Gästbloggar på Vetenskapsrådets nättidning Curie

Om du blivit bloggbiten är det inte lätt att blir frisk - på sin höjd kan man försöka hantera sitt missbruk så att det inte raserar jobb och familjeliv. Så när jag blev erbjuden chansen att gästblogga några månader för Vetenskapsrådets nättidning Curie hade jag inte karaktär nog att säga nej. Det är ju bara för några månader, och bara en 2-3 inlägg per månad... Det kan jag väl hantera?

Hursomhelst - första inlägget är nu publicerat. Ett kåseri inspirerat av julklapps-karusellen och den emotionella minfält det lätt kan skapa. Varför blir det så stort det där med att ge eller inte ge något, eller att få något som är mer värdefullt än du ger bort? Vem bryr sig?
Vi! Vi människor bryr oss! Och det lär vi nog aldrig sluta med...

Vetenskap och social media

Förra tisdagen fick jag uppleva Göteborg i högsommarväder och dessutom delta i ett intressant seminarium om vetenskapsjournalistikens framtid och forskningens behov av att kommunicera. Intressant som sagt, men samtidigt lite deprimerande (vilket även Jan-Olov Johansson noterar). Vi vet alla att villkoren för media generellt hårdnar, men det verkar tyvärr som om vetenskapsjournalisterna som länge fört en kamp i motvind känner av snålblåsten extra mycket. Åtminstone i allmänna medier: SvD har lagt ned sin vetenskapsredaktion och Karin Bojs på DN måste numera bära nästan all rapportering på egen hand, som hon själv berättade om på seminariet. Medias heliga treenighet består i nuläget av Nyheter, Sport och Ekonomi - och de underavdelningar som kan tänkas leverera vissa annonsintäkter: Kultur, Hem & Fritid, Nöje.

Själv pratade jag utifrån forskarnas och vetenskapsförmedlarnas synvinkel och framförallt diskuterade jag i vilken mån bloggande kan vara en stor tillgång både för enskilda forskare och även för vetenskapsjournalister. Allt det där som de senare klagar på att de förra är - oåtkomliga, svårbegripliga, fientliga, hemlighetsfulla - allt det hjälper bloggen till med att träna bort i min mening. Det ger oss en möjlighet att öva, öva och åter öva på att kommunicera och förmedla, det skapar en plattform och ett digitalt arkiv, det låter oss visa upp processen bakom tolkningarna och det ger andra en möjlighet att kommentera, fråga och debattera. Vetenskapsjournalister har ibland inför mig uttryckt en viss skepsis inför bloggarna, som delvis utgör en konkurrent i publicering av resultat och nyheter. Men det är en kortsynt inställning. Det visade inte minst The Guardians vetenskapsjournalist och webbredaktör Alok Jhas fantastiska presentation av hur de jobbar med sociala medier och att knyta till sig duktiga bloggare.

Jag skulle önska att vi inom en snar framtid får se likadana satsningar inom svensk media. Waldemar Ingdahl har skrivit ned lite reflektioner kring dagen, och uppmanar oss att våga vara nördiga. Jag instämmer till fullo! Henrik Brändén var en av initiativtagarna till dagen och han har en hel del klokt att säga om vad som togs upp under seminariet och om framtidens vetenskapsjournalistik.

Här är min presentation, den och ett par snarlika finns uppladdade på SlideShare. Den fick bli lite hårdrensad på alla bilder som kunde innehålla logos eftersom UR filmade seminariet. Vet inte om det kommer bli någon sändning av det dock, vi får väl se.

Uppdatering: Missade att Tomas Lindblad också hade skrivit en bra genomgång av seminariet!

Research blogs

View more presentations from Åsa M Larsson

Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, forskning, vetenskapsbloggar, blogga, förmedling, tredje uppgiften, journalistik, media, vetenskapsjournalistik, populärvetenskap

Vetenskapsbloggar på fri fot

Stockholms universitet utmärkte sig länge genom att vara det enda svenska universitet som hade ett officiellt bloggverktyg. Inte minst gick rektor Kåre Bremer i bräschen genom att vara en hyfsat aktiv bloggare och gav genom detta en viss inblick i hur en högskolas verksamhetsår ser ut. Fördelarna med att ha denna plattform var att det gick att samla information enkelt om vilka vid lärosätet som bloggade. Nackdelen var att det är svårt för ett stort lärosäte med relativt små IT-resurser att lägga den tid och energi som krävs för att utveckla verktyget över tid. Många bloggar var dessutom inaktiva, det var svårt att hitta rätt mellan allt från forskare, till administratörer till studenter, och jag gissar att det även fanns en hel del intern oro att låta universitetets logo pryda texter som man inte hade särskilt stor kontroll över. För att inte tala om kommentarerna....

Så förra året avvecklades plattformen och de som hade fått blodad tand fick leta sig vidare till andra verktyg (rektor undantagen). Trevligt nog verkar flera ha gjort detta och jag hoppas att den flexibilitet och kreativitet som Blogger, Wordpress och de övriga erbjuder kommer ge dem en extra vitaminkick! Jag blev mycket glad över att se att Geografi-professorn Mats Widgren inte tänker ge upp bloggandet, även om migreringen till den nya adressen inte varit helt enkel. På sin nya blogg har han samlat länkar till alla kollegor han har kunnat hitta på drift i bloggosfären - han tar gärna in tips på fler i förskingringen. Fredrik Charpentier Ljungqvist, doktorand i historia, håller också fanan flygande, fast han valde wordpress istället.

Jag kan förstå att det är för komplicerat för universiteten att erbjuda egna bloggplattformar, men jag tycker att de borde ha en portal på sina hemsidor där doktorander och forskare kan registrera sin blogg under ämnesdiscipliner för att göra det lättare att hitta dem. Tredje uppgiften är mer än bara en enstaka artikel i en populärvetenskaplig tidning, eller en intervju med Vetenskapsradion. Jag hoppas på en framtid full av bloggande och diskuterande forskare, tvärs över ämnesgränserna.

Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, stockholms universitet, bloggar, vetenskapsbloggar, forskning, tredje uppgiften

Ting & Tankar 2010 och Årets historiska bok

Har roat mig med att kolla igenom lite statistik för bloggen under 2010. Tyvärr har Blogger inte haft ett eget statistiskt verktyg förrän i maj i vår och den jag kört sen tidigare är inte så detaljerad. Under denna period kan jag i alla fall avläsa att det mest lästa inlägget var Skeppet som aldrig dör (290 st) vilket handlar om de senaste kontroverserna kring Ale stenar. Näst mest läst var ett inlägg som behandlade en annan kontroversiell fråga: Kulturarvsfrågan ägs inte av de främlingsfientliga (272 st). På tredje plats kom Socialisera mera? (209 st) som diskuterade hur vi använder sociala medier, beroende på om vi gör det i egenskap av individer eller företrädare för myndigheter/företag. Andra välbesökta inlägg var runan över Berta Stjernquist och Vetenskapsbloggskolan.

Folk har hittat hit mest tack vare Google, föga förvånande. Andra hjälpsamma platser har varit Facebook via NetworkedBlogs, portalen Toppblogg, Arkeologiforum, samt bloggarna Arkeologi i Kalmar och K-bloggen. Tack och bock. Antal unika besökare på bloggen per vecka (mig själv exkluderad) rör sig vanligen om mellan 600-800, med lite toppar och dalar beroende på hur aktiv jag är och vad jag bloggar om. Med 'unik' menas att en dators ip-nr endast räknas en gång per dygn. Per månad besöks bloggen vanligen mellan 2700-3700 ggr. Antal besök över lag på bloggen sedan maj månad är enligt Blogger 43979 st. Många går dock in och läser äldre inlägg som de snubblat över då de googlat ord, namn och termer.

