Förmedla kulturarv - var, hur, vem?

En snabb påminnelse om RAÄs inspirationsseminarium om Wikipedia som hålls i Stockholm måndagen den 5:e november. Det går fortfarande att anmäla sig till det seminariet, eller till slutseminariet den 30:e november då arbetsgruppen ska presentera resultatet av projektet som försöker hitta bra lösningar för att få ihop Wikipedia och kulturarvsdata. Vi behöver helt klart fler utbildade arkeologer och historiker som hjälper till med att bygga upp Wikipedia och kvalitetssäkra artiklar så att de inte uteslutande baseras på folkhögskoleböcker från 50-talet eller ett par tidningsartiklar på nätet. Om man har frågor, funderingar eller farhågor kring att ge sig in i detta så är det väl utmärkt att kunna ventilera detta på seminariet.

Digisam är samverkansorganisationen för digitalisering och förmedling av kulturarvsdata och de hade nyligen en träff i Jönköping där de diskuterade sociala medier. På deras blogg redogör de för de inbjudna talarna. En av dem var Anton Johansson, entreprenör, som

...gav sin bild av några av de utmaningar museerna står inför och sa att det är viktigt att inte bara fokusera på de sociala medierna utan sätta in dem i den komplexa strukturen för hur och med vilka verktyg vi kommunicerar.

Anton pläderade för att vi måste våga släppa in andra aktörer innanför väggarna på kulturarvsinstitutionerna. Varför skulle t.ex. inte en intresserad privatperson få utrymme att lägga upp och hålla egna guidade visningar, sa Anton och lyfte fram Gidsy som exempel.

Jag förstår tanken och den kan vara mycket bra, åtminstone när det gäller personer med god lokalkännedom som  verkligen kan skapa engagemang kring en plats. Men det är också ett potentiellt problem då det finns många som mycket gärna skulle vilja guida och förmedla sin bild, men den bilden kan vara bristfällig, felaktig eller t.o.m. skadlig när vi talar om kulturarv och tillhörighet och "svenskhet". Vilka krav måste vi kunna ställa om vi ska ge dom vårt formella förtroende och hur följer vi upp detta? Vi får inte vara naiva i den här frågan. Och vi får inte underskatta hur komplext det är och vikten av att ha gediget utbildade och pedagogiskt skickliga yrkesmänniskor inom detta fält.

 

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Digisam, RAÄ, riksantikvarieämbetet, sociala medier, museum, kulturarv, wikipedia

 

 

Nobel, DNA och arkeologi

Visst vet ni att det är 50-års jubileum av Cricks, Watsons och Wilkins Nobelpris för upptäckten av DNA-spiralen i år! Det är ett Nobelpris som har den extra äran att verkligen göra en skillnad för arkeologin (Libbys pris 1960 för kol-14 metoden är ett annat). För i min värld rangordnas alla nobelpris efter sin användbarhet för den ädlaste av alla forskningsgrenar: arkeologi.

För att uppmärksamma jubileet anordnar Nobelmuseet ett seminarium med Anders Götherström som berättar om DNA-analyser av förhistoriska ben. Med Per Sandin från SLU som kommentator. Som ni ser är det gratis, men man ska mejla och boka plats.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, DNA, genetik, förhistoria, Anders Götherström, Per Sandin, Nobel, Nobelmuseet, Nobelpris

Eld och kroppar i Arizona

Utsikten från Amerind Center

De senaste dagarna har jag varit i Arizona, vilket har varit en upplevelse minst sagt. Jag har deltagit i en workshop under namnet Fire & Body där vi diskuterat betydelser av kremeringar under förhistorien. Deltagarna har presenterat exempel från USA, Irland, England, Sverige och Danmark, och från stenålder till historisk tid. Det har varit intesivt och mycket roligt och mycket tankeväckande. Under vintern ska vi slita med våra kapitel till den bok detta ska ge upphov till. Workshopen och publikationen är ett initiativ av The Amerind Foundation som har ett museum och forskningscenter utanför Tuscon, inte så långt från gränsen till Mexico.Jag tvivlar på att jag någonsin i framtiden kommer att få uppleva ett så trevligt omhändertagande och en sådan underbar miljö för vetenskapligt samkväm.

Ian Kuijt, Mark Schurr, David Hurst Thomas och Liv Nilsson Stutz

Workshopens ledare var Ian Kuijt och övriga deltagare var Liv Nilsson Stutz, Howard Williams, Lynne Goldstein, Mark Schurr, Gabriel Cooney, Jessica Cerezo-Román och David Hurst Thomas. Tim Sörensen deltog via skype. Colin Quinn hjälpte till att organisera och John Ware som är chef för stiftelsen höll oss på rätt kurs. Joanna Brück, Kathryne Meyers och Della Collins Cook kunde inte vara med men kommer också ingå i slutpublikationen, i de två sistnämndas fall som medförfattare.

Howard Williams (glad som vanligt), Gabriel Cooney och John Ware

Jessica Cerezo-Román och Lynne Goldstein

 Förutom att dagarna och kvällarna fyllts med diskussioner kring hur man bränner kroppar, vad man kan göra med produkten, vilka tester som kan utföras på mer eller mindre brända ben och vad i hela fridens namn folk egentligen höll på med i samband med begravningsritualer, så har det också blivit åtskilliga intressanta inblickar i olika forskningskulturer. Inte minst är frågor kring mänskliga lämningar, arkeologiska undersökningar och vad man kan och får visa på bild, mycket komplicerade här i USA. Att kalla situationen för infekterad vore en underdrift, men samtidigt finns det många goda exempel på hur indianer och kulturarvsarbetare kunnat hitta gemensamma lösningar med ömsesidig respekt. Och det innebär att en hel del fantastiska föremål fortfarande finns utställda på museer så att människor från hela världen kan få en uppfattning om den bredd och komplexitet och skönhet som fanns hos de många folkslag som bodde här innan européerna kom.


Jätteintressant och givande som sagt. Men nu har jag hemlängtan (kanske inte till svenska vädret, men till de som väntar därhemma). Bara 18 timmars resa mot solen, med två flygplansbyten, och så är jag där...

Jag kommer sakna frukosten...

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kremering, Amerind, Arizona, etik, osteologi

ArkeOPEda Dag 2

Igår var vi på Nationalmuseet för den avslutande dagen om pedagogik och förmedling av förhistoria. Förmiddagen var föredrag från olika museer och föreningar. Bland annat Kierikki Stone Age Center i norra Finland nära Uleåborg (Uolu). Området har en hel del fantastiska lämningar från stenåldern, inklusive husgrunder i sten. Vid utgrävningar har man hittat bevis på långväga kontakter, t ex bärnstenssmycken från områden i NÖ Polen och Baltikum, samt flinta från Ryssland.

Anna Wessman presenterar pedagogiska verksamheten på Esbo stadsmuseum

Ett kärt återseende för mig på dessa dagar var Anna Wessman, som jag kände som Anna Wickholm för 4 år sedan då hon hjälpte till med att göra vår doktorandexkursion till Finland en strålande upplevelse. Nu jobbar hon som museilektor på Esbo (Espoo) stadsmuseum där de jobbar omfattande med att nå ut till bland annat barn och ungdomar. Hon hjälpte till under ArkeOPEda-dagarna med information och presentationer.

Professor Mika Lavento beundrar ett rekonstrurat svärd

Efter lunch fick vi uppleva en Tidsresa till järnåldern som Nationalmuseet har börjat ge till 5:e klassare. Den har satts ihop av Föreningen för Drama och Teater (DOT). Den imponerade på mig, inte minst för att den fick upplevas i ett "riktigt" hus och för att den hade en ganska mörk anklang (även om den slutade positivt). Lite väl ofta är forntidsresorna fokuserade på att vara roliga och positiva, men den här kunde säkert leda till en hel del diskussioner bland eleverna om gammalt och nytt, tradition och förändring, manligt och kvinnligt. Men det visar också hur viktigt det är att dessa upplevelser föregås av förberedelser av lärare och klassen, samt att det finns en ordentlig uppföljning. Då kan det verkligen ge nåt.

Mervi Suhonen kunde inte låta bli att prova...

Vi fick även titta på den lilla låstas-utgrävningen på bakgården där elever får pröva att gräva fram konstruktioner och föremål (kopior). Det är naturligtvis svårt att förmedla hur kunskap tas fram av arkeologer, men det kan i alla fall väcka tankar och funderingar kring vad som blir kvar av en tidsålder och hur det lappas ihop av utgrävarna.

Dagen avslutades med en paneldiskussion kring arkeologi och pedagogik där jag satt med. I den mån det gick pratade vi svenska, i övrigt översatte snälla människor för mig vad som sades.
Det har varit en mycket trevlig vistelse och jag är förtjust i hur dynamisk och vital förmedlingen av förhistoria är i Finland. Flera deltagare uttryckte en vilja av att lära mer av Sverige, jag tycker svenskar också har en del att lära av vårt grannland.



Läs även andra bloggares åsikter om ArkeOPEda, arkeologi, förmedling, Finland, förhistoria, museum, pedagogik

ArkeOPEda Dag 1

Är i Helsingfors på ArkeOPEda, temadagar för förmedling av arkeologi. Morgonen inleddes med professor Mika Lavento som bland annat lyfte upp att arkeologin som få andra vetenskaper har en folklig dimension som måste vårdas. Göran Gruber från UV Öst gav oss en exposé över förmedlingsarbetet kring utgrävningarna i Motala, som verkligen återspeglar det stora skifte som uppdragsarkeologin fått uppleva det senaste årtiondet. Från att ha varit ganska knapphändigt och tafatt, till att bli en mer självklar del i projekten. Göran efterlyste dock mindre fokus på metoder (visningar, media, hemsidor) och mer på syfte. Precis som en undersökning av en fornlämning ska ta avstamp i syfte och anpassa metodiken efter det - inte tvärtom. God poäng.

En fascinerande och vacker mosaikfasad på Ryska kulturhuset i närheten av min övernattningslägenhet

Flera föredrag var på finska och jag måste erkänna min okunnighet över vad som sades, men jag fick se en hel del kul bilder och fick tips om olika hemsidor. Själv presenterade jag hur vi arbetar med social media i vår föemedling på SAU, samt pratade en del om mina egna erfarenheter av och synpunkter på vetenskapsbloggande - möjligheter och fallgropar. Precis som Göran tycker jag det är viktigt att man först formulerar syftet, innan man vräker på med olika sorters social media bara för att man kan.

En vacker dag i Helsingfors, beundrade domkyrkan på väg till seminariet

Annina Ylikoski och Lillian Pettersson-Smeds berättade om arbete med tidsresor för barn och vuxna i Österbotten (och vad som händer när vuxna lever sig in lite för mycket i den historiska upplevelsen...). Jan Fast avslutade dagen med att berätta om sina erfarenheter från att ansvara för mediarelationer vid utgrävningar arrangerade av Heureka Science center. Inte en helt lätt balansgång när man förväntas leverera sensationella fynd och upptäckter varje år.

Score! Ingen resa är komplett om man inte kommer tillbaka med en betydligt tyngre väska.

Roligt var att min Twitter-kompis Jessica Parland tog sig tid att dyka upp på eftermiddagen. Hon har redan hunnit blogga om det dessutom och berättar i inlägget även om andra som har fått ut mycket av att blogga om sin kulturverksamhet. Jessica jobbar på Brages Pressarkiv och anordnar vad som verkar vara ett mycket intressant seminarium om arkiv, information, webb och journalistik: Digitala Spår
Sofia Mirjamsdotter och Isto Huvila kommer att delta bland annat.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, förmedling, förhistoria, Helsingfors, social media

Svårt att hinna med allt

Konferensen i Kalmar förra veckan var trevlig, hektisk, intressant, intensiv och mycket, mycket solig (vilket vi inte hann uppskatta till fullo eftersom vi mest satt inomhus). Önskar jag hade haft ork att blogga mer under gång om sessionerna men jag tillbringade måndag och tisdag kväll med att förbereda föredrag resp session, på onsdagen var jag urvriden som en gammal disktrasa och på torsdag var det fest på slottet. Så nej. Fast jag twittrade ganska friskt i alla fall... .

På TAG:en var det i alla fall föredrag om allt möjligt: konstiga keramikkärl från stenåldern, kopparimport från Spanien under bronsålder, textilhantverk under järnåldern, 3D-teknik för kulturarv, spår av invandring i Sydskandinavien och Östeuropa, klimatförändringar under folkvandringstid, järnframställning i Östergötland, sensoriska museiutställningar mm, mm. Och så alla föredrag jag tyvärr missade för att flera sessioner låg parallellt.

Det där med att missa saker och ting är aldrig lätt att förlika sig med, även om jag vid det här laget vet att man ofta får en eller två chanser till att ta del av det. När jag var på TAG:en i Kalmar var Janne Apel i Uppsala och höll seminarium både på institutionen för arkeologi och på SAU som en del av det helt informella lilla stenåldersnätverk några av oss har dragit igång. Han pratade först om de första bosättningarna på Gotland - ett mycket intressant forskningsområde eftersom Östersjö-ön ger oss en unik möjlighet att studera pionjärbosättningar. Efter det berättade han om experiment i inlärning, härmning och reproduktion som han gjort med hjälp av sina studenter vid Högskolan på Gotland. Ett eftersatt område som samtidigt är absolut nödvändigt om vi ska kunna förstå och tolka mänskliga samhällen utifrån materiell kultur.


En annan sak jag kommer missa, men som jag verkligen skulle vilja åka på: Konferensen Things in Culture, Culture in Things som hålls i Tartu, Estland i oktober. Låter jättekul och en av de inbjudna huvudtalarna är Joanna Sofaer som gjort mycket intressant forskning på keramik och ben (min favoritkombination).
Deadline för abstract är den 1:a juni.  

Nästa års Nordic TAG anordnas av universitetet i Oulu och har redan en Facebook-sida. Trevligt att se att fler börjar använda sig av sociala medier för att sprida information.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Kalmar, Nordic TAG, stenålder, materiell kultur

Sol ute, slit inne

Sitter just nu på ett hotellrum i Kalmar och försöker fixa det sista på mitt föredrags om jag ska hålla i eftermiddag i samma byggnad. Utanför skiner solen, fåglarna drillar, strandskatorna trippar och vitsippan blommar - men jag får nöja mig med att njuta av det genom fönstret. åt frukost som hastigast i en ganska tom hotellmatsal, men jag sprang på min gamla handledare Stig Welinder på vägen in och på väg tillbaka till rummet såg jag Jocke Goldhahn och ett gäng andra börja ordna för registreringen. Under förmiddagen kommer det välla in en hel del arkeologer från Sverige, Norge, Danmark och Finland - och även mer långväga ifrån. Om ni vill få bakgrunden kan ni kolla in bloggen Arkeologi i Kalmar län.

I eftermiddag ska jag prata om konstigheter i keramikhantverket i slutet av mellanneolitikum på en session som leds av Ole Stilborg. Tro det eller ej, men i det rummet kommer ett gäng arkeologer samlas som tycker att slutet av mellanneolitikum (ca 2500-2200 f.Kr) är en otroligt spännande forskningsutmaning. Jordbruksekonomin tar över allt mer i mellersta och södra Österjöområdet, kontinentala handelsnät breder ut sig och befästs i än högre grad, och kustområdena runt hela Östersjön uppvisar sina egna ganska speciella kulturella särarter.

Parallellt med vår session hålls två andra. Den ena om att kombinera artefakter med ekofakter (alltså spår av ekologi, odling mm) för att få en bättre bild av förhistorien. Den andra om Tidsresor, hur man kan skapa upplevelser och kunskapsförmedling av förhistorien till allmänheten. Det är det värsta med konferenser - man missar så mycket!

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Kalmar, Nordic TAG 11

Arkeologer berättar massa roliga saker!

Det är faktiskt ganska fantastiskt vilket bra utbud det börjar bli av föredragsserier för forntidsintresserade - vare sig man är amatör- eller proffsarkeolog, eller bara vagt ute efter nåt kul att lyssna på. Stockholms arkeologiinstitution har fortsatt sin utmärkta satsning Tid För Forntid , en söndag per månad. Nu på söndag kommer antikaren Lennart Lind berätta varför romerska provinsmynt är roligare än du tror. Jag är benägen att tro honom, det finns mer hemliga budskap gömda i ett antikt mynt än en hel Dan Brown-bok!

Den 17:e april kommer osteologerna Lisa Hertzell och Johnny Karlsson redogöra för ett helt människoöde utifrån benens vittnesbörd om en ung avrättad kvinna. Jag är inte precis opartisk här, men ben är faktiskt ett otroligt intressant material att väva fram historier ur och den som inte tror mig kan gå till Stockholms Medeltidsmuseum den 23:e mars och lyssna på Anna Kjellström när hon berättar om de medeltida stadsbornas öden och livsbetingelser som skeletten avslöjar.

Det händer naturligtvis saker i Uppsala också. Inom de närmsta åren kommer ni få se mycket nytt framgrävt i Gamla Uppsala, med anledning av både undersökningar inför utbyggnaden av tågspåret och det stora forskningsprojekt kring Gamla Uppsala som initierats av John Ljungkvist, Hans Göthberg och Per Frölund. Med anledning av detta drar museet där ute igång en liten kvällsföreläsningsserie i vår. Johan Anund kommer att berätta om de gamla förundersökningarna inför Ostkustbanan på 90-talet och vad som kom fra då, Anders Biwall ska berätta om "arkeologi utan spade", dvs georadarunderökningar och John ska föreläsa om förra sommarens undersökningar på Kungsgårdsplatån.

Tärning från Gilltuna, Västerås. Foto: Anneli Sundkvist, SAU

I Västerås har länsstyrelsen och Västmanlands länsmuseum anordnat en hel eftermiddag med presentationer av de senaste årens stora undersökningar och resultat: medeltida bergsmansbyar, gravhögar och torp. Från SAU kommer Tony Engström och Anneli Sundkvist att berätta om förra årets utgrävningar av den omfattande och långvariga järnåldersboplatsen Gilltuna, och Jonas Wikborg ska berätta om Skälby-boplatsen, som snart kommer att publiceras i form av en populärt hållen, rikligt illustrerad bok.

För de som inte nöjer sig med att lyssna på forskning utan vill göra lite själv så har Stockholms universitet utlyst 3 doktorandtjänster i arkeologi, 2 vanliga (SU 617-0733-11) och en i laborativ analys (SU 617-0734-11). Sista ansökningsdag är den 15:e april.

Har ni andra tips på roliga arkeologiska föredragsserier ute i landet?

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, länsmuseum, Gamla Uppsala, Västerås, järnålder, föreläsning, Stockholm, medeltid, Stockholms universitet, osteologi

Gropig hjärna

Sitter och försöker samla mina tankar kring ett föredrag jag ska hålla imorgon på Stockholms läns museum, på ett seminarium om Gropkeramisk kultur som arrangeras i samarbete med länsstyrelsen, UV Mitt och institutionen i Stockholm. Det ska alltså handla om en nästan 1000-årig period under neolitikum då det parallellt med jordbrukande grupper har funnits marina jägare-samlare längs framförallt svenska Ostkusten, från Gästrikland till Skåne. Jag ska prata om förhållandet mellan denna grupp och den delvis samtida stridsyxekulturen som bodde lite mer i inlandet. Den skarpsynte kan se att det står i schemat att jag ska prata om förhållandet till båtyxekulturen. Det är helt enkelt ett annat namn på samma fenomen. Vi hittar ju bara på de här namnen och ibland har vi lite svårt att komma överens om vilket namn som är bäst... eller värst. Det är ändå ett mycket litet problem jämfört med hur oense vi kan vara om vad namnen ska definiera och hur de föremål och lämningar vi hittar ska förstås.

Det ska förstås bli hemskt kul att tillbringa en hel eftermiddag imorgon med att grotta ned sig i gropkeramiker (sån är jag), men just nu känner jag mig mer än lovligt oinspirerad. Hoppas de som har hört mig bladdra om ämnet förut inte blir alltför trötta på att jag inte hunnit fräscha upp mina slides mer.

Det heter gropkeramisk kultur eftersom de gjorde många stora gropintryck i keramiken. Vi arkeologer är ett fantasifullt släkte.
Från Åloppe i Uppland, en av de först undersökta och publicerade lokalerna. (Foto: Jackie Taffinder, Historiska Museets samlingar)

Den som vill beundra lite mer av den vackra keramiken kan kolla in de här fina fotografierna på Kringla. (Tack Lars)


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, Stockholms läns museum

Ännu en sen natt...

Ännu en helg som avslutas med att jag sitter och flyttar om, skriver till och plockar bort från ett powerpoint-föredrag. Jag frågar ibland mig själv varför jag gör detta mot mig själv, men svaret är helt enkelt att jag faktiskt tycker det är kul. Inte själva förberedelserna, det är mest en källa till frustration över att jag aldrig känner att det blir riktigt så bra som jag tänkt mig. Men när jag väl är på plats brukar det mest vara roligt. Eller åtminstone befriande på något plan.

Imorgon ska jag hålla ett inlägg i en föreläsningsserie om Arkeologi och framväxten av mänskliga samhällen som ges i regi av Senioruniversitetet i Uppsala. Det är en typ av uppdrag som jag ofta finner mest givande och med minst inslag av ångest (bortsett från det ofrånkomliga mixtrandet med powerpointen). Att få prata lite översiktligt om viktiga skeenden under neolitikum med insatta och intresserade människor som väljer att närvara och inte är dittvingade är ett klart nöje. Eftersom det inte rör sig om arkeologistudenter så kan jag koppla bort en hel del tradiga detaljer om debatter och kontroverser inom forskningen kring förhistorien (typ: "den här keramiktypen är dåligt definierad och den där yxkategorin är ett forskninghistoriskt missförstånd"...). Istället kan jag prata mer översiktligt om jordbrukets introduktion, vilka informationskällor vi arkeologer har och när vi börjar hitta spår av mjölkproduktion, yllehantverk och alkoholtillverkning. Det blir inte extremt djupsinnigt, det erkänner jag, men det kommer ändå inkludera en hel del av de senaste årens forskningsinsikter. Det har faktiskt hänt en hel del på den punkten.

Bosse Gräslund inledde serien med att tala om människans utveckling, och om två veckor är det dags för Kalle Lindholm att berätta om hur studier av landskapsutnyttjande i Afrika kan lära oss mer om förhållandet mellan människan och naturen. Andra föredragshållare är Anne-Sofie Gräslund, Anders Kaliff och Magnus Alkarp.


Läs även andra bloggares åsikter om Uppsala senioruniversitet, arkeologi, föreläsning, stenålder

Arkeologi, DNA och kulturkonflikter Del 3

Ibland frågar folk hur jag hinner med bloggen, och svaret är att ibland gör jag det inte. Som veckan som gick t ex. Hade tänkt skriva den tredje och sista delen om DNA-konferensen men eftersom den biten krävde lite mer eftertanke och hjärnkapacitet än jag hade till övers på kvällarna så blev det inget. Så vidare briljant kommer det inte bli denna söndagsmorgon heller, men några saker vill jag få fram.

På symposiet om DNA och arkeologi fick jag och Birgitta Gärdin representera den humanistiska reflektionen kring metod och problem. Birgitta har mångårig erfarenhet av media från sin anställning på Svenska Dagbladets redaktion och har på senare år studerat arkeologi vid Södertörn. Hennes presentation i slutet av dag ett tog därför upp lite kring vad hon finner både givande och problematiskt i både vetenskapliga och populärvetenskapliga artiklar runt genetik och förhistoria. Givande eftersom dessa metoder ger oss en möjlighet att studera och få insyn i individuella liv och släktskapsrelationer. Problematiskt då det inte sällan förekommer alldeles för långtgående och svepande generaliseringar utifrån vad som fortfarande är ett extremt bristfälligt och begränsat material.

Själv tog jag upp lite liknande tankegångar dag två. Sett ur arkeologisk horisont har jag alltid tillhört den "falang" som propagerat för mer naturvetenskapliga och tvärvetenskapliga samarbeten inom forskning runt förhistoria. Det har därför varit både lite märkligt och frustrerande att de senaste åren finna att jag spenderar så mycket tid med att dra i handbromsen. Problemet är inte egentligen inte studierna i sig och deras faktiska resultat (i termer av haplogrupper och -typer) utan när man tar nästa steg att tolka biologi i kulturhistoriska termer. För ska man göra det så krävs ju minst lika stringent och källkritisk analys av de kulturbegrepp och samhälleliga organisationsformer som man använder gentemot det genetiska. Istället finner jag för ofta att genetikerna gör ett fantastiskt bra jobb med att utveckla metodiken och motarbeta kontaminations-problemen, bara för att inte ha ork kvar att ens tänka på något snarlikt runt det sociologiska, antropologiska och historiska.

Det finns en viss hierarki inom vetenskaperna, från mest till minst "vetenskapligt" om vi säger så. Fysik hamnar nära toppen och historisk-filosofiska hamnar... ja, ni kan gissa. På det hela taget är detta helt rätt och inget problem i sig. Vi kommer inte kunna förstå kvinnors kamp för rösträtt genom ekvationer. Vi kommer inte kunna bota malaria genom textanalyser. Man måste rätta metoden efter frågeställningen. Sen är det en annan sak att många olika discipliner kan bidra med viktig information i alla former av forskning - åt båda hållen.

Humanister får ofta möta en hel del åsikter om att vår forskning inte är lika säker som t ex matematik, biologi och geologi. Och jag håller med. Helt och hållet. De begrepp och termer vi rör oss med bör inte förväxlas med de som slås fast inom naturvetenskaperna. Inte ens när vi kan ge en ganska bra definition av en typ av spjutspets eller kruka betyder det heller nödvändigtvis att det säger något alls om sociala processer och kulturell identitet. Det kan göra det, men det är inte självklart. Det är därför absurdt att känna att vi ibland behöver påminna genetikerna om detta som de naturligtvis vet men verkar glömma bort i hastigheten. Hur fenomenalt bra en genetisk analys är så kan den inte säga mer än vad grundmaterialet tillåter. Hur många individer har analyserats? Från hur många lokaler? Hur många tidpunkter i förhistorien? Som vilken statistiker som helst kan påpeka, det är urvalet som avgör vilka frågor som kan besvaras.

En sak som oroat mig personligen är att många hypoteser verkar utgå från att det funnits två krafter som styr genetiskt förändring i populationer: migration eller genetisk "drift" (dvs små mutationer som uppstår av sig själva över tid). Men som antropologer lätt skulle kunna visa så är detta inte nödvändigtvis relevant för mänskliga samhällen, där komplexa och långväga släktskapsnätverk kan påverka mitokondrie-DNA och Y-kromosomer i en population mycket snabbt. Särskilt i de ganska begränsade grupper som fanns under sten- och bronsålder. Och där olika samhällen och olika samhällsgrupper kan ha mycket olika nätverk (jmf aristokrater, bönder, fiskare, handelsmän mm). Personligen tycker jag att historiska genetiska studier kan vara en utmärkt metod att just studera detta och reda ut hur det påverkat regioner över tid. Det skulle också behövas fler studier runt de historiskt kända "flaskhalsarna" som pest, krig och katastrofer kan ha medfört. Hur pass representativt är dagens genetiska karta jämfört med för 500 år sen? 1000 år sen? 1500 år sen?

Jag tror att DNA-studier kan bli en oerhört viktig och givande del av historiska och förhistoriska studier, men att vi måste lära oss att samarbeta bättre från båda hållen. Och att genetiska studier måste kombineras med isotop-analyser som visar diet och rörelsemönster ur individnivå. Vi måste ta det lite lugnt och se detta som pionjärfasen i forskningen - testa och försöka falsifiera våra hypoteser på ett mer grundläggande plan innan vi kan gå vidare och dra slutsatser.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, DNA, genetik, vetenskap,

Arkeologi, DNA och kulturkonflikter Del 2

Jag hade egentligen tänkt skriva en genomgång av dag 2 på konferensen om gammalt DNA, men Henrik Brändén har gjort en så bra genomgång att jag slipper det. Läs den! Det var väldigt kul att få tillfälle att träffa Henrik i Göteborg, och det är extra kul att göra det under omständigheter som visar hur viktigt det är för forskning om förhistoria att nå utanför gängse ramar. Henrik arbetar med läromedel och förmedling av naturvetenskap till skolan. Som humanist tycker jag att det är kul hur en sådan här konferens belyser att det inte är något bråddjup mellan naturvetenskapen och humaniora utan att de tvärtom sammanflätas och berikar varandra. Det är något jag gärna skulle se mer av i både grundskola och gymnasium.

Har du läst Henriks text nu? Inte? Kom tillbaka när du gjort det då! Nu? Ok.
Ett par egna kommentarer: Om det var något som var tydligt utifrån dessa presentationer så var det hur intressant och givande det är att göra genetisk-historiska studier på tamdjur. Människan har levt i mycket nära relation till vissa arter under tusentals år och i viss mån påverkat dem lika mycket som vi påverkat naturen runtom oss. Att studera vad som hänt i termer av avel säger därför en hel del om de samhällen som var involverade i processen. Både den kombinerade osteologiska-genetiska studien på nötkreatur från järnåldern och medeltiden som Anders Götherström och Ylva Telldahl genomfört, och Cia Anderungs analyser på gamla uroxeben från Europa fördjupar vår förståelse för komplexa ekonomiska processer.

Knut Røed visar hur renarnas populationer ser ut idag utifrån förekomst av haplogrupper. Detta motsvarar dock inte bilden vi får om vi analyserar renben från järnåldern och bronsåldern. (Foto: Å M Larsson)

Det visade även Knut Røed med studien på förhsitoriska, historiska och moderna renben frå Norge, Sverige, Finland och Ryssland. En viktig poäng var att dagens genetiska spridningsbild inte alls verkar motsvara den förhistoriska. Tvärtom var den mer homogen över hela Skandinavien.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, DNA, genetik, vetenskap, Skandinavien, renar

Arkeologi, DNA och kulturkonflikter Del 1

Det var lite ovanligt tyst på bloggen min i veckan eftersom kvällarna fick vikas åt att arbeta med ett föredrag jag skulle hålla på ett symposium om forskning på förhistoriskt DNA. Det gick av stapeln i Göteborg nu i torsdags-fredag och har varit intensivt och intressant. Själv var jag inbjuden som "token humanist" och förutom mig och Birgitta Gärdin så var övriga föredragshållare aktiva genetikforskare med bakgrund inom och intresse för arkeologin. Anordnare var Per Persson och Kristian Kristiansen, som en del i Forging Identities - The Mobility of Culture in Bronze Age Europe. Ämnena som togs upp hade dock spännvidd från paleolitikum till medeltid. Det var en riktigt stor skara anmälda åhörare och det enda jag beklagar var att jag inte hade större möjlighet att prata med folk innan det var över.


Tom Gilbert visar bilder på några av de allra första försöken att få fram gammalt DNA - nästan samtliga visade sig sedan vara kontaminerade av nyare DNA. Metodutveckling är A och O inom denna forskningsgren. Närmast i bild syns Sara Gummesson från UV Öst och Sophie Bergerbrant från arkeologiska institutionen i Stockholm. (Foto: Å M Larsson)

En liten snabb genomgång av föredragen tänkte jag ge i alla fall.
Dag 1 skulle egentligen ha inletts med Eske Willerslev som för vetenskapsintresserad allmänhet mest är känd för studier av DNA funnet i hår på Grönland och som daterats till en av de äldsta bosättningsfaserna på ön. Tyvärr hade han råkat ut för att hans laptop och pass blev stulet dagen innan så han var försenad och fick nöja sig med en öppen föreläsning på kvällen. Tom Gilbert gjorde en snabb och utmärkt insats genom att ge dubbelföreläsning om hur forskningen kring gammalt DNA utvecklats sedan 1980-talet. En väldigt nyttig genomgång, särskilt i dessa tider av en växande flod "genetiska genombrott".

Kort sagt de allra flesta av de tidiga studierna på mumier, neandertalare, fossil osv visade sig vara studier på mer sentida DNA som kontaminerat proverna. Ett tag var man nästan övertygade om att hela ämnet var kört, men sedan lossnade det igen när man lärde sig leta upp just de små, förstörda och upphackade delarna av gammalt DNA. Att kunna registrera hela eller ens delar ev genomet i individer är dock närmast omöjligt (i nuläget) men det finns ändå en hel del information att få fram. Gilbert poängterade att värme, vatten och syre är förödande för DNA. Mumier från t ex Egypten kan verka enormt välbevarade, men deras DNA ligger risigt till. Addera till det att de ofta hanterats en hel del av upphetsade arkeologer och det är inte märkligt att många analyser på mumier snarare är analyser på nutida forskares DNA...

Mark Thomas går igenom grunderna i mjölkens fascinerande kemi. (Foto: Å M Larsson)

Mark Thomas höll ett föredrag om det stora forskningsprojekt kring genetisk laktostolerans i Europa som han deltar i. Mjölk är en intressant produkt av fr a fett, protein och laktos som är menat som föda för däggdjurens ungar. Små barn har ett enzym kan bryta ned laktosen till sockerarterna glukos och galaktos vilken kroppen kan tillgodogöra sig. Men de allra flesta människor mister förmågan att bilda laktas-enzymet vid ett par års ålder, vilket gör dem laktosintoleranta. I vissa delar av världen har dock genetiska mutationer gjort att människor med denna kan fortsätta dricka mjölk utan att må dåligt. Mest logiskt vore det att säga att vissa är laktostoleranta snarare än tvärtom, men eftersom toleransen är mycket hög hos befolkningen i norra Europa som brukar förutsätta att de är normen i alla sammanhang så tog det ett tag innan polletten trillade ned. Thomas och många andra med honom studerar nu vilka mutationer som finns (minst 4 stycken identifierade hittills i Mellanöstern, Afrika, Indien-Pakistan samt Europa). Frågorna gäller bland annat när de uppstod, var de uppstod och hur de har spridit sig i befolkningarna under förhistorien.

Helena Malmström presenterar den genetiska studie hon och andra vid labbet för historisk genetik vid Uppsala universitet gjort på 5000 år gamla skelett från Gotland och Västergötland. (Foto: Å M Larsson)

Efter det följde ett föredrag av Helena Jankovics Malmström som berättade om studier på neolitiska skelett i Sverige. De har riktat in sig främst på det DNA som finns i mitokondrierna i cellen. MtDNA är gynnsamt av flera anledningar. Dels är det ofta bättre bevarat och enklare att analysera än cellkärnans DNA. Dels är det intressant inom populationsstudier då vi ärver vårt mtDNA enbart från vår mor, till skillnad från vårt kärn-DNA som är en blandning av båda föräldrarnas uppsättning. Det gör att den är mer konstant i sin uppsättning över tid och att vissa små mutationer kan spridas inom befolkningar utifrån hur kvinnors mobilitet sett ut. Ett alternativt sätt är att studera Y-kromosomen hos män, eftersom den inte heller blandas utan bara ärvs på fädernet. Det tråkiga är att i detta fall är enbart mäns skelett användbara. Det uppträder som sagt över tid små mutationer inom delar av mtDNA som i sin tur muterar och på det viset kan genetikerna följa dessa egenheters spridning inom och mellan populationer över tid (haplogrupper och haplotyper).

Som det mycket noga påpekades av flera av forskarna där så representerar mtDNA bara en liten, liten del av en persons genetiska bakgrund. Fyra generationer bak (typ gammelmorfars mor) har du 16 genetiska donatorer - men mtDNA kommer från enbart en enda av dessa: mormors mormor. Samma sak med Y-kromosomen som kommer enbart från farfars farfar (om du är kille dvs). Det säger sig självt att mtDNA och Y-kromosomen säger mycket lite eller inget alls om en persons etniska eller kulturella identitet. Däremot kan det vara intressant att kontrastera olika samtida förhistoriska populationer med varandra.

Jag tror jag slutar inlägget där så att det inte blir för långrandigt. Jag gör så att jag går igenom föredragen från dag 2 i ett nytt inlägg imorgon, och sedan avslutar med ett om mina och Birgittas funderingar och reflektioner från en humanistisk horisont.

En del av åhörarna under dag 1 av symposiet. Längst fram i bild syns Knut Röed och Helle van Kilde. (Foto: Å M Larsson)

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, genetik, DNA, stenålder, laktosintolerans

DNA - arkeologins framtid?

Jag har alltid hävdat - med illa dold stolthet - att det finns få forskningsämnen som mer självklart spänner över hela spektrumet från humaniora till naturvetenskap och tillbaka igen än arkeologi. De mest metafysiska existentiella frågorna blandas med noggranna analyser av fysik, kemi och biologi. Det betyder inte att denna spännvidd inte orsakar ett visst mått av interna spänningar - ganska rejäla sådana faktiskt. Som jag ser det är detta nödvändigt, vare sig filosofin eller fysiken kan i sig sitta inne med alla svaren. Men just därför är det nödvändigt att mötas och diskutera hur vi jämkar i grunden sociala och humanistiska frågeställningar med naturvetenskapliga svar.

Få metoder har genererat mer resultat och blivit mer ifrågasatta än DNA-analyser av förhistoriska människoben. Den 21-22:a oktober anordnas en lite konferens om denna snabbt växande forskningsgren där ett antal intressanta forskare från Norden och en del andra länder presenterar sina projekt. Per Persson är samordnare och som värd står Institutionen för Historiska Studier i Göteborg samt forskningsprojektet Forging Identities: The Mobility of Culture in Bronze Age Europe.

Per ville dock väga upp de lärda DNA-forskarnas föredrag med ett par som problematiserar resultaten ur mer humanistisk arkeologisk synvinkel. Han kontaktade därför mig eftersom jag orerat en del kring detta på bloggen och i en Under Strecket i SvD, samt även Birgitta Gärdin som skrivit en uppsats om ämnet. Så vi blir ett par katter bland hermelinerna. Men jag kan ärligt säga att jag ser fram emot att höra om all den intressanta forskning som pågår just nu. Jag hade tagit mig dit även om jag inte var inbjuden.

För anmälan och mer information, kontakta Per Persson.

Research on ancient DNA started in the 1980s. During the 90s there was great attention on the subject but few results. During the last few years the ancient DNA research has make a breakthrough thanks to new technology. Does this mean a revolution in archaeology?
At this meeting in Göteborg 21 & 22 October some of the leading researchers will present their latest findings and discuss the potential as well as the shortcomings of the aDNA research field. The meeting is aimed at archaeologist but other researchers as well as the general public are also welcome.

Program
Eske Willerslev, Center for GeoGenetics, Natural History Museum of Denmark
Palaeogenomics

Thomas Gilbert, Center for GeoGenetics, Natural History Museum of Denmark
Ancient DNA in the era of genomics

Anders Götherström, Evolutionsbiologi, Uppsala University
Medieval Cattle and SNPS

Mark Thomas, University College London
Modelling the spread of dairying and Lactase-Persistence in Europe

Agnar Helgason, deCODE Genetics, Reykjavik
A statistical approach to evaluating the authenticity of ancient DNA sequences

Åsa M. Larsson, SAU, Uppsala
The cultured animal. Thoughts on applying genetics to the analysis of prehistoric human societies

Birgitta Gärdin, Södertörns högskola
DNA in archaeology - the predominance of technology over mind

Helena Jankovic Malmström, Evolutionsbiologi, Uppsala universitet
Ancient DNA authentication and the Scandinavian Neolithic

Cecilia Anderung, Natural History Museum, London
Cattle domestication: past present and future

Knut H. Røed, Norges Vetrinæhøgskole, Oslo
Genetic analyses reveal independent domestication origins of Eurasian reindeer

Laura Epp, National Center for Biosystematics, Oslo
Reconstruction of past ecosystems using DNA preserved in permafrost


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, DNA, genetik, forskning, vetenskap, humaniora, Göteborgs universitet

Barn i nutid och dåtid

När jag för en herrans massa år sedan jobbade som guide vid utställningen om Nordisk förhistoria på Gustavianum (ett enda rum!) lärde jag mig en mycket viktig läxa: barn är den allra bästa och allra värsta publik man kan ha. Frågvisa, envisa, nyfikna, bubblande, påhittiga, sökande, energiska - med tålamod som fjärilar på amfetamin. Om det gick bra hade jag en skara otroligt engagerade åhörare som lärde mig massor i gengäld. Om det inte gick bra kröp jag därifrån svettig, snyftande och mentalt blodig... Brutalare än en 9-åring är svårt att finna.

Barn får sällan något att säga till om när det görs utställningar, och de har ofta varit en undanskymd och negligerad del av forskningen. Men vi har faktiskt blivit bättre på det här området. Många museer har numera avdelningar där barn kan få plocka och röra och testa, och montrar som de faktiskt kommer åt att se. Det finns inte bara en ständigt växande skara barnböcker om förhistorien – som även innehåller barn, utan även en hel del forskning om barn och barndomsbegreppet under olika tidsperioder. Om detta och mer kommer det presenteras och diskuteras på seminariet Barn - dåtid - framtid vid Forum för kulturarvsforskning den 17:e maj, anordnat av RAÄ.

Föredragshållare: Karin Helander från centrum för barnkulturforskning, Ingrid Söderlind från Institutet för framtidsstudier, Sophie Jonasson och Lena Johansson från Riksantikvarieämbetet, Anna Wilson, Li Kolker och Susanna Johansson från Historiska museet, samt Anne-Sofie Gräslund från Uppsala universitet. Moderator Tiina Rosenberg leder diskussionerna.

Mer information och anmälan

Historiska Museet fortätter förresten med utgrävningarna av platsen för Konst- och Industriutställningen 1897på Djurgården . De i allmänheten som är intresserade av att gå en liten grävkurs mitt i stan och rota fram historiska lämningar i sommar kan hitta mer information på deras webbsida.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, vetenskap, populärvetenskap, Historiska museet, RAÄ, barn

Minisymposium om stridsyxekulturen

Neolitiska stridsyxor i (omvänd) kronologisk ordning. Från höger till vänster: Mångkantig stridsyxa (tidigneolitikum); dubbeleggad stridsyxa (mellanneolitikum A); tidig resp sen stridsyxa/båtyxa (mellanneolitikum B); enkel skafthålsyxa (senneolitikum). Foto: Historiska Museet, Samlingarna.

Det kollektiva undermedvetna är ett intressant fenomen. Det framträder kanske extra tydligt i hur vissa barnnamn helt plötsligt blir extremt populära inom en generation nya föräldrar, medan de äldre skakar på huvudet i förundran över att namn som William och Wilma plötsligt ses som acceptabla. Samma sak händer även inom forskning, inte minst arkeologi. Det finns ingen underliggande konspiration bakom att det under de senaste två åren dimpt ned fyra avhandlingar som fokuserar på mellanneollitikum, specifikt stridsyxekulturen. Om man utökar det till en femårs-period och avhandlingar som berör mellanneolitikum i största allmänhet ur olika perspektiv blir ketchup-effekten än mer tydlig.

Man ska inte dra alltför hårda växlar på detta, delvis är detta ett resultat av att det helt enkelt dragits igång fler avhandlingsprojekt de senaste 20 åren, delvis maskerar den gemensamma nämnaren att det rör sig om forskningsprojekt med mycket olika utgångspunkt och metoder. Från långtidspespektiv över en region (Gill, Nordquist, Andersson), till fokus på en viss typ av föremålskategori (Stenbäck, Edenmo, Papmeh-Dufay), till utveckling av nya metodiska hjälpmedel för arkeologer som DNA och GIS (Linderholm, von Hackwitz).

Men det ska inte förnekas att för många av oss är det kontroverserna kring mellanneolitikum B i allmänhet och stridsyxekulturen i synnerhet som utgör litet av kärnan i vårt intresse. En fragmenterad och komplex fornlämningsbild kombinerat med ett enigmatiskt europeiskt gravskicks-fenomen som sträcker sig från Holland till Sydryssland, Schweiz till Mellansverige. Som så ofta så är det "något i tiden" som får bollen i rullning, i detta fall de intensiva diskussionerna i samhället i allmänhet kring begrepp som etnicitet och folk under 90-talet då många av oss läste våra grundkurser i arkeologi. Men en annan viktig aspekt är nog också att de stora namnen inom denna periodsforskning började trappa ned och inte längre utgjorde en sådan formidabel dominans på institutionerna.

På torsdag ska jag ned till institutionen i Lund och tillsammans med Kristian Brink hålla ett mini-symposium kring temat stridsyxekulturen arrangerat av Debbie Olausson. Kristians avhandling utgår från de mycket märkliga pallissader som konstruerades i framförallt västra Skåne under övergången mellanneolitikum A-B, runt 3100-2800 f.Kr. Vi inleder med varsitt anförande och sedan blir det öppen diskussion. Jättekul och ganska nervöst på samma gång...

Datum: Torsdag 8/4

Tid: kl 15-18

Plats: Stora Salen, Institutionen för arkeologi, Lund

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, Lunds universitet, stridsyxekultur

Öl, mjölk och ylle

Tittade in på min gamla institution här i Uppsala igår. Det må vara helg men korridoren på plan 3 är nästan aldrig helt övergiven, även om det numera inte sitter ett halvt dussin desperata doktorander i slutfasen på arbetsrummen. Hittade mycket riktigt Daniel Löwenborg i köket och efter ett stund tittade även Karin Bengtsson in - just like the bad old times... Fick då höra den mycket roliga nyheten att Lotta Hillerdal som disputerade lite innan jul fått en lektorstjänst vid arkeologiska institutionen i Aberdeen. Jättekul och välförtjänt.

Jag hade smitit in på institutionen för att komma åt mina bildfiler som fortfarande ligger på servern och jobba lite på ett föredrag som jag ska hålla på Katrineholms bibliotek på tisdag kväll. Arrangör är Södermanlands hembygdsförbund: Arkeologi i Sörmland. De har haft en liten temaserie runt Vrå-trakten i vår och sambon var bland annat och pratade jordbrukets introduktion i trakten. Tanken är att jag ska knyta ihop säcken med stenålderns slut och prata lite om den sekundära jordbruksrevolutionen som den ofta kallas. Jordbruk är en ganska bred term som kan inbegripa många olika sorters ekonomiska aktiviteter och alla dök inte upp samtidigt. Inledningsvis höll man tamdjur mest som ett behändigt alternativ till jakten: för kött, hudar och ben. Odlingen var också primärt inriktad på att få tag på säd som ett kosttillskott. Ylle, mjölkprodukter och mer avancerad sädeshantering kombinerat med jäsning tog troligtvis ett tag innan det dök upp. Exakt när är fortfarande debatterat, och ofta är ledtrådarna fragmentariska och tolkningarna spekulativa, åtminstone när det gäller den allra tidigaste fasen.

Marcus Persson SHMM

Del av trolig sländtrissa i bränd lera, funnen på Myrstugeberget, Huddinge, Sörmland. Boplatsen har lämningar från senneolitikum och bronsåldern. (Mer info: SHM Samlingarna, Fornsök)

Det som är intressant med Sörmland i detta skede är att det finns ett glapp mellan jordbrukets etablering och den sekundära revolutionen, för under 400-500 år avbryts jordbruksekonomin i trakten. När den sedan verkar etableras för andra gången, i samband med stridsyxekulturen, så finns det vissa indikationer på att detta just förde med sig en hel del nya tekniker i matbehandling. När vi sedan kommer in i senneolitikum så har jordbruket blivit en mycket mer stabil ekonomisk livsstil, och vi kan nu verkligen prata om yllehantverk som en trolig syssla. Under bronsåldern har vi tydliga resultat från DNA-analyser som visar att laktos-tolerans blivit mycket vanligt i befolkningen. Men det är viktigt att komma ihåg att avsaknad av laktostolerans inte är samma sak som att man inte utnyttjar mejeriprodukter - det finns sätt att hantera ko-, får- och getmjölken så att den inte skapar magproblem för människan.

Öl, mjölk och ylle: Den sekundära jordbruksrevolutionen och slutet på stenåldern. Åsa M. Larsson
Offentlig föreläsning i anslutning till Vråfolkets årsmöte. Medlemmar i föreningen gratis entré.
Tid: 2010-03-30 klockan 18:00 - 19:00
Plats: hörsalen, Ängeln
Arrangör: Vråfolket/Arkeolgi i Sörmland
Kontaktuppgifter: Lena Bergman, 0157-44280
Prisuppgift: 50 kr

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, arkeologi i sörmland, katrineholm, stenålder, jordbruket,

Stenålder hela lörda'n lång

Det har varit ännu en hysterisk vecka och även om SJ nästan har lyckats leverera fungerande pendeltrafik (ett par inställda tåg, ett par avgångar med knökfulla tåg), så har jag tillbringat kvällarna i ett utmattat, stressat töcken. Ber om ursäkt att bloggen fått stryka på foten en hel del på sista tiden, men så har jag varit otrogen mot er också...

Lördagen spenderades inte i vila och kontemplation, utan på Södertörns högskola tillsammans med sambon. Vi hade blivit inbjudna av Björn Nilsson att delta i ett heldagsseminarium för deras studenter med tema aktuell stenåldersforskning. Kombinerar man min och Fredriks avhandlingar täcker vi in nästan hela neolitikum, så det sågs väl som ett effektivt val att ta oss båda. Arne Sjöström, som är doktorand vid institutionen i Lund, var också inbjuden att prata mesolitkum. Han kom upp från Skåne och inledde dagen med att berätta om sina undersökningar av Rönneholms mosse, en torvmark alldeles intill Ringsjön och Ageröds mosse. Båda de sistnämnda platserna är hushållstermer för arkeologer, där inte bara fantastiska offernedläggelser och boplatser från stenåldern hittats (och andra tider men det struntar vi i just nu). Jag vet nu inte bara lite mer om Rönneholm, utan även om Arne: Som barn var han ihärdig sakleterare, han förvarade sina fynd i hundmatsburkar, gillar naturgodis, är en mycket bra föreläsare och bakar väldigt gott bröd som han bjöd oss och studenterna på till lunchen.

I Rönneholms mosse finns alltså otroligt välbevarade mesolitiska lämningar från tiden då det fortfarande var en vassbeväxt våtmark. Det kompakta torv som sedan bildades har inte bara bevarat organiskt material som trä och ben, utan även "frusit" ögonblick i tiden på ett sätt som närmast liknar Pompeji. Omständigheterna var inte lika dramatiska, men eftersom de små rastplatserna i våtmarken användes sporadiskt hittar arkeologerna stenredskap och av slag nästan precis där de fallit till marken eller lagts åt sidan av människorna själva. Att fånga ögonblick så långt tillbaka i tiden, att hitta lämningar som inte är ett resultat av flera generationers sammanslagna handlingar, det är möjligen det enda som är mer unikt än att hitta över 8000 år gamla täljda träföremål. Just nu är det en kamp mot tiden att hinna undersöka och registrera platserna innan torvtäkten hyvlat av och torkat ut området.

Fredrik följde upp efter lunch med att berätta om lite om Motalas mesolitiska lämningar som han var med och undersökte i höstas och där de snart ska sätta igång igen i vår (om man nu kan kalla denna Fimbulvinter vår...). Det är faktiskt helt makalöst vilka roliga mesolitiska lämningar vi fått i Sverige de senaste årtiondena tack vare undersökningar av våtmarker och under leriga transgressionslager i Skåne och på Västkusten. Nästan så man inte behöver skämmas längre på internationella konferenser när ryssar, tyskar, bulgarer och spanjorer står och skryter om sina häftiga fynd. Sen fortsatte han med neolitikum och jordbrukets introduktion, identitet och hantverk mm. Slutligen, när studenterna låg utslagna på golvet och flämtande bad om nåd, susade jag in med nådastöten och pratade mellanneolitikum i nästan en timme.

Om vi inte med gemensamma krafter avskräckt arkeologistudenterna vid Södertörn från att någonsin specialisera sig på stenåldern då vet jag inte vad som hjälper. Vi körde hem i hagelskurar och solsken, vilket kändes mycket passande.

Kort och gott en mycket trevlig lördag, och stort tack även till Kerstin Cassel och Hans Bolin som hjälpte till med både det praktiska och diskussionen.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, mesolitikum, neolitikum, södertörns högskola, Rönneholms mosse, Skåne

Dag 2 i Blankaholm

Michael Dahlin i förgrunden, Helene Ermerud presenterar Hellerö

I kompakt dimma for jag igår söderut från Stockholm, medan resten av huvudstadsborna försökte ta sig norrut till fjällstationer och Vasalopp. Målet var Blankaholm i Småland där Michael Dahlin sedan ett par år tillbaka anordnar en årlig träff för arkeologer och entusiaster kring ämnet förhistoria längs Ostkusten. Gårdagen inleddes vid lunch och fortsatte efter middagen med trevliga och intressanta presentationer som täckte in samtliga tidsperioder från mellersta mesolitikum till kristnandet i Mälardalen.

Micke inledde med att ifrågasätta den gängse bilden av Tjusts skogsmarker som till sotra delar avbefolkat under äldre järnåldern. Joakim Goldhahn berättade om utgrävningen av den stora skeppsättningen i Lofta, som visade sig vara närmast fyndtom. Något som kan få arkeologer att klura extra mycket på var forntidens folk hade för sig egentligen och vad syftet kan ha varit. Roger Wikell kyfte fram hur myten om Ragnarök och myten om Jesus uppståndelse vävdes samman och växte in i varandra på runstenarnas bildspråk. Han tryckte på att vi måste komma ihåg att dessa stenar inte i första hand handlar om texten, utan om det visuella intrycket.

Helene Ermerud visade bilder från undersökningar av boplatsområdet vid Hellerö, med skärvstensflak och rester av husstrukturer. Ole Stilborg har analyserat gropkeramik och stridsyxekeramik som hittats ihop i en grop i Kalmar, där gropkeramiken var mer än vanligt varierad i godstyp (vilket inte säger lite) och föreslog att de kan utgöra en samling kärl som tillverkats inom minst två olika gropkeramiska grupper. Patrik Gustafsson berättade om ett grönstensbrott i Sörmland som troligen använts redan under mellersta mesolitikum.

Idag fortsätter vi med hällristningar, gropkeramiker på Korsnäs, medeltida gårdar på Öland och mycket mer.

Arkeologi på framsidan

Hittade denna information på Leif Häggströms blogg:

VÄSTSVENSK ARKEOLOGIDAG
Fredag 12/3-2010, 9.00-16.00, Sal T: 302 HOVRÄTTEN

In Situ archaeologica och institutionen för historiska studier/arkeologi, Göteborgs universitet annonserar den årliga arkeologidagen på Göteborgs universitet.

Har ni något att presentera från er verksamhet sänd då ert förslag till
arkeologidagen(at)insituarchaeologica.com

Föredragen omfattar cirka en 20-30 minuter med frågestund.

Vänligen

Håkan Petersson
In Situ archaeologica
Redaktör
&
Johan Ling
Institutionen för historiska studier
Forskare/timlärare