Döden, del 1

Semester och död går hand i hand, det är under denna period var och varannan svensk ligger med en deckare på stranden eller i hängmattan. Deckargenrens bestående popularitet tror jag beror till stor del på att det i grunden är moraliska narrativ med en förväntad ark och ett tydligt avslut (som det sedan kan experimenteras med). Död, mord, ställer allt på sin spets. Det är i döden livet återspeglas i bjärt kontrast. Därför blir den sista vilan också en intressant fråga, vad vi gör med våra döda. Det är något som intresserar arkeologer i synnerhet och i förhistorien ser vi en uppsjö olika sätt att hantera de döda - en del som nog verkar extremt märkliga för dagens svenskar.

Häromdagen lyssnade jag på ett inslag i P1 Morgon om de konflikter som uppstår mellan svenska och myndigheter när allt fler vill kunna dela på askan av sina döda och gravsätta dem på olika platser. I svensk lag är detta förbjudet, annat än för buddhister och hinduister (för vilka det är en del av religionen och traditionen sedan gammalt) eller vid synnerliga skäl. Ett sådant synnerligt skäl var nu gravsättningen av askan från en ung kvinna som dött och kremerats i USA, men vars familj också bor här i Sverige. Först hade de fått avslag men nu fick de tillstånd.

Lagen om att hålla askan komplett kommer nog delvis från myndigheters önskan om ordning och reda, dels från våra egna kristna traditioner om kroppens individualitet. Det är införandet av kremering som delvis brutit ned de föreställningarna hos oss (de flesta skulle nog dra sig för att stycka upp kroppen i olika delar och begrava på olika platser). I denna brytning i värderingar hamnar enskilda ofta på kollisionskurs med myndigheter som agerar långsammare och utifrån andra hänsyn än individens – på gott och ont.

Ben från gravfältet i Gamla Uppsala. Så här ser resterna egentligen ut efter en grundlig kremering, aska blir det först efter det att de mals ned. (Foto: Emma Sjöling)

Intressant nog är uppdelning av kremerade rester mycket vanligt under bronsåldern (då likbränning slog igenom på allvar) och även under större delen av järnåldern. Det tog ett tag för arkeologerna att komma underfund med detta, förstå implikationen av att så många bengömmor under stensättningar och högar enbart innehöll ett par få ben, medan andra innehöll långt mer. Det finns andra förklaringar, såsom bevaringsgrad, men numera är vi överens om att det i de allra flesta fall så representerar dessa nedläggningar bara en liten del av resterna från bålet. Huruvida resten är nedlagt under liknande gravöverbyggnader eller om man gjort annat med dom (bakat bröd?) må vara osagt.

Frågan kvarstår: bör vi lätta upp reglerna mer så att folk idag kan dela upp askan på flera platser och vad får det i så fall för konsekvenser i långa loppet? Finns det juridiska problem med att ha flera gravplatser för en död?

Lästips: Tidskriften Urminne har kommit ut med ett nytt nummer, med en artikel av nyligen bortgågne Tore Artelius om gravskick i Småland.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kremering, begravning, aska, sista vilan

Genetik och källkritik del 3

De som följt min blogg de senaste veckorna vet att jag diskuterat den senaste genetiska studien av neolitiska människoben och att Pontus Skoglund, en av genetikerna bakom studien, vägt in med egna kommentarer och klargöranden. Pontus och jag har också mejlat lite kring frågorna. Här är hans svar på mina senaste invändningar i bloggen (se föregående inlägg), som han har gett mig tillstånd att publicera här. Min originaltext är kursiverad, hans svar är indraget.

"Ett problem som jag ser det är att de genetiska modeller som ofta ställs främst kalkylerar med två scenarior: migration eller mutation. Det är uppenbart att den naturliga mutationen av de genetiska profilerna inte hade kunnat hamna så långt ifrån varandra utan inflöde av nya gener. Men det är sällan ni verkar räkna med alternativ 3: genetisk förändring pga skilda giftermålsnätverk, vilka över 20-30 generationer kan bidra till påtagliga skillnader. Antropologiskt sett vet vi att giftermålsnätverk kan spänna över stora områden och att det främsta sättet att få tag på nya produkter och ändra sin materiella kultur är just genom att dela släktskapssystem. Vi vet också att dessa kan riktas om mot helt nya nätverk/regioner inom loppet av ett par generationer. "

Våra analyser av genomdatat skiljer sig väldigt mycket från normala analysmetoder av t.ex. mtDNA, som jag antar att du syftar på. Alla jämförelser och modeller i vår studie använder markörer som är så pass vanliga att de med all sannolikhet uppstod före 5,000 år sedan, så mutation kan uteslutas ur diskussionen. Dessutom så kan inte skillnader i genetisk drift mellan stenåldersgruppernas förklara resultaten, eftersom vi endast jämför en av dem i taget i 'speglingen' av moderna populationer.

Jag förstår inte exakt hur din modell med skiljda giftermålsnätverk ser ut, eller hur en sådan skulle passa våra resultat. Även om det för mig låter som en variant av en migrationsmodell så får du gärna utveckla den. Alla hypoteser som kan förklara den stora skillnaden i relationen mellan de neolitiska individerna och moderna grupper är intressanta. Den skulle dock behöva förklara varför vi ser tecken på genflöde från en population nära besläktad med Gökhemsindividen till i princip alla europeiska populationer.

Jag är glad över det här tillfället att förtydliga vårt resonemang, framförallt för svenska arkeologer. Jag skulle ändå inte uttrycka det här som en konflikt mellan arkeologi och genetik, eftersom vi har fått positiv respons från många svenska och internationella arkeologer (förutom de som är medförfattare till studien och har medverkat i tolkningen). Hör t.ex. Göran Burenhult (28:25).

Här är en direktlänk till supplementmaterialet som är fritt tillgängligt och innehåller i princip all information. Allt sekvensdata är också fritt tillgängligt, och alla som är intresserade av en pdf med huvudartikeln är som sagt välkomna att kontakta mig. Hoppas på fortsatt öppna kommunikationslinjer!

Angående en annan sak så tycker jag det behöver problematiseras kring de hänvisningar till Rosengård och pizzabagare som förkommer i kommentatorsfältet. För mig verkar det nästan som att just eftersom att målet är att sprida löje över genetisk forskning så ger det något sorts alibi för etniskt stereotypa skämt från personer som annars inte skulle uttrycka sig på det sättet. Jag tror att vi är överens om att både nu levande och förhistoriska individer förtjänar mer respekt än så.
Vänliga hälsningar,
Pontus

Jag vidhåller att problemet med studien är:
1. Oerhört få individer ingår i studien
2. De levde 700-1000 år efter jordbrukets införande
3. Vi saknar genetiskt jämförelsematerial från individer som levde i regionen vid jordbrukets införande.
4. Vi saknar genetiskt jämförelsematerial på jägare-samlare som levde i regionen innan jordbrukets införande

Utöver detta finns två stora problem
5. Studien utgår från hypotesen att de gravlagda människorna i megalitgravarna tillhör samma befolkning som införde jordbruket
6. Studien utgår från att gropkeramikerna på Gotland inte hade något att göra med jordbrukets införande

Punkt 5 och 6 kan vara korrekta antaganden, men vi vet inte detta i nuläget och tvärtom har vi indikationer i det arkeologiska materialet på att de inte stämmer. Dessa antaganden kan säkert verka logiska om man enbart utgår från ekonomiska levnadsbetingelser (megalitbyggarna hade jordbruk och boskapsskötsel och gropkeramikerna levde främst av havsjakt och fiske). Men det missar att gropkeramisk kultur utvecklats i stor del från den tidiga trattbägarkulturen, med jordbruk, som var etablerad på Gotland under denna period. Rent hypotetiskt så kan faktiskt gropkeramikerna representera de efterlevande av de som införde jordbruket. Detta är något som borde testas av de genetiska studierna, inte tas som ett faktum att utgå ifrån. Samtidigt så vet vi att det händer en hel del under de 700 åren efter det att jordbruk etableras i Sverige, inte minst fenomenet med megalitgravar som finns längs kusterna i Västeuropa men som inte specifikt har något att göra med trattbägarkulturen - annat än i de regioner där TRB redan var etablerat innan de dyker upp.

Jag tycker fortfarande att genetikerna verkar underskatta nätverken som är etablerade i Europa under stenålder, folks rörlighet, släktskapsnätverkens påverkan över tid på en populations genetiska uppsättning, då exogami (giftermål utanför den egna gruppen) är mycket vanligt. Framförallt måste alla modeller vi ställer upp ta i beräkning hur stor - eller liten - en population är. I en mindre population kan genetiska förändringar spridas långt snabbare än i en stor.

Det finns oerhört mycket intressant att diskutera och lära sig om stenålderspopulationerna i framtiden. Allt jag skulle önska är att naturvetare slutar att använda extremt kategoriska slagord som "bevisat" när deras studier är så preliminära och begränsade och vidhäftade med enorma källkritiska problem. För mig är detta honnörsord för sann vetenskap.



Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, DNA, genetik, forskning, vetenskap, stenålder, neolitikum, jordbruk

Genetik utan källkritik - igen

Vetenskap, från filosofi till fysik, handlar om rätten att lägga fram hypoteser och teorier och rätten att ifrågasätta och testa dessa. Men det handlar också om att "sälja in" till media och allmänhet för att få uppmärksamhet och förhoppningsvis anslag. Alla som känner mig vet hur viktig jag tycker det är att forskare förmedlar sina upptäckter. Men det finns en baksida till allt, och jag måste erkänna att jag tycker de senaste dagarnas mediakampanj kring DNA-analyser av stenåldersben från Sverige faller mestadels i den andra kategorin. Det finns många problem med den tolkning som förts fram i media av Anders Götherström, men det allra största problemet är nog att det inte förs fram som en teori utan som ett faktum. Jag kommer inte trötta ut er med en lång utläggning, men jag vill peka på några stora, extremt allvarliga problem med studien som jag och många med mig ser det. Sen får ni fatta era egna beslut.

Först några klargöranden.
1. Jag betvivlar inte resultaten av DNA-studien i sig - dvs metoden att få fram vissa genetiska markörer. Den är säkert alldeles korrekt.
2. Jag är inte emot genetiska studier av gammalt material. Tvärtom tillhör jag falangen "vetenskaps-kramare" inom arkeologin och jag tror att det finns oerhört mycket intressant att lära sig av naturvetenskapliga analyser på skelettmaterial.
3. Det här är egentligen ingen ny studie alls. Lite bättre metoder har fått fram lite bättre detaljer kring den genetiska uppsättningen, men i grunden är detta exakt samma studie - och tolkning - som Götherström fört fram de senaste 3-4 åren.

Så vad är problemen?

A. Urvalet. 4 individer. Varav en (1!) från den jordbrukande trattbägarkulturen. Det här är ett källkritiskt problem av monumentala mått och att låtsas som något annat är att felrepresentera vetenskaplig metodik å det grundligaste. Att skelettet som representerar hela bondekulturen kommer från Gökhem i Västergötland och de som ska representera jägare-samlare (3 st) kommer från Gotland är också problematiskt.

B. Dateringen. Gökhem-individen är daterad till 2900 f.Kr (4900 år gammal), de tre gotlandsindividerna är daterade till mellan 3300-2400 f.Kr. Men det är faktiskt inte spridningen i kronologin som är problemet. Det är att de helt enkelt är för sena. Jordbruket infördes i Sverige runt 3900 f.Kr. Alltså 1000 år tidigare. Ett. Tusen. År. Ett millennium.

Att hävda att Gökhemspersonens DNA ska representera de första invandrarna är ett extremt stort antagande. Ett antagande som hänger på vissa inte uttalade hypoteser. Den första hypotesen är att inte mycket händer befolkningsmässigt under dessa tusen år. Det kunde vara ok som hypotes om det inte vore för att den sociala och materiella kultur vi ser i Sydskandinavien genomgår stora föränndringar under denna tid. Kanske mest markant är att runt 3500 f.Kr. så börjar man konstruera massiva stenkammargravar vilka är en del av den megalitbyggartradition som förekommer fr.a. längs kustnära områden från Malta via Spanien, Frankrike, Storbitannien och hela vägen till Polen. Att vi i Sverige kallar detta vid samma kulturnamn är en forskningshistorisk kvarleva som inte borde användas som nån sorts biologisk utgångspunkt för genetiska studier. Det finns absolut inget som säger att det inte kan ha skett folkomflyttningar under de följande 1000 åren efter jorbrukets införande, antingen stora eller gradvisa i samband med giftermål.

C. Fel utgångspunkt. Att jägarna-samlarna på Gotland (gropkeramisk kultur) presenteras som om de representerade en grupp som aldrig jordbrukat. Trattbägarkulturen fanns på Gotland - den tidiga, men inte den senare megalitiska. Gropkeramisk kultur som förekommer i östra Sverige från Gästrikland ned till Skåne är inte en direkt fortsättning på den mesolitiska jägar-samlarkulturen. Befolkningsmässigt kan de mycket väl vara det, om än troligtvis med en hel del ingifte från andra gruppen, men de utvecklades ur trattbägarkulturen och de områden de bodde i hade etablerat jordbruk och tamdjursskötsel under 5-600 år, även om det kombinerades med jakt och fiske.

Vad som gör mig trött och ledsen med den senaste mediekampanjen är att de som är inblandade VET allt detta, de agerar inte utifrån okunskap. De har dessutom fått dessa invändningar i diverse seminarier och konferenser och i artiklar och avhandlingar under de senaste åren och på inget plan verkar de beredda att bemöta denna källkritik på ett seriöst sätt. De har ett vapen som ingen annan kan mäta sig med: maskiner som säger ping och spottar ut fakta på ett papper.

Men all fakta måste sättas in i ett sammanhang och tolkas. Och vetenskap avgörs av källkritik och statistiskt underlag, inte om man råkar ha en bra analysmetod. Ta bara en titt på en hel del annat som publicerats i fina tidskrifter som Nature och Science och Lancet i efterhand visat sig vara fullständigt felaktiga.

Om vi haft äkta vetenskapsjournalistik i landet hade åtminstone någon kritisk motfråga ställts. Nu accepteras alla uttalanden som gospel. Ska det verkligen vara så att forskare får uttala sig utan något ifrågasättande eller försök till nyansering? Varför ska vi ens ha vetenskapsnyheter i så fall?
Jag blir väldigt, väldigt trött och less och utled på hela cirkusen.

Vad tycker ni? Hur uppfattar ni resultaten? Och nyhetsrapporteringen?


Bloggposter från DNA och Arkeologi-konferens jag var på i Göteborg 2010.
Arkeologi, DNA och kulturkonflikter Del 1

Arkeologi, DNA och kulturkonflikter Del 2

Arkeologi, DNA och kulturkonflikter Del 3


Ett inlägg jag skrev 2009 - första gången detta valsades i pressen
Förfäder och munväder

Alla mina inlägg om DNA och arkeologi (även sånt jag tycker är bra studier)
Kategori DNA

Och så en Under Strecket jag skrev på ämnet 2009. Den är inte så redig som jag skulle vilja tyvärr.

Att våga ta debatten

Det är väldigt sällan arkeologer tar sig an att gå i svarsmål mot debattartiklar i media som berör känsliga frågor inom kulturarvsverksamheten, och få frågor är känsligare nu på 2000-talet än den om skelett och ben från människor. Om vi ens upptäcker dem brukar ryggmärgsreaktionen vara att huka sig och hålla tyst. Det är inte det att vi skäms eller saknar åsikt, men de flesta av oss undrar om vi inte har mer att förlora på att gå i polemik i en komplex fråga som lätt blir svartvit på tidningarnas debattsidor - bildligt såväl som bokstavligt talat. Även om det kan kännas bäst på kort sikt är det knappast det bästa på lång sikt - och lång sikt borde vara vad vi är bäst på.

Det var därför uppfriskande att se att en arkeolog som verkligen är insatt i problematiken kring återbegravningar ur både arkeologisk och kulturellt hänseende, Liv Nilsson Stutz, tog sig tid till att skriva ett svar på teologen och prästen Hans B Hammars debattinlägg i Helsingborgs Dagblad den 19:e december. Hammar argumenterar för att det är djupt oetiskt för museer att ha mänskliga ben i sina samlingar - eller i alla fall kristna ben. Han vädjar till kulturministern att de borde återbegravas. Jag förstår till fullo Hammars inställning, den är inte en ovanlig ryggmärgsreaktion hos många, men det finns påtagliga brister i hans framställning. Jag behöver dock inte redogöra för dessa, för det har Liv gjort i sitt extremt välskrivna debattinlägg i HD den 16:e januari. Läs den!

Den felaktiga bilden av arkeologen som bensamlare återkommer ofta i debatten. Arkeologi handlar inte om att samla, utan om att skriva historia. I vårt arbete fråntar vi inte människorna deras historia och deras mänsklighet. Tvärtom ger vi dem en röst och en berättelse. (Liv Nilsson Stutz)

Liv problematiserar också tesen att det skulle vara etiskt konsekvent att återbegrava ben, men samtidigt behålla ben- och vävnadsprover.

Uppdatering: Kolla även in Ed Yongs fina illustration över hur debatten mellan journalister och forskare tenderar att gå i cirklar och samtidigt helt missa målet...

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, etik, teologi, debatt, återbegravning, ben

Bara ben?

Som jag noterade i mitt förra inlägg så hann jag aldrig blogga om paneldebatten jag deltog i kring mänskliga lämningar i samlingarna, som gavs i serien Het Historia på Historiska museet. Nu när det har dykt upp på UR som spelade in det hela och då dammet lagt sig lite, så kändes det värt att ändå ta upp mina intryck.

I panelen satt förutom undertecknad Malin Masterton, bioetiker som skrivit en avhandling om ämnet, Niklas Orrenius, journalist på Sydsvenskan som engagerade sig i återlämnandet av Levin Dombrowskis kvarlevor, Anders Björklind, chef på Etnografiska museet som ansvarat för återlämnandet av en hel del ben och föremål, och Katri Linna som arbetat med frågor kring romer och samer på regeringsnivå. Fredrik Svanberg modererade, han är för närvarande igång med ett forskningsprojekt (Huvudjägarna) kring museers samlingar av människoben - särskilt Uppsala universitet.

Jag tänker inte ge en komplett redovisning av vad vi diskuterade, det finns som sagt inspelat. Det satte även igång en debatt-tråd på Arkeologiforum som intresserade med fördel kan kolla in och bidra till.

Som ofta tycker jag att de mest intressanta diskussionerna sker före och efter. Som när jag, Malin och Niklas innan det drog igång satt och pratade om kontroverserna kring Dombrowskis kvarlevor. Hur en fråga som på ytan kan verka ganska självklar, att återlämna benen från socialt utslagne mannen som begick självmord till den judiska församlingen för återbegravning, visade sig inte vara så enkel. Dels var det ett principbeslut som kan få konsekvenser för forskningen, dels är det inte helt självklart att detta återspeglar vad Dombrowski själv skulle ha velat.

Just detta att besluta vad döda människor skulle finna acceptabelt att göra med deras kvarlevor eller ej är inte helt enkelt. Vilka värderingar ska få styra, vårt nutida samhälles eller den dåtida kulturens? Som egyptologen Geoff Metz i publiken påpekade, en forntida egyptier skulle troligen älska att få sin mumie förevisad om omnämnd, för just omnämnandet var det som säkerställde livet efter döden. Maja Hagerman som också deltog påpekade att vår känslighet inför att förevisa människoskelett är ett delvis nutida fenomen som går på tvärs emot århundraden av protestantisk lära att kroppen är ett tomt kärl för själen och därför inte viktig efter döden (därmed var det ok att kremera de döda, något som mötte stort motstånd hos judar och katoliker). Vi kan inte prata om människoben som om de självklart är helgade och ska begravas - det är en specifik kulturell åsikt som inte delas av många kulturer globalt sett. Det viktiga är kanske hur vi använder dom i samlingar och i forskningen. Är det ett större övergrepp att ställa ut en skalle i en monter, än att göra en genetisk sekvensering av den döde?

Självklart ska rovgrävda och stulna lämningar återbördas, och självklart ska vi inte använda de dödas ben för lyteskomik, eller för att göra förment vetenskapliga studier som syftar till att trycka ned olika grupper. Men att återbörda t ex alla norrländska ben för återbegravning skulle få det paradoxala resultatet att förhistorien för Norrlands befolkning blir ännu mer osynlig i våra museer än den är idag. Jag kan också tycka att det är paradoxalt att arkeologer som omhändertar, vårdar och forskar i människoben ses på som suspekta, medan vår lagstiftning samtidigt medför att gravfriden endast garanteras i 25 år. Efter det är det fritt fram att vräka upp och förstöra (med begränsad vördsamhet) de dödas ben. Vi behöver inte färre ben i våra samlingar, vi behöver fler som försöker förstå de forntida människornas liv och öden - det är min åsikt och den står jag för.

Nästa panlediskussion på Het Historia sker den 22:a november och handlar om Främlingsfientlighet och kulturarv. Medverkar gör journalisten och författaren Lisa Bjurwald, religionshistorikern Mattias Gardell, museichefen Maria Jansén, journalisten Ivar Arpi, samt författaren och enhetschefen på Riksantikvarieämbetet Qaisar Mahmood. Anna Furumark modererar. Det är gratis att gå på, men anmälan krävs och med tanke på hur fullt det var på förra tillfället så skulle jag rekommendera att intresserade anmäler sig omgående. Själv kommer jag nog tyvärr vara för jetlaggad för att släpa mig dit - så jag hoppas verkligen att UR spelar in även denna panel.

Idag är det den 9:e november, dagen då bolivianer firar Skallarnas Dag (Dia de los Natitas). De plockar fram skallar från sina döda, pryder dem med hattar, blommor, solglasögon och firar tillsammans.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, osteologi, kulturarv, människoben, repatriering, museum, Historiska museet, Het Historia

(O)mänskligt

Igår hade jag för en gångs skulle en relativt fri lördag och passade på att ta med ungarna till Upplandsmuseet för att kolla in vandringsutställningen (O)mänskligt, som handlar om rasbiologi och insamlandet och studerandet av människor och deras lämningar. I Uppsala är detta särskilt relevant, eftersom Herman Lundborg och rasbiologiska institutet verkade här i decennier. Besöket var mest för min skull och jag hade tänkt låta ungarna härja runt i de andra utställningarna, men det visade sig att de blev ganska intresserade av den. Ett smart grepp som jag inte stött på tidigare var att det fanns extra information i form av ljudinspelningar och filmer som man kunde aktivera med hjälp av kort. Det bästa var att det fanns två versioner, en för vuxna och en för yngre - mycket bra initiativ. Det fanns även en riktigt bra kortfilm i ett filmrum som gav en bakgrund till utställningens syfte.

Barnen lyssnade förvånansvärt tålmodigt på de inspelade fördjupningarna till utställningen

Till utställningen ges även en föreläsningsserie på kvällstid, med t ex Ola Larsmo, Maja Hagerman, Kjell Sundstedt, Mikael Kurkiala och Karin Johannisson. Nu den 9:e kommer Ola Larsmo och Maria Björkman berätta om Nils von Hofsten och steriliseringarna. Den 23:e november kommer jag och Magnus Alkarp diskutera kring hur arkeologin ibland har använts till - och även fortsätts användas till - att skapa folkgrupper och raser i förhistorien. Magnus kommer ta upp historiska exempel och jag kommer försöka problematisera det ibland okritiska användandet av DNA för att spåra förfäder och folkgrupper i mänskligt material.

Mänskliga lämningar i historiska samlingar är en het fråga. I våra samlingar finns dels en hel del rovgrävda och stulna skelett, främst skallar, från olika folk runtom i världen. Dels finns även lämningar av minoriteter som samer och socialt utslagna som samlats in med minimal tanke på etik. Inte sällan har de fått bli en symbol för övergrepp som begåtts mot de levande och återbördandet har setts som en del i att läka såren - med olika grad av framgång. Ibland har det ifrågasatts varför det överhuvudtaget förekommer mänskliga ben i museers samlingar. Det blev temat på den första paneldebatten i Historiska museets nya serie "Het historia" som jag deltog i tidigare i höst. Jag hann aldrig skriva alla tankar som uppkom av det just då, men jag håller på med det just nu. Det får dock publiceras i nästa inlägg, annars blir detta inlägg alldeles för långt och jag tjatar hela tiden på folk att inte blogga för långa inlägg!

P.S. Hade gärna rekommenderat artikeln om Herman Lundborg i dagens UNT, men den är bakom en betalmur. :( 

Återstående föreläsningar på (O)mänskligt på Upplandsmuseet:

• Onsdag 9 november kl 19
  Nils von Hofsten, steriliseringarna och det rasbiologiska nätverket. Maria Björkman, FD, Linköpings universitet och Ola Larsmo, författare
• Onsdag 16 november, kl 19  
  Var det värre förr? Om rasbiologi och annat i den historiska skamvrån. Mattias Tydén, docent i historia, Institutet för Framtidsstudier, Stockholm
• Onsdag 23 november, kl 19
  Mördande vetenskap. Magnus Alkarp, FD, författare
  Det sitter i benen? DNA och sökandet efter förfäderna i förhistorien. Åsa M Larsson FD, verksamhetschef vid Societas  Archaeologica Upsaliensis ( SAU)
• Onsdag 30 november, kl 19
  Att sälja rasbiologi. Sven Widmalm, professor i Idé-och lärdomshistoria, Uppsala universitet
• DECEMBER
  Onsdag 7  december, kl 19
  Det mörka arvet - Bertil Lundman och folktypsundersökningarna i Dalarna. Christer Bergin, antikvarie vid Dalarnas museum

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, etik, osteologi, rasbiologi, museum, (O)mänskligt, Upplandsmuseet, Ola Larsmo, Magnus Alkarp, DNA, genetik, vetenskap

Är granskning en garanti?

Två delvis olika men närbesläktade frågor kring vetenskaplig publicering har diskuterats ivrigt på både bloggar och i medier den senaste tiden. Det ena rör huruvida det är fel av journalister att tillåta forskare att få gå igenom artiklar om deras forskningsresultat innan de går i press. Man har oroat sig för att det på nåt vis minskar journalistens kritiska position. Jag kan förstå den synpunkten, men jag vill ändå påstå att det är en världsvid skillnad mellan publicering av forskningsresultat i massmedia och publicering av politiska utspel. Av den enkla anledningen att journalister ofta har extremt svårt att förstå forskningen de presenterar och lätt kan göra stora misstag. Det finns oerhört många exempel på forskningsresultat som framställts på missvisande eller helt felaktigt sätt i media till stor förtvivlan för de involverade forskarna. Som arkeolog har jag fått ganska tjock hud efter att ha sett spaltmeter av missförstånd och tokigheter från välmenande journalister utan bakgrundskunskap.

Med det inte sagt att det inte vore bra om journalister sätter i system att även köra sin text förbi minst en annan forskare, och inskränker granskningsrättigheten till att gälla enbart citat och beskrivningar av resultat. Särskilt som det finns oerhört få professionella vetenskapsjournalister på dagens redaktioner. Forskare kan också ha en agenda och starka åsikter som färgar deras framställningar.

Den andra frågan rör hur pass tillförlitligt peer-review är, om det kan ses som en garant eller ej och om kritik och diskussioner kring nya forskningsresultat får ske innan en artikel har kommit i tryck. Om man överhuvudtaget får debattera forskning inför öppen ridå i dagspress och på bloggar. Inte minst efter kontroverserna med påstådda  arsenik-livsformer från Mars, och snabbare-än-ljuset-neutriner från Cern.

Efter ett antal år bakom de akademiska ridåerna inser man snabbt att peer review inte garanterar nånting. Bevis 1: Wakefields undermåliga och delvis framfuskade resultat att MPR-vaccin orsakar autism som publicerades i högvördiga Lancet. Bevis 2: Arsenik-bakterier i Science. I bästa fall kan processen sålla bort en del uppenbart felaktiga studier, men den egentliga granskningen kommer efter publicering. Det är då resultaten stöts och blöts av hela vetenskapssamhället, inte bara ett par utvalda specialister. De tunga tidskrifterna är dessutom drivna av samma nyhets-hets som andra medier. Det gäller att vara först med det nyaste och unikaste. Granskningsprocessen handlar inte bara om att sålla bort dåliga bidrag, utan minst lika mycket om att plocka in de mest "säljande".

Jag tycker man borde ändra syftet med peer review. Vissa tidskrifter skulle kunna erbjuda genomläsning av bidrag som en chans till kvalitetsförbättring för forskarna själva, och för tidskriftens redaktörer, men utan att det basuneras ut som garanti för forskningens korrekthet. För det är det inte. Vad som är försvårande är poängsystemet som styr vilka forskare som anses vara lyckade och anställningsbara. Det ger enorm fördel till artiklar publicerade i vissa utvalda tidskrifter. Det betyder att forskare som publicerar Open Access i t ex PLoS, som verkligen kan granskas öppet av alla, missgynnas gentemot de som kommer in i peer review skrifter som bara kan läsas av de som har råd med prenumerationen (och tro mig, den är knäckande). Som fristående forskare som inte längre är knuten till en institution hindras jag oerhört ofta från att ta del av nya artiklar på nätet, utan måste bege mig till ett bibliotek när de väl kommit dit (vilket kan vara månader senare).

Men om ni verkligen vill ha tips på hur ni ska göra för att bli refererade så finns det forskning på det nu...

Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, vetenskapsjournalistik, media, peer review

Heta ben

Vad kan och bör vi göra med historiska och förhistoriska mänskliga kvarlevor - med de dödas ben? En inte helt lätt fråga som arkeologer och osteologer får brottas med ofta, både inom ämnet och i mötet med andra människor. Det är även ämnet för den första sessionen i Historiska museets nya öppna debattforum Het Historia. Tisdag eftermiddag, den 27:e september kl 15, kommer jag sitta i panelen som diskuterar ämnet. Övriga som ingår är journalisten Niklas Orrenius, generaldirektören Katri Linna, Anders Björklund, museichef på Världskulturmuseet, samt Malin Masterton, filosof och bioetiker vars avhandling bl a handlar om genetiska studier på historiska personers ben. Moderator är Fredrik Svanberg.

UR kommer att spela in diskussionen, men en förhandsvisning kan fås av de som kollar in TV4 Nyhetsmorgon imorgon bitti. Kl 7.50 ska det vara ett inslag med Fredrik Svanberg och Geoffrey Metz, egyptolog vid Museum Gustavianum, och kl 8.40 kommer Geoffrey och Malin Masterton frågas ut.

Läs även andra bloggares åsikter om Het Historia, arkeologi, osteologi, