till. Nu har de lanserat söktjänsten Kringla:

I Kringla kan du söka i flera av Riksantikvarieämbetets kulturhistoriska informationskällor och även få länkar vidare till andra källor på nätet.
Du kan söka fram information om till exempel fornlämningar, byggnadsminnen, kyrkor, föremål och även hitta fotografier och litteratur. Kringla hittar information om det du söker i flera databaser, dokument och webbsidor. Den innehåller alltså ingen egen information.
Vi hoppas på att stegvis göra flera källor tillgängliga i Kringla och tar gärna emot synpunkter på tjänsten och förslag på förbättringar!

Läs mer om Kringla på K-bloggen, där Johan Carlström berättar hur de kom fram till namnet och den nya loggan.

Med tanke på att Historiska nu även lyft blogg-kampen ett snäpp, och RAÄ kontrat Historiskas bildsök med Flickr-konto så kan jag lätt se hur detta kommer upptrappas ytterligare. Vem har sagt att kapprustning är dåligt?

Dagens Tips: Ludvig Papmehl-Dufay berättar om sitt post-doc projekt vid Kalmar Högskola.

Andra bloggar om: arkeologi, kulturminnen, historiska museet, raä, kringla, bloggar, stenålder, kalmar, kalmar högskola

Sveriges historia halvvägs

Uppdatering: när jag skrev inlägget nedan trodde jag bloggen i fråga inte kunde kommenteras. Det kan man visst det visar det sig. Fast jag var inte den enda som hade problem... Mea culpa.

I samband med att Norstedts ger ut sin nya bokserie Sveriges Historia så bygger Historiska museet upp en ny utställning om detsamma som ska slå upp portarna i maj 2010. En trevlig idé är att de har startat en projektblogg där man får följa arbetet och stöta på en del av de som är involverade i arbetet. Jättebra initiativ. Lite mer tråkigt är att de inte tillåter kommentarer, något som orsakat en viss liten twitterdebatt i mitt nätverk...

Problem och potential med kommentarsfunktionen är något jag funderat öppet kring tidigare. I vissa fall är det tyvärr så att bloggaren måste stänga av möjligheten helt och hållet, hände t ex Magnus Alkarp som var utsatt för ganska intensiva och riktade angrepp mot honom och hans familj av nynazister, religiösa fanatiker och annat patrask. Och visst skulle bloggarna som håller igång Sveriges Historia tvingas ha viss uppsikt över de som lägger ut kommentarer.

Jag är helt och hållet för linjen att kommentarer ska tillåtas tills det når den punkt då det bevisligen inte går att fortsätta tillåta det, pga tidsbrist eller aggressiv stämning. Fria hellre än fälla är mitt motto, och under mina år på den här bloggen har jag bara blivit positivt överraskad av läsarna - de negativa exemplen har varit försvinnande få. Uppenbarligen har det fungerat utmärkt för K-bloggen att öppna dörren och släppa in respons.

En blogg utan kommentarer är som en lekplats utan barn, ett nystan utan garn...

Förresten efterlyser Lars Lundqvist på RAÄ engagerade och nyfikna arkeologer och historiker och osteologer och gu' vet vad som kan hjälpa till med att tillföra information och fakta till deras Flickr-projekt och i Historiska Museets Samlingar. Det finns foton på platser och föremål tillgängliga på webben nu genom deras försorg, men de kan alla behöva lite mer och uppdaterad information knutna till sig. Skapa etiketter och skriv kommentarer t ex. Ett fenomenalt bra sätt att hjälpas åt att säkra kunskapstillväxten.

Två avsked

Leif Häggström meddelar i sin blogg att Magnus Svensson avled igår. Magnus var verksam som arkeolog i Västsverige under flera år och skrev bland annat en hel del om stridsyxekulturen i den regionen som jag hade stor glädje och behållning av.  

I förra veckan meddelade även Magnus Reuterdahl att arkeologen och inventeraren Björn Winberg gått ur tiden.

Vintermörkret blev med ens än mörkare.

Unesco + Google = Sant

Ett samarbete med UNESCO och Google har lett till att Världsarven, World Heritage sites, nu är speciellt registrerade och inlagda i Google Earth. De kan beskådas på Unescos hemsida.

Sammanlagt 890 platser är upptagna på Unescos världsarvslista, de flesta skapade av människan men en del är naturformationer.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kulturarv, kulturminnen, kulturmiljö, unesco, google earth, google map, världsarv

Smörkullen - allt annat än tandlöst

Om arkeologer har en förmåga ett bli emotionellt bundna till vissa föremål, så har osteologer en om möjligt ännu konstigare förmåga att bli emotionellt bundna till vissa typer av ben - eller t.o.m. vissa typer förändringar på ben. Må vara ledförslitningar i nyckelbenen eller tillplattning av skenbenen. Eller som i Carola Liebe-Harkorts fall: karies och bihåleinflammationer.

Foto från utgrävningen av Smörkullens gravfält 1906-07. En av arbetarna sitter invid en stenpackning till en av gravarna. Fotot är tillgängligt på Riksantikvarieämbetets Flickr-sida, där åtskilliga gamla guldkorn till foton lagts upp. Där kan man få mer faktauppgifter och hitta länkar till Smörkullens fynduppgifter i Historiska museets samlingar dessutom.

Carola höll sitt slutseminarium idag vid arkeologiska institutionen i Stockholm, inför en packad åhörarskara som inkluderade inte bara arkeologer och osteologer utan även odontologer och Ödeshögs Tandläkarmottagning. Anledningen till att de senare var på huvudstadsvisit är att Carolas avhandlingsämne är järnåldersgravfältet Smörkullen vid Ombergets fot vid Vättern - ett stenkast från Ödeshög. Detta gravfält var ovanligt välbevarat när det undersöktes för lite över 100 år nu, av bland annat T J Arne och Bror Schnittger. Dateringen spänner från c 150 f.Kr till 250 e.Kr. - dvs äldre järnålder. Här fanns över 100 brandgravar men också närapå 200 skelettgravar vilket vi inte är bortskämda med från den här tidsperioden. Skelettgravarna hör till perioden 0-250 e.Kr. och är Carolas huvudsakliga forskningsmaterial. Det rör sig om barn, ungdomar, män och kvinnor.

