Nya Kulturmiljöutredningen

Vi har väntat på det här ett tag och igår tipsade Magnus Reuterdahl om att den har kommit: Den nya Kulturmiljöutredningens betänkande. Här finns förslag som påverkar hur vi kategoriserar fornlämningar och även hur regler kring metalldetektering ska se ut.
Har inte hunnit läsa ännu. Men nåt ska man ju ha att göra på svenska nationaldagen...

Ladda gärna ned och läs själva.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, KML, kulturmiljöutredningen, kulturminneslagen

Kortsiktigt kulturarvslyft

Det finns goda föresatser som kan leda väldigt fel. En god föresats är att hjälpa långtidssjukskrivna och utförsäkrade in i arbetslivet igen. En annan god föresats är att försäkra oss om att våra arkiv och samlingar lagras digitalt och får en bredare användning. Men att kombinera de två föresatserna leder inte nödvändigtvis rätt. Tyvärr är det just detta som Regeringen nu föreslår. Det finns i samhället en stor grupp högutbildade och skickliga kulturvetare, med intresse av dylika arbetsuppgifter, och kunskapen som krävs för att förstå vad som behöver göras och varför. Många av dom saknar jobb, eller åtminstone jobb inom sitt fält, och en del faller även in i kategorin långtidssjukskrivna.

Att rikta denna satsning mot dem skulle vara en lysande idé på fler sätt än ett. För det första har dom den utbildning som krävs för att jobbet ska gå bra och effektivt. För det andra behöver flera av dom en chans att komma in på arbetsmarknaden - en sådan här uppgift kombinerat med relevant utbildning kan innebära att fler av dem får framtida anställningar. Men om urvalet inte ska ske på det premisserna (kunskap + potential för framtida etablering på arbetsmarknaden), utan mer som en sorts satsning för att förbättra statistiken över de utförsäkrade i största allmänhet så kommer resultatet bli ett misslyckande på två punkter.

För det första kommer mycket få av dem få jobb efter satsningen. Det kryllar av högutbildade kulturvetare som sagt och arbetsgivare kommer i första hand välja de som åtminstone har kvalifikationerna att ha en framtid inom branschen. För det andra - och det här är viktigt - själva resultatet av digitaliseringen riskerar att bli undermålig. Utredarna borde sätta sig in mer i vad denna typ av uppgift innebär - det är inte själlöst inmatande av ovedersägliga fakta. Tvärtom krävs tolkning, diskussion, justeringar, flexibilitet. Jag känner till tidigare digitaliseringsprojekt vars databaser är i det närmaste oanvändbara för alla forskare vet att det finns enorma källkritiska problem med det som matats in av personer som inte har förstått sig på det.

Den här konstanta nedvärderande synen både på kunskap om kulturarv och den komplexa process som digitalisering faktiskt innebär börjar gå mig på nerverna.

Så JA till satsning på digitalisering av arkiv och kulturarv, och gärna med förtur för de kulturvetare som är utförsäkrade och/eller sjukskrivna på hel- eller deltid. I andra hand till långtidsarbetslösa och nyutexaminerade. Här finns intresset, kunskapen, passionen, potentialen.

Men NEJ till en satsning som är en ren återvändsgränd! Dels för de som tvingas ta jobbet trots bristande utbildning och intresse, och som inte kommer få in en fot på arbetsmarknaden ändå. Dels för de produkter som projektet skapar som riskerar bli både dyra och oanvändbara.


Kulturarv handlar om långsiktighet, detta verkar bara kortsiktigt.

Uppdatering: Andra som bloggar tankar om satsningen är Arkeologgruppen och Unionen. DIKs ordförande Karin Linder kommenterar också. I Epstein i P1 genomfördes en liten debatt kring frågan med arbetsmarknadsminister Hillevi Engström, riksantikvarie Inger Liliequist och Karin Linder.




Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kulturarv, politik, arbetslöshet, regeringen, kultur, kulturarvslyftet

Nya upptäckter och politiskt blåsväder

Det var ganska mycket på gång förra veckan. Dels den sista hektiska veckans förundersökningar i Gamla Uppsala då nyheten om de imponerande stenfundament på rad som hittats där kablades ut. Det går att läsa mer om detta på både SAU-bloggen och UV-bloggen. Det har varit ett riktigt roligt och genuint samarbete mellan arkeologerna på SAU, UV Mitt och Upplandsmuseet och nu är de flesta inne på kontoren för att skriva ihop rapporten tillsammans.

