(In English below)
En kort blänkare för de som inte redan fått korn på detta via Facebook, fikaraster eller epost: Institutionen för arkeologi och antik historia i Uppsala lyser ut tre doktorandtjänster, en i antiken, en i afrikansk och jämförande arkeologi, samt en i "vanlig" arkeologi (vilket tenderar att vara nordisk arkeologi, men kan vara en hel del annat också).
Sista ansökningsdag den 16:e januari
Måste erkänna att jag undrar lite när institutionen ska sluta dela upp tjänsterna på detta sätt, särskilt som det riskerar att förfördela nordisk arkeologi, då doktorandtjänsten i arkeologi lika gärna kan gå till någon som sysslar med metallhantverket i Balkan eller handelsleder i Mellanöstern. Ämnen som i sin tur lika gärna skulle kunna förekomma inom Antiken och Jämförande arkeologi. Med tanke på att många forskarämnen numera överlappar geografiskt, teoretiskt och metodologiskt så vore det kanske ärligare att låta alla sökande konkurrera med varandra och inte inom dessa snäva kategorier. Naturligtvis kan alla som känner att det är relevant söka flera av tjänsterna, men blir det inte onödigt dubbelarbete i så fall för rekryteringsgruppen?
Det kommer ske ganska omvälvande förändringar för arkeologiutbildningen i Uppsala de närmaste åren. Dels är det generationsskifte på gång: Antiken har nyss fått en ny professor och professurerna i arkeologi och i afrikansk och jämförande arkeologi har varit utlysta och kommer tillsättas under nästa år. Men dessutom har vi i dagarna fått reda på att det med största sannolikhet kommer att bli ett samgående mellan Högskolan på Gotland och Uppsala universitet. De förra har också en arkeologiutbildning, med delvis samma intresse för global arkeologi, och dessutom en osteologiutbildning. Vad sammangåendet kommer att betyda praktiskt för lärare och studenter framöver återstår att se.
En av människans märkligaste egenskaper är förmågan att så snabbt ta till sig nya intryck i språk, bilder, formgivning, seder, musik osv. Det finns inga "ursprungliga" kulturer, inga isolerade fossil av mänskliga samhällen. Vi ger och tar och ger igen och har så gjort i hundratusentals år och kommer fortsätta att göra så. Men det som är intressant för arkeologer är att detta givande och tagande sällan följer enkla regler om geografi eller biologi. Exakt vad det är som styr på respektive plats och tid är fortfarande den heliga graal vi söker efter och kanske aldrig kommer att finna.
Ett exempel på hur nya intryck alltid omtolkas utifrån lokala föreställningar är schackspel. Och ett av de mest underbara exemplen är det från 1100-talet som hittades på Isle of Lewis i Yttre Hebriderna. Det här är ett av de äldsta exemplen vi har från Europa av det från början indiska spelet, som nådde oss via perserna och araberna. Det var i Europa som kungens partner ändrades från rådgivare/storvesir till drottning - bara det en intressant detalj som både visar att de dåtida kungadömena saknade sådana starka andremän (åtminstone institutionaliserat), men där makan uppenbarligen fyllde en viktig maktpolitisk funktion.
I isländska sagor tuggade bärsärkar
på sin sköld
Det är i detaljerna som vi ser kulturella uttryck. Drottningen på detta schackspel som fortfarande har ett nordiskt, nästan vikingatida, formspråk håller den ena drottningen i en dryckesbägare. Denna attiralj är genomgående på många kvinnofigurer vare sig det är bildstenar från Gotland eller hängsmycken. Dryck symboliserar så långt mycket mer än att släcka ett fysiskt behov.
Vissa schackpjäser fann lite olika nya betydelser i Europa. Vår löpare var från början en stridselefant, men det är begripligt att detta inte riktigt kändes rätt i Nordeuropa. I engelskan kalas den biskop och det är just det vi ser avbildat i Lewis-pjäserna. Den traditionen verkar vara tidigt etablerad på Island och i Britannien alltså, men inte i Skandinavien eller Finland. Om det beror på att den tidiga kyrkan i dessa länder inte hade samma starka maktposition, eller om det beror på en slump (löpare känns mer logisk ur krigslogistisk synvinkel) är svårt att veta. Man bör komma ihåg att biskopar i det medeltida Europa sågs som kyrkans prinsar, de var ofta yngre söner till mäktiga adelsmän och inte främmande för att dra ut på slagfälten i Guds namn. Eftersom olika personer var ansvariga för att introducera spelet så var det säkert personliga värderingar som spelade en stor roll i början. Just spelet mellan individuella beslut och kulturella strukturer är det som gör frågan om materiell kultur så komplicerad för arkeologer.
De senaste dagarna har jag varit i Arizona, vilket har varit en upplevelse minst sagt. Jag har deltagit i en workshop under namnet Fire & Body där vi diskuterat betydelser av kremeringar under förhistorien. Deltagarna har presenterat exempel från USA, Irland, England, Sverige och Danmark, och från stenålder till historisk tid. Det har varit intesivt och mycket roligt och mycket tankeväckande. Under vintern ska vi slita med våra kapitel till den bok detta ska ge upphov till. Workshopen och publikationen är ett initiativ av The Amerind Foundation som har ett museum och forskningscenter utanför Tuscon, inte så långt från gränsen till Mexico.Jag tvivlar på att jag någonsin i framtiden kommer att få uppleva ett så trevligt omhändertagande och en sådan underbar miljö för vetenskapligt samkväm.
Ian Kuijt, Mark Schurr, David Hurst Thomas och Liv Nilsson Stutz
Workshopens ledare var Ian Kuijt och övriga deltagare var Liv Nilsson Stutz, Howard Williams, Lynne Goldstein, Mark Schurr, Gabriel Cooney, Jessica Cerezo-Román och David Hurst Thomas. Tim Sörensen deltog via skype. Colin Quinn hjälpte till att organisera och John Ware som är chef för stiftelsen höll oss på rätt kurs. Joanna Brück, Kathryne Meyers och Della Collins Cook kunde inte vara med men kommer också ingå i slutpublikationen, i de två sistnämndas fall som medförfattare.
Howard Williams (glad som vanligt), Gabriel Cooney och John Ware
Jessica Cerezo-Román och Lynne Goldstein
Förutom att dagarna och kvällarna fyllts med diskussioner kring hur man bränner kroppar, vad man kan göra med produkten, vilka tester som kan utföras på mer eller mindre brända ben och vad i hela fridens namn folk egentligen höll på med i samband med begravningsritualer, så har det också blivit åtskilliga intressanta inblickar i olika forskningskulturer. Inte minst är frågor kring mänskliga lämningar, arkeologiska undersökningar och vad man kan och får visa på bild, mycket komplicerade här i USA. Att kalla situationen för infekterad vore en underdrift, men samtidigt finns det många goda exempel på hur indianer och kulturarvsarbetare kunnat hitta gemensamma lösningar med ömsesidig respekt. Och det innebär att en hel del fantastiska föremål fortfarande finns utställda på museer så att människor från hela världen kan få en uppfattning om den bredd och komplexitet och skönhet som fanns hos de många folkslag som bodde här innan européerna kom.
Jätteintressant och givande som sagt. Men nu har jag hemlängtan (kanske inte till svenska vädret, men till de som väntar därhemma). Bara 18 timmars resa mot solen, med två flygplansbyten, och så är jag där...