Carola har alltså fokuserat på tandhälsan i första hand, men även andra patologiska förändringar på kraniet som kan ge indikationer om hälsotillstånd, diet, levnadsförhållanden etc. Hon har undersökt tänderna inte bara visuellt utan även med röntgen, histologi och endoskopi och hennes biträdande handledare är Sofia Tranaeus, odontolog vid KI. Även isotop- och strontiumanalyser har utförts på benen med hjälp av arkeologiska forskningslaboratoriet. Valet av karies skedde dels då det är en ganska intressant åkomma orsakad av livsbetingelser, dels då Smörkullens döda uppvisade många och ibland extrema fall av detta. Ganska tidigt ur arkeologisk synvinkel - vi brukar mest förknippa utbredd karies med medeltid, men å andra sidan finns det ju inte så många obrända skelett att studera.

Carola hymlar inte det minsta om sin förtjusning i abcesser och halvruttna tänder och hål som skulle kunna användas i tandläkares skräckpropaganda. Jag förstår henne - lite så känner jag inför mina styckade och skeletterade och kremerade gropkeramiker... Man måste förstå att vi inte är kallsinniga, tvärtom är det passionen och fascinationen inför människornas liv och öden som skapar denna smått fanatiska glöd i vår blick. För Carola, som för de allra flesta osteologer som får chansen att fördjupa sig i ett gravmaterial, så utvecklas en personlig relation till varenda individ. Vartenda ben får en personlighet och dess unika kvaliteter är omedelbart uppenbara för osteologen ifråga. När osteologi är som bäst så är det den vetenskap som kommer närmast människorna, deras liv och livsöden. Det lyckas Carola med i sitt forskningsprojekt helt klart.

Planerad disputation är i mars, då ni bland annat kommer kunna höra mer om "gikt-mannen", "svärds-gubben" och de sex trepanerade skallarna som hittats på gravfältet.

Andra bloggar om: arkeologi, osteologi, järnålder, smörkullen, Östergötland, gravfält, karies, tänder, stockholms universitet

Min 100-miljonersidé

Härom kvällen tänkte jag kolla upp ett inlägg som Mathias Klang skrivit på bloggen Techrisk - han har två igång och jag hinner inte alltid med att läsa igenom allt när jag först ser det i mitt informationsflöde. Jag var just då inne på min egen blogg och rullade ned till min blogglista bara för att förvånat upptäcka att jag inte kunde hitta den där. Rullade upp och ned i flera minuter i total förvirring, övertygad om att jag måste blitt blind. Sen insåg jag att jag troligen bara hade lagt in den i mitt blogger buzz flöde som jag ser när jag loggar in, och att jag ändå mestadels ser de nnya posterna när de dyker upp i nyhetsflödet på Facebook. Och numera på Twitter dessutom gu'bevars. Så jag hade helt enkelt glömt bort att lägga in den i tipslistan.

Det fick mig att reflektera lite över hur alla dessa superfiffiga sociala medier som gratis och enkelt håller oss ständigt inpluggade och uppdaterade, ibland kan amplifiera varandra och ibland faktiskt motverka varandra. Förutom de jag nämnde ovan finns mitt iGoogle med alla feeds jag lagt in och olika bloggportaler och epostlistor och nyhetsbrev och nyhetsfeed på andra sajter. Vi vet att vi inte kan hålla koll på allt, det är inte heller syftet, men jag är nog inte den enda som känner att det kan bli lite överväldigande. Det finns tonvis med fiffiga digitala lösningar, men bara att hålla koll på alla dom är ett företag i sig.

Vilket gav mig min 100-miljoners-idé - den som ska göra mig Skype-rik: I kölvattnet på den ekonomiska avreglering och tokskallarnas torgmarknad som kallas valfrihet, med fonder och aktier och pensionsförsäkringar, så dök det upp en lukrativ liten yrkesgrupp av professionella ekonomiska rådgivare som inte servade bolagsdirektörer utan mer vanliga medborgare. Mot betalning övertog dom det ångestframkallande jobbet att kolla upp räntor, placeringar, erbjudanden och dylikt och flyttade runt slantarna där det verkar passa. Förmodligen tjänar de flesta inte särskilt mycket på att betala för detta, men de tjänar in något bättre: frihet från att slösa bort sin tid och sin sinnesfrid på det.

Min idé är att det borde finnas en firma med feed-experter. Som en kombination av ekonomiska rådgivare, städpatrull och mänskliga TiVo. Din personlige handläggare lägger till feeds som verkar intressanta, sållar fram den senaste timmans höjdpunkter, favoritmarkerar vissa inlägg utifrån dina intressen, anger dagens "jokers" (okonventionella tips) och ser efter att ej aktiva eller icke relevanta bloggare, twittrare och medier sållas bort efter hand, samt föreslår nya genom att hålla sig ajour med det senaste.

Om du läste det här först så beror det nog på att du och jag inte surfat runt nog på nätet, för naturligtvis finns det inget nytt under The Matrix...  Eftersom jag inte har sett det direkt nån annanstans tänker jag ändå hävda intellektuellt ägandeskap. Men eftersom jag är en passionerad förespråkare av Creative Commons släpper jag denna nobelpris-värdiga idé fri för någon entreprenörssinnad själ att ta sig an. För sanningen att säga är jag alldeles för upptagen för att dra igång det själv. Allt jag begär i utbyte är erkännande och ett livstids gratis-abonnemang på tjänsten. Det vore värt 100 miljoner bara det...

Hör av dig när det är fixat.

