lördag 31 oktober 2009

Helgad afton - kort historik

Vår första pumpa-kille. Nästan lika snygg som Lasses, som har intressant att förtälja om vissa gotiska pumpa-dyrkande förfäder...

Det finns inget nytt under solen. Ritualer är ett strålande exempel på detta, för de är både fantastiskt varierade och makalöst likartade oavsett tid, plats och kultur. Årstidernas växling, tidens gång, människors olika faser från födsel till död - detta brukar ritualiseras på ett eller annat sätt i de flesta samhällen. Vad som får störst fokus och hur det framställs och symboliseras är det som skiljer sig åt. Det finns hyllmeter efter hyllmeter med vetenskaplig litteratur kring hur det kan komma sig att människan kan vara så upfinningsrik och så regelstyrd på en och samma gång.

Höstens slut uppmärksammades av de brittiska kelterna i deras Samhain då boskapen återvände från sitt sommarbete och de döda återvände till hemmet. Eldar tändes för att förnya härdens flamma och under några darrande timmar fanns ingen mur mellan de dödas värld och de levandes. Varje ockupationsmakt som är någorlunda framgångsrik vet hur viktigt det är att både respektera lokala sedvänjor och samtidigt påföra sina egna ideal. Romarna var osedvanligt smarta på den punkten. När de invaderade brittiska öarna förde de fram sin egen Feralia-festival för de döda och sin skördefestival till gudinnan Pomonas ära som snarlika alternativ och de olika riterna sammanflätades.

De kristna kyrkofäderna var inte dumma de heller (vilket verkar vara mer än vad man kan säga om en del av de nutida). Påven Bonifacius IV i början av 600-talet tog över den mycket populära Feralia-ceremonin genom att göra den till martyrernas och helgonens högtid: Allhelgona. Den helgade aftonen innan blev alltså Hallow eve. Lustigt nog blev Halloween under reformationstiden i Storbritannien en ganska sekulär högtid. De puritanska kolonisatörerna i USA var strikt förbjudna att hålla på med sådan papistisk-hedninsk avgudadyrkan, men deras skördefester smög in både en och annan detalj från Halloween efter hand. Ett lyckat koncept dör inte så lätt. Med irländska immigranter på 1800-talet tog firandet fart igen och växte bortom all sans och reson. Irländarna hade skurit ut ansikten ur rovor och tänt ljus i dem, men fann snabbt att pumpor var bra mycket mer lämpade.

Jag har inget emot lite Halloween-firande i Norden, så länge jag slipper den värsta kommersiella hetsen. Den har sina självklara traditioner och faller sig väl i höstmörkret. Lucia är ett firande av en scicilliansk katolsk martyr införd via Tyskland på 1800-talet och blev poppis för runt ett sekel sedan just pga rent kommersiell packetering av tidningsutgivare. Om vi kunde ta den till våra hjärtan borde vi kunna bereda lite rum åt den Helgade aftonen. Bara vi inte ger upp påskkärringarna - då emigrerar jag!

Läs mer på Encyclopedia Britannica


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

onsdag 28 oktober 2009

Mesolitisk pilbåge och yxskaft i Motala


Överdelen av det 70 cm långa yxskaftet (Foto: Fredrik Hallgren)

Utgrävningen av den mesolitiska lokalen i Motala Kanaljorden har fortsatt vara ett spännande kapitel och jag har fått hindra mig själv från att blogga om det med berått våld. Fredrik har suttit lyckligt försjunken i mesolitiska publikationer de senaste veckorna. Anledningen är att våtjorden har börjat ge en hel del organiskt bevarat material - trämaterial. Ett yxskaft plockades upp först och sedan kom en stor del av en pilbåge och imorse var det framplockat nog för att ett nytt pressmeddelande kunde skickas iväg. Faktum är att en till del av pilbågen hittades under dagens gärvning.

Maria Sjökvist och Jan-Erik Nyman gräver fram träföremål i våtmarken. (Foto: Maj-Lis Nilsson)

Ett yxskaft liknande det som nu kommit fram har hittats i Hardinxveld i Holland och en mycket snarlik 9000 år gammal pilbåge har påträffats i Holmgaard i Danmark. I en våtmark i Ageröd i Skåne har man också hittat en pilbåge från äldre stenåldern. I övrigt är fynd av dettta slag extremt ovanligt i Skandinavien (och inte precis vanligt nån annanstans heller). Man kan läsa lite mer på deras grävblogg.

