Döden, del 1

Semester och död går hand i hand, det är under denna period var och varannan svensk ligger med en deckare på stranden eller i hängmattan. Deckargenrens bestående popularitet tror jag beror till stor del på att det i grunden är moraliska narrativ med en förväntad ark och ett tydligt avslut (som det sedan kan experimenteras med). Död, mord, ställer allt på sin spets. Det är i döden livet återspeglas i bjärt kontrast. Därför blir den sista vilan också en intressant fråga, vad vi gör med våra döda. Det är något som intresserar arkeologer i synnerhet och i förhistorien ser vi en uppsjö olika sätt att hantera de döda - en del som nog verkar extremt märkliga för dagens svenskar.

Häromdagen lyssnade jag på ett inslag i P1 Morgon om de konflikter som uppstår mellan svenska och myndigheter när allt fler vill kunna dela på askan av sina döda och gravsätta dem på olika platser. I svensk lag är detta förbjudet, annat än för buddhister och hinduister (för vilka det är en del av religionen och traditionen sedan gammalt) eller vid synnerliga skäl. Ett sådant synnerligt skäl var nu gravsättningen av askan från en ung kvinna som dött och kremerats i USA, men vars familj också bor här i Sverige. Först hade de fått avslag men nu fick de tillstånd.

Lagen om att hålla askan komplett kommer nog delvis från myndigheters önskan om ordning och reda, dels från våra egna kristna traditioner om kroppens individualitet. Det är införandet av kremering som delvis brutit ned de föreställningarna hos oss (de flesta skulle nog dra sig för att stycka upp kroppen i olika delar och begrava på olika platser). I denna brytning i värderingar hamnar enskilda ofta på kollisionskurs med myndigheter som agerar långsammare och utifrån andra hänsyn än individens – på gott och ont.

Ben från gravfältet i Gamla Uppsala. Så här ser resterna egentligen ut efter en grundlig kremering, aska blir det först efter det att de mals ned. (Foto: Emma Sjöling)

Intressant nog är uppdelning av kremerade rester mycket vanligt under bronsåldern (då likbränning slog igenom på allvar) och även under större delen av järnåldern. Det tog ett tag för arkeologerna att komma underfund med detta, förstå implikationen av att så många bengömmor under stensättningar och högar enbart innehöll ett par få ben, medan andra innehöll långt mer. Det finns andra förklaringar, såsom bevaringsgrad, men numera är vi överens om att det i de allra flesta fall så representerar dessa nedläggningar bara en liten del av resterna från bålet. Huruvida resten är nedlagt under liknande gravöverbyggnader eller om man gjort annat med dom (bakat bröd?) må vara osagt.

Frågan kvarstår: bör vi lätta upp reglerna mer så att folk idag kan dela upp askan på flera platser och vad får det i så fall för konsekvenser i långa loppet? Finns det juridiska problem med att ha flera gravplatser för en död?

Lästips: Tidskriften Urminne har kommit ut med ett nytt nummer, med en artikel av nyligen bortgågne Tore Artelius om gravskick i Småland.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kremering, begravning, aska, sista vilan

Hällristningar i förklarande ljus

Hällristningar ska ses i ett förklarande ljus - helst släpljus i skymningen, men en ficklampa efter solnedgång går också bra. Om du befinner dig i närheten av Gamleby i Småland på tisdag rekommenderar jag att du följer med på visningen av de nyupptäckta hällristningarna där, som organiseras av Västerviks kommun och Linnéuniversitetet. Läs gärna om upptäckten på arkeologi-professorn Jocke Goldhahns blogg.

Uppdatering: Västervikstidningen har en artikel om fynden och intervjuer med upphittar-gänget.



Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Småland, Västervik, Casimirsborg, hällristningar

Hugget i sten

I lördags återvände Fredrik från en samexkursion till Frankrike för arkeologerna vid Stockholms och Göteborgs universitet. De hade besökt Dordogne, ett område som är världskänt för sina fantastiska grottkomplex med paleolitiska hällmålningar. Den mest kända är utan tvekan Lascaux, med sina makalösa avbildningar av hästar och mammutar, uroxar och hjortar. Jag fick titta på broschyrerna... Jippie.

Människan har troligen skapat bilder, mönster och prydnader under nästan hela sin existens på jorden, men det är inte alltid de bevaras. För att det ska hända behövs de antingen vara gjorda i beständiga material som sten, keramik, metall eller så måste bevaringsförhållandena vara optimala. Tack vare det kalla torra klimatet på de ryska stäpperna har vi hittat gravar där skinnet bevarats på de döda som visar att de ibland även prydde sig själva med fantastiska bilder i form av tatueringar. Men som sagt, under långa, långa perioder har vi mycket lite att gå på.

Vetenskapens Värld på SVT från i måndags hade ett inslag om bronsålderns hällristningar, främst de i Bohuslän. Det går att se i efterhand på SVT Play, ca 19 minuter in i programmet. Det var ett riktigt bra inslag, inte bara för att man fick se en hel del av bilderna och ganska roliga datoranimeringar som fick figurerna att bli 3-dimensionella (jag erkänner att jag gillar dom), utan för att det fanns utrymme för flera arkeologer att ge sin syn på dem. Framförallt intervjuades Li Winter och Åsa Fredell som båda håller på med att sätta in dem i en europeisk kontext - Åsa genom att jämföra med spanska ristningar och Li med jämförelser från Val Camonica i norra Italien. Det bästa med hela inslaget var att det visade bilder från hur de traskar runt i skogsmark, letar sig fram med hjälp av tidigare inventeringar och tålmodigt spårar märkena på hällarna. Skit under naglarna helt enkelt.

Programmet går till stor del ut på att diskutera i vilken mån det kan ha funnits en koppling mellan ristningarna i Italien och även Spanien, samt de i Bohuslän. Och i vilken mån det i så fall rör sig om direkta eller indirekta kontakter. Det är utan tvekan så att det finns likheter (Val Camonica-rosen var seriöst cool!), men det är också uppenbart att det finns påtagliga skillnader, även i hur man hugger in snarlika motiv. För mig är det stora problemet just detta att vi inte vet om det "glapp" vi ser mellan dessa Sydeuropeiska och Sydskandinaviska platser verkligen är ett riktigt glapp. Uppenbarligen förekommer många av motiven på andra material under denna tid, t.ex. brons. I vilken mån de även förekommer på läder och textilier och trä är svårare att veta.

Det är uppenbarligen tankeväckande att man i just dessa regioner valde att hugga in sina figurer, men var bildspråket en del av en mer allmänt delad begreppsvärld under denna tid då vi har åtskilliga bevis för långväga handel och resor över hela Europa? I nuläget är detta ganska debatterat mellan forskarna. Jag sällar mig mer till Lasse Bengtssons teori att detta är ett uttryck för en delad mytologisk bildvärld och indirekta kontakter i några led mellan Skandinavien och sydligare delar av Europa. Det faktum att hällristningarnas skepp så gott som alltid saknar segel är ganska talande för att det inte rör sig om flottor som seglat upp från Medelhavet i min mening. Men det är komplext och det finns fortfarande mycket vi inte vet om denna tid. Och även om jag inte tror på direkt kontakt är jag helt övertygad om att folk faktiskt reste imponerande långa sträckor för handel och utbyte, samt att det fanns ett oerhört komplext och vida spritt nätverk över Europa under denna tid, främst längs floder och kuster. Det finns nämligen en hel del föremål och råmaterial som vittnar om detta i gravar och på boplatser. Det är inget nytt för bronsåldern, det finns belagt även under neolitikum.