P.S. Vad sägs om att döpa det till Qvasir, efter guden Kvasir som skapades av alla gudarnas spott och därmed var den visaste och all-kunnigaste av dem. Fast med Q alltså, eftersom det ser coolare ut...

Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, teknologi, web 2.0, bloggar

Akademiska koder och digitala vildar

Vissa funderingar ligger liksom och gnager och skaver mellan hjärnhalvorna utan att jag riktigt får chans att klia dom. Om nån förstår hur jag menar... Sedan SULF-mässan för ett par veckor sedan som fokuserade på de utmaningar universitetslärare står inför med den nya teknologin har jag gått och funderat mycket på begreppet "digital natives" som har blivit en poppis benämning på den snara framtidens studenter som kommer ha växt upp med datorer, internet och sociala medier som en självklar del av sin vardag. I kontrast ska lärarna vara "digital immigrants" som mer eller mindre lyckat försöker bemästra det nya språket och den nya kulturen.

Det finns naturligtvis en hel del sanning i detta, men det finns också grava logiska felslut som det är lätt att förtränga när man ställs inför snärtiga uttryck. För det första får man inte glömma bort att det fortfarande finns stora klasskillnader när det gäller närvaro av datorer i hemmen, och vilken typ av teknologiska pryttlar ens föräldrar har råd med eller ser som nödvändiga. För det andra har många ungdomar visserligen levt och andats internet under flera år, men det gör dem inte nödvändigtvis haj på datorer och mjukvara. Grabben som tar sig fram i cyberrymden lätt och ledigt kan samtidigt vara helt hopplös på ordbehandlare och ett totalt frågetecken inför ett enkelt bildprogram. 

Många av oss som varit med sedan allt drog igång på allvar i forntiden (1990-tal) har haft förmånen att se och ta del av hur utvecklandet gått till. Vi har ofta tvingats lära vissa viktiga grunder eftersom det förut var nödvändigt för att ta sig fram på webben. Jag lär bli en tjatig mamma som tvingar mina barn att förstå hur nätet är uppbyggt rent tekniskt och hur man tar sig igenom de vanligaste arbetsprogrammen. Kommer alla andra föräldrar göra det? Kommer universitetslärare i framtiden förvänta sig att alla nya studenter kan powerpoint, photoshop, word, excel utan att ge dom en introduktion? Kommer de verkligen få lära sig allt detta i grundskolan?

Det finns en påtaglig risk att man kommer förutsätta att dessa digitala urinnevånare inte behöver hjälp, stöd eller dialog, liksom en del förutsatt att (analoga) urinnevånare är närmare naturen och klarar sig bäst utan modern sjukvård eller skola... Två av mina förra kollegor som arbetat mycket med nätkurser och teknologi i undervisningen, Mats Cullhed på ULL och Daniel Löwenborg på arkeologen i Uppsala, har vittnat om att det ofta är extremt komplicerat att få studenterna att faktiskt använda de fiffigt uttänkta digitala hjälpmedlen och sociala medier som kurserna erbjuder. Det kräver pedagogisk klurighet minst lika mycket (om inte mer) som fiffig programutveckling.

Hur fel det kan bli när vi glömmer bort att akademin är en främmande kultur och en mystisk samling koder för de flesta männsikor visar Maura Smale på bloggen ACRLog när hon referear forskningsstudier som gjorts på studenters uppfattning om plagiat (tack Rimm för tipset). En ofta förödande avgrund i kommuikation finns mellan studenterna och de lektorer som förmanar dem att inte plagiera. Inte sällan framstår refernsreglerna inom akademiska världen som flummiga, oklara och oförståeliga och lektorer verkar ofta mer fokuserade på att berätta vad man gjort fel än hur man ska göra det rätt. Jag kan delvis förstå dem, om man bortser från ren kopiering av text utan hänvisning, så kan gränsen mellan vad som ska ges referenser och vad som inte kräver referenser påminna lite om det klassiska uttalandet om porr: Jag vet vad det är när jag ser det. 

Sakta men säkert börjar universitetsundervisning ta intryck av den pedagogiska forskning som ironiskt nog bedrivits i samma kvarter. Det sker en professionalisering av lärandet även inom högre utbildning och det är hög tid för det. Så jag hoppas att vi inte glömmer bort vad det är vi behöver lära ut - förutom ämnet i sig. i min mening vore det bäst om alla studenter på högskolor som sin första termin läste en gemensam kurs i vetenskapshistoria och -teori, med undervisning i informationssökande, vetenskapligt skrivande och etik. Tänk vad mycket tid och frustration vi skulle kunna spara in under de kommande åren...

TIPS

Om man vill ta del av något mer intelligent och genomtänkt när det gäller teknologi, undervisning och mänskliga rättigheter så har Mathias Klang lagt ut ett antal underbara pp-presentationer på SlideShare

NU2010: Oktober nästa år kommer en stor konferens om universitetslärande hållas i Stockholm, i samarbete med ett flertal högskolor och universitet, t ex Stockholms universitet, Uppsala universitet, KTH, SLU med flera. Konferensen är öppen för verksamma vid samtliga högskolor/universitet i Sverige. Fram tills den 28:e februari är det möjligt att skicka in abstract och det kommer finnas 8 olika huvudteman på 3-dagars konferensen. Keynote speakers från Norden, Storbritannien och Kanada kommer delta. 

Läs även andra bloggares åsikter om universitet, pedagogik, högskola, student, teknologi, digital native, plagiat, nu2010

Folk mittemellan - arkeologisk avhandling

Jag omges av en mindre störtflod av intressanta arkeologiska avhandlingar som är på väg mot disputation med stormsteg. Tidigare i veckan beskrev jag Thomas Erikssons avhandling om bronsåldern, men dagen innan han försvarar sin avhandling kommer Charlotta Hillerdal respondera på sin:

People in Between. Ethnicity and Material Identity - a New Approach to Deconstructed Concepts.