I nästa vecka kommer man avsluta grävningen i just denna del och täcka över allt för att återvända till platsen i vår igen för den mer omfattande slutundersökningen. Då kanske jag till och med hinner ta mig ned och våldgästa dom.



tisdag 27 oktober 2009

Nätneutralitet hotar vår frihet

...eller hur var det nu?
Jon Stewart på the Daily Show gör som vanligt ett lysande jobb med att dra ned byxorna på de republikanska politiker som skulle fått George Orwell att baxna med sin fräckhet.

The Daily Show With Jon StewartMon - Thurs 11p / 10c
From Here to Neutrality
www.thedailyshow.com
Daily Show
Full Episodes
Political HumorHealth Care Crisis


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

måndag 26 oktober 2009

Fika med forskare

Om man vill få akademiker att göra något riktigt läbbigt eller jobbigt (ur akademikerns synvinkel) ska man be dom om det minst 4 månader i förväg. På det avståndet ter sig alla problem som tillfälliga och eminent överkomliga. Så kommer det sig att jag glad och smickrad över att bli tillfrågad i våras gick med på att nu i höst delta i Uppsala Stadsbiblioteks Science Café - eller Fika med forskare på kafé Kardemumma som det också heter.

Tanken med Science café är att forskare och allmänheten på ett informellt sett samtalar om aktuella frågor och forskningsrön som berör. Inga förkunskaper behövs. Både forskare och deltagare ska kunna få nya kunskaper och infallsvinklar.
Programmet är i Uppsala stadsbiblioteks kafé, Kafé Kardemumma. Ingång sker genom Stadsbibliotekets entré, Svartbäcksgatan 17.

Onsdagen 28 oktober kl. 18.00
Arkeolog på 2000-talet: Skärslev, dator och DNA.

Arkeologi är studiet av människans äldsta historia, men är i sig ett mycket ungt ämne som genomgått stora omvälvningar under det senaste århundradet. Den allmänna föreställningen av arkeologen är fortfarande av en människa med näsan i jorden och som med en pensel försiktigt rensar fram uråldriga redskap och smycken som ska ställas ut i museum. I verkligheten har utgrävningarna växt till enorma företag med nästan lika mycket naturvetenskapliga insatser som det finns humanistiska frågeställningar. Datorer har blivit oumbärliga hjälpmedel för både forskning och fältarkeologer och laborativa undersökningar av allt från DNA till pollen till bergarter är numera en ofrånkomlig del av undersökningarna. Samarbetet mellan humanister och naturvetare är extremt givande, men inte helt friktionsfritt och ibland uppstår total språkförbistring i mötet mellan de olika disciplinerna. Jag tänkte berätta lite om mina erfarenheter från små och stora utgrävningar både i Sverige och utomlands, samt som forskare vid universitetet.

Vad gör arkeologerna på dagarna egentligen? Behöver vi verkligen fler utgrävningar när vi redan har så mycket föremål i magasinen? Och behöver vi alls arkeologer nu när naturvetenskapliga analyser på ben och föremål kan ge oss objektiva resultat?

För mer information
Sabina Andersson, enhetschef, 018-727 17 62

Förhoppningen är att det blir mer dialog än monolog, att jag efter lite inledande introduktion och presentation kommer kunna svara på frågor och diskutera med de närvarande. Det hoppas jag i alla fall. Jag har den senaste tiden haft en del märkliga mardrömmar om att jag sitter fastbunden i ett ljudisolerat rum där varken min eller andras röster hörs. Undrar om det betyder något?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

söndag 25 oktober 2009

Avhandling om Gamla Uppsala och mörka sinnen

Ute är det mörkt och blött, men på institutionen kommer det ständiga ljusglimtar i höstrusket. Nu har även Magnus Alkarps mycket efterlängtade avhandling kommit från tryckeriet:

"Det Gamla Uppsala. Berättelser & metamorfoser kring en alldeles särskild plats."


