Könsroller - mellan ideal och verklighet

I fredags lallade jag runt i Athen i mysiga 20 graders värme, växlande sol och stilla bris. Idag började dagen med nedkissad barnsäng, tvättning av sängkläder, förvirrad jakt på regnkläder, och en mindre kontrovers där jag i anfall av samhällelig anpassning inte vill låta den 3-årige sonen gå i klänning till dagis. Hade det varit gamla dagis-kooperativet hade jag inte satt i hälarna så ordentligt utan troligtvis släppt iväg honom i en stilig kreation med blommor, men trots sina många goda sidor känns det nya kommunala dagiset liiite mer överkänsligt för sådana könsrollsöverskridande handlingar. Ville inte att Vidde skulle få ett chockartad uppvaknande till "Verkligheten" av de lite större grabbkompisarna han drar runt med. Så det blev en kompromiss, med syrrans gamla pippi-strumpbyxor istället. Och hans bebisdocka i fast famntag.

Det upphör aldrig att förvåna mig att mängder av högutbildade humanister som studerar social strukturering och värdeförmedling dagarna i ända, ändå ofta hänfaller till att prata om olikheter mellan pojkar och flickor i småbarnsåldern som om det faktiskt vore biologiskt programmerat. Jag har aldrig varit mer övertygad om att social prägling utgör 99% på det "könsliga" området som sedan dess jag själv fick en av varje. Det är inte så mycket det man medvetet undertrycker, som det man omedvetet låter bli att uppmuntra. Man ger sin dotter bilar, men engagerar sig inte lika mycket i den leken som när hon leker med dockservisen - eller vice versa. Visst får grabben en docka, men när man ska leka plockar man med automatik fram tågbanan.

Dels är det oerhört svårt att inte själv automatiskt falla in i gamla etablerade hjulspår, dels måste man komma ihåg att om barn präglas på sina föräldrar, så utgör ändå andra barn 70% av påverkan. Dagis är utan jämförelse den absolut mest grundläggande erfarenheten om vad som är rätt, fel, konstigt, accepterat eller stigmatiserande. Så där har man direkt en extremt komplicerad matris av andra barn, deras föräldrar och släktingar och vänner, samt dagisfröknar och deras egenheter att ta hänsyn till. Långt mer viktigt än stora svepande uttryckta ideologier, är de små, små ständiga interaktionerna - ordval, tonläge, uppmärksamhet, ointresse, stöd, tilltal, bortprioritering, gruppdynamik, val av glåpord etc.

Vi kör ingen aktiv unisex-kampanj mot våra barn. Vill flickan ha rosa klänningar, barbiedockor och prinsesskronor så får hon det. Vill grabben ha bilar, tåg och piratutstyrsel så visst. Men vi försöker komma ihåg att uppmuntra olika aspekter lika mycket (efter personligt intresse förstås), så båda får träsvärd och pilbåge, båda uppmuntras att tycka att bebisar är gulliga och att pyssla om sina dockor (Vidde dyrkar bebisar), båda spelar hockey i vardagsrummet med hjälp av sopborstar, iklädda Brynäs-utstyrsel (deras fars idé - jag avsvär mig allt ansvar...).

Förr snarare än senare kommer förskola och skola och kompisar och media och lärare och media och TV och media och släktingar och media att tränga in dom mer och mer i könsroller. Allt man kan hoppas på som förälder att tillräckligt av den där egna personligheten, den som uppenbarade sig samma stund som det lilla livet såg dagens ljus, och som aldrig riktigt gick att rå på (hur mycket man än försökte), att den får finnas kvar som en oförstörbar kärna av självsäkerhet att dra styrka ifrån när de kommer in i vuxenlivet.


Andra bloggar om: barn, genus, könsroller

Ting och Tanke - Oktober

Psion handdator series 3a (bild från wikipedia). Min första handdator, som nu samlar damm i min källare.

"...when you use a device every day, you cannot help, as a human being, but have an emotional relationship with it. It's true of cars and cookers, and it's true of computers. It's true of office blocks and houses, and it's true of mobiles and satnavs. (...) So, yes, beauty matters. Boy, does it matter. It is not surface, it is not an extra, it is the thing itself."