Den andra stora händelsen var naturligtvis att de var deadline för inlämnande av remissvar på promemoria 2011:6 för "ökad konkurrens inom uppdragsarkeologin". Samtliga inskickade svar finns att ladda ned på denna sida. Den överväldigande majoriteten, och inte bara de som representerar kulturminnesvårdande instanser utan även Trafikverket som nog är den enskilt största finansiären av undersökningar, finner stora problem med förslagets huvudidé: att exploatörer ska få sköta upphandling av arkeologiska undersökningar istället för som i nuläget länsstyrelserna. Intressekonflikten är uppenbar, särskilt i avsaknad av tydliga kvalitetskriterier och kontrollinsatser.

Den andra stora förändringen skulle vara att införa LOU-regler för uppdragsarkeologi. Redan nu fördelas alla underökningar som kostar över ca 800.000 kr via en anbudsprocess av länsstyrelsen, och alla undersökningar mellan ca 2-800.000 kr genomgår anbudsprocess om exploatören så önskar. Förslaget från regeringen är dock att allt ska skötas enligt samma regler som gäller för upphandling av post- och teletjänster. Även här är de flesta remissinstanser negativa, då arkeologi snarare borde falla under beteckningen forskningsuppdrag (det är dokumentation av fornlämningen som upphandlas), vilket är undantaget regler för LOU eftersom kvalitetsaspekten är minst lika viktigt som kostnaden. Vi får se hur det Kulturdepartementet väljer att gå vidare med förslaget.

Den övergripande nationella myndigheten för arkeologi i Sverige är Riksantikvarieämbetet och deras remissyttrande var ungefär 10 ggr så långt som de övrigas, av förklarliga skäl. RAÄ är kritiska till många av promemorians förslag. I fredags utlyste regeringen posten som Riksantikvarie - chef för RAÄ. Jag tror nog att dessa två händelser är kopplade till varandra. Hågade spekulanter på posten har till den 8:e juni på sig att finslipa sitt CV. Personligen undrar jag hur många stackars arbetslösa arkeologer som kommer tvingas söka tjänsten av sin handläggare på Arbetsförmedlingen.

Den som annars vill hjälpa RAÄ med något konkret, arkeolog eller ej, kan anmäla sig som testpilot för utvecklingen av söktjänsten Kringla. Alla intresserade är välkomna.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Gamla Uppsala, uppdragsarkeologi, Ds 2011:6, politik, kulturarv, kulturmiljö, Kulturdepartementet, Riksantikvarieämbetet, RAÄ, Riksantikvarie, SAU, UV Mitt, Upplandsmuseet

Imbecile et Fragile - Europa av idag

Unius linguae uniusque moris regnum imbecille et fragile est
Make strangers welcome in this land, let them keep their languages and customs, for weak and fragile is the realm which is based on a single language or on a single set of customs.

Kung Stefan (István) av Ungern i ett brev till sin son Emeric, 1036 e.Kr

Det är märkligt hur svårt det är att få folk att inse att idén om nationer som naturligt formgivna efter ett folk, en uppsättning seder och traditioner, ett språk och en religion inte har någon historisk grund eller relevans. Till och med om sagda nation är av Luxemburgs storlek är den bilden svår att försvara. Vår sentida besatthet av detta "ideal" har skapat enorma tragedier de senaste 200 åren, men det mest problematiska är nog hur självklar den synes som utgångspunkt för många människors diskussioner och forskning, vare sig det rör lösryckta påståenden om svenskhet eller DNA-studier som misslyckas totalt med att väga in historiska förlopp.

Med allt mer oroväckande politiska tendenser både i Norden och andra Europeiska länder är det 100 gånger viktigare att inte förtränga den egentliga verkligheten - årtusenden av ständigt föränderliga etniska grupper, samhällen, religioner, språk, traditioner, seder, kontaktnät, giftermålssystem, omflyttningar, samexistens. Det är dubbelt tragiskt/ironiskt att ett land så typiskt för historiens föränderlighet, vars helgonkung skrev ned dessa underbara visdomsord till sin son för närapå tusen år sedan, nu verkar hamna alltmer i händerna på riktiga mörkerelement. Som så ofta är det romerna som råkar mest illa ut, även om det naturligtvis är ett symptom på strömningar som drabbar de flesta minoritetsgrupper och i slutändan oss alla. Vad i helvete har vi EU för om vi inte kan hjälpa till att skydda de mest utsatta medborgarna i vår union?!

 

Husgrund utgrävd vid "Tattarstaden" Snarsmon, Tanum, Bohuslän. (Wikimedia Commons)

Jag vill delvis med anledning av detta passa på att tipsa om det nyligen startade projektet Den Skandinaviska Resandekartan som syftar till att synliggöra resandefolkens platser och kulturmiljöer. Ett mycket intressant projekt som drivs av personer anställda på Bohusläns museum/Västarvet i Sverige och Östfoldmuseene – Halden historiske Samlinger i Norge. De mottar gärna tips och det ska bli kul att följa bloggen.