Abstractet ligger tyvärr inte ute ännu digitalt. Lite kortfattat kan man säga att Magnus avhandling handlar om hur Gamla Uppsala använts i berättelser, myter, historieskrivning, forskning och politik genom seklen för en mängd olika ändamål. Speciellt fokus ligger på 1600-talets goticism och nationalistiska rörelser under 1800- och 1900-tal.

Magnus nöjer sig inte med att redogöra för vad andra sagt och tyckt, han har själv undersökt och forskat i Gamla Uppsalas förhistoria både som arkeolog i fält och som historiker. Han kontrasterar de många luftslott som konstruerats med vad tingen och arkivsamlingarna faktiskt kan säga oss om de dåtida livet.

Avhandlingen är även en samtidshistoria om arkeologerna i Uppsala och Uppsalas befolkning i allmänhet, om nazismen, kriget och konflikterna. Det handlar om påskkravallerna 1943 och om fallet O - en arkeolog som kompromissade alltför hårt med sin integritet som forskare och medborgare.

En avhandling om det mörker som lurar lite varstans - i vår historia, i vår samtid, i vår framtid och i våra egna hjärtan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

torsdag 22 oktober 2009

Ny avhandling om arkeologin och samerna

Under mina tunga, slitsamma, själsknäckande sista månader som doktorand på institutionen i arkeologi i Uppsala så fann jag viss tröst i det faktum att jag var långt ifrån ensam. Det fanns faktiskt en hel trupp stackars doktorander i absoluta slutfasen som med ihålig stirrande blick vacklade fram i korridorerna på kvällar och helger. Det är med sann glädje jag kan meddela att ytterligare en har fått se allt slit ge ett konkret resultat. Idag spikade Carl-Gösta Ojala sin avhandling och jag smet förbi på eftermiddagen och ryckte mitt exemplar från brevfacket.

Disputation sker lördagen den 14:e november kl 10 i Geijersalen i Engelska Parken.

Sámi Prehistories: The Politics of Archaeology and Identity in Northernmost Europe

Throughout the history of archaeology, the Sámi (the indigenous people in northern Norway, Sweden, Finland and the Kola Peninsula in the Russian Federation) have been conceptualized as the “Others” in relation to the national identity and (pre)history of the modern states. It is only in the last decades that a field of Sámi archaeology that studies Sámi (pre)history in its own right has emerged, parallel with an ethnic and cultural revival among Sámi groups.

This dissertation investigates the notions of Sámi prehistory and archaeology, partly from a research historical perspective and partly from a more contemporary political perspective. It explores how the Sámi and ideas about the Sámi past have been represented in archaeological narratives from the early 19th century until today, as well as the development of an academic field of Sámi archaeology.

The study consists of four main parts: 1) A critical examination of the conceptualization of ethnicity, nationalism and indigeneity in archaeological research. 2) A historical analysis of the representations and debates on Sámi prehistory, primarily in Sweden but also to some extent in Norway and Finland, focusing on four main themes: the origin of the Sámi people, South Sámi prehistory as a contested field of study, the development of reindeer herding, and Sámi pre-Christian religion. 3) An analysis of the study of the Sámi past in Russia, and a discussion on archaeological research and constructions of ethnicity and indigeneity in the Russian Federation and the Soviet Union. 4) An examination of the claims for greater Sámi self-determination concerning cultural heritage management and the debates on repatriation and reburial in the Nordic countries.

In the dissertation, it is argued that there is a great need for discussions on the ethics and politics of archaeological research. A relational network approach is suggested as a way of opening up some of the black boxes and bounded, static entities in the representations of people in the past in the North.


tisdag 20 oktober 2009

Svart Vecka för Uppdragsarkeologin

Vi satt väl alla och väntade på detta mer eller mindre. Väntade på det oundvikliga. Det enda som var osäkert var omfattningen. Igår kom beskeden om nedskärningar på UV:s kontor och uppemot 40 personer kommer mista sina jobb. UV Bergslagen i Örebro läggs ned helt och hållet. Knappt hälften blir kvar på UV Mitt i Stockholm. UV Syd har inte en rolig vecka. Jobbigast är det naturligtvis för de som nu kommer behvöva se sig om efter ny anställning. Men det är knappast roligt att tillhöra de som undvek yxan och tvingas se arbetskamrater och mångåriga kollegor försvinna. Överlevares skuld är något de måste lära sig leva med. Många kommer säkert också ihåg de hårda åren på 90-talet, gamla sår som öppnas igen.