Stephen Fry i Guardian

Jag bara älskar att sno citat från ämnen egentligen helt frånkopplade min egen inskränkta intressesfär och utnyttja dem som ovedersägliga bevis på att mina teser är korrekta. Läste den ovan citerade texten i Stephen Fry's kolumn för Guardian om datorprylar och dylikt, den första i en utlovad serie som jag personligen kommer vara helt besatt av. England är den torra humorns och det rika språkets Eden, och Fry är dess ärkeängel. Det är helt enkelt ett ohejdat nöje att ta del av hans utläggningar om allt - och att han tydligen är en besatt tekniknörd med fler smartphones än vad som är riktigt sunt, är en oväntad bonus Blog har han också - ytterligare en spik i kistan för alla surmagade journalister som ondgör sig över bloggandet mellan sina spalter om kändis-bondens favorit-ko och godtroget upprapande av regeringens senaste mediala utspel.

Texten som jag fräckt snodde ur sin kontext handlar främst om varför Apple varit så framgångsrikt - att trots alla sina missar så förstår bolaget något oerhört fundamentalt - att människor vill knyta an till ting, måste knyta an till ting, definierar sig genom ting och formulerar sig genom ting. I dagens industrialiserade samhällen är vi ofta helt frånkopplade från 99% av processen som leder fram till ett färdigt ting (Marx, trots sin brister, hade en del viktiga insikter) och det handikappar oss. För inte bara tinget i sig, utan dels tillverkningen, dels hur vi kom att få det i vår ägo, dels hur dess användning varit en del av våra liv, påverkar vår inställning till det. Skålen morfar täljde, kitschiga ljusstaken man hittade på loppisen i Camden med dåvarande Stora Kärleken, den uppsydda kjolen från Laos, det skeva askfatet dottern gav dig i julklapp som fortfarande finns kvar trots att du slutat röka för 10 år sedan...första lilla handdatorn från Psion som man bara inte har hjärta att slänga i elektronikåtervinningen.

Så det finns stunder då jag inte alls beklagar att jag fastnat för arkeologi, fastnat för stenåldern, fastnat för en disciplin och ett tidsskede då tingen är vårt huvudsakliga material. Som etnologer, historiker och sociologer långsamt börjar upptäcka - vi lägger ner hela vår värld i tingen, inte bara det tänkta, utan även det osagda.

P.S. Stephen Fry är på Facebook också, så nu känns det okej att ha trillat dit...

Granne med grekiska gudar

Är nu på plats i Athen, där jag deltar i en veckas workshop om mobilitet av ting och tankar. Om ni undrar var Kim på bloggen "Arkeologisk Pendlare" tagit vägen så är hon här också - vi flög tillsammans från Arlanda via Franfurt och kom fram vid kl 17 lokal tid. Eller ja, Kim och jag och min väska kom fram - Kims väska är på äventyr med Ingmar Janssons Vänbok (längtade kanske till Ryssland). Får se om den är framme imorrn. Minst tre personer i gänget, som kom med olika flyg, kom fram utan väskor, fast de andra har hunnit få tillbaka sina.

Till hotellet blev vi inkörda av en taxichaffis med utmärkt engelska och tillika filosofistudent. Så vi pratade religionsvetenskap och politiskt brännheta frågor kring skogsbränder, casinobyggen och korruption. Han var ganska bitter på myndigheterna. Mycket trevlig resa, om man bortser från återkommande panikattacker när han getikulerade med båda händer under körningen, vid inbromsningar, omkörningar och annat skräckinjagande. Samtidigt, när alla kör som tokiga så är beredskapen bättre - allt flöt på väl.

Vi bor jättefint, i flådigt hotell nedanför berget med akropolis och intill det nybyggda museet dit alla konstverken håller på att förflyttas. Museet ja, en monstermodern sovjet-liknande byggnad som totaldominerar kvarteret med höga mörka väggar och skarpa vinklar. Entrén såg lite mer trevlig ut dock. Vår taxichaffis var nästan mållös av motvilja. Men vad vet vi - kanske byggandet av Akropolis möttes av samma skräckslagna förbittring bland dåtidens Athen-bor: "Vårt fina berg desekrerat ev den där marmor-tingesten!" "Hur många pelare kan ett tempel ha egentligen!?" "Har ni sett de där smaklösa friserna? Kan inga barbarer från norr komma hit nån natt och befria oss från dem...?"

O Tempora, O Mores

Ciao!