Föga förvånande är majoriteten av besökarna från Sverige (30.704), men även från USA (3965) och Norge (2668). Jag har också fått besök från Tyskland, Finland, Storbritannien, Spanien, Brasilien och Ryssland. Längst ned på 10-i-topp listan hittar jag Danmark med endast 163 besök. Vad har jag gjort för att förtjäna detta!? Why don't you love me...?

Nu lämnar vi detta bakom oss och ser framåt. Kvantitet är inte detsamma som kvalitet, jag skulle med glädje offra besök mot fler kommentarer från mina besökare - även på äldre inlägg. Hursomhelst, den som är sugen på mer statistik kan kika in på Osteologiska Föreningens blogg som också stämmer av året som gick. De som istället vill vara med och påverka kan kika in på nättidningen Svensk Historia och hjälpa till att rösta fram årets historiska bok. Åtta värdiga nominerade slåss om er kärlek - varav en enda arkeologisk: Arkeologiska upptäckter i Sverige av Anna Lihammer. Lite ledsen är jag att Hans Furuhagens Bibeln och arkeologerna inte kvalade in, men det visar bara hur vital utgivningen ändå är.

Vilken tänker ni rösta på, och vilken borde ha nominerats?


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, böcker, bloggar, 2010, vetenskap, statistik

Relativ resa: nå ut, nå fram

På pendeln till Stockholm för en kurs har jag äntligen tid och ro att blogga lite. Ungefär det enda positiva man kan säga om den prövning resan har utvecklats till de senaste åren. En påminnelse om skillnaden mellan avstånd mätt i meter och avstånd mätt i tid. Allt är relativt som sagt. Under somrarna brukar vi ta segelbåten ned från Skarholmen, där Fyrisån flödar ut i Ekoln, ned till Stockholm. Vi går med utombordare och tar oss förbi två broöppningar och en sluss och den resan brukar ta drygt 8 timmar. Under järnåldern lär färden ha tagit ännu längre och Sigtuna var troligen ett utmärkt övernattningsställe. Fast då slapp de i alla fall broar och kunde ro längre upp för Fyrisån. Under vendeltid kunde man även lägga till i det lilla hamnläget vid Ultuna där lantbruksuniversitetet nu stoltserar där det tidigare låg storgårdar, kultplatser och gravfält.

Göran Gruber skriver extremt bra på UV-bloggen om förra veckans stormöte för Riksantikvarieämbetets anställda. Viktiga tankar om kulturarvsförmedling och myndighetsuppdrag:

Om vi inte kan visa på en passion inför kulturmiljöarbetet och kulturarvet hur ska då de lovvärda formuleringarna i broschyrer, PowerPoint-presentationer och anföranden bli annat än tomma klyschor? Om vi själva inte brinner för området hur ska vi då förväntas vara öppna för de kreativa och gränsöverskridande idéer som är förutsättningen för verkliga samverkansprocesser?

Kunde inte hålla med mer. Framförallt måste vi själva våga tro på det vi håller på med, inte utgå från att det är en ful ankunge som måste styras ut i påfågelsfjädrar för att fånga betraktarnas intresse. Jag vet få humanister som kan säga att de jobbar inom ett fält som så snabbt och enkelt kan fånga den i grunden välutbildade och nyfikna allmänhetens intresse – om de bara ges en chans.

Hur man går till väga för att få igång det intresset och hålla det vid liv är ett problem vi brottas med oavsett ämnesval. Claes på bloggen Med öga för historien har skrivit ett mycket läsvärt inlägg om akademiskt bloggmotstånd. Han noterar det paradoxala i att Bo Rothstein som har ett uttalat patos för att engagera medborgarna i demokratiska samtal sågar bloggverktyget med fotknölarna utan att egentligen förstå hur det fungerar, eller varför det är överlägset mejlkorrespondens (som bara läses av ett fåtal invalda).

Så hur bör vi egentligen göra för att nå ut och engagera - och i förlängningen bli engagerade själva...?

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, förmedling, tredje uppgiften, humaniora, historia, kulturarv, riksantikvarieämbetet

Viloläge...

Det har varit bedrövligt tyst på bloggen den senaste veckan. Jag behövde en liten paus tror jag. Det är fortfarande lite väl hektiskt i mitt liv just nu för att jag ska orka med något långrandigt, djupsinnigt inlägg så jag börjar rehabilitera mig i liten skala. Det är extremt irriterande att inte orka med att blogga, för det har inte precis rått någon brist på intressanta saker att skriva om. I söndags upptäckte jag t ex till min förtjusning ett välskrivet debattinlägg i Svenskan om hur viktigt det är att staten ger kulturarvsinstitutionerna ett tydligt mandat att tillgängliggöra det material de är satta att förvalta och förmedla. Bollen är redan i rullning inom vissa enheter, men det är fortfarande en förhärskande rädsla att göra fel, bli skadeståndsskyldig i det hårda klimat som råder runt upphovsrätten. Jag hoppas att kulturengagerade politiker läser uppropet och hjälper oss att bli bättre på att nå ut med det otroligt rika material vi har på museer och dylikt.

En av de som signerade uppropet var Anders Mildner som även bloggar regelbundet på Svenskan om nya och sociala medier. I sitt senaste inlägg berättar han om ett seminarium i Göteborg som han deltog i idag om forskningskommunikation. Första gången jag fick upp ögonen för Anders underhållande texter var när han verbalt pucklade på forskare i allmänhet (och Lunda-forskare i synnerhet) i Sydsvenska Dagbladet. Då handlade det om forskare som gömde sig för journalister och alltid försökte bolla dem vidare uppåt i näringskedjan. Det blev upphov till en riktigt rolig debatt i bloggosfären som sedan spillde över till Medierna i P1.

Alla universitet har ett ansvar att förmedla resultat från forskning, den sk tredje uppgiften. Det är också något man blivit bättre på de senaste åren, men kanske också lite för bra på att skapa klatschiga press-release. Vi ger media vad de vill ha, men ger vi dom vad de behöver? Vad vi själva behöver?

Själv behöver jag nog lite mer laddning av mina mentala batterier innan jag orkar dra upp på takten i bloggen igen...


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kulturarv, museer, upphovsrätt, blogga, förmedling, forskning, tredje uppgiften

Åter till Göteborg...

Så sitter man här ytterligare en helg upptagen med att fixa till en powerpoint-presentation. På måndag eftermiddag stundar en ny resa till Göteborg. Men den här gången är det inte arkeologi som är temat, utan vetenskapsbloggande. Jag ska ta del i en mini-konferens som Mathias Klang dragit ihop: Sociala Medier i politisk och akademisk kommunikation.

Förutom jag kommer Martin Rundkvist, Lennart Guldbrandsson, Bente Kalsnes och Mathias själv bidra med presentationer kring bloggande, sociala medier och wikipedia - med en avslutande liten paneldebatt. Vårt symposium är egentligen en del av Mathias kurs Det sårbara IT-samhället, men den är öppen för alla som är intresserade, så titta gärna förbi om du är i närheten. Jag ser fram emot att få lära mig en hel del själv.

Fast först måste jag omarbeta en gammal presentation ganska grundligt utifrån de speciella förutsättningar som just detta tillfälle innebär. Alltid svårt att förutse vilken nivå man bör lägga sig på, oavsett ämne. När det gäller sociala medier så har det glädjande nog skett en märkbar ökning i allmänkunskaperna - samtidigt blir jag fortfarande ofta förvånad över hur kunskap som jag tror är självklar inte är det för andra. Det är faktiskt långt svårare att förutsäga än folks allmänkunskaper inom arkeologi, för sociala medier har så mycket att göra med praktik. Det är nåt man gör och deltar i, snarare än instrueras i och läser in sig på. Jag har själv stora vita fläckar i min kunskap (wiki-världen t ex), för sociala medier och nätet är en sådan otroligt komplicerad och växande organism, ständigt muterande. Vilket är en anledning till varför det är så kul.


Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, blogga, förmedling, nätet, internet, IT-universitetet, Göteborg

Stormakttidens offer och vackra bloggare

Jag väntade ganska länge innan jag läste Peter Englunds böcker om 1600-talet, trött som jag var på kungar, härförare och trupplogistik från grundskolans makalöst tråkiga historia-lektioner. När jag väl läste dom blev jag föga förvånande glatt överraskad. Vad Englund lyckas med är att förmedla en tid från högt till lågt men kanske framförallt avromantisera de fruktansvärda och i grunden meningslösa massförstörelsekrig de kristna monarkerna, adelsmännen och prästerna förde vid denna tid. Efter att ha läst Den oövervinnerlige funderade jag allvarligt på vad det måste ha inneburit rent psykologiskt för kommande generationer européer att ha genomlevt detta helvete - både de civila och de soldater som begick övergreppen mot dem och varandra. Än i denna dag varnar mammor i Tjeckien sina barn för att svensken kommer och tar dom om de inte uppför sig.

Eva Ahl-Waris tipsade via twitter om en nyhet som lyfts upp i finska medier men ännu inte i svenska. Arkeologer i polska Golancz har hittat en massgrav med skelett efter dussintals människor som dödades i samband med att Kung Karl X svenska armé attackerade slottet där i maj 1656 och innevånarna gjorde motstånd. Kropparna har uppenbart kastats ned huller om buller och närmast nakna eftersom inga dräktdetaljer har hittats. Några har krosskador på skallarna som vittnar om att man troligen slagit ihjäl en del som inte var helt döda efter striden. Fornstora dagar, sannerligen.

Jag fick en fin liten utmärkelse i veckan av Elin Boardy som har bloggen Besattheten. Hon hade själv fått utmärkelsen Beautiful Blogger (välförtjänt) och det är en vandringspokal man skickar vidare.

Följande krävs som motprestation:
♦ kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den
♦ tacka och länka till den som nominerade dig
♦ nominera sju andra bloggare och länka till dem
♦ berätta sju intressanta saker om dig själv

Så här skickar jag vidare diplomet till sju eminenta bloggare. Jag har så många favoriter så jag har valt att lyfta fram bloggar jag inte hunnit länka till och tipsa om så mycket som jag skulle önska, för de förtjänar det.

Eva Ahl-Waris med bloggen En Avdankad Akademikers Tankar. Så vidare avdankad är hon inte i mina ögonen, hon skriver bra och insatt om kultur och politik i Finland och har nyligen varit med om att dra igång föreningen Tieteen Ystävien Seura (Sällskapet Vetenskapens Vänner) som vill främja den populärvetenskapliga förmedlingen.

Nils Harnesk och En Humanists Väg Till Arbetslivet. En intressant blogg om en arkeolog som försöker få fotfäste i fältarkeologin samtidigt som han håller intresset för politik och fackföreningsfrågor (Saco-DIK) vid liv.

Fredrik Svanberg och bloggen Museum.nu på Historiska museets bloggsida, för att han inte viker undan för de svåra frågorna kring kulturarvet i samtiden. Det är öppet, diskuterande och relevant.

Esther och Karin på VA-bloggen, för att de gör allvar av föreningen Vetenskap & Allmänhets syfte att förmedla och diskutera vetenskapens syfte och mening.

Henrik Brändén, molekylärbiolog som driver en oerhört intressant blogg som diskuterar kultur och politik lika mycket som vetenskap.

Ossamenta - en svensk osteolog f.n. i England som skriver om ben och arkeologi i både gamla och nya hemlandet.

Daniel, geologen som byter blogg med ojämna mellanrum så han är inte alltid lätt att hitta. Just nu har han en mycket bra engelsk version som kallas sandbian.

Det var både lätt och svårt att välja ut de sju bloggarna. Att hitta sju intressanta saker om mig själv att berätta är definitivt svårt. Men jag gör ett försök:

1. Jag har alltid varit och kommer alltid vara en serietidningsfantast. Från svenska, franska och belgiska serier till amerikanska och brittiska superhjälte-serier. Love 'em. Och viss manga också.
2. Ville egentligen aldrig bli arkeolog. Jag skulle bli idéhistoriker och bygga på med journalistutbildning. Hade noll koll på förhistoria och ville "starta från början" vid universitetet. Kom aldrig loss.
3. Beroende av kött, skulle inte kunna bli vegetarian ens om jag ville.
4. Mest intressanta resa: Georgien, en forskningsgrävning av ett 1 miljon år gammalt paleolitiskt lager vid Dmanisi, där man hittat Homo erectus (men inte jag).
5. Läser mest bara fantasy när jag får tid över till skönlitteratur. Jag älskar kombinationen verklighetsflykt och möjligheten att utveckla moraliska och etiska frågor utan att vara bunden av "här och nu".
6. Växte upp i Familjehotellet i Hässelby Gård. Inte ett hotell men väl en samling byggnader förbundna med korridorer och gemensam restaurang för de som ville ingå i matlag. Konstruerat av Sveriges troligtvis mest vänsterradikala byggmästare Olle Engkvist.
7. Typ 90% av mina nattdrömmar är varianter av att jag tappat bort biljetten, kommit till fel plats, inte hittar fram till rätt ställe i tid. Jag kan vara världens tråkigaste drömmare.

Uppdatering: Glömde klippa in den fina bilden... Fixat nu

Läs även andra bloggares åsikter om historia, Sverige, massgrav, Polen, bloggtips

Hur får vi fler vetenskapsbloggar?

I måndags var jag inbjuden av Föreningen för Kvinnliga Forskare i Uppsala att prata lite om hur och varför man vetenskapsbloggar. Det var en enormt trevlig kväll, med härlig spridning i både åldrar och vetenskapsområden hos deltagarna. Efteråt satt vi och pratade ganska länge om allt möjligt, med fenomenal utsikt över Domkyrkan från Juridicums matrum.

Förmedling via bloggar har påtagliga fördelar som jag (inte oväntat) ser det. Men det har också vissa nackdelar - det erkänner jag. Bland fördelarna listar jag möjligheten att skapa sig en plattform på egna villkor utan att vara beroende av etablerade nätverk som ofta styr med osynlig hand inom akademin. Bloggande ska dessutom vara en dialog med omvärlden som förutsätter att bloggaren läser och kommenterar andra bloggar och artiklar i media bland annat. Det innebär en unik chans att utveckla ett helt nytt nätverk som inkluderar forskare man annars aldrig skulle komma i kontakt med, inom helt olika fält. En annan sak som jag ser som en stor bonus är möjligheten att snabbt och effektivt kunna kommentera nyheter och artiklar i media, utan att behöva ta omvägen via en redaktör som dels kan ställa krav på utformningen, dels fördröjer publiceringen med dagar när första intrycket är avgörande för läsare.

Ur forskares synvinkel är allt detta ovan guld, och lägg till det feedback från intresserad allmänhet och en chans att öva sig på att skriva på ett begripligt sätt för andra än den egna snäva kretsen och det kan vara svårt att förstå varför vi inte dränks i vetenskapsbloggar. Men det finns ju nackdelar också som sagt. Den oro som oftast uttrycks är över just kommentarer - vad händer om det bli otrevligt, kränkande? Berättigade frågor men för det mesta överdrivna då det stora problemet snarast är att få kommentarer över huvud taget.

Men beroende på vilket fält forskaren är verksam inom så kan det finnas klara problem med att ställa sig i strålkastarljuset på nätet. Juristerna t ex upplever redan nu problem med förtvivlade medborgare som hittat deras namn på hemsidan och hör av sig om ömmande fall av orättvisor som de vill att de ska ta itu med. Det är klart att många forskningsämnen berör människor mycket starkt, både ideologiskt och i vardagen. Den forskare som plötsligt finner sig hamna i hetluften som ett resultat av att hon gjort sin plikt enligt tredje uppgiften (förmedling) måste kunna lita på att få stöd, råd och uppbackning från universitetet.