Bra lästips till er som är nyfikna på hur sådana platser kan se ut arkeologiskt rekommenderar jag rapporten och artiklarna om lokalen Snarsmon, samt en alldeles nyutkommen bok av Anna Lihammar.


Andersson, Bodil (2008). Snarsmon: resandebyn där vägar möts. Uddevalla: Bohusläns museum

Lindholm, Kristina (2009). Resandebosättningen Snarsmon under utgrävning. Populär arkeologi. 2009(27):2, s. 28-29

Lihammer, Anna (2011) The forgotten ones. Small narratives and modern landscapes. Kulturmiljövård Mälardalens skrifter 3. Stockholm: Statens historiska museum

Och som alltid rekommenderas Maja Hagermans bok Det rena landet


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, resandefolk, romer, Ungern, EU, Europa

Museibutikernas moment 22

Ideologisk förförståelse - finns det som uttryck? Borde finnas iallafall. Vi är alla fast i detta till stor del, vi kan se samma företeelse och dra helt skilda slutsatser som är rationella och konsekventa i vår egen hjärna. Det är enda sättet jag kan förklara det närmast Kafka-artade kravet på museibutiker att de inte får gå med förlust, men de får heller inte gå med vinst. En museibutik måste bekosta sig själv genom att täcka anställningskostnader och markhyra (hyra som är beräknad på någon sorts marknadspros som saknar all förankring i verkligheten - men det tar vi inte nu). Men den får absolut inte konkurrera med privata verksamheter eftersom det är statligt/kommunalt.

Och nu verkar regeringen beredd att föreslå att man helt ska lägga ned all form av internt organiserad försäljning på de statliga museerna och lägga ut dem på entreprenad. Vilket är absurdt. Ges inte den krämaren isåfall konkurrensföreträde över alla gränser, utan att museet får inflytande över vad de säljer och för hur mycket? Det går ju inte att öppna konkurrerande museibutiker precis intill...

Museibutiker fyller en väldigt speciell funktion, de säljer saker och litteratur som direkt berör museets utställningssyfte. En hel del souvenir-bjäfs så klart, men det fyller också en pedagogisk funktion. Alla vet dessutom att om något så är böcker och smycken oftast dyrare i butiken än på andra ställen. Vill man spara pengar gör man sig besväret att åka till andra ställen eller köpa över internet. Konkurrens kirrad!

Problemet är att om man utgår ifrån att ALL verksamhet som bedrivs överhuvudtaget på något vis är marknad och kommersiell, då är detta synsätt logiskt. Om man däremot uppfattar museerna som en del i pedagogisk bildningsverksamhet, där statlig/kommunal inblandning ska garantera någon form av kvalitetsgaranti och insyn för allmänheten så är det sinnessjukt att behandla dom som vore de mataffärer eller bensinmackar. Kravet på att de varken får gå med vinst eller förlust sätter dessutom krokben för all sorts planering. Det går varken att satsa på kvalitet, eller på publiksäljare.

Å andra sidan finner jag det vara totalt vansinne och etiskt motbjudande att bedriva sjukhus och skolor i privat vinstintresse istället för att insistera på att allt överskott ska investeras i kärnverksamheten. Så jag har min ideologiska förförståelse också.

Vad tycker ni? Är museibutikerna värda att kämpa för, eller är de en redo för soptippen? Ta en sekund och svara på enkäten.

Läs även andra bloggares åsikter om museum, kultur, politik, alliansen

Sociala sammankomster - Palissader och Facebook

När detta inlägg publiceras sitter min sambo inför en mängd åhörare på en disputation, med den knorren att han denna gång är opponent - inte respondent. Kristian Brink försvarar sin avhandling som fokuserar på en märklig och tankeväckande fornlämningstyp som under en relativt kort period (arkeologisk sett) poppar upp på ett flertal platser inom ett minst sagt blygsamt geografiskt område i västra Skåne: Palissader. Det rör sig inte om regelrätta befästningsverk eftersom pålarna står ganska glest och ytan innanför är inte sällan imponerande stor. De som Kristian skriver om byggdes vid övergången från trattbägarkultur till stridsyxekultur i området, ca 5000-4500 år sedan. Det finns andra likartade jättekonstruktioner från något äldre trattbägarkultur, de s.k. Sarup-anläggningarna där även komplexa dikessystem grävdes. 