Ännu en förtappad själ

Jaha, så har man fallit in med facebook-sekten då. Efter att benhårt ignorerat alla rekryteringsförsök från diverse släktingar, vänner och medarbetare så såg jag inte ens att attacken skulle komma inifrån. Sambon föll till föga och då gick det inte att hålla emot längre. Så om det inte bidde någon avhandling nästa år vid denna tid, då vet ni vad vi har att skylla på (min totala brist på självdisciplin...).

Hade alls inte tid med sånt här bjäfs - jag hade mycket viktigare saker för mig på fredagen. Som att översätta det sista av Bagges tyska text om gropkeramik från 1951, skriva färdigt underkapitlet i avhandlingen och skicka iväg det till handledaren, byta vinterskorna till dottern som var ett nummer för små - och rafsa ihop mängder med utskrifter, texter och litteratur som jag ska släpa med mig till Athen på söndag. För då sticker jag iväg på workshop anordnat av Nordic Graduate School, denna gång på temat "Mobility & Transfer". Ska bli kul att snacka teori och metod och material med en mycket disparat grupp likasinnade, fast Chris Gosden den tjommen hoppade av i sista stund. Om Polly Wiessner (min husgudinna) också uteblir kommer jag sitta och tjura på mitt rum.

Boendet verkar faktiskt bli häftigt, med jacuzzi och utsikt mot Akropolis. Tycker jag förtjänar det efter kackerlackor i Helsingfors. Fast Akropolis kommer tyvärr vara skymd av jättelika lyftkranar som håller på att förflyttar diverse klassiska statyer occh konstverk till den vid bergets fot nybyggda museet med liiiite bättre skydd mot frätande avgaser.

Så ciao och good-bye på en vecka, för på söndagen är det jag som tillbringar hela dagen med att via Frankfurt (eller var det München) ta mig ned till den sällan besökta småstaden Athen. Vilket man lätt kan tro eftersom det är snudd på omöjligt att få tag på direktflyg som inte går a) mördande tidigt eller b) två dagar i veckan bara. Makalöst! Dubbelkollade med antikarna i korridoren att jag inte gravt missuppfattat något, men nej, så här är de sade de med trött och luttrad min.

På tal om Akropolis, det nya museet lägger naturligtvis fler träd på elden kring vad som ska hända med Parthenon-friserna i British Museums ägo. För någon dag sedan skrev Stephen Moss på Guardians nätupplaga och ställde sig i nej-lägret, efter att tidigare ha varit i ja-lägret.
Vad finns det för åsikter därute - återlämna de tjuvade konstverken till den plats och kontext där de hör hemma, eller lämna de hos britterna som tog hand om dom och skyddade dom från den skadegörelse som drabbade många andra klassiska lämningar?

(Undrar om det finns trådlöst bredband på hotellet, så jag kan kolla bloggar och vad som händer på min facebook...?)


Andra bloggar om: arkeologi, akropolis, forskning, facebook

Vitterheten efterfrågar vetande

Vitterhetsakademiens (relativt) nya lokaler i Östra Stallet på Historiska Museets bakgård, är riktigt trevliga och nöjsamma, kan nog de flesta besökare hålla med om. Men på K-bloggen efterfrågar Eva Pelve nu goda råd från besökare och potentiella besökare om vad deras informationstorg kan göra för att ytterligare värma hjärtat hos forskare, studenter och allmänhet.

"Det pågår nu en diskussion om hur man skulle kunna utveckla
Informationstorget, och göra besökarnas tillvaro där ännu bättre. Vi skulle
vilja göra miljön mer välkomnande och våra resurser bättre exponerade och
tillgängliga. Vi behöver hjälp med det av er, våra besökare."

Så titta in på bloggen och dela med er av era synpunkter och kreativa lösningar. Martin Rundkvist har redan kommit på den goda idén att föreslå trådlöst bredband i lokalerna. Andra kanske vill ha sökdatorer med FMIS, Månadens socken, bättre studieutrymmen, gratis ginseng-drycker, filmvisning eller föremålsutställningar?

Gör Din röst hörd!

Andra bloggar om: arkeologi, bibliotek vitterheten

Finlandsexkursion Dag 3: Möte och mingel

Arkeologiska institutionen i Helsingfors.