Sen är det detta med tiden. Jag tycker visserligen att jag får ut enormt mycket, både emotionellt och professionellt, av att blogga men ingen bör underskatta de enorma krav som ställs på dagens forskare tidsmässigt. Det är forskning, läsning, skrivande, seminarier, konferenser, undervisning, administration och så kanske något familjeliv ibland dessutom. Om tredje uppgiften ska kunna tas på allvar måste högskolorna och forskningsstiftelserna bli bättre på att uppmärksamma och belöna de forskare som lägger ned tid och energi på det. Inte straffa dom för att de publicerat några färre vetenskapliga artiklar som ett resultat.

Slutligen, jag misstänker att osäkerheten inför sociala medier hos forskare i allmänhet, och kanske kvinnliga forskare i synnerhet, är oron att man lätt kan stämplas som oseriös och populistisk av sina kollegor. Eller helt enkelt brutit mot jante-lagen lite för mycket genom att ta plats i det offentliga samtalet.

Vad tror ni? Är det tidsbrist, okunskap, oro för att öppna Pandoras ask, eller rädsla att bli stämplad som populist som främst bidrar till att vetenskapsbloggar inte blivit en naturlig del av forskningsförmedlingen ännu? och vad behöver vi göra för att ändra på detta?

FKF har i alla fall börjat ta steget in i social media - från och med denna vecka kan vi hitta dom på Facebook. Möjligen kan det dyka upp en blogg i deras regi framöver också.


Läs även andra bloggares åsikter om blogga, vetenskap, vetenskapsbloggar, universitet, forskning, Uppsala universitet

Tjejer, ni måste höja era röster för att höras

För ett par veckor sen tog jag mig i kragen och började göra nåt åt min sorgliga hemsida som inte uppdaterats på nästan tre år då jag gick in i avhandlingskoma och inte klarade av att prata om min egen forskning. (I parentes kan jag nämna att jag ofta får frågan hur jag orkade blogga under denna tid? Det är enkelt - det var snarast en välsignelse att få skriva om annat än sitt eget bedrövliga ämne som vid det laget gjorde mig fysiskt illamående.)

Egentligen började det hela med att jag installerade Wordpress eftersom jag funderar på att flytta över bloggen till den plattformen istället. Men kombinerat med att jag inte kunde hitta CD:n med SiteSpinner för att installera på min nya netbook och att jag generellt sett minskat mina ambitioner, så tänkte jag prova att använda wordpress även som plattform för hemsidan. Det fungerade riktigt bra så jag skrotade helt sonika min gamla websajt och började bygga på den nya istället (men jag är fortfarande inte helt beslutad om hur jag ska göra med bloggen).

När jag skrev in lite länkar till webbsidor och gick igenom min blogroll här på Ting & Tankar så slogs jag igen av något som både förvånar och frustrerar mig: Det är väldigt få kvinnliga arkeologer - forskare eller övriga yrkesverksamma - som har egna bloggar och hemsidor. Det här är desto mer märkligt då det är ett väldigt enkelt medium att ta till sig, med en hel del gratis alternativ och förkonstruerade mallar så inga avancerade förkunskaper krävs. Det är också tydligt att bloggosfären i allmänhet har massor av aktiva tjejer - några av de mest lästa och inflytelserika dessutom - så det går inte att skylla på något generellt glastak. Tvärtom.

Inte heller är det så att arkeolog-tjejer av någon anledning skulle ha en pervers motvilja mot bloggande - kollektiva bloggar som finns knutna till utgrävningar och organisationer har ofta aktiva tjejer som skriver och uppdaterar och gör det jättebra.

Jag tycker inte nödvändigtvis att individuella bloggar är bäst, tvärtom kan det bli både bättre och kreativare om man är flera som hjälps åt. Men samtidigt är jag förvånad över att så få kvinnliga forskare inom arkeologin använder detta kommunikationsmedel, särskilt som vi vet att den som sitter i hörnet och väntar på att bli uppbjuden kommer få ett mycket tomt danskort. Och även om de inte vill blogga, varför inte fler snygga hemsidor som presenterar forskning och publikationer och kontaktuppgifter? Forskare idag flyttar runt mellan institutioner och arbetsgivare, varav många sällan uppdaterar sina egna sajter eller erbjuder utrymme att skriva forskningspresentationer. Varför inte slå ned några egna digitala bopålar som man vet består?

Det gäller såklart arkeologer (och forskare) i allmänhet, men jag tycker bristen på arkeolog-systrar på webben börjar bli besvärande tydlig. Och jag undrar varför? Vad är problemet? Har de svårt att se nyttan? Vet de inte var de ska börja? Är det jante-lagen att inte "göra reklam" för sig själv kombinerat med akademins långa traditioner av att se med misstänksamhet på "popularisering"?

Jag skulle ha enklare att förstå frånvaron av tjejer om det fanns en generell frånvaro av arkeologer på nätet, men det finns faktiskt ett ovanligt livaktigt och generöst nätverk av arkeolog-bloggare som länkar till varandra och ger draghjälp och jag har aldrig upplevt en sekunds diskriminering - tvärtom. Det har tidvis funnits andra arkeologtjejer som startat bloggar och även de har uppmärksammats och uppmuntrats - bara för att se dem försvinna efter några månader. Jag har en kollega som just nu gör oerhört intressanta saker professionellt och har en jättebra blogg där hon skriver en del om det. Men hon vill hålla den privat och personlig, så jag har lovat att inte länka till den. Men jag tycker det är en missad chans för både henne och ämnet.

Är det bara en slump, eftersom sån liten andel arkeologer är aktiva på nätet? Eller avspeglar de ett riktigt problem? Är det på samma sätt inom en del andra ämnen? Finns det tvärtom ämnen där tjejerna dominerar och killarna lyser med sin frånvaro?


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, blogga, forskning, genus

Vetenskapsskribenter berättar hur de började

Har du undrat över hur man börjar som populärvetenskaplig författare/skribent? Ed Yong, en av de bästa vetenskapsbloggarna i min och många andras mening, får ganska ofta den frågan från sina läsare. Han delger gärna sina egna erfarenheter men vet samtidigt att det finns lika många vägar in i skrivandet som det finns skribenter. Så han startade ett upprop för att få författare och dylika att berätta om sin egen väg. I skrivande stund har han en lista på över 90 bidrag, med länkar till deras bloggar och twitter-konton i de fall dessa finns. En underbar källa att ösa ur och en chans att hitta nya intressanta bloggare att följa - eller författare att leta upp på biblioteket.

Apropå detta med vetenskapsbloggning så verkar ScienceBlogs/Pepsigate-kontroversen inte riktigt dö ut än. I veckan blossade den upp på nytt då Virginia Heffernan skrev en ganska bitsk kolumn i New York Times Magazine. Hon var framförallt kritisk till bloggarna som lämnat ScienceBlogs och kallade dem naiva och ohyfsade. Hon ondgjorde sig i allmänhet över den polemiska ton och svartvita världsbild som hon tycker förekommer på de flesta vetenskapsbloggar, med en aggressiv inställning till humaniora. Jag tycker personligen att hon är ganska polemisk och svartvit själv i den bild hon målar upp, även om jag sett deprimerande exempel själv. Reaktionen bland de bloggar hon läxar upp var förutsägbart irriterad och avvisande (sök på Google Blog Search eller Twitter). Men bloggen Neuroscience fann en del i hennes text som de tycker är värt att ta på allvar och skriver tänkvärt om det - men länkar även till bra bloggar som kritiserar hennes tes.

