Det är inte titeln som avgör...

Jag tror det finns få saker som är viktigare för att skapa och upprätthålla ett fritt och demokratiskt samhälle, än en god förståelse för vetenskap. Inte så att alla måste hålla på med vetenskap, det vore fruktansvärt tråkigt, men alla borde lära sig principerna för god forskning, giltiga argument och korrekt statistik. Utan detta blir det nämligen extremt svårt att förhålla sig till allehanda tokigheter som man läser i tidningar och utredningar. Som i slutänden avgör politiken.

Den sorgliga sanningen är nämligen att även de som har forskarexamen i naturvetenskapliga ämnen ibland kan vara urusla. Det är argumentationen som är avgörande, inte argumentatörens titel. Och expertis inom ett område ger inte automatiskt expertis inom ett annat.

Så alla som undrar vad bråket kring Annica Dahlström handlar om, läs detta lysande blogginlägg.

Uppdatering: Även Karin Bojs skriver en mycket bra krönika om detta, med fakta och balanserad argumentation. Till skillnad emot Johan Lundbergs inlägg i Axess, men jag förväntar mig sällan någon sorts djupare reflektion från det hållet. Ryggmärgsreaktionen "dumma feminister straffar de som vågar väcka frågan om biologiskt kön" verkar ha fått gälla som vanligt, vilket missar poängen totalt. Det handlar om vetenskaplighet, inte genusdebatt. Däremot blir jag mörkrädd av att Smittskyddsinstitutet styrs av en  generaldirektör som inte verkar förstå skillnaden på vetenskaplig argumentation och lösa tyckanden som motsägs av den forskning man faktiskt refererar till.


Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, vetenskapsjournalistik, Annica Dahlmström, kön, biologi

posted from Bloggeroid

Manliga män i antikens Athen

Maskulinitetsforskning är fortfarande lite i sin linda, jämfört med hur långt genusteorin kommit med det feminina. Samtidigt borde det vara uppenbart att socialt konstruerade könsroller i ett samhälle inte kan förstås i isolation. Det kvinnliga definierar ofta det manliga och vice versa, och alla övriga könsroller måste också komma in i bilden. Jag vill minnas att jag i en mycket simpel B-uppsats i kulturantropologin försökte lyfta fram detta (som jag trodde) mycket självklara att analyser av kvinnlighet och femininitet i olika samhällen måste vara per definition bristfälliga om man inte samtidigt problematiserar vad det är att vara man. Bara för att västerländsk ideologi ofta placerat mannen som något ursprungligt mänskligt ideal som alla andra roller ska relateras emot, så betyder inte det att det manliga är mindre konstruerat för det.

Det var inget originellt tänkande från min sida, jag lutade mig tryggt mot en del andra gensuforskare inom antropologin som tagit upp detta. Jag möttes av totalt bristande förståelse från den manlige docenten som höll i momentet. Det utvecklades till en helt bisarr "goddag yxskaft"-diskussion. Det manliga var det det var - vad menade jag egentligen? Jag lämnade det spåret och gottade ned mig i mer kollektiva sociala identiteter under stenåldern istället (minst lika infekterat). Men det finns andra som har tagit itu med maskulinitetsanalyser mer kvalitativt och kreativt.

Henrik Berg är antikare som delat sin avhandlingstid mellan Institutionen för arkeologi och antik historia i Uppsala och Centrum för Genusvetenskap. På fredag disputerar han på sin avhandling:
Constructing Athenian Masculinities: Masculinities in Theophrastus' Characters and Menander's Comedies

Henrik har studerat de mansideal i det tidiga hellenistiska samhället i Athen (3-200-talet f.Kr.), under en tidsperiod som i övrigt genomgick stora sociala och politiska omvälvningar. De män/karaktärer som beskrivs i Theophrastus och Menanders verk har både positiva och negativa egenskaper, och utifrån detta är det intressant att studera vad som lyftes upp som den ideale mannen - direkt eller indirekt.

The hegemonic masculinity seems to be one of nostalgia, focusing on how the contemporaries of Theophrastus and Menander perceived the hegemonic masculinity of a past era when Athens was one of the great powers in the region without foreign domination and interference.

Opponent är professor David Konstan, Brown University.
Datum: 21 maj, kl 10:00
Plats: Universitetshuset sal IV


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, antiken, hellenism, Grekland, genus, genusvetenskap, maskulinitet, forskning, Henrik Berg, Uppsala universitet

Tre trevligheter

Lite nytt på arkeologifronten:
Anders Andrén, professor i Stockholm, har fått Jarl Gallén-priset för framstående medeltidsforskning. Det kommer delas ut i september vid Helsingfors universitet.

Tove Hjörungdal har blivit befordrad till professor vid Göteborgs universitet intervjuas i universitetsbloggen Genusflödet där hon berättar lite om sin forskning. Hennes nya projekt berör arkeologers konstruktioner av fångstkulturer och hur man kan göra bilden av de tidiga stenålderssamhällena mer mångfacetterad.

Ludvig Papmehl-Dufay skriver om det finaste fynd han gjort, utifrån en öppen föreläsning han nyligen höll vid Linnéuniversitetets invigning för ett par veckor sedan. Det är varken av ädelmetall eller en imponerande stenkonstruktion om ni nu tror det, utan skelettet av en kalv. Och varför nu det var något att ytvas över får ni veta om ni läser bloggen.

Podcasts, vetenskap och vampyrer

Mer intellektuellt stärkande sommar-lyssningstips: Anthropology.net rekommenderar ett gäng podcasts från University of Oxford, speciellt en serie från Linacre College: Societies in Transition
Bloggen har en genomgång av de åtta föreläsningarna som täcker in tiden från neandertalare till nutid (och framtid). Några exempel: Graeme Barker diskuterar övergången från jakt till jordbruk i SÖ Asiens övärld och David Killick ger en exposé över utvecklingen av metallurgi i tidiga samhällen. Stuart Manning berättar om den minoiska världen och dess undergång. Chris Gosden, en arkeolog som skrivit en hel del läsvärt, resonerar kring hur romarnas erövringar i England påverkade människorna där:
"Becoming Roman in Britain” Britain under Roman rule and the incorporation of Britain into the Roman world. Gosden also talks about the significance of our environment, the outside, material world, and how it influences historical events in ancient history.
Ytterligare fyra intressanta föreläsningar utöver dessa alltså.

Men för er som känner att ni inte har ork att engagera sig i dylika seriösa aktiviteter, men som inte heller vill framstå som helt slappa, så finns det goda nyheter. Dan Cull skriver på sin blogg om den livaktiga och helt seriösa (ibland) forskningsgrenen Buffy Studies. Alltså forskning om och kring kult-TV-serien Buffy the Vampire Slayer. Han ger tips om litteratur, bibliografier och - ja - vetenskapliga tidskrifter rörande detta ämne. Så skriv ut några magisterexamen och lägg på startegiska platser i hemmet, sen kan ni njuta av non-stop Buffy och Angel resten av sommaren.

Vampyrtrenden är ju mer aktuell än någonsin, med Twilight-böckerna som blir film och den nya TV-serien True Blood. Det har redan skrivits hyllmeter om de mer eller mindre subtila moraliska signaler de ger om sexualitet. Här finns ett nyskrivet alternativ för er som intresserar sig för frågan: Vampires, and the Sluts and Virgins Who Love Them
Det finns också Jenny Turners essä i London Review of Books.

Slutligen frågar sig Nathaniel Rich på Slate varför snälla, neutrala skandinaver är så så bra på att skriva om ond bråd död?

Läs även andra bloggares åsikter om deckare, vampyrer, Buffy, TV, populärkultur, genusstudier, podcast, vetenskap, arkeologi, ljudböcker

Kultur eller natur bakom flickors vetenskapliga bedrifter?

Vill man vara säker på att få uppmärksamhet i media som forskare ska man satsa på att antingen hitta något allmänt förekommande ämne som möjligen kan vara farligt under vissa omständigheter - eller göra en studie som visar att män och kvinnor är biologiskt olika. Det motsatta stämmer inte lika bra. Att komma fram till att något är ofarligt kan vara bra om det gäller alkohol eller godis, och det är inte så ofta internationella medier går igång på studier som inte visar på könsskillnader.

Så det var trevligt att se att Vetenskapsradion lyfte fram en ny studie som just visar hur mycket omgivningens förväntningar och fördomar påverkar slutresultat. Karin på VA-bloggen diskuterar den också och går vidare med att diskutera vissa leksakers utformning och reklamkampanjer och hur de bidrar till att prägla redan små barn på omgivningens förväntningar. Vilket jag som småbarnsförälder med en son och en dotter kan intyga 1000 gånger om...

Karin kastade också ut en fråga i bloggosfären om en ny internationell studie inbegripande 34 länder som hon hört talas om. Den är på gång i PNAS. Den studien visar att stereotypper och ens egna fördomar och föreställningar kan påverka ens resultat både kortsiktigt och långsiktigt. Ed Yong, en extremt duktig vetenskapsbloggare på Scienceblogs har just postat ett referat av den studien - mycket läsvärt. Jag rekommenderar även att alal som är intresserade av dessa frågor läser Yongs genomgång av en annan mycket stor analys av en enorm mängd studier som just visar hur mycket sociala faktorer påverkar flickors naturvetenskapliga prestationer - särskilt fokus på matematik.