Framåt 16-tiden sammanstrålade vi alla på institutionen för arkeologi, som har en klassisk placering ett stenkast från den imponerande katedralen. Jag fick omedelbart hågkomster från min studietid på Gustavianum i Uppsala, innan studenter och forskare kastades ut till förmån för ett nytt museum. Sen var det några trevliga år i Konsistoriehuset intill Katedralen som gällde innan samtliga hum-flummare i staden motades samman i fysikernas och kemisternas gamla lokaler (de hade fått fina nybyggda) invid Gamla kyrkogården. Ett helt okej ställe, om man bortser från att planerarna tror att universitetsstudier är att likställa med en kombination av gymnasium och kontorslokaler. Det är en beklämmande brist på fasta läsplatser för masterstudenter och allmänna lokaler för studentorganisationer att ordna seminarium och samkväm i. Flytten pressades främst igenom i besparingssyfte - så vilka vill gissa om våra omkostnader blev A) Mindre eller B) Högre?

På plussidan har jag äntligen lite bättre tillgång till antropologens specialbibliotek - det är värt en hel del.

Hela gänget på samkväm, en trevlig italiensk restaurang med inredning som säkerligen tilltalar antikare.

På institutionen i Helsingfors, efter det att abstinat-skakiga svenskar äntligen kunnat kolla upp mejl på nätet, ordnades det ett litet seminarium. Tanken var att vi alla skulle ta 10 minuter att presentera oss, både svenskar och finnar. Kombinationen av sen start, bokat bord på restaurang och ytterligt oförberedda svenskar som babblade på dubbelt så länge som de borde, så blev det tyvärr ingen tid för våra kollegor. Vi försökte överkomma den pinsamheten med att på sedvanligt sätt dela ut böcker till höger och vänster. Trevligt nog hade finnarna den goda tonen att inte ta illa vid sig av sådant beteende, utan följde nästan mangrant med ut på restaurang där vi fick tillfälle att lite mer informellt höra oss för om vad de höll på med.

Thomas Eriksson i samspråk med professor Mika Levento. I bakgrunden Mervi Suhonen och Anna Wickholm.

Själv gjorde jag den trevliga upptäckten av en relativt nyantagen doktorand, Teemu Mökkönen, som är delaktig i ett tre-årigt projekt att utreda stenåldern i Karelen, med för Teemu speciellt fokus på snörkeramisk kultur. Önskar jag kunde snabbspola hans forskning så att det hann komma ut innan min avhandling - han har ju det försprånget att faktiskt kunna läsa finska texter, inte bara svenska, tyska och engelska. Avundsjuk!

Vi avslutade kvällen på en pub i närheten, och på vägen dit lyckades jag uppenbarligen nästan fälla en av Finlands främsta miljöpartister som var på promenad på gatorna, lyckligt ovetande om den fara som nalkades. Jag sa nästan, okej. Inga fler internationella kontroverser på vår resa tack.

Till min stora förtjusning var alla oerhört fascinerade av att höra i detalj om stridsyxekultur, chamotte-magrad keramik, stridsyxetyper och pollenanalyser från mellanneolitikum.

Andra bloggar om: arkeologi, Finland, resa, forskning

Finlandsexkursion Dag 3: Museiverket

Marianne Shaumann-Lönnqvist (planeringschef på Museiverket) och Daniel Löwenborg som överräcker det upphittade järnålderssvärdet, propert inlindat i en fashionabel plastpåse (våra fyndpåsar var inte tillräckligt stora).

På torsdagen var de ursprungliga planerna att keramik-nördarna (dvs jag och Thomas Eriksson) skulle tillbringa större delen av dagen i magasinet på Museiverket med att kolla in skärvor och kärldelar, samt att de övriga skulle bege sig i stilla mak till institutionen för att träffa prof. Mika Lavento bland annat. Viss omplanering skedde efter det att Daniel insisterat på att hitta järnålderssvärd i åkern, så mötte vi upp med Anna W (efter att ha lyckats åka vilse de 2 km från vandrarhemmet till institutionen), som förvarat dyrgripen över natten. I samlad tropp tågade vill till enheten, där ryktet om de bedrägliga svenskarnas fräckhet naturligtvis föregått oss. Marianne Schauman-Lönnqvist, som vänligt nog insett att de vettlösa svenskarna inte har bättre förstånd än att snubbla över järnskrot på sin semester, tog nådigt emot fredsgåvan.