Jag hade med glädje gett inslaget toppbetyg om det inte vore för att de lät den italienska arkeologen Anati, som varit verksam vid Camonica i 40 år och säkerligen vet varenda skarv och spricka i dalen, avsluta programmet med sina minst sagt svagt underbyggda teorier om Bohuslän. Han vet uppenbarligen mycket lite om svensk bronsålder i allmänhet och om kontexten runtom Västkustens hällristningar i synnerhet. Så hans tal om flottor av "europeer" (till skillnad från lokalbefolkningen i Skandinavien får man gissa) som invaderade västra Sverige och drev undan "jägarna" ska inte tas som en särskilt seriös teori. Det var så plågsamt att jag gömde ansiktet i händerna de sista minuterna.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, bronsålder, hällristningar, Vetenskapens Värld, vetenskap, forskning

Hällristning av solvagn i Småland

Det stora hällristnings-letar-projektet i Småland fortsätter ge fantastiska resultat. Nåddes via djungeltrummorna av rykten om en solvagn nu i veckan och idag kan den beskådas i SvD. Det är Den första av sin typ på östkusten, de övriga har hittats på Väskusten och de är inte vanliga där heller. Solvagnar i mer tredimensionell form känner vi till från en offernedläggelse i en våtmark på Själland. Trundholmsvagnen var gjord i brons med guldfolie över själva solplattan.

Läs mer om hällristningsletarna och se fina bilder från fältet på Joakim Goldhahns blogg. Förutom vagnen har det hittats ett hundratal skeppsristningar, ett stort antal skålgropar och en del mer.


P.S. Dick Harrison gör ett avsteg från att blogga om kungligheter på SvD och kommenterar den lilla storm han mötte efter första avsnittet Sveriges Historia runt vad som sades om ursprungsbefolkningar. Att ens nämna denna problematik är att banka på en burk med bålgetingar med ett basebollträ och sedan öppna locket. Vad man än säger kommer det göra någon heligt förbannad. Och de som vill ge sig in i den här debatten är alltid 110% övertygade om att de har rätt och tonvis med vetenskapliga argument - oavsett vad de argumenterar för.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, hällristningar, Småland, Casimirsborg, bronsålder, solvagn

Infekterat om Österlens kulturmiljö

Det har ju varit lite stormigt runt Skånekusten denna vecka, ur arkeologisk synvinkel. Att dyka in i ett så här komplext och infekterat ärende i efterhand och utifrån är naturligtvis mycket svårt och det är lätt att göra ont värre. Nu hoppas jag att det inte blev så, för jag tyckte att detta förtjänades lyftas upp till diskussion. Det finns uppenbarligen ett gäng arkeologer nere i Skåne som representerar mycket olika enheter och som känner mycket starkt att något mycket katastrofalt är på väg att inträffa.

En av de som protesterade var Ulrika Wallebom som är ordförande i Österlens fornminnesförening. I deras senaste tidskrift Österlent 2010/1 berättar hon lite mer om bakgrunden till det som nu hänt. Jag fick den skickad till mig som pdf (kan skicka den till de som vill). Det framgår mycket tydligt att området runt de nyupptäckta hällristningarna vid tidigare utgrävningar visat sig ha fler fornlämningar drån just bronsåldern. Dels finns ett till hällristningsområde en bit bort (RAÄ 85), men dessutom boplatslämningar och vid en våtmark deponeringar av urnor och brända yxor. Området som nu ska exploateras för villabygge ligger alltså mittemellan dessa lämningar - att dra slutsatsen att detta rör sig om ett större bronsålderskomplex är knappast en gissning. Trots detta ska inget mer undersökas, hällristningarna har täckts över (bara det!) och de ska bevaras genom en godtyckligt dragen linje runt dem. Inget mer ska grävas ut.

Naturligtvis kan man tycka synd om en exploatör som råkar ut för detta (samtidigt borde en titt på fornminneskartan ha gett länsstyrelsen en vink om vad som kunde hända, kan man tycka). Men det kan inte vara så att en exploatör som vill bygga på en plats som är proppfull av fantastiska lämningar kommer undan sitt ansvar för att det är för dyrt, medan en som bygger på en mindre speciell plats måste betala för det som ska undersökas där. Inget i lagen säger att exploatörer bara behöver undersöka kulturminnen om de har råd. Lika lite som man måste använda asbestfria byggmaterial bara om de har råd med det.

Jag vill bara påpeka slutligen, apropå vad jag noterade om att en av handläggarna på Länsstyrelsen är tjänstledig från Wallins grävfirma. Jag har inte sett några uppgifter på om hon har varit involverad i några beslut eller ej, bara att hon uttalade sig i pressen om fallet. Arkeologsverige är litet och viss incest måste få förekomma, det är bra för alla parter om det finns rörelse i systemet. Problemet är i fall som dessa som är minst sagt kontroversiella - då kanske man borde inse det vettiga för alla inblandade att resa lite vattentäta skott mellan de intresserade parterna. Situationen just nu verkar minst sagt infekterad.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, bronsålder, hällristningar, Skåne, Österlen, Simrishamn, länsstyrelsen, riksantikvarieämbetet, RAÄ

Stormigt runt Österlens kulturmiljö

Ett ganska konstigt kulturmiljöfall från förra året verkar ha blivit än värre, med arkeologer på barrikaderna i lokalpressen. Det hör absolut inte till vanligheten att arkeologer involverar media i dispyter med exploatörer och länsstyrelse, eftersom de vet att det ofta bara straffar dem själva i längden. Länsstyrelsen är både första och högsta instans på samma gång, och att överklaga beslut gör dig inte populär. Det gäller ett fornlämningsområde i Simrishamn som först blev uppmärksammat förra året då det gjordes unika fynd av hällristningar är av Wallins Kulturlandskap och Arkeologi, en privat firma. Vilket var jättekul, men samtidigt märkligt då det framkom att firman försökt hålla information om detta från allmänheten, enligt uppgift av rädsla för att de skulle bli vandaliserade.

För det första är det omöjligt att inte registrera en fornlämning ordentligt, inte minst eftersom intresserade spekulanter har rätt att veta vilka restriktioner som kan finnas vid framtida exploatering. Men för det andra så är risken för vandalisering knappast överhängande. I helgen var jag på symposium i Blankaholm där Sven-Gunnar Broström och Kenneth Ihrestam visade bilder från sitt extremt lyckade inventeringsprojekt längs ostkusten där de hittat, registrerat och målat i flera hundra skålgropar och hällsristningar - många som dessutom hamnade i pressen. De har hållt på med liknande saker i många år utan att uppleva problem.