Jag pratade med Gunlög idag, som bor i Örebro och jobbat på UV Bergslagen i flera år som arkeolog och projektledare. Hon har skrivit rapporter, artiklar, givit ut populära böcker, arbetat med utställningar. Vi läste grundkursen ihop för många år sedan. Hon var en av de där skarpa, kompetenta, glada, öppna och genuint trevliga personerna som det av någon anledning verkar råda akut brist på ofta i samhället över lag. Jag har aldrig sett henne misslyckas med något (även om hon med sina ohemula kvalitetskrav säkerligen skulle säga emot mig) och hon har alltid gett sitt yttersta. Hon har brunnit för arkeologin, för förmedling, för förhistorien. Jag har inget tvivel alls att hon kommer klara sig fenomenalt bra med vad hon än väljer att ta itu med efter detta. Men det är en jävla synd och skam för branschen att förlora henne. Samma sak kan man säga om många av dem som har en riktigt usel vecka just nu.

Men vad göra. Uppdragsarkeologin sitter i kläm mellan krasst ekonomiska intressen och en akademisk intelligentsia som inte talar upp till dess försvar tillnärmelsevis så mycket som den borde. Inte en promille av vad den borde. Det är en förbannad skam. Och idag känns det skamligare än på länge.

Håll ut. Kämpa på.

lördag 17 oktober 2009

Gräva gropar

I min ungdoms dagar som arkeologstudent i Uppsala så gavs det trenne alternativ på seminariegrävning till våren:
1. Gamla Uppsala
2. Järnåldersby på norra Öland
3. Stenåldersboplats på en exploateringsgrävning utanför Västerås.

Vilken vettig person som helst skulle ha valt alternativ 1 eller 2. Gamla Uppsala med sin anrika historia och dessutom på cykelavstånd från hemmet. Eller vackra Öland i fem veckor i en unikt välbevarad järnåldersby. Men jag är i grunden helt ovettig och kastade mig fram och valde alternativ 3, att gräva kvarts och keramik-fnyk och pendla dagligen i två timmar till en blåsig grusås. Vilket på sätt och vis gav en stark indikation om alla mina framtida prioriteringar. Jag har aldrig ångrat det valet faktiskt.

Vi passade på att besöka våra student-kollegor så klart, en helt fantastisk Kristi Himmelsfärdshelg i Böda som jag aldrig kommer glömma. Och inspektion av schaktet i Guppsala som grävdes under översyn av Wladyslaw Duczko. Wladde föredrog kvinnliga studenter på sina grävningen pga ett visst mått av fördom mot killars grävteknik: "Grrrabbarrr barrrra grrrräverrrr grrrroooparrr" morrade han med mörk blick. Med det menade han att han tyckte sig se att killarnas avsnitt av schaktet framstod som mycket ojämnt och knögligt, medans ordningssamma tjejer fixade raka fina ytor. Jag tänker inte uttala mig om det korrekta i den hypotesen - fast vi noterade med viss förtjusning att i vår årskull så hade han för det mesta rätt. Den del av schaktet killarna satt i var påtagligt knögligare... Fast de mest rakhets-besatta arkeologerna brukar å andra sidan vara män, så det kanske jämnar ut sig (jämnar ut sig - fattar ni? möh höh).

Guppsala är ett område som på samma gång är extremt skövlat under årens lopp och extremt skyddat i sin närmast mytiska betydelse för Nationen. Så grävningar där tenderar att vara få, hårt reglerade och extremt komplicerade. Det betyder inte att det inte ofta förekommer väldigt intressanta undersökningar. Nu senast håller Hans Göthberg och John Ljungkvist på och undersöker en byggnadslämning intill den stora hallbyggnad som tidigare hittats på en yta bakom kyrkan (fun fact: där seminariegrävde min sambo för ännu längre sedan - jag tror inte han grävde gropigt...). SVT har gjort ett litet inslag som kan beskådas.