Läs även andra bloggares åsikter om naturvetenskap, vetenskap, forskning, kön, genus, biologi, kultur, undervisning, matematik, skola

Tips om masterkurs i teoretisk arkeologi

Anna Källén och Ing-Marie Back Danielsson vid institutionen för arkeologi och antikens kultur i Stockholm kommer under höstterminen att ge en kvällskurs på avancerad nivå för de som är intresserad av en introduktion till kritiska teorier inom arkeologi:

Critical Perspectives in Archaeology, 15 ECTS credits

The course offers an introduction to current critical perspectives
in archaeology, with emphasis on gender theory and postcolonial theory, and
their contribution to critical reflections in contemporary archaeology, both as
science and popular culture. Central perspectives within gender research that
will be treated are Feminisms, Masculinities, and Queer. Key postcolonial
concepts that will be discussed are Race, Culture, Teleological development, and
The Other. These perspectives and concepts are explored through lectures, text
seminars, literature studies, and practical exercises where they are used in
analyses of contemporary archaeology and cultural heritage management. The aim
of the course is to give the student conceptual tools for engaged critical
reflections on the societal role of archaeology and heritage management, in
future research and/or work.

With its applied study of current critical perspectives in relation to archaeology and heritage management, this course is particularly useful for Master students in archaeology, cultural heritage management, history, and similar subjects, as well as for active professionals in the field of archaeology and heritage management.

Language: The course is given in English, except for the case when all students are Swedish speaking.

Sista ansökningsdag är den 15/4. För mer information, såsom kurslitteratur och ansökningshandlingar, kan man vända sig till hemsidan.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, genus, gender, queer teori, postkolonialism, masterkurs, stockholms universitet

Gränsland - ny avhandling om barndom och kristnandet

Det var ljudligt glatt kaos på mitt rum för en timme sedan - till skillnad från det tysta mörksinta kaos som vanligtvis gäller. I denna Golgatavandring som avhandlingsskrivande är ges få ljuspunkter. En sådan är når någon av ens kollegor slutligen nedkommit med Boken efter åratals grosess och födslovåndor. Lite efter lunch rullades det in lådor av Lotta Mejsholms avhandling Gränsland: Konstruktion av tidig barndom och begravningsritual vid tiden för kristnandet i Skandinavien.

Lotta har just nu ingen egen arbetsplats på institutionen eftersom hon mest jobbade hemifrån mot slutet, så hon och hennes alster får husera hos mig och Anna Karlström medan hon förbereder utskick till när och fjärran. En skara glada kollegor samlades snabbt i rummet och ryckte åt sig exemplar och gratulerade. Alltid skönt att se när någon lyckas ta sig igenom hinderbanan.


Vådligt snygg avhandling dessutom. Opponent är Grete Lillehammer från Stavanger och disputationen går av stapeln den 25:e april kl 10 i sal IX i Universitetshuset här i Uppsala.

Abstract på engelska:

This thesis explores the process of Christianisation in Viking and Medieval Scandinavia through the social constructions of infancy and the beginnings of human life, as expressed in the ideals and practices seen in written and archaeological evidence.
‘Childhood’ is regarded as a social construction defined by, and therefore also reflecting, contemporary society. Christianisation is seen as a process, heterogeneous in time, space and manifestations. A point of departure has been to approach each piece of evidence as a closed phenomenon comparable only to itself. This approach has been particularly relevant when examining syncretic burial customs.
The emerging Christian institutions provided alternatives to the pre-Christian perceptions of birth control and initiating passage rites, most strikingly expressed in the criminalising of infanticide and the introduction of infant baptism. In this thesis, the strategies, processes and ideological foundations behind these changes are investigated and understood in terms of agency, ideal and practice. The results demonstrate that the process of social change brought by Christianisation was expressed in conservative, innovative as well as conciliatory fashions.
It is argued that initiation rituals as well as regulations on child abandonment and burial practices were strategic tools used to modify the central aspects of the Viking-Age perception of infancy. Traces of conflict or conciliation are primarily found in issues relating to children as agents of the family and inheritance lines, which suggest that the ongoing establishment of the Church in some respects challenged the traditional autonomy of the households.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, barn, järnålder, medeltid, historia, begravning, genus, osteologi, kristnande, vetenskap, forskning, disputation, Uppsala universitet

Ger marknadskrafterna oss fler val eller färre?

Jag är en stadig försvarare av devisen "materiell kultur påverkar". Det gäller inte minst dagens moderna, kommersialiserade samhälle. Visst, vi är inte robotar som blir programmerade, vi har en fri vilja, men vi kan aldrig helt frigöra oss från vår omgivning och de mer eller mindre övertydliga meddelanden vi bombarderas med dagligen - särskilt från barnsben. Som mamma till både en flicka och en pojke är detta något man tvingas relatera till dagligen. Varför väller det över av ljusrosa, glittriga, opraktiska kläder på tjej-avdelningen? och varför är det bara massa mörka, dova färger och arga robotar och dinosaurier på killavdelningen? Varför ska det vara så svårt att hitta mysbyxor till en 4-årig kille, eller ett par praktiska kakhi-byxor till en aktiv 6-årig tjej?

Missförstå mig rätt, jag gillar att köpa glittriga färggranna finkläder till min tjej och vettiga kakhi-kläder till min dinosaurietokiga pojk (inte mer tokig än sin syster dock). Det är bara lite jobbigt ibland att hitta alternativ till den extremt könssegregerade värld som är barnkläder. Och jag ska inte ens gå in på leksakerna. Eller lite ska jag det. Barbie fyller 50 i år. Slate har satt samman en fascinerande liten video över amerikansk TV-reklam för drottningen av dockor. En totalt underbar och fascinerande inblick i rådande trender och politisk korrekthet från 60-, 70, 80-, 90- och 00-talet. Fokus är alltså på hur reklamen framställer Barbie och hennes "liv".



En inblick i hur det tyvärr inte blir bättre alltid, är den koll Greg Laden och kollega gjort av den nya Dora the Explorer som ska komma till hösten - omstylad av Barbie-ägaren Mattel. Denna lilla tecknade tjej som åker runt och gör upptäkter världen över på barn-TV. Bolaget har nu bestämt sig för att uppgradera henne lite. Resultatet? Bort med de fotriktiga skorna, byxorna med fickor och resväskan. Istället: Blus, tajts, tygskor och ingen töntig ryggsäck. Det förstår väl vemsomhelst att man bara kan sälja in vetenskap till flickor om det inte på något vis ser ut att vara vetenskap. Roliga kompis-apan Boot försvinner och killkompisarna som hängde med på äventyren är ersätta av tjejkompisar. Inte kan en tjej umgås med killar! Samtidigt måste programmet bli långt mindre intressant för killar - men de kan väl inte förväntas att bänka sig inför ett program med en tjej i huvudrollen kantänka.

Dora the Explorer, före och efter

Matglada Lisa blev häromsisten lite deprimerad över ett nytt Wii-spel för barn, Order Up, där man leker restaurang och får välja ut olika assisterande kockar att hjälpa till. Av 12 stycken är endast en (1) kvinna. Och här kommer knock-outen: en är en apa.
Så 10 män, 1 kvinna, 1 apa. Take your pick.
Men det är klart, ett spel som handlar om en professionell restaurang kan väl inte tilltala tjejer i allmänhet...

P.S. Jag hade Barbie som liten, och hade dunderkul med henne. Jag har inget emot dockor och prinsesseprylar, eller bilbanor och mördar-dinosaurier. Jag önskar bara det finns alternativ för både pojkar och flickor, så att de kan få leva ut alla sina komplexa sidor och inte känna redan från 3 års ålder att bara ett sätt är "normalt".


Läs även andra bloggares åsikter om populärkultur, barn, könsroller, TV, Barbie, Wii

Konsten att generera en folkstorm i ett vattenglas

Det är frustrerande när en debattartikel innehåller lika många felslut som... rättslut(?). Matematikern Tanja Bergkvist ondgör sig idag på SvD om genusvetarnas "förödande" inflytande på en del förskolor. Dockor plockas bort, barn förbjuds ha rosa gympakläder, hjältesagor bannlyses. Det låter superidiotiskt och missriktat i de flesta fall, och Tanja påpekar mycket riktigt att läroplanen säger att man ska respektera barns olikheter, samt att det blir mycket märkligt att plocka bort allt som associeras med 'tjejigt och istället framhäva 'killigt'. Okej, så långt håller jag helt med - men det är som arkeolog alltid lika intressant att se hur snabbt argumentet "i tusentals år" (alternativt "ända sen stenåldern") dras fram i dessa debatter - utan att skrivaren oftast har den blekaste aning om sagda förhistoria utöver vad de fick lära sig på mellanstadiet.

Som förälder undrar man hur genusvetarna tänkt ställa allt till rätta i det samhälle som mänskligheten utvecklat under tusentals år på ett felaktigt sätt innan genusvetarna kom till vår undsättning.
(...) Flera studier visar att de olika roller vi tar på oss är genetiskt betingade, ett biologiskt faktum, något naturen sett till att gynna under tusentals år av evolution – troligen för att vi ska överleva.