Kontroversen kring Tommarpsån i Skåne har tydligen fortsatt: Jocke Goldhahn, professor i arkeologi vid Linnéuniversitetet, postade en länk på Facebook igår från Ystads Allehanda där flera arkeologer från Riksantikvarieämbetet, Österlens museum och Fornminnesföreningen gått samman för att protestera emot att länsstyrelsen släppt området ifråga utan någon vidare slutundersökning. Rent vetenskapligt är platsen högintressant, och tidsperioden i området skulle verkligen behöva utredas bättre. Från andra platser vet vi att det sgs alltid förekommer andra bronsålderslämningar intill hällristningar, så det finns goda skäl att misstänka att så även är fallet här.

Länsstyrelsens argumentation i det här fallet, såsom den framkommer i pressen i alla fall, gör mig riktigt beklämd. Resonemanget lyder att eftersom det blir för dyrt (vilket är ett indirekt erkännande att det borde ligga massor med häftiga saker i jorden) så kan de inte godkänna undersökning och exploatören får bygga sina hus. Jag är ingen juridisk expert men det förefaller som en helt galen läsning av Fornminneslagen. Vi brukar visserligen måna om mindre exploatörer, typ hemmansägare, när det dyker upp fornlämningar i vägen. Ibland kan RAÄ även gå in med medel för att hjälpa till. Men att låta en kommersiell exploatör förstöra en fornlämning av denna dignitet eftersom det skulle kosta att undersöka den såsom lagen kräver... Det är att vända upp och ned på hela lagtexten. Om det blir för dyrt så beviljas inte bygglov. Eller så försöker man fixa fram forskningspengar som kan täcka upp en del.

Fornlämningarna ägs av svenska folket. Inte av länsstyrelsen eller kommunen. Dessa förvaltar bara dessa och är skyldiga att ta hänsyn till dem när det exploateras. En gammal kulturmiljö kan inte återskapas när den väl är förstörd, den är helt unik och försvinner den är det för alltid. Det är därför lagtexten speciellt månar om dessa platser. Riksantikvarieämbetet har tydligen reagerat och kontaktat länsstyrelsen i Skåne för att få lite mer inblick i hur ärendet hanterats.

Sen är det en sak som sätter verkliga myror i huvudet på mig. Jag sökte runt lite på Ystads Allehanda efter äldre artiklar om fallet och hittade ett par publicerade tidigare i år. I en av dessa uttalar sig Marie Olsson, handläggare på länsstyrelsen ("Släppta ytor är släppta"). På Wallins firma som ansvarat för utgrävningen i området och som verkat villiga att prioritera exploatörens önskningar över fornlämningarna så finns också en Marie Olsson anställd - det står på deras hemsida. Det är ett vanligt namn, så det kanske finns två stycken arkeologer som heter så i Skåne. Om inte - var är hon i så fall anställd, nån måste ha en icke uppdaterad hemsida?
Uppdatering: Marie Olsson är tydligen tjänstledig från Wallins för ett förordnande på länsstyrelsen. Vilket är helt okej och inget ovanligt, men då bör hon väl inte ha något att göra med ärenden som direkt berör hennes egentlige arbetsgivare?

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kulturmiljö, Österlen, länsstyrelsen, Skåne, Simrishamn, RAÄ, riksantikvarieämbetet, Wallins

Bronsåldersbåtar, spökskepp och kringlor

Dykare har påträffat ett förhistoriskt vrak utanför den engelska kusten som innehöll guldringar, koppartenar och tenn. Men det är inte det mest fantastiska med det här fyndet, utan det är åldern: 3000 år. Det rör sig om en liten farkost som gått under vid Devon någon gång mellan 1200-900 f.Kr., dvs bronsåldern. Brons är ju en legering av koppar och tenn, och arkeologerna har länge vetat att det förekommit en hel del handel och utbyte av metaller och föremål i Europa vid denna tid och även långt tidigare inom Klockbägarkulturen för 4500 år sedan. Men att hitta rester av en farkost från denna tid och tydliga bevis på hur organiserad denna handel var är ändå helt underbart. På bilden ses ett bronssvärd som också påträffades i vraket. Mycket snarlika svärd fanns även i Sverige vid denna tid.

Det allra mesta vi hittar från förhistorien är rester efter medveten deponering, i gravar såväl som skräphögar. Eller rester av boplatser som kan innehålla generationers amlade och kringrörda lämningar. Att hitta ögonblicksbilder av denna typ, något som bevarats oplanerat och oförutsett, är bland det bästa vi arkeologer vet. Så nära vi kan komma en stillbild. Pressmeddelandet på BBC fokuserar helt på fynden så det framgår inte om de kommer kunna någorlunda rekonstruera farkosten, vilket vore än mer fantastiskt än ädelmetallfynden.

Apropå marinarkeologi meddelades nyligen att Södertörns Högskola instiftar ett marinarkeologiskt forskningsinstitut, MARIS, vilket var en mycket glädjande nyhet. Södertörn har sedan länge haft den enda formella utbildningen i just marinarkeologi och Johan Rönnby kommer att vara chef för det nya institutet som har fått medel från KK-stiftelsen att underöka det 1600-talsvrak som ligger på 130 m djup utanför Gotska Sandön, kallad spökskeppet. En TV-dokumentär kommer göras av det projektet, som innebär testandet av en del ny teknik, och National Geographic är en av medproducenterna. Wow, inte dålig start precis.

...och på temat fornlämningar och start så har Riksantikvarieämbetet formellt lanserat sökportalen Kringla idag, där flera museers och arkivs samlingar, dokument, fotografier och databaser finns samlade i kombination med Google Maps. En helt makalöst bra satsning.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, marinarkeologi, kulturmiljö, kulturarv, museum, bronsålder

Stenåldersblommor, pantomim-skurkar och mycket mer

Förra året, vid ungefär den här tiden, skrev jag ett inlägg som handlade om alkohol i neolitikum - framförallt huruvida de vackra tunnväggiga keramikbägare som återfinns i många gravar över norra och centrala Europa under 2000-talet före Kristus kunde tolkas som behållare för öl eller mjöd. Att göra fermenterade drycker utan tillgång till avancerad utrustning kräver stärkelse, socker och jäst. Stärkelse kan man få från säd, socker från honung och jäst från antingen en väl underhållen jästkultur eller genom att tugga och spotta i brygden (enzymer i spottet gör underverk). Jag hade snöat in på detta eftersom jag just då satt ochskrev färdigt ett parti i min avhandling som berörde detta och hade snokat reda på ett litet fåtal exempel som kunde indikera att sten- och bronsålderskulturerna verkligen kunde skapa lite kick i sin skål. I Ashgrove Farm i Skottland hade arkeologerna grävt ut en klockbägargrav där det återfanns en mycket hög halt pollen från Lind norr om vad som var växtzonen för det trädet vid den tiden. Det tolkades som spår av honung och möjligen av mjöd tillverkad på detsamma. I en ekkista från Egtved i Danmark daterad till bronsåldern hittades ett kärl med höga halter av pollen från lind och älggräs. Det senare är en ört som historiskt sett ofta använts för att smaksätta öl och mjöd.