Som jag noterade i mitt förra inlägg så hann jag aldrig blogga om paneldebatten jag deltog i kring mänskliga lämningar i samlingarna, som gavs i serien Het Historia på Historiska museet. Nu när det har dykt upp på UR som spelade in det hela och då dammet lagt sig lite, så kändes det värt att ändå ta upp mina intryck.
I panelen satt förutom undertecknad Malin Masterton, bioetiker som skrivit en avhandling om ämnet, Niklas Orrenius, journalist på Sydsvenskan som engagerade sig i återlämnandet av Levin Dombrowskis kvarlevor, Anders Björklind, chef på Etnografiska museet som ansvarat för återlämnandet av en hel del ben och föremål, och Katri Linna som arbetat med frågor kring romer och samer på regeringsnivå. Fredrik Svanberg modererade, han är för närvarande igång med ett forskningsprojekt (Huvudjägarna) kring museers samlingar av människoben - särskilt Uppsala universitet.
Jag tänker inte ge en komplett redovisning av vad vi diskuterade, det finns som sagt inspelat. Det satte även igång en debatt-tråd på Arkeologiforum som intresserade med fördel kan kolla in och bidra till.
Som ofta tycker jag att de mest intressanta diskussionerna sker före och efter. Som när jag, Malin och Niklas innan det drog igång satt och pratade om kontroverserna kring Dombrowskis kvarlevor. Hur en fråga som på ytan kan verka ganska självklar, att återlämna benen från socialt utslagne mannen som begick självmord till den judiska församlingen för återbegravning, visade sig inte vara så enkel. Dels var det ett principbeslut som kan få konsekvenser för forskningen, dels är det inte helt självklart att detta återspeglar vad Dombrowski själv skulle ha velat.
Just detta att besluta vad döda människor skulle finna acceptabelt att göra med deras kvarlevor eller ej är inte helt enkelt. Vilka värderingar ska få styra, vårt nutida samhälles eller den dåtida kulturens? Som egyptologen Geoff Metz i publiken påpekade, en forntida egyptier skulle troligen älska att få sin mumie förevisad om omnämnd, för just omnämnandet var det som säkerställde livet efter döden. Maja Hagerman som också deltog påpekade att vår känslighet inför att förevisa människoskelett är ett delvis nutida fenomen som går på tvärs emot århundraden av protestantisk lära att kroppen är ett tomt kärl för själen och därför inte viktig efter döden (därmed var det ok att kremera de döda, något som mötte stort motstånd hos judar och katoliker). Vi kan inte prata om människoben som om de självklart är helgade och ska begravas - det är en specifik kulturell åsikt som inte delas av många kulturer globalt sett. Det viktiga är kanske hur vi använder dom i samlingar och i forskningen. Är det ett större övergrepp att ställa ut en skalle i en monter, än att göra en genetisk sekvensering av den döde?
Självklart ska rovgrävda och stulna lämningar återbördas, och självklart ska vi inte använda de dödas ben för lyteskomik, eller för att göra förment vetenskapliga studier som syftar till att trycka ned olika grupper. Men att återbörda t ex alla norrländska ben för återbegravning skulle få det paradoxala resultatet att förhistorien för Norrlands befolkning blir ännu mer osynlig i våra museer än den är idag. Jag kan också tycka att det är paradoxalt att arkeologer som omhändertar, vårdar och forskar i människoben ses på som suspekta, medan vår lagstiftning samtidigt medför att gravfriden endast garanteras i 25 år. Efter det är det fritt fram att vräka upp och förstöra (med begränsad vördsamhet) de dödas ben. Vi behöver inte färre ben i våra samlingar, vi behöver fler som försöker förstå de forntida människornas liv och öden - det är min åsikt och den står jag för.
Nästa panlediskussion på Het Historia sker den 22:a november och handlar om Främlingsfientlighet och kulturarv. Medverkar gör journalisten och författaren Lisa Bjurwald, religionshistorikern Mattias Gardell, museichefen Maria Jansén, journalisten Ivar Arpi, samt författaren och enhetschefen på
Riksantikvarieämbetet Qaisar Mahmood. Anna Furumark modererar. Det är gratis att gå på, men anmälan krävs och med tanke på hur fullt det var på förra tillfället så skulle jag rekommendera att intresserade anmäler sig omgående. Själv kommer jag nog tyvärr vara för jetlaggad för att släpa mig dit - så jag hoppas verkligen att UR spelar in även denna panel.
Idag är det den 9:e november, dagen då bolivianer firar Skallarnas Dag (Dia de los Natitas). De plockar fram skallar från sina döda, pryder dem med hattar, blommor, solglasögon och firar tillsammans.
Igår hade jag för en gångs skulle en relativt fri lördag och passade på att ta med ungarna till Upplandsmuseet för att kolla in vandringsutställningen (O)mänskligt, som handlar om rasbiologi och insamlandet och studerandet av människor och deras lämningar. I Uppsala är detta särskilt relevant, eftersom Herman Lundborg och rasbiologiska institutet verkade här i decennier. Besöket var mest för min skull och jag hade tänkt låta ungarna härja runt i de andra utställningarna, men det visade sig att de blev ganska intresserade av den. Ett smart grepp som jag inte stött på tidigare var att det fanns extra information i form av ljudinspelningar och filmer som man kunde aktivera med hjälp av kort. Det bästa var att det fanns två versioner, en för vuxna och en för yngre - mycket bra initiativ. Det fanns även en riktigt bra kortfilm i ett filmrum som gav en bakgrund till utställningens syfte.
Barnen lyssnade förvånansvärt tålmodigt på de inspelade fördjupningarna till utställningen
Till utställningen ges även en föreläsningsserie på kvällstid, med t ex Ola Larsmo, Maja Hagerman, Kjell Sundstedt, Mikael Kurkiala och Karin Johannisson. Nu den 9:e kommer Ola Larsmo och Maria Björkman berätta om Nils von Hofsten och steriliseringarna. Den 23:e november kommer jag och Magnus Alkarp diskutera kring hur arkeologin ibland har använts till - och även fortsätts användas till - att skapa folkgrupper och raser i förhistorien. Magnus kommer ta upp historiska exempel och jag kommer försöka problematisera det ibland okritiska användandet av DNA för att spåra förfäder och folkgrupper i mänskligt material.
Mänskliga lämningar i historiska samlingar är en het fråga. I våra samlingar finns dels en hel del rovgrävda och stulna skelett, främst skallar, från olika folk runtom i världen. Dels finns även lämningar av minoriteter som samer och socialt utslagna som samlats in med minimal tanke på etik. Inte sällan har de fått bli en symbol för övergrepp som begåtts mot de levande och återbördandet har setts som en del i att läka såren - med olika grad av framgång. Ibland har det ifrågasatts varför det överhuvudtaget förekommer mänskliga ben i museers samlingar. Det blev temat på den första paneldebatten i Historiska museets nya serie "Het historia" som jag deltog i tidigare i höst. Jag hann aldrig skriva alla tankar som uppkom av det just då, men jag håller på med det just nu. Det får dock publiceras i nästa inlägg, annars blir detta inlägg alldeles för långt och jag tjatar hela tiden på folk att inte blogga för långa inlägg!
