Den mörka sidan av vetenskapen

Sedan 1990-talet pågår en omfattande inventering av mänskligt skelettmaterial som finns på både museer och universitet. Det rör sig om mer eller mindre lagligt införskaffade kroppsdelar, som främst samlades in under 1800-talet och tidigt 1900-tal. Anledningarna spänner från genuint intresse att lära sig mer om kroppar, anatomi och mänsklig variation, till rasbiologi och den värsta formen av vulgär-darwinism. Under senare halvan av 1900-talet föll samlingarna för det mesta i glömska, förvarades på allt dammigare magasin och i allt mer bortglömda källare. När det sedan var dags att ta itu med att rensa upp i det hela - moraliskt såväl som praktiskt - saknades ofta information om var benen kom ifrån och hur de införskaffats.

I smärre moralpanik dumpade Anatomen i Uppsala sina imponerande samlingar på arkeologer och osteologer, i förhoppningen att de skulle kunna göra något åt saken. Att de även hamnade i skottgluggen för de med rätta upprörda efterlevande var nog bara en bonus... Inte så att vi inte förtjänar att klä skott för en hel del av övergreppen, tidiga arkeologer var också insyltade i smutsgörat - om än inte i riktigt lika stor omfattning som anatomerna. De senaste 15 åren har ett flertal antikvarier och osteologer slitit hårt med att gräva i arkiv och gå igenom lådor med ben för att försöka avgöra proveniens. Det har för det mesta varit ett beklämmande arbete, inte minst för oss som är intresserade av historia och förhistoria. Ben från gamla stadsbegravningar i Uppsala har också blandats ihop huller om buller, benslag för benslag eftersom det var detta anatomerna var intresserade av. Möjligheten att studera dessa människors levnadsbetingelser är därmed nästintill obefintlig.

På museum Gustavianum håller man just nu på med en ny samling ben anatomen upptäckt att de glömt bort att de hade... Geoffrey Metz berättar för Vetenskapsradion om dessa lämningar efter samer som man nu lyckats gå igenom.

De som vill läsa vidare om repatriering (återförande-debatten), vetenskapshistoriskt om samer resp svenskar, den etiska diskussionen kring vad man kan och får göra med mänskliga lämningar nu i genetikens era, samt museer och samlande kan få dessa lästips att börja med:

Nilsson Stutz, Liv (2008). Caught in the middle: an archaeological perspective on repatriation and reburial. Utimut: past heritage - future partnerships. Discussions on repatriation in the 21st century. S. 84-98

Hagström Yamamoto, Sara (2010). I gränslandet mellan svenskt och samiskt: identitetsdiskurser och förhistorien i Norrland från 1870-tal till 2000-tal. Diss. Uppsala : Uppsala universitet, 2010

Masterton, Malin (2010). Duties to past persons: moral standing and posthumous interests of old human remains. Diss. (sammanfattning) Uppsala : Uppsala universitet, 2010

Svanberg, Fredrik (2009). Museer och samlande. Stockholm: Statens historiska museum

Nån som har fler lästips att rekommendera?


Läs även andra bloggares åsikter om anatomi, arkeologi, rasbiologi, samer, museer, samlingar, etik, reaptriering

Sällsamma mönster

Jag vet att jag har det stressigt när jag inte ens hinner gå på kompisars disputationer. Idag försvarade Pierre Vogel sin avhandling bara ett stenkast från där jag sitter och jobbar, och jag missade det. Men eftersom sambon och kollegor bevittnade händelsen så är jag ändå lite informerad. Opponent var Håkon Glörstad från Norge - ett bra val eftersom Pierres avhandling utgår från en diskussion kring materialitet och kultur, ett ämne Håkon är väl bevandrad i.

På boplatser hittar vi rumsliga mönster av föremål, skräp, konstruktioner och aktiviteter. Inte sällan tycker vi oss se att det finns likheter i rumslig organisation mellan platser från samma tidsspann - eller t.o.m. över långa tidsperioder. Stämmer detta och vad beror det i så fall på? Varför beter sig människor inom olika grupper på ett strukturerat sätt och hur påverkar detta beteende i sin tur deras identitet? Pierre presenterar i sin avhandling Vardagslivets aktiva oförändring fyra case-studies från stenålderslokaler i Norrland, bland annat Vuollerim.