Lottas avhandling diskuterar identitetsskapande processer hos folk i historisk tid, samt hur detta samverkat med den syn på vad folk och etnogenesis är inom historisk och arkeologisk forskning under 1800- och 1900-tal. Vi dras fortfarande med sviterna av ett synsätt inom både forskning och allmänhet att folk är fasta, tydliga grupper med någon sorts autentisk essens som kan spåras årtusenden tillbaka i tiden. För arkeologer har detta ofta inneburit problem då de försökt frigöra sig från gamla kulturhistoriska förklaringsmodeller av förhistorien där krukor och yxor blir synonyma med biologiska grupper.

Lotta har tagit tre intressanta exempel som utgångspunkt för sin diskussion:

Varjagerna: I delar av västra Ryssland finns stora mängder materiella lämningar från vikingatiden som starkt påminner om det vi hittar i Sverige. Arkeologer, historiker och lingvister har diskuterat och debatterat detta sedan 1700-talet, inte sällan med mycket politiska och nationalistiska övertoner.

Métis: I Canada fanns i början av koloniseringen mycket intensiva och etablerade kontakter mellan franska pälsjägare/handlare och lokala indiangrupper. En hel de av fransmännen gifte sig med indiankvinnor och över tid kom dessa grupper att se sig som ett eget folk med eget språk, klädedräkt, traditioner. Den uppfattningen delades inte alltid av staten då de i deras ögon var ett blandfolk - inte "ursprungliga". Men Métiserna har trots detta och stor fattigdom hållt sin identitet levande ända upp i nutid.

Ruhnu (Runö): Utanför Estlands kust ligger denna lilla ö som enligt historiska källor haft en svensktalande befolkning sedan medeltiden åtminstone. Ösamhället har haft en mycket självständig ekonomi och ett särpräglat kollektivistiskt ägosystem. De har under de senaste två århundradena fått bli symboler för mer eller mindre romantiserade koncept om svenskhet.

Lotta avslutar med en diskussion kring de äldsta skandinaviska städerna Ribe, Kaupang, Birka och Hedeby. Hon argumenterar för att en central kungamakt troligen inte var lika viktig som en lokalt formad självständig identitet av själva stadsbefolkningen. Även om vi idag ser dessa städer som grundplåten i framväxande nationalstater så behöver den dåtida befolkningen inte alls ha uppfattat sig som ett center för en större befolkningsgrupp, utan snarare sett sig själva som annorlunda, separata.

Lotta har lite erfarenhet av att vara mellan identiteter - hon är antagen som doktorand vid Södertörns Högskola, men enligt regelverket måste hon examineras vid ett universitet och det är då Uppsala universitet. Trevligt nog för oss som doktorerade där har Lotta de senaste åren varit en del av vår arbetsplats och en aktiv deltagare i våra seminarier.

Opponent är Neil Price, och disputationen sker fredagen den 4:e december kl 13 i Geijersalen, Engelska Parken Humanistiskt Centrum, Uppsala

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, etnicitet, historia, avhandling, uppsala universitet, södertörns högskola, varanger, Estland

Tekno-ologiskt

November lider mot sitt slut och vi lider med henne (fast idag fick jag faktiskt lite solglimtar). Om jag ska ge ett tema för min vardag denna månad får det nog bli Teknologi. Jag skaffade mig en ny mobil med 3G och touch screen och sociala medier och för en som de senaste 6 åren levt med en och samma Nokia som på sin höjd kunde sms:a så var det som att ta klivet från häst och vagn till att köra automobil: Svindlande kul och samtidigt åksjukeframkallande.

SULF-stämman handlade om universitetslärarnas nya utmaningar med digital teknologi både i föreläsningssalarna och de allt talrikare nätkurserna. En hel del intressant, inte minst om hur långt lärarnas upphovsrätt sträcker sig. Som så ofta hamnar diskussionen ofta mellan "de frälsta" och "ludditerna". Ett par problem som jag ser är att man dels underskattar problemen med att få studenterna att dra nytta av de digitala verktyg man erbjuder, dels faktiskt överskattar deras allmänna kunskap och kompetens inom detta område. Ofta kan de vara extremt duktiga och kunniga på vissa aspekter av sociala medier, men helt bortkomna med ett vanligt ordbehandlingsprogram. Förkunskaperna skiftar också markant och detta kommer snarast öka. De som kommer från hem med datorintresserade föräldrar kommer ha ett enormt försprång över de andra. Att tro att grundskolan kan täcka upp i den utsträckning som behövs är naivt - isåfall behövs hundratals miljoner till extralärare.

På det temat: Neuroanthropology tipsar om en del bra nya blogginlägg i teknologins tema, som t.ex Erkan Saka, lektor vid Istanbul Bilgi University, som listar gratisprogram och webbaserade hjälpmedel för studenter.

Jo - jag har börjat Twittra också... Jag kombinerar viss skepsis mot nymodigheter med extrem svaghet för grupptryck och skapade till slut ett konto. Har hittat en hel del intressanta personer, myndigheter och kulturinstitutioner att följa. Savage Minds hjälper till med en lista över antropologer som twittrar och meddelar att AAA efterfrågar potentiella twittrare för den kommande konferensen. Det twittras på konferensen min sambo just nu besöker (fast allt för sporadiskt för min smak).

Apropå skepsis och grupptryck så har jag efter att först fattat beslutet att Våga Vägra Google Wave tiggt en invite från de som ligger lite mer i bräschen (typ samma mänskor som fick mig att börja twittra: Johan, Lars, Micke - det här sker på ert ansvar). Ska man klanka ner på nåt borde man ju pröva på det först - det säger jag i allafall till mina barn när de vägrar smaka på maten.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, teknologi, open access, universitet, undervisning, twitter, google wave

Vad dukade man med på bronsåldern?