P.S. Hade gärna rekommenderat artikeln om Herman Lundborg i dagens UNT, men den är bakom en betalmur. :(
Återstående föreläsningar på (O)mänskligt på Upplandsmuseet:
Onsdag 9 november kl 19 Nils von Hofsten, steriliseringarna och det rasbiologiska nätverket. Maria Björkman, FD, Linköpings universitet och Ola Larsmo, författare
Onsdag 16 november, kl 19 Var det värre förr? Om rasbiologi och annat i den historiska skamvrån. Mattias Tydén, docent i historia, Institutet för Framtidsstudier, Stockholm
Onsdag 23 november, kl 19 Mördande vetenskap. Magnus Alkarp, FD, författare Det sitter i benen? DNA och sökandet efter förfäderna i förhistorien. Åsa M Larsson FD, verksamhetschef vid Societas Archaeologica Upsaliensis ( SAU)
Onsdag 30 november, kl 19 Att sälja rasbiologi. Sven Widmalm, professor i Idé-och lärdomshistoria, Uppsala universitet
DECEMBER Onsdag 7 december, kl 19 Det mörka arvet - Bertil Lundman och folktypsundersökningarna i Dalarna. Christer Bergin, antikvarie vid Dalarnas museum
Två delvis olika men närbesläktade frågor kring vetenskaplig publicering har diskuterats ivrigt på både bloggar och i medier den senaste tiden. Det ena rör huruvida det är fel av journalister att tillåta forskare att få gå igenom artiklar om deras forskningsresultat innan de går i press. Man har oroat sig för att det på nåt vis minskar journalistens kritiska position. Jag kan förstå den synpunkten, men jag vill ändå påstå att det är en världsvid skillnad mellan publicering av forskningsresultat i massmedia och publicering av politiska utspel. Av den enkla anledningen att journalister ofta har extremt svårt att förstå forskningen de presenterar och lätt kan göra stora misstag. Det finns oerhört många exempel på forskningsresultat som framställts på missvisande eller helt felaktigt sätt i media till stor förtvivlan för de involverade forskarna. Som arkeolog har jag fått ganska tjock hud efter att ha sett spaltmeter av
missförstånd och tokigheter från välmenande journalister utan
bakgrundskunskap.
Med det inte sagt att det inte vore bra om journalister sätter i system att även köra sin text förbi minst en annan forskare, och inskränker granskningsrättigheten till att gälla enbart citat och beskrivningar av resultat. Särskilt som det finns oerhört få professionella vetenskapsjournalister på dagens redaktioner. Forskare kan också ha en agenda och starka åsikter som färgar deras framställningar.
Den andra frågan rör hur pass tillförlitligt peer-review är, om det kan ses som en garant eller ej och om kritik och diskussioner kring nya forskningsresultat får ske innan en artikel har kommit i tryck. Om man överhuvudtaget får debattera forskning inför öppen ridå i dagspress och på bloggar. Inte minst efter kontroverserna med påstådda arsenik-livsformer från Mars, och snabbare-än-ljuset-neutriner från Cern.
Efter ett antal år bakom de akademiska ridåerna
inser man snabbt att peer review inte garanterar nånting. Bevis 1: Wakefields undermåliga och delvis framfuskade resultat att MPR-vaccin orsakar autism som publicerades i högvördiga Lancet. Bevis 2: Arsenik-bakterier i Science. I bästa fall kan processen sålla bort en del uppenbart felaktiga studier, men den egentliga granskningen kommer efter publicering. Det är då resultaten stöts och blöts av hela vetenskapssamhället, inte bara ett par utvalda specialister. De tunga tidskrifterna är dessutom drivna av samma nyhets-hets som andra medier. Det gäller att vara först med det nyaste och unikaste. Granskningsprocessen handlar inte bara om att sålla bort dåliga bidrag, utan minst lika mycket om att plocka in de mest "säljande".
Jag tycker man borde ändra syftet med peer review. Vissa
tidskrifter skulle kunna erbjuda genomläsning av bidrag som en chans till
kvalitetsförbättring för forskarna själva, och för tidskriftens redaktörer, men
utan att det basuneras ut som garanti för forskningens korrekthet. För det är
det inte. Vad som är försvårande är poängsystemet som styr vilka forskare som anses vara lyckade och anställningsbara. Det ger enorm fördel till artiklar publicerade i vissa utvalda tidskrifter. Det betyder att forskare som publicerar
Open Access i t ex PLoS, som verkligen kan granskas öppet av alla, missgynnas gentemot de som
kommer in i peer review skrifter som bara kan läsas av de som har råd med prenumerationen (och tro mig, den är knäckande). Som fristående forskare som inte längre är knuten till en institution hindras jag oerhört ofta från att ta del av nya artiklar på nätet, utan måste bege mig till ett bibliotek när de väl kommit dit (vilket kan vara månader senare).
Men om ni verkligen vill ha tips på hur ni ska göra för att bli refererade så finns det forskning på det nu...
Igår var vi på Nationalmuseet för den avslutande dagen om pedagogik och förmedling av förhistoria. Förmiddagen var föredrag från olika museer och föreningar. Bland annat Kierikki Stone Age Center i norra Finland nära Uleåborg (Uolu). Området har en hel del fantastiska lämningar från stenåldern, inklusive husgrunder i sten. Vid utgrävningar har man hittat bevis på långväga kontakter, t ex bärnstenssmycken från områden i NÖ Polen och Baltikum, samt flinta från Ryssland.
Anna Wessman presenterar pedagogiska verksamheten på Esbo stadsmuseum
Ett kärt återseende för mig på dessa dagar var Anna Wessman, som jag kände som Anna Wickholm för 4 år sedan då hon hjälpte till med att göra vår doktorandexkursion till Finland en strålande upplevelse. Nu jobbar hon som museilektor på Esbo (Espoo) stadsmuseum där de jobbar omfattande med att nå ut till bland annat barn och ungdomar. Hon hjälpte till under ArkeOPEda-dagarna med information och presentationer.
Professor Mika Lavento beundrar ett rekonstrurat svärd
Efter lunch fick vi uppleva en Tidsresa till järnåldern som Nationalmuseet har börjat ge till 5:e klassare. Den har satts ihop av Föreningen för Drama och Teater (DOT). Den imponerade på mig, inte minst för att den fick upplevas i ett "riktigt" hus och för att den hade en ganska mörk anklang (även om den slutade positivt). Lite väl ofta är forntidsresorna fokuserade på att vara roliga och positiva, men den här kunde säkert leda till en hel del diskussioner bland eleverna om gammalt och nytt, tradition och förändring, manligt och kvinnligt. Men det visar också hur viktigt det är att dessa upplevelser föregås av förberedelser av lärare och klassen, samt att det finns en ordentlig uppföljning. Då kan det verkligen ge nåt.
Mervi Suhonen kunde inte låta bli att prova...
Vi fick även titta på den lilla låstas-utgrävningen på bakgården där elever får pröva att gräva fram konstruktioner och föremål (kopior). Det är naturligtvis svårt att förmedla hur kunskap tas fram av arkeologer, men det kan i alla fall väcka tankar och funderingar kring vad som blir kvar av en tidsålder och hur det lappas ihop av utgrävarna.
Dagen avslutades med en paneldiskussion kring arkeologi och pedagogik där jag satt med. I den mån det gick pratade vi svenska, i övrigt översatte snälla människor för mig vad som sades.
Det har varit en mycket trevlig vistelse och jag är förtjust i hur dynamisk och vital förmedlingen av förhistoria är i Finland. Flera deltagare uttryckte en vilja av att lära mer av Sverige, jag tycker svenskar också har en del att lära av vårt grannland.