Men helt säker ska man inte vara, för nu har arkeologer grävt ut en annan bägargrav i samma del av Skottland som den jag nämnde ovan och i denna hittades förutom en bronsdolk även bevarade blommor av just älggräs. En bukett har lagts ned vid den dödes huvud. Så ansamlingar av pollen kan helt enkelt vara rester efter blommor som gravgåvor. Ett problem med att omtolka alla tidigare fynd som just detta är att i den här graven var blommorna inte nedproppade i en bägare, och det förklarar inte förekomsten av lindpollen för långt norrut i den andra skotska graven. Valet av älggräs kan ju ha något att göra med dess association med just de jästa dryckerna dessutom. Hursomhelst är det ett underbart fynd. Universiteten i Glasgow och Aberdeen har ett gemensamt grävprojekt (SERF) som kommer fortsätta nästa år, så vi kan nog räkna med fler häftiga upptäckter.

I Sverige finns det faktiskt en hällkista från ungefär samma tid utgrävd i Hamneda i Småland, i vars botten paleoekologen Per Lagerås hittade ett helt lager med höga halter vitsippe-pollen som kan betyda att de döda täckts med dessa blommor.

Att läsa rubriker kan ibland ge en ganska felaktig bild som ni alla vet. Guardian hade följande rubrik över ett nytt kinesiskt fynd:
Chinese archaeologists 'discover' tomb of notorious pantomime villain Cao Cao.
Jag vet inte hur ni uppfattar det, men när jag först läste det så såg jag framför mig en ökänd rövare som uppfört pantomimer samtidigt som han bestulit folk på deras ägodelar - horribelt! Fast egentligen rör det sig om en ökänd kejsare/tyrann som på 200-talet e.Kr. enat stora delar av norra Kina men som var så illa omtyckt att han fått bli sinnebilden för ond och maktgalen i allehanda teaterpjäser därefter. Det som ger arkeologer lite dåliga vibbar är dock att sökandet efter hans grav föregåtts av ett enormt TV-jippo som göra Time Team gröna av avund - och en TV-station som öser så mycket pengar på sökandet efter den stora mannen lär knappast ha nöjt sig med "okänd 60-årig man" som epitet på graven de grävde ut. Vi får väl se vad som händer när dammet väl lagt sig.

Lite lästips: Leif Häggström skriver en ganska dyster krönika över arkeolog-året 2009, men med några ljusglimtar. Martin Rundkvist sammanfattar vad några av årets sista arkeologiska tidskrifter hade att bidra med. Neuroanthropology har en trevlig round-up med många läsvärda länkar.

Osteologiska Föreningen kallar till årsmöte den 13:e februari.

För de av er som är händiga så har Micke goda råd om hur man fixar Despotify, den fria spotifyklienten, på sin Nokia N900. Micke berättade för mig innan jul att han i början av nästa år kommer lämna jobbet som arkeolog på Sörmlands länsmuseum för att istället jobba professionellt med nåt med datorer och programmering som jag inte ska låtsas att jag förstår mig på. En sån där nyhet som får mig att känna mig jättelsedsen och jätteglad på samma gång. Syntax error ba'! Kan ingen komma på hur vi kan klona Micke så han hinner hålla på med båda!?

Vad dukade man med på bronsåldern?

I helgen bevittnade jag hur en kollega blev filosofie doktor och passade då på att plocka upp ett exemplar av nästa avhandling som är på gång:

Thomas Eriksson: Kärl och social gestik - Keramik i Mälardalen 1500 BC - 400 AD

Thomas avhandling kommer utan tvekan bli ett standardverk för alla som intresserar sig för Sydskandinavisk bronsålders- och järnålderskeramik framöver. Det är ett imponerande storverk med grundlig genomgång av allt från stora grova förrådskärl till små tunnväggiga polerade dryckesbägare. Poängen med avhandlingen är inte bara att gå igenom de olika typer och uppsättningar som finns och hur dessa förändras över tid, utan i än större utsträckning diskutera vad detta kan säga oss om de dåtida samhällena och deras interna förändringar och externa kontakter runtom Österjön.

Försök inte tigga exemplar av mig! - jag är inte solvent nog att skicka tegelstenen med posten och jag tror dessutom det är bäst att Thomas själv får ha lite kontroll över distributionen. Kontakta honom direkt, eller institutionen som har en del till försäljning eller dyk upp på disputationen där man ofta kan knipa åt sig ett eget ex alldeles gratis.

Den går av stapeln lördagen den 5:e december kl 13.00 i Universitetshuset i Uppsala, sal X. Opponent är Lotta Fernstål från Historiska museet.

Abstract:

The thesis aims to study the pottery of the Bronze Age and Early Iron Age societies in Eastern Central Sweden (Uppsala and Västmanlands counties). The basis of the thesis is the material from c. 70 sites in the region. The majority are rescue excavations. The focus is on the function of the pottery, both technically and socially. It is a long-term study where changes in the traditions of handicraft are important. The handicraft is studied by analysis of ware, surface treatments and vessel forms. Lipid analyses have been made to determine probable functions of different vessels. The vessels are regarded as parts of different services or assemblages. The composition of the service is considered to be a signifying the complexity of the table manners. The proportions and degree of the restrictedness of the vessels are seen as an indicator of the table manners were meant to be individual or collective.

The Bronze Age tradition seems to have been a more collective way of feasting with a service with unrestricted vessels for drinking- and eating. This tradition, influenced by continental ideas, disappears on the transition to the Iron Age. The entire tradition of making and handling with pottery was undergone radical changes around 500 BC. The causes to this change and others are discussed. A multiple causal explanation is presented with ideological, social, economic and climatic causes. The tradition with feasting including more elaborate ceramic vessels reoccurs later on during the Roman Iron Age. The different ideological backgrounds to the traditions of feasting are considered.

External influences are considered. They are seen in terms of course of invention, implementation and finally the transformation to tradition. Influences from Central and Eastern Europe are discussed and dated. During some periods external influences are few or even lacks. This is discussed and also the problem with connections between morphological traits and pottery styles versus ethnicity. Thin-section analyses of the pottery are used to investigate if imported vessels are to be seen.

The pottery in the graves is studied. The analysis indicates that graves seldom contain remains of entire vessels. The causes behind this phenomenon are discussed. The occurrence of different types of vessels in the graves are studied and correlated to gender. Eschatological causes are argued to be an important reason for choice of material. Pottery in cremations versus inhumation graves are separated due to different conditions for performing rituals. Ceramic vessels in inhumation graves during the Roman Iron Age are rare compared to other regions. The use of drinking vessels seems to have been more exclusive during the period.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, bronsålder, järnålder, keramik, avhandling, disputation, uppsala universitet

Sånt som riktiga arkeologer håller på med...

Jag har under de senaste veckorna blivit terroriserad av min bekantskapskrets. Det är sorgligt men sant. Medan jag harvat runt mellan kontoret och plocka upp barn från dagis/fritids så har jag blivit utsatt för mejl, sms och blogginlägg från folk som berättar om sina hysteriskt roliga och intressanta utgrävningar och inventeringar. Roger Wikell har hållt mig och Martin underrättade om hans och Mattias Petterssons inventeringar och utgrävningar i de östligaste delarna av Sörmland där de hittat sena gropkeramiska skärgårdslokaler (ca 4500 år gamla). Elin Fornander har lockat med arkeologiska institutionens inledande undersökningar på Korsnäs-lokalen som ligger lite längre västerut och representerar en 500 år äldre gropkeramisk fas. En extremkul lokal som har bevarade obrända ben vilket är närmast unikt för Mellansvensk stenålder. Den har undersökts tidigare men nu ska seminarieutgrävningar dras igång till nästa sommar. 