Uppdatering: En till tänkvärd blogg om Heffernans kolumn, som lyfter fram svagheter i hennes argument. Det verkar lite märkligt (och oroväckande) för mig att representanter för journalistkåren haft svårast att förstå ilskan hos bloggarna. Är det inte journalister som värnar extra mycket om att skilja på journalistisk text resp annonser och att det inte får förekomma ekonomiska intressekonflikter? Är jag naiv här?

Vetenskapsbloggarna och Pepsigate

Det senaste veckorna har det blåst upp en närmast perfekt storm runt Seed Magazine och deras bloggportal Scienceblogs. Den senare består (eller bestod) av ett drygt 80-tal utvalda vetenskapsbloggare som utan någon yttre inblandning huserar sina bloggar under detta paraply och får en blygsam ersättning utifrån hur stor läsekrets de har. SB har ett antal tunga namn som skriver, mycket välbesökta bloggar och ett gediget rykte i bloggosfären men startades som ett sorts bihang till den "egentliga" populärvetenskapliga publiceringen i det ambitiösa Seed Magazine - som dock upplevt samma kris som de flesta andra tidskrifter och numera existerar bara på nätet. De bloggare som inbjudits i gemenskapen spänner över allt från humaniora till naturvetenskap och de är alla utbildade och dessutom ofta aktiva forskare inom sitt eget fält. De har plockat med sig sina redan etablerade bloggar och läsare till SB och utbytet har därmed varit gynnsamt för alla parter.

Det har alltid funnits en del problem (inte minst i form av bristande teknisk support) men på det hela taget har det varit en livaktig, engagerande och debattvillig miljö. Tills bloggarna ifråga en dag utan förvarning meddelas att Pepsi numera får husera sin vetenskapsblogg på SB. Som alla stora livsmedelsföretag anställer naturligtvis Pepsi en stor grupp forskare och utan tvekan är den forskning som bedrivs där intressant. Det stora problemet är dock att en företagsblogg av naturliga skäl aldrig kan förväntas vara annat än styrd av PR-intressen och bloggen ifråga märktes på inga vis ut som annorlunda än någon av de individuella bloggarna. En läsare som trillade in kunde inte se att denna blogg agerade utifrån andra principer än självständiga forskare som skrev om sin egen och andras forskning. Om man jämför det med vanlig media så skulle det vara som om Pepsi hade sin egen sida garanterad i Vetenskapsdelen utan att det märktes ut att artiklarna inte skrevs av journalister utan av företagets anställda.

Många bloggare blev heligt förbannade, andra var mest undrande och en del brydde sig inte värst. Det som gjorde att allt snabbt eskalerade (i bloggar, på twitter mm) var att Seed inte kommunicerade eller diskuterade frågan med de skribenter som genom sitt hårda och envetna dagliga arbete garanterade att SB hade så hög status. En del började hoppa av och avhoppen bara ökade. I skrivande stund har några av mina absoluta favoriter meddelat att de lägger av. Ilskan handlar bara i andra hand om det etiskt svajiga i att plocka in en företagssponsrad blogg i detta sammanhang. Det mesta handlar om den bristande förståelse och kommunikation som fortfarande finns mellan de som jobbar inom traditionell media, där nätet och bloggar mest ses som amatörmässigt glansverk, och de som ser sig som seriösa vetenskapsförmedlare som råkar använda sig av bloggverktyget för att nå ut.

Martin Rundkvist som huserar sin arkeologblogg på SB har skrivit lite om kontroversen också och förklarar varför han tills vidare håller sig kvar. Men som han noterar handlar det nu om mycket mer än Pepsi. Om ni tror att detta är en storm i ett litet virtuell vattenglas så har ni bara delvis rätt. Scienceblogs är tillräckligt inflytelserikt för att konflikten ska ha vållat viss uppståndelse även i media. I Guardians opinionsdel Comment is Free dök det upp en ganska märklig artikel som anklagade de avhoppade bloggarna för att försöka censurera Pepsi, vilket i sin tur resulterade i ett debattsvar. De som vill läsa mer om Seed och Scienceblogs bakgrund och om fejden samt alla andra bakomliggande problem som bidragit till eskaleringen kan med fördel läsa Bora Zivkovic avskedshälsning. Läs den även om du är intresserad av hur bloggande inom ett nätverk påverkar forskare och mycket mer.

Igår meddelade Scienceblogs obestridda stjärna PZ Myers att han strejkar tills en hel del av dessa strukturella problem ses över och rättas till för framtiden. När Pharyngyla ryter så lyssnar även publicister - han har tydligen inbjudits till ett möte ganska omgående. Annars kanske de riskerar förlora honom och många fler till Discoverblogs, som de tidigare tappade Carl Zimmer och Ed Yong. Vi får hoppas att det kommer något gott ur denna sorgliga soppa...


Läs även andra bloggares åsikter om Sceinceblogs, Seed Magazine, Pepsico, vetenskapsbloggar, vetenskap, populärvetenskap, vetenskapsjournalism, media

Vetenskapsbloggskolan Del 3

I detta avsnitt ska jag ta upp ett mycket viktigt ämne: vad en blogg inte är. Det här är extra viktigt för just akademiker som har vanan inne att skriva för vissa speciella sorters media som inte alls är relevanta för bloggverktyget. Det finns inget som är så svårt som att lära sig av med gamla vanor.

En blogg är inte ett publiceringsverktyg.
Det här är en sanning med modifikation, för naturligtvis kan en samling bra inlägg samlas ihop i efterhand och göras om till en skrift - men det är viktigt att inse att detta inte är den primära funktionen. Det är inte ens den sekundära funktionen.

Bloggen är inte din privata tidskrift och du bör inte behandla den som en sådan. Det akademiker ofta behöver arbeta mest på när de bloggar är att slappna av, sänka murarna mot omvärlden och bjuda på lite passion och glädje. Vi skolas in i att tänka på skrivandet som en kulmen på ett arbete som presenterar ett resultat - helst ett oantastligt resultat. Det kan hjälpa att tänka populärvetenskapligt i detta sammanhang och sålla bort för mycket bakgrundshistorik, utsvävningar, fikonspråk. Men om du behandlar bloggen för mycket som en popvet-tidskrift så hamnar du återigen fel, då tryckt media är slutprodukter och ett blogginlägg är motsatsen till detta. När inlägg fungerar bäst får de ett eget liv på bloggen långt efter det att du skrivit det. Och du kommer själv vara en aktiv del av detta.

Som forskare eller akademiker kommer du behöva jobba framförallt på att slappna av. Väg inte varje mening på guldvåg, spendera inte onödigt mycket tid på att konstruera ett oantastligt argument. Bloggen är en levande sida som ska växa lite varje vecka. Det handlar inte om att göra enstaka fenomenala texter, utan om att bygga upp en plats som folk vill återvända till, där intressanta, roliga saker händer, där de känner sig delaktiga och bygger upp en relation med dig och andra som kommenterar.

En blogg är inte en monolog
Lägg ned megafonen. Det kan kännas oerhört befriande att vara enväldig professor över din egen digitala institution, men detta är inte en föreläsningssal. Och det är inte National Geographic heller. Skriv inte för långt! Hellre många korta inlägg än ett fåtal inlägg på 2000 ord. Folk läser inte bloggar på det sättet, hur bra du än skriver. Du behöver inte författa en 100%-igt perfekt text som ingen har något att tillägga till. Tvärtom är detta det värsta du kan göra. Lämna öppet för att dina läsare kan ha något att bidra med, ställ frågor, erkänn din egen okunskap och nyfikenhet. Ja, du är en auktoritet, men du behöver inte vara den enda auktoriteten - bloggen är ett utmärkt tillfälle för dig att lära dig en hel del själv utan vidare ansträngning.