Är i Helsingfors på ArkeOPEda, temadagar för förmedling av arkeologi. Morgonen inleddes med professor Mika Lavento som bland annat lyfte upp att arkeologin som få andra vetenskaper har en folklig dimension som måste vårdas. Göran Gruber från UV Öst gav oss en exposé över förmedlingsarbetet kring utgrävningarna i Motala, som verkligen återspeglar det stora skifte som uppdragsarkeologin fått uppleva det senaste årtiondet. Från att ha varit ganska knapphändigt och tafatt, till att bli en mer självklar del i projekten. Göran efterlyste dock mindre fokus på metoder (visningar, media, hemsidor) och mer på syfte. Precis som en undersökning av en fornlämning ska ta avstamp i syfte och anpassa metodiken efter det - inte tvärtom. God poäng.
En fascinerande och vacker mosaikfasad på Ryska kulturhuset i närheten av min övernattningslägenhet
Flera föredrag var på finska och jag måste erkänna min okunnighet över vad som sades, men jag fick se en hel del kul bilder och fick tips om olika hemsidor. Själv presenterade jag hur vi arbetar med social media i vår föemedling på SAU, samt pratade en del om mina egna erfarenheter av och synpunkter på vetenskapsbloggande - möjligheter och fallgropar. Precis som Göran tycker jag det är viktigt att man först formulerar syftet, innan man vräker på med olika sorters social media bara för att man kan.
En vacker dag i Helsingfors, beundrade domkyrkan på väg till seminariet
Annina Ylikoski och Lillian Pettersson-Smeds berättade om arbete med tidsresor för barn och vuxna i Österbotten (och vad som händer när vuxna lever sig in lite för mycket i den historiska upplevelsen...). Jan Fast avslutade dagen med att berätta om sina erfarenheter från att ansvara för mediarelationer vid utgrävningar arrangerade av Heureka Science center. Inte en helt lätt balansgång när man förväntas leverera sensationella fynd och upptäckter varje år.
Score! Ingen resa är komplett om man inte kommer tillbaka med en betydligt tyngre väska.
Roligt var att min Twitter-kompis Jessica Parland tog sig tid att dyka upp på eftermiddagen. Hon har redan hunnit blogga om det dessutom och berättar i inlägget även om andra som har fått ut mycket av att blogga om sin kulturverksamhet. Jessica jobbar på Brages Pressarkiv och anordnar vad som verkar vara ett mycket intressant seminarium om arkiv, information, webb och journalistik: Digitala Spår
Sofia Mirjamsdotter och Isto Huvila kommer att delta bland annat.
Över Twitter fick jag veta att regeringen ny har tillkännagett vem de utser som ny riksantikvarie: Lars Amréus, för närvarande chef för Historiska Museet. Pressmeddelande finns på Kulturdepartementet och Lars svarar även på lite frågor om sig själv. Han tillträder sin nya tjänst den 1:a mars och vi får då vår första twittrande riksantikvarie! För inte tänker du väl sluta med det Lars...?
Stackars lilla bloggen, alldeles övergiven. Den är ändå inte lika vanvårdad som vår stackars odlingslott som jag inte tittat till på över en månad nu. Undrar om pumporna överlevde första frosten som drabbade oss denna morgon...? Fredrik har flängt till Norge för att klappa på skifferknivar och själv ska jag iväg en kortare tur till Finland imorgon för att delta i ArkeOPEda, ett par temadagar kring pedagogik och arkeologi. Jag är inbjuden att prata om hur sociala medier kan användas för att förmedla arkeologi och hålla igång dialoger med intresserad allmänhet. Ska försöka dra på erfarenheter både som forskare och hur vi har börjat arbeta med detta på SAU.
Få som är verksamma inom kulturminnessektorn kommer i så direkt kontakt med ett brett skikt av samhället som just grävande arkeologer. Vi dyker upp på folks bakgårdar, i dikesgrenar och i deras strövområden. Det är inte alltid mottagandet är positivt, ibland kan det vara extremt negativt, men i de flesta fall finns det få bättre diplomatiska sändebud inför ett större bygge än just arkeologer. Intresset finns där bland människor vi möter, ibland redan innan, ibland väcks det i samtal och under visningar.
Tyvärr har vi varit dåliga på att följa upp detta när vi väl kommer in från fältet. Det finns sällan någon förmedlingsbudget under rapportfasen, trots att det är då vi kan börja bena upp vad vi verkligen hittat, få dateringar och analysresultat. Rapporten som till slut kommer 2-3 år senare är sällan läsbar för icke-arkeologer (och det ska heller inte vara dess syfte i min mening). Ett mer kontinuerligt arbete med bland annat bloggverktyg är ett sätt att motverka detta svarta hål. Bloggar kan faktiskt vara till stor hjälp även för arkeologerna. Som när docent Ingmar Jansson skrev en kommentar på ett inlägg och gav oss utmärkta uppslag på litteratur kring ett intressant bältesbeslag vi hittat som troligen härstammar från Sydosteuropa.
Sociala medier när de är som bäst minskar avstånden mellan oss och ger oss nya nätverk. Min inbjudan till ArkeOPEda kom helt av att jag över Twitter och bloggande fick kontakt med den finska forskaren Eva Ahl-Waris (låt inte titeln på hennes blogg lura er, så särskilt avdankad är hon inte). Första gången vi träffades på riktigt var i somras då hon satt på universitetsbiblioteket i Uppsala en dag och vi hann ta en fika. Men det är inte mötet som har skapat vår relation, det är det kontinuerliga - om än utdragna - samtal vi för över nätet.
Ska skriva ett inlägg om gårdagens paneldiskussion på Historiska museet om människoben i samlingarna. Men jag kan inte låta bli att först kasta ut en blänkare om den senaste nyheten från Motala. De senaste veckorna har ju mer information om de människokranium som hittades där släppts. Bland annat att de troligen placerats i skeletterat skick på pålar som stuckit upp ur vattnet för ca 7500-8000 år sedan. Vad som inte avslöjades då var att det i en av skallarna hittades en klump organiskt material som orsakade stort intresse. Idag släpps resultaten av de undersökningar som gjorts på materialet av bland annat Stefan Plantman vid KI. Forskarlaget anser sig ha hittat tydliga spår av proteiner som vanligen bara förekommer i just hjärnan.
Det betyder att arkeologerna har hittat en närmare 8000 år gammal hjärna. Svindlande!
Som framgår av inslaget i Vetenskapsradion (börjar c 3 min in) så har forskarna på KI genomfört analysen inte främst för att de är så intresserade av arkeologi (det är bara en bonus) utan för att metoden de utvecklar kan hjälpa till att avslöja hjärnskador hos medvetslösa personer. Trevligt med korsbefruktning av vetenskapsgrenar på detta sätt. Alla vinner!
Vad kan och bör vi göra med historiska och förhistoriska mänskliga kvarlevor - med de dödas ben? En inte helt lätt fråga som arkeologer och osteologer får brottas med ofta, både inom ämnet och i mötet med andra människor. Det är även ämnet för den första sessionen i Historiska museets nya öppna debattforum Het Historia. Tisdag eftermiddag, den 27:e september kl 15, kommer jag sitta i panelen som diskuterar ämnet. Övriga som ingår är journalisten Niklas Orrenius, generaldirektören Katri Linna, Anders Björklund, museichef på Världskulturmuseet, samt Malin Masterton, filosof och bioetiker vars avhandling bl a handlar om genetiska studier på historiska personers ben. Moderator är Fredrik Svanberg.