Palissader och inhägnade ('henges') förekommer lite här och var i norra Europa vid denna tid. Den mest kända och välbevarade är naturligtvis Stonehenge, som först konstruerades med trä och först senare fick sina imponerande stenstoder. Midvintertid kan man nästan räkna med att det dyker upp nyheter om Stonehenge i media, och mycket riktigt har Guardian en artikel idag där forskare från Sheffield kommunicerar sina senaste teorier. Ett gäng arkeologer, med Mike Parker Pearson i spetsen, har haft ett stort forskningsprojekt igång, med nya grävningar i och omkring platsen. Framförallt har man visat att Stonehenge var nära förbundet med träpalissaden Durrington Walls. Pearsons teori är att stora gemensamma fester och måltider hölls där.

Apropå England så pågick i förra veckan en intressant kamp på topplistorna. Ett par som blivit innerligt trötta på att varje år tvångsmatas med fabriksproducerade jul-låtar från X-faktor vinnare startade via Facebook en kampanj att istället få in Rage Against the Machine's gamla hit Killing in the Name. De startade en drive att få så många att ladda ned låten mot betalning att den skulle bli etta istället för årets fjunige pop-vinnare. Det fantastiska är att det faktiskt lyckades. Tack vare nedladdning där 50.000 fler exemplar av RATMs låt såldes. Som krönikören Charlie Booker skriver så handlar det inte om att straffa något specifikt skivbolag, då Sony äger båda låtarna - det handlar om att hylla äkta musikskapare till skillnad från färdigpacketerade produkter som bara följer minsta motståndets lag. George Orwell skulle ha varit stolt (läs 1984 om ni undrar vad jag menar).

Bandet har lovat att skänka inkomsterna från försäljningen till välgörenhet för hemlösa (vilket jag betvivlar att Sony tänker göra) och de ska även göra en gratis-spelning i Storbritannien. Så här kommer årets jullåt:

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, RATM, musik, social media

Vetenskap och politik - risken att göra ont värre

Arkeologi i Europa började på många sätt som ett försök av nationalstateterna att hitta "sitt folks ursprung". Underförstått fanns redan från början att det existerade en folkgrupp som på ett eller annat sätt korresponderade med kärnan och ursprunget till den moderna staten. Prylar, antika källor, språk och rena myter användes för att pussla ihop dessa historier. Det är omöjligt att förmedla med några få ord vilka katastrofala konsekvenser denna extremt förenklade syn på mänskliga samhällen har haft. Det kanske räcker med att betänka alla dessa folkmord för att få lebensraum för de "äkta" urfolken (ett land - ett folk).

Redan antikvarier på 1600-talet försökte hitta på sätt att få de svenska kungalängderna att gå hela vägen tillbaka till bibliska stammar, de gotiska härförarna betalade sin tids akademiker för att visa att de härstammade från romerska kejsare, och romarna i sin tur lade stor vikt vid påståendet att de var i direkt nedstigande led släkt med trojanerna...

Mary Beard skriver nu på sin blogg om en viss kontrovers som blommat upp bland antikare och klassisister över den lilla nytillblivna republiken Makedoniens val av namn, och vissa makedoniska politikers försök att höja sitt anseende genom att dra in Alexander den Store som landsfader. Det har sedan tidigare lett till ganska surmagade reaktioner från Grekland, som har sin egen makedoniska landsdel. Nu har tydligen, på extremt märkliga grunder, antikprofessorn Stephen Miller i USA kastat sig in i leken och fått närmare 300 av sina kollegor att skriva på ett upprop till Obama(!) att amerikanska regeringen måste sätta ned foten i vetenskapens namn och påpeka att Alexander var grek och inget annat.

Som Beard påpekar verkar deras upprop minst lika märkligt formulerat som anspråken på Alexander av den forna jugoslaviska republiken, och man kan framförallt undra vad gott de tror kan komma sig av att försöka sig på en politisk inblandning i frågan av en tredje stat? Att forskare bör kritisera och argumentera emot nationalistiska fantasier är en sak, men att använda politiska maktmedel mot en liten utfattig republik kan knappast vara rätt sätt att sköta detta. Det är inte precis som om de påstår att kung Artur regerade över landet, eller att Rom egentligen låg där.

Dan Tompkins är en annan antikare som tagit illa vid sig hur det hela skötts, och har tagit fram en lång lista på intressant forskning om helleniseringen av Grekland och Alexanders ganska intressanta och tvetydiga bakgrund som verkligen sätter ljuset på etniska konstruktioner.

Dessutom: VA-bloggen tipsar om att Nationalencyklopedin har startat sin egen Kunskapsblogg - kul!

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, antiken, Alexander den store, Makedonien, Grekland, etnicitet, politik, historia

Bloggande högskoleminister

Så vi fick en ny högskole- och forskningsminister igår. Om ni som bor i universitetsstäder hörde några dunsar igår när det annonserades så beror det troligen på att nyheten att vi fått en forskningsminister som doktorerat fick en bunt akademiker att svimma av ren häpnad. Inte så att jag tycker att det är nödvändigt, men det är trevligt att ha någon på den positionen som faktiskt fått en gedigen inblick i den märkliga dimension universiteten befinner sig i. Krantz är statsvetare och doktorerade tydligen i Uppsala dessutom. Jag har ingen koll på den institutionen så jag har ingen aning om detta är goda eller dåliga nyheter för Uppsala - hoppas ingen professor där var taskig mot honom. Isåfall är det dags att skicka en bunt blommor till hans nya kontor...

Än mer intressant är att Tobias dessutom har en mycket aktiv blogg igång, med inlägg flera dagar i veckan. Att blogga är naturligtvis potentiellt känsligare för en minister, men jag hoppas verkligen att han fortsätter att hålla igång den. Jag kan se en enorm potential för både honom och den växande skaran forskar- och studentbloggare. När han säger att han gillar Frankrike så hoppas jag att han inte inkluderar Sarkozys senaste galenskaper rörande internet i sin värdering.

Krantz, Tobias 2002. Makten över regionen: en idékritisk studie av svensk regiondebatt 1963-1996, Acta Universitatis Upsaliensis, Diss. Uppsala

Läs även andra bloggares åsikter om universitet, högskola, Uppsala universitet, politik, Tobias Krantz, forskning

Kulturfabrikörerna

Två rekommenderade läsningar - om ni inte redan sett dem.
Sagor från livbåten postar ett kåseri kring upphovsrättens historia, från lägerledar till nutid. En hel del intressanta funderingar kring utvecklingen.

Snarare än att säga att kulturen professionaliserats, skulle det vara riktigare
att säga att kulturen industrialiserats. Och om man som liberal får svära i
kyrkan och låna begrepp från marxismen, så skapar den konstlade uppdelningen i
skapare och brukare en alienation mellan kulturen och människorna. I grunden är
vi alla skapare och brukare i samma person, men den dualismen har satts på
undantag.

Rikard Bergsten på Trygghetsvakten har ett fenomenalt intressant och välskrivet inlägg om upphovsrätten ur en uppfinnares synvinkel. Liksom ovanstående inlägg poängterar han skillnaden mellan lagar som är till för att skydda kreatören, och lagar som egentligen bara är till gagn för de som tjänar pengar på kreatörens verk. Och att skapande alltid har varit en process av att bygga vidare på något som någon annan har gjort.

Läs även andra bloggares åsikter om upphovsrätt, IPRED, copyright, kultur

Ibland är verklighetsflykt den enda verklighetsförankring vi behöver

Jag är inte främmande för att kräva lite verklighetsförankring vid universiteten och högskolorna. De ska ju ändå inte syfta uteslutande till att vara nöjesfält utan bör ge vissa färdigheter som gör att man kan klara av arbetsmarknaden i alla dess skiftande former. Så det får gärna finnas med moment på både grundkurs och avancerad kurs som hjälper till med detta. Vad jag däremot skjuter ragg inför är när politiker tror att de kan använda forskningen vid universiteten som en sorts patent-fabrik. Mata in X antal forskare som ska ha hand om problem Y och få ut resultat Z. Helst inom 5-10 år.

Det finns så många problem med det tankesättet att jag knappt vet var man ska börja. Inte så att forskning ska vara en fredad zon för verklighetsanknytning, tvärtom. Men det är extremt märkligt, för att inte säga häpnadsväckande, att man får för sig att en liten skara förtroendevalda ska vara kapabla att välja ut exakt vilka forskningsområden som man ska satsa på och som kommer ge bäst resultat. Om någon borde veta det så tycker man att det borde vara de som tillbringat sitt liv och investerat hela sin själ i forskningen och vet ni vad - vi har ingen aning! Vi har spekulationer, åsikter, intentioner, övertygelser och viljor som kan pulverisera berg - men vi har absolut ingen konsensus om vad som i ett framtidsperspektiv ger utdelning, själsligt eller materiellt. Därför att det är per definition omöjligt.

Det är ju självklart egentligen, hur skulle vi kunna veta det? Vem visste att Kopernicus idoga stjärnstudier skulle få sådan effekt? Vem anade att Galvanis knäppa experiment med att leda statisk elektricitet genom döda grodben skulle leda till uppfinnandet av batteriet av Volta? Vem hade en susning om att Einsteins närmast filosofisk-matematiska funderingar kring universum och ljus skulle kunna leda till så omvälvande tekniska genombrott? Om politiker fått styra skulle historia fortfarande bara vara ett rabblande av kungalängder och hyllande av nationalstaten, och Darwins fleråriga resa på Beagle för att samla djur och växter skulle aldrig blivit finansierad. Om vi inte kan lista ut vilken typ av bil som säljer om 10 år och hur vi undviker att störta hela den globala ekonomin i kris med jämna mellanrum, hur ska vi då kunna veta vilken typ av forskning som ska ge oss de där genombrotten vi så desperat behöver?