Efter detta blev inte bara jag och Thomas kvar, utan även Annika Larsson som under besöket i samlingarna på tisdagen blivit förevisad fantastiskt välbevarade ryska textilier (fortfarande på plats runt skallen). Annika kunde inte återvända hem utan att få möjlighet till lite närstudier av detta, och personalen hade vänligt fixat fram det till vårt lilla studierum.

Så förflöt en ganska hetsig dag där framförallt jag och Thomas under några få korta timmar försökte få in så mycket vi kunde av finsk stridsyxekeramik respektive textilkeramik. Helt oberoende av varandra har vi börjat inse att det är omöjligt att förstå Mälardalens kulturella utveckling under sten- och bronsålder utan att ta med Finland och Östersjökontakterna i beräkningen. Att bara notera att kontakter har funnits är att totalt missa poängen - sträckan mellan Mälardalen och SV Finland, med Ålands skärgård som länk, är ett komplext och livaktigt nätverk med influenser åt båda hållen - och i förlängningen människor. Det största misstaget man kan göra är att projicera en enkel nationalromatisk bild av "ett folk - ett land" på förhistorien. Gränser existerade inte alls på det sättet innan statsmakternas framväxt.

För svensk arkeologi har den största bristen varit den underliggande förutfattade meningen att alla influenser och förändringar endast rört sig från väst till öst. Det finns åtskilligt längs hela Sveriges östkust som svårligen kan förstås och förklaras om man inte samtidigt har koll på vad som sker tvärs över Bottenviken.

Statyer över Ilmarinen (vänster) och Väinömöinen (höger), med sin kantele i handen. Ett musikinstrument han först tillverkade av en jättegäddas käke, sedan av näver, när den förra förlorades i striden om sampo.

Vid 14-tiden lämnade jag över min sista snickers till Thomas och vacklade ut för att hinna få i mig mat och koffein innan det planerade seminariet på institutionen kl 16. På väg in till stan passerade jag ett par statyer över sejdaren Väinömöinen och smeden Ilmarinen i varsin väggnisch, huvudgestalter i Kalevala. Nationaleposet är ju en oortodox sammanblandning av kvarlevande berättar- och sångtraditioner i Finland, främst Karelen, och Lönnrots besatthet att hitta/skapa ett nationalepos jämförbart med Homeros Illiaden för att befästa Finlands plats i Europas kulturhistoria. På Nationalencyklopedin kan man läsa en ganska kort och torr text, som ger intrycket av att det inte är mycket bevänt med sångcykeln ur ett historiskt perspektiv. Medan andras framställning av Lönnrots många och långa resor hos berättare och sångare i 1800-talets Finland understöder att sammanlänkningen må vara Lönnrots eget påhitt, men de enskilda sångerna/verserna är genuina.

Väinömöinen och Ilmarinen i Mauri Kunnas tappning, med bråkstaken Ahti Lemminkäinen som katt i fören.

Personligen vill jag varmt rekommendera åt alla föräldrar (och mostrar och farbröder och gudföräldrar) att köpa Mauri Kunnas "Hundarnas Kalevala", där han tar sig sina egna litterära friheter att återberätta en del av sägnerna med hjälp av sina populära hundkaraktärer. Köpte den som present åt mina barn och vi älskar den alla tre (Vidde hävdar att han är Ilmarinen, Lo är Louhi - noajd-kvinnan från Pohjola). Underbart tecknad, rolig och spännande och allt annat än ärevördig...

Andra bloggar om: arkeologi, Finland, resa, Kalevala, museiverket, Mauri Kunnas

Mutating Genre Memes

A blogging and scientific experiment.
There are a set of questions below that are all of the form, "The best [subgenre] [medium] in [genre] is ...".
Copy the questions, and before answering them, you may modify them in a limited way, carrying out no more than two of these operations:

• You can leave them exactly as is.
  
• You can delete any one question.
  
• You can mutate either the genre, medium, or subgenre of any one question. For instance, you could change "The best time travel novel in SF/Fantasy is..." to "The best time travel novel in Westerns is...", or "The best time travel movie in SF/Fantasy is...:, or "The best romance novel in SF/Fantasy is...".
  
• You can add a completely new question of your choice to the end of the list, as long as it is still in the form "The best [subgenre] [medium] in [genre] is...".