torsdag 15 oktober 2009

Kunskapspriset 2009

Nationalencyklopedin delar varje år ut ett gäng Kunskapspris till personer eller organisationer som gjort något bra för att fylla våa sinnen med matnyttig information. I år tog dom detta bokstavligt genom att i kategorin "Unik personlig insats" utse Mats-Eric Nilsson, den "hemlige kocken", som vinnare för att han spridit information om konsumentkunskap och livsmedel. Han är inte den ende som fått pris så klart, ett helt gäng kommer firas på måndag i Stadshuset i Stockholm och det finns fortfarande chans att vinna biljetter dit om man känner sig sugen. Själv blev jag nyfiken på satsningen Snilleblixtarna som under ledning av Anna-Karin Cardell försöker väcka barns nyfikenhet på teknik och problemlösningar. De utbildar bland annat lärare i den metodiken. Mer sånt!

Andra pristagare är Patrik Hadenius som startat Språktidningen, Brottsoffermyndigheten samt det absolut viktigaste som finns i kunskapsväg - eldsjälar till lärare.
En internationell vinnare utses också - Jeffrey Sachs som vid Earth Institute i Columbia Universitykämpat hårt för hållbar utveckling och utrotande av fattigdom.

onsdag 14 oktober 2009

Glöm vad du läst, or else...

I vanliga fall är copyright-hetsen ett genuint irritationsmoment för akademiker och forskare i allmänhet. Problem med att göra undervisningslitteratur, problem med att skapa föreläsningar, problem med att skriva vetenskapliga texter över huvud taget när man plötsligt måste oroa sg för att ett förlag eller dylikt stämmer en på stora bötesbelopp för att man använder sig av en bild som de tryckt upp vid nåt tillfälle. Att bilden ifråga ofta är skapad av en annan forskare som en del av ett forskningsarbete vilket troligen var finansierat av statliga medel är liksom bara toppen på isberget. Eller att föremålet som ett museum krampaktigt behåller all rätt till skapades tusentals år innan nationsstaten ifråga ens existerade.

Vi blir mer och mer vana vid att forskning och information hindras och försvåras av dessa krassa ekonomiska intressen. Så jag blev totaldeprimerad när jag idag läste ett inlägg av Mathias Klang på hans blogg Techrisk att det numera finns universitetslärare som försöker copyright-skydda sina föreläsningar i sån utsträckning att de förbjuder ljudupptagningar och t.o.m. försöker tvinga studenterna att förstöra sina anteckningar när kursen är slut.

Jag vet inte om de här personerna är certifierbart galna eller bara onda, men att som akademiker hävda att ens undervisning - som är ens förbannade plikt som anställd och dessutom ett privilegium att få göra uppbackad av ett universitet - tangerar ett bråddjup i moraliskt och etiskt förfall. Att hävda att studenter som tar svindyra lån för att få tillgodogöra sig kunskap som dessa professorer själva bara kunnat komma fram till genom att fritt och gratis använda sig av andra personers blod, svett och tårar inte har rätt att göra sitt yttersta för att ta till sig den kunskapen är på gränsen till kriminellt.

Man kan bara undra om lektorerna i fråga någonsin kan tänka sig att skicka en check eller hundra till alla de andra forskare vars verk och resultat de fritt utnyttjar i sina egna föreläsningar? Mitt största problem med rättighets-hetsarna är inte så mycket att de kräver pengar för en minst sagt vagt definierad "produkt", det är att de är inskränkta och enfaldiga nog att tro att deras produkt skapades ur tomma intet och inte som ett resultat av hundratals generationers slit och strävan.

Tur då att det finns andra goda forskare som har ett aktivt och engagerat intresse i Open Access publicering.

Allvarligt talat, om ingen snart sätter ned foten ordentligt så kommer vi snart befinna oss i en absurd värld där varenda handling, text, foto, teckning och rörelse ska avgiftsbeläggas. Jag förväntar mig att alla som läst detta blogginlägg sätter in 10kr på mitt bankkonto eller omedelbart slår sig själva i huvudet för att orsaka amnesi.

tisdag 13 oktober 2009

De vill så väl

Så var det dags för en ny svängom till FRA-valsen igen imorgon onsdag. Till och med utlovade "förbättringar" har vid det här laget spätts ut till den grad att en homeopat skulle få en bekymrad rynka på pannan. Vi ska lita på att en statlig myndighet utan riktiga polisiära befogenheter eller egentlig juridisk kontroll ska hantera hela vår internettrafik med total etik och moral för att de vill så väl. För det är ju inte som det någonsin förekommit att enheter med sådana befogenheter begått övergrepp mot individer och hela grupper av befolkningen. Och det finns ju en rejäl samling bevis för att totalspaning av detta slag leder till nödvändiga och relevanta arresteringar, förhindrande av brott etc. Eller hur var det nu?