UR kommer att spela in diskussionen, men en förhandsvisning kan fås av de som kollar in TV4 Nyhetsmorgon imorgon bitti. Kl 7.50 ska det vara ett inslag med Fredrik Svanberg och Geoffrey Metz, egyptolog vid Museum Gustavianum, och kl 8.40 kommer Geoffrey och Malin Masterton frågas ut.
Mamma kommer från Jämtland från början och brukar hålla ett öga på de lokala nyheterna därifrån. Så för ett par veckor sedan tipsade hon mig om ett roligt fynd av pilspetsar från stenåldern som gjorts i Lorås, nordöst om Östersund. Kaj på Höjda hittade i en vägbank inte mindre än tre olika spetsar, två pilspetsar och en spjutspets. Fyndet är intressant av flera anledningar.
De tre spetsarna från Lorås. Fotograf Johan Axelsson. Originalet tillhör Östersundsposten. Inget intrång på upphovsrätten är menat, jag tar naturligtvis bort bilden om så önskas.
En av spetsarna är lång, spetsig med trekantig genomskärning och gjord i flinta, ett material som inte förekommer naturligt norr om svenska Västkusten. Pilspetsen ifråga härstammar troligen därifrån dessutom, eller möjligen från danska öarna. Den är av en tångepilspets av typ C som dateras till slutet av mellanneolitikum, dvs ca 2500-2300 f.Kr.. De kallas ofta praktpilspetsar pga av sin storlek och sitt fina utförande och de hittas i gravar och på boplatser i Danmark, Norge och Sverige runtom Kattegatt och Skagerrak. De förekommer även längs svenska östkusten och på Gotland, troligtvis som del i ett prestigegåvo-utbyte under neolitikum, vilket även omfattade flintyxor och stridsyxor i bergarter som diabas och porfyr. Och säkerligen saker som inte har bevarats, likt pälsar och benföremål. Jag har dålig koll på hur pass många som har hittats längs norska kusten, men det finns säkert exempel.
Den minsta pilspetsen är möjligen också tillverkad i flinta, men jag tycker materialet ser lite "fel" ut. Det kan vara någon annan sorts tät flintaliknande bergart. Pilspetsen i sig ser "fel" ut faktiskt. Den påminner starkt om en sk flathuggen spets med urnupen bas, en typ som är vanlig under senneolitikum (c 2400-1800 f.Kr). Men flathuggningen är lite konstig och basen är också gjord på ett annat sätt än vad vi ser på de klassiska spetsarna från Sydskandinavien. Det är svårt att avgöra från ett foto, men det känns som ett försök till imitation.
Den tredje spetsen är störst och inte minst intressant. Den är troligen tillverkad i skiffer eller en liknande mjuk bergart, ett material som är vanligt förekommande i Norrländsk stenålder. Pga sin storlek bör den snarast ses som en spjutspets. Troligen är den av mer lokal typ, men formen är ganska speciell. Jag skulle personligen vilja kolla närmare på vilka typer av spetsar som förekommer på andra sidan fjällkedjan, i Norge. Generellt sett är denna typ av tångespetsar inte ovanliga under senare delen av neolitikum, så det är inte otroligt att alla tre spetsar hamnat på platsen samtidigt.
Det inre av Jämtland kan säkert uppfattas av en del som långt borta från händelsernas centrum, men man ska komma ihåg att Lorås inte ligger så långt ifrån den nuvarande vägen över bergskedjan in i Norge. Den vägen leder till Trondheim och har anor tillbaka till den gamla pilgrimsleden. Faktum är att leden har ännu äldre anor, ända tillbaka till stenåldern. Längs med den hittar vi föremål som tyder på utbyte och handel mellan nord och syd, öst och väst. Kajs fynd är ännu ett exempel på detta. Arkeologer har tydligen åkt ut för att inspektera platsen. Jag hoppas att det kommer till stånd en liten undersökning...
Det finns goda föresatser som kan leda väldigt fel. En god föresats är att hjälpa långtidssjukskrivna och utförsäkrade in i arbetslivet igen. En annan god föresats är att försäkra oss om att våra arkiv och samlingar lagras digitalt och får en bredare användning. Men att kombinera de två föresatserna leder inte nödvändigtvis rätt. Tyvärr är det just detta som Regeringen nu föreslår. Det finns i samhället en stor grupp högutbildade och skickliga kulturvetare, med intresse av dylika arbetsuppgifter, och kunskapen som krävs för att förstå vad som behöver göras och varför. Många av dom saknar jobb, eller åtminstone jobb inom sitt fält, och en del faller även in i kategorin långtidssjukskrivna.
Att rikta denna satsning mot dem skulle vara en lysande idé på fler sätt än ett. För det första har dom den utbildning som krävs för att jobbet ska gå bra och effektivt. För det andra behöver flera av dom en chans att komma in på arbetsmarknaden - en sådan här uppgift kombinerat med relevant utbildning kan innebära att fler av dem får framtida anställningar. Men om urvalet inte ska ske på det premisserna (kunskap + potential för framtida etablering på arbetsmarknaden), utan mer som en sorts satsning för att förbättra statistiken över de utförsäkrade i största allmänhet så kommer resultatet bli ett misslyckande på två punkter.
För det första kommer mycket få av dem få jobb efter satsningen. Det kryllar av högutbildade kulturvetare som sagt och arbetsgivare kommer i första hand välja de som åtminstone har kvalifikationerna att ha en framtid inom branschen. För det andra - och det här är viktigt - själva resultatet av digitaliseringen riskerar att bli undermålig. Utredarna borde sätta sig in mer i vad denna typ av uppgift innebär - det är inte själlöst inmatande av ovedersägliga fakta. Tvärtom krävs tolkning, diskussion, justeringar, flexibilitet. Jag känner till tidigare digitaliseringsprojekt vars databaser är i det närmaste oanvändbara för alla forskare vet att det finns enorma källkritiska problem med det som matats in av personer som inte har förstått sig på det.
Den här konstanta nedvärderande synen både på kunskap om kulturarv och den komplexa process som digitalisering faktiskt innebär börjar gå mig på nerverna.
Så JA till satsning på digitalisering av arkiv och kulturarv, och gärna med förtur för de kulturvetare som är utförsäkrade och/eller sjukskrivna på hel- eller deltid. I andra hand till långtidsarbetslösa och nyutexaminerade. Här finns intresset, kunskapen, passionen, potentialen.
Men NEJ till en satsning som är en ren återvändsgränd! Dels för de som tvingas ta jobbet trots bristande utbildning och intresse, och som inte kommer få in en fot på arbetsmarknaden ändå. Dels för de produkter som projektet skapar som riskerar bli både dyra och oanvändbara.
Kulturarv handlar om långsiktighet, detta verkar bara kortsiktigt.
Uppdatering: Andra som bloggar tankar om satsningen är Arkeologgruppen och Unionen. DIKs ordförande Karin Linder kommenterar också. I Epstein i P1 genomfördes en liten debatt kring frågan med arbetsmarknadsminister Hillevi Engström, riksantikvarie Inger Liliequist och Karin Linder.