You must have at least one question in your set, or you've gone extinct, and you must be able to answer it yourself, or you're not viable.
Then answer your possibly mutant set of questions. Please do include a link back to the "parent" blog you got them from, e.g. Life before death, to simplify tracing the ancestry, and include these instructions.
Finally, pass it along to any number of your fellow bloggers. Remember, though, your success as a Darwinian replicator is going to be measured by the propagation of your variants, which is going to be a function of both the interest your well-honed questions generate and the number of successful attempts at reproducing them.

1. The best epic novel in SF/Fantasy is: "A Song of Ice and Fire" by George R R Martin
   
2. The best sexy song in punk/rock is: "Queen of my heart" by New Model Army
   
3. The best cult comics in fantasy is: "Cerebus the Aardvark" by Dave Sim

My ancestor 1 is Pharyngula.
My ancestor 2 is Metamagician and the Hellfire Club.
My ancestor 3 is The Flying Trilobite.
My ancestor 4 is Life Before Death.
My ancestor 5 is Aardvarchaeology

I call upon the following to produce the next "offspring":
Testimony of the Spade
Scientist, Interrupted

Arkeologisk pendlare

And ANY OTHER blogger who feels up to a little mutating of their own...

http://scienceblogs.com/mt/pings/52790

Finlandsexkursionen Dag 2: Bonde-konung, finsk frilla och förrädare

Vår händelserika exkursionsdag i Finland började så sakteliga lida mot sitt slut, men inte förrän vi tagit en kort vända på Brobacka fornstig i närheten av Karis. I sin helhet går stigen i flera kilometer i ett naturreservat, med bevarade ängsmarker, järnåldersgravfält och torplämningar. Ett mycket naturskönt område och jag rekommenderar varmt besökare till trakten att uppleva den i lugn och ro en vacker dag. Som det var fick vi hålla det kort, solen sjönk allt mer mot horisonten och vi ville hinna med Raseborg också.

Thomas Eriksson och Lotta Hillerdal beundrar fyrkantig stensättning från romersk järnålder i Brobacka.

Inne i skogen, upper på höjderna låg alltså ett flertal järnåldersgravar, bland annat från yngre romersk järnålder, fyrkantiga med rejäla stenar. Här har till exempel ett ringspänne hittats vid de gamla undersökningarna. Om jag inte missminner mig så undersöktes delar av platsen just inför det stora Nordiska Arkeologimötet på 20-talet som även föranledde underökningarna vid Sperrings som vi besökt vid dagens början. Inget som lite grupptryck och internationell konkurrens för att få bidrag till undersökningar av fornlämningar.

Efter detta for vi alltså iväg till Raseborg, en medeltida restaurerad borg med friluftsteater på sommaren - i år med Full Monty, som tyvärr slutats uppföra vid vårat besök...

Borgen är minst sagt häftig, ett måste för alla barnfamiljer med riddartokiga ungar, och inte helt fel för oss andra. På en märklig lodrät klippa som sticker upp ur den platta omgivningen byggdes borgen på 1370-talet, då omgviningen bestod av en havsvik. Under 1300-1400-talet var den en viktig resurs i kampen om kontrollen över handeln, och i konkurrensen med Hansan. Efter hand förlorade den sin strategiska roll. För svenskar har platsen intresse därför att Kung Karl Knutsson Bonde, efter att slutgiltigt ha avsatts 1465 fick borgen och delar av området som "tröst". Medan han bodde där i några år fastnade han för en lokal kvinna vid namn Kristina Abrahamsbotter.

Han återvände till Sverige i ett misslyckat försök att återta sin tron, understödd av Sture-ätten. Hans parti stötte på hårt motstånd och själv dog han av sjukdom 1470, drygt 60 år gammal. På sin dödsbädd utförde han som en sista god gärning att göra sin älskarinna till ärbar hustru, även om vigseln i sig kanske saknade en del formalia. Det gör Kristina till Sveriges enda i Finland födda drottning - under en mycket kort tid.

I övrigt är platsen känd genom att Hemming Gadh avrättades där av danske kung Kristian II. Gadh verkar ha varit en synerligen osympatisk person, som genom märklig försorg anförskaffade sig biskopstiteln i Linköping efter att hans företrädare hastigt dött i smaband med ett besök av Gadh och Sten Sture... Han hade inte mycket för det, eftersom påven vägrade erkänna honom, så det blev en politisk bana istället där han var på Sturarnas sida gentemot unionisterna (Danmark). Det fick sitt slut efter det att han tillfångatogs av Kristian, hjälpte denne att ta sig in med sina trupper i Stockholm 1520 och sätta igång en liten upprensning (= blodbad). Gadh vann inte mycket på det förräderiet, eftersom han som sagt avrättades senare samma år i Raseborg.

