torsdag 26 juli 2012

Döden, del 1

Semester och död går hand i hand, det är under denna period var och varannan svensk ligger med en deckare på stranden eller i hängmattan. Deckargenrens bestående popularitet tror jag beror till stor del på att det i grunden är moraliska narrativ med en förväntad ark och ett tydligt avslut (som det sedan kan experimenteras med). Död, mord, ställer allt på sin spets. Det är i döden livet återspeglas i bjärt kontrast. Därför blir den sista vilan också en intressant fråga, vad vi gör med våra döda. Det är något som intresserar arkeologer i synnerhet och i förhistorien ser vi en uppsjö olika sätt att hantera de döda - en del som nog verkar extremt märkliga för dagens svenskar.

Häromdagen lyssnade jag på ett inslag i P1 Morgon om de konflikter som uppstår mellan svenska och myndigheter när allt fler vill kunna dela på askan av sina döda och gravsätta dem på olika platser. I svensk lag är detta förbjudet, annat än för buddhister och hinduister (för vilka det är en del av religionen och traditionen sedan gammalt) eller vid synnerliga skäl. Ett sådant synnerligt skäl var nu gravsättningen av askan från en ung kvinna som dött och kremerats i USA, men vars familj också bor här i Sverige. Först hade de fått avslag men nu fick de tillstånd.

Lagen om att hålla askan komplett kommer nog delvis från myndigheters önskan om ordning och reda, dels från våra egna kristna traditioner om kroppens individualitet. Det är införandet av kremering som delvis brutit ned de föreställningarna hos oss (de flesta skulle nog dra sig för att stycka upp kroppen i olika delar och begrava på olika platser). I denna brytning i värderingar hamnar enskilda ofta på kollisionskurs med myndigheter som agerar långsammare och utifrån andra hänsyn än individens – på gott och ont.

Brända ben från likbål
Ben från gravfältet i Gamla Uppsala. Så här ser resterna egentligen ut efter en grundlig kremering, aska blir det först efter det att de mals ned. (Foto: Emma Sjöling)


Intressant nog är uppdelning av kremerade rester mycket vanligt under bronsåldern (då likbränning slog igenom på allvar) och även under större delen av järnåldern. Det tog ett tag för arkeologerna att komma underfund med detta, förstå implikationen av att så många bengömmor under stensättningar och högar enbart innehöll ett par få ben, medan andra innehöll långt mer. Det finns andra förklaringar, såsom bevaringsgrad, men numera är vi överens om att det i de allra flesta fall så representerar dessa nedläggningar bara en liten del av resterna från bålet. Huruvida resten är nedlagt under liknande gravöverbyggnader eller om man gjort annat med dom (bakat bröd?) må vara osagt.

Frågan kvarstår: bör vi lätta upp reglerna mer så att folk idag kan dela upp askan på flera platser och vad får det i så fall för konsekvenser i långa loppet? Finns det juridiska problem med att ha flera gravplatser för en död?

Lästips: Tidskriften Urminne har kommit ut med ett nytt nummer, med en artikel av nyligen bortgågne Tore Artelius om gravskick i Småland.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,