tisdag 28 december 2010
Den mörka sidan av vetenskapen
I smärre moralpanik dumpade Anatomen i Uppsala sina imponerande samlingar på arkeologer och osteologer, i förhoppningen att de skulle kunna göra något åt saken. Att de även hamnade i skottgluggen för de med rätta upprörda efterlevande var nog bara en bonus... Inte så att vi inte förtjänar att klä skott för en hel del av övergreppen, tidiga arkeologer var också insyltade i smutsgörat - om än inte i riktigt lika stor omfattning som anatomerna. De senaste 15 åren har ett flertal antikvarier och osteologer slitit hårt med att gräva i arkiv och gå igenom lådor med ben för att försöka avgöra proveniens. Det har för det mesta varit ett beklämmande arbete, inte minst för oss som är intresserade av historia och förhistoria. Ben från gamla stadsbegravningar i Uppsala har också blandats ihop huller om buller, benslag för benslag eftersom det var detta anatomerna var intresserade av. Möjligheten att studera dessa människors levnadsbetingelser är därmed nästintill obefintlig.
På museum Gustavianum håller man just nu på med en ny samling ben anatomen upptäckt att de glömt bort att de hade... Geoffrey Metz berättar för Vetenskapsradion om dessa lämningar efter samer som man nu lyckats gå igenom.
De som vill läsa vidare om repatriering (återförande-debatten), vetenskapshistoriskt om samer resp svenskar, den etiska diskussionen kring vad man kan och får göra med mänskliga lämningar nu i genetikens era, samt museer och samlande kan få dessa lästips att börja med:
Nilsson Stutz, Liv (2008). Caught in the middle: an archaeological perspective on repatriation and reburial. Utimut: past heritage - future partnerships. Discussions on repatriation in the 21st century. S. 84-98
Hagström Yamamoto, Sara (2010). I gränslandet mellan svenskt och samiskt: identitetsdiskurser och förhistorien i Norrland från 1870-tal till 2000-tal. Diss. Uppsala : Uppsala universitet, 2010
Masterton, Malin (2010). Duties to past persons: moral standing and posthumous interests of old human remains. Diss. (sammanfattning) Uppsala : Uppsala universitet, 2010
Svanberg, Fredrik (2009). Museer och samlande. Stockholm: Statens historiska museum
Nån som har fler lästips att rekommendera?
Läs även andra bloggares åsikter om anatomi, arkeologi, rasbiologi, samer, museer, samlingar, etik, reaptriering
måndag 27 december 2010
Historia och historier - var går gränsen?
Så min frustration baseras ofta på att jag blir emotionellt investerad i något som jag inte riktigt vet om det stämmer. Hände verkligen detta? Var X ansvarig för det där och förrådde Y verkligen Z? Om det visar sig att för mycket är rent påhitt så tappar jag respekten, eftersom hela syftet med att lyfta fram ett visst skeende är just för att det verkligen hände. Så var det t ex med senaste Robin Hood-filmen med Russel Crowe som så grovt felrepresenterade tidsperioden att det var rent skrattretande (och jag betackar mig för fler Frimurar-skrönor i historisk tappning).
De bästa berättelserna följer ofta personer som inte står i centrum historiskt sett: inte kungar, drottningar och generaler utan personer snäppet under dem som man kan ta ut svängarna med utan att tappa fokus. Serien Rome lyckades med detta på ett utmärkt sätt, så bra att jag förlåter de grova friheter de tog sig i övrigt med perioden. Den hade dessutom fördelen att utspela sig innan Kristi födelse för det är min totala övertygelse att nästintill alla böcker och filmer som utspelar sig i Romarriket efter detta går ned sig i ett moraliskt gungfly där ädla kristna måste visa de förtappade romarna vägen till frälsning. Typ Quo Vadis och Ben Hur. Tråååååkigt! Ett av de få undantagen är den extremt roliga serien deckare om Marcus Didio Falco av Lindsey Davis som utspelar sig under kejsar Vespianus. Rekomenderas varmt till de som älskar historia, mysterier och humor.