Raseborg övergavs på 1550-talet och var helt övergiven i 300 år tills man på 1890-talet fick intresse för den ganska välbevarade ruinen och satte igång med restaurering. En ytterligare stor uppfräschning skedde senast på 1990-talet. Här finns rejäla murar, rum, gångar, skottgluggar, våningar, källare etc. Tidigare hölls friluftsspelen nedanför borgen på gräset, men då tyngden av besökare tryckte fram de försvarspålar som fortfarande är bevarade i den gamla havsbottnen så har man fixat en rejäl friluftsteater istället.

Enormt häftig utsikt från övervåningen på borgen.

Ett bra avslut i solnedgången av en händelserik dag. Vi återvände till Helsingfors och intog en stärkande middag av tortillas och enchiladas.

Mindre bra: Jag hittade en kackerlacka i mitt rum.

Andra bloggar om: arkeologi, Finland, Raseborg, resa, forskning, medeltid

Mats Malmer har lämnat oss

Mats Malmer, en av svensk arkeologis verkliga giganter, en av de få som nått vidspridd internationell ryktbarhet avled i förra veckan vid en ålder av 86 år.

Ett tomrum som fylls av en lång och givande forskargärning.

Jungneolitische 4EVER!

Andra bloggar om: arkeologi, mats malmer

Fjölnir online

Som alla upsaliensare vet är den ärevördiga studentförening på arkeologen här döpt efter kung Fjölnir, som gått till historien i egenskap av att ha drunknat i en tunna mjöd. Varför föreningen valt just honom som frontfigur för närmare 30 år sedan bör vi inte spekulera vidare i.
Det har just kommit till min kännedom, isolerad på min studiekammare som jag är, att Fjölnir tagit steget in i datoråldern och ordnat en egen hemsida på adressen http://www.fjölnir.se/ - ja, med Ö! Inga anglifierade fjolnir-namn här inte.

På hemsidan presenterar föreningen kommande seminarier och träffar och fester, information om tidskriften och efterlysning av pigga skribenter till sagda skrift, samt diverse mer eller mindre pinsamma bilder från tidigare begivenheter.

Dessutom har fjölnir sitt eget forum för både arkeologer, antikare och egyptologer. Här kan man prata om allt från tentaångest till boktips, visa bilder från resor och utgrävningar och byta erfarenheter helt allmänt. Forumet är öppet för alla, vare sig de är inskrivna på institutionen eller ej. Jag gissar att inlägg från fjölnare i förskingringen mottages med glädje, liksom inlägg från folk som aldrig haft turen att sätta sin fot i Uppsala. Forumet kan också användas av de som shoppar runt lite efter kurser och undrar hur utbudet ser ut, t ex.

Skål!

Andra bloggar om: arkeologi, uppsala, uppsala universitet, studier, Fjölnir, egyptologi, antiken

Ämneskonferens 2007

Är lite groggy efter att ha susat ned till Lund med 6.00-planet igår och sedan tillbaka igen på kvällen. Jag vet inte om det är åldern, sviktande tilltro till mänskligheten, eller helt enkelt det att jag blivit mamma med två små skruttar på mitt ansvar - men jag har helt enkelt blivit lite flygrädd. Eller flyg-obekväm kanske vore ett bättre ord. Har alltid älskat att flyga sedan jag var liten 3-åring och satt på ett plan för första gången, men möjligen har de rutinmässiga inrikesflygningarna fördärvat lite av magin, och jag får fjärilar i magen av skakningar som jag tidigare aldrig reagerat på, vi landningen på Arlanda var jag pressad mot rutan inte för att det var kul, utanför att jag undrade om kaptenen hade hamnat fel och skulle missa landningsbanan.

Man säger ju att flygrädsla är förknippat med ett kontrollbehov och en allmän känsla av osäkerhet, kanske kan det faktum att min anställning snart är slut, att min framtida arbetssituation är osäker, bundenhet till bostadslån och ett evigt tärande av CSN - och nu har man som sagt två små känslomässiga varelser som man vill ta hänsyn till och inte fördärva för all framtid...