Tänk dig att du sitter runt ett middagsbord - om du har något intressant att berätta gör det, men det är väl inte meningen att bara du ska hålla låda hela kvällen? Om du vill skriva fullödiga texter som berättar hur det är och inte orkar med tjafs så rekommenderar jag en mer statisk hemsida och inte en blogg - eller att du sänder in artikelförslag till populärvetenskapliga tidskrifter eller Under Strecket i SvD. De fyller också sina syften. Så tänk över om det är en blogg du vill ha och vårda, eller om det är något annat som är ditt mål.

De där som kan tänkas kommentera dina poster är också de som gör de flesta presumtiva bloggare mest nervösa. Vad händer om man öppnar porten i muren och släpper in dem? Kommer barbarerna att ta över?
Nästa avsnitt ska jag ta upp din bästa fiende och värste vän: kommentatören.

Läs även Vetenskapsbloggskolan Del 1 och Del 2


Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, blogga, vetenskapsbloggar, bloggskola

Forskare som bloggar, och pratar, och forskar

Hur når vi ut med forskningsresultat? Vem når ut? Vem förmedlar? Förr i tiden (typ sent 1900-tal) var svaret på den frågan att forskningen kommer allmänheten till kännedom via media och det var journalisterna som bestämde vad som lyftes upp och hur. Inte sällan fanns det en uppfattning att forskare behövdes släpas in i offentlighetens ljus under hugg och slag – och som med många fördomar kanske det fanns ett visst mått av sanning i det. Precis som forskarnas fördomar om okunniga och oetiska journalister inte alltid var helt ogrundad. Jag tror dock att den situationen är markant annorlunda nuförtiden, och att detta bara är början.

Häromveckan fick jag nys på att ett doktorandråd vid Stockholms universitet hade planer på att organisera en workshop i media och förmedling. Då de gärna ville samorganisera detta med något annat råd erbjöd jag dem att i min egenskap av doktorandombudsman skicka ut information till universitets övriga doktorandråd, vilket de med glädje antog. Deras ordförande hörde kort därefter av sig och tackade, dock lite överväldigad av alla svar hon fått från råd som gärna ville delta.

Kort sagt, även om det fortfarande kan finnas forskare som föredrar att dra för gardinerna och släcka ljuset när någon knackar på så är nog de allra flesta tvärtom intensivt intresserade av att lära sig mer om hur de kan bli hörda i informationssamhället. Men inte hörda till varje pris. Vår forskning och kunskap är vårt främsta kapital och de flesta vill vårda detta ömtåliga kapital väl. Att använda bloggar för att öva sig på att kommunicera, få en chans att nå fram med sitt budskap och delvis ta makten över själva förmedlingen har blivit allt vanligare.

I senaste numret av Universitetsläraren finns en artikel om just vetenskapsbloggare. Dels intervjuas Sara Kjellberg som just nu är i slutfasen med sin avhandling om fenomenet och varför vissa forskare väljer denna typ av social media. Dessutom intervjuas jag och Jeanette Fors såsom exempel på vetenskapsbloggare. Jeanette som är civilekonom har inte bara en vetenskapsblogg om kommunikation och sociala medier, utan även en mer personlig blogg. Jag erkänner mig impad.

Dessutom tipsar Malin Sandström om en serie artiklar som körts på Second Opinion runt temat ”medietränad”. Malin och Carl Johan Sundblad har fått uttala sig ur forskarnas perspektiv, medan Anders Pihlblad och Inger Atterstam har diskuterat journalisternas perspektiv. Jätteintressant. Men jag börjar bli lite trött på att Atterstam verkar ha en sådan mörk och cynisk bild av forskare i allmänhet, att vartenda klagomål eller invändning vi har skulle grunda sig i avundsjuka och inskränkthet. Det är möjligt att många år på jobbet har gjort henne cynisk och bitter, men i så fall kanske det är dags att hitta andra arbetsuppgifter. För om hon bara lyssnar med lite öppet sinne skulle hon nog märka att det kanske inte är en särskilt rättvisande bild.

Malin har dessutom sin vana trogen listat årets Sommarpratande forskare. Dom kan jag villigt erkänna att jag är vansinnigt avundsjuk på...

Läs även andra bloggares åsikter om blogga, vetenskap, vetenskapsbloggar, SULF, media, vetenskapsjournalistik

Vetenskapsblogg-skolan Del 2

• Del 1

Dags för del två i min lilla serie om att vetenskapsblogga. Jag hade egentligen tänkt skriva om vad en blogg inte är, men jag tror jag måste inleda med en viktigare fråga:

Vem pratar du med egentligen?
Precis som i alla former av skrivande så är det absolut nödvändigt att reflektera över vem du tror att du vänder sig till, vill nå fram till. Är det andra forskare inom ditt eget och närliggande gebit? Forskare, studenter och akademiker över lag? Är det en välutbildad och redan intresserad allmänhet? De oinvigda och rent av okunniga? Vem är det du ser när du sluter ögonen?

Beroende på ditt svar så måste du fundera över ämnesval, upplägg, ton och språkbruk. Fikonspråk är akademikerns allra vanligaste sjuka och den är oerhört svår att hitta botemedel emot. Vi tillbringar åratal med att lära oss rätt jargong, termer och ledord. Dessa är utmärkta att använda om vi bara vänder oss till våra kollegor, de fungerar som broar och genvägar. Men sannolikheten att du kan enbart vända dig till denna lilla grupp i en blogg är inte så stor. Det betyder inte att du måste använda ett simpelt språk eller enbart lättköpta ämnen. Folk i allmänhet är inte dumma och de som söker sig till vetenskapsbloggar är ofta både pålästa och intresserade. Men att slipa bort de mest långrandiga utläggen och specialiserade termerna är nog det som är mest utmanande för de flesta akademiker i början. Å andra sidan är bloggen ett fenomenalt bra övningsverktyg i just detta.

Du behöver inte välja bara en typ av publik. Jag har velat mellan att rikta denna blogg åt mina kollegor ute i landet, respektive rikta den till en arkeologiskt intresserad allmänhet. I slutändan har det blivit lite av båda. Men jag vet ofta vilka specifika inlägg som riktas främst till den ena gruppen och vilka som riktas främst till den andra. En hel del fungerar säkert för båda. Du behöver inte vara slavisk - bara medveten.

Språka på engelska?
Val av språk är intimt förknippat med val av publik. Att välja mellan att blogga på svenska eller engelska är mycket svårt när det gäller just vetenskapsbloggar - båda har sina fördelar och nackdelar. Engelskan ger dig en bredare publik och ett större nätverk. Men du har också en större konkurrens och du måste ofta hålla dig mer generell och mindre lokal. Om man som t ex Johan Normark har en forskning med anknytning till andra länder är det bara vettigt att välja engelska. Magnus Reuterdahl å sin sida har en visserligen en lokal prägel, men når en större krets genom att skriva på engelska. Jag föredrog dock svenskan, främst för att det jag ofta fann att jag ville göra var att kommentera nyheter i svensk press och media, samt svensk arkeologi. Det finns stunder då det bakbinder mig, men på det hela taget är detta det val jag känner ger mig mest i nuläget.

Så frågan är om du vill vara en liten fisk i en stor och näringsrik sjö, eller en relativt större fisk i en liten och mer begränsande damm, men med mindre avstånd mellan dig och läsaren. Igen, det beror på vilken läsarkrets du hade tänkt dig, och vilka frågor som intresserar dig i första hand. Men det handlar inte bara om vem du vill prata till, det handlar minst lika mycket om vem du vill ska prata med dig.

Nästa gång går vi in på detta att en blogg är en inbjudan till samtal, inte ett publiceringsverktyg.


Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, vetenskapsblogg, blogga, bloggskola

Kuriositeter i Lund och en bra pokerhand

Det är på gränsen till tragiskt, men som många andra arkeologer har jag svårt att spendera tid i en annan stad utan att göra åtminstone ett litet besök på ett museum med förhistoriska prylar. Jag minns t ex en av somrarna jag och Fredrik var på Roskilde festivalen, då vi tog en avstickare till Köpenhamn för lite civiliserat uteliv och - naturligtvis - en visit på det fantastiska Nationalmuseet. Vem sprang vi på där om inte doktorandkollegan Helena Victor som släpat dit man och barn under deras Danmarkssemester. Och nej - det ösregnade inte, det var en mycket fin solig julidag...

Så naturligtvis kunde jag inte åka till Lund utan att smita in på universitetets urgulliga Historiska Museet därnere. Basen till samlingarna var de kuriositeter och föremål som samlats in av Kilian Stobaeus, professor i Naturkunnighet, som han donerade till universitetet 1735. Under årens lopp växte denna samling med allt från mynt, till fossil, till stenåldersgravar. På senare år har museet jobbat hårt med att snofsa upp sin utställning och har på det hela taget lyckats mycket bra. Det finns en metatanke i det hela genom att låta olika salar och samlingar fungera som en sorts utställning över olika tiders förhållande till museum. Stobaeus arbetade t ex i en tid då insamlande skedde med närmast anarkistisk vetgirighet - allt var av intresse, från geologiska formationer till stridsklubbor från Söderhavet.

Sten- och bronsåldersutställningen å andra sidan byggdes upp i en tid då arkeologin månade om att skapa tydliga och pedagogiska sekvenser evolutionär anda. Den delen är just nu under nyuppbyggnad men bör öppna senare i år. Däremot finns det på bottenvåningen en jårnåldersutställning, med drösar av föremål från t ex Uppåkra. Den delen är definitivt ett barn av 2000-talet, med multimedia, stämningsljus (eller närmast brist på ljus) och betoning av det rituella. Trevligt nog med en helt del föremål i alla fall, inte bara ett litet fåtal utvalda för estetisk konsumtion.

Jag hade inte sett Stobaeus egna kuriosasamling tidigare och den var riktigt rolig och en fascinerande inblick i gränslös vetenskaplig nyfikenhet vid början på 1700-talet, ett par generationer innan Upplysningen fick fäste. Samtidigt finns det redan en hel del skepsis och rationellt tänkande hos akademiker som Stobaeus. Hans skrift "Thors hammare, Mjölner eller åskstenar och meteoriter" från 1738 behandlar flint- och bergartsföremål som dolkar och yxor som folk hittat i jorden och som folk trott kommit från gudomar eller älvfolk. Stobaeus noterar att samtliga visar tydliga spår av tillverkning och att de borde härstamma från en period innan folk lärde sig göra redskap av järn. En ganska fantastisk insikt vid denna tid, då många "vetenskapsmän" fortfarande trodde att fossil och stenredskap skapats genom naturliga processer i marken - om inte av direkt gudomligt ingripande.

Har ni vägarna förbi Lund rekommenderar jag ett besök, det finns en fantastisk samling medeltida kyrkliga trästatyer också, och en antiken-samling dessutom.

Post Script:
Kulturbloggen uppmanar tydligen till att tipsa om tre kvinnliga bloggare man gärna läser, under devisen Triss i Damer. Jag vill gärna ta tillfället i akt och pusha för tre andra vetenskapsbloggare:

Hjärter Dam: Lovisas Dagbok, Lovisa är doktorand i antiken i Lund och skriver ofta och kul om sin vardag i både smått och stort. En bra inblick i livet som doktorand.

Spader Dam: Gröna Små Äpplen. Nina Wormbs forskar i teknik- och vetenskapshistoria vid KTH. Uppdaterar inte så ofta som jag skulle önska, men när hon gör det är det alltid superintressant och läsvärt.

Ruter Dam (och Klöver): V-A-bloggen. Karin Hermansson på Vetenskap & Allmänhet skriver om aktuella och tankeväckande händelser inom forskning, förmedling och högskolevärlden. Backas upp av Esther som skriver på engelska dessutom

Jag hade kunnat ta upp Emma på Opassande här, men hon är Hjärter Ess och därför helt i en klass för sig som vi alla vet.

Sagor från Livbåten kommer också med trevliga bloggtips. Ännu ett ess, så det ger mig en ganska oslagbar kåk... :)

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, lunds universitet, LUHM, museum, bloggtips, vetenskapshistoria, antiken, vetenskap, forskning

Apropå det...

Det har varit lite stressigt på senare tiden, både på jobbet och med aktiviteter på fritiden, så jag tog lite påskledigt från bloggen. Jag hade annat att tänka på dessutom. Efter mycket om och men och surfande på nätet så beslöt jag mig i onsdags för att beställa en ny netbook: HP Mini 5102 som är rejält lätt och ska ha utmärkt batteritid, men tillräcklig kraft för att låta mig använda den som en arbetsdator när jag är på resande fot. Lite dyrare än jag först planerade, men eftersom min snälla sambo delfinansierar den som en födelsedagspresent så slog jag till. Min gamla laptop beter sig alltmer obalanserat och jag fruktar för hennes överlevnad. Nu går jag mest och grämer mig för att jag inte slog till tidigare - ska man verkligen behöva stå ut med att vänta en hel långhelg på sin nya leksak?! I alla fall har jag en tanke att en liten netbook ska göra det enklare för mig att uppdatera bloggen på tågresorna till och från Stockholm under veckorna. Även om det är tekniskt möjligt att göra det med min mobil så är det alltför jobbigt att skriva inlägg på Tattoons lilla pekskärm för det mesta.

Apropå Android-mobiler så släppte Johan Carlström i veckan nyheten att han sitter och jobbar på en mobil-app av fornsök-tjänsten Kringla till Android. Jag är så innerligt glad att det sitter en liten tapper kader av android-entusiaster på RAÄ, eftersom resten av samhället verkar vara övertaget av iPhone-fanatiker...

Apropå Android-appar så listar bloggen Android and Me de i deras mening tre bästa sajterna att hitta dessa. Till skillnad från Apple så utövar upphovsmakaren Google inte samma kontroll över koden, vilket öppnar för fler utvecklingsmöjligheter men också försvårar översynen. Är man intresserad av mer svensk vinkling finns bloggen Swedroid, som bland annat följer hur antalet android-appar ökar över tid. Man kan även följa Swedroid på Twitter.

Och apropå RAÄ och bloggar, så har UV lanserat en ny blogg med inlägg från diverse verksamheter och grävningar. Genomarbetat och snyggt, med tydliga taggar så att man kan hitta äldre inlägg. Hoppas dock att de snart får tid att skriva en liten riktig presentation av skribenterna, mer än deras namn. En eller ett par meningar brukar räcka, men det ger ofta ett bra intryck.

Och apropå RAÄ i största allmänhet så tipsade nättidningen Svensk Historia om nya turer i skyltbråket runt Ale Stenar nere i Skåne. Tydligen ska Ämbetet byta ut de skyltar som orsakade en hel del rabalder i arkeologikretsar för ett par år sedan, då Bob Linds minst sagt svagt underbyggda funderingar lyftes upp som seriösa vetenskapliga tolkningar. Nu har de ansvariga i kommunen tröttnat och ersätter informationsskyltarna med några som enbart tar upp historik och ingen förhistoria. Ystad Allehanda intervjuar bland annat Lind, emn för ovanlighetens skull verkar man inte ha finputsat hans svada utan låter den framträda i all sin obalanserade strålglans:

– Till Ales stenar kommer en världspublik. Den struntar i fakta och
historik. Det är min teori den vill veta mer om, hävdar Bob G Lind.

(...)

– Den presentationen kommer att ställa både kommunen och
Riksantikvarieämbetet med byxorna nere. Den kommer också att förvandla Ales
stenar till politik och fälla hela regeringen Reinfeldt.