Till julklapp fick jag Ken Folletts roman En Värld Utan Slut som utspelar sig i England på 1300-talet. Det är en fristående fortsättning på hans succé Svärdet och Spiran som i sin tur handlar om 100-talet. Follett har koll på fakta om sina perioder, från kungaintriger till vardagsliv och han är en mycket bra berättare, så jag ser fram emot att försjunka i boken om kvällarna. Som av en händelse går även TV-serien av Svärdet och Spiran upp på svensk TV nu efter nyår. Bara den inte krockar med Mad Men säsong 4 så kommer jag sitta klistrad framför den då Ian McShane spelar en av huvudrollerna.
Vilka andra bra historiska romaner/TV-serier finns det? Och vilka ska man akta sig för? Och hur stora friheter får man ta sig med historiska material för den dramatiska nervens skull, på en skala mellan 0-10?
0 = Ett faktafel och boken blir brasved
10 = Vem bryr sig om Julius Ceasar och Saladin levde under olika årtusenden - bara historien är bra!
Läs även andra bloggares åsikter om historia, antiken, Romarriket, böcker, medeltiden, Ken Follett, TV
torsdag 23 december 2010
Två plötsliga julklappar
Det andra brevet var en total överraskning, för jag hade gett upp hoppet efter det att jag inte hört något av Berit Wallenbergs Stiftelse och andra runtomkring mig fick positiva besked på sina stipendieansökningar. Det visade sig att den legat och väntat där på hallbordet på mig, dränkt under reklam. Det var en liten summa på det hela taget, men stor och avgörande för mig. Nu har jag medel att åka till Sacramento i vår för att delta i en session på årsmötet för SAA - Society for American Archaeology. Sessionen handlar om problematik runt kremeringar i förhistorien och jag ska hålla en gemensam presentation med Liv Nilsson Stutz om kremeringar under mesolitikum och neolitikum i Skandinavien. Minst lika roligt som att åka dit ska bli att träffa Liv som numera arbetar på andra sidan Atlanten. Facebook i all ära, men det kan inte riktigt slå direkt kommunikation ansikte mot ansikte. Det kroppsliga som sagt...
Så jag stapplade i säng glad och snurrig efter denna plötsliga adrenalinskjuts. Kommer ta mig an de kommande dagarna på betydligt bättre humör än jag riktigt kunde uppbåda för bara 24 timmar sedan.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, julklapp, kremering, SAA 2010
torsdag 16 december 2010
Arkeologisk speed-dating + julklappstips
De allra flesta lämningarna längs sträckan härrör från yngre bronsålder till äldre järnålder, med en del äldre bronsålder/yngre järnålder också. Gravfält, bosättningar och hantverksplatser. Det är ganska makalöst vad mycket fantastiskt som ligger där under åkermarken och på moränkullarna i Norduppland och bara väntar på att upptäckas. Det har varit en enormt rik och levande bygd i tusentals år, från att ha varit skärgård till att bli fullåkersbygd. Nu kommer fasen då alla fynd, anläggningar, prover och strukturer ska sammanställas i en (någorlunda) begriplig text.
En vecka kvar till jul. Har ni hunnit fixa alla julklappar än? Själv har jag bara hunnit med en enda, som vanligt blir alla inköp i sista stund. Om ni behöver lite inspiration så tipsar VA-bloggen om bra vetenskapliga hårda julklappar.
Om ni vill ha något arkeologiskt kan jag rekommendera Jonathan Lindströms fantastiska bok Bronsåldersmordet som kom ut förra året, bland det bästa som skrivits om arkeologi och förhistoria alla kategorier. Jag vill även tipsa om Anna Lihammers bok Arkeologiska upptäckter i Sverige, en mycket bra och snygg guide till intressanta fyndplatser av förhistoriska byggnationer och föremål.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, bronsålder, böcker, julklappstips, Uppsala, Uppland, järnålder
onsdag 15 december 2010
Relativ resa: nå ut, nå fram
På pendeln till Stockholm för en kurs har jag äntligen tid och ro att blogga lite. Ungefär det enda positiva man kan säga om den prövning resan har utvecklats till de senaste åren. En påminnelse om skillnaden mellan avstånd mätt i meter och avstånd mätt i tid. Allt är relativt som sagt. Under somrarna brukar vi ta segelbåten ned från Skarholmen, där Fyrisån flödar ut i Ekoln, ned till Stockholm. Vi går med utombordare och tar oss förbi två broöppningar och en sluss och den resan brukar ta drygt 8 timmar. Under järnåldern lär färden ha tagit ännu längre och Sigtuna var troligen ett utmärkt övernattningsställe. Fast då slapp de i alla fall broar och kunde ro längre upp för Fyrisån. Under vendeltid kunde man även lägga till i det lilla hamnläget vid Ultuna där lantbruksuniversitetet nu stoltserar där det tidigare låg storgårdar, kultplatser och gravfält.