GAH! Rakt in i väggen. För det första: "Det" samhälle? Vilket menar du då? För Jorden har kryllat och fortsätter krylla av olika kulturer och grupper och samhällen under de senaste 100.000 åren och det är minsann ingen stadig marsch uppför en kulturevolutionär stege. Och för 150 år sedan fick jag och Tanja varken rösta eller delta i högre utbildning, eftersom det tydligen krävdes lite mer mellan benen än mellan öronen för att vara kvalificerad, så något har uppenbarligen blivit bättre. Som jag ser det, många andra kulturer skulle avvika om den bedömningen...

För det andra borde kulturantropologi ingå som ämne i grundskolan - det kanske skulle kunna motverka dessa extremt ensidiga, förenklade och oftast felaktiga föreställningar om vad som är "allmänmänskligt". Ja, många, många kulturer har könsfördelade uppgifter, men inte ens en så självklar sak som att ta hand om små barn är alltid associerat främst med kvinnor, inte heller matlagning, eller vård eller jakt för den delen. Det finns åtskilliga exempel på kulturer där båda könen utför dessa uppgifter, där män ses som "av naturen" mer empatiska medan kvinnor är aggressiva och farliga. Även om det kan finnas mycket starkare samband mellan ett kön och vissa typer av uppgifter, så finns det alltid den där irriterande lilla gruppen avvikande folk som insisterar på att göra saker precis tvärtom. Och det är utifrån vad vi vet om olika kulturer de senaste få århundradena - efter hård kolonisering och centralmaktsframväxt runtom jorden. Hur saker och ting har sett ut under de 200.000 åren innan dess är mer komplicerat.

När det gäller de första tusentals åren som jägare och samlare i Afrika och runtom i världen vet vi idag ganska lite hur fördelningen gick till. Kanske var ålder viktigare än kön i fördelning av arbetsuppgift, kanske var kärnan i de tidiga grupperna kvinnorna och deras söner och döttrar medan fäderna var mer tillfälliga medlemmar, kanske fanns det mycket starka jämlikhetsideal? Kanske var det extremt patriarkala macho-typer som styrde med järnhand och kvinnor fick lära sig att hålla käft och grilla mammut? Vi debatterar och diskuterar detta ganska friskt inom arkeologin, men den frågan är inte tillnärmelsevis så självklar som Tanja Bergkvist och många med henne gärna tror.

Jag har en son och en dotter själv på förskola. Jag tror att de förskolor Tanja upprörs över (med rätta) är extremt få i jämförelse med den enorma mängd där personalen genom sina mer eller mindre omedvetna preferenser tvingar in den äventyrliga flickan och den dock-lekande pojken i "rätt" beteende. Där barnen plötsligt får lära sig att pojkar minsann ska leka med pojkar och inte flickor. Det är inte heller att respektera barns olikheter. Och det är absolut inte att respektera deras olikheter att påstå att de redan är genetiskt förprogrammerade av sin Y-kromosom eller extra X-kromosom att agera på ett visst sätt. Och det är det som gör mig trött och förbannad på den här debattartikeln, som är hafsigt skriven och troligen fick komma med för att man visste vilken uppmärksamhet den skulle få. Bergkvist utgår från något enstaka fall, utan att visa att detta är mer än ett isolerat problem. Kanske är det en stadigt ökande trend, men som forskare borde hon veta att det krävs lite redovisning isåfall. Hon talar om att respektera skillnader och inte racka ned på det som anses tjejigt, för att i nästa stycke skriva att våra beteenden redan är avgjorda genetiskt och att gå emot detta är att trotsa evolutionen (och riskera utplåning?).

Jag är inget fan av extrem-PK-postmodernism, men jag skulle inte ha något emot lite mer medvetenhet om hur våra bemötanden av barn påverkar dem och påtvingar dem roller från tidig ålder - vilket många vetenskapliga studier visar. Lite mer av Gävlemodellen på våra svenska förskolor skulle inte vara fel - det är genusvetenskap när den fungerar som den bör. Som inom alla vetenskapsinriktningar finns det mer eller mindre lyckade utövare, och man ska akta sig noga för att döma helheten utifrån ett par måndagsexemplar.
Läs Kenta och Barbisarna istället.


Läs även andra bloggares åsikter om genus, förskola, dagis, barn, arkeologi, genusvetenskap

Komplexa familjeförhållanden på stenåldern

Populärvetenskap, liksom de flesta andra sorters journalistik, handlar om att sälja. Det betyder en evigt vinglig balansgång mellan information och kunskapsspridning å ena sidan, och kittlande drama och konflikter å den andra. På Vetenskapsradion P1 idag kunde man höra ett inslag om att man med hjälp av DNA identifierat den första "kärnfamiljen" i en tysk grav från 2600 f.Kr. Samma nyhet kablades även ut av diverse andra medier under dagen, så låt oss ta en närmare titt på detta. Jag har ett personligt intresse i nyheten, för den arkeologiska kultur som familjegraven kopplas till är den snörkeramiska kulturen (Corded Ware culture), ett kulturkomplex som med tydliga regionala variationer förekommer över stora delar av norra och centrala Europa under 2000-talet f.Kr - inklusive Sverige där det går under beteckningen stridsyxekultur/båtyxekultur (se gårdagens inlägg) - mitt forskningsämne.

Den vetenskapliga artikeln är tillgänglig online på tidskriften PNAS trevligt nog, så jag har tillbringat eftermiddagen försjunken i den. På det hela är det en gedigen, bra och högintressant studie av fyra troligtvis samtida gravar som sammanlagt innehöll 13 individer: 3 kvinnor, 2 män samt 8 barn i åldrar från ½ till 10 år gamla. Det ska direkt sägas att detta inte är "normala" gravar för kulturen ifråga - vanligen begravs de döda enskilt i en grav, i vissa fall i dubbelgravar. Små barn är ganska ovanliga i gravarna på gravfälten. Troligen krävde man att individer uppnått en viss ålder och officiell invigning i gemenskapen för att de skulle få en egen grav i vanliga fall. Dessutom, i vanliga fall dör inte vuxna och barn vid samma tillfälle. Spår av slag och skador på skallar och armar, samt i ett fall en pilspets inbäddad i en ländkota (måste ha skjutits med sådan kraft att pilen passerade hela bålen fastnade djupt i benet), visar att individerna dödats i någon form av överfall. Som författarna noterar är människor i tonåren och 20-årsåldern frånvarande - vilket kan bero antingen på att de rövades bort eller att de var borta vid tillfället. Någon har iallafall ordnat ordentliga gravar åt de döda i mestadels kulturellt korrekta positioner - positioneringen av de döda var inom snörkeramisk kultur styrd efter rigida regler.

Ett gott samarbete mellan laborativa och 'reguljära' arkeologer har resulterat i en högintressant studie. Man har lyckats få fram en del DNA ur framförallt två av gravarna:
Grav 99: Man (40-60 år) och kvinna (35-50 år) samt två pojkar (4-5, resp 8-9 år). Mitokondrie-DNA visar att pojkarna troligtvis var söner till kvinnan, medan kärn-DNA indikerar att mannen också var släkt med dem - men inte med kvinnan (utifrån mtDNA).
Grav 98: En kvinna (30-38 år) som höll ett litet barn runt ½-1 år i sina armar. Bakom henne låg en pojke (7-9 år) och en flicka (4-5 år). De två äldre barnen var troligen syskon, de bör ha haft samma mor, men det var inte kvinnan i graven.
Grav 93 innehöll en vuxen man och två små barn, medan grav 90 hade en kvinna och ett litet barn. Här lyckades man inte få ut okontaminerat DNA.

Artikelförfattarna gör en ganska stor sak av att man bevisligen identifierat en "äkta kärnfamilj" i grav 99. Jag förstår deras vilja att förklara abstrakta resultat i mänskliga termer, de kan t.o.m. vara korrekta i sin tolkning, och det är tydligt utifrån genomslaget globalt att detta är precis vad media vill ha (googla Eulau + DNA). Samtidigt är det synd, för det finns många problem med att använda detta begrepp i det här sammanhanget.
1. Gravarna representerar en extrem och unik händelse, en plötslig våldsam död av en grupp människor.
2. I en av de fyra gravarna finns en grupp som motsvarar det vi anser vara en kärnfamilj (mamma, pappa, barn). I en annan förekom barn tillsammans med en kvinna som uppenbarligen inte var deras biologiska mor. Kvinnan och de äldre barnen låg inte vända mot varandra, det är sant, men de var ändå nedlagda tillsammans.
3. Författarna argumenterar för, och jag håller med, att de gravlagda troligen dog vid samma tillfälle. Det innebär att vi ser en lokalt bosatt grupp som uppenbarligen inbegriper en hel del barn och vuxna, vilka bara delvis är släkt med varandra. Vi vet arkeologiskt att bosättningarna bara brukar bestå av ett eller ett par långhus vid denna tid, där man troligen bodde tillsammans.