Nästa helg är det dags för en till disputation här i Uppsala. Sara Hagström Yamamoto lägger fram sin avhandling som även den har en Norrlands-anknytning men denna gång närmare vår samtid:
I gränslandet mellan svenskt och samiskt: Identitetsdiskurser och förhistorien i Norrland från 1870-tal till 2000-tal
Avhandlingen utgår från framväxten av svensk nationalitet från slutet av 1800-talet, och i förlängningen debatterna runt andra identiteter såsom den samiska, kvänska och nord-bottniska.
Opponent är Thomas Wallerström som även han är verksam i Norge. Det finns ingen tanke bakom detta - ibland beror mönster enbart på en slump...


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, avhandling, Uppsala universitet, samer, kväner, identitet, kultur, etnicitet, Vuollerim

Ny avhandling om arkeologin och samerna

Under mina tunga, slitsamma, själsknäckande sista månader som doktorand på institutionen i arkeologi i Uppsala så fann jag viss tröst i det faktum att jag var långt ifrån ensam. Det fanns faktiskt en hel trupp stackars doktorander i absoluta slutfasen som med ihålig stirrande blick vacklade fram i korridorerna på kvällar och helger. Det är med sann glädje jag kan meddela att ytterligare en har fått se allt slit ge ett konkret resultat. Idag spikade Carl-Gösta Ojala sin avhandling och jag smet förbi på eftermiddagen och ryckte mitt exemplar från brevfacket.

Disputation sker lördagen den 14:e november kl 10 i Geijersalen i Engelska Parken.

Sámi Prehistories: The Politics of Archaeology and Identity in Northernmost Europe

Throughout the history of archaeology, the Sámi (the indigenous people in northern Norway, Sweden, Finland and the Kola Peninsula in the Russian Federation) have been conceptualized as the “Others” in relation to the national identity and (pre)history of the modern states. It is only in the last decades that a field of Sámi archaeology that studies Sámi (pre)history in its own right has emerged, parallel with an ethnic and cultural revival among Sámi groups.

This dissertation investigates the notions of Sámi prehistory and archaeology, partly from a research historical perspective and partly from a more contemporary political perspective. It explores how the Sámi and ideas about the Sámi past have been represented in archaeological narratives from the early 19th century until today, as well as the development of an academic field of Sámi archaeology.

The study consists of four main parts: 1) A critical examination of the conceptualization of ethnicity, nationalism and indigeneity in archaeological research. 2) A historical analysis of the representations and debates on Sámi prehistory, primarily in Sweden but also to some extent in Norway and Finland, focusing on four main themes: the origin of the Sámi people, South Sámi prehistory as a contested field of study, the development of reindeer herding, and Sámi pre-Christian religion. 3) An analysis of the study of the Sámi past in Russia, and a discussion on archaeological research and constructions of ethnicity and indigeneity in the Russian Federation and the Soviet Union. 4) An examination of the claims for greater Sámi self-determination concerning cultural heritage management and the debates on repatriation and reburial in the Nordic countries.

In the dissertation, it is argued that there is a great need for discussions on the ethics and politics of archaeological research. A relational network approach is suggested as a way of opening up some of the black boxes and bounded, static entities in the representations of people in the past in the North.

Etik och politik och mänskliga kvarlevor

Framväxten av allt mer vetenskapligt avanacerade metoder att studera mänskliga lämningar med hjälp av t ex DNA, spårämnen och isotoper har lett till ett ökat engagemang i historisk och förhistorisk forskning bland naturvetare. Detta är extremt lovvärt och bidrar till att skapa mer kreativa lösningar på gamla frågeställningar. Allra roligast blir det när naturvetare, samhällsvetare och humanister kommer samman direkt i forskningsprojekt. Men att studera de döda som saknar all chans att göra sig hörda på egna villkor öpnnar dessutom upp en hel del etiska problem - särskilt eftersom vi tenderar att använda vår historieskrivning för att understödja våra egna politiska och ideologiska åsikter (medvetet eller omedvetet). Jag har skrivit tidigare på bloggen om arkeologer och osteologer som brottats med probelamtik kring repatriering t ex, men det finns även andra humanister som engagerar sig i frågorna.