Hursom, hemma är jag utan missöden och ämneskonferensen var intressant - och pågår även idag, men jag måste återvända. Detta år var som sagt Lund värd och de hade tänkt efter lite mer och sett till att de institutioner som dessutom hade en avdelning för Antiken skickade representanter för de ämnena. Med tanke på att vi ska fungera som en enhet var det en bra idé, även om det naturligtvis finns rent ämnesspecifika frågor för både oss och dom.

Det inleddes med att vi runt ett bord på arkeologiska institutionen presenterade vår utbildning på respektive lärosäte, och särskilt i vilken mån Bologna-reformen införts - dvs att göra om kurserna i enhetlighet med ett mer allmänt europeiskt system med valbara småkurser och två-årig mastersutbildning. Sådana här framställningar innehåller ofta en fascinerande blandning av ärlighet, skönmålning och svartmålning av verkligheten. Men det är både givande och sporrande att se vad andra institutioner gör och hur de planerar sina kurser - samt vilket studentunderlag de har. Sammanräknat, inklusive antik-, arkeologi- och egyptologistudenter från grundkurs till masternivå utbildas runt 850-900 personer per år. Men flera rapporterade också sjunkande grupper på grundutbildningen. Högskolorna går fortsatt bra i flera fall, men Mitthögskolan har lagt ned sin arkeologi-utbildning.

Det innebär att det enda svenska lärosäte norr om Gävle som har någon arkeologiutbildning finns i Umeå - och det är den institution som just nu går sämst och har störst kris i sin fortsatta utveckling. Det övergår mitt förstånd. Även om det finns få grävjobb i Norrland så kan inte det vara en förklaring - det finns en extremt livaktig institution i Tromsö och Uleåborg t ex. Forskningsgrävningar och etnoarkeologi bidrar till deras verksamhet. Att Umeå inte försökt profilera sig mer aggressivt, i sin egenskap av herre på nord-täppan är synd och skam, och det vore en stor förslust för Sverige om nästan ingen forskning bedrivs om frågor som berör Norrlands förhistoria av ett lärosäte med lokal anknytning. För kontinuitet i den typen av forskning kan man inte vara beroende av eldsjälar i Sydsverige, det krävs etablerad närvaro. Yttersta beviset för detta är att Småland så länge varit en vit fläck på arkeologernas karta, jämfört med regioner i norr, syd och väst - där univeristetsutbildning funnits. Den nya högskolan i Kalmar kan nog med tiden hjälpa till att justera detta, liskom en livskraftig gräv-verksamhet på länsmuseerna.

Bilden som framkom av arkeologiutbildningen är att mycket är i gungning och i försöksstadiet just nu, med allt från nya grundutbildningsupplägg, där lund infört en gemensam intro-termin för arkeologi- och antikämnet, och nya masterutbildningar med fri valbara kurser och många barnsjukdomar att hamra ut på universitetsnivå. En del drar åt generalisering av ämnet, andra åt hård specialisering och nischning. Intressantast var för mig diskussionen om fria kurser respektive fastlagda program. När jag började studera på 90-talet valde de flesta humanister kurser över program, friheten i att sy ihop en egen utbildning lockade. Idag verkar programmen vara extra uppskattade av många studenter som kommer ut från gymnasiet med medvetenheten om ett tickande pensionskonto, begränsad studietid, och extremt hård återbetalningskraft. De vill veta att de inte kastar bort sin tid och sina pengar och sin framtid på något som inte "gör dom till något". Ett program, med vissa fria val, är en garant i studenternas ögon för att det är en riktig utbildning. Addera till det att flera som har program har lyckats med att lägga in en hel del yrkespraktik och jag tror att man har ett vinnande recept.

Men jag kan ändå beklaga att detta möjligen kommer leda till färre unika och givande kombinationer av ämnen som arkeologi och ekonomisk historia, eller antiken och kvartärgeologi, eller egyptologi och psykologi. Ju osäkrare världen blir, desto säkrare spelar vi våra kort, desto större risk för homogenisering av kunskapen. Fördelen med program är uppenbar för institutionerna dock, en chans att planera långsiktigt, skapa kursgemenskap, följa utvecklingen.

Vad tycker ni, fria kurser eller ett arkeologiprogram?

Andra bloggar om: arkeologi, forskning, universitet