Det mest intressanta ur min synvinkel är strontium-analysen de gjort av 12 av de döda. Strontium är ett svagt radioaktivt ämne som förekommer i markens bakgrundsstrålning. Den absorberas av ben- och tandceller och genom att analysera tänder som bildas i barnaåren, och därför visar i vilken omgivning man bodde som barn, kan man ibland avgöra om indvivider är inflyttade i ett område. I detta fall indikerar dentinet att samtliga tre vuxna kvinnor kommer från ett annat område. Åtminstone en av männen, troligen båda, är mer lokalt förankrade. Samtliga barn har bott i området sedan tidig ålder. Med andra ord ett imponerande bevis på patri-lokalitet och exogami - dvs män har gift sig med kvinnor från olika områden som sedan flyttat till sin mans boplats. Det finns en uppsjö olika släktskaps- och giftemålssystem runtom i världen, och det är enormt givande att få en inblick i kontaktvägar, nätverk och individuella migrationer under stenåldern. Extremt viktigt även för DNA-tekniker att förstå och kalkylera med graden av mänsklig kringflyttning och genetisk blandning - mänskliga förhistoriska samhällen var allt annat än isolerade.

Tyngdvikten på "kärnfamiljen" blir ganska missvisande i detta fall, där vi har en grupp människor vars lilla bosättning består av flera lokala män, flera inflyttade kvinnor, samt en stor grupp barn. Ja, resultaten pekar på att det troligtvis funnits ett begrepp om en grundläggande familjeenhet av mamma, pappa, barn (förutsatt att man inte vara polygama - vilket grav 98 lika väl kan indikera). Personligen finner jag det extremt intressant och förbryllande att kvinnan i grav 99 var så pass gammal - 35-50 år. osteologiskt sett är det extremt svårt att åldersbestämma individer ver 20 mer exakt, särskilt om de levt i ett förhistoriskt samhälle med hårda arbetsförhållanden. Men även om hon var 35 indikerar det att hon fick de två barnen i åldern 25-30. Normalt för vår tids förhållanden, men påtagligt sent i en tid då vi förutsatt att de flesta kvinnor fick barn runt 15-25 års ålder. Kvinnan i grav 98 var över 30 och hade ett spädbarn, kvinnan i grav 90 var 30+/-5 år och hade en 5-åring med sig. Antingen är åldersbedömningen vi använder oss av inte korrekt för neolitiska människor, eller så visar detta att kvinnor i detta samhälle kunde vänta riktigt sent med att få barn. De kan ha haft äldre barn också som undkom attacken eller togs till fånga. Isåfall visar det på bra förhållanden om kvinnorna överlevt ett flertal födslar ända upp i 30-årsåldern.

Jag förstår vikten av att få uppmärksamhet för forskning, men i det här fallet tycker jag att gruppen hade så mycket intressant att lyfta fram att denna märkliga fokusering på "den första kärnfamiljen" var både onödig och potentiellt missvisande. I denna tid av Moralens Väktare och Familjens Försvarare tycker jag det är onödigt för både media och forskare att kasta olja på lågorna. Särskilt när det som i detta fall på inga vis var påkallat. Den första kommentaren från allmänheten på Vetenskapsradions hemsida var naturligtvis en uppmaning att utifrån detta bevis ta mer allvarligt på kärnfamiljen som institution...



Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, grav, familj, kärnfamilj, stenåldern, barn, DNA, strontium, Eulau, migration

Barnsligt, manligt och dödligt

I förmiddags höll Lotta Mejsholm ett slutseminarium kring sitt avhandlingsprojekt rörande förändringar i begavningssederna kring barn vid övergången till kristendomen i södra Sverige. Slutseminarium hålls vanligen när en doktorand börjar stappla sig igenom slutsträckan och upplägget i Uppsala är helt och hållet upp till doktoranden. En del väljer ett regelrätt föredrag med diskussioner, en del delar ut olika kapitel i förväg till de som kan tänkas delta. Lotta valde skuggopponering, en seriös men mindre definitiv opponering på avhandlingstexten av en utsedd opponent.

Lotta Mejsholm, Anne-Sofie Gräslund och Cecilia Lidström-Holmberg på seminariet. Daniel Löwenborg och C-G Ojala håller sig i bakgrunden. (Foto: Åsa M. Larsson)

I detta fall Susanne Thedéen, forskare vid Stockholms universitet, som skrivit mycket om identitet, genus och gravritualer under brons- och järnålder. Fördelen med denna form av genrep är att det sker på en text som inte är helt färdig, vilket ger doktoranden en möjlighet att justera upplägget och klargöra sina argument. Nackdelen är att man måste våga lämna från sig något som inte är helt färdigt - en upplevelse så traumatisk för de flesta akademiker att det kan orsaka panikångest. Om Lotta hade upplevt det så syntes det iallafall inte på henne under seminariet som blev välbesökt och intressant.

Kjel Knutsson, Thomas Eriksson och Susanne Thedéen (Foto: Åsa M. Larsson)

Susanne gjorde ett mycket bra jobb med att å ena sidan vara tydlig med vad som var bra med texten, å andra sidan diskutera ingående de val, upplägg och argument Lotta har gjort. Lotta utgår främst från två gravfält i Skåne, Fjälkinge och Kattesundskyrkogården, den ena i övergången från hednisk tid, den andra mer solitt kristen miljö. Det är framförallt de allra yngsta barn-skeletten hon intresserat sig för, liksom diskussioner kring i vilken utsträckning materiella lämningar respektive skriftliga källor kan belysa detta skede. Manuset är inte helt färdigt, men vi håller tummarna för en disputation inom det närmsta halvåret åtminstone.

Fler åhörare. Till vänster en historiker och en runvetare jag missde namnen på. Svante Norr, Anna Gatti och Anne Ingvarsson Sundström. (Foto: Åsa M. Larsson)

Dagens lästips är Malin Sandströms Vetenskapsnytt där hon redogör för en intressant ny internationell studie om vad män egentligen anser vara viktigast för ett bra och lyckligt liv. Och det är inte massor av sex, lyxjobb, häftiga prylar eller att vara attraktiv! Det är uppenbart att Zandén och Gyllenhammar gravt underskattat problemen macho-manligheten står inför...tackolov!

Helena Victor informerar om en kommande seminariedag på institutionen om folkvandringstiden. Man kan läsa mer om projektet på institutionens hemsida och de som är intresserade av att delta på seminariet får gärna höra av sig till Helena Victor.

Preliminary Program – The 1st LEO Seminar – October 25th, 2008.

Hosted by the research project Death’s Snug Chamber,
Department of Archaeology and Ancient History, Uppsala University

The purpose of this first in a series of seminars is to begin discussions related to the computer base LEO, which has been constructed by Svante Fischer and Helena Victor in the research project ”Death’s Snug Chamber”. The computer base LEO aims to gather all Roman gold coinage in Scandinavia and the Baltic countries, c. 250-565 AD, but has its main focus on the mid- to the late 5th century AD. LEO is an acronym for Liber Excelsior Obryzium (The elevated book of pure gold). The name is directly related to the 18-year long reign of the eastern emperor Leo I (457-474 AD), since fragmented into intervals by means of correspondence analysis.

LEO has been conceived in order to provide an empirical backbone to an array of new theories regarding the shift from Late Antiquity to the Migration Period, a shift that is also reflected in the chamber graves in Middle Scandinavia. LEO will also be one of the founding elements for an absolute chronology of the Middle Scandinavian Migration Period. A further aim which will be the subject of the future second LEO seminar is to relate the Scandinavian solidus horizon of LEO to that of the gold bracteates and gold collars.

Morning Session
Moderator: Dr. Lennart Lind
Pr. Frands Herschend: Introduction.
Dr. Ragnar Hedlund: The Iconography of the late 3rd Century Aurei.
Dr. Svante Fischer, Dr. Helena Victor: The Impact of Ravenna and Constantinople in LEO.
Afternoon Session
Moderator: Pr. Ola Kyhlberg
Pr. Ulf Näsman: Scandinavia and the Huns.
Dr. Svante Fischer, Dr. Helena Victor: Scandinavian Regionalism in LEO.
Dr. Fernando Lopez Sanchez: The Sovana Hoard and the Schola palatina of Ricimer.




Andra bloggar om: arkeologi, döden, barn, begravning, järnålder, kristendom, kristnandet, folkvandringstid, manligt, genus, gender

Huvudlöst #2: Shamanen

Verkar vara en spaning på spåret - folk tappar huvudet till höger och vänster, nu senast Bengt Nordqvist vid UV Väst. Han har tittat närmare på ett mycket gammalt föremål, Stalahackan från Orust, med ca 8000-9000 år på nacken. Dessa märkliga föremål kallas korsformiga hackor i brist på bättre namn, för vad de använts till vet vi inte riktigt. De förekommer främst i Norge, men enstaka har hittats i Västsverige (ett område som nog hade mer gemensamt med norska kusten än övriga "Sverige" under större delen av förhistorien). Flera har de tidstypiskt inristade geometriska mönstren, men få är så rikt och komplext ornerade som den från Stala.