Sen börjar sms:en välla in från Roger som hoppat vidare till att hitta mängder med häftiga hällristningar vid Tjust tillsammans med Jocke Goldhahn. Jocke har dragit igång en seminariegrävning för Kalmar-studenterna i området norr om Gamleby som innehåller ett flertal lämningar från yngre bronsålderm. De har dessutom satt igång sin egen grävblogg Lofta 148 där bilder läggs ut under gång. 

Det kan vara lite svårt att se ristningarna på bilderna som tagits i dagsljus då de ännu inte är imålade, men på bland annat den här bilden kan man se ett par, tre riktigt snygga skepp på nedre högra delen som "seglar" mot horisonten - eller Kartago. Lite smådelar av andra ristningar samt skålgropar syns också. (Foto: Joakim Goldhahn)

Jag försöker uppbåda mina bästa sidor och glädjas åt alla dessa grävupplevelser folk har till höger och vänster, men det börjar bli lite svårt när t.o.m. sambon nu är ute i Motala och gräver superhäftiga mesolitiska lokaler i våtmarksmiljö, med bevarade organiska lämningar. Utgrävningarna har bara precis hunnit rulla igång och kommer fortsätta till slutet av oktober.

Jag tror det är dags att göra mig oanträffbar så jag slipper mer terror...

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, bronsålder, stenålder, hällristningar, Tjust, Motala, Korsnäs, utgrävningar

Nyckel till förhistorien

Dags för lite riktig arkeologi på bloggen - lite Ting och inte bara massa tankar. Lokalpatriotism funkar bäst i min mening. På UVs hemsida kan man läsa och se bilder från de avslutade utgrävningarna i Rasbo, väg 288 utanför Uppsala. Kollegan och tillika keramikfanatikern Thomas Eriksson har varit ute i fält och grävt bronsålder samt (under protest gissar jag) även andra mer recenta tidsperioder. En av bronsålderslokalerna har en hel del skärvstenshögar och stensträngar, man kan få se bild på Eva Hjärtner-Holdar som idogt skrapar fram ett hus med en fyllhacka. På en kulle har det kommit ett järnåldershus med stenram - vilket inte hör till vanligheten här i Riksäpplet. Lämningar från vikingatid och medeltid kommer också fram.

En tingest. En nyckel till ett medeltida bultlås närmare bestämt, påträffat vid Rasbo-grävningarna.

Foto: Thomas Eriksson

Om man vill läsa mer om nycklar kan jag rekommendera Åsa Karlssons master-uppsats om lås och nycklar i Birka och på Helgö som blev färdig i våras. Hade ingen aning om att man kunde få ut så mycket av det järnskrotet innan Åsa upplyste mig om det. Finns att ladda ned på insitutionens hemsida:

Karlsson, Å. 2009. Privat och kollektivt. Lås- och nyckelanvändning under sen järnålder i Mälardalen.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, bronsålder, järnålder, medeltid, lås, nycklar, Rasbo, utgrävning, UV Uppsala

Delar av ekkistan från Hågahögen återfunna

Jag hörde först rykten om detta i korridoren på institutionen av Karin Bengtsson, som jobbade på museum Gustavianum innan hon fick doktorandtjänst hos oss i vintras och som fortsatt hjälpa till med arbetet att bringa reda i universitetets samlingar. Nu har tydligen nyheten blivit officiell med pressmeddelande från Uppsala universitet där Helena Victor berättar om fyndet.

Det handlar om delar av den trästorck som påträffades i den så kallade "Kung Björns hög" i Hågadalen utanför Uppsala när den grävdes ut 1902. Högen uppfördes under bronsåldern för ca 3000 år sedan då vattnet stod betydligt högre och den lilla dammiga Hågaån var en del av en havsvik. Gravhögen undersöktes alltså 1902-03 mycket tack vare ett initiativ av en viss student vid namn Gustaf som då var prins och senare kom att bli kung nr 6 i ordningen med det namnet. Grävtillstånd av nationalklenoder är mycket enklare att få med lite rojalistisk backning. Det kostade ju en redig slant också - hela 1250 riksdaler sammanlagt. Oscar Almgren som ett dussin år senare kom att bli Sveriges första professor i arkeologi ledde undersökningen. Man hittade bland annat ett riktigt snyggt bronssvärd, rakknivar, pincetter och ett präktigt "glasögonformigt" bronsspänne med guldbeläggning (vilket långt senare stals, demolerades och kastades bort av tjuven...).

De fina fynden skeppades under högtidliga former till Historiska museet medan delar av ekkistan stoppades i en cigarrask (ett vanligt sätt att förvara fynd på under denna tid) och överlämnades tydligen till Växtekologiska institutionen. Där glömdes det bort och försmäktade i över 100 år. I samband med att universitetet rensat ut och ordnat upp en del av sina samlingar återträffades det av arkeologer som knappt kunde tro sin lycka. I nuläget är vi nämligen medvetna om att organiska material är långt mer ovanliga och värdefulla än guldfolie.

Man kan höra en kort intervju med Helena på Sveriges Radio också.

Helena har själv varit med och undersökt en del kultiska lämningar intill Hågahögen och skrev en avhandling om dessa:

Victor, H. 2002: Med graven som granne. Om bronsålderns kulthus. Aun vol 30. Institutionen för arkeologi och antik historia. Uppsala universitet

Tack till Daniel Löwenborg för tipset om pressmeddelandet.

Läs även andra bloggares åsikter om bronsålder, kung björns hög, hågahögen, uppsala universitet, arkeologi

Svärd och kulturfajter

TV4 har gjort ett inslag om bronsålderssvärdet som hittade i Oskarshamn. Man blir lite nyfiken på vad som finns bakom den minst sagt osnygga cementmuren...
Dottern Rebecka förklara fyndomständigheterna med avundsvärd kompetens.
I övrigt är det som vanligt, när väl arkeologer får gräva är redan allt det göttaste upplockat.

Isobel H-K skriver ett bra inlägg som diskuterar Lars Lönnroth, David Hume, kulturjournalistik och kulturdebatter på nätet - om ni vill veta hur det hänger ihop bör ni läsa hennes intressanta text.

Ulf Sandström är överlycklig över den uppblossade debatten kring bibliometri och humaniora och har en hel del rättningar han vill göra angående de åsikter som hittills framförts.

Ben Goldacre på The Guardian griper sig an de märkliga uträkningarna kring vad nedladdning "kostar" de stackars skiv- och filmbolagen. Tydligen hade de dessutom av misstag 10-dubblat beloppet i ett av sina press-release, ett misstag de erkänt och ändrat men inte precis sett till att alla blivit informerade om... Man kan kommentera inlägget på hans blogg också.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, bronsålder, media, kultur, upphovsrätt, copyright, David Hume, bibliometri, humaniora

Nyupptäckt: bronsålderssvärd och hällristningar

Michael Dahlin fick genom lokalnyheterna i helgen nys om ett upphittat bronssvärd i Oskarshamn. Hittades på en tomt mellan två bergsskrevor och det är i makalöst gott skick: 57 cm långt från period IV (vilket är ung. 1000 f.Kr.). Foton på underverket finns att beskåda på Michaels blogg. Kalmar länsmuseum och Högskolan i Kalmar rycker ut gemensamt nu under veckan för att undersöka platsen ordentligt.