Jag oroas rejält för den klåfingrighet och detaljstyrning som mer och mer tar över myndigheterna. Det gäller inte bara här i Sverige, utan i många andra länder. Jag påminns sådana här stunder om ett parti i en av Peter Englunds böcker om 15-1600-talet (Ofredsår tror jag det var). Politikerna under denna tid upptäckte till sin förtjusning att städer bidrog med stora intäkter till statskassan. Det beslöt därför helt logiskt att det skulle bli fler städer i Sverige (= ännu mer intäkter) och skickade ut stadsbrev till varje halvstor by med storhetsvansinne. Resultat blev mycket förvånande inte alls så spektakulärt som de hade trott. Knappt nåt alls faktiskt.
Det första vi lär oss av historien är att vi aldrig lär oss av historien...


Läs även andra bloggares åsikter om högskola, universitet, forskning, politik, utbildning

Det är synd om politikerna

Särskilt EU-politikerna. Ingen i Sverige bryr sig om dem och det förestående valet, svenskarna bryr sig inte om EU. Politiker och media gör sitt yttersta för att intressera de tröga massorna. Städerna fylls av valaffischer, politiker har bjudits in i TV för att debattera alla frågor i veckor, tidningarna har i månader fyllts till bredden med reportage och analyser av EU-politken.

Eller hur var det nu? Var det kanske så att delar av allmänheten fått släpa media och politker i kragen in i debatterna som rasar om telekompaketet och övervakningslagar?

Upplystes nyss av en kollega som numera bor och arbetar i Atlanta, Georgia att svenska konsulatet där inte kommer anordna röstning för bosatta svenskar i EU-valet som de gör med det nationella valet "eftersom det är så få som röstar".

Sug på det logiska resonemanget ett tag.

I övrigt tycker jag att Vänsterpartiet borde ge ut en ny "Tidning" där de lyfter fram det fantastiska och engagerade arbete Eva-Britt Svensson gjort i EU i frågan om Telekompaketet. Hur hon samarbetat med andra länders representanter över blockgränserna för att försöka säkra medborgarnas rätt till rättslig prövning innan de fråntas tillgång till internet.

Läs även andra bloggares åsikter om telekompaketet, politik, vänstern, eva-britt svensson, EU-valet

Visst är det sämre, men int är det värst

Den här morgonen på väg till jobbet på cykeln gjorde jag något som jag nog aldrig gjort förut - jag stannade upp och lyssnade på studiopratet i Rix FM Morronzoo. Vanligtvis driver de mig till vanvett (och varför tror så många kvinnliga radiopratare att de måste höja rösten och skriiika i mikrofonen?). Men nu hade de Gustav Fridolin i studion och den killen kan bara inte sluta prata klokt och bra. Jag noterade visserligen att han absorberat politiker-spinn-kursen bra och lyckades upprepa vissa fakta om och om igen oavsett vad som diskuterades, men så behövs det ibland för att få igenom sitt budskap. Huvudanledningen till närvaron var naturligtvis hans nya bok Blåsta! och det lilla tabloid-producerade "generations-kriget" mellan honom och Adamo. Vad jag gillar med mannen är att han uppenbarligen brinner för dessa frågor och sin generation och inte i första hand är ute efter att skapa rubriker och personkult runt sig själv. Som storasyster till en 80-talist har han mitt fulla stöd. Som 70-talist tänker jag åka snålskjuts eftersom så mycket klingar bekant.

I hårda tider är det hårt för alla - men det är kanske lättast att se vad som är svårt för den egna krestsen. Jag tycker alla, såväl 20-åringar som 60-åringar har rätt att uttrycka besvikelse, förbannelse och frustration - vi borde ha mer av den varan , inte mindre. Det tråkiga är när man vänder den ilskan inåt och börjar attackera varandra i någon sorts inbiten övertygelse om att just ens egen grupp har det så oerhört mycket sämre. Ta grafikern Ken, 55 år som intervjuas i SvD idag. Han är i den extremt jobbiga situationen att vara arbetslös. Han har utvecklat sig och lärt sig webbdesign, har jobbat på reklambyråer bland annat. Nu är det svårt att få jobb där.