Stalahackan från Orust. Mer information på Göteborgs Museums databas. (Klicka på bilden)

Nu har Bengt Nordqvist efter nogsamma studier hittat en mer kurvig figur, möjligen en människoavbildning, bland de övriga mönstren. Kan mycket väl vara en riktig tolkning, fast jag skulle personligen vilja vara säker på att den absolut inte kan ha tillkommit av en klåfingrig upphittare (var i privat ägo på 1800-talet), eftersom stilen är så olik det fåtal antropomorfa varelser vi annars ser från denna tid. Men som sagt, tills vidare måste den accepteras som helt genuin.

Den huvudlösa shamanen? Könsbestämd enligt okänd metod till man...

Denna upptäckt är kul nog, men Bengt kan inte riktigt hålla sin entusiasm i schack. Figuren är utan huvud och detta tolkas som ett bevis för att det rör sig om "en shaman på väg att gå in i andevärlden". Det är alltid lätt att göra sig lustig över den som försöker sätta lite mer kött och blod på de magra ben vi har från äldre stenåldern, och på det hela taget har jag inget emot att man inte alltid stannar vid att diskutera ekonomiska strategier när det gäller mesolitiker. De hade nog diverse roligheter för sig. Men lite vrider man sig i plågor när man hör intervjun i Västnytt som ligger ute på nätet. Denna minst sagt lösa hypotes framförs som vore det en självklar och bevislig tolkning. Det finns ungefär 500 olika hypoteser man skulle kunna fabulera fram, shaman-idén är varken mer eller mindre trolig än någon annan och bygger helt och hållet på ett hopplock ur diverse mer eller mindre motstridiga antropologiska källor från helt olika världsdelar. Som sagt, kan vara rätt, kan var helt fel. Vi kan helt enkelt inte veta.

Mest trött blir jag över ordvalet Bengt väljer. Jag vet att det inte finns tid och plats för nyanserade diskussioner i ett kort inslag i lokal-TV, men något säger mig att Nordqvist inte skulle vara särskilt mycket mer nyanserad om han fick mer tid på sig. Han talar genomgående om shamanen som "han". Det är tydligt att han ser personen ifråga som en man. Vad detta baseras på är svårt att veta. Det finns många exempel på kvinnliga shamaner och dylikt inom antropologin. Av bilden själv att döma finns inget som talar för att det rör sig om en man. Rent illustrativt ser den mest ut som en kvinna, men man ska komma ihåg att andra tiders avbildningstraditioner inte behöver ha mycket gemensamt med våra. Det kan mycket väl vara en man. Det kan lika gärna vara en kvinna. Får lust att banka Bengt ett par gånger över skulten med hackan, och jag hatar personligen att bli indragen i denna sortens värdelösa genus-diskussioner (värdelösa eftersom de inte kan lösas). Att det finns en klar fallosaspekt på själva hackans utformning är nog lite självklarare - men säger inget om vem som använt den till vad (nej, nej, nej, sluta spekulera!!! ;-)

Inslaget måste ses, tro mig.
Huvudlöst på mer än ett sätt.

Andra bloggar om: arkeologi, stenålder, mesolitikum, stalahackan, korsformig hacka, media, genus, gender, shaman

Bloggosocialisering - kön och nätverk på nätet

Har nu bloggat i snart ett år och upptäcker hela tiden intressanta oanade aspekter av detta tidsfördriv, såsom att plötsligt störtas huvudstupa in i debatter och diskussioner jag inte kände till. Via en widget jag installerat från Knuff.se kan jag numera följa de minst sagt sporadiska länkarna till mina egna inlägg, en smått surrealistisk, men ofta extremt givande upplevelse. Nu senast en länk från bloggen "99,our68" som jag naturligtvis kollade upp. Det visade sig vara ett inlägg som en del i den pågående diskussionen om just vilka det är som bloggar mest och bloggar om vad. Tidigare artiklar i dagspressen har ju lyft fram den relativt imponerande dominansen av kvinnor bland bloggarna, en dominans som förlorar lite av sin lyster när det visar sig gälla tjejer mellan 16-26 som bloggar om mode och dessutom är mer eller mindre köpta av konsumtionsindustrin. Inom ämnen som samhälle, vetenskap och politik ska det tydligen finnas en tydlig manlig dominans.

Mothugg skrev för ett tag sedan ett intressant inlägg om "den akademiska bastuklubbens bloggande". Heja Världen hakade på med egna insikter och Evelina Wahlqvist har skrivit ett tänkvärt inlägg om detta utifrån sina egna erfarenheter att penetrera (ursäkta ordvitsen) det manliga nätverket - gubbslemmet som hon med viss ironisk humor valt att kalla motparten till tjejstimmet. Hon har själv noterat sin ganska ensamma könsstatus i det blog-nätverk hon ingår i. 99,our68 har tydligen tagit fasta på detta och utfört ett extremt intressant experiment av "the phlegm's" spridning utifrån kön - där jag alltså dök upp.

Nätverk är alfa och omega. Det avgör ofta om du får ett jobb efter din examen, iallafall om det är ett karriärsmässigt lovande jobb. Inom den akademiska världen avgör den 90% av din framtid. Många saker inverkar på nätverken, teoretisk profil, släktskap med människor på insidan, rätt kompiskrets osv. men homosocialiseringen är en inte så lite avgörande del: den påverkar i många fall vem som rekommenderas för små uppdrag, inbjuds till konferenser, efterfrågas på seminarier etc. Sammantaget kan alla dessa bäckar små avgöra om du har ett välkänt namn och en imponerande CV när du ansöker om vidare anställning.

Inom bloggosfären (som de ovan nämnda bloggarna påpekar mer rätteligen borde anges i plural), är nätverk helt avgörande för din listning och genomslagskraft. Vem länkar till dig, vem kommenterar på din blogg, vem rekommenderar dig på topplistor? Det är snöbollen som genom sin tillväxttakt avgör ditt öde. Jag hade förmånen att ha ett par goda kollegor och kamrater (manliga) som redan var etablerade bloggare och som hjälpte mig på traven. Eftersom jag bloggar som arkeolog kan det faktum att mitt yrke är en sorts skrå ha varit en rejäl hjälp - vi tenderar att söka upp varandra oavsett kön, och är dessutom en ovanligt jämlikt fördelad yrkesgrupp.

Jag tror ingen medvetet länkar till en bloggare baserat på kön, annat än i extrema undantagsfall, men jag vet med mig att jag reagerar när jag hittar bra vetenskapsbloggar o dyl som har kvinnor som skribenter - och gärna länkar till dom. MEN, och här har vi en avgörande skillnad, jag har ibland noterat att jag kan vara mer avvaktande och kritisk i början och länkar först efter att verkligen ha blivit imponerad. Jag bedömer kvinnliga bloggare mer än manliga - eftersom de pga att de utmärker sig mer hålls till en för mig högre standard.

När det gäller könsdominansen bland "tunga" ämnen respektive "lätta" ämnen tror jag man delvis måste bedöma dessa utifrån sina egna förutsättningar. Överlag uppmuntras det verbala uttryckssättet mer hos tjejer än hos killar, att tjejer i tonåren och 20-årsåldern, den mest självmedvetna, pinsamma och förvirrade perioden i våra liv är bättre på att ta plats på en verbal arena känner vi till från många andra håll. Mode dominerar den publika sfären även i pappersmedia, så att den tar en stor del av utrymmet i bloggandet är knappast märkligt, bara zeitgeist. Tjejer köper tidningarna, tjejer kollar upp vad andra tjejer tycker på nätet.

Det ojämlika förhållandet i den samhälleliga/vetenskapliga/politiska bloggosfären är svårare att förklara. Dels tror jag Evelina och liksinnade har rätt - vi har alla en tendens att söka oss de som påminner om oss själva, de som vi känner att vi har lätt att snacka med, umgås med. Och bloggandet är en social arena, först och främst. Dels vet jag inte om det är så att kvinnor i mindre utsträckning bloggar om de tunga ämnena, särskilt som det kan finnas en felkälla i det att barn och familjefrågor av gamla välkända anledningar klassificeras som privata sociala ämnen, medan inlägg om kollektivtrafik och bensinskatt klassas som samhälle - större och mer viktigt. En viktig fråga man måste lyfta i alla framtida studier av könsförhållanden i bloggosfären berör just varför vi konstant nedvärderar kategorin "vardagsbetraktelser" och högaktar "politik och samhälle". De förra bloggarna är lika troliga att skriva om aktuella politiska beslut, de senare är lika troliga att skriva om personliga våndor. Kanske kvinnliga bloggare är mer ödmjuka, manliga mer självsäkra?

Själv har jag ända sedan dagis upplevt det som enklare att umgås med killar än bilda varaktiga vänskapsband med tjejer. Vet inte om det är relevant i det hela... ?


Andra bloggar om: blogga, gender, kön, nätverk, politik, vetenskap, bloggosfären, homosocialisering

Kränkningar, men vem bär ansvaret?

En sak är säker - det lär vara en intressant dag på Stockholms lärarhögskola idag.
Efter Zarembas start på sin nya artikelserie igår (Först kränkt vinner), som nästan konkurrerade med melodifestivalen i det intresse den genererade hos bloggarna, om den märkliga tolkning lagen om rätten till likabehandling fått på sagda högkskola. Och så del två idag som skjuter in sig på vissa självutnämnda queer-teoretiker (med minst sagt pinsam kunskapsgrund).