Malin Masterton är filosof som är verksam på Centre for Research Ethics and Bioethics vid medicinska fakulteten på Uppsala universitet. Hennes doktorandprojekt är en del av ett forskningsprojekt kring genetisk etik, forskning, politisk styrning och historieskrivning. Hon har tidigare skrivit artiklar om problematiken bland annat kring analyser av drottning Kristinas kvarlevor.

På måndagen den 7:e september kl 10 håller hon ett forskarseminarium vid centret som bör vara av stort intresse för arkeologer.
*On Archaeology and Ethical Guidelines: Ethical Considerations Concerning Reburial of Old Human Remains - A narrative approach*
BMC, Dillnerrummet (A10:212b, entré A11, plan 2)
Vid seminariet diskuteras artikeln ”Ethical Considerations Concerning Reburial of Old Human Remains - A narrative approach” av Malin Masterton et al. Artikeln diskuterar krav på återbegravning utifrån ett hypotetiskt fall med ett 400 år gammalt skelett av samisk härkomst. Artikeln tar också upp narrativ teori och hur den kan vara relevant i repatrierings- och återbegravningsdebatten.
Fallet diskuteras utifrån tre etiska riktlinjer som idag vägleder arkeologers arbete:
* Vermillion Accord on Human Remains (1989)
* British Guidelines for Human Remains in Museums (2005)
* Principles of Archaeological Ethics (Society for American Archaeology) (1996)

Malin ser gärna att arkeologer kommer och deltar och bidrar med sina tankar och erfarenheter. Om ni vill ha mer information eller underlag kan ni kontakta Malin (se länken ovan).


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, biologi, genetik, DNA, repatriering, etik, filosofi, kultur, forskning, seminarium, Uppsala universitet

Den sista tiondelen

Ett av de mest kniviga och infekterade problemen inom arkeologin och museiverksamheten är numera frågan om återbördande och återbegravning. En hel del som finns i museernas samlingar donerades dit av minst sagt etiskt tvivelaktiga samlare under minst lika etiskt tvivelaktiga frågeställningar. Possession is nine tenths of the law är ett gammalt engelskt ordspråk med viss bakgrund i den gamla lagboken. Men det betyder inte att den där sista tiondelen inte kan vara knivig och irriterande som en sticka under nageln. Vad gör man med innehav som man kommit över under felaktiga omständigheter?

Dels finns det ju regelrätt krigsbyte, som Silverbibeln (Codex Argenteus) som ligger ett stenkast från mig i Uppsalas universitetsbibliotek. Tillverkad på 500-talet och den äldsta bevarade gotiska skriften av de fyra evangelierna. Av diverse anledningar befann den sig i Prag 1648 då svenska armén gjorde ett snabbt och våldsamt besök, och som släpade hem den sompresent till drottning Kristina. Efter lite mer öden och äventyr efter hennes abdikation köptes den av dåvarande universitetskanslern de la Gardie som donerade den till biblioteket. Med den komplexa bakgrunden är det lätta att stå emot de närmast rutinartade propåerna från Tjeckiska representater att återlämna den. Den som tar han har...

Svårare är det med Parthenon-friserna, eller Elgin marbles som de kallas i Storbritannien - British Museums stoltaste ägodel (nästan) och även dess värsta huvudvärk. Friserna togs under, även för den tiden, ganska misstänkt kriminella omständigheter av dåvarande ambassadören Lord Elgin, enligt vad han påstod var godkännande av det Ottomanska rikets företrädare som då styrde Grekland. Jurister än i denna dag skriver avhandlingar om hela processen och Grekland har aldrig slutat tjata på att få dem tillbaka.