I helgen bevittnade jag hur en kollega blev filosofie doktor och passade då på att plocka upp ett exemplar av nästa avhandling som är på gång:

Thomas Eriksson: Kärl och social gestik - Keramik i Mälardalen 1500 BC - 400 AD

Thomas avhandling kommer utan tvekan bli ett standardverk för alla som intresserar sig för Sydskandinavisk bronsålders- och järnålderskeramik framöver. Det är ett imponerande storverk med grundlig genomgång av allt från stora grova förrådskärl till små tunnväggiga polerade dryckesbägare. Poängen med avhandlingen är inte bara att gå igenom de olika typer och uppsättningar som finns och hur dessa förändras över tid, utan i än större utsträckning diskutera vad detta kan säga oss om de dåtida samhällena och deras interna förändringar och externa kontakter runtom Österjön.

Försök inte tigga exemplar av mig! - jag är inte solvent nog att skicka tegelstenen med posten och jag tror dessutom det är bäst att Thomas själv får ha lite kontroll över distributionen. Kontakta honom direkt, eller institutionen som har en del till försäljning eller dyk upp på disputationen där man ofta kan knipa åt sig ett eget ex alldeles gratis.

Den går av stapeln lördagen den 5:e december kl 13.00 i Universitetshuset i Uppsala, sal X. Opponent är Lotta Fernstål från Historiska museet.

Abstract:

The thesis aims to study the pottery of the Bronze Age and Early Iron Age societies in Eastern Central Sweden (Uppsala and Västmanlands counties). The basis of the thesis is the material from c. 70 sites in the region. The majority are rescue excavations. The focus is on the function of the pottery, both technically and socially. It is a long-term study where changes in the traditions of handicraft are important. The handicraft is studied by analysis of ware, surface treatments and vessel forms. Lipid analyses have been made to determine probable functions of different vessels. The vessels are regarded as parts of different services or assemblages. The composition of the service is considered to be a signifying the complexity of the table manners. The proportions and degree of the restrictedness of the vessels are seen as an indicator of the table manners were meant to be individual or collective.

The Bronze Age tradition seems to have been a more collective way of feasting with a service with unrestricted vessels for drinking- and eating. This tradition, influenced by continental ideas, disappears on the transition to the Iron Age. The entire tradition of making and handling with pottery was undergone radical changes around 500 BC. The causes to this change and others are discussed. A multiple causal explanation is presented with ideological, social, economic and climatic causes. The tradition with feasting including more elaborate ceramic vessels reoccurs later on during the Roman Iron Age. The different ideological backgrounds to the traditions of feasting are considered.

External influences are considered. They are seen in terms of course of invention, implementation and finally the transformation to tradition. Influences from Central and Eastern Europe are discussed and dated. During some periods external influences are few or even lacks. This is discussed and also the problem with connections between morphological traits and pottery styles versus ethnicity. Thin-section analyses of the pottery are used to investigate if imported vessels are to be seen.

The pottery in the graves is studied. The analysis indicates that graves seldom contain remains of entire vessels. The causes behind this phenomenon are discussed. The occurrence of different types of vessels in the graves are studied and correlated to gender. Eschatological causes are argued to be an important reason for choice of material. Pottery in cremations versus inhumation graves are separated due to different conditions for performing rituals. Ceramic vessels in inhumation graves during the Roman Iron Age are rare compared to other regions. The use of drinking vessels seems to have been more exclusive during the period.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, bronsålder, järnålder, keramik, avhandling, disputation, uppsala universitet

Tre notiser: Klimat, samtidsarkeologi och jobb utlyst

Tre korta noteringar:

Fredrik Charpentier Ljungqvist, doktorand i medeltidshistoria vid Stockholms universitet, gav i höst ut en bok om klimatförändringar de senaste 10.000 åren: Global nedkylning - Klimatet och människan under 10 000 år . Han håller ett föredrag nu på torsdagen den 26:e november på Historiska museet kl 18. Föredraget är gratis, men man ska anmäla sig i förväg för att vara säker på att få biljett.

Riksbankens Jubileumsfond har pungat ut 35 miljoner till en forskargrupp ledd av Hans Ruin vid Södertörns Högskola: Tid, minne, representation. Projektet syftar till att ge perspektiv på hur historieberättandet har förändrats över tid och påverkats av olika strömningar. Mats Burström, professor i arkeologi vid Stockholms universitet, medverkar i gruppen med ett forskningsprojekt; "Det recenta som arkeologisk kategori, problem och möjlighet"

Fredrik Svanberg vid Historiska museet har också fått bidrag beviljat av Jubileumsfonden för sitt projekt Huvudjägarna, Museum Anatomicum och samlandets sociala dynamik


Slutligen söker Regionmuseet i Kristianstad efter en VD till ett nystartat bolag för uppdragsarkeologi. Sista ansökningsdag är den 6.e januari och man kan läsa mer här.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, klimat, stockholms universitet

Det Gamla Uppsala avhandlat och klart

Disputationen skedde i universitetshuset. I betygsnämnden satt Birgit Arrhenius (laborativ arkeologi), Jan Lindegren (historia) och Frands Herschend (arkeologi). Stig Welinder var opponent.

I lördags disputerade Magnus Alkarp på sin avhandling Det Gamla Uppsala: Berättelser & metamorfoser. Magnus har själv grävt och undersökt delar av platsen, men avhandlingen är framförallt en studie av hur platsens politiska, religiösa och ideologiska betydelse växt fram och förändrats under historisk tid. Han har främst valt ut personer och händelser under 1600-talet, 1800-talet och första halvan av 1900-talet. Det rör sig inte bara om "the usual suspects" som Olof Rudbeck och Sune Lindqvist, utan ett imponerande galleri av präster, ambassadörer, myndighetspersoner, bönder, lurendrejare och brunskjortor och många, många fler som på ett eller annat sätt skapat och påverkat bilden av Gamla Uppsala. I förlängningen handlar avhandlingen till stor del om hur skapandet av nationsbilden och arkeologin som forskningsämne gick hand i hand.