Jag har bara ett par kommentarer till en artikelserie jag tycker är intressant och relevant - om än något hårdvinklad och kanske lite felfokuserad.
Rätten att få en andra examinator när man blivit underkänd på ett prov har inget att göra med denna lag. Det är en av mycket få säkerhetsventiler som finns för studenter i de fall de anser sig blivit orättvist bedömda (och det finns åtskilliga skräckhistorier från alla våra universitet). Det är dessutom en säkerhet för läraren och institutionen just för att förhindra att minsta tenta dras inför domstol. Den rätten ska inte inskränkas det minsta. Däremot är den helt beroende på att det finns en ryggrad och kompetens hos bedömarna och deras chefer. Att vika sig inför hot om dålig PR visar på en skrämmande brist på kvalitetstänkande. Vilket leder mig till vad jag efter två av tre artiklar i serien finner vara mest besvärande.

Det är inte den förhållandevis lilla klick rättshaverister och mini-påvar som försöker utnyttja ideologiska påkar för att få sin vilja fram. Dessa förekommer alltid, i alla skepnader, på alla sorts arbetsplatser men kanske i visst övermått på universiteten. De kan vara stalinister, neo-liberaler, nazister, amerikanska patrioter, vad som helst som för stunden ger makt att undkomma sitt personliga ansvar. Det skrämmande är när de myndigheter och institutioner som borde värna om rättssäkerhet, kvalitet, vetenskaplighet och etik faller som ett korthus. I vilken mån det beror på att de är karriärs-byråkrater utan egna åsikter eller moralisk kompass som faller för årets ledord i sin rädsla att göra bort sig och förlora sin post, eller sin nästa chans att stiga i graderna, kan jag inte uttala mig om i det här fallet. Undfallenheten hos ledningen på Stockholms lärarhögskola är minst sagt skrämmande - inte minst för de lärare som känner sig överkörda, övergivna och utlämnade. Var är stödet?

Att mini-påvar som student Nilsson i dagens artikel uppenbarligen inte kan skilja på queer-teorins grunder och ett dasspapper förbättrar inte läget. Är detta den sortens argument som sätter skräck i ledningen? Har de själva ingen koll överhuvudtaget? Som Zaremba påpekar finns det oerhört mycket intressant och givande inom queer-teorin, som belyser hur språk, bilder och matriell kultur skapar och befäster sociala normer. Om det ändå finns en grund i en biologisk verklighet - att det finns honor och hanar som dras till varandra, men inte att det finns något som är essentiellt honligt resp hanligt - är en annan debatt. En som pågår för fullt och måste få pågå eftersom hela grunden för en demokrati och vetenskaplig strävan är att bemöta och ta till sig andra tankesätt och kritik. Om man tror att högre studier går ut på att lära sig ett rätt sätt att tänka och slippa kritik och ifrågasättande, hör man hemma på lågstadiet. Eller en fascistisk diktatur.

Personligen hoppas jag att ett gäng queer-teoretiker samlar ihop sig och går till lärarhögskolan för att skipa rätt! (med ett sjuhelsikes humör, men kanske inte med knogjärn och med påkar). Det är just den här sortens ideologisk pucko-retorik som underminerar ett helt forskningsfält och kan leda till att alla de senaste årens landvinningar inom mänskliga rättigheter rullas tillbaka i ett huj.

För övrigt hoppas jag att ledningen för Stockholms lärarhögskola byts ut mot ryggradsdjur med tankekapacitet. En liten klick huliganer ska inte få löpa amok bland de övriga oemotsagda. Kalla mig naiv, men jag trodde att en viss del av utbildningen till att bli lärare gick ut på att lära sig motverka detta på skolorna.

Uppdatering 080227: Åsa Linderborg har skrivit ett långt och tänkvärt inlägg i Aftonbladet om en del av svagheterna i Zarembas artikelserie.

Andra bloggar om: kränkt, lärarhögskolan, Zaremba, lärare, utbildning, queerteori, universitet, vetenskap

Nya rön om vikingakvinnors kläder

Vårens första seminarium här på Uppsala-institutionen gick av stapeln nu på förmiddagen. Annika Larsson som disputerade på vikingatida textilier förra året gjorde en återkomst och berättade om nya rekonstruktioner som hon håller på med av kvinnodräkten under vikingatid. För den som är det minsta intresserad av den tidsperionden så finns det en känd och etablerad rekonstruktion av kvinnoklädseln. Linnesärken som övertäckts av en sorts högt fästat förkläde, med de ovala spännbucklorna placerade lite blygsamt i skulderbladshöjd. Den bilden och varianter av den återskapas i allt från vetenskaplig litteratur, till barnböcker och på museer. Men hur säker är den? Inte så säker alls, enligt Annika, som inledde sin yrkesbana på verkstadsgolvet i diverse textilföretag.

Problemet är att vi endast har lite textilrester kvar runtom och i metallbeslagen, i de gynnsamma fall då metallens kristaller kunnat bevara de känsliga tygbitarna. I kombination med mer eller mindre stilistiska avbildningar av kvinnor (eller valkyrior, eller disor) i metall och på bildstenar, har en bild av klädedräkten växt fram. Annika har redan i sin avhandling ifrågasatt en del av den gängse bilden, framförallt har hon påpekat den framträdande roll brickanden och silvertrådsbroderier hade, och deras östliga ursprung, snarare än ett Sydeuropeiskt. Många andra fynd i framförallt Mellansvensk vikingatid påvisar även de varaktiga och konsekventa kontakter och influenser mellan Sverige och Ryssland. I en kammargrav i Ryssland, daterad till 900-talet, har man nu hittat riktigt stora tygstycken i samband med övrig smyckesuppsättning som överensstämmer med samtida kvinnosmycken i Sverige - inklusive den ovala spännbucklan. Pskov ligger i västra Ryssland, nära Estland, och omnämns i Nestorskrönikan. Det är inte förvånande att hitta sådana här gravar och smycken i detta område, men bevaringsförhållandena och den noggranna utgrävningen och konserveringen är något att fira. Mycket är dokumenterat på den ryska hemsidan, med många fina fotografier.

Utifrån de tygresterna, en hel del i siden av östlig härkomst, anser sig Annika kunna omvärdera de fynd vi redan tidigare har från gravarna i Birka bland annat. Hon gör detta också genom studier av de avbildningar som finns, där släp och mönster spelar en långt större roll. Utifrån den faktiska placeringen av spännbucklorna i gravarna och utifrån rekonstruktioner och försök med tyger, föreslår hon en delvis annorlunda kvinnodräkt. På den är "förklädet" mer av ett mantelliknande plagg fästat i ryggen och framtill med hjälp av spännbucklorna - i bröstposition. Vilket nog är mer logiskt, om det inte är så att man är en något pryd akademiker från 1900-talets början... En hel del andra detaljer har också ändrats. Det var en hel del livaktiga diskussioner på seminariet, men de flesta där är överens om att kvinnodräkten definitivt förtjänar att utredas bättre och mer förutsättningslöst.

Det första försöket till en ny sorts rekonstruktion kommer presenteras på Museum Gustavianum i Uppsala från och med den 8:e februari. Annika pekar själv att detta är under utveckling och att hon kommer fortsätta undersöka olika aspekter och detaljer av kläderna. Bland annat hoppas hon snart kunna besöka Pskov och studera textilierna i verkligheten. Jag ser fram emot vad det kommer leda till.

Nu har även media börjat uppmärksamma detta (DN)

Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större, att tänka om är störst.

Andra bloggar om: arkeologi, forskning, vetenskap, järnålder, vikingar, vikingatid, Ryssland, kläder, textilier, kvinnodräkter, Annika Larsson, Museum, Uppsala universitet, Uppsala

Den Nakna Sanningen?

Ett av mitt livs roligaste och mest uppskattade läsupplevelser var Elaine Morgans "Kvinnans nedkomst" (The Descent of Woman) från 1972. Den är en hejdlöst rolig uppläxning av dåtida chauvinistisk populärvetenskap (och vanlig vetenskap) som fanns rörande människan och hennes biologiska grundförutsättningar. Eller rättare sagt hans. För mycket utgick då fortfarande från det manliga som norm och det kvinnliga som avvikande och mystiskt. Morgans bok är lättsam, men rapp och insiktsfull. Hon lyfter fram diverse böcker och studier som påstås visa att män och kvinnor är som dom är pga evolutionen. Eller rättare sagt, att män och kvinnor är som vi i Väst anser att män och kvinnor är pga evolutionen. Från forskarna som "bevisade" att kvinnor inte kan få orgasm genom egenhändigt utförda kliniska studier (brrrr), till hennes absoluta nemesis: Desmond Morris och hans kioskvältare "Den Nakna Apan".