Nu står det nya imponerande museet färdigt för invigning vilket betyder att ett argument för att återbörda dem fallit bort. Dignitärer från när och fjärran ska delta i invigningen på lördag, men inte de brittiska monarkerna eller premiärministern vilka avböjt inbjudan. Och ett nytt bråk har blossat upp mellan kuratorer och museichefer länderna emellan lagom för invigningen. Att nuvarande drottning Elisabeths man prins Philip dessutom råkar vara del av det avsatta grekiska kungahuset (mer tysk-danskt är grekiskt) gör inte frågan mindre infekterad.

Hemmavid i Sverige finns mer nationellt infekterade frågor rörande troliga samiska skelettdelar numera i Historiska museets förvar. Den senaste kontroversen rör 12 kranier som togs från Rounala ödekyrkogård 1915 och som varit i Uppsala universitets ägor fram till 1997 då de överlämnades till Historiska som är ansvarig för bevarandet av fornlämningar. Skallarna är troligen från medeltid (c 1100-1500 e.Kr) och det finns inga specifika uppgifter om vilka de döda var. Sametinget har begärt att få återbegrava dem men museet är i den knepiga ställningen att inte riktigt veta vad den etniska tillhörigheten var för de döda.

Frågan är problematisk då det finns en hel del skelettlämningar av icke-samer (eller svenskar, eller nordbor, eller vad man nu vill kalla dem) från denna tid i våra samlingar från omgrävda och förstörda kyrkogårdar. Ska de också återbegravas? Varför inte? Ska vi inte alls studera medeltida lämningar arkeologiskt? Ska vi studera bara "svenskar" men inte samer? Blir inte historieskrivningen mer snedvriden? Ska de döda återbegravas katolskt, den tro de troligen hade då de dog, eller enligt andra normer? Osv, osv.

Ett stort problem är att det är svårt att argumentera för lika behandling av skelett från samer och icke-samer då det är naivt att inte ta med maktförhållanden i ekvationen. Visst har det grävts åtskilliga medeltida gravfält arkeologiskt, men det är annorlunda när arkeologer anser sig undersöka "sin" historia respektive "andras" historia. I nuläget finns det en större etnisk bredd även bland arkeologerna, men det gällde ju inte början av 1900-talet. Detta, kombinerat med behandlingen av samer av svenska staten i allmänhet under denna tid, samt det faktum att skeletten ifråga ofta användes för ganska otrevlig rasbiologisk retorik, gör det hela mer komplext och sorgligt för alla inblandade.

Innehav är nio tiondelar av lagen, men den sista tiondelen - det moraliska och etiska - är det som gör det svårt att sova om natten.


I senaste Current Swedish Archaeology 2007/2008 skriver Liv Nilsson Stutz en artikel om problemet med repatriering ur ett arkeologisk perspektiv, baserat på hennes forskningsprojekt i Sverige, USA och Israel.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, osteologi, samer, historiska museet, politik, museum, Parthenon, Grekland, silverbibeln, Uppsala universitet

Bördan av att återbörda benen

Alla vetenskaper har sina mörka sidor. Einsteins små fundringar kring energi och massa ledde i förlängningen till de värsta vapen människan kunnat konstruera. Filosofi har använts för att berättiga förtryck av kvinnor och oliktänkande. Antropologer konstruerade evolutionära stegar och placerade olika folk på olika trappsteg utifrån samhällsskick och hudfärg. Att samtliga dessa forskningsgrenar också gjort mycket gott ska inte glömmas, men inte heller hur lätt det är att göra övertramp. Arkeologi har sin egen smutsiga historia, med förespråkare för ur-heimat och renrasighet. Antropologi och arkeologi har också gjort ett antal extrema övertramp under 1800- och 1900-talet genom att rovgräva gravar och plocka med sig skelett för utställningar. Inte alltid så förhistoriska skelett dessutom.

Repatriering, återlämnande av både föremål och kvarlevor, till den befolkning som blivit bestulen är en pågående process, som många forskare och antikvarier dessutom deltar i med glädje och lättnad. Men den är inte hel oproblematisk och enkel. Historiska museet ska nu börja lämna tillbaka samiska skelett som orättmätigt stulits från sina gravar i Norrland. Det ska kanske klargöras att dessa gravplundringar av historiska gravar i närapå samtliga fall inte utfördes av Historiska museet eller ens arkeologer. Det var Uppsalas stora skamfläck, statens institut för rasbiologi (grundat 1922) som organiserade insamling av skelett och kranium för att studera folkslag och ärftlighet och tecken på överlägsenhet (eller brist av detsamma). Samlingarna har efter ombildningen/nedläggningen av institutet överlämpats på stackars Historiska som försökt reda ut härvan.