På Jocke Goldhahns blogg kan man dessutom läsa om en drös nyupptäckta vackra hällristningar från bronsåldern som hittats av arkeologins eget Team Duracell: Sven-Gunnar Broström, Roger Wikell och Kenneth Ihrestam. Jättesnygga foton - och ett roligt skrivet inlägg.

Själv har jag spenderat dagen med att mixtra med fonter och flytta på kapitel...

Läs även andra bloggares åsikter om bronsålder, svärd, hällristningar, Småland, arkeologi

Ny arkeologisk avhandling om bronsåldern

Av diverse anledningar har det blivit lite glest mellan de mer renodlat arkeologiska inläggen de senaste veckorna. Jag tänkte passa på att rätta till detta något genom att tipsa om en rykande färsk avhandling vars disputation är nu på fredag i Göteborg.
Magnus Artursson
Bebyggelse och samhällsstruktur. Södra och mellersta Skandinavien under senneolitikum och bronsålder 2300 - 500 f. Kr.
Opponent är Helena Victor från Uppsala

Boken damp ned i min brevlåda för en vecka sedan, eftersom jag och min sambo båda har haft våra krokar i Magnus sedan han var verksam som grävledare vid Arkeologikonsult i Mälardalen. Han ledde t ex utgrävningen av den gropkeramiska boplats, Bollbacken, som jag skriver min avhandling om. Sedan ett antal år är han omlokaliserad till UV Syd i Skåne och avhandlingen är delvis ett resultat av de omfattande grävningar som skett längs Västkustbanan därnere. Det märks om inte annat på det faktum att den är tryckt i hardcover med mycket snygg och proffsig layout av den grafiska enheten vid UV Syd - vi är alla gröna av avund.

Den är något så ovanligt för humaniora som en sammanläggnings-avhandling med tre sedan tidigare publicerade artiklar. Till skillnad från naturvetenskapliga avhandlingar har den inte enbart en inledande summerande kappa, utan både en inledning och en avslutande syntes (samt summary), vilket jag tror var ett bra upplägg. Boken är inte överdrivet tjock, en annan god egenskap, men den är desto matnyttigare med en rejäl sammanställning av byggnadsstilar och bosättningstraditioner i södra och mellersta Sverige, Danmark och södra Norge under senneolitikum och bronsåldern. Vilket är precis vad som behövs för att bringa ordning och reda i huvudet på alla oss arkeologer som inte haft möjlighet att sätta oss in i den explosionsartade ökningen av identifierade hus på de utgrävda fornlämningarna. Magnus diskuterar även vad man kan tänkas utläsa om samhällsstruktur och sociala hierarkier ur dessa bosättningsmönster och de förändringar de genomgår under denna tid, då husen kan variera från 12 m till över 40 m i längd.

Magnus vill visa dels att utvecklingen inte var så enkelriktad som man kanske tidigare uppfattat det, och att det redan tidigt fanns stora variationer i typer av hus som byggdes. Men också att det förekom ett komplext och social-politiskt stratifierat landskap under denna period, med mindre hövdingadömen som kontrollerade distributionen av prestige-föremål.

Sedan arkeologen slogs ihop med antiken och historia i Göteborg för att bilda institutionen för historiska studier har deras nya gemensamma hemsida (om än snygg) lämnat en del övrigt att önska i utbud av information tyvärr. Jag hoppas på lite mer forskningspresentationer inom en snar framtid.

Apropå avhandlingar är Anna Karlström, min rumskompis här på institutionen, i skrivande stund och överlämnar sitt layoutade avhandlingsmanus till grafiska enheten och tryckeriet. Jag avundas henne så det gör ont i varenda muskel, men hon förtjänar allt gott efter det otroliga dygnet-runt-slit hon utfört bara den senaste veckan här i Uppsala.
Snygg blir den oxå. Disputation på nationaldagen - bara det.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, bronsålder, avhandling, Göteborgs universitet, UV Syd, riksantikvarieämbetet

Omställning var svårt redan på stenåldern

Allt du någonsin behövde veta om övergången från stenålder till bronsålder. Det är inte lätt när någon överlägsen typ dyker upp med teknologiska nymodigheter och förklarar dig överflödig...
Plus ca change, plus c'est la même



Mitchell & Webb är två av de roligaste brittiska komiker jag sett på senare år - och det säger en del. David Mitchell skriver dessutom en mycket bra krönika i dagens Guardian om populistiska politiker, moralpanik och ett BBC som mer och mer börjar själv-censurera sina komiker.



Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, bronsålder, humor, video

Liv och död på bronsåldern

Igår var Jonathan Lindström på besök och höll ett seminarium om sin kommande bok: "Bronsåldersmordet. Om arkeologi och ond bråd död." vilken ska ges ut på Bonniers till hösten. Jonathan har en gedigen bakgrund som fältarkeolog, men har det senaste decenniet främst arbetat som barnboksförfattare och illustratör. Han utsågs av föreningen Vetenskap och Folkbildning till Årets Folkbildare 2007 för sina populärvetenskapliga barnböcker. Det roliga är att han aldrig slutat brinna för arkeologi som ämne och har tagit varje chans att sälja in arkeolog-relaterade projekt till sitt förlag (t ex om dödshuset från stridsyxetid).

Foto: Granhammarsmannen och en del av de redskap han hade med sig, bensylar, en bronssyl, eldslagningsflinta, liten flinstskrapa, bryne. Fotot tillhör Historiska museet. Klicka på bilden för att komma till deras sida med information om fynden.

Boken som han presenterade igår är däremot inte en barnbok, utan en populärvetenskaplig bok för vuxna, med tyngdvikt på vetenskaplig. Den utgår från ett riktigt häftigt fynd av ett mansskelett som gjordes i en myrmark utanför Granhammar vid Uppplands-Bro sommaren 1953. Även om skelettet är daterad till bronsåldern så rör det sig inte om ett mosslik i vanlig bemärkelse, för vid tiden för hans död var platsen en havsvik. Mannen som var i 50-årsåldern blev utan tvekan mördad, för det fanns åtskilliga spår av hack efter en yxa på skallen och vänsterarmen, och halva vänstra sidan av ansiktet hade hackats bort. Runtomkring honom hittades små redskap och föremål som indikerar att han hamnat i vatten inte bara påklädd, utan även med en eller flera påsar/väskor.

Av anledningar som kan verka märkliga, kanske för att ha inte verkade vara rituellt mördad eller ha några prestigeföremål på sig, har Granhammarsmannen varit närmast ignorerad efter en artikel av Oldeberg och Gejvall i Fornvännen 1959. Jonathan fick upp ögonen för fyndet redan som student och har nu äntligen fått tid och möjlighet att fördjupa sig ordentligt i hans öde - och då menar jag CSI-fördjupning. Det roliga med boken är att det är ett mycket seriöst försök till en biografi över en människa som levde för 2800 år sedan. Dels har han med hjälp av rättsmedicinare och osteologer och t.o.m. meterologer studerat benens och fyndens positioner för att bedöma i vilket skick han hamnade på havsbotten.