Morris utger sig för att bevisa att män är risktagare och potentiella genier, medan kvinnor är mångfacetterade men oinspirerade pga att vi så länge levde som jägare-samlare, där kvinnorna stannade vid härden och männen gav sig ut och slogs med sabeltandade tigrar. Det är helt enkelt ett biologiskt faktum, så det är ingen idé att försöka kämpa emot det. "Beviset" för hans teser är som så ofta i sådana här fall grundade i nån sorts idé om förhistorien. Vilket är minst sagt vanskligt eftersom vi faktiskt inte vet hur man levde och organiserade sig i olika delar av världen för 30.000 eller 300.000 år sedan. De teorier vi har grundar sig delvis på begränsade boplatsmaterial med matrester, dels på antropologiska studier från nutida folk och beteende-studier av nutida schimpanser.

När det gäller antropologin har vi alla blivit långt mer försiktiga att utifrån folkgrupper idag välja ut de som enligt våra förutfattade meningar representerar "primitiv" organisation. Eftersom forskarna ofta har ansett sig veta vad de letar efter så har de också ignorerat allt som inte passar in. Som att det finns en hel del jägar-grupper, troligen än mer innan kolonialiseringen och marknadskrafterna satte fart, där kvinnor deltar i jakt - inklusive storviltsjakt. Att det finns folk där fäderna spenderar stor tid med att ta hand om barnen, matlagning. Att det finns helt andra samhällsorganisationer och släktskapssystem är de vi tycker är naturliga. Att mer ingående studier av betingelserna för samlare visar att de kan röra sig över långt större områden än jägare för att få tag på föda, och har minst lika stor risk att råka illa ut och ta risker pga detta, osv, osv.

Det största problemet med att dra paralleller med människoapor är det mest uppenbara - de är inte människor. Hur kan vi veta i vilken mån våra evolutionära förfäder/mödrar, som splittrades från den grupp apor som sedan blev schimpanser, hade vissa egenskaper och egenheter som var extremt annorlunda och därför i slutändan ledde till att vi utvecklades åt olika håll? Bara inom de olika schimpansarterna finns skilda organisationer. Vilken är mest lik "vår" ursprungliga? Svaret kan lika gärna vara ingendera.

Morris är i dagarna aktuell med en ny bok: "The Naked Man". En uppföljare på "The Naked Woman" som kom för några år sedan. Han tror fortfarande på sina grundteser, men har strösslat mer rikligt med den typ av kaksmulor åt feminismen som jag ogillar extra mycket. Visst, män är risktagare, upptäckare, genier - men kvinnor är smarta, duktiga och bättre på att sköta världen. Uppenbarligen skulle vi göra mycket bättre jobb än männen. Jag finner detta förolämpande för båda könen. Dels har jag sett åtskilliga skräckexempel på kvinnor jag inte skulle vilja ha i närheten av en beslutsposition, eftersom de är själviska, kortsynta och grymma. Dels vet jag åtskilliga män fullt kapabla att bry sig om det långsiktiga och med förmåga att klara av mer än två saker åt gången. Morris egen personlighet verkar helt klart ligga åt det entusiastiska, artistiska hållet (efter en avhandling i zoologi började han på TV, men är numera främst konstnär). Men att basera en tolkning på mänskligheten utifrån sin egen personlighet är knappast vetenskap.

Människan är ett däggdjur, kommen ur däggdjur. Vi är fysiska, biologiska varelser i en fysisk, biologisk värld. Vi kan inte handla fritt från vår omgivning eller våra kroppar. Men den utsträckning instinkter och genetisk programmering styr våra beteenden kan inte bara förutsättas utan måste bevisas. Att utgå från vad vi idag, i vår del av världen finner "naturligt" är inte att börja förutsättningslöst. Ta bara det faktum att Morris då han diskuterar att kvinnor inte blir konstnärer i samma utsträckning som män svepande avfärdar keramik och hantverk som konst:

Over the whole of evolution, women have produced more art than men - in the
form of decorated pottery and clothing - but they have tended to produce
traditional art. It is men who have flouted the rules and produced most of the
great, mould-breaking art. (Intervju i The Guardian 2007-12-18)

Vi har i dagsläget ingen aning om vem som formade och dekorerade det första lerkärlet, uppfann vävkonsten, eller målade den första bilden på en stenhäll.
Särskilt när det gäller de två första är det lika troligt, om inte mer troligt, att kvinnor var involverade. Att säga att det är mindre makalöst genialt att komma på hur man blandar lera med annat material, formar, torkar och bränner det för att skapa hållabara behållare, är minst sagt förmätet. Det är den västerländska moderna synen på att oljemålningar och abstrakta skulpturer är stor konst, medan träsniderier, sandmålningar, mattvävning och kroppstatueringar inte är det. Opera är högkultur, punk är populärkultur, osv.

Elaine Morgans första bok var alltså en humoristisk attack på Morris, och det är än idag givande att läsa båda två, för debatten går som sagt vidare. Morgans inlägg överskuggades lite av det att hon också kritiserade den då rådande, extremt simplistiska savannmodellen, där människans samtliga fysiska egenskaper såsom brist på päls, men utveckling av tvåbent gång, svettkörtlar, underhudsfett, långt hår och rejäla näsor, förklarades på två sätt (särskilt av Morris):
1. Det var bra under jakten
2. Män fann det attraktivt på kvinnor (bröst, bak, hår osv)

Det första kritiserade hon t ex med att evolutionen inte sker så snabbt att man plötsligt kan springa snabbare på två ben än vad schimpanser gör på fyra. Man kan inte förklara upprätt gång med att man behövde jaga på två ben. Det andra med att män finner det som utmärker kvinnor sexigt, om det så skulle vara vårtiga knän. Kvinnor har inte fått underhudsfett och stora bröst utelsutande för att glädja män.

En kontroversiell mothypotes hon lade in mot slutet av boken var idén om "vattenapan", framlagd av marinbiologen Alister Hardy, att delar av den mänskliga evolutionen skulle ha skett i nära anslutning till vatten. Ett ämne värt ett annat inlägg i framtiden. Man behöver inte köpa den tesen för att uppskatta hennes bok iallafall.



Andra bloggar om: arkeologi, evolution, vetenskap, forskning, schimpanser, genus, kvinnligt, Elaine Morgan, Desmond Morris, vattenapan, människans utveckling

Lögn, förbannad lögn och vetenskapliga tester

Jag har en stark tro på kognitionsstudier som visar att våra föreställningar, fördomar och beteenden mycket tidigt sätter sig i både sinne och kropp på neurologisk nivå. Det betyder inte att vi är ohjälpligt fast i vissa mönster och beteenden resten av våra liv, bara att det krävs mer än en vag vilja att ändra sig - det krävs ansträngning och ibland räcker inte ens det. Jag ÄR fördomsfull - jag tenderar att behandla män och kvinnor olika, jag faller lätt in i vissa könsmönster när det gäller barn, jag blir småstressad i möte med människor från andra kulturer, med annan hudfärg och annat språk (vilket delvis bottnar i den "svenska" rädslan för konflikt och att göra bort sig). Jag är också medveten om att de flesta av dessa föreställningar i mitt huvud är helt och hållet fel och ovidkommande. Problemet ligger med mig, inte med de jag möter. Jag nöter sakta, sakta på mina fördomar, lyfter fram dom för mig själv och påpekar om och om igen att det här är en reaktion som grundas i mig, inte i en 'verklighet'. Jag hoppas att det i förlängningen kan göra mig till en lite bättre människa.

Så när forskare vid Harvard designar test (IAT)som syftar till att påvisa våra underliggande fördomar, under den yta av våra uttalade åsikter, då tycker jag det kan vara både intressant och givande. Tills jag provade ett av dem - det om fördomar att naturvetenskap är manligt och humaniora kvinnligt. Testet på nätet är upplagt så att man sorterar uttryck, saker och företeelser med hjälp av snabba tangentklickningar till höger respektive vänster. Tanken är att motoriken i snabba situationer tar över och avslöjar våra underliggande föreställningar innan det intellektuella hinner reagera. Helt okej, och helt korrekt i grund och botten. Så länge som man inte påstår att dessa undermedvetna reaktioner automatiskt grundas i biologi, eftersom det är minst lika troligt (mer?) att det grundas i kognitiva kulturella mönster i hjärnan som etablerats där sedan barnsben. Kultur sitter inte bara i sinnet, det sitter minst lika mycket i kroppen.

Problemet med testet jag tog var att det var organiserat så att utgången nästan bara kunde bli en enda - att associera NV med män och Hum med kvinnor. Med fingret på E- och I-tangenterna delar man först upp ord som har klara associationer med män eller kvinnor (far, dotter, syster, bror etc). Sedan samma sak med ord som hör till naturvetenskap resp humaniora (fysik, litteratur, astronomi, historia etc). Noteras bör att i dessa två omgångar så har testskaparna valt att placera först Män och sedan Naturvetenskap till vänster. Man får alltså snabbt in ett rörelsemönster som associerar båda dessa huvudkategorier till vänster och de andra (kvinna, humaniora) till höger. Att man sedan efter detta vänder på det hjälper föga, eftersom den första automatiken blir den främsta. Så inte märkligt att det går snabbare att klara av att klicka begrepp som medicin, far, matematik, bror till vänster när slutligen de båda huvudkategorierna dyker upp tillsammans till vänster, medan det går långsammare att sortera när man till slut byter och har Naturvetenskap och Kvinna tillsammans till vänster. Vid det laget har hjärnan "lärt" sig ett sätt att sortera som då måste brytas.