Jag överlämnar åt andra goda skribenter och kloka hjärnor att lyfta fram det genuint tragiska vi nu ser hos våra Folkvalda som väljer partilojalitet, enad front och barnslig skräck framför sina demokratiska skyldigheter gentemot medborgarna. Anders Mildner skriver om födelsen av en ny ideologisk grundfråga och de tragiska konsekvenser det kan få genom att ironiskt nog öppna dörren för ännu mörkare odemokratiska krafter. Opassande Emma upplåter tillfälligt sin eminenta blogg till Jens Sjöholm som skriver en bra sammanfattning i punktform av problemen med riksdagens agerande och argumentation.

Mark Klamberg, doktorand i juridik vid Stockholms universitet och tillika bloggare, svarade på chatfrågor idag på DN som man med stor behållning kan kolla igenom. Han kommenterar på bloggen Tolgfors chat i DNs regi dessutom.

Om man vill visa sitt stöd för de riksdagsledamoter som röstar nej till FRA-lagen så kan man samlas utanför deras arbetsplats vid 14.30 -läs mer på Facebook

Som en liten svag men ändock ljusstråle meddelar Svensson att Antipiratbyråns suspekta utpressningsfasoner av IP-adresser fått bakläxa i domstol. Alltid något.

Nu ska jag gå och dra täcket över huvudet och hoppas på att mina barn kan rensa upp i bedrövelsen när de blir myndiga. Om de inte har för mycket att göra med att hindra polarisen från att smälta och fisken från att utrotas. Listan börjar bli lång.

måndag 12 oktober 2009

Forskning för alla

Ett av det svåraste med att ha ett universitet som arbetsplats är att inse att man inte kan springa runt på alla intressanta seminarier och föreläsningar som erbjuds vareviga vecka. Mycket är naturligtvis riktiat specifikt till de redan insatta, men det finns dels ett gäng öppna seminarier för allmänt vetgiriga akademiker, dels en del rent populära föreläsningar ibland. Stockholms universitet har en kalender på sin hemsida där de listar ett urval av kommande föreläsningar, de flesta av dem helt öppna för den som känner sig kittlad av ämnet.

Arkeologen i Stockholm har sedan förra året ordnat en hel del populärt hållna söndagsföreläsningar: Tid för forntid. Jag hade tänkt tipsa om att Janne Storå på osteologen skulle berätta om säljakt under neolitikum, men hade tyvärr noterat fel datum. Trodde det skulle ske nu på söndag, men det gick av stapeln igår. Kan bara skylla på att det är lite mycket nu....

Susanne Thedéen ska iallafall berätta om hur man ville dö på vikingatiden söndagen den 8:e november kl 14. Uppenbarligen fanns det mer eller mindre trendiga sätt att gå ur tiden...

Den 6:e december berättar Ylva Sjöstrand om den norrländska vurmen att rista in och måla älgar på bergshällar.

Stockholmarna har annars lånat ut sin professor till Uppsala detta år. Anders Andrén har fått ett år på SCAS att hålla på med det han gillar bäst själv - ungefär en akademikers motsvarighet till att vinna Idol eller nåt. På onsdag håller han en öppen föreläsning:

Mission Impossible? The Archeology of Norse Religion.

Wednesday, October 14, 2 p.m.