Att dessa lämningar ska återbördas råder det ingen tvekan om. Större problem är det med äldre skelettmaterial från järnåldern och förhistorisk tid som vid tillfällen grävts ut av arkeologer i Norrland. Vad ska återbördas och under vilka premisser? Vi återbegraver inte "svenskar" som vi gräver upp varje år på olika arkeologiska utgrävningar, istället studerar vi dem, lär oss om deras liv och ibland t.o.m. ställer ut dom till stort allmänintresse. Bara bortsett från den extremt komplicerade frågan om alla förhistoriska skelett från Norrlands inland kan kallas samer, så kan den helt förståeliga önskan om att få kontroll över sin förhistoria efter en lång tid av bedrövlig behandling paradoxalt nog leda till att samerna blir än mer osynliga. Om vi inte kan ställa ut deras förhistoria på våra stora statliga museum - då är det ju bara "svenskarnas" förhistoria som ställs ut. Att det begreppet saknar någon sorts giltighet i förhistorien kommer också bli mindre tydlig, ett enhetligt land vars befolkning utgjorde grunden till en enhetlig nation blir det visuella resultatet. Det skär i själen.

I Nordamerika har många museer och forskare startat goda samarbetsprojekt med indianderna i regionen. Deras lämningar bevaras på museerna och får visas upp i utställningar, men det sker under konsultation med företrädare för de lokala folken. Jag hoppas att Historiska inte töms på norrländskt material - med undantag för det som utifrån sin materiella kultur anses "svenskt" (nu fick jag kväljningar igen). Det vore tragiskt.

För de som vill läsa mer om arkeologi, repatriering och kulturarvet rekommenderar jag att kolla upp texter av Liv Nilsson-Stutz. Hon skickade nyligen en pdf till mig av en artikel, publicerad i antologin Utimut. Past Heritage - Future Partnerships. Gabriel & Dahl (Eds), som specifikt handlar om repatrieringsfrågan. Kolla gärna upp den boken, och de som vill läsa Livs artikel som tar upp exempel från Sverige, USA och Israel kan meddela mig så mejlar jag den.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, repatriering, samer, skelett, historiska museet

Ur-svensk, Ur-same, Ur-dumt

Jag skulle bli idéhistoriker, inte arkeolog. Skulle bara inleda mina studier på universitetet grundligt med mänsklighetens förhistoria (eller Sveriges iallafall). Det var Planen. Planen sprack efter två veckor - arkeologi blev mitt liv, min passion, min bittra härskarinna... Det där gapet som lämnades av grundskolan hade alltid irriterat mig: Ena stunden tvåbent apa i Afrika, andra stunden städer, lärosäten och statsmakt. Vad f-n hände däremellan!? Hur gick det till? Vilka orsaker ligger bakom att det blev som det blev? Var det oundvikligt, eller en slump av en slump av en slump?
Arkeologi är ett sökande av svaret på de frågorna, för mig och många andra arkeologer. Vilket är en av anledningarna till att svaren vi finner kan skilja sig så oerhört mycket åt, och varför debatten kan bli så hätsk. För det handlar inte bara om att bedriva forskning, utan i grund och botten handlar det om vad vi anser att mänsklig kultur och människan själv - är. Det betyder inte att alla tolkningar är godtyckliga och likvärdiga. Men det är viktigt att inse att det är grundläggande filosofiska frågeställningar som berörs och att insatsen därmed är hög, långt högre än ett enstaka forskningsanslag.