Göran Gruber skriver extremt bra på UV-bloggen om förra veckans stormöte för Riksantikvarieämbetets anställda. Viktiga tankar om kulturarvsförmedling och myndighetsuppdrag:
Om vi inte kan visa på en passion inför kulturmiljöarbetet och kulturarvet hur ska då de lovvärda formuleringarna i broschyrer, PowerPoint-presentationer och anföranden bli annat än tomma klyschor? Om vi själva inte brinner för området hur ska vi då förväntas vara öppna för de kreativa och gränsöverskridande idéer som är förutsättningen för verkliga samverkansprocesser?
Kunde inte hålla med mer. Framförallt måste vi själva våga tro på det vi håller på med, inte utgå från att det är en ful ankunge som måste styras ut i påfågelsfjädrar för att fånga betraktarnas intresse. Jag vet få humanister som kan säga att de jobbar inom ett fält som så snabbt och enkelt kan fånga den i grunden välutbildade och nyfikna allmänhetens intresse – om de bara ges en chans.
Hur man går till väga för att få igång det intresset och hålla det vid liv är ett problem vi brottas med oavsett ämnesval. Claes på bloggen Med öga för historien har skrivit ett mycket läsvärt inlägg om akademiskt bloggmotstånd. Han noterar det paradoxala i att Bo Rothstein som har ett uttalat patos för att engagera medborgarna i demokratiska samtal sågar bloggverktyget med fotknölarna utan att egentligen förstå hur det fungerar, eller varför det är överlägset mejlkorrespondens (som bara läses av ett fåtal invalda).
Så hur bör vi egentligen göra för att nå ut och engagera - och i förlängningen bli engagerade själva...?
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, förmedling, tredje uppgiften, humaniora, historia, kulturarv, riksantikvarieämbetet
onsdag 8 december 2010
Hopplös humaniora
Vad är humaniora till för och vad är arkeologi bra för? Frågor vi brottas med att ge svar på. Inte för att vi inte har svar, utan snarare för att våra svar tenderar att bli ganska långrandiga. En ganska intressant inblick i arkeologers utmaningar när vi ska ta den diskussionen ges av Fredrik Svanberg som häromdagen höll ett föredrag om vikingar och kulturhistoria inför en samling folkvalda politiker. Anförandet efter honom hölls av Maria Leissner som pratade om vikten av att romer får bättre möjlighet att etablera sin kulturella identitet i Sverige. Fredrik för ett intressant resonemang om sina upplevelser från den dagen och ställer ett antal viktiga frågor.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, etnicitet, kultur, romer, vikingar, politik, kulturarv
tisdag 7 december 2010
Viloläge...
En av de som signerade uppropet var Anders Mildner som även bloggar regelbundet på Svenskan om nya och sociala medier. I sitt senaste inlägg berättar han om ett seminarium i Göteborg som han deltog i idag om forskningskommunikation. Första gången jag fick upp ögonen för Anders underhållande texter var när han verbalt pucklade på forskare i allmänhet (och Lunda-forskare i synnerhet) i Sydsvenska Dagbladet. Då handlade det om forskare som gömde sig för journalister och alltid försökte bolla dem vidare uppåt i näringskedjan. Det blev upphov till en riktigt rolig debatt i bloggosfären som sedan spillde över till Medierna i P1.
Alla universitet har ett ansvar att förmedla resultat från forskning, den sk tredje uppgiften. Det är också något man blivit bättre på de senaste åren, men kanske också lite för bra på att skapa klatschiga press-release. Vi ger media vad de vill ha, men ger vi dom vad de behöver? Vad vi själva behöver?
Själv behöver jag nog lite mer laddning av mina mentala batterier innan jag orkar dra upp på takten i bloggen igen...
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kulturarv, museer, upphovsrätt, blogga, förmedling, forskning, tredje uppgiften