Mitt resultat? Något starkare association mellan män och naturvetenskap än kvinnor och naturvetenskap. Såklart. Jag hade blivit mer imponerad av studiens resultat om de hade ändrat turordningen på kategorierna och inlett med både kvinna och naturvetenskap till vänster. Då hade man verkligen haft potential att påvisa underliggande fördomar, om det gick lika snabbt eller snabbare att associera män med NV ändå. I nuläget är det här testet som ett skolboksexempel på hur man INTE kan bygga upp ett test som man hävdar ger vetenskapliga resultat. Det var bergis män som gjorde det...

Som nån man sa nån gång (troligen Disraeli): Det finns lögn, förbannad lögn och statistik.


Andra bloggar om: vetenskap, test, genus, fördomar

Könsroller - mellan ideal och verklighet

I fredags lallade jag runt i Athen i mysiga 20 graders värme, växlande sol och stilla bris. Idag började dagen med nedkissad barnsäng, tvättning av sängkläder, förvirrad jakt på regnkläder, och en mindre kontrovers där jag i anfall av samhällelig anpassning inte vill låta den 3-årige sonen gå i klänning till dagis. Hade det varit gamla dagis-kooperativet hade jag inte satt i hälarna så ordentligt utan troligtvis släppt iväg honom i en stilig kreation med blommor, men trots sina många goda sidor känns det nya kommunala dagiset liiite mer överkänsligt för sådana könsrollsöverskridande handlingar. Ville inte att Vidde skulle få ett chockartad uppvaknande till "Verkligheten" av de lite större grabbkompisarna han drar runt med. Så det blev en kompromiss, med syrrans gamla pippi-strumpbyxor istället. Och hans bebisdocka i fast famntag.

Det upphör aldrig att förvåna mig att mängder av högutbildade humanister som studerar social strukturering och värdeförmedling dagarna i ända, ändå ofta hänfaller till att prata om olikheter mellan pojkar och flickor i småbarnsåldern som om det faktiskt vore biologiskt programmerat. Jag har aldrig varit mer övertygad om att social prägling utgör 99% på det "könsliga" området som sedan dess jag själv fick en av varje. Det är inte så mycket det man medvetet undertrycker, som det man omedvetet låter bli att uppmuntra. Man ger sin dotter bilar, men engagerar sig inte lika mycket i den leken som när hon leker med dockservisen - eller vice versa. Visst får grabben en docka, men när man ska leka plockar man med automatik fram tågbanan.

Dels är det oerhört svårt att inte själv automatiskt falla in i gamla etablerade hjulspår, dels måste man komma ihåg att om barn präglas på sina föräldrar, så utgör ändå andra barn 70% av påverkan. Dagis är utan jämförelse den absolut mest grundläggande erfarenheten om vad som är rätt, fel, konstigt, accepterat eller stigmatiserande. Så där har man direkt en extremt komplicerad matris av andra barn, deras föräldrar och släktingar och vänner, samt dagisfröknar och deras egenheter att ta hänsyn till. Långt mer viktigt än stora svepande uttryckta ideologier, är de små, små ständiga interaktionerna - ordval, tonläge, uppmärksamhet, ointresse, stöd, tilltal, bortprioritering, gruppdynamik, val av glåpord etc.

Vi kör ingen aktiv unisex-kampanj mot våra barn. Vill flickan ha rosa klänningar, barbiedockor och prinsesskronor så får hon det. Vill grabben ha bilar, tåg och piratutstyrsel så visst. Men vi försöker komma ihåg att uppmuntra olika aspekter lika mycket (efter personligt intresse förstås), så båda får träsvärd och pilbåge, båda uppmuntras att tycka att bebisar är gulliga och att pyssla om sina dockor (Vidde dyrkar bebisar), båda spelar hockey i vardagsrummet med hjälp av sopborstar, iklädda Brynäs-utstyrsel (deras fars idé - jag avsvär mig allt ansvar...).

Förr snarare än senare kommer förskola och skola och kompisar och media och lärare och media och TV och media och släktingar och media att tränga in dom mer och mer i könsroller. Allt man kan hoppas på som förälder att tillräckligt av den där egna personligheten, den som uppenbarade sig samma stund som det lilla livet såg dagens ljus, och som aldrig riktigt gick att rå på (hur mycket man än försökte), att den får finnas kvar som en oförstörbar kärna av självsäkerhet att dra styrka ifrån när de kommer in i vuxenlivet.


Andra bloggar om: barn, genus, könsroller

Lundgrens försvar - och en missad öppning

Jag skrev inget direkt om Rothsteins debattartikel på DN för någon vecka sedan, där han gick till attack mot Uppsala universitet. Anledningen var att den lämnade mig kluven och förbryllad. Jag har inget emot lite kärva ord och extrema yttringar i debatter, tvärtom anser jag att det alltför ofta är lite för avstruket och tillrättalagt - men Rothstein verkade ha börjat på en text för att helt plötsligt tappat kontakten med ena hjärnhalvan och avslutat med en helt annan text. Inledningen, som handlade om vikten av att kunna forska fritt utan rädsla för politiska repressalier kan vi väl alla hålla med om, liksom vikten av att forskning måste uppfylla vissa kriterier såsom att kunna granskas, visa underlag, och kritiseras på saklig grund. Universiteten idag, inte bara Uppsala, står inför enorma omvandlingar och det är enormt påkallat att diskutera hur pass god forskning kan komma till stånd, liksom i vilken mån vi är fria att agera utan politisk snedvridning.

Men Rothstein diskuterar inte det, utan går in på två skilda händelser. Dels det lite märkliga förfarandet när två matematik-professorer avskedades för samarbetssvårigheter. Om det fallet är mycket lite känt utanför den arbetsplatsen och jag är helt övertygad om att olika personer kan ha helt skilda bilder av vad som lett upp till det hela. Efter 15 år i universitetsvärlden så kan jag bara säga att jag vet exempel både av briljanta forskare som är paranoida och trakasserande, och institutionsledningar som faller under trycket av interna stridigheter. Det är fullständigt omöjligt för en utomstående att avgöra vad som gäller för denna situation - det kan inte Bo heller.

Det andra fallet är hans vid det här laget nästan besatta strid med Eva Lundgren. Jag såg aldrig programserien på TV som var upphov till mycket av kontroversen och efterföljande strider på kultursidorna lämnade mig än mer förvirrad. En av anledningarna till att debatten efter programmet "Könskriget" var att Lundgren själv anmälde SVT för förvanskning och ohederlighet, och att klippning fått det att framstå som att hon hade uttalat sig i specifika frågor, vilket hon inte hade gjort. Jag har ingen kontakt med, och känner ingen, på Lundgrens avdelning. Men det var några grava och allvarliga anklagelser Rothstein kom med mot vad hon enligt honom ska ha sagt. När Lundgren nu går till motattack så är det i en text som framstår som långt mer klar, fokuserad och underbyggd. Det viktigaste är att hon, i min mening övertygande, påvisar att Rothstein grovt felrepresenterat hennes forskning, resultat och slutsatser. Att göra så är den lägsta formen av kritik, och endast snäppet över plagiat inom forskningens "Hall of Shame".

Bo Rothstein har med sin besatthet vid personliga konflikter och vendettor slarvat bort en viktig och brinnande fråga om kvalitetssäkring av forskning och universitetens frihet gentemot politiska trender.


Andra bloggar om: universitet, forskning, genus, Rothstein, Lundgren, Uppsala universitet, debatt, politik

Ända sen stenåldern...

En sak som fortsatt irritera mig med artikeln om mäns och kvinnors färgpreferenser, är slutklämmen. Man anser att resultaten visa (på inga vis övertygande i min mening) att kvinnor har en viss preferens för rödtoner jämfört med män. Så hur förklarar man detta? Med biologernas vanliga knäreflex - måste vara nåt med jagande/samlande. Att våra miljoner år som hominider som levde av jakt, insamling och sno kadaver från andra rovdjur fortfarande kan spår i vår biologi och neurologi är jag helt överens om.

Det frustrerande är att mycket få biologer har ens den mest grundläggande kunskapen om modern forskning och resultat inom paleoantropologin och arkeologin - för att inte tala om antropologin. Är det så att bara honor samlade grödor och bär under denna period? Det vet vi inte, men det är högst osäkert att människoaporna kunde ha överlevt med en sådan extrem könssegregering. Så när biologerna använder ett sådant resonemang för tolkning av resultaten - och man ska aldrig förväxla resultat med tolkningen, det är två skilda saker - så framstår det lätt som om tolkningen styrkts. Men det gäller bara om den "fakta" de lyft fram stämmer till att börja med.

Naturvetare kritiserar ofta och gärna arkeologer för att begagna sig av deras forskning utan att vara tillräckligt insatta i problematiken. Jag skulle gärna vända den släggan mot dom själva - få om någon har bättre koll på paleolitikum än vad de fått till livs i nån populärvetenskaplig bok från 1987 eller en artikel i National Geographic.

Men så är ju inte arkeologi "Vetenskap" och inte berättigat den respekt De förtjänar...


Andra bloggar om: arkeologi, genus, forskning, vetenskap