– På de här flashiga reklambyråerna är det unga människor som anställer. De har
ofta en ganska felaktig uppfattning om hur man är när man har passerat 40, att
man skulle var någon tråkig, försoffad grå sak. Det är lite åldersfascism i det
här landet.

Suck. Jag förstår och lider med honom, men innan han börjar hojta att det är jobbigt för honom bör vi se över hans situation:
Ken fick jobb som lärling första måndagen efter det att han slutade grundkolan vid 16 års ålder. Han har haft jobb sedan dess och chans att vidareutbilda sig med få eller inga studielån. Han och hans sambo har ett hus de kunde köpa eftersom båda hade lägenheter att sälja. Han har ett yrkesliv med konstant arbete i 39 år!!

När jag började studera till arkeolog 1993, 19 år gammal, hade det alldeles nyligen införts krav på 1 års arkeologiutbildning för att få ett grävjobb. När jag tog examen 1995 krävdes det fil.kand. I dagens läge räcker inte doktrosavhandling, samtidigt som den långvariga yrkeserfarenheten hos projektledare inte heller räddar dem från varsel. Arkeologi är en speciell bransch, men liknande saker ser jag överallt. För att hindra floder av sökande krävs nu specialutbildningar på 4-5 år för att ens få chansen att söka, vilket innebär att de som kommer ut i arbetslivet redan har hundratusentals kronor i skuld om deras föräldrar inte var rika nog att betala utbildningen. Allmännyttan har demonterats och det krävs närmast att man köper lägenhet för att få rätt att ha sitt eget namn på dörren. Alla de där hyresrätterna som gjorts om till bostadsrätter? Gissa ålderskategorin på de flesta som kunde dra nytta av det. Vi kommer senare ut i arbetslivet och de flesta av oss har tur om vi får 39 års yrkesverksamt liv över huvud taget. Särskilt när man räknar med föräldraledigheten.

– Jag skickade iväg en ansökan till en reklambyrå i stan. När jag ringde hade de
fått 224 ansökningar, som 55-åring hamnar man väl inte på topp 10-listan direkt.
Men jag sade att de i varje fall inte behövde vara oroliga för att jag skulle
vabba, säger Ken.

Tack för det Ken. Åldersfascism kan ta sig många olika uttryck vet du.

– Det var bara en massa klyschor om att jag skulle se det som en utmaning
och börja med något nytt. Men när man är 55 år är det inte läge att utbilda sig
till arkeolog eller något, säger han.

Jag betvivlar att någon någonstans uppmanat honom att välja det yrke som alltid toppar tidningarnas sammanställning över sämst anställningsmöjligheter. Ken har nog goda förutsättningar att klara denna svacka - han har den där tillförsikten, engagemanget och öppenheten hos de lite äldre generationerna som jag avundas och tycker att vi alla kan lära oss av. Han letar friskt efter helt nya alternativa anställningsformer och jag önskar honom all lycka. Sen är det en annan sak att arbetsmarknaden fyllts upp av människor som aldrig haft anledning att se på framtiden och sina egna kunskaper och färdigheter med sådan optimism. Men vi försöker också, allt vad vi kan, trots "sist in - först ut", trots ständigt höjd pensionsålder, trots allt högre och högre krav, trots en skadskjuten fackrörelse och en allmänt utspridd tröstlöshet.

Då mår man bra av att höra Fridolin först av allt på morgonkvisten!

Än bättre mår man av att höra Mäster Allan.



Somt ska väl ändras och somt ska bestå.

Det som är obekvämt ändrar en på.

Det som en saknar det ska en ju ha.

Och visst är det bätter, men int' är det bra.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, arbetslöshet, politik, alliansen, jobb, Gustav Fridolin, generationskriget

Utan fotfäste, utan skam i kroppen

Internet är en makalös idé, och inte tillnärmeslevis så enkelt att genomföra efter att man fått idén som telegraflinjer eller telefonledningar. Internet handlar om ett system att föra alla möjliga sorters information mellan alla möjliga sorters datorer med olika hård- och mjukvara. Enorma mängder information. Ursprungligen ett koncept utvecklat i skuggan av det kalla kriget av amerikanska militären för att underlätta kommunikation mellan olika enheter, men mycket av grundarbetet sköttes av forskare och framförallt doktorander vid Amerikas universitet, särskilt MIT.

Finansiering kom från både militären, statliga bolag och en del privata företag. Viktiga pusselbitar lades av kanadensiska, brittiska och franska arbetsgrupper inom statliga och privata företag, samt universitet. 1989 länkades hela härligheten ihop med kommersiella telenät, först ett och snart därefter fler och fler och fler. De telekomföretagen fick överlämnat en fantastiskt uppfinning som de vare sig finansierat eller utarbetat i någon större mån. Alla forskare, tekniker och statliga myndigheter som gjort detta delade med sig, och de enskilda upphovsmännen och -kvinnorna fick liten eller ingen del av den finansiella utdelningen. De fick något bättre - en chans att förändra världen.

