tisdag 30 december 2008

Do spit in your cup!

Note to Swedish readers: The following text is written in English since it is part of the 4 Stone Hearth New Year Blog Carnival, hosted by Testimony of the Spade.

In the 3rd millenium BC, there existed over large parts of Europe a number of different cultures often grouped together by archaeologists under the term Beaker cultures. These included the Bell Beaker culture as well as various regional versions of the Corded Ware culture. Some wish to include even archaeological groups in Russia and the Ukraine. Their definitions, and relationship to each others, is an old infected debate. What is it that has everyone so excited, and what’s so special about these pottery beakers? Apart from the fact that they are very pretty and share many similar traits across the continent, there are two other aspects archaeologists have gotten excited about: For one, they are very often included as a burial gift i single graves. But more importantly, they are generally interpreted as ceremonial drinking vessels.

We know that humans have had a very close (too close) relationship to alcohol for a very long time. Making a fermented beverages is not as easy as it may seem, even once you know how it is done. The oldest evidence of making something more thrilling than berry juice follows on the heels of agriculture in China, and by the 4th millennium at least in Mesopotamia and Egypt . Starch is a basic ingredient if you want alcohol, and it didn’t take long for the first farmes to figure out that cereals and rice had a lot of starch in them. But you also need sugar, lots of sugar, to keep the fermentation process going. This was especially important when only primitive methods were at hand, since oxygen kills off the yeast unless sugar is there to give a little extra energy boost. It is possible that the knowledge of making alcohol came hand in hand with agriculture to Northern Europe in the 6th to 4th millenia BC, but the evidence is at best theoretical at this stage.

The 3rd millennium beakers, however, have yielded some concrete results: An early corded ware beaker found in Denmark in the 1990’s had a preserved carbonized crust which on closer inspection by electron microscope showed the presence of barley starch, that had probably been fermented. A bell beaker from Scotland contained extremely large quantities of lime pollen that indicated it had held a honey rich beverage (mead). Four bell beakers from Spain contained starch from wheat that had definitely been fermented.

So starch is available through grains, and sugar is avalable through honey and berries – but what about yeast? It’s not enough to cram cereals and a dollop of honey into a pot with water and wait for magic to happen. For the process to kick off we need enzymes – amylase to be more specific – to turn the starch into sugars, and then the sugars into alcohol. Amylase can be attained in three ways:
1. By adding yeast. Which is what brewers do today. But the right type of yeast is not something you find growing under any old wicker basket. Once you have it it can be saved and reused, but getting it in the first place is the real hassle.
2. Malting the cereal. Germinating the grains in water, and then removing and roasting them creates malt, which contains amylase.
3. Chewing the cereals. It just so happens that our saliva contians the right type of enzyme for this process (blessed be Ninkasi), and chewing the grains starts the modification process.

What is interesting is that there is in the old folklores and sagas of Fennoscandia, an outspoken connection between spit and alcohol. The Norse god Kvasir is made out of spit from both Vanir and Aesir gods collected in a pot. When he is later slain, his blood is used by his killers to brew the Mead of Poetry, which in turn is later stolen by Oden in the guise of an eagle who – you guessed it – spat it out in new containers. In Finnish Kalevala, the beer that the witch-queen Louhi brews for her daughter’s wedding feast contains the spittle from a bear as well as honey.

So in conclusion, the old Swedish saying “don’t spit in your cup” (spotta inte i glaset), is patently wrong!
Happy New Year and Skål!



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

måndag 29 december 2008

Baltic Bioarchaeology Meeting 2009

För alla osteologer där ute i vintermörkret vill jag rikta ett strålkastarljus på en kommande konferens i bioarkeologi och forensisk antropologi - vad vi troligen skulle kalla humanosteologi. Evenemanget går av stapeln i Litauen i augusti, men deadline för föredragsförslag är den 31:a januari. Så gnugga geniknölarna och fundera ut vilka fonder ni kan vittja. Deltagarantalet verkar begränsat, så fundera gärna lite extra noga på vad ni tror att ni kan ha att bidra med.

Originalinformation nedan:

Dear Colleague,
During the 16th Congress of the European Anthropological Association in Odense (August 2008), the idea was raised for more regular meetings of bioarchaeologists working in the peri-Baltic area. Thus it is my great pleasure to invite you to the first Baltic Bioarchaeology Meeting (BBM) that is planned to take place in Vilnius, in August 24-27, 2009. This would be great possibility to meet our closest colleagues, share our experience in research methods, present our materials and ideas as well as establish personal professional contacts.

As the meeting venue will be in the new building of Institute of Forensic Medicine, Mykolas Romeris University, the core topic would be “Bioarchaeology and Forensic Anthropology”, however, any topics related to research and studies of ancient and modern human remains are welcomed.
As an organizer, I’ll do my best to make this meeting smooth and as much cost-effective as possible. Limited number of places in the student guesthouse across the street (price less than € 20 per night per person), lunches in the university canteen (less than € 10 per person) will be available. List of other suggested accommodation places will be provided, too.
Planned registration fee is € 50.
If you are interested to take part in this meeting, we would expect your confirmation and proposed topic of presentation till January 31, 2009.
Hope to welcome you in Vilnius, European Capital of Culture of 2009 next August!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

lördag 27 december 2008

Nyårsönskning för bloggosfären 2009

Jag undrar om det är allmän-mänskligt att hajpa? Det är iallafall allmänmänskligt att dissa - det kan jag satsa min skärslev och min bensamling på. Ofta går de två hand i hand, och samhällstrenderna pendlar mellan de båda. I nuläget verkar dissningen av bloggar och bloggare hamna i kölvattnet (enstaka rabiata statsvetare utan koll må vara undantaget), medan hajpen nog bara har börjat i efterdyningarna av FRA-skandalen.

Emma på bloggen Opassande skriver ett lysande inlägg om vad internet faktiskt går ut på för många av oss som spenderar timtals online, men som inte i första hand besöker sajter med lättklädda personer i ekivoka ställningar. Om den sociala aspekten, om samtalet och mötet med människor med olika bakgrund, olika åsikter och olika information att bidra med. Personer vi aldrig annars skulle ha mött eller samtalat med. Information som vi aldrig själva kunde ha fått tag på utan månaders enträget arbete.

En del har förutspått gammelmedias död i och med detta, och i min mening kunde inget vara mer fel. Om något så har bloggar, portaler, forum och interaktiva artiklar gett nytt blod till de engagerade medborgarna runtom globen - inklusive en cyniker som mig själv. Den makt som funnits i ett fåtal magnatfamiljers händer, som vinklats via en ökande politisk homogenitet, som offrat djuplodande, undersökande reportage på marknadens och kommersialismens altare under löpsedlarnas regim - den makten har nu fått en seriös utmanare. Bloggosfären handlar om att bygga upp en plattform och understödja den med relationer som baseras på tvåvägskommunikation. Att ta ett personligt ansvar för det som skrivs och hur det uppfattas - inte skylla på en uppdragsgivare. En pappersartikel väljer ut åt oss vad vi ska få veta, men en elektronisk publicering är bara startskottet på kommentarer, debatter, extramaterial, avvikande meningar, stödjande inlägg etc. De journalister som förstår att inte ta detta engagemang som ett hot utan som en vitamininjektion kommer kunna få en fanatiskt lojal skara läsare, och kommer ha långt mer att säga till om än hela ledarredaktionen.

Om vi försöker se bortom den hajp som onekligen kommer att drabba (har drabbat?) även bloggosfären så är det denna förändring som är den mest omvälvande och troligen varaktiga bidraget: att media inte längre är statisk envägskommunikation utan istället befinner sig mitt i ett offentligt samtal. Seriösa debattörer med väl underhållna bloggar kan ha ett ord med i laget, utan att behöva ta omvägen via tidningsutgivarnas godtycke. Vad jag hoppas på, min nyårsönskning inför 2009, är att detta blir en energidryck för gedigen journalistik. Att det framgår med all önskvärd tydlighet för mediekoncernerna att det finns gratisreklam att få av en engagerad läsarkår online för journalister som ges tid, medel och möjlighet att bygga upp ett gott rykte och en bra publicering. I denna PR/lobby/spin-styrda/propaganda-stinna tid är detta värt mer än all olja i Mellanöstern.

I Medierna på P1 diskuterades lite av detta idag, med bland annat PO Yrsa Stenius men tyvärr också en viss blond bloggare vid namn Bella - fanns det verkligen ingen bättre till hands än en skamlöst produktfinansierad vulgärhöger modebloggare som representant för det nya mediet!?
Nå, Rom byggders inte på en dag och det tar nog lite längre tid innan online-journalistik och bloggosfären synkat ihop sig lite bättre.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 26 december 2008

Nej, den gåtan är alltför svår

Anna Boman på K-bloggen postade imponerande nog ett inlägg på självaste julafton. Det är ett mysterium som söker en lösning med hjälp av den surfande kulturvetarkåren. En akvarellteckning av en liten tomte på Glimmingehus har sedan länge funnits i handteckningssamlingen och även varit ett populärt vykortsmotiv - men vem är konstnären? Denna vädjan skickas ut i dessa mörka mellandagar.
Studera konstverket på K-bloggen och se om ni kan bidra med ett svar på "...en underlig gåta".


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 22 december 2008

Lite julkul läsning

Imorgon bär det av med paket och prinskorv och pick och pack till Öregrund för att fira midvinterfest med ungefär en tredjedel av min tjocka släkt. Tillbringade helgen i sällskap med en stor portion av den numera imponerande stora Stockholms-klanen, och ungarna får träffa Gävle-klanen efter julhelgen. Uppdateringar av bloggen får vänta efter det att mellandagarna tar vid, och det är väl ändå ingen som sitter på juldagen och törstar efter svamlerier om stenåldern eller digitalisering av bibliotek...
Om det nu skulle vara så att denna varelse finns därute i detta avlånga land kan jag ge följande lästips:

1. Digitala tidningen Archaeology publicerar en 10-i-topp-lista över de i deras mening bästa fynden och förhistoriska upptäckterna under 2008. Samt några som homnade snäppet under. Inget från Sverige tyvärr. Dags för en Arkeologi-Idol-tävling?

2. Samma tidning tipsar även om ett par digitala projekt. Dels samarbetet mellan IATH på University of Virginia och Google Earth på projektet Rome Reborn, som återskapar det antika Rom i korrekt detalj i 3D. Eller den icke-vinstdrivande organisationen Cyark som försöker skapa arkiv med 3D-scanning av hotade fornlämningar och på vars hemsida man kan kolla igenom t ex Mesa Verde i Colorado eller Chichén Itzá i Mexico. Extremt coolt.

3. Och på begäran av min far - det senaste om Homo floresiensis, de s.k. 'hoberna' från ön Flores. Det verkar faktiskt, trots en del kritiska forskare, som om vågen tippar över till fördel för de som anser att floresiensis utgör en egen art och inte alls en inavlad ö-population. Hon är isåfall skild från vår utvecklingslinje för mycket länge sedan (typ Homo erectus-stadiet eller t.o.m. ännu längre sedan).

Jag hoppas alla får en trevlig och förnöjsam vecka, vare sig ni tar er an släktmiddagar eller jobbar på något av alla de jobb som inte kan avvaras i vintermörkret.

God Jul

Welcome be ye that are here,
Welcome all, and make good cheer,
Welcome all, another year,
Welcome Yule.'


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

fredag 19 december 2008

Konsten att generera en folkstorm i ett vattenglas

Det är frustrerande när en debattartikel innehåller lika många felslut som... rättslut(?). Matematikern Tanja Bergkvist ondgör sig idag på SvD om genusvetarnas "förödande" inflytande på en del förskolor. Dockor plockas bort, barn förbjuds ha rosa gympakläder, hjältesagor bannlyses. Det låter superidiotiskt och missriktat i de flesta fall, och Tanja påpekar mycket riktigt att läroplanen säger att man ska respektera barns olikheter, samt att det blir mycket märkligt att plocka bort allt som associeras med 'tjejigt och istället framhäva 'killigt'. Okej, så långt håller jag helt med - men det är som arkeolog alltid lika intressant att se hur snabbt argumentet "i tusentals år" (alternativt "ända sen stenåldern") dras fram i dessa debatter - utan att skrivaren oftast har den blekaste aning om sagda förhistoria utöver vad de fick lära sig på mellanstadiet.
Som förälder undrar man hur genusvetarna tänkt ställa allt till rätta i det samhälle som mänskligheten utvecklat under tusentals år på ett felaktigt sätt innan genusvetarna kom till vår undsättning.
(...)
Flera studier visar att de olika roller vi tar på oss är genetiskt betingade, ett biologiskt faktum, något naturen sett till att gynna under tusentals år av evolution – troligen för att vi ska överleva.
GAH! Rakt in i väggen. För det första: "Det" samhälle? Vilket menar du då? För Jorden har kryllat och fortsätter krylla av olika kulturer och grupper och samhällen under de senaste 100.000 åren och det är minsann ingen stadig marsch uppför en kulturevolutionär stege. Och för 150 år sedan fick jag och Tanja varken rösta eller delta i högre utbildning, eftersom det tydligen krävdes lite mer mellan benen än mellan öronen för att vara kvalificerad, så något har uppenbarligen blivit bättre. Som jag ser det, många andra kulturer skulle avvika om den bedömningen...

För det andra borde kulturantropologi ingå som ämne i grundskolan - det kanske skulle kunna motverka dessa extremt ensidiga, förenklade och oftast felaktiga föreställningar om vad som är "allmänmänskligt". Ja, många, många kulturer har könsfördelade uppgifter, men inte ens en så självklar sak som att ta hand om små barn är alltid associerat främst med kvinnor, inte heller matlagning, eller vård eller jakt för den delen. Det finns åtskilliga exempel på kulturer där båda könen utför dessa uppgifter, där män ses som "av naturen" mer empatiska medan kvinnor är aggressiva och farliga. Även om det kan finnas mycket starkare samband mellan ett kön och vissa typer av uppgifter, så finns det alltid den där irriterande lilla gruppen avvikande folk som insisterar på att göra saker precis tvärtom. Och det är utifrån vad vi vet om olika kulturer de senaste få århundradena - efter hård kolonisering och centralmaktsframväxt runtom jorden. Hur saker och ting har sett ut under de 200.000 åren innan dess är mer komplicerat.

När det gäller de första tusentals åren som jägare och samlare i Afrika och runtom i världen vet vi idag ganska lite hur fördelningen gick till. Kanske var ålder viktigare än kön i fördelning av arbetsuppgift, kanske var kärnan i de tidiga grupperna kvinnorna och deras söner och döttrar medan fäderna var mer tillfälliga medlemmar, kanske fanns det mycket starka jämlikhetsideal? Kanske var det extremt patriarkala macho-typer som styrde med järnhand och kvinnor fick lära sig att hålla käft och grilla mammut? Vi debatterar och diskuterar detta ganska friskt inom arkeologin, men den frågan är inte tillnärmelsevis så självklar som Tanja Bergkvist och många med henne gärna tror.

Jag har en son och en dotter själv på förskola. Jag tror att de förskolor Tanja upprörs över (med rätta) är extremt få i jämförelse med den enorma mängd där personalen genom sina mer eller mindre omedvetna preferenser tvingar in den äventyrliga flickan och den dock-lekande pojken i "rätt" beteende. Där barnen plötsligt får lära sig att pojkar minsann ska leka med pojkar och inte flickor. Det är inte heller att respektera barns olikheter. Och det är absolut inte att respektera deras olikheter att påstå att de redan är genetiskt förprogrammerade av sin Y-kromosom eller extra X-kromosom att agera på ett visst sätt. Och det är det som gör mig trött och förbannad på den här debattartikeln, som är hafsigt skriven och troligen fick komma med för att man visste vilken uppmärksamhet den skulle få. Bergkvist utgår från något enstaka fall, utan att visa att detta är mer än ett isolerat problem. Kanske är det en stadigt ökande trend, men som forskare borde hon veta att det krävs lite redovisning isåfall. Hon talar om att respektera skillnader och inte racka ned på det som anses tjejigt, för att i nästa stycke skriva att våra beteenden redan är avgjorda genetiskt och att gå emot detta är att trotsa evolutionen (och riskera utplåning?).

Jag är inget fan av extrem-PK-postmodernism, men jag skulle inte ha något emot lite mer medvetenhet om hur våra bemötanden av barn påverkar dem och påtvingar dem roller från tidig ålder - vilket många vetenskapliga studier visar. Lite mer av Gävlemodellen på våra svenska förskolor skulle inte vara fel - det är genusvetenskap när den fungerar som den bör. Som inom alla vetenskapsinriktningar finns det mer eller mindre lyckade utövare, och man ska akta sig noga för att döma helheten utifrån ett par måndagsexemplar.
Läs Kenta och Barbisarna istället.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

torsdag 18 december 2008

Att nå ut utan att sälja ut

Vetenskapsradions Fokus riktas idag mot Malin Sandström som fortsätter den goda kampen för bättre förutsättningar för forskare som vill nå ut med sin information till allmänheten, via media eller via bloggar. I somras hamnade hon och ett antal vetenskapsbloggare (inklusive mig själv) i en ganska animerad och givande diskussion med Anders Mildner som på sin blogg på Sydsvenskan ojade sig över krångliga, motvalls forskare som inte ville prata med journalister eller ens vara närvarande på sitt rum. Det är nästan rörande hur vi två yrkesgrupper båda är extremt intresserade av att komma i kontakt, samtidigt som vi betraktar varandra med en stor dos skepsis.

Medierna i P1 hakade på och hade ett inslag om den lilla mini-debatten som pågick mellan olika bloggare, och idag tog alltså Fokus och sände ett lite längre inslag med bara Malin som fick diskutera kring forskningens villkor, tredje uppgiften (informering till allmänheten) och rollen som bloggen kan ta i framtiden. Som vanligt gjorde hon mycket bra ifrån sig och det jag gillar mest är att hon inte ursäktar sig eller retirerar inför frågor bara för att stryka journalisterna medhårs. Nej, forskare har inte ett ansvar att svara på alla frågor de får från media, för det finns inte sällan en vinkling bakom reportagen och den är inte alltid etiskt kompatibel med det som forskarna egentligen kommit fram till.

Ett annat problem är att de flesta vetenskaper saknar specialutbildade journalister, som därmed ställer frågor utifrån en förförståelse som helt enkelt är felaktig och kontraproduktiv. Det kan lösas, men bara om journalisten ifråga är beredd att ha tålamod och bygga upp en ordentlig relation till olika forskare och ta sig tid att sätta sig in i problematiken. Att media lever under knappa förhållanden och stor tidspress är naturligtvis sorgligt, men samma villkor gäller för vetenskaperna. Och det är ingen ursäkt. Dålig förmedling av vetenskapliga alster är långt mer allvarligt än ingen förmedling alls.

Malin fick frågan om inte forskarna är avogt inställda till att uttala sig i media generellt och uttryckte en emfatiskt avvikande åsikt. Jag backar upp henne här - så gott som varenda forskare jag känner blir alldeles överlyckliga om någon mot all förmodan intresserar sig för vad de håller på med. Vilket inte är samma sak som att vi är beredda att sälja ut våra principer bara för att hamna i en tidningsspalt. Vi är inte dokusåpakändisar. Vi är emotionellt investerade i vår forskning, och de flesta av oss tar känner ett stort ansvar inför hur den framställs - det är inte en fabriksprodukt som ska säljas till varje pris.

Vi har alla jobb att sköta och som Malin så riktigt påpekade, även om staten och universiteten talar vackert om tredje uppgiften avsätts närmast 0 kr för att sköta detta. Vare sig i form av vidareutbildning i någon större mån, eller i form av den tid det tar att skriva artiklar eller skicka ut pressmeddelanden eller delta i intervjuer. Innan de börjar ge bidrag till detta borde riksdagen och utredare sluta oja sig över att så lite görs. I nuläget består våra arbetsuppgifter av administration, undervisning och forskning - inte sällan i fallande ordning.

Bloggen är ett oerhört givande sätt för forskare dels att nå ut lite mer ofiltrerat och framförallt konstant med vad de håller på med (inte bara en gång var tredje år), dels som ett övningsverktyg i att skriva populärt. Och tro mig, vi behöver den övningen. Journalister får ibland lite panik över denna bakväg till förmedling, men det är att missförstå bloggen som verktyg. För det första når ingen vetenskapsbloggare lika många läsare som en tidning gör, det är heller inte syftet. För det andra är bloggar ett bra hjälpmedel för journalister att hålla sig lite mer ajour med vad som pågår på olika forskningsenheter och vilka fler det finns därute som man kan mjölka uppgifter ur. För det tredje hjälper bloggar till att skapa uppmärksamhet runt artiklar som skrivs och erbjuda den fördjupning som papperstidningar helt enkelt inte har plats för.

Vetenskapsbloggarna ligger ännu i sin linda, men de kommer troligen explodera de närmaste åren. Efter det kanske vi inte behöver höra lika mycket tandagnisslan från media över att forskare inte vill kommunicera...


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

onsdag 17 december 2008

Gör en god gärning för fri forskning

En underskrift kostar dig inget mer än lite tid, men kan i det långa loppet ge en avkastning som är enormt värdefull. Det finns upprop organiserade av bibliotek, universitet och forskningsinstitut som syftar till att uppmärksamma politiker och beslutsfattare på vikten av en fri forskning, och framförallt fri spridning av de reulstat som forskningen frambringar. I de allra flesta fall är det nationerna som bekostar denna forskning helt eller delvis, och forskarna själva vill inget hellre än att få ut sina resultat. En lavinartad ökning av upphovsrättsskydd inom publiceringsmarknaden har dock medfört att information som tidigare spreds och delades och diskuterades mellan olika forskare, numera är avgiftsbelagd, sekretess-stämplad och otillgänglig under hot av juridiska processer.

Gör en god gärning innan julen står för dörren. Skriv på ett upprop som syftar till att få EU att ställa sig bakom ett direktiv för garanterad fri spridning av all forskning som bekostats av allmänna medel:

Petition for guaranteed public access to publicly-funded research
results
In January 2006 the European Commission published the Study on the Economic
and Technical Evolution of the Scientific Publication Markets of Europe. The
Study resulted from a detailed analysis of the current scholarly journal
publication market, together with extensive consultation with all the major
stakeholders within the scholarly communication process (researchers, funders,
publishers, librarians, research policymakers, etc.). The Study noted that
'dissemination and access to research results is a pillar in the development of
the European Research Area' and it made a number of balanced and reasonable
recommendations to improve the visibility and usefulness of European research
outputs.

Research funding agencies have a central role in determining researchers' publishing practices. Following the lead of the NIH and other institutions, they should promote and support the archiving of publications in open repositories, after a (possibly domain-specific) time period to be discussed with publishers. This archiving could become a condition for funding.


Uppropet lades ut 2007 och i nuläget har över 27.000 medborgare, studenter, forskare och officiella representanter för forskningsenheter skrivit under den.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

tisdag 16 december 2008

Ska vi inte bara skicka en andel av vår lön direkt till Gates

I början av 1500-talet fick Leonardo da Vinci ett uppdrag att måla av hustrun till en förmögen köpman. Han tog dock lite väl lång tid på sig och när den var färdig vägrade köparen betala. I ett senare skede såldes då tavlan till kungen av Frankrike och idag är det världens mest berömda porträtt och kan beskådas i Louvren. Mona Lisa har reproducerats, kopierat, fotograferats, ändrats och förvanskats fler gånger än det är värt att dokumentera. Men från och med nu äger foto agenturen Corbis all rätt till digitala fotografier av den lilla tavlan. Spridningsrätten för den och ett flertal andra kända konstverk, många av dem ägda av statliga museer och institutioner som bekostas av skattebetalarna i stor mån, är numera ägd av Corbis, som i sin tur har Bill Gates som delägare. Jag menar, han är ju en vettig kille som förjänar lite mer i plånboken. Alla bilder som i framtiden tas, all filmning av föremål på museer runtom jorden från Louvren till Smithsonian, ska alltså distribueras via Corbis och de ska få en slant som tack. Om inte det är Pay for Play så vet inte jag. Till och med dokumentärfilmare är smått skräckslagna inför de rättigheter Corbis numera har.

Både Corbis och museerna lär tjäna en bra slant på detta och de stackars museerna slipper allt jobbigt ansvar för spridningen av alstren - bara det borde väl vara värt åtskilliga miljoner som Corbis lär tjäna på sin deal. Men det betyder också att vi samhällsmedborgare ska passa oss j-gt noga för att våga oss på att använda bilder av dessa konstverk som blivit en del av vår kulturella vardag. Det kostar oss om vi har mage att vilja illustrera våra texter på nätet eller i tryck, vetenskaplig analys eller ej, läromedel eller ej. Leonardo må vara död, och varken hans liv eller verk finansierades av några av de institutioner som numera gör grova förtjänster på hans skapelser. Och än mindre gäller detta de marmorstatyer som bortglömda grekiska och romerska mästare för årtusenden sen skapade för gudarnas, ledarnas och sin egen äras skull. Men det betyder väl inte att dagens nyskapade företag inte ska ha rätt att tjäna pengar på dem?

Om Leonardo hade levt idag hade han blivit stämd så det visslade om det när han målade Nattvarden, vilket var ett uppenbart plagiat på äldre målningar och inte minst ägt som koncept av Katolska kyrkan. Andy Warhol hade inte fått lyfta ett finger.

Om ni nu tror att detta avtal bara berör kommersiell publicering, där företag blir skyldiga att betala ersättning till fotografer och museer om de vill tjäna pengar på deras alster så är det höjden av naivitet. Förlag och filmare och publicister följer redan dessa regler i 99,99% av fallen. Dessa avtal medför däremot att forskare måste börja hitta mer finansiering för att ens kunna återge bilder på det de studerar och analyserar, det innebär att den mest oskyldiga postning av en bild på en liten obskyr dagboksblogg kan betyda att du blir skyldig tusentals kronor.

I tyskland finns i nuläget ett fall inför domstol där ett kokboksförlag stämt en bloggare att betala 6.000kr. Varför? I ett litet inlägg på sin blogg skrev han om att han och hans polare hade ätit korv till middag och valde att illustrera detta med ett digitalt foto av sagda maträtt. Hans personliga blogg läses av kanske ett par hundra personer max, men förlaget hade stenkoll på vilka super-kriminella typer som använde sig av deras bilder och skickade en faktura på 500 DM - vilket är kostnaden för att använda sig av en bild ägd av ett förlag. Bloggaren blev naturligtvis upprörd, en varning från förlaget och en begäran om att han skulle plocka bort bilden hade han naturligtvis accepterat och rättat sig efter. Men att begära en sådan avgift för att han använt sig av bilden på en icke-kommersiell liten personlig blogg i detta syfte var bortom rimlighetens gräns. Han tog fajten och riskerar i nuläget 10-dubbla summan för rättegångskostnader om han förlorar.

Akademiska världen är inte känd för att agera snabbt, samlat och effektivt, men det mullrar i leden. En imponerande grupp representanter för tyska forksningsenheter, som drabbats hårt av de oförsonliga lagarna i Tyskland, har nu startat ett upprop:
Berlin Declaration on Open Access to Knowledge in the Sciences and Humanities
Man får hoppas att det inte är för sent att hejda den oförsonliga kommersiella trenden som skapar en nytolkning av begreppet upphovsrätt som vida överskrider all tidigare lagstiftning.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

söndag 14 december 2008

Urminne nr 7 publicerat

Magnus Reuterdahl tipsar via sin blog Testimony of the Spade att ett nytt nummer av Urminne är ute, där han och Ludvig Papmehl-Dufay skriver om gropkeramiska undersökningar på södra Öland. Tidskriften publiceras av Jönköpings länsmuseum och texterna berör främst arkeologi i Småland, Östergötland och Öland. Blogg-kollegorna Michael Dahlin och Leif Häggström har också med alster i den nya volymen. Ska ta och snoka runt lite på nyhetshyllan i biblioteket och se om den dykt upp hos oss ännu.

Michaels blogg fyllde dessutom ett år i helgen - titta in och gratta honom.

Själv väntar jag fortfarande på att min artikel baserad på ett föredrag jag höll våren 2006 ska publiceras i Current Swedish Archaeology årgång 2007... får nog välja Urminne nästa gång.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 12 december 2008

Människan och landskapet

De flesta som tänker på arkeologi tenderar att se fina saker framför sig - svärd, guldsmycken, keramik. I viss mån även gravar och stora utgrävningsplatser. Men landskapet i sig är också påverkat av människor och en del av deras materiella kultur, från åkrar till fångstgropssystem, från slagfält till monument. Landskapet har varit ett stort forskningsämne i sin egen rätt ur många olika synvinklar, filosofiskt så väl som ekonomiskt, för arkeologer sedan 70-talet. Det var iallafall under denna tid som det började dyka upp som eget tema på konferenser och publikationer i större omfattning. Intresset går lite i vågor, men är definitivt innne i en stegrande fas just nu.


Ett tips för hågade arkeologer med detta intresse är den stora konferens som planeras i Kiel i april:
Socio-environmental dynamics over the last 12,000 years: the creation of landscape

Huvudorganisatörer är det tvärvetenskapliga projektet "Human Development in Landscapes".

Here, landscape is not defined in its picturesque sense, but rather as a dynamic
space of social, cultural, and ecological significance, which develops
interactively with the human societies occupying it.

Deadline för ansökan om deltagande i session är den 22:a december, så det är ont om tid. Missar ni denna finns säkerligen andra intressanta konferenser att delta i inom en snar framtid.





Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 11 december 2008

Forensisk arkeologi

En konstruktiv sak som införandet av 2-årigt masterprogram på universitetet har haft med sig är möjligheten att integrera en del praktik i utbildningen. Det är särskilt givande inom ett fält som arkeologi, där möjlighet för studenter att stifta bekantskap med kulturmiljövården lite mer direkt är bra både för dem och för arbetsgivarna. Även om det vanligaste är praktik på grävkontor, muséer eller länsstyrelser så finns det andra alternativ. Elena Doljenkova vid vår institution har intresserat sig för koppling mellan arkeologi och forensisk vetenskap i sitt mastersprojekt, och har genom detta fått kontakt med Olov Bokefors, kriminaltekniker här i Uppsala. Hon har under hösten gjort sin praktik på tekniska roteln och bland annat studerat sätt som arkeologin kan vara behjälplig för brottsplatsundersökningar.

Idag höll de tillsammans ett seminarium på institutionen, där intresset gravt underskattats av vår seminarieledare så det blev ganska trångt i vårt lilla seminarierum. En mycket bra och intressant framställning dessutom. Olov inledde med att berätta lite om tekniska roteln som har 20 stycken anställda, varav 10 är kriminaltekniker, dvs poliser med vidareutbildning. I Sverige finns bara två stycken civila kriminaltekniker, detta delvis pga att det först under 2000-talet varit tillåtet att anställa personer som inte har en fullständig polisutbildning. Intresset för forensisk teknik är naturligtvis stort hos osteologer och labb-tekniker, men efter 5 år på universitetet är det få personer som orkar hoppa på en helt ny utbildning. Akademiker är inte heller alltid de mest fysiskt trimmade individer heller... I takt med allt större möjligheter hos rättsteknik och allt mer avancerade metoder har dock antagningen luckrats upp något, så att civilt utbildade experter ibland kan få en kortare polisiär utbildning om det bedöms finnas behov av dem. IT-forensiker som kan undersöka datorer, intenetanvändning och telefontrafik är troligen ett sådant växande område i framtiden.

AFFA - arbetsgruppen för forensisk arkeologi - startades i Stockholm 1991 av ett par poliser som var intresserade av att utveckla brottsplatsunderökningens metodik med hjälp av arkeologiska metoder. I den ingick bland annat Bo Zachrisson (arkeolog) och Rita Larje (osteolog), samt Robert Grundin, rättsläkare. Arbetsgruppen är inte verksam längre, men en hel del goda resultat hann den ge, som en insikt om vad sållning av jorden kan ge. Grundin var också en återkommande föreläsare på osteologen och hjälpte bland annat mig att få tag på bra litteratur kring förruttnelseprocesser och nedbrytning (jag höll på med skelettering - teoretiskt alltså...). Personligen föredrar jag mina ben rena och vita och har ingen mage för mjukdelar tyvärr. En i min kurs, Zorah, tog faktiskt klivet över till polisen och är mig veterligen fortfarande verksam där.

Samarbete med kriminalteknologer är naturligtvis givande för arkeologer också, vi får en möjlighet att se en del nya utvecklingar inom metodiken som kan vara till gagn för oss i våra undersökningar. Och en chans att jämföra våra stumma lämningar med de vars tillblivelse vi har lite större chans att få facit till. Det finns både stora skillnader och stora likheter mellan våra arbetssätt, som Elena tog upp. Förutom det finns det skillnader och likheter i syfte och mål. Forensiker studerar en specifik händelse, främst utifrån ett misstänkt dödsfall, för att avgöra vad som hände i denna stund och vem som är ansvarig. En arkeolog studerar bara i undantagsfall så specifika ögonblick (typ Pompeii), men även i dessa fall gör vi det i förlängningen för att få veta mer om de döda och deras liv. Ju mer av deras liv vi får fram desto bättre, medan forensiker kan vara mer fokuserade på det som är relevant för ett brottsfall och ignorera resten. En arkeolog kan återvända upprepade gånger till samma material och studera det utifrån olika frågeställningar, medan en rättstekniker bara behöver göra detta om något oklart med ett fall bör redas ut.

Men i slutändan arbetar vi alla med materiella spår och vad de kan säga oss. Från skalbaggar och fosfater till kroppar och vapen.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

onsdag 10 december 2008

Nobel Prize in Nerdity

Man måste bara älska en nobelprisvinnare som postar en LOLcat på sin blogg dagen innan han mottager Priset ur konungslig hand. Och som följer upp med inlägg IDAG innan utdelningen där han postar bland annat en bild av Q från Star Trek: Next Generation. Ja, jag är en nörd, men uppenbarligen är Paul Krugman en nörd som regerar t.o.m. under denna Nördarnas Högtidsafton.

Kollade in utdelningen lite snabbt på SVT Play som kör live hela kvällen - snyggt fixat.
Enligt traditionen sitter fysikpristagarna längst ut följt av kemipristagarna. Det innebar att de två japanerna som vann fysik satt bredvid Shimomura som är en av tre kemist-vinnare. Ett vettigt arrangemang kanske organisatörerna tyckte, innan de insåg att Shimomura måste vara över två meter lång! Klart längst av alla pristagare och hans stackars landsmän invid honom såg ut som hober...

Klart roligast hittills.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Stenåldersnyheter

Förtjusta utrop runt frukostbordet imorse när Vetenskapsradion påannonserade ett inslag om Roger Edenmos nya avhandling om prestigeekonomi under stenåldern. Jag skrev ett inlägg om avhandlingen när den dök upp från tryckeriet för några veckor sedan och i lördags disputerade Roger här i Uppsala med Karl-Göran Sjögren från Göteborgs-divisionen som opponent. Disputationer är svåra att uppskatta om man inte är insatt i ämnet - och då menar jag snarare besatt. Dessutom finns det många olika stilar på opponenterna, från den som anser att uppdraget är att hålla en 90 minuters extremt detaljerad redovisning av boken blad för blad, till de som omedelbart börjar prata om sin egen forskning, sina egna publikationer och sina egna intressen. K-G tack o lov hör till min favorittyp, som ger en ganska begränsad men saklig sammanfattning och sedan går vidare med att diskutera kring både stort och litet med respondenten. Och som låter sagda respondent få tänka efter och svara dessutom. Ett bra samtal mellan två forskare som tar förhistorien på största allvar.

Avhandlingen finns tillgängligt digitalt på Uppsala universitet.

Själv har jag hamnat i kläm mellan diverse baciller och förkylningsvirus som drabbat ömsom mig, ömsom barnen, samtidigt som jag har korrektur på en artikel och ska försöka få något gjort på avhandlingen. Så det slutseminarium som jag egentligen skulle hålla den 18:e december tar jag nu och flyttar till början av nästa termin så att jag hinner få ihop lite mer av ett riktigt manus, vilket jag ska roa mig med under mellandagarna. Roger får en jul utan avhandlingsmanus hängades som ett damokles-svärd över honom - han måste vara världens lyckligaste person. Jag fick iallafall en liten tidig julklapp i form av ett digitalt särtryck av en artikel som nu tryckts efter en konferens om förhistorisk keramik i B.A.R. International Series: Breaking the Mould.

Artikeln handlar om keramikhantverket och keramikerna inom stridsyxekulturen - samma stenåldersgrupp som Roger disputerade på, men i hans fall fokuserade han på de vackert utformade bergartsyxorna.
The Hand that Makes the Pot... Craft Traditions in South Sweden in the Third Millennium B.C. är titeln och om det är någon som känner ett överväldigande intresse att få ett ex så är det bara att mejla mig på min institutionsadress.

Thomas Eriksson har också med en artikel i samma volym om bronsålderskeramik som är mycket intressant. Han sitter på UV Uppsala.


Ikväll håller jag tummarna att min kemi-studerande, japansk-talande lillebror inte havererar sin framtida karriär (och min framtida försörjning) genom att i larmet runt baren på Nobelfesten av misstag råka förolämpa den av japanske kemi-pristagaren med fel tonfall i tilltalet...


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

tisdag 9 december 2008

Ett hus för alla tider

Husurna i lera, från Mönsterås socken i Småland, daterad till bronsåldern ca 1000 f.Kr. I dessa lades kremeringar. (Foto: Historiska Museet).

Hur såg husen ut under förhistorisk tid? Inte alltid så enkelt att svara på, för även om vi i många fall kan hitta grundplanen i form av spår efter stolphål som visat väggar och takbärande stolpar, så är det inte helt lätt att avgöra hur själva byggnaden konstruerades. I en del tider hittar vi långhus där den ena halvan troligen varit något försänkt, kanske för att bevara värmen bättre. Vi kan se det genom färgningar i jorden eller genom att rester av föremål och redskap förekommer djupare ned i ena halvan. De första boningarna för de inflyttande jägare-samlarna i Skandinavien var säkerligen en kombination av kåtor och hyddor, ibland kan vi hitta spår av dem. I Norrland och i Finland finns fortfarande vallar kvar innanför vilka rejäla långhus byggdes upp redan under jägarstenåldern. Från jordbrukets införande i södra Sverige ca 4000 f.Kr. vet vi att många människor levde i rektangulära stolpbyggda hus, vars väggar troligen utgjordes av flätade grenar täckta av lera (lerklining). Dessa 'långhus' var två-skeppiga, dvs de hade en enda rad takbärande stolpar i mitten. En bit in i bronsåldern kan vi verkligen tala långhus som nu kan bli upp till 40m långa, med dubbla rader takbärande stolpar. Dessa tre-skeppiga hus, i olika storlekar, fortsätter vara vanliga ända fram till medeltid.


Smakfullt pepparkakshus av modell 'Myrsjö'. Ett typiskt hus, men hur många bor egentligen i ett sådant? En skillnad mot husurnan är förekomsten av fönster. Bronsåldershusen hade kanske gluggar, men fönsteröppningar var nog inte att rekommendera i större omfattning om man ville hålla värmen på vintern. Forntida uppvärmning skedde inte bara med hjälp av en härd utan även av kroppar - först människor och under flera perioder även boskapen som fick komma in då det var som kallast. (Foto: Åsa M. Larsson)

Arkeologer med en arkitektonisk ådra diskuterar gärna vilka andra detaljer vi kan utläsa om eventuell takkonstruktion, höjd på väggar, och inre rumsuppdelningar, vindsbyggnad etc. Men det är inte ett enkelt jobb och de få gånger vi får en möjlig samtida efterbildning är vi löjligt tacksamma. Men det är förstås inte lätt att veta i vilken mån avbildningen är representativ för verkliga boningshus, eller om de tvärtom ska föreställa något unikt. Som de underbara husurnorna från bronsåldern, vilka användes i en del gravsammanhang i södra Sverige samt även på kontinenten. Ingen är den andra helt lik, men de delar samma huvudidé. Vi måste ändå tro att de på något plan avspeglar en bild av vad bronsåldersmänniskorna uppfattade som ett "hus". Lite som när vi idag bakar pepparkakshus oftast efter en schablonbild vi har om hur ett riktigt (lite gammaldags) hus ser ut i de flesta fall. Och om man vill hoppa över den frustrerande, svordomsosande delen med att skapa efter egen mall och köpa fabrikstillverkade delar för sammanfogning ("myrsjö-pepparkakshus"). Som jag och ungarna gjorde igår. Det är ändå kristyren och godiset som är goda... roligast.


Eftertanke: Tyskar och svenskar måste ha någon djupt rotad besatthet med hus. Först höll vi på med dessa husurnor, sedan pepparkakshusen och så Bauhaus och Ikea...


Lästips
O. ALMGREN 1912: En uppländsk bronsåldershydda. Fornvännen 1912: 132-151
(Om lerklining, husurnor och en inte helt övertygande 'hyddkonstruktion' de hittat)

S. SABATINI 2007: House urns: A European Late Bronze Age Trans-cultural Phenomenon. Gotarc Series B, Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet No 47; Göteborg 2007


Något mer imponerande pepparkakshus på Arkitekturmuseet...
Årets bidrag är inlämnade och prisutdelning sker söndagen den 14:e kl 14.00. Under några dagar till kan man titta in och se bidragen och kasta sin egen röst.

Andra bloggar om: , , , ,

måndag 8 december 2008

Hur man anställer en professor

Universiteten är en speciell värld, styrd av regler från både medeltiden och ett upproriskt 70-tal. Befolkad av akademiker, som har en förmåga att ta sitt arbete på största allvar - på gott och ont. Som student har man sällan någon djupare inblick i hur denna märkliga maskin hålls i rörelse, och faktum är att organisationen ibland är så labyrintisk att inte ens professorer vet hur de ska hitta rätt. Under de senaste åren har jag suttit som doktorand-representant i historisk-filosofiska fakultetens rekryteringsgrupp och fått en inblick i en av de mest besvärliga processerna på universitetet: att anställa ny personal. Rekryteringsgruppen består av dekanus för fakulteten, ett antal ledamöter i form av docenter och professorer, samt representanter från doktorander och studenter. Och en administratör som håller allt flytande genom att göra allt grovjobbet som att hålla koll på regler, korrespondens, schema och protokoll. Rekryteringsgruppen sköter förutom befodringsärenden (som man ansöker om på egen hand) även alla anställningar av forskarassistenter, lektorer och professorer - i stigande grad av huvudvärk. Eftersom kunskapen om hur denna process rent formellt går till även för många inom högskolorna tänkte jag berätta lite om hur det går till inom humaniora i Uppsala - andra fakultet och lärosäten kan ha delvis andra processer.

Om en tjänst godkänns för utlysning så hamnar alla inkommande ansökningar på gruppens bord. Först efter att sista ansökningsdagen gått ut kan man börja leta efter sakkunniga, eftersom dessa inte får vara i uppenbar jävsituation, såsom f.d. handledare eller deltagande i konkurrerande projekt. Att hitta personer som är helt fria från koppling är nästintill omöjligt och inte ens ett måste. Högre forskning är per definition en krympande ankdamm, och de sakkunniga ska vara framstående inom sitt område. Ju högre position som utlyses, desto högre krav på sakkunniga. Dessa är vanligen två, men i vissa fall (som forskarassistenter) kan man nöja sig med en, och ibland krävs det tre. Så var t.ex. fallet med lärostolsprofessuren i teoretisk filosofi som nyligen behandlades. Alternativ på sakkunniga föreslås dels från institutionen, dels från andra lärosäten. När den som primärt förslags av Stockholm avböjde så gick uppdraget till nummer två på listan. Men det visade sig då att ingen av de två sakkunniga hade svenska som modersmål och eftersom vissa av de sökande skrivit mycket av sin forskning på detta språk beslöt man att tillsätta en tredje som kunde täcka upp.

Det jobb en sakkunnig tar på sig är ganska knäckande - varje sökande anger 10 publikationer de skrivit eller medverkat i, varav flera kan vara böcker. Dessutom skrivs långa CV och ansökningshandlingar. Det första uppdraget är att sortera fram en tätgrupp om ca 3-5 personer, dvs få de sakkunniga att komma överens om vilka som ska kallas på intervju. Detta måste motiveras så det räcker inte med att skriva något bara om de man tycker är bra utan alla ska få åtminstone ett kort omnämnande. Det är fullt möjligt för de sakkunniga att samarbeta en del under denna fas, även om många väljer att inte göra det. Man kan t.o.m. samskriva delar av utvärderingarna. Vanligen ses denna del mest som ett preliminärt arbetsdokument, och den slutgiltiga formuleringen med en rankad tätgrupp brukar skrivas först efter intervjuerna. De sakkunniga kan hursomhelst ändra i sin text ända fram till sista inlämning. Ibland är tätgruppen uppenbar, i vissa fall kan de sakkunniga knappt komma överens om ett enda namn. I fallet med professoruren i filosofi var ett par namn förekommande hos samtliga, medan andra fördrogs mer av en eller två. Kompromissen blev att fem stycken kallades till provföreläsning och intervju. En av dessa valde dock att dra bort sitt namn från processen ett par dagar innan intervjuerna skulle hållas. Hon ansåg sig dåligt behandlad av en av de tre sakkunniga. Det hade varit mer logiskt att gå igenom intervjun och lämna in en officiell protest i samband med att ett beslut fattades, men hon valde nu att inte fortsätta och det var inget som rekryteringsgruppen kunde påverka.

Tänk er att organisera en sammankomst mellan fem olika sökande och tre sakkunniga från olika delar av världen, samt minst 5-6 st docenter och professorer i rekryteringsgruppen. Att hitta ett datum som fungerar för de flesta är magsårsframkallande. Det viktigaste är att allt sker på samma villkor för de sökande - antingen är alla närvarande, eller så intervjuas alla via videolänk. En av de sakkunniga för filosofi-professuren ansåg inte att han hade tid att ta sig över till Uppsala från Helsingfors och valde att delta via videolänk, och eftersom en av de andra sakkunniga också var i Helsingfors vid detta tillfälle valde han att sitta med där. En del kanske tycker det är märkligt att det bara var en sakkunnig som var fysiskt närvarande (hade flugit hit från USA). Det är olyckligt att två av de sakkunniga självmant valde att delta via video trots att de snabbt hade kunnat ta sig till Uppsala, men så länge ingen av de sökande behandlades annorlunda var det knappast orättvist. Tvärtom kan man ha vänt på resonemanget och argumenterat för att den närvarande sakkunniga var utesluten från den diskussion som onekligen pågick mellan de två andra.

Det är också viktigt att inse att inget beslutas i samband med provföreläsning och intervju. De sakkunniga får efter detta tillfälle ytterligare flera veckor på sig att färdigställa sin egen personliga utvärdering som nu ska ha en slutgiltig rankning. I fallet filosofiprofessuren fick samtliga sakkunniga dessutom möjlighet att läsa varandras första utkast med argument och värderingar innan denna sista fas inleddes. De kunde om de så ville direkt eller indirekt bemöta de andras argument för en eller annan kandidat. När deras sista utlåtande var inlämnade har rekryteringsgruppen ett avslutande möte. Vid detta möte deltar även prefekten för institutionen inledningsvis och får komma med synpunkter på ärendet. De sakkunniga kan antingen delta i egen person, eller via telefonkonferens som i fallet professuren (absolut vanligast). Medlemmarna i gruppen och prefekten får tillfälle att ställa följdfrågor, diskutera oklarheter och ge de sakkunniga chans att själva komma med förtydligande. Efter det avtackas de sakkuniga, prefekten avlägsnar sig och det är enbart rekryteringsgruppen som fattar ett beslut. Det beslutet ska utgå från de sakkunnigas bedömningar, intryck från intervjuerna, samt även från utlysningens formuleringar - så läs dessa med förstoringsglas. Om det t ex står att pedagogiska meriter ska ge företräde i de fall där vetenskapliga meriter är likbördiga - då gäller det som lagens bokstav. Om det istället krävs administrativa meriter så är det detta som gäller.

Antalet fall där de sakkunniga är överens om en toppkandidat måste vara få - jag har ännu inte upplevt ett enda fall. Så ofta får man se hur pass hög total rankning en sökande har, men även hur dennas meriter framställs i utlåtandena. Man kan inte bara plussa ihop poäng utifrån placering. I fallet med filosofi-professuren hade samtliga tre sakkunniga tre olika förstahandsval. Men samtliga tre hade också exakt samma person som andrahandsval, och vad som var än viktigare, samtliga var helt överens om att denna filosof var väl meriterad och på alla vis kompetent för posten. Om övriga personer var de ganska oense i sina bedömningar. I slutändan kan man se att den tredje sakkunnige som utsågs egentligen inte påverkade utfallet, men det var naturligtvis givande med hans synpunkter. Man kan bedömas som mycket strålande forskare utan att för den delen vara högst meriterad för en professur som innebär stora administrativa, personalpolitiska och nätverksbyggande åtaganden. Liksom att man kan vara en fenomenal lärare men sakna det forskningsdjup som meriterar en för ett lektorat.

Rekryteringsgruppen beslutar om vem de ska rekommendera för tjänsten och skriver ett protokoll där de formulerar detta. Beslutet fattas i fakultetsnämnden lite senare. Överklaganden och protester tillhör normen numera, så ärenden bollas fram och tillbaka medan rekryteringsgruppen skriver svar på mer eller mindre underbyggda klagomål. Alla utlåtanden från sakkunniga är offentlig handling som man kan begära ut, liksom flera andra steg i beslutsprocessen som mötesprotokoll osv. Vilket inte hindrar att de mest infekterade rykten ofta snabbt sprider sig inom de kretsar som anser sig blivit förfördelade, rykten med vissa delar sanning och en hel del missuppfattningar och felaktigheter.

I nuläget är Sara Heinämaa föreslagen som ny professor i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet. Som i så gott som samtliga fall av professorsutnämningar kringås detta av en storm av protester och överklaganden, något som man måste acceptera som en del i arbetet. Vad som däremot gör mig och säkerligen flera andra ledamöter både trötta och irriterade är att en hel del av de protester som lämnats in av höga akadmiker innehåller påfallande mycket fria rykten, felaktiga påståenden och rena påhopp på både sakkunnigas och ledamöternas heder och ära. Det är tyvärr den mindre trevliga aspekten av att ge någon jobb på en extremt liten och konkurrerande arbetsmarknad. Men så brinner vi för våra ämnen, och skam vore väl annat.


Andra bloggar om: , , ,

torsdag 4 december 2008

Döden och arkeologerna

Allt prat om döda kroppar gjorde oss hungriga och törstiga. Eftersists på Restaurang Kamarina. I mitten syns bland annat Mats Burström som nyligen blivit förordad till lektorstjänsten vid institutionen för arkeologi i Stockholm. (Foto: Åsa M. Larsson)

Gårdagen spenderades i Stockholm, i döda personers sällskap. Okej, via PowerPoint och inte på riktigt. En ovanligt stor och kreativ skara disputerade arkeologer som har sin tillfälliga hemvist på institutionen i Stockholm hade dragit igång en seminariedag kring angreppssätt på döden, begravningar och arkeologiska förhållningssätt till desamma. Utifrån detta hade de bjudit in en riktigt brokig skara talare, osteologer och arkeologer, medeltidare och stenåldersarkeologer, där jag kände mig synnerligen priviligierad att bli inkluderad. Vi vet alla att få saker är mer kittlande än döda kroppar och makalösa gravgåvor, och sanningen att säga är arkeologer inte det minsta immuna mot den lockelsen. Så tack vare det intressanta upplägget och den föredömliga organisationen blev det ett välbesökt seminarium.

Eftersom dessa extremt driftiga och effektiva människor (blir man sån när man disputerar) hade klämt ur oss skrivna texter redan innan seminariet och ansökt om tryckbidrag, så kommer troligen en publikation relativt snabbt under nästa år. Dagen inleddes med Anders Kaliff som talade ffritt kring problemen med, men också nödvändigheten av, medvetna antropologiska analogier när vi tolkar förhistorien. Fredrik Fahlander, som kommer börja som Forskarassistent i Stockholm i januari, diskuterade kring risken att vilja få ut allt för mycket information utifrån vartenda gravfält - från genus till etnicitet och social organisation - oavsett dess specifika potential (metod "Pizza Allt" i hans terminologi). Han tog också upp exempel på hur viktigt det är att komma ihåg att gravfält blivit till över tid, så man måste försöka utreda den kronologiska tillväxten innan man jämför äpplen med päron (eller salami med champinjoner...).

Ing-Marie Back Danielsson höll ett mycket intressant föredrag om rörelsen och ideologin bakom införandet av kremering som gravskick i Sverige under 1800-talet. Tydligen var Hans Hildebrand (framstående arkeolog), Gustaf Retzius (den fysiska antropologins Kossinna) och av alla människor Alfred Nobel drivande i Svenska Likbränningsföreningen (de bytte namn sen av någon anledning...). Retoriken berörde inte bara hygien och rationalitet, utan i hög grad emotionella texter kring en renare, mer ursprunglig och ädel gravform som praktiserades av våra förfäder under järnåldern och indo-europeerna innan dess. Nanouschka Myrberg berättade en hel del intressant om silverdepåer funna på gravfält och vad deras betydelse kan ha varit. Joakim Goldhahn har initierat nya unersökningar av en senneolitisk grav på Själland, Hvidegårdsmannen, där de kremerade benen vid nytt påseende av Caroline Arcini visade sig innehålla ben från flera individer varav ett barn.

Göran Tagesson och Kristina Jonsson berättade mycket intressant kring de medeltida och historiska gravarna i Linköping, där små men påtagliga förändringar i gravskicket inträffar i slutet av 1600-talet. De döda begravs i vanliga kläder istället för skrudar och får allt mer ofta personliga små gravgåvor med sig. Kristina berättade om de s.k. hasselstavar som påträffats i flera gravar vilka troligen använts för att mäta upp vilken storlek kistan skulle ha och som sedan ansågs farliga efter sin beröring med den döde. Caroline Arcini har samlat in alla exempel hon har kunnat hitta globalt av döda som begravts på mage, från paleolitikum fram i nutid. Hon diskukterade olika sorters föreställningar och orsaker som kan ha lett till att vissa begravdes på ett sätt som i de flesta kulturer anses vara vanärande eller abnormalt. Jag pratade om mina älskade gropkeramiker som strödde männsikoben omkring sig som vore de konfetti...


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 2 december 2008

Döden och Doktoranden

Igår skrev Peter Englund ett gripande inlägg på sin blogg om en period i sitt liv då han seriöst kontemplerade att avsluta sitt liv. Det är omöjligt för mig att återge ens en liten del av en text som med bara några korta paragrafer får läsaren att slungas mellan gråt och (ja) skratt och tillbaka igen. Jag är helt tagen av att han orkar och vågar öppna sig själv så mycket för en läsekrets som dessutom inte kan hållas på behörigt avstånd utan direkt kommentera det på hans blogg. Till skillnad mot en hel del självupptagna pseudokändisar säljer han inte sin historia till skvallerpressen eller framsidan på en kvällstidning. Han tar inte heller tillfället i akt att öka sin kulturella cred via ett vitt publicerat långreportage i en av dagstidningarna. Nästan som i förbigående, helt utan förvarning, öppnar han upp sitt återkommande mörker för sina läsare på nätet. För att han så vill och önskar, för att visa andra att de inte är ensamma när bråddjupet gapar under deras fötter. Obligatorisk läsning.

Döden ja. Jag har de senaste dagarna suttit och jobbat med ett föredrag jag ska hålla i morgon onsdag i Stockholm som en del i en seminariedag kring begreppen grav, individ och identitet. Jag ska prata om gravskicket inom den gropkeramiska kulturen (marina jägare-samlare, ca 3300-2300 f.Kr). Det har ofta framställts som ganska begripligt för oss nutida människor: jordbegravningar med personliga föremål, vuxna såväl som små barn på gravfält. Problemet är bara att det finns stora luckor i den här bilden. För det första verkar detta bara vara ett dominerande gravskick på Gotland och möjligen Öland, medan fastlandet saknar dessa gravfält - även om man tar med de sämre bevaringsförhållandena i beräkningen. För det andra är inte ens de gotländska gravarna alltid särskilt enkla - en stor andel skelett saknar delar såsom skalle eller fötter. Sentida eller dåtida störningar kan inte förklara detta i den mån arkeologer tidigare trott.

Vad som möter oss på en stor del av de gropkeramiska lokalerna är inkompletta skelett, bensamlingar med delar från flera olika individer och spridda människoben, brända och obrända, i kulturlagret. På vissa platser finns spår av att benen rensats från kött innan de kremerats. Ben från hund och säl förekommer ofta i samband med dessa människoben. Det är tydligt att gropkeramikerna hanterade sina dödas lämningar på sätt som instinktivt förefaller oss i ett judeo-kristet, industriellt, "rationellt" samhälle som märkligt och t.o.m. lite oroväckande. Där vi sätter individens integritet centralt, och återspeglar det i vår bild av den ideala graven (vi kan diskutera gravlundarnas tillblivelse vid ett annat tillfälle), så verkar helt andra principer ha gällt för dessa kust- och ölevande människor.

Om någon vill ha ett trevligt tips inför söndagen (081207), och befinner sig i närheten av huvudstaden, rekommenderar jag att ni tar er Tid för Forntid - arkeologiska institutionens öppna föreläsningsserie för allmänhet och arkeologer tillika. På söndag kl 14 ska min f.d. osteologkurskamrat Carola Liebe-Harkort berätta om vad mer man kan lära sig av att skåda forntidens människor i munnen - bokstavligt talat. Munhälsa under järnåldern är dagens ämne och jag tror nog att det kommer vara ett och annat sedelärande foto på extremt kariesdrabbade tänder om ni vill skrämma era ungar till att borsta tänderna bättre... Tänder är faktiskt så informationsrika om kostvanor, arbetsuppgifter, hälsotillstånd under uppväxten och t.o.m. släktskap att de utgör nästintill en egen underspecialisering inom osteologin.


Andra bloggar om: , , , ,

måndag 1 december 2008

Moralpanikens väktare

Debatten om var gränserna går för upphovsrätt och kopieringsrätt, och hur dessa skiljer sig från äganderätten, kommer utan tvekan att bli en av de mest långlivade och infekterade i min levnadstid. Inte minst eftersom den dels hålls igång av människor som verkar missförstå både grundläggande begrepp och hur internet fungerar, dels för att tekniken att sprida saker digitalt har medfört både ökade möjligheter men också helt unika inskränkningar som inte tidigare varit möjliga. Även om jag gärna personligen ser en mer öppen inställning till digital spridning, och i grund och botten tror att det t.o.m. kan vara givande i längden för skaparna, så förstår jag och sympatiserar med de yrkesgrupper vars inkomst beror på viss kontroll över spridning. När det gäller att kunna betala hyran och semestern och ungarnas julklappar har man rätt att vara emotionellt involverad. Tyvärr drivs frågan med penseldrag så breda som en mindre stad och färgerna är sällan andra än svart och vitt.

För forskare och universitet är den hysteriska upphovsrätts-lagstiftningen en extrem ny form av inskränkning i förmedling som inte tidigare existerat. Rätten att använda illustrationer och bilder i undervisning eller vetenskapliga publikationer kringsnärjs av snåriga regler och aggressiva hot om dyra böter. Lobby-grupperna driver detta i den kommersiella publiceringens syfte och i rena hastigheten drar de med sig alla annan publicering/förmedling. I en tid då kunskap och information för första gången kan delas demokratiskt och globalt, bortanför en priviligierad intellektuell elit i Västvärldens storstäder, så arbetar marknadskrafterna hårt för att motverka detta - med benägen naiv hjälp från kultur-eliten.

I förra veckan ondgjorde sig skaparna av filmen "Låt den rätte komma in" så till den milda grad över nedladdning på nätet att de hotade lägga av med att göra skattefinansierad film (trodde de verkligen att den småbarnsreaktionen skulle generera annat än gapflabb?). Mårten Blomkvist, som jag vanligen både uppskattar och respekterar, skriver idag en krönika i DN Kultur där han faller i den ena självgrävda gropen efter den andra.
I debatten har frågan om ideell upphovsrätt, rätten att bestämma över hur ens
material presenteras, nästan kommit bort. Är det konstigt om filmare och
artister själva vill avgöra med vilka de ska samarbeta?

Bestämmer filmare över vilka videobutiker som får hyra ut deras material - har de kollat att alla ICA-butiksägare är moralens väktare? Har de rätt att bestämma vem som distribuerar filmer utomlands? Numera kan de inte ens bestämma vem som distribuerar inrikes efter det att SF tagit total monopol på marknaden... Vissa val har en del ibland, om de har status nog att ställa till ett ordentligt bråk i kultur-bilagorna, men de flesta som är inblandade i att göra en film har mycket litet till absolut intet att säga till om.
The pirate bay, förmodligen den största centralen för illegal fildelning,
opererar utan etiska standarder. För några månader sedan dök där upp länkar till
polisbilder på barnen som mördats i Arboga. När fadern bad att länkarna skulle
tas bort svarade Pirate bays representant: "Det var ett jävla tjat. Nej, nej och
åter nej."

Här blir jag riktigt förbannad på Mårten, för hade han hängt med ens en bråkdel i debatten runt detta hade han aldrig skrivit något så dumt och faktamässigt felaktigt. Jag rekommenderar alla som vill höra den andra sidan att läsa hela Peter Sundes inlägg på hans blogg, som nåddes av moralpaniken på Island där han var på semester. En moderator på plats blir översvämmad av en stor mängd mejl varav ett kommer från Arboga-pappans sambo, som inte meddelar vem hon är, och moderatorn i ett svagt ögonblick av irritation över mejlbombningen kring en helt laglig länk till ett juridiskt allmänt tillgängligt material, svarar ohövligt. Dåligt skick - javisst, rätt till en ursäkt - så klart. Tabloid-hysteri och moralpanik - utan tvekan. Särskilt som det var kvällspressens "avslöjande" om länken som gjorde att nedladdningen tog fart till att börja med. Jag upprepar, förundersökningsrapporten från åklagaren var allmän handling, ej skyddad och dess spridning till allmänheten var helt laglig. Dessutom - Pirate Bay lade inte själv upp den, utan en person med en egen dator där rapporten fanns på hårddisken, använde sig av deras tjänst för att ange en länk via vilken andra intresserade kunde ladda ned rapporten till sina datorer. Inga bilder låg ute för beskådande på nätet - annat än om någon enskild okänslig idiot valde att göra så på sin hemsida, vilket man knappast kan anklaga Pirate Bay för. Möjligen advokaten som var dum nog att inte anhålla om att få skydda fotografierna.

Som sagt, fildelningens olika aspekter kan och bör diskuteras, kreatörer ska ha möjlighet att tjäna pengar på sina alster. Men den oinsatta, felaktiga, översittarmoral som en hel del inom media och kultursverige för närvarande gör sig skyldiga till i sina myspysiga salonger är rent ut sagt pinsam och syftar bara till att skapa ett än värre skyttevärnskrig.

Månadens Bloggtips: Min gode vän Micke Nordin har i november påbörjat en egen blogg där han bland annat lär ut hur wiki-programmet kan användas och skräddarsys, om fri programvara som Ubuntu och behovet av Open Access i allmänhet. Läs gärna hans inlägg om den aktuella fildelningsdebatten.



Andra bloggar om: , , , , , ,

söndag 30 november 2008

Drivkraften är nyfikenhet - i alla tider

Genetiken i allmänhet är en ung vetenskap befolkad av en hel del mindre seriösa forskare som genom vår stjärnögda tro på dess potential kan skapa en hel del förödelse. Så när det kommer fram forskare som är eftertänksamma, begåvade, insatta och framförallt otroligt intelligenta då ska vi alla göra vårt bästa för att stödja dem. En sådan person är Svante Pääbo. En gång för länge sedan började han läsa Egyptologi i Uppsala, men hoppade av för de lyckades göra det så extremt tråkigt (grammatik utan dramatik...). Det blev medicinstudier istället, som kanske kunde betala sig i framtiden. Men fascinationen och intresset för förhistorien bar han med sig och lyckades vid sidan av de "riktiga" forskarstudierna tjata till sig lite rester av mumier och fick fram det första säkra DNA från så gamla mänskliga kvarlevor. Resten, som de säger, är historia.

Aldrig en att vila på sina lagrar, numera är Pääbo involverad i ett stort forskningsprojekt för att få fram DNA ur neandertalare-ben och undersöka hur pass besläktade vi är, men också vilka gener kopplade till olika kognitiva egenskaper som förekommer hos båda resp bara ena arten. Dagens DN Vetenskap har ett heluppslag med en riktigt bra artikel om detta projekt. Vad jag alltid uppskattat hos Pääbo är hans genuina passion för källkritik - när andra forskarlag spottade ur sig DNA-sekvenser som visade sig innehålla mestadels gener från labbpersonalen eller musietjänstemän, så var metoder att överkomma kontaminationsrisken Pääbos främsta fokus. Jag tror det beror på mer än bara att han är en god vetenskapsman - han är genuint intresserad av att VETA - inte bara göra sig en karriär. Hans sista ord i artikeln belyser just detta: "[D]rivkraften för oss är nyfikenhet..."
Bloggen Anthropology.net har en live-blogg från en nyligen hållen konferens om mänskliga genomet där Pääbo var en av de inbjudna talarna.

Många forskare har under det senaste århundradet velat fokusera på aggressivitet, maktkamp och dominans som viktiga (manliga) faktorer i utvecklingen av mänskliga samhällen. Den ideologiska bakgrunden till detta tänkande är ganska uppenbar, men behöver naturligtvis inte vara fel för det. De senaste årtiondena har dock börjat föra med sig mer intensiv uppmärksamhet kring människans minst sagt unika sociala färdigheter - det faktum att vi har empati, vill umgås i grupp, kan samarbeta och kommunicera även komplexa idéer med ganska små medel. Pääbo tar själv upp det i intervjun - till skillnad från många genetiker har han inte blivit så förblindad av alla träden (generna) att han inte längre ser skogen (mänskligheten). Även om jag rent personligen skulle tycka att det var både intressant och roligt om det visade sig att vi idag har gener kvar från neandertalare, så kanske det är lika bra om Pääbos forskargrupp visar att de två arterna aldrig lyckades få fertil avkomma. Annars kan jag se framför mig hur människor testas för att vara mer eller mindre "primitiva" av samma oetiska företag som idag ska ge dig svar på hur pass mycket "viking" du är genetiskt.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 28 november 2008

Det arkeologiska bagaget

Få ämnesutövare är mer kritiska och tvivlande över sig själva än arkeologer - vi verkar ofta göra mer för att ifrågasätta vår existens än någon annan observatör utifrån. Samtidigt är denna djupa ångest delvis en kvarleva från Den Stora Teoretiska Krisen på 1980-talet och denna börjar klinga av allt mer i leden - iallafall hos de yngre generationerna. Självkritik som medel är bra, självkritik som mål är bara destruktivt.

Geologer och paleontologer som studerar äldre tider och ställs inför samma fragmentariska och problematiska källmaterial kan åtminstone luta sig ganska ordentligt på de naturvetenskapliga metoder som utgör deras grund - de studerar fysiska och biologiska processer. Arkeologer studerar människor från de första Homo sapiens och vad som skedde när kulturen tog överhanden mot naturen. Även om vi kan och bör dra in mycket naturvetenskap, från osteologi till genetik, från georadar till pollenanalyser, så är dessa bara ytterligare pusselbitar att använda för att hjälpa oss i vårt egentliga syfte: att utreda olika samhällsformer, nätverk, trosuppfattningar, konflikter, förändringar och personliga öden. Förhoppningen är att genom att vi kommer till bättre insikt och förståelse om den variation och komplexitet som alltid förekommit hos människorna, liksom den allmängiltighet som den mänskliga erfarenheten ändå har, så kan vi bättre förstå och respektera och argumentera med de människor vi möter idag.

Under mina första veckor som arkeologistudent på 1990-talet stegade Stig Welinder in i klassrummet och spände ögonen i oss och ställde Frågan: Varför ska man hålla på med arkeologi, varför ska samhället bekosta denna märkliga syssla? Vi studenter skruvade på oss och sneglade på varandra. Argument som "kul", "spännande" och "roliga prylar" verkade liksom inte riktigt duga som svar. Stigs svar var följande: Förhistoria handlar om att ha ett tidsperspektiv. Om man inte kan föreställa sig en tid flera tusen år tillbaka kan man inte heller föreställa sig en framtid flera tusen år framåt, eller ens några hundra. De val vi gör idag är ofta baserade på rena nutidsprioriteringar, vi planerar knappt för våra barnbarns tid på jorden, och det får katastrofala konsekvenser.

Jag tillbringade gårdagen i Örebro hemma hos Gunlög Graner, som också var närvarande i det där föreläsningsrummet när det begav sig 1993, i samtal med Stig. Han har blivit ombedd att bidra med en artikel till en volym som ska diskutera stenåldersarkeologin, dess varande och eventuella framtid, och han har bett mig och Gunlög (UV Bergslagen) att bidra med våra perspektiv. Det märkliga med Stig är att man kan sitta en hel dag och diskutera allt från vetenskapshistorik, fornminneslagen, grävmetodik och ontologisk teori utan att det blir varken tråkigt eller tröttsamt.

Tidsdjupet var något som jag fick med mig i benmärgen från arkeologi-studierna. Liksom all insikt är den en förlorad oskuld som aldrig kommer åter, 10.000 år verkar inte längre vara en lång tid för mig - tvärtom känns det futtigt kort. Så om jag skulle ge ett enda argument till vikten av att lära ut förhistoria i skolan, uppmärksamma det i daglig media och lägga ned miljoner på utställningar och utgrävningar så är det detta: Det ger oss insikt om att vår tid på jorden har en lång komplex och nyanserad historia - allt annat än enkelspårig och mekanisk - och att denna långa id räknat i mänskliga generationer ändå är så kort, så tillfällig. Vill vi att den ska bli mer än en global ögonblinkning får vi nog börja fundera på konsekvenserna över våra handlingar i ett längre perspektiv.

Glaciärerna i Himalaya smälter.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 25 november 2008

Typologi över en åhörarskara

I mitt förra inlägg skrev jag lite om hur svårt det ofta kan vara att nå fram till barn men särskilt ungdomar under en guidning. Det finns faktiskt vetenskapliga studier som visar att människor i puberteten tappar en viss grad av rent instinktiv empati och social kompetens som de hade i barnaåren... Nåt med hormonerna gissar jag.

Att guida vuxna är ju generellt sett enklare, de flesta är artiga och uppmärksamma även om de tycker guidningen är lika givande som att studera hur blött papper torkar. Ävenså är det många med mig som tycker att det mest givande som finns är att guida just barn, för de ställer de där frågorna som nästan ingen vuxen vågar. Jag har framförallt guidat vuxna i samband med visningar av grävningar och det finns ett antal personlighetstyper som nästan alltid brukar dyka upp - och de är i 999 fall av 1000 män:

Skämtaren. Tar på sitt ansvar att liva upp stämningen med lite roligheter, vilka alltid inkluderar hans unika underfundigheter som säkerligen uttalades redan på världshistoriens första utgrävning i Herculaneum 1738 och som har hängt med sedan dess. Klassiker inbegriper "Har ni hittat nåt guld då?" och "Ni arkeologer har visst en karriär i ruiner." Brukar ibland ha med sig rekvisita såsom konstigt formade stenar, järnskrot eller turistsouvenirer från Grekland/Egypten som han försöker sätta dit arkeologen med genom att påstå att de hittats i gravar eller dylikt på hans tomt.

Besserwissern. Företrädesvis i 50-årsåldern och uppåt, unga resp. kvinnliga guider ökar markant risken att han tar minsta chans att avbryta/rätta. Besitter ofta en imponerande om än något föråldrad kunskapsmängd som han absolut måste se till att alla andra förstår att han har. För att alla ska vara riktigt på det klara med att han bara är där för att 1. han hade inget bättre för sig just nu; 2. hans goda vänner insisterade på att lyssna på detta - så tar han dessutom många chanser att vända sig till andra i sällskapet (helst kvinnor) och i fullt hörbart mumlande fylla på med förklaringar, detaljer eller fakta som guiden ännu inte hunnit komma till. Försöker gärna "sätta dit" guiden med specialistkunskap från en eller annan favoritpublikation och lyssnar sällan eller aldrig till svaret - särskilt inte om han blir korrigerad.

Sockenkramaren. En på många vis härlig karaktär som kan driva den mest balanserade arkeolog till vansinnets gräns. Denna gubbe vet allt som hittats och skrivits om sin socken sedan Olof Rudbeck stannade för ett stop öl i trakten 1674. Har kopior av brevväxling mellan Sigurd Curman och den lokale folkskoleläraren som han citerar fritt ur. Ofta en begåvad inventerare som hittat hälften av de registrerade fornlämningarna i trakten och f.n. inbegripen i juridisk strid med RAÄ för att få ytterligare 27 rotvältor registrerade som fångstgropar. Få personer är så fruktade deltagare i en guidningsgrupp, för ingen arkeolog i världen kan leva upp till hans höga krav på beläsenhet. Undviks enklast genom att stiga över den osynliga sockengränsen, för även om ett gravfält klyvs mitt itu av denna så är gravarna på "fel" sida helt ointressanta...

Pseudoforskaren. Antingen dyker han upp med slagruta och ska hitta currylinjerna som pekar ut var stenålderstemplet låg (ingen överdrift - jag har mött honom). Eller så har han packat bilen full med bevis på att Birka/Gamla Uppsala/Atlantis/Gestilren låg just här och inte på den plats som elitens nefariska konspirations-sammansvärjning vill göra gällande. Varierar från harmlös och genuint trevlig prick, till svavelosande rättshaverist.

Vårt liv skulle verkligen vara tristare och mindre händelserikt utan dessa entusiaster.


Andra bloggar om: , ,

måndag 24 november 2008

Att guida är att dö en smula

Det finns få saker som är mer skräckinjagande, förnedrande och givande än att guida ungdomar och barn runt en utställning eller en utgrävning. Jag brukar alltid vara både svettig och skakig när det är över. Att lägga fram sina innerligt omhuldade tolkningar inför 200 professorer framstår som oändligt mycket enklare, för där vet man åtminstone att intresset finns och kan inleda utifrån en gemensam kunskapsgrund.

I min ungdoms dagar (*nostalgisk suck*) som student på arkeologen i Uppsala tog jag ibland hand om guidningar på det lilla museet som låg i andra halvan av Gustavianum. Denna underbara/hopplösa byggnad som på den tiden innehöll institutionerna för arkeologi, antiken och egyptologi, samt trevligt nog små museer till var och en. Utställningarna var små och enkla och främst tänkta som ett studiehjälpmedel för studenterna. Men dåvarande professorn Bertil Almgren hade faktiskt engagerat sig i den nordiska delen och piffat upp den med uppstoppad säl, stenåldersvyer och rekonstruktioner av valsgärdekrigarnas utrustning. De senare var väl inte helt korrekta, men behölls delvis därför som ett lärorikt exempel på vikten med att testa idéer i verkligheten som verkar bra på pappret. Då och då kom skolklasser och blev guidade. Dels lågstadieelever i 3:an, dels högstadieelever i 8-9:an. Jag lärde mig snabbt att föredra 9-åringarna och förtvivla över tonåringarna.

Småttingarna var en utmaning att hålla ihop i en klunga, men de var ofta nyfikna och frågerika. Intressant nog märkte jag snart att barnen från de mer välbärgade områdena i långt större utsträckning krävde att få veta det monetära värdet på flintyxor och järnsaxar ("att veta priset på allt, men värdet på inget" för att citera Wilde). Tonåringarna var vanligen lika kul att guida som att baxa ett lass med hö uppför en brant backe med bara händerna. Antingen kaxiga attityder eller total tystnad och tom blick. De som mot förmodan ställde frågor lyssnade sällan på svaren. Men det vara bara att streta på och hoppas att någon av de tystlåtna/kaxiga innerst inne fann något givande med upplevelsen och bar det med sig. Vi hade inte så mycket att arbeta med i vårt lilla museum, men kunde åtminstone låta dem känna på lite äkta stenåldersföremål när guidningen var över - jag betvivlar inte att detta och den sönderklappade sälen var 99% av behållningen. Alla försök att justera små delar av utställningen vittrade sönder under professor emeritus Almgrens stålblå blick...

Vi tvingades flytta från Gustis i slutet av förra seklet och huset gjordes om till museum helt och hållet, Almgrens gamla utställning fick till slut nedmonteras. Numera finns enbart Valsgärdematerialet utställt, fast långt mer proffsigt. Jag har inte guidat på museum sedan mitten av 1990-talet, men allt kom tillbaka som en mental störtflod när jag läste Antonia Baumerts plågsamt ärliga och roliga inlägg på K-bloggen om våndan av att introducera Fornsök för ett gäng niondeklassare. Bilden som inleder inlägget är bara den värd att bevaras till eftervärlden! Hon efterfrågar personliga erfarenheter och allmänna tips om vad en stackars kulturarbetare ska göra för att banka in lite fornminnes-entusiasm hos tonåringar... Det kan vi alla behöva.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,