Helgad afton - kort historik

Vår första pumpa-kille. Nästan lika snygg som Lasses, som har intressant att förtälja om vissa gotiska pumpa-dyrkande förfäder...

Det finns inget nytt under solen. Ritualer är ett strålande exempel på detta, för de är både fantastiskt varierade och makalöst likartade oavsett tid, plats och kultur. Årstidernas växling, tidens gång, människors olika faser från födsel till död - detta brukar ritualiseras på ett eller annat sätt i de flesta samhällen. Vad som får störst fokus och hur det framställs och symboliseras är det som skiljer sig åt. Det finns hyllmeter efter hyllmeter med vetenskaplig litteratur kring hur det kan komma sig att människan kan vara så upfinningsrik och så regelstyrd på en och samma gång.

Höstens slut uppmärksammades av de brittiska kelterna i deras Samhain då boskapen återvände från sitt sommarbete och de döda återvände till hemmet. Eldar tändes för att förnya härdens flamma och under några darrande timmar fanns ingen mur mellan de dödas värld och de levandes. Varje ockupationsmakt som är någorlunda framgångsrik vet hur viktigt det är att både respektera lokala sedvänjor och samtidigt påföra sina egna ideal. Romarna var osedvanligt smarta på den punkten. När de invaderade brittiska öarna förde de fram sin egen Feralia-festival för de döda och sin skördefestival till gudinnan Pomonas ära som snarlika alternativ och de olika riterna sammanflätades.

De kristna kyrkofäderna var inte dumma de heller (vilket verkar vara mer än vad man kan säga om en del av de nutida). Påven Bonifacius IV i början av 600-talet tog över den mycket populära Feralia-ceremonin genom att göra den till martyrernas och helgonens högtid: Allhelgona. Den helgade aftonen innan blev alltså Hallow eve. Lustigt nog blev Halloween under reformationstiden i Storbritannien en ganska sekulär högtid. De puritanska kolonisatörerna i USA var strikt förbjudna att hålla på med sådan papistisk-hedninsk avgudadyrkan, men deras skördefester smög in både en och annan detalj från Halloween efter hand. Ett lyckat koncept dör inte så lätt. Med irländska immigranter på 1800-talet tog firandet fart igen och växte bortom all sans och reson. Irländarna hade skurit ut ansikten ur rovor och tänt ljus i dem, men fann snabbt att pumpor var bra mycket mer lämpade.

Jag har inget emot lite Halloween-firande i Norden, så länge jag slipper den värsta kommersiella hetsen. Den har sina självklara traditioner och faller sig väl i höstmörkret. Lucia är ett firande av en scicilliansk katolsk martyr införd via Tyskland på 1800-talet och blev poppis för runt ett sekel sedan just pga rent kommersiell packetering av tidningsutgivare. Om vi kunde ta den till våra hjärtan borde vi kunna bereda lite rum åt den Helgade aftonen. Bara vi inte ger upp påskkärringarna - då emigrerar jag!

Läs mer på Encyclopedia Britannica

Läs även andra bloggares åsikter om religion, halloween, allhelgona, samhain, feralia, romarriket, kelter, ritual, riter, historia

Vad häller de i vattnet i DN-skrapan?

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta eller börja knapra valium. Visserligen är ju topplistor ett enkelt nöje för media att fylla spaltmeter och väcka diskussion, så man ska inte ta så allvarligt på det. Journalisterna Niklas Ekdal och Petter Karlsson ska i dagarna komma ut med en bok över de genom tiderna 100 viktigaste svenskarna. Topplistan presenteras i DN. De flesta namnen känner vi igen och så är det lite extra med en del historiska politiker som alla kanske inte kommer ihåg från grundskole-klasserna i historia.

På plats nummer 13 finner vi

13. Oden, Hövding, 170–240
I ett millennium har den kristna propagandan gjort sitt bästa för att
förvandla Oden till enbart en mytologisk gestalt. Men omfattningen av den
religiösa kult som en gång hade vårt land i ett sådant grepp, blir hart när
omöjlig att begripa om det inte bakom ligger ett korn av historisk sanning. Oden
var en hövding som för ungefär 1 800 år sedan bröt upp från sitt hem vid flodens
Dons utlopp, norr om Svarta havet, för lukrativare framtidsutsikter i ett
efterblivet nordlig land.

Om herrarna i fråga behagar skämta så lyfter jag på hatten - hysteriskt kul! Men det verkar tyvärr vara helt seriöst skrivet och framställs som ett ovedersägligt faktum. Jag dunkar huvudet i skrivbordet ett par gånger och inser att kombinerat med Malin Siwes surrealistiskt sjaskiga påhopp på Hanna Löfqvist på Ledarsidan så fortsätter DN att arbeta hårt för att underminera alla argument att riktiga journalister innebär en kvalitetsstämpel. Är det inte läge för de intelligenta utövarna av detta yrke som fortfarande finns kvar på en del positioner på DN att börja planera en utbrytar-tidning? Fortsätter det på den här vägen kommer de tvingas smita in till jobbet källarvägen med huvorna neddragna runt ansiktet och arbeta under synonymer.

Gissar att nummer 1 på deras efterföljande bok om de 100 viktigaste människorna i världen kommer att vara Adam. Viktigaste japanen blir solgudinnan Amaterasu som var anmoder till hela den japanska kejserliga dynastin. För att inte tala om Osiris...

Läs även andra bloggares åsikter om media, journalistik, historia, religion, Oden, Malin Siwe, Hanna Löfqvist, DN

Gravar för de levande

Som en liten fortsättning på föregående inlägg om Verelius grav så kan jag ta upp lite mer om anledningarna till att Gamla Kyrkogården är en så fruktbar diskussionsplats för arkeologistudenter rör förhållandet samhälle - grav. Gravar har alltid varit en av de allra främsta källorna för arkeologer att ösa ur när man diskuterar kultur, ideologi, förändring, religion och status. Många teorier och modeller har under århundradet manglats fram för att hjälpa oss uttolka alla dessa aspekter av det levande samhället ur det döda. Många fallgropar och återvändsgränder har också upptäckts efter hand.

På 70-talet gillade man att göra regelrätta beräkningar av tidsåtgång och arbetsinsats för att avgöra vilka av de döda som varit viktigast för samhället, och även för att studera i vilken mån stratifiering och hierarkier förekommit. Vilket fungerar i vissa fall, men kan ge spektakulärt felaktiga resultat vid andra tillfällen. En viktig insikt som tog överhanden var i den mån samhället väljer begravningsseden som ett tillfälle då man projicerar inte så mycket samhället som det ÄR, utan dess IDEAL. Ta seden inom judisk-kristen-muslimsk tro att alla är lika inför döden och inte kan ta med sig något in i himlen. Vilket ibland skapar gravplatser som verkar mycket jämlika, trots att det kan ha funnits extrema sociala skillnader i livet. Lika intressant är det när sagda jämlikhetsideal ändå eroderas under påtryckningar av intressegrupper inom gemenskapen som inte helt kan låta bli att utmärka sina dödas sista viloplatser lite extra... Trots att religionen säger att det är både meningslöst och felaktigt.

Så det är ingen enkel matematik att lista ut hur gravseden förhåller sig till både verkliga och ideologiskt maskerade realiteter. Sen är det den extremt viktiga insikten att en grav inte i första hand är till för den döde, utan för de efterlevande. Med undantag av enstaka faraoner som påbörjade sina gravmonument medan de var i livet, är vi alla beroende av de efterlevandes beslut rörande gravsättning och ceremonier kring denna. Även om vi lämnat noggranna instruktioner kan vi bara hoppas att de efterlevs - och även faraoner fick finna sig i att bli summariskt avhysta sin nogsamt planerade sista viloplats om efterföljaren hade ett horn i sidan till dem.

Verelius gravsten restes först 16 år efter hans död. Den som beställde och designade den var den äldre Rudbeck som säkerligen hade mer än en anledning till denna vördsamma hyllning. Dels var det säkert ett uttryck av tillgivenhet för en beundrad mentor (vill jag tro iallafall). Men minst lika mycket handlade det nog om att befästa Rudbecks position som Verelius efterträdare inom de ganska nyligen etablerade studierna av forntiden och Gamla Uppsala. Men det var även en stark materiell symbol för kopplingen mellan den nutida makteliten och förfäderna som skapat de ursprungliga runstenarna som ännu gjorde sig påminda överallt i Mälardalen.

Verelius grav säger bara lite om honom själv, men desto mer om de som reste monumentet, deras anspråk och självbild, och det samhälle de levde i som endast nyligen befäst sig som en fristående och självständig nation inom världspolitiken.


Andra bloggar om: arkeologi, grav, begravning, kyrkogård, religion, Uppsala

Med tanke på tingen

De flesta tycker att det kan vara kul att se glittriga guldsmycken och maffiga svärd - det krävs inte mycket övertalning för att få folk att uppskatta den delen av arkeologi. Men praktvapen och metallsmycken utgör bara en liten procentandel av de enorma mängder andra saker som arkeologerna med envis iver släpar in från diverse förhistoriska bondgårdar, slaktplatser, åkrar och hantverkslokaler. Under de senaste 100 åren, då arkeologin växte fram som sitt eget ämne (första professuren i Sverige instiftades i Uppsala 1914), har även arkeologer då och då diskuterat om det är värt att behålla allt skrot, alla järnnitar, krukskärvor, kvartsavlag och brända ben.

Det fanns faktiskt framskridna planer på att samla ihop alla brända ben och dumpa dem i en container i Stockholmsfjärden på 1950-talet. Ingen information kunde ändå fås ut av dessa fragment resonerade man. Tack vare en snabb och rådig insats från Nils-Gustaf Gejvall, svensk osteologis fader, som i några väl underbyggda publikationer visade just hur mycket som faktiskt kunde utläsas av benen, så skrinlades de planerna. Tur det, när vi i nuläget vet en hel del inte bara om hur man bestämmer art, ålder och i vissa gynsamma fall även kön på benen. Sedan 1990-talet vet vi också hur man ska gå tillväga för att C14-datera dem, ett enormt framsteg. Som en del av min avhandling undersöker jag hur man utifrån sprickorna och fragmenteringens utseende kan komma fram till en hel del om huruvida de brändes färska, omgivna av mjukdelar, eller om de var rensade och t.o.m. uttorkade innan de brändes.

Varför kan det vara intressant? Dels för att avgöra detaljer kring gravritualerna, för i en hel del kulturer väljer man att låta en längre period gå mellan dödsögonblicket och den slutgiltiga kremeringen/begravningen. Sådana sekundära begravningsriter är ofta ett led i att samla ihop en större sammanslutning av släktingar och allierade, som med dåtidens kommunikationsmedel inte kunde dyka upp på bara ett par dagars varsel. Minst lika viktigt är att studera om djur som ingår i många gravar har dödats i anslutning till begravningen, eller om man har bränt matrester vilka ingått i begravningsmåltider. Allt detta är små, viktiga detaljer som kan ge oss lite mer kött på benen när vi försöker förstå svunna kulturer och seder.

Om man bara hade skriftliga källor att gå på under järnåldern, dvs de mer eller mindre påhittiga romerska skrönorna av Tacitus och gänget, så skulle vi ha lämnats med intrycket att folken norr om romarriket inte kände till jordbruk och varit helt isolerade fram till dess ett gäng romerska centurioner började spöa upp dom. Tack vare arkeologin vet vi att man odlat i över 3000 år innan dess, att det funnits omfattande kontaktnät över hela Europa och långt in i Eurasiska områden under årtusenden. Vi vet också en helt del om vilka konsekvenser de framförallt militära kontakterna med en aggressiv och centralstyrd makt fick i Skandinaviska områden. Hur seder och ekonomi ställdes om och förändrades, men också hur de nya intrycken omtolkades och justerades för att passa in med tidigare etablerade strukturer. Vi vet också att denna sortens förändringar, kompromisser, omtolkningar, feltolkningar, konflikter, kreativa lösningar etc har pågått sedan de första paleolitiska invandringarna till Nordeuropa.

Men vi lever inom en kultur som av historiska skäl värderar ord och text som det högsta av intellektuell utveckling - man ska frigöra sig från det materiella. Så när en del inom kulturarvssektorn uttalar sig nedsättande om arkeologer som "bara studerar pilspetsars utbredning i socknar", så blir jag både trött och förbannad. En bra studie av materiell kultur är i grund och botten en studie i mänsklig kultur och förändring över tid. Är pilarna för jakt eller krigföring? Är de intern innovation eller har man påverkats av någon annan regions pilformer? Hur tillverkas de? Järnsmide är inget man lär sig på en eftermiddag. Var kommer råvarorna ifrån, vem har kontroll över handeln, vem har kontroll över smeden, vem får bli en smed, hur decentraliserad/centraliserad är tillverkningen? Vilka fick äga dessa vapen, var de viktiga i gravritualen, offras de åt gudomar eller behålls de systemet?

Inte förrän man har börjat svara på dessa frågor, kan man börja svara på de mer övergripande som hur makt befästes, hur samhället organiserades, vilka religiösa föreställningar som fanns, hur man reagerade på utvecklingar inom angränsande områden, osv, osv.

Jag har aldrig mött ett ting som inte givit upphov till tankar. Men jag har stött på många tankar som gett upphov till ingenting.

Delar av kremerade lårben från människa, funna i en grop på en gropkeramisk boplats i Västmanland. Lämningar från minst fyra individer och en hund hade lagts ned i den lilla gropen. Det övre lårbenet kommer från en kropp som definitivt kremerats nära efter döden. Sprickorna är välvda och har böjts av inåt, med viss deformering av benet till följd. Det undre har mer raka sprickor, vinkelrätt in mot benets mitt. Det benet borde åtminstone ha kremerats först efter det att mjukdelarna försvunnit (eller rensats bort). Med andra ord verkar man ha kremerat och begravt en del individer tillsammans, som dog med visst intervall emellan sig. (Foto: Åsa M. Larsson)

Andra bloggar om: arkeologi, kulturarv, osteologi, järnålder, materiell kultur, religion, ritual, stenålder, vetenskap, forskning

Midsommar - några reflektioner

Vårt midsmommarfirande blev avslappnat detta år. Vi stannade hemma och reste masten på båten istället för att resa den blomsterprydda fallossymbolen käckt förklädd till kristen symbol. Kontrasten mellan midsommarfirandet och midvinterfirandet, dvs julen, är ganska intressant. Båda är vagt överlappade av kristen liturgi för att anses rumsrena, har kombinerats under de senaste 100-200 åren av olika seder från andra länder, såsom Tyskland, Holland, England, USA, injicerats med anabola steroider från marknadskrafterna ("ni har väl köpt 7 sorters sill?") och är till syvende och sist mest en ursäkt att träffas, äta massor av mat och dricka allt för mycket alkohol. Nu som då.

Den stora skillnaden mellan dem, i Sverige i modern tid, är kanske det att där julen till 98% är en familjehögtid, vilket innebär mörka tider för de som icke hava en familj att fira med, så är midsommar fritt fram att fira inte bara med vänner och bekanta, utan även med helt obekanta människor man råkar dela camping med. Vilket innebär färre självmord, men desto mer misshandel och våldtäkter. Skillnaden på årstid innebär även färre ihjälfrusna fyllon i snöhögar, men desto mer knäckta skallar hos fyllon som fått för sig att köra båt. Lasternas summa är, om inte konstant, så iallafall snarlik.

I Storbritannien har midsommarfirandet inte riktigt haft samma konstanta närvaro bland allmänhetens helgdagar. Men sedan 60-talet har den ökande vurmen för naturmystik lett till att Stonehenge blivit en samlingsplats för "solstice-celebration". Intresset har exploderat de senaste åren, med stadigt ökande antal firare, av mer eller mindre övertygad druidisk trostillhörighet. Detta år, trots täta moln och regn, samlades inte färre än 30.000 entusiaster för att hälsa in gryningen vid monumentet. Man kan beskåda detta ögonblick på en liten filmsekvens på BBC hemsida. Ögonblicket fick nog markeras med moderna klockor, för det enda ljus som syntes mot den jämngrå himlen var blixtarna frå kameror.

Om man bortser från att jag tycker att det är rent strunt att hävda någon sorts specifikt koppling mellan nutidens egenhändigt hopknåpade natur-religion, och den som stenålderns människor levde enligt (och beteckningen druid fanns säkerligen inte på denna tid), så tycker jag helhjärtat om själva händelsen. Att ett gäng människor, med inte mycket gemensamt i övrigt, väljer att stå i det usla sommarvädret och fira - whatever - tillsammans.

Party on!

Semestertips: Salisbury Museum har under sommaren en tillfällig utställning av memorabilia från Stonehenge insamlat av arkeologen Julian Richards. Det gäller allt från victorianska guideböcker till den enda överlevande kartong-hippien Bruce Bogle från den famösa invasionen 1966... Om ni dessutom råkar befinna er i närheten den 12:e juli, på National Archaeology Day, kan ni hjälpa Richards med att bygga en kopia av en "trilit" vid museet.


Andra bloggar om: midsommar, religion, stonehenge, jul, museum, storbritannien, arkeologi

Vikingablot på Mayfair

Det är inte ofta nordbor omnämns i Guardian. Det händer ibland, mest i artiklar och kåserier som med road irritation och förvirring beskriver upplevelser med Ikea, Bergman-filmer eller en vikingafestival. En liten ovanlig variant av det senare inträffade nyligen i London: Det årligt återkommande Thorrablot.

Detta är tydligen inte en hednisk rit med blodigt offrade hanar av diverse arter. Det är en hedervärd hyllning av "traditionell isländsk matlagning". Jag är inte säker på om det är ett väl utvecklat practical joke som islänningarna utsätter engelsmännen för, eller om det bara är en manbarhetsrit av samma typ som när grabbarna i mitt barndoms kvarter hetsade varandra att äta mask, snor och någonting luddigt från Mickes mammas kyl. Läckerheter såsom rutten haj, testiklar och fårhuvudsylt står på menyn.

I London sammanstrålar tydligen ett antal islänningar vid denna tid varje år för att njuta av dessa kulinariska läckerheter som troligen uppstod under hård nöd och av att man var illa tvugna att hitta på konserveringsmetoder i en tid utan kyl och frys. Med den underbart torra brittiska humorn redogör Guardians mat-kåsör Lewry för mötet med inte bara maten, utan de entusiastiska konnässörerna i det anrika hotellet Mayfair, och deras minst lika entusiastiska intag av brennivín. Underbar läsning.

1. Hákarl (putrefied shark)


2. Blóðmör (filled sausage/black pudding)


3. Hrútspungur (ram's scrotum with testicles)


4. Lundabaggi (sheep's fat)


5. Svinasulta (jellied ham)


6. Svið (jellied sheep's head)


7. Harðfiskur (bread spread made of fish)


8. Hangikjot (smoked lamb)
   

För de som vill prova på lite isländska recept rekommenderas bloggen Icecook.

I helgen firade dessutom Sveriges Asatrosamfund vårblot vid Tingshögen i Gamla Uppsala.

Jag måste erkänna att jag hellre väljer snapps och rutten haj. Verkar vara lite mer sting i den festligheten...

Andra bloggar om: arkeologi, mat, vikingar, blot, London, Island

Pundare på stenåldern

Människans förhållande till rus och droger har länge, av förståeliga skäl, varit en kontroversiell del av studiet av förhistorien. Särskilt om diskussionen görs i samband med religiösa upplevelser. När det gäller "naturfolk" är det sällan kontroversiellt att diskutera användandet av hallucinogena substanser i ritualer och ceremonier, men börjar vi blanda in de stora monoteistiska religionerna så åker ofta skygglapparna upp.
Nu har en israelisk professor i kognitiv psykologi i Jerusalem lagt fram en teori om att de gamla patriarkerna och profeterna kunde ha använt sig av dekokter av akacia-träden för att uppleva "blixt, dunder och änglatrumpeter". Användandet av akacia nämns tydligen då och då i de gamla texterna och nutida studier av substansen visar att den är en hallucinogen drog (Guardian: Moses was stoned). Jag hoppas Benny Shanon har en trevlig och frispråkig arbetsplats, annars kommer de kommande veckorna bli lite tunga för honom, för detta är precis den sortens vetenskapliga artiklar som snabbt får spridning och enorm uppmärksamhet i världspressen. Eftersom han enligt egen utsago baserar sina studier delvis på "first hand experience" kanske han inte lägger så stor vikt vid vardagens små bekymmer...

Inom Europeisk arkeologi är Andrew Sherratt för evigt den som är förknippad med denna forskningsgren. Med underbart återhållen brittisk humor har han skrivit ett litet men extremt inflytelserikt antal artiklar om införandet av alkohol under stenåldern och användandet av opiater. En hel del argument var hypotetiska, eftersom få organiska rester har funnits kvar att studera, men för bara ett par år sedan lyckades t ex danska forskare visa att beläggningen inuti ett närapå 5000 år gammalt keramikkärl var från jäst korn - troligtvis rester av ett sorts sädes-öl.

Kärlet tillhörde den danska regionala varianten av den snörkeramiska kulturen, del av det så kallade bägarkultur-komplexet som inbegrep stora delar av Europa under 2000-talet före Kristus. Det var just denna kulturgrupp, där vackert formade små dryckesbägare följde med i gravarna, som Sherratt lyfte fram som i mycket koncentrerad på dryckesceremonier av diverse alkoholhaltiga vätskor.

En av mina favoritartiklar av Sherratt är "Cups that cheered: The introduction of alcohol to prehistoric Europe". Ursprungligen från 1987, men också återtryckt i hans antologi Economy and Society in Prehistoric Europe från 1997. I den diskuterar han bland annat den uråldriga användningen av cannabis i de Skytiska områdena i Sydryssland. Dels utifrån arkeologiska lämningar i gravar, dels utifrån följande berättelse av Herodotus (Histories IV):

"On a framework of tree sticks, meeting at the top, they stretch pieces of woollen cloth. Inside the tent they put a dish with hot stones on it. Then they take some hemp seed, creep into the tent, and throw the seed on the hot stones. At once it begins to smoke, giving off a vapour unsurpassed by any vapour bath one could find in Greece. The Scythians enjoy it so much that they howl with pleasure."

Med karakteristisk brittisk torr humor kommenterar Sherratt: "Poor Herodotus: he thought it was an alternative to washing."

Det finns som sagt en hel del mer att reda ut om mänsklighetens långa passionerade förhållande med diverse mer eller mindre verklighetsförändrande substanser. Och om de stora tänkarna och profeterna skulle ha klarat av en trafikkontroll i dagens samhälle...


Andra bloggar om: arkeologi, religion, alkohol, stenålder, droger

Juletid: Soldyrkan, turkar och super-samer

Sista bloggen innan jul - imorrn blir det packa resväskor, studsa förbi Stockholm med dotra för julkonsert, och susa upp till Gävle på nya E4:an medan vi gissar vilken bortsprängd fornlämning vi passerar. Mången god julönskning till alla och envar, med förhoppning att någon iallafall får möjlighet att gå ner lite i varv mellan socialiserandet, ätandet, paketöppnandet och TV-tittandet.

Nuförtiden innebär julen också den sedvanliga brottningsmatchen mellan två mäktiga falanger:
1. De som ogillar den ökande kommersialiseringen av julen och vill att den ska handla om Jesus i krubban och psalmer.
2. De som avskyr att en kristen västerländsk sed genom att tala till barnens grundläggande känslor lägger sig som en våt filt över alla andra nationer.

Om man nu bortser från de norénska och bergmanska dramer som kommer utspelas runt omkring vårt avlånga land inom några dagar så vill jag bara lyfta fram ett par anledningar till att jag som gravt vänstervriden anti-kapitalistisk ateist och cynisk humanist genuint gillar och förespråkar julen. Huvudanledningen är denna: Ingen högtid är såsom julen ett exempel på hur ritualer och ceremonier i grunden är allmänmänskliga och hela tiden omarbetade av människor för att passa sin kontext (= tid, plats, sed, etc).

1. Julen ska enligt gängse normer vara till för att fira födelsen av Jesus i Betlehem. Nu är det så att ingen har en susning om när på året Maria faktiskt födde den blivande judiske profeten i ett land ockuperat av dåtidens koloniala stormakt. Det tog flera hundra år för den tidiga kristna kyrkan att ens bry sig om att försöka fastslå en dag på året som skulle vara födelsedagen, och flera olika alternativ fanns, för olika delar av året. Till slut "vann" den 25:e december. Det finns ett par alternativa förklaringar till detta. Dels att det var datumet då romarna firade vintersolståndet och solens återvändande. Dels att det var 9 månader efter vårsolståndet, då man an andra anledningar ansåg att Maria blev befruktad. Med andra ord tog man en existerande och djupt förankrad högtid, vinterfesten, och omtolkade den i ljuset av den nya religionen. Det är varken den första eller sista gången det inträffar.
Av förklarliga skäl är vintersolståndet både uppmärksammat och firat i Nordeuropa långt före kristendomen kom hit. Det skandinaviska namnet Jul, även det anglo-saxiska Yule, är gammal-germanska benämningar på denna för-kristna högtid som bland annat firades till guden Tors ära. Seden med julkubbe kommer därifrån, bland annat, liksom det faktum att bocken (Tors djur) än idag har en given plats i vårt "kristna" firande.

Santa Claus, som han illustrerades 1883. Bilden kommer från Encyclopedia Britannica

2. Jultomten. Ursprungligen en turkisk biskop och martyr som hade speciellt gott rykte om att vara givmild och barnkär. Enormt populär under medeltiden och skyddshelgon i både Grekland och Ryssland, men som försvann från horisonten i Västeuropa efter protestantismens framväxt. Fanns dock kvar som populärt helgon bland holländarna under namnet Sinterklaas. Så när de etablerade ett antal kolonier i Nordamerika och blev bundis med britterna där, så var legenden om Santa Claus snabbt född och på hans helgondag den 6:e december, fick barnen godis. Bara för att man kastat ut det "påvliga kätteriet" behöver man ju inte göra sig av med allt kul...

Men hur går man från den folkkära legenden till en rödklädd tjockis på Nordpolen!? 1822 författade en akademiker vid namn Clement Clarke Moore en liten julramsa till sina barn, om ett besök från St Nicholas (The Night Before Christmas), som flyger in på sin släde dragen av flygande renar. Jag har inte fått klarhet i om detta var något den i teologi och grekisk-orientalisk litteratur utbildade Moore hittat på alldeles själv, eller om det redan fanns som del av myten. Och isåfall hur i hela friden holländarna kopplat samman den orientaliske martyren med renskötsel... Rimmet blev omåttligt populärt och illustratören Thomas Nast inspirerades av den när han gjorde sin sedermera berömda illustration av Santa Claus i Harper's Weekly 1863.

Men som så ofta i vår värld måste vi vända oss till marknadskrafterna för att förstå den sedermera fastslagna roll den röda gubben skulle få i det allmänna medvetandet. I början av 1930-talet satte Coca Cola igång en rejäl vinterreklam-kampanj som illustreades med åtskilliga numera klassiska jultomtar av svenskättlingen Haddon Sundblum. Nicholas färger av vitt och rött passade som handen i handsken för läskedrycksbolaget, och med kampanjen började man få drycken att ses som ett året-runt alternativ. Än idag är ju en av julens värsta plågor den översentimentala och sockerdrypande jul-reklamen från CocaCola. Att tomten kommer genom skorstenen kanske delvis kan förklaras med att den ursprunglige S:t Nick en gång slängde ned pengar genom en skorsten då han fann fönstren låsta.

I Sverige är det ju namnet "jultomten" som gäller. Alltså en kombination av det hedniska namnet "jul" med den minst lika okristna föreställningen om små övernaturliga varelser kallade tomtar som skötte om gårdarna och straffade folket där om de inte tog hand om djuren på rätt sätt. Men det här med de roliga små nissarna då, som sitter och tillverkar leksaker i långa band uppe i Nordpolen? För att få en inblick lite i vad den föreställningen kan komma från måste jag hänvisa till Elsa Beskows ikoniska "Olles skidfärd" som i dagarna firar 100 år. I den åker Olle upp till Kung Vinter (jultomten ännu inte helt etablerad här hemma) och får se hans verkstad - full av små samer!!! Ja, de anges inte vara samer, men det är den klädedräkt de har. Så de små lappländska hjälpredornas etniska tillhörighet är nog klarlagd Komplementerat med uråldriga europeiska föreställningar om små vättar, gnomer och tomtar som hjälpredor. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, men det är underbart på ett helt absurt surrealistiskt sätt.

Bara det att släpa in en gran i huset skriker knappast Medelhavstradition, även om man där brukade dekorera med gröna plamblad. Ännu ett typexempel på att man tager vad man haver och innan man vet ordet av har det blivit en ny norm. Hela idén att julen ska kännetecknas av drivor med snö kanske känns normalt för områden norr om Linköping, men varför har så många andra nationer fallit i den förvillelsen? En del skyller på Dickens, som skrev om juletiden under en period av ovanligt kallt klimat i England. Som alla som spenderat december i London så är det inte precis så att man är bortskämd ens med snömodd där nuförtiden. En klimatologisk nyck under några viktiga år på 1800-talet har medfört att en hel värld täcker fönsterglas med syntetisk frost och fejkar snödrivor i plast.

Så ta en titt runtom er denna jul, med gran, elektriska ljus, rödklädda tomtar från Lappland, flygande renar, och gu' vet vad. Inse att inte ens tidpunkten är originell utan djupt rotad i långt äldre seder. För mig är det bästa med julen att hur mycket kyrkan än vill påstå något annat så "äger" inte kristendomen denna högtid. Att samlas i vintermörkret, dricka och äta långt mer än man borde, skråla sånger och njuta av lite överflöd när det är som kallast, mörkast och jobbigast är uråldrigt och globalt. Och inte är det nåt fel med att fira det på sommaren som de som bor söder om ekvatorn gör. Hedra stor-nissen från norr, Super-Samen, Kung Vinter, Turk-Niklas med ett glas glögg smaksatt av orientens alla kryddor. Knäck lite hasselnötter, valnötter, mandlar. Ät skinka, ät fisk, ät kål, ät dadlar, ät choklad från Sydamerika.

Vill du fira kristi födelse, gör det. Vill du fira vintersolståndet, gör det. Vill du fira med vänner, med familj, i lugn och ro på en strand i Thailand...
Julen är i grund och botten vad vi gör den till, igår, idag och imorgon.

God Jul

Andra bloggar om: jul, kristendom, jultomten, S:t Nicholas, seder, fornnordiskt, religion, ritual, Tor, CocaCola, Elsa Beskow

Från kropp till själ - till kropp

Ett av de mer fascinerande och svårförståeliga fenomenen är religion. Så långt tillbaka som vi kan studera mänskliga samhällen med någon form av skriftlig källa är det tydligt att det funnits religiösa föreställningar. Att arkeologisk se exakt när de första dragen av religion uppkom är näst intill omöjligt, vad man kan notera är att det finns lämningar från mycket gammal tid som indikerar att både neanderthalare och homo sapiens relaterade till sin omvärld med symboler och begravde sina döda med omtanke - inte bara för att undvika att rovdjur kom till platsen - för åtminstone 70.000 år sedan. Med tanke på svårigheten att hitta välbevarade, väldaterade och materiellt tydliga exempel så är det troligaste att detta datum i sig är alldeles för ungt. Kanske svaret endast kan ges av neurologer och kognitionsforskare som studerar hjärnans utveckling från fossila kranier.

Det kan tyckas vara en ganska självklar del av vår historia att människan har trott på övernaturliga varelser och en andevärld, men det är faktiskt otroligt fascinerande att detta faktisk förekommer i så gott som samtliga samhällen runt jorden och uppenbarligen under nästan hela vår tid som utvecklade Homo sapiens (och kanske även tidigare). Det är inte på något vis en "biologisk självklarhet", som att vi måste ha näring för att överleva och luft att andas. Det är också ett mycket svårdefinierat begrepp - religion. Vad är religion, vad är inte religion? Jag är ateist, men kan för den delen inte sluta upp med att undvika att lägga nycklar direkt på bordet för att undvika olycka. Men detta är inte religion - det är mer ritual, och kanske borde religionen förstås utifrån människans behov av att ritualisera sin tillvaro.

Inom den tidiga religionsforskningen på 1800-talet (som på inga vis ska förväxlas med teologi som är en helt annan sorts forskning) ville man gärna dra tydliga - och helst evolutionära - skiljelinjer mellan olika sorters fenomen: magi, ritual, religion. Denna åtskillnad bottnade till stor del i de västerländska forskarnas intuitiva önskan att lyfta fram skillnader mellan deras eget monoteistiska, industriella samhälle och de kolonialiserade "primitiva" folkens trossystem. Numera står det klart för de flesta religionsforskare att det är omöjligt och ofta missvisande att försöka skapa tydligt separerade kategorier. Det finns åtskilligt av "magiskt tänkande" i kristendomen, avancerade kosmologiska föreställningar inom alla sorters kulturer, och inte så få belägg för ritualiserande av verkligheten hos de mest inbitna ateister.

I DNs kulturdel skriver filosofen Thomas Anderberg två nyutkomna böcker som behandlar dessa frågor och som framförallt berör den viktiga insikten att trots att vi numera lever i en global värld baserad på naturvetenskapliga sanningar som går tvärs emot många trosföreställningar, så är religionen på inga vis hotad till sin existens - snarare tvärtom måste man nog säga. Så varför finns detta behov hos människan att tro på nåt mer än det synliga och berörbara? Anderbergs genomgång är välskriven och intressant, men jag anser att han - och troligen till viss del de forskare han refererar - gör en klassisk miss. Likt så många som studerat religionshistoria utifrån ett västerländskt perspektiv med tyngdpunkt på de stora monoteistiska och statsunderstödda religionerna, så glöms ritualiserandet bort. Eller förpassas till en lägre, kroppslig reflex av mindre vetenskapligt intresse än det mentala och intellektuella vilket religionen ofta anses beröra. Även om man naturligtvis medger att den kroppsliga upplevelsen är central för att ge mening och relevans åt individen. Det är ändå i mycket det mentala som anses tongivande och dominerande.

Av en lite annan inställning är en av världens främsta religionsforskare just nu: Catherine Bell. Hon har skrivit böcker bland annat om forskningshistoriken kring religion och ritual inom både antropologi och psykologi, men även "Ritual. Perspectives and Dimensions" som diskuterar den genomgripande betydelsen av människans behov av att ritualisera och framförallt praktisera religion - med kroppen som främsta medel för att både uppleva och förmedla det onämnbara, utomkroppsliga. Likt den kognitionsforskning Anderberg diskuterar i sitt inlägg, visar Bells analyser på vikten av att förstå hur hjärnan och dess funktioner, såsom tanke, är totalt sammankopplade med kroppsliga upplevelser och intryck.

Som alla som någonsin haft magsjuka, tandvärk eller skavsår vet - det är kroppen som styr över hjärnan. Religion kommer aldrig försvinna från mänskligheten, eftersom vi verkar ha visst mentalt behov av att skapa kontroll, symbolspråk och en övergripande mening för vår existens. Men framförallt kommer religion i alla dess former finnas kvar på grund av vårt behov att känna och uppleva detta.

Vetenskapens Budord

Hittade detta i ett inlägg av hoary puccoon (nej, det är inte en varelse ur Harry Potter-böckerna, utan en växt - och en blogg-diskutant uppenbarligen) i Evolutionblog och det var så briljant att jag måste återge dem. Jag har småfixat lite i ett par av dem, men till 95% är de exakt som hoary puccoon skrev dem Kom gärna in med förslag på fler budord.

The Six (and counting) Commandments of Science
1. Thou shalt not lie. Fudging data is a mortal sin, enough to terminate one's career.
2. Honor thy fathers and mothers. You must give credit to the previously-published work of other scientists.
3. Thou shalt not bear false witness against thy neighbor. Misrepresenting another scientist's work merits public exposure and condemnation.
4. Love thy neighbor. Arguments based on attacking your opponents personality or personal conduct are not acceptable in scientific discourse.
5. By their works ye shall know them. If Linus Pauling is a legend and Watson and Crick are complete unknowns, whose model of DNA is accepted? W&C's-- because theirs is right and Pauling's was wrong.
6. Let your yeas be yeas, and your nays, nays. Scientists must define their variables explicitly, and not fudge and say, 'oh, I really meant something else' if their hypothesis is disproven. (This is actually why theism versus atheism doesn't much matter in practicing science. God, whether he/she/it exists or not, is too fuzzy a variable to produce clear results.)

Dumskallarnas sammansvärjning

Trodde Tinky Winky-paniken var över, men man ska aldrig räkna bort människans potential att göra sig dummare än hon verkligen har rätt att vara. Än en gång höjer inskränktheten och idiotin sitt fula huvud i form av en politiker. De finns de som ondgör sig över att det ska finnas nån sorts kristendoms-diskriminering i dagens Europa - vilka jag bara vill svara: INTE TILLRÄCKLIGT! Så fort inskränkta, rädda, ignoranta och självgoda människor vill utöva kontroll över sina medmänniskor och påtvinga dem sina värderingar kommer religions-skruden fram ur garderoben, oberoende av trosinriktning.
Senast i raden av idioter som av någon ofattbar anledning har nåt att säga till om i styrandet av ett land och ett folk är Ewa Sowinska, Barnombud(!) i Polen. Än en gång är det stackars Tinky Winky från Teletubbies som får klä skott för den mest absurda formen av bög-skräck. Enligt DN har hon nu visserligen backat från sina uttalanden om att den blåklädda barnprogramsfiguren (riktad till 1-3-åringar) ska kunna förleda de stackars barnen in i homosexualitet eftersom han har...en handväska! Denna makalöst dumma tanke framställdes första av dubbelmoralens främsta väktare Jerry Falwell. Jag vet inte vad som är mest sinnessjukt dumt: Att tro att en tre-åring blir homosexuell av att se en lallande utomjording med en röd väska, eller den snart helt förhärskande mediebilden av att homosexuella män är nån sorts kvinnomän som är av naturen förutbestämda att ha designerkläder, veka vrister och älska musikaler (jag menar, är det nåt som är biologiskt givet att utmärka kvinnor!!?)?

Tydligen ska hon efter djupa samtal med en "ledande sexolog" ha kommit fram till att han inte kan ha den förödande effekten att göra pojkar till fjollor. Om man bortser från att en person i hennes beslutsposition borde kolla upp saker med experter innan hon spyr ur sig idiotier, så kan detta ändå inte på nåt sätt ursäkta den homo-skräck som allt fler regeringar i Europa får ge uttryck för utan större motstånd från EU och motsvarande. Tydligen filar utbildningsdepartementet i Polen på en lag som ska göra det möjligt att sparka de lärare som uttrycker sig positivt om homosexuella (dvs som inte påstår att de är fördärvade pervon).

Ju längre jag lever, desto mer övertygad blir jag om att mänsklig intelligens existerar på en skala från blötdjur till acceptabelt.
Länge leve Tinky-Winky och hans undebara rosa balletkjol! Han har varit en underbar källa till glädje för min son och dotter iallafall.

Postscript: Av någon anledning (AFP?) beskriver både DN och SvD T-W som gredelin - han är på sin höjd blå med svag indigo-nyans...