In the Thunberg Lecture Hall at SCAS

Linneanum, Thunbergsvägen 2, Uppsala

Archaeology has been a part of the multidisciplinary field of Old Norse studies ever since the Danish archaeologist Henry Petersen in 1876 published his archaeological survey of pagan rituals and beliefs among the Scandinavians. Since then, the role of archaeology in this field of research has varied quite considerably, due to the theoretical trends in archaeology. In the so-called cultural-historical tradition in the first half of the 20th century, religion was regarded as important, but more or less outside the reach of archaeological enquiry. During the 1960s, 1970s and early 1980s the so-called processual archaeology turned away from issues regarding religion, due to the neo-materialistic and neo-evolutionary aspects of this tradition. Only with the cultural turn in the late 1980s and 1990s, which internally has been labelled post-processual or contextual archaeology, did ideology, mentality and to a lesser extent religion came back as important research issues. In this tradition material culture is viewed as an active element in constant negotiations and renegotiations between people. Meaning can be ascribed to artifacts, settlements and landscapes, which can sometimes represent complex ideas. As in many other human sciences, interpretation has been placed centre-stage in archaeology. However, in the last decade, a reaction against the optimistic views and the relativism of some interpretations in the contextual archaeology can be discerned. Now the materiality of objects is underlined, instead of meaning. Focus is on what material culture do with people rather than what it means. With references to the archaeological debate in the last decades, I will show how archaeology can contribute to the study of Old Norse religion, above all in respect to regional and social variations, long-term perspectives and cultural encounters, resulting in rapid changes. 

torsdag 8 oktober 2009

Vikingmuppar

Mupparna är möjligtvis den största kulturella välgärning USA bidragit med. Om ni inte var medvetna om det redan tidigare så kommer följande musikvideo/upplysningsfilm om vikingarna övertyga er helt. Långt innan Queer-teori blev ett etablerat begrepp inom arkeologin dessutom...



Tack till Åsa Bergström som sniffat upp denna konstskatt på Youtube.

Grymt Gropkeramiskt i Korsnäs

Man ska veta att det bland arkeologer finns en hängiven, närapå fanastisk, liten kader som dyrkar mellanneolitikum - denna förlovade tidsperiod mellan 3300-2300 f.Kr. Få andra perioder i Sveriges - nej Världens! - förhistoria går upp emot detta förlovade årtusende. Det kännetecknas av närmast en explosion av föremål, från bergartsyxor till keramik till flintpilar till tandsmycken till bärnstenspärlor till keramik till megalitgravar. Nämnde jag keramik? Föremålsinventariet är extremt komplext med stora regionala skillnader lika väl som påtagliga likheter. I Mellansverige domineras materialet av den gropkeramiska kulturen och den delvis samtida stridsyxekulturen, som jag skrev om i min avhandling i närmast ohanterlig omfattning och då skrapade jag ändå bara delvis på ytan.


Elin Fornander, doktorand vid Arkeologiska Forskningslaboratoriet, rensar fram en 5000 år gammal människoskalle på Korsnäs, Södertörn. (Foto: Kim von Hackwitz)

En av de absolut häftigaste gropkeramiska lokalerna är Korsnäs. Inte pappersbruket i Gävle utan den lilla orten på Södertörn där ett flertal begränsade undersökningar skett i samband med att exploatering i den sandiga marken exponerat inte bara keramik utan även obrända ben. Att hitta obrända ben är ovanligt nog i de Mellansvenska sura jordarna, att hitta neolitiska obrända ben är extremt ovanligt. Att hitta obrända neolitiska människoben är en sällsynt skatt och Korsnäs var proppfullt av både djur- och människoben. Trots detta (eller kanske delvis pga denna rikedom) blev människobenen aldrig ordentligt osteologiskt analyserade i samband med grävningarna och även djurbensanalysen var ganska sparsmakad. En bra rapport över undersökningarna skrevs i efterhand av bland annat Eva Olsson på 90-talet.


Kraniet när det är nästan helt avtäckt av sanden. Under överkäkens tänder syns en skärva gropkeramik. (Foto: Kim von Hackwitz)

Enstaka obrända människoben har hittats på gropkeramiska lokaler i Mellansverige, men på Korsnäs fanns det ett flertal mer eller mindre välbevarade tydliga gravar, inklusive en hjärtskärande av ett litet barn. Men också märkliga samlingar av människoben som verkar ha flyttats efter skelettering. Favoriten är anläggningen som innehöll ett tjock svart, fett lager med mängder av fiskben, en komplett underkäke av människa, samt en skalle av en hund i vars ena öga en klump fiskben pressats in i vilket hittades en dekorerad lerpärla. Sånt kan få arkeologer att ligga sömnlösa i flera nätter.