Själv har jag fastnat för neolitikum, en oerhört intressant period i vår förhistoria, då jordbruk och tamdjur introduceras, metaller dyker upp, keramik börjar användas i stor skala och allt från boplatslägen till stora stenkammargravar och jättelika pålinhägnader konstrueras. Jag studerar Sveriges förhistoria, men det är inte samma sak som svenskarnas förhistoria. Som vilken historiker värd sin kandidatexamen kan redogöra för, så är begreppet Svensk en mycket sentida idé och definition, och har dessutom ändrats åtskilligt under århundradenas lopp, beroende på vilka landskap som erövrades, 
resp förlorades till grannstaterna. Så varje gång det blir en diskussion om vem var först, svenskarna eller samerna, får jag en mindre hjärnblödning!
Varför är det så otroligt svårt att inse att det inte går att tala i sådana termer när det gäller 2000 - 4000 - 8000 år sedan? 
Men den största fallgropen är inte att okritiskt behandla nationsgrupper och etniska grupper 
som vore de evigvarande - det mest fatala misstaget består i att se på "folk" som isolerade biologiska 
enheter - som vore de likställda med blomarter som aldrig polleneras med andra arter annat än 
i fall av onaturlig odling i växthus. Den här inställningen finns även hos allt för många arkeologer.
Trots överväldigande bevis från både de arkeologiska materialen och antropologiska studier av traditionella, lågtekniska samhällen från de senaste 200 åren, så verkar många fortfarande ha svårt att tänka sig att människor reste och gifte sig över riktigt betydande sträckor. Särskilt under stenåldern när befolkningen var begränsad och utspridd så var det biologiskt omöjligt att hålla på och gifta sig endast inom ett litet område - resultatet hade blivit förödande. Men det är också tydligt att människans sociala drivkraft alltid resulterat i ett betydande inslag av giftemål mellan inte bara grannbyar, utan mellan helt skilda kulturella och språkliga grupper.

DNA-studier är extremt intressant, men tar inte tillräckligt i beaktande att man kanske inte kan skala ned nu levande grupper till "äkta" och "mindre äkta" - som om det någonsin funnits en enhetlig biologisk grupp som urvattnats från punkt 0 till dags dato. Urgruppen existerar inte - inte biologiskt! Vilket inte betyder att kulturell identitet inte varit viktigt och meningsfullt under hela mänsklighetens existens. Att försöka avgöra om neolitikerna var "samer" eller "svenskar" är att hävda att de uppstått ur jorden som fullskapta enheter nån gång i tidernas begynnelse. Och ska man tro på det, då måste man kalla saker vid dess rätta namn - raser!
Skit är skit och snus är snus, om än i gyllene dosor som Fröding skrev (eller snarlikt). Ska vi börja gentesta oss för att avgöra hur mycket svenska/samiska/främmande vi är? Vad jag minns var den senaste statsmakten som var inne på de spåren en av de värsta i världshistorien. Hur slank rasbiologin in genom köksdörren in i finsalongerna?

När ska vi börja inse att vår förhistoria är fyllda av folk, grupper, kulturer och etniciteter som ändras, förändras och försvinner genom årtusendena. Vad vi vet är  - vid isens försvinnande kom folk inflyttande i de landområden som idag kallas Sverige från syd, öst och t o m väst (Norge) ungefär samtidigt. Efter detta har människorna fortsatt att flytta på sig, resa, hitta giftemålspartners, handlat, bytt intryck och idéer, språk och religion genom nätverk som nått från kust till kust över alla kontinenter. Det har aldrig funnits ursprungliga svenskar, ursprungliga samer, ursprungliga albaner, nepaleser, thailändare etc, etc. Bara människogrupper som genom historiska förlopp och skeenden numera bär den identiteten med mer eller mindre övertygelse. Att förneka en människa rätten till sin kulturella identitet är lika
mycket av ett övergrepp som att förneka att mänskligheten är1 art, 1 ras.

Som avslutning - låt inte det råttblonda håret, gråblå ögonen och svenskklingande namnet lura er. 
Inte heller att jag är emotionellt hämmad, extremt privat, trivs ordning och reda, svär vid jante-lagen, kan bilda kö men expertis, och älskar snö:
Utifrån min faderslinjes genetiska make-up är jag spanska, möjligen med baskiska inslag (tre generationer bakåt).