Magnus arbete inbegriper en hel del ordentligt grävande i arkiven (kanske mer så än i jorden) och det finns flera justeringar och tillrättaläggande av vad vi tidigare trott om hur teorierna kring hednatemplet kom till. Magnus är sedan tidigare författare med god vana av att skriva skönlitterärt så boken är til skillnad från de flesta akademiska alster av motsvarande dignitet mycket läsbar även för de som inte är inskolade sedan tidigare.

Opponent var Stig Welinder som uttryckte glädje och fröjd över boken både i termer av dess gedigenhet och vetenskapliga tyngd, och i termer av hur välskriven den är. Invändningarna hade mest att göra med att det skönlitterära ibland tog över lite väl mycket, vilket kunde innebära lite färre referenser och tydliga källhänvisningar än vad en akademiker skulle kunna önska. Kommateringen var han å andra sidan nöjd med - och det händer inte ofta!

Else Nordahl, hedersdoktor vid Uppsala universitet, överlämnar en bukett till Magnus Alkarp. Handledaren professor Anne-Sofie Gräslund syns till höger.

Kartmaterialet var alldeles för omfattande för att allt skulle kunna få plats i den redan ganska tjocka boken, och dessutom hade priset för tryckning blivit alldeles för högt. Magnus jobbar med att så snart som möjligt kunna lägga ut en hel del på en hemsida som ska ses som ett komplement till texten.

Andra bloggar om: arkeologi, historia, avhandling, Uppsala universitet, Gamla Uppsala, nationalism

Gyllene skatter och Hominider från Georgien

Imorgon öppnar Medelhavsmuseet en tillfällig utställning med guldsmycken och konstskatter från Georgien från århundradena före Kristus. För de flesta som ens känner till Georgien så brukar man associera till en lite utbrytar-republik som är i ständiga konflikter med Ryssland. Och som födelseort för Stalin. Den känns avlägsen, inklämd mellan de två karpatiska bergskedjorna i norr och söder och med Svarta Havet i väster. De hellenska grekerna däremot kände landet under namnet Kolkhis och enligt legenden var det där Medea och det gyllene skinnet fanns att finna. Det finns åskilliga antika lämningar i västra Georgien, från gudastatyetter i brons till riktiga teatrar. Om det känns lite konstigt ska man ta en titt på en karta och då inser man snabbt att som så ofta i förhistorien så är det vattnet som förenar, medan land separerar. Svarta Havet var som en nod i nätverken som gick öster, väster, norr och söder.

David Lordkipandize föreläser om de Homo erectus-kranier man hittat vid Dmanisis i Georgien. Naturhistoriska Riksmuseet 20:e november 2009. (Foto: Åsa M. Larsson)

Den som inviger utställningen ikväll är David Lordkipanidze, chef vid Nationalmuseet i Georgien. Jag träffade David för 13 år sedan då jag hade privilegiet att få resa lite i detta helt makalösa land (med makalöst god mat dessutom). Jag var där med en annan osteologistudent och vår osteologilärare för att delta i några veckors volontärgrävning i ett schakt i en medeltida borg vid namn Dmanisi i sydöstra Georgien, nära gränsen till Armenien. Anledningen till att två studenter betalade (okej, fick våra föräldrar att betala) en rejält dyr flygbiljett var inte för att få gräva medeltida skräphögar. Under borgen, under bronsålderslämningar, låg något alldeles fantastiskt. Ett ovanligt välbevarat lager med ben som var över 1,5 miljoner år gammalt. Bland dessa ben hade några år tidigare en hominid-käke hittats, troligtvis från en Homo erectus - fast den såg ovanligt primitiv ut.

Även om kranierna är välbevarade så är de lite deformerade av all tid i jorden, så det är inte helt lätt att avgöra vilka skillnader som är signifikanta gentemot andra hominid-kranier. Roligt nog var en skalle med bevarad underkäke närmast helt utan tänder och tandsocklarna hade växt igen vilket visar att han levde en lång tid efter det att han blev tandlös. Det tyder på ett omhändertagande inom gruppen. (Foto: Åsa M. Larsson)

För att göra en lång och komplex historia kort så fick jag tyvärr gräva ganska lite (fast jag hittade en snygg rovdjurstand från ett stort kattdjur som troligtvis var lejon men jag tänker hävda att det var en sabeltandad tiger i alla fall), och den mesta tiden lades ned på exkursioner och museumbesök (som var fantastikt kul det med, även om det inte är lika kul som att gräva). Åren därpå, när man kom lite längre ned i lagret, hittades skalle efter skalle av en hominid som var mer utvecklad än Homo habilis, men mindre och med lite mindre hjärnkapacitet än de Homo erectus vi är vana vid. Fast erectus är en långlivad och lyckad hominid så det finns stora variationer.

David var under min vistelsetid mest upptagen med att med intensiv diplomati hålla vissa egon från att hamna i total konflikt och skapa en internationell incident. Trevligt nog fick han mer möjlighet därefter att fokusera på dessa fantastiska fynd som numera är de erkänt äldsta Hominidfynden utanför Afrika. Så Naturhistoriska riksmuseet tog tillfället i akt att se till att han höll en presentation av dessa nu på fredagen, när han ändå var i landet. Föredraget var mycket allmänt hållet, och den lilla klunga osteologer som satt där fick väl inte riktigt sitt lystmäte mättat, men det var kul ändå att se bilderna. Fynden är troligtvis mellan 1,8-1,75 miljoner år gamla utifrån dateringar av de vulkaniska lagren som finns både över och under dem. Under denna tid var området en kombination av savann och gles skog med noshörningar, strutsar och allehanda kattdjur (inklusive megantherion - den sabeltandade katten). Och så dessa hominider. Lite stenredskap har hittats i flodbädderna, det rör sig om en tidig variant av Oldowan vilket innebär ganska osofistikerad tillslagning av kärnor för att skapa skärredskap.