Till höger i bild de dåligt bevarade resterna av underkäken. Tänderna bevaras bättre eftersom de består av mer tåligt material. Till vänster syns en rejäl mynningsbit från ett gropkeramisk kärl. Typiskt dekorerad upptill med korsmönster och nära brottet kan man se några av de stora gropintryck som återfinns på nästan alla kärl från denna grupp. (Foto: Kim von Hackwitz)

Nyligen har Arkeologiska Forskningslaboratoriet i Stockholm satt nytt fokus på Korsnäs genom att utföra en del analyser av dem som visar att dessa människor levt mestadels på marin föda (främst säl). Resultaten har bland annat publicerats i en artikel i Journal of Anthropological Archaeology och kommer ingå som en del i Elin Fornanders kommande avhandling. Elin var i höst ute med en liten trupp studenter för inledande undersökning av Korsnäs inför en större seminariegrävning tillsammans med arkeologerna och osteologerna nästa vår. De fann mer än de vågat hoppas med tanke på den begränsade yta de tog sig an - förutom högvis med keramik (gropkeramikerna hade ett viss överdrivet behov av att producera och demolera krukor) så kom de rätt på en riktigt välbevarad skalle och delar av kroppen av en människa. Tack vare blixtinsatser av vänner och kollegor som såg sig värvade innan de hann säga Fagervik hann gänget med att gräva ut graven ordentligt och lyfta in kvarlevorna innan den lilla fältsäsongen avslutades.

Själv hade jag planerat att komma ut och besöka dem just den vecka då de hittade underverket, men eftersom jag inte längre var arbetslös så fick jag sitta och pondera de negativa konsekvenserna av att ha tryggad försörjning under hösten medan Kim von Hackwitz skickade en strid ström sms om fynden. Så kombinationen av detta och min man i Motala har skapat en lätt schizofren upplevelse för mig de senaste veckorna.

Till våren kan inte vilda velociraptorer hålla mig därifrån.

Kim von Hackwitz som tagit bilderna, som hjälpte till att gräva och vars son döpt den döde till Parker efter Spindelmannen (fast det kan vara en kvinna, vilket isåfall ger namnet Mama Parker) kommer själv inom någon månad med sin avhandling om de mellanneolitiska lokalerna och landskapet i Mälardalen.

Jag har skrivit en artikel om knepiga gropkeramiska gravritualer som finns att finna här.

måndag 5 oktober 2009

Mesolitiskt lårben i Motala

Inte nog med att vänner skickar knäckande meddelande om allt kul de hittar på utgrävningar, jag måste dessutom stå ut med att min sambo ringer hem och skryter. Han är under hösten projektledare på en utgrävning av en mesolitisk lokal i Motala. Lämningarna ligger i våtmark och den syrefria gyttja har bidragit till arkeologins verkligt heliga graal - bevarandet av riktigt gammalt organiskt material. Mesolitikum, eller jägarstenåldern som den också kallas, räknas som tiden från det att inlandsisen smält bort till jordbrukets introduktion i södra Sverige runt 6000 år sedan. Att hitta ben, horn och trä från den perioden är mycket ovanligt, det mesta vi kan hoppas på i vanliga fall är lite slagen sten. Undantag finns i Skåne och i vissa delar av Västkusten. Och så Motala, närmast unik i östra Sverige.




Det har varit flertalet undersökningar i Motala det senaste decenniet som givit hemskt intressanta resultat. Den nuvarande utgrävningen sköts av KMMD och höstens undersökningar är inledningen på en större undersökning till våren. Man har börjat med att gräva i ett område som var våtmark, möjligen sjö vid tiden för bosättningen för 9000 år sedan. För ett par veckor sedan hittade de ett stort parti av ett lårben som man genast misstänkte var människa, men man väntade på att Ylva Telldahl vid osteologen i Stockholm skulle få konfirmera det först (björnar har liknande lårben som människor eftersom de också kan gå nästan upprätt ibland). Idag släppte de pressmeddelandet och Östnytt har gjort ett mycket kort inslag som kan ses på SVT Play (2:58 in i sändningen). P4 intervjuar Fredrik, men man kan också läsa mer på KM:s grävblogg.