Jonathan har också med hjälp av bl.a. osteologen Anna Kjellström studerat spår på benen av levnadsvillkor både i barnaåren och i vuxen ålder, slitspåren på tänderna, muskelfästen och förslitningar osv. Varje enskilt fynd, från bensylar, till svavelkis-sten, till eldslagningsflinta har studerats ned i minsta detalj med hjälp av olika experter. Dessutom har han tagit hjälp av Elin Fornander och Forskningslaboratoriet i Stockholm för att analysera strontiumhalten både i hans ben och tänder (som bildas i barnåren), och i ett av benredskapen, för att utröna om han var lokalt bosatt eller ej. När det gäller detta blev resultaten faktiskt både lite förvånande och tankeväckande, men jag kommer inte säga mer än så eftersom de bör få publiceras av Jonathan själv först.

Alla aspekter som han lyckats luska fram ur ben och material relateras till vad vi tror oss veta om samhället under bronsåldern i södra Sverige. Det blir en diskussion som utgår både från övergripande samhälleliga strukturer och villkor, till en extremt närgången insyn i en enskild persons liv och öde. Även om man kan diskutera tillförlitligheten i vissa delar av de tolkningar Jonathan gör, vilket han själv är den förste att påpeka, så är det ett extremt gediget kedjeresonemang som vinner mycket på att just vara så allomfattande. Det är också ett lysande exempel på hur långt man kan komma om man verkligen tar både fynd och fyndomständigheter på fullaste allvar, och utnyttjar all den expertis som olika arkeologer, osteologer och forskare har samlat på sig. Hur otroligt mycket vi faktiskt kan få reda på om ett levnadsöde och ett samhälle för så länge sedan, och varför arkeologi fortfarande har mycket att tillföra.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, bronsålder, skelett, osteologi, vetenskap, forskning, bok, populärvetenskap, Jonathan Lindström

Ett hus för alla tider

Husurna i lera, från Mönsterås socken i Småland, daterad till bronsåldern ca 1000 f.Kr. I dessa lades kremeringar. (Foto: Historiska Museet).

Hur såg husen ut under förhistorisk tid? Inte alltid så enkelt att svara på, för även om vi i många fall kan hitta grundplanen i form av spår efter stolphål som visat väggar och takbärande stolpar, så är det inte helt lätt att avgöra hur själva byggnaden konstruerades. I en del tider hittar vi långhus där den ena halvan troligen varit något försänkt, kanske för att bevara värmen bättre. Vi kan se det genom färgningar i jorden eller genom att rester av föremål och redskap förekommer djupare ned i ena halvan. De första boningarna för de inflyttande jägare-samlarna i Skandinavien var säkerligen en kombination av kåtor och hyddor, ibland kan vi hitta spår av dem. I Norrland och i Finland finns fortfarande vallar kvar innanför vilka rejäla långhus byggdes upp redan under jägarstenåldern. Från jordbrukets införande i södra Sverige ca 4000 f.Kr. vet vi att många människor levde i rektangulära stolpbyggda hus, vars väggar troligen utgjordes av flätade grenar täckta av lera (lerklining). Dessa 'långhus' var två-skeppiga, dvs de hade en enda rad takbärande stolpar i mitten. En bit in i bronsåldern kan vi verkligen tala långhus som nu kan bli upp till 40m långa, med dubbla rader takbärande stolpar. Dessa tre-skeppiga hus, i olika storlekar, fortsätter vara vanliga ända fram till medeltid.

Smakfullt pepparkakshus av modell 'Myrsjö'. Ett typiskt hus, men hur många bor egentligen i ett sådant? En skillnad mot husurnan är förekomsten av fönster. Bronsåldershusen hade kanske gluggar, men fönsteröppningar var nog inte att rekommendera i större omfattning om man ville hålla värmen på vintern. Forntida uppvärmning skedde inte bara med hjälp av en härd utan även av kroppar - först människor och under flera perioder även boskapen som fick komma in då det var som kallast. (Foto: Åsa M. Larsson)

Arkeologer med en arkitektonisk ådra diskuterar gärna vilka andra detaljer vi kan utläsa om eventuell takkonstruktion, höjd på väggar, och inre rumsuppdelningar, vindsbyggnad etc. Men det är inte ett enkelt jobb och de få gånger vi får en möjlig samtida efterbildning är vi löjligt tacksamma. Men det är förstås inte lätt att veta i vilken mån avbildningen är representativ för verkliga boningshus, eller om de tvärtom ska föreställa något unikt. Som de underbara husurnorna från bronsåldern, vilka användes i en del gravsammanhang i södra Sverige samt även på kontinenten. Ingen är den andra helt lik, men de delar samma huvudidé. Vi måste ändå tro att de på något plan avspeglar en bild av vad bronsåldersmänniskorna uppfattade som ett "hus". Lite som när vi idag bakar pepparkakshus oftast efter en schablonbild vi har om hur ett riktigt (lite gammaldags) hus ser ut i de flesta fall. Och om man vill hoppa över den frustrerande, svordomsosande delen med att skapa efter egen mall och köpa fabrikstillverkade delar för sammanfogning ("myrsjö-pepparkakshus"). Som jag och ungarna gjorde igår. Det är ändå kristyren och godiset som är goda... roligast.


Eftertanke: Tyskar och svenskar måste ha någon djupt rotad besatthet med hus. Först höll vi på med dessa husurnor, sedan pepparkakshusen och så Bauhaus och Ikea...


Lästips
O. ALMGREN 1912: En uppländsk bronsåldershydda. Fornvännen 1912: 132-151
(Om lerklining, husurnor och en inte helt övertygande 'hyddkonstruktion' de hittat)

S. SABATINI 2007: House urns: A European Late Bronze Age Trans-cultural Phenomenon. Gotarc Series B, Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet No 47; Göteborg 2007


Något mer imponerande pepparkakshus på Arkitekturmuseet...
Årets bidrag är inlämnade och prisutdelning sker söndagen den 14:e kl 14.00. Under några dagar till kan man titta in och se bidragen och kasta sin egen röst.

Andra bloggar om: arkeologi, bronsålder, gravar, husurna, pepparkakshus

Det var bättre förr...fast när?

Det finns många anledningar till att intressera sig för både historia och förhistoria - en är att människan har en oupphörlig förmåga till att bekräfta sina idéer, värderingar och sin världsuppfattning med att hävda att de har rötter långt tillbaka i tiden. Även om detta kan vara ett giltigt argument i många fall, kommer en sammanställning av alla de åsikter som sägs bygga på detta "ursprungliga" mycket snart kollapsa under en stor mängd paradoxer. Hur män och kvinnor egentligen är, hur man ska uppfostra barn, om människan ä i grund och botten solidarisk eller egoistisk osv, osv.

Jag och mina generationskollegor på institutionen har under det senaste halvåret planerat för hur våra kunskaper inom forntida tekniker kan hjälpa oss klamra oss fast vid livet när vi samlat in de 14 kr och 90 öre som vi är berättigade till i pension enligt de illvilligt brandgula kuverten. Vi kommer satsa hårt på arkeologi-kolonier i urskogen med granrishyddor, kokgropar och barkbröd. Antikarna kan få hänga på om de lovar att hålla inne med filosoferandet och tar hand om tvätten.