Man kan läsa mer om Dmanisi på deras egen hemsida. Som så ofta tar tyvärr diverse politiska och nationalistiska känslor över när det gäller så pass unika fynd. Det är lite smärtsamt att de valt att kalla Dmanisi för "the cradle of the first Europeans". Att det finns diverse förmildrande omständigheter kring detta behov att knyta an till Europa, med tanke på dagens levande konflikter, så vill jag införa ett globalt embargo mot begreppet "vagga". I detta fall är det ungefär så missvisande det bara kan vara dessutom, då det inte finns något som indikerar att den erectus som levde i området under denna tid är den gren som gav upphov till de första Homo sapiens. Tvärtom är det osannolikt med tanke på att det i Afrika finns hominider som är långt mer troliga kandidater. Dmanisi är en för paleoantropologer helt fantastisk plats, och oerhört viktig när vi försöker kartlägga de tvåbenta människoaporna. Det behövs inga gimmicks för att sälja in det.

Kanske är det också en konsekvens av vad David själv påpekade i sin föreläsning, till auditoriets stora munterhet.

"Unfortunately there are more paleoanthropologists than fossils"

Och paleoantropologer behöver mat på bordet och tak över huvudet.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, antiken, Georgien, hominider, Homo erectus, Dmanisi

Gamla och nya skelett i garderoben

Det har varit åtskilliga diskussioner och debatter och bråk och försök till medling när det handlar om mänskliga kvarlevor i museernas magasin. Å ena sidan finns inget som intresserar och fascinerar oss mer än just mänskliga lämningar när vi vandrar genom museiutställningar. Å andra sidan kan en hel del av dem vara uppgrävda under ganska konstiga eller rent av kriminella omständigheter. Ibland kan insamlingen ha skett lagligt när det begav sig, men ändrade politiska förhållanden har gjort det ohållbart att ha dem kvar.

Sveriges Radio och Svenska Dagbladet skriver idag om de Hawaiianska kranier som återbördas från det Historiska museet. Om någon vecka komemr maoriska skelett återbördas från Etnografiska i Göteborg. På samma gång håller britterna på att återlämna maoriska kvarlevor till representanter från detta folk.

Nu rovgrävdes inte bara skelett utan även artefakter friskt av mer eller mindre peningahungriga och berömmelsesökande individer. En tragisk konsekvens av de oftast slarviga och enkelspåriga grävningarna är att det allra värdefullaste ur arkeologisk synpunkt - kontexten, sammanhanget - gick förlorat. Ur vetenskaplig synvinkel är dessa föremål fråntagna en stor del av det värde de borde ha, även om man får behålla dem.

Att problemet med denna typ av aktivitet inte alls är något i det förgågna kan vilken museintendent, antikvarie och arkeolog som helst upplysa om. Den globala handeln med förhistoriska föremål omsätter mångmiljonbelopp. Längst ned i kedjan finns fattiga och desperata individer som får ihop till sin överlevnad genom att spränga tempel och gräva sig igenom gravfält. Högst upp i kedjan sitter inte sällan extremt rika samlare som skaffar sig renommé, inflytande och lyskraft genom att äga dessa ting. Genom att antingen vända dövörat till eller medvetet bidra till finansieringen ser de till att beröva än fler länder sitt kulturarv samtidigt som de gärna framställer sig som konstens beskyddare.

En extremt oroväckande nyhet har nu sipprat ut från England där ett antal ovärdeliga arameiska böneskålar som funnits i privat samlares ägo men varit utlånade till UCL med största sannolikhet visat sig varit plundrade från Irak. Det är inte det mest oroande: den utredning som visade detta och som klandrade både samlaren och universitetet för i bästa fall kriminell naivitet har belags med juridisk munkavle och allt har sopats under mattan. Men nu börjar allt fler tips läcka ut och Colin Renfrew (en av Europas främsta arkeologer) är en av de som öppet uppmanar Iraks regering att formellt kräva skålarna tillbaka.

förutom det rent etiskt förkastliga så kan man notera att pengarna säljarna fått för föremålen troligen gått till att köpa vapen och understödja allvarliga oroligheter.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, antropologi, osteologi, etik, skallar, museum, antikviteter, Irak, Storbritannien, Historiska museet

Praise Step-Hen Free, Praise the TWOMF!

Dyrkansvärd!

Läs även andra bloggares åsikter om Stephen Fry, Twitter, video, humor

Arkeologer om upphovsrätt och världens undergång

Arkeologins bästa egenskap är att den ger perspektiv på saker och ting. Mänsklighetens tid på planeten är antingen mycket kort (ur en geologs perspektiv) eller mycket lång (ur en politikers perspektiv). Eftersom så mycket omkring oss bedöms och värderas ur förutfattade meningar om vad som är 'naturligt', uråldrigt, nytt, självklart, ovanligt osv så kan arkeologin spela en viktig roll att ifrågasätta den ofta skakiga grund dessa övertygelser vilar på. Att arkeologer är användbara även i något så modernt som diskussioner kring digital delning av information kan man läsa om på Mathias Klangs blogg. På FSCONS 2009 nu i helgen höll arkeologen och linux-entusiasten Mikael Nordin ett föredrag om kulturell förändring och informationsspridning ur ett stenåldersperspektiv.

I samband med den nya katastroffilmen 2012, och den utan tvekan annalkande stormen av masspsykos och hysteri inför året som enligt vissa läsningar av Mayakalendern ska innebära slutet för oss alla, så har mayanisten och arkeologen Johan Normark tagit sitt ansvar och tåtat ihop The 2012 Circus for Dummies på sin blogg. Läsvärt och kul.  

Själv är jag lite klen i huvudet efter C G Ojalas disputationsfest igårkväll, så en presentation av avhandlingen och disputationen får vänta. Måste ha varit något fel på det torkade renköttet...

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, 2012, mayakalendern, internet, copyright, FSCONS

Tre trevliga nyheter fredagen den 13:e

1. En totalt supergullig liten vikingatida silverfigurin har hittats vid Lejre i Danmark. Arkeologen som tog hand om fyndet tolkade den av förklarliga skäl som Oden, men Martin Rundkvist har ett par tänkvärda invändningar och en alternativ tolkning. How queer!