Jag skulle kunna kommentera detta, men låter bli...

Och slutligen - apropå östra Skåne och stormar runt kulturarv så har Leif Häggström gått vidare med att nysta i Wallins undersökningar kring Kiviksgraven, där man med hjälp av två sökschakt om sammanlagt 21 m förklarade hela området fornlämningsfritt och släppte det för exploatering. Måste läsas! Det övergår mitt förstånd att sådant här kan få pågå inom svenska fornminnesvård.

Jamenjustdet - apropå Skåne så borde jag inte slänga bort tid på att skriva blogginlägg, jag ska ju jobba med mitt föredrag till stridsyxekultur-seminariet vid arkeologiska institutionen i Lund nu på torsdag!


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Skåne, Österlen, Kiviksgraven, Ale stenar, kulturarv, android, Kringla, RAÄ, UV

Vetenskap som podcast och bloggar

Resorna tur och retur till Stockholm har varit ganska knäckande för humöret de senaste veckorna - sen efter nyår faktiskt. Men även i vanliga fall kan de tära lite på psyket när man är för trött i hjärnan för att läsa något. Lyssna på musik är trevligt, men slutar ofta med att jag somnar 10 minuter innan vi är framme bara för att vakna frussen och sur. Podcasts är min räddning i tillvaron - sjunka ned i stolen och lyssna på roliga och informativa sändningar med mina favoriter, när det passar mig.

En av de absolut bästa är Guardian Science Podcasts med Alok Jha som har en nästan löjligt behaglig röst. En halvtimmessändning är perfekt för min resa dessutom. Varje vecka kommer en ny, med intressanta inbjudna gäster och aktuella frågor. Denna vecka diskuterades ämnet "vänner" - varför har vi vänner evolutionärt sett, hur behåller vi dem, och hur många vänner kan man ha egentligen? Inbjuden var antropologen Robin Dunbar som skrivit en ganska välkänd bok om skvaller, lopp-plockning och språkets evolution. Andra ämnen som tas upp är om samarbetet mellan vetenskapsjournalister och forskare är för samspelt och huruvida den genetiska studien av Tutankhamon egentligen säger nåt intressant om det förhistoriska Egypten. Veckan innan hade de en jätteintressant podcast om varför människor gör musik egentligen.

Förresten är nu nomineringarna till Research Blogging Awards 2010 officiella nu. Det är vetenskapsbloggar som presenterar och diskuterar forskningspublikationer och artiklar på ett seriöst och givande sätt, fördjupar och breddar den vetenskapliga debatten i allmänhet. 20 kategorier har valts ut, med 5-10 finalister i varje kategori. En del av bloggarna är experter inom sitt fält, en del är lärda och begåvade lekmän. Röstningen öppnar om en vecka, så passa på att kolla in dessa bloggare och deras inlägg för de är verkligen superba exempel på hur bra och viktigt bloggen kan vara som medium för att sprida kunskap om aktuell forskning.


Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, forskning, bloggar, podcast, populärvetenskap

Jag har nåt att erkänna...

Men först: Resultatet av min högst vetenskapliga enkät kring museibutikernas varande visade att mina besökare uppenbarligen tillhör gruppen museikramare. Knappast förvånande, med tanke på de ämnen jag grottar ned mig i.
Större, bättre, statligare snodde hela 85% av rösterna och privatiserings-alternativet fick nöja sig med 11%. En besökare erkände att denna fråga inte intresserade honom/henne det minsta, men ingen förespråkade att lägga ned butikerna helt och hållet.

Idag är jag hemma och pysslar om förkylda ungar, så jag kan uppdatera min blogg vilket det ju tyvärr varit lite dåligt med på sistone. Det har inte rått någon brist på idéer, bara ork om kvällarna och tid om helgerna. Faktum är att jag numera har börjat en affär vid sidan av, en kontorsromans. Stockholm universitets studentkår där jag för närvarande är dokotrandombudsman lanserade i veckan sin nya websida. Som alltid så finns det en del kvar att göra och alla sidor är inte helt färdiga ännu, men till 80% är den igång och det är jättekul att ha en riktigt bra hemsida att utgå ifrån. Eftersom universitetets typ 30.000 studenter behöver information som når dom så är förhoppningen att websidan ska kunna ge dom det mesta de behöver, när de behöver.

En nyhet är att sidan har ett bloggverktyg, och att så gott som samtliga som jobbar på kåren - förtroendevalda såväl som tjänstemän likt mig själv - ska skriva regelbundna inlägg som informerar om vad som händer och om vad vi själva håller på med. På så sätt kan vi nå ut med aktuell information, men även minska mystiken kring vad man gör på kåren egentligen och dessutom ge studenterna en chans att kommentera och inleda dialog. Mina blogginlägg fokuserar naturligtvis på doktorander och forskarstudente, och jag kommer försöka ha ett inlägg på engelska per vecka dessutom för de internationella doktoranderna.

Efter det att jag började arbeta på kåren har jag dragit ned lite på mina inlägg om högre utbildning och doktorandfrågor på den här bloggen, så det kommer bli skönt att få lite utlopp för alla de funderingarna framöver. På arbetstid dessutom - lyx! Men det är bara en liten kontorsromans och jag kommer inte överge min första förälskelse för det ;-)

Läs även andra bloggares åsikter om blogga, stockholms universitet, studentkåren, doktorand, SUS

Ett smörgåsbord i den bistra vinternatten

Jag vet inte om det är chocken av att börja jobba på riktigt efter tre veckors lov, hysterin över annalkande terminsstart, eller den förgrömmade kylan i Nobelhuset vid Frescati, men min hjärna har hamnat i kraschat vänteläge. Fullständigt slut på kvällarna och innan jag kommmit igång är det dags att gå och lägga sig. Så jag åker snålskjuts på andra bloggare istället för att hitta på något eget tankvärt.

Osteologiska föreningens blogg tipsar om intressanta diskussioner kring det etiska att handla med mänskliga kvarlevor: Bland annat en artikel i DN om varför vi fascineras av dödskallar och protester mot Christies att sälja ett kranium.

Bloggen Middle Savagery har en enkätundersökning där de ber arkeologer svara på om de över huvud taget använder vanlig film när de tar kort numera, på fynd eller i fält. Alla arkeologer ombedes titta in och bidra till statistiken.

Tobias tipsade mig i en kommentar om en 10-i-topplista över de bästa arkeologiska fynden i Danmark 2009. Trevligt nog handlar det inte bara om guld, silver och maffiga svärd utan även hus, massgravar, förbindelser med den muslimska världen under vikingatid, samt "en lille purk som mistede sin ene sko"...

Jag har som en del kanske märkt fallit för grupptrycket och börjat twittra, dvs jag har registrerat mig på Twitter som är en kombination av mikroblogg och rss-flöde. Det är väldigt lätt att bli beroende, så tänk efter noga innan ni registrerar er. Fullt med trevliga, roliga, upprörande och intressanta länk- och lästips dyker upp hela dagarna. Nu följer jag tackolov så många att jag med gott samvete kan strunta i att hålla reda på allt. Men det finns alltid nåt kul att upptäcka på pendeln till och från Stockholm.

Det finns inte minst ett gäng arkeologer världen runt som matar mig med allehanda digitalt godis. Diane A Rees t ex tipsar om de här Podcast-sändningarna Archaeocast av Wessex Archaeology. Den senaste handlar om undersökningar av stenålderslokaler som numera ligger på Nordsjöns botten, men som vid slutet av förra istiden var land bebott av människor. Nicolas Laracuente skänker mig en strimma ljus och hopp i vintermörkret genom att tipsa om konkreta råd till alla som lider av Post-Doktoralt Stress Syndrom: ge inte upp hoppet om att få det där stipendiet.

Om man nu bara hade tid och ork att söka några forskningsmedel...

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, twitter, osteologi, podcast