Så låt oss tala upphovsrätt för all del. För alla dessa telekomföretag, som ursprungligen själva oftast etablerades av statliga medel, som sponsrades av allmänna intressen, vars hela tillgång (telenätet) i de flesta fall lämnades över för en struntsumma vid ombildningen till privata bolag. Jag vet inte hur många av dem som fortfarande betalar pengar till Edisons, Teslas och Marconis efterlevande, eller om de någonsin gjort det. Men det var inte dessa nu existerande bolag som kom på idén, slet med den, genomförde den och testade den. Att hävda att VI ANVÄNDARE ska tacka dem för privilegiet att få använda internet är rent makalöst! Det får Alexander den Store att framstå som blygsam och anspråkslös.

This is bigger than all of us.

Läs även andra bloggares åsikter om internet, upphovsrätt, ipred, acta, telekompaketet, mänskliga rättigheter

En surrealistisk dag och ett fall av PTBD

Den här dagen framstår allt mer som helt surrealistisk. Kanske en logisk följd av en vecka där man fått se Telekom-paketets förhandlare uttrycka åsikter att tillgång till internet är att jämföra med att ha tillgång till ett par filmkanaler, och inte en avgörande demokratisk rättighet i en global värld där allt mer hanteras via nätet.

Så TPB-gänget fälldes i tingsrätten. Det förvånade mig inte då det var tydligt från början att ett gäng mer eller mindre juristkunniga kommunalpolitiker som nästan själva erkände att de var inkapabla att förstå teknologin, skulle sitta till doms under enorm internationell och kommersiell press. Men domslutet i sig? Ett års fängelse för att tillhandahålla en helt laglig teknisk tjänst var visserligen absurdt i sig, men det var inget mot de 30 miljoner som man tydligen är skyldiga bolagen för att andra personer gjort digitala versioner av film och musik tillgängligt via deras i grunden lagliga tjänst. Den summan är baserad på totala partsinlagor från käranden och har inget stöd i fristående, vetenskaplig forskning i denna fråga. Jag vet inte hur många mer filmer och album ni kommer köpa under kommande år pga domen mot TPB men jag kan ärligt säga att det gör ingen skillnad i min konsumtion.

Men kronan på verket denna surrealistiska fredag var när Fredrik Federlay, folkvald riksdagsledamot, valde att sätta hela sitt rykte på spel - igen! Genom att skriva ett trovärdigt men helt lögnaktigt inlägg på sin blogg där han krävde att småpartierna i Alliansen skulle få fler ministerposter. Syftet skule ha varit att visa att "socialt media" visst har ett genomslag. För skåda - tidningarna skrev omedelbart om det - fast det var påhitt! Kors i kanelen.
Reaktionerna från bloggosfären har väl varit ganska syrliga, men troligen inget emot vad jag gissar en del tidningsredaktörer sagt mellan fyra väggar.

Jag vet inte om Fredrik verkligen är så enfaldig att han tror att detta påfund var klyftigt på något vis, eller att han lyckades bevisa något annat än att media tar folkvaldas offentliga utsagor på allvar (kommer nog inte hända honom igen)? Han hade kunnat säga samma sak på ett torgmöte i Ö-vik, eller via handskrivet postat brev till redaktionerna och resultatet hade blivit likvärdigt. Det är inte bloggen som är avgörande här, eller ens internet, utan bara hans egen position i riksdagen. Som han nu kastat i sopkorgen fullständigt.

Hans påhitt skadar bara bloggosfären genom att säga att det som skrivs på en blogg inte ska tas på allvar, ens av en person i offentlig ställning. När de flesta seriösa bloggare kämpat benhårt med att just få tas på allvar och inte sänkas uteslutande pga sitt valda medium. Personligen undrar jag om han lider av PTBD - Post-Traumatic Blogg Disorder efter den strimling han råkade ut för i bloggosfären förra året när han spelade teater i prediksto... jag menat riksdagens talarstol och sedan sålde ut alla sina (påstådda) ideal. Kanske han innerst inne hatar sociala medier och vill förgöra dem?
Vad sägs om att skramla ihop lite pengar för omedelbar terapeutisk hjälp innan han gör sig själv eller någon annan illa? Jag menar, förutom den demokratiska processen och sociala medier i största allmänhet.


Läs även andra bloggares åsikter om pirate bay, bloggosfären, fredrick federley, media, journalistik,