2. Riksantikvarieämbetet har hamnat på tidningen Internetworlds topp 100-lista över landets bästa webbplatser. Ett föredöme för svenska myndigheter låter motiveringen. Instämmer.

3. Archaeological Institute of America och Center for American Archeology (CAA) har inrättat ett nytt bokpris för arkeologisk populärlitteratur för att uppmärksamma de som hjälper till att sprida kunskap om förhistorien till allmänheten: The Felicia A. Holton Book Award for popular, non-fiction in archaeology. Nomineringen är öppen till 1:a februari 2010.

Läs även andra bloggares åsikter om internetworld, arkeologi, vikingatid, Lejre, Oden, Freja, populärvetenskap

OA och Newtons första lag

Newtons första lag, lagen om tröghet/inertia, är även en sociologisk förklaringsmodell:

En kropp förblir i vila eller i likformig rörelse så länge inga yttre krafter
verkar på kroppen

Det finns en inneboende tröghet mot alla former av förändring, vare sig det gäller individer som måste förändra sina arbetsrutiner eller stora kollektiva enheter som ska ändra riktning. I grund och botten är det vettigt, att handlöst kasta sig in i allehanda nymodigheter och agera vindflöjel för varend trendig bris leder lätt till totalt sammanbrott på en arbetsplats. Alla ny idéer är inte bra idéer - eller iallafall inte bättre än det som redan finns. Men förändring måste ske ibland och det svåra är just att få den jättelika klumpen i rullning - med lock, pock och hot om våld (eller indragna bidrag). När ett visst momentum uppnåtts börjar saker och ting ske allt snabbare, nästan av egen kraft (typ rörelseenergi)

Det är precis det jag tycker mig se i frågan kring Open Access inom vetenskapen och forskningen. Hög tid dessutom, vi var på väg att bli helt tillplattade av kommersialismens monsterboll som dundrade ned för slänten med jet-motorer i baken. Det började utomlands med att Harvard och flera tunga universitet slog fast att forskning som bedrivs inom deras väggar och finansieras av deras verksamhet måste göras tillgänglig i öppna databaser. Nu i oktober slog Vetenskapsrådet fast att

För att få bidrag för forskning kräver Vetenskapsrådet nu att forskarna
publicerar sitt material fritt tillgängligt för alla. Allmänheten och andra
forskare ska ha fri tillgång till allt material som finansierats av allmänna
medel.

VR står för en stor andel av de bidrag som ges till forskare och det här är en otroligt viktig princip. Allt fler universitet börjar nu aktivt använda DiVA (Digitala Vetenskapliga Arkivet) för att ladda upp både avhandlingar och artiklar. Jag väntar dock fortfarande på den dag då Sveriges samtliga universitet tar samma principiella ställningstagande som Harvard.

CODEX - regler och riktlinjer för forskning


Läs även andra bloggares åsikter om open access, publicering, universitet, vetenskapsrådet, vetenskap

Språkråd, livsråd

Jag lever i ett konstant tillstånd av förändring - smått såväl som stort. På studentkåren där jag numera arbetar sliter man hårt med att få upp en ny och förbättrad hemsida i december - ny struktur och delvis ny information. Kan inte låta bli att minnas hur jag under minst 5 år slet med och tjatade på att arkeologiska institutionens hemsida vid Uppsala universitet skulle förbättras så att den åtminstone inte såg ut som en 90-talsprodukt. Den är fortfarande inte fixad. Det går tydligen snabbare att skriva en avhandling än att fräscha upp en hemsida i universitetsvärlden.

Fast det är väl viljan och intresset som saknas, inte förmågan. På kåren saknas varken vilja eller intresse eller förmåga trevligt nog, fast man har varit vettig nog att också ta in professionell hjälp utifrån för själva kodskrivandet. Vi som sitter på arbetsrummen ska under de kommande veckorna försöka kopiera över det som ska bevaras från den gamla hemsidan och skriva till det som behövs. Och särskilt se över informationen på engelska dessutom.

Till vår hjälp har vi bland annat fått ta del av TT:s råd för textskrivande. Ett 85-sidigt dokument som jag finner vara lika fascinerande som en hel roman (är lite knäpp på det viset). Mestadels är det rent konkreta och handfasta råd, men ibland blir det närmast filosofiskt:

Människor avlider eller omkommer. Det gör däremot inte djur, de dör.

Se där en master-uppsats serverad på fat.

Absolute Gräv vol 1

På Arkeologiforum nyligen kom Morran på den briljanta idén att efterfråga ett Soundtrack of Gräv - den grävande arkeologens låtlista. Många förslag trillade in, mer eller mindre oroväckande. Morran själv förordade Nick Cave & The Bad Seeds - Dig, Lazarus, Dig. Gorm föreslog Faith no more - Digging the grave, där både låtens och bandets namn passar osedvanligt bra för en utgrävning. Jasaw erkände att han döpte sin licentiatsavhandling efter Iron Maiden-låten Caught Somewhere in Time och var kanske bara lite bitter när han föreslog ett annat IM-alster kallat Wasted Years som alternativ. Micke hittade den utmärkta Dig Up Her Bones med Misfits. Lars kontrade med Dirt med Lou Reed. Och många fler förslag fanns - kolla in själva.

Magnus påpekade dock att den perfekta skivan redan skapats: Samlingsskivan Archaeology av the Rutles. The Rutles var en parodi på The Beatles skapad av Eric Idle och allt som innehåller en eller flera av Monty Python-gänget utses automatiskt till segrare i alla arkeologiska sammanhang. 

Men jag måste ändå påpeka att det amerikanska barn-programmet Sesam fyller 40 år denna vecka och måste därför lobba lite för min absoluta favorit Oscar the Grouch och hans sång om hur mycket han älskar sopor. För mig är Oscar arkeologins globala maskot.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, musik, humor, video, sesam