Nu är denna "återgång till det enkla livet" inget vi är ensamma om att planera inför. I Svenskan kan vi idag läsa om en man vid namn Thomas som tror att han ska börja leva "stenåldersliv" när som helst, så fort det blir lite varmare och ifall han inte kan få mer undervisningstid eller får slagga hos kompisar (som att se mig själv i spegeln!). Vet inte riktigt vad jag tycker om att journalisten ifråga intervjuar en uppenbart emotionellt förvirrad person: Han kallar sig själv grön anarkist och propagerar för återgång till ett icke-teknologiskt samhälle, när han uppenbarligen varken gett upp mobil, mp3-spelare eller hopp om bra boende i staden. Det finns andra företrädare för denna ideologi som verkligen lever som de lär - oavsett vad man nu har för åsikt om nyttan i detta.

Jag är stenåldersarkeolog, och det är en truism att vi som identifierar oss själva som sådant är helt övertygade om att det började barka av åt fanders med hela mänskligeheten i och med jordbrukets införande och etablerandet av fast boende. I dess kölvatten kom hierarkisering, könsförtryck, krig, epidemier och allmän miljöförstöring - vojvoj. Men det är inte samma sak som att vilja åka tillbaka i tiden. Som kvinna är jag mycket tacksam för att bo i ett land med bra förlossningssjukvård för annars hade jag troligen avlidit när jag födde mitt andra barn. Jag är tacksam för antibiotika utan vilket jag troligen varken hade haft man eller dotter nu. Jag älskar varmt boende och enkel tillgång till bra kost. Jag älskar chansen att förkovra mig och fördjupa mina kunskaper om världen.

Kanske var det bättre förr ur många synvinklar, men vi har nu en gång öppnat Pandoras ask och att försöka pressa tillbaka 6 miljarder människor in i den är bortkastad tid - tid vi inte har. Istället måste vi använda de kunskaper vi har för att minimera vår destruktiva påverkan på jorden och arbeta för allas rätt att få ett dugligt liv. Det är även bortkastad tid att gå i polemik med Thomas, som uppenbarligen inte har en särskilt genomtänkt agenda - däremot kan man höja sin livskvalitet med ett gott skratt genom att läsa Badland Hyenas gästblogg på ArvidFalk - BH föreslår nämligen den ekologiskt medvetna nyliberala bronsåldern som moralisk förebild framför stenåldern. På det vill jag bara svara med ett citat från en grävledare jag hade priviligiet att arbeta för: "Bronsåldern är förhistoriens 70-tal". Fast det är klart, med det menade han den extremt kitschiga dåliga smaken, inte gröna vågen...

Så vad regerar: stensism eller bronsism?
Vi kan iallafall vara överens om att järnsism suger!

Om ni vill se ett äkta exempel på "gröna anarkister" ska ni kolla på John Olivers möte med en som verkligen tagit konsekvenserna av att avsvärja sig det moderna samhället (bortsett från lite insamlande i sopcontainrar)




Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, bronsålder, media, humor

Månadens ros - Österlens museum

I gårdagens Studio Ett i P1 sändes ett reportage om Ales stenar, denna återkommande huvudvärk för arkeologer. Under några bedrövliga minuter undrade jag om mitt favoritprogram på radion hade gått ned sig i populistträsket, eftersom reportaget av Lotta Malmstedt inleddes med en flåsig Bob Lind som förevisade sina "Heimdals stenar" (dvs Höga stenar), inklusive "penisen med de två testiklarna"...fast den ena låg ju en bra bit bort. Det är ett testamente till Linds totala brist på självkritik att han å ena sidan kan hävda att samtliga stenar i hagen står i exakt position efter ett solmönster, oändrat sedan tillblivelsen, å andra sidan hävda att hans ena sten-testikel råkat förflyttas. Makalöst sammanträffande det där, att allt som passar in i teorin måste vara korrekt placerat, och allt som inte passar in måste ha flyttats.

Som sagt, efter den inledningen, inklusive den lilla grodan ur reporterns mun att Riksantikvarieämbetet tidigare försökt stoppa Lind när han predikade för sin solkalender-tolkning av Ale stenar (RAÄ har aldrig gjort några försök att stoppa honom, däremot har Bob med stor envishet stört guiderna från RAÄ för att hindra dem att ge forskningens bild av det hela), anade jag det värsta. Men mina farhågor kom på skam, för Studio Ett-reportern gjorde det som så få tidningsjournalister och t.o.m. vetenskapsjournalister idag tar sig tid till - hon sökte upp den andra sidan av debatten och gav dem likvärdigt utrymme.

TVÅ VACKRA ÖSTERLENSROSOR går idag till Ulrika Wallebom och Lena Alebo vid Österlens museum som utan åthärvor, men med emfas, stod upp för arkeologin som seriös vetenskap och idén att även om alla får tänka vad de vill, så finns det vissa tankar som dessutom är underbyggda av gedigen bevisföring. Bob Linds tankar är det inte. Lena Alebo påpekade dessutom det påtagliga problemet med de skyltar som Riksantikvarieämbetet satte upp vid platsen förra året, där Bob ges en egen skylt och omnämns med namn. Som hon påpekar, det finns åtskilliga amatörforskare med egna tolkningar av Ales stenar, varför har Lind fått ett sådant företräde? Det bör väl inte vara så att den som för mest oväsen och agerar mest aggressivt får tolkningsföreträde över andra? Vilken sorts samhälle får vi då?

Utanför prispallen hamnar däremot länsstyrelsen, som återigen tar den mesiga vägen att prata vagt om allas rätt till att tolka förhistorien och avsvär sig allt ansvar att förmedla seriös information. Det viktigaste är tydligen att "undvika konflikt" och låta människor bilda sin egen uppfattning. Jag kan instämma i att man inte ska provocera fram onödiga konflikter, och gärna engagera i dialog med allmänheten, men att vägra ta itu med de konfliker som ändå ovillkorligen uppstår är att abdikera från sitt eget ansvar. Naturligtvis får folk bilda sig sina egna uppfattningar, men isåfall måste man se till att informationen ges på ett bra sätt om vad som ligger bakom tolkningarna – och vad kritiken mot dem kan vara. Arkeologers tolkningar har faktiskt också rätt att representeras på ett korrekt sätt, inte sopas undan som vagt tyckande.

Vad tänker länsstyrelsen göra när en bunt ny-nazister börjar tåga runt fornlämningar och tala om den rena ariska rasen i Sverige? Undvika konflikt? Ge alla samma rätt att tolka? Bara vara glada att folk blivit engagerade i kulturarvet?

Nej, månadens rosbukett till kollegorna med ryggrad på Österlens museum. De som faktiskt befinner sig i stormens öga, och inte på ett tryggt kontor långt borta i huvudstaden, där man sällan eller aldrig behöver umgås med de fritänkare man uppenbarligen har så höga tankar om.

För en utmärkt bakgrund och diskussion kring debatten om skyltarna vid Ales stenar, kan jag varmt rekommendera Elisabeth Rudebecks artikel som finns tillgängligt digitalt på VoFs hemsida.

Sommartips: besök Österlens egen rosfest 3-9 juli.

Andra bloggar om: ales stenar, ale stenar, arkeologi, museum, riksantikvarieämbetet, studio ett, österlens museum, bob lind, kulturarv