Det är väl oundvikligt för de flesta att denna dag minnas var man var för 10 år sedan, när man hörde, vad man tänkte. Själv var jag på väg till boden på Lunda utanför Strängnäs där jag grävde, när fick jag ett sms från Fredrik som yrade nåt om flygplan och World Trade Center. Tänkte att det var ett synnerligt svagsint skämt från hans sida. Antingen det eller så hade han råkat titta på nån datoranimering och fått för sig att det var äkta. Efter ett tag stod det klart för samtliga på grävningen att detta var verklighet. Vägen hem i bilen var surrealistisk. Den kvällen satt vi framför TV:n och tittade om och om igen på nyhetssändningarna från BBC.
Nästa dag var nästan ännu mer absurd. Vi satt på det markanta moränimpediment i Lunda och grävde upp spår efter märkliga och mystiska ritualer. Samtidigt brakade pansarfordon och stridsvagnar förbi oss på väg tll det militära övningsfält som låg i närheten. På avstånd hördes skott och knallar. Vet inte om det var en planerad övning, eller om arméledningen fått eld i baken. Skrev något förvirrat i min lilla grävdagbok som vi alla hade för att skriva om anläggningar, fynd och väder. Vår grävledare, Gunnar Andersson, lyfte senare ut det och förde in i en av publikationerna om platsen.
Lunda visade sig vara en ännu häftigare plats än vad vi kunde misstänka när vi började gräva, med lämningar främst från yngre järnåldern och vikingatid. Gravfältet som vi trodde oss ha hittat var inte alls ett gravfält utan någon sorts helig plats med spår av olika sorters ritualer. Kul i efterhand men inte helt upphetsande för oss som krälade runt bland stenarna och plockade små hartsklumpar i novemberkylan...
Nästa år skulle arkeologerna komma att hitta tre fantastiska små gudastatyetter i guld och metall. Då var tyvärr inte jag med, jag hade fått anställning som doktorand och var dessutom höggravid.
Min dotter föddes den 11:e september för nio år sedan.
Livet går vidare.
Här berättar Gunnar Andersson om utgrävningarna vid Lunda och "Lundagubbarna".
Igår intervjuades min sambo av P4 Östergötland om de människokranium som de grävde fram förra året vid Motala ström. Att plocka upp stenåldersbenen var bara början. Under det senaste året har alla möjliga prover tagits och nu senast kom alltså resultaten av C14-dateringarna. Inom kort kommer ni nog få höra ännu fler intressanta resultat.
Kvart-i-fem Ekot från 9:e september har också ett längre inslag med Fredriks intervju, där han berättar om de skeletterade skallarna. Lyssna: Dagens Eko kvart i fem
Inslaget med Fredrik börjar 13 minuter in i sändningen.
Uppdatering: Nu med fungerande länkar. Postade detta från mobilen på skumpig landsväg medan vi forslade båtvagnen från Västerås. Inte helt lätt...
Ord med dubbla betydelser kan ge upphov till ganska roliga missförstånd, så när arkeologerna på forskningsgrävningen i Gamla Uppsala berättade att de hittat granater för ett par veckor sedan mottog vissa nyheten med förskräckelse. För lite mer insnöade arkeologer var det dock självklart att det inte rörde sig om den exploderande versionen, utan den mörkröda mineral som ofta användes för att piffa upp både vapen och smycken under yngre järnåldern.
Igår intervjuade ABC Nytt forskaren John Ljungkvist som leder undersökningarna av järnålderslämningarna på kungsgårdsplatån vid Gamla Uppsala. Årets undersökning har precis avslutats och nu börjar det riktigt roliga arbetet med att analysera allt som har kommit fram och skriva rapporter och artiklar. Det är inte bara järnåldern som är fokus, utan även de medeltida lämningar som finns på platsen. För att kunna förstå Gamla Uppsalas roll i framväxten av en centralmakt måste arkeologerna reda ut både vad som ledde fram till detta och vad som skedde efter det att kristendomen etablerades.
Projektet är ett samarbete mellan institutionen för arkeologi via John Ljungkvist och Upplandsmuseet med Per Frölund och Hans Göthberg. De har dessutom en egen blogg. Från SAU, där jag själv arbetar, deltog osteologen Emma Sjölund som kommer att tillbringa vintern med att analysera de ben hon hjälpte till att gräva fram i somras.
Bilden ovan är på en granatdekorerad svärdsknapp. Just denna, som hittades i Väsby i Uppland är av en speciell typ från folkvandrings- och vendeltid (dvs 400-750 e Kr). De kallas ringsvärd efter de maffiga dubbelringar som griper tag i varandra. De hade inget praktiskt syfte och arkeologerna tror att det kan ha varit en symbol för trohet och lojalitet. Själva utförandet och granatdekoren är starkt påverkad av det rådande modet i Frankerriket under denna tid.
Hösten kom väldigt plötsligt och det känns inte riktigt som min hjärna hängt med. Tyvärr ingen uppbyggd energibuffert efter sommaren som jag hade hoppats, å andra sidan ganska skönt att det har blivit lite rutin i vardagen igen. Min digitala tillvaro blev mer konsumtion än produktion märkte jag, ibland är det skönare att vara mottagare än sändare och det finns en enorm mängd att läsa och betänka på nätet. På gott och ont så klart.
Det har varit en hel del diskussioner i sommar kring vad som bör och inte bör tillåtas på nätet, inte minst efter det att Utöya brändes in i våra hjärnor. Jag tänker inte ge mig in i den diskussionen mer än att notera att även om internet skapar vissa möjligheter för sjuka individer som inte fanns förut så är knappast mediet i sig problemet. Problemet måste ju vara de sjuka, hatfyllda, patetiska individerna. Och att vi inte upptäcker dem i tid. Internet skapar inte ondska mer än skrivkonsten gjorde det, eller allmän skolplikt, eller yttrandefrihet. Som alla teknologiska, sociala och kulturella medel så kan det användas för gott eller ont - och i de flesta fall för varken eller. Innan vi ger upp inför trollen i kommentarsfälten bör vi tänka på hur mycket fantastiskt som människor fått ut av att kunna nå varandra oavsett geografisk eller social position.
Ett par som borde ta sig en tankevända till verkar vara Eric Schüldt och Jonas Andersson som har skrivit en bok som rätt och slätt heter Framtiden. Jag har inte läst den själv, men Henrik Summanen har en utförlig och genomtänkt recension av den. Tyvärr verkar författarna ha hamnat i den ganska klichéartade fällan att drabbade av bakfylleångest komma till övertygelsen att all alkohol (eller i detta fall sociala medier) är av ondo. Intressant nog verkar de använda sig av en del hänvisningar till förhistorien i sitt resonemang, typ pyramider och "det var bättre förr". Den här typen av ytlig hänvisning till svunna tider gör mig mer och mer trött, eftersom de sällan baseras på någon sann kunskap om eller insikt i det som diskuteras. Bara gammal hävdvunnen vetskap från grundskolan.
En bok som verkar rejält mycket mer intressant blev jag tipsad om på bloggen Paperless Archaeology: Archaeology 2.0: New Approaches to Communication and Collaboration.
This book explores the social use and context of the World Wide Web within the discipline of archaeology. While the Web has radically altered journalism, commerce, media and social relationships, its sees very uneven adoption in professional scholarly contexts. Case studies discussed in this book help illuminate patterns of adoption and resistance to new forms of scholarly communication and data sharing. These case studies explore social media, digital preservation, and cultural representation concerns, as well as technical and semantic challenges and approaches toward data interoperability.
Kommunikation och förmedling sker naturligtvis inte bara digitalt. I dag är de flesta fältarkeologer inställda på att detta ingår i våra arbetsuppgifter i viss mån, beroende lite på vilka grävningar vi har och var de är placerade. Annica Ramström hos Arkeologgruppen berättar målande om hur en liten grävning med helt okej lämningar kan bli en enkel brygga mellan arkeologer och allmänhet. Och hur media inte sällan följer i hälarna på allmänhetens intresse och inte, som vi ofta får för oss, skapar intresset. Tyvärr fortsätter inlägget med att berätta om ett inte lika trevligt möte med en reporter. Jag vet att pressen på journalister att prestera artiklar kan skapa otrevliga situationer. En viktig lärdom, både för arkeologer och forskare, är att veta när man behöver sätta ned foten och ge motstånd, inte bara lägga sig platt och låta säljbara men osanna historier skrivas. Starkt gjort av Annica.
Hade gärna avslutat med en positiv slutkläm genom att länka till den stora artikel som UNT publicerade om forskningsgrävningarna i Gamla Uppsala i helgen. Tyvärr har de (som vanligt) inte lagt ut denna på nätet. Extremt synd. Tur att projektet har en bra och aktiv grävblogg.
Vad gör arkeologer egentligen en vanlig arbetsdag? Det är kanske inte en fråga de flesta ställer sig, men då och då dyker den säkert upp i någons bakhuvud. Idag fylls websidan Day of Archaeology med hundratals blogginlägg där arkeologer från många delar av världen delar med sig av sina förehavanden (även om britterna säkert dominerar). Detta är inget officiellt jippo i vanlig bemärkelse, utan sattes igång efter en Twitterdiskussion mellan Lorna Richardson och Matt Law, inspirerat av Day of Digital Humanities. Med hjälp av flera andra eldsjälar och serverutrymme tillhandahållet av British Museum sattes en sida upp där enskilda och grupper kunde anmäla sig.
Idag publiceras inläggen i rasande takt, under ett 20-tal kategorier som spänner från uppdragsarkeologi, till publik arkeolog, till geofysik, till filminspelningar. Jag skrev ihop ett litet bidrag för SAU också.
De som inte bara vill läsa om vad arkeologer gör utan se det med egna ögon också,får tåla sig till söndagen den 28:e augusti. Då är det Sveriges officiella Arkeologidag där åtskilliga arkeologer visar upp sina utgrävningar och berättar om fynden. En hel del andra fina visningar och guidade turer organiseras också.
Efter den underbara vistelsen på Svenska Högarna stävar vi sakta nedåt och inåt mot Stockholm. Igår låg vi i Stora Nassa och såg vackra regnskyar dra förbi. Vi led inte av det, eftersom vi stötte på bekanta som bjöd oss på Irish Coffee medan våra barn lekte tills de kollapsade.
Efter en kort och hektisk mellanlandning i Uppsala fortsätter jag nu min semester i båt - vilket är helt klart att föredra mot bil. Jag har med dator men vi får se hur pass jag orkar/hinner blogga. Idag satte vi av mot Stockholm för motor eftersom vinden är frånvarande. Vi hinner nog inte fram till kvällen, så det blir kanske övernattning i Birka. Hoppas alla har en riktigt trevlig sommar.
Övernattar denna kalla midsommar på ett vandrarhem i Falköping, och hinner inte för besöka de många häftiga megalitgravarna. På tillbakavägen kanske. Imorgon bitti åker vi över till Jylland. Fick med mig en ny fräsch reskamrat iaf. Över 400 sidor arkeologgodis.
Mums!
I dagens UNT finns en utförlig och riktigt bra artikel om resultaten av Helena Malmströms dna-analys av de tre gravlagda i Varnhems klosterkyrka. Jag kan tyvärr inte länka till den då UNT sin vana trogen tar evinnerlig tid på sig att lägga ut dylika texter på nätet - om nånsin. Så allt som ligger ute just nu är den knapphändiga, torra TT-texten. Det har funnits skäl att tro att dessa tre gravlagda är Birger Jarl, hans son Erik, samt hans andra hustru Metchild. Men det har också funnits skäl att tvivla på detta eftersom texten som gör detta gällande skrevs runt 200 år efter jarlens död. Som vanligt när det gäller tidningsartiklar måste man göra skillnad på det som anges i rubriker och ingresser å ena sidan och det som står i löptexten å den andra. I detta fall är löptexten, skriven av Åke Spross, ovanligt sansad och problematiserande för att gälla kombinationen historia och genetik.
En snabb sammanfattning. Dna-studien kan inte i nuläget visa att de döda är Birger, Metchild och Erik. För att göra det krävs allra minst positiva resultat från dna-analysen av sonen/brodern Magnus Ladulås vilka just nu håller på att genomföras. Vad denna inledande studie visar är att inget i nuläget talar emot att det rör sig om dessa tre. De två männen är troligen far och son, men det är utifrån det ganska svaga beviset av mutationer på genen för laktos-tolerans (dvs troligt, men skulle aldrig hålla i domstol). Vi kan också se att kvinnan inte är släkt med vare sig den äldre eller den yngre mannen (hon var Eriks styvmor). Den osteologiska analysen visar att åldern stämmer på ett ungefär dessutom. Så definitivt lovande, men knappast avgjort tills vi får resultaten från Magnus kvarlevor. Guldstjärna till Stross som redogör ordentligt för detta och inte drar till med floskler eller brösttoner.
Tips: Hack4 Europe är en tävling som går av stapeln i olika europeiska städer med utmaningen att skapa nya program för användning av digitala kulturarvsdatabaser som Europeana. Stockholms-heatet gick av stapeln igår och vinnarna har utsetts. Mia Ridge som har bloggen Open Objects deltog i London-versionen och presenterar sitt och kamraten Owens Wordpress-plugin "Share What You See". Det som är extra kul är hur hon berättar om hur det kom sig att de genomförde skapandet ganska oförhappandes och oplanerat. Sätt kreativa människor i ett rum tillsammans med ett brett ramverk och underbara saker händer...
Slutligen - titta in på bloggen om forskningsgrävningarna i Gamla Uppsala och kolla in de senaste roliga resultaten!
Inget gott som inte för nåt ont med sig. Social media skapar möjligheter att samtala över nätet - vilket kan vara både uppfriskande och deprimerande. Förra helgen publicerade UNT en krönika av Ola Larsmo där han diskuterade problemet med de personer som verkat lägga beslag på de flesta kommentarsfält under artiklar som berör vissa känsliga ämnen (vi vet alla vilka). Till skillnad från många andra journalister/kulturpatriarker som nöjer sig med att ta detta som bevis på att nätet är i huvudsak ett tillhåll för mörkermän och ett tecken på samhällets förfall, så hade Larsmo noterat hur organiserade dessa attacker är och hur det troligen döljer sig en och samma person bakom flera av aliasen. Att lösa problemet med kommentarsfälten är inte lätt, men han uppmanar till kamp mot att låta "rasisttrollen" (bra namn!) ta över.
Han avslöjar även branschens interna namn på kommentarsfältet: "Pissrännan".
Ett talande namn - inte bara för den bild den målar upp av dess innehåll, utan framförallt vad som är det springande problemet här: journalisternas inställning till funktionen.
Jag hänger en hel del på nätet, jag debatterar och kommenterar på min och andras bloggar, samt i diskussionsforum. Men det är extremt sällan som jag skriver nåt i ett kommentarsfält under en artikel. Varför? Därför att för mig är det uppenbart att den enda på tidningen som läser kommentarerna är en moderator. Journalisten ifråga är sällan eller aldrig intresserad av vad jag och andra har att tillföra.
Ett talande undantag var Anders Mildners krönikablogg på Sydsvenska Dagbladet, där den som kommenterade kunde länka till sin egen blogg och där Anders deltog i samtalet aktivt. Ett annat undantag är Guardians kommentarsfält som läggs in på utvalda artiklar och där reportrarna och andra anställda deltar i debatten som följer. Och här har vi det avgörande: Vi är inte dummare än att vi inser om någon inte är intresserad av vår åsikt och vi lägger inte ned mer tid på er än ni lägger ned på oss. Trollen vet också att ni inte vill läsa vad de skriver, men de skriver med annat syfte - att ta över, dominera, terrorisera och i övrigt bara orera obehindrat.
UNT har fortsatt lyfta fram frågan föredömligt i dagens Kulturdel, men samtidigt är UNT för mig sinnebilden av en tidning som tar till sig social media och nätet mer av tvång än av glädje. Jag är prenumerant och det har ofta irriterat mig hur lång tid det tar för dom att publicera artiklar på nätet. Vissa kommer ut direkt, andra dyker upp först på eftermiddagen. Texter som jag gärna vill dela med mig till vänner i andra städer hinner falla ur minnet innan de dyker upp. Till exempel dagens längre artikel av Larsmo om ämnet ligger inte ute just nu, medan däremot Lisa Irenius krönika som spinner vidare på frågan finns att läsa. Det är så inkonsekvent och framförallt irriterande och okonstruktivt.
Jag har skrivit kommentarer under ett fåtal artiklar som berör förhistoria, men aldrig sett en enda kommentar från en UNT-medarbetare. De hade ett tag ett Twitter-konto där de enbart la ut oläsliga länkar till artiklar och aldrig, aldrig svarade på tilltal. Till slut lackade jag och ett para andra Upsaliensare ur och bad Andes Mildner (numera krönikör även i UNT) fråga de ansvariga what's up with that!? Nu har de helt slutat med Twitter...
Ola Larsmo nämner i sin nya text att det krävs pengar och engagemang från redaktionen för att få en givande kommentarskultur och det har han rätt i. Han noterar också att de som kommer först fram till ett vinnande koncept som skapar en trogen och engagerad läsarskara kommer ha ett försprång i den nya medievärlden. Önskar jag kunde länka till texten - kanske senare...
Kära media - ni får de kommentatörer ni förtjänar. Om ni ser det som en pissränna, är ointresserad av vad som skrivs där, om det är en potemkinkuliss då får ni finna er i att enbart trollen håller till där.
Jag vill inte vara den som är den, men... hur kan man vilja så väl och göra så fel?! Efter årtionden av bostadsbyggande där fornlämningar mest setts som ett kostsamt otyg så har allt fler byggare och stadsplanerare börjat inse att kulturmiljöer säljer. Det är en trevlig utveckling i sån mån att det kan bidra till att utvecklare ser ett egenvärde i att bidra till undersökningarna av de fornlämningar som kommer i vägen för planerna. Och det är trevligt för arkeologer att uppleva att fler får glädje av de fascinerande tidsdjup vi kan nysta fram ur jord och sten.
Ibland går det lite fort tyvärr. Råkade snubbla in på Riksbyggens informationssida om projektet Fornby i Uppsala. Bara namnet indikerar en viss förtjusning i det minst sagt fornminnestäta område som finns närheten - Gamla Uppsala.
Det är bara god affärsmässighet att lyfta fram dessa vackra och spännande omgivningar. Många lokaler kan lida av att de fina lämningarna under jord inte riktigt återspeglas estetiskt ovan jord. Gamla Uppsala med omnejd är definitivt inte ett sådant område. Vilket gjorde det extremt märkligt att komma in på sidan och se tre fina foton - varav ett på Rökstenen! Denna omisskänligt unika runsten står i Östergötland - till skillnad från de nästan 50% av alla i hela Sverige som finns i Uppland.
Det finns två landskapsbilder till och jag kan ha fel, men den med ljunghedar liknar inte alls Uppland. Lars Lundqvist gissar på Li-gravfältet i Halland. Andra gissningar? Hur är det med den nedersta - är den åtminstone från Uppland? Det kan vara så. Är det nån som känner igen sig?
Det kan gå lite för fort med bild-insamling ibland gissar jag... Fornminne som fornminne.
Det är sommar, sol och grävsäsong för arkeologerna. De senaste åren har jag suttit inomhus, bunden till ett skrivbord, och levt ut min abstinens genom att surfa runt på nätet och kolla in statusuppdateringar på Facebook. Detta år har inte varit så annorlunda, men då jag själv numera sitter mitt uppe i organiserandet av sagda grävningar har min surf- och bloggtid varit rejält begränsad. Så nu drabbas jag av en annan sorts abstinens...
Det roliga är att grävsäsongen ofta leder till ett rejält uppsving av arkeologiska ämnen i media. Veckan som gick var inget undantag. Vetenskapsradion Historia ägnade hela sitt program i torsdags åt arkeologi. Med avstamp i de nya undersökningarna i Gamla Uppsala gör Tobias Svanelid ett grundligt arbete i att visa hur olika typer av arkeologiska projekt belyser yngre järnåldern i Mälardalen. Det börjar med att Jonas Wikborg berättar om de imponerande stenstodsfundament på rad som hittades i södra delen av Gamla Uppsala. Detta skedde på en typisk exploateringsarkeologisk undersökning som sker eftersom utbyggnaden av järnvägen kommer att förstöra en del fornlämningar. I år var det bara ett "genrep", förundersökningar som genomfördes gemensamt av SAU, UV Mitt och Upplandsmuseet och vi har bloggat en del om det som kom fram. Nästa år drar det igång på riktigt.
Undersökningarna som kommer att ske i samband med detta kommer att bli de största moderna utgrävningarna i Gamla Uppsala. Det finns en hel del kvar att lära (uppenbarligen) och anledningen till att mer inte är undersökt är att vi förstör det vi undersöker. Metodiken går framåt, och om vi hade grävt upp allt för 50 år sen skulle vi inte veta hälften av vad vi kan lära oss nu. En av de nya framstegen är utvecklandet av metoder att undersöka utan att förstöra, där markradar är en av de intressantaste satsningarna. Svanelid intervjuar t ex Anders Biwall och Immo Trinks som arbetar med detta och som har fått intressanta och givande resultat i Gamla Uppsala och Birka.
Men man får inte glömma forskningsgrävningarnas bidrag till kunskapsuppbyggnaden. Genom att gräva långsamt, noggrant och fokuserat utifrån specifika frågeställningar (inte bara utifrån var vägar byggs), kan vi få absolut nödvändiga resultat för att komma vidare. I Gamla Uppsala vid Kungsgårdsplatån bakom kyrkan pågår som av en lyckosam slump ett forskningsprojekt som drivs av John Ljungkvist, Hans Göthberg och Per Frölund. Även de får ett besök av Vetenskapsradion. Kolla även in deras fina projektblogg. Järnspiraldekoren som tydligen prytt väggarna är ett underbart fynd!
Det finns massor av fler roliga undersökningar, får se om jag hinner blogga mer i veckan - annars kan ni väl kasta in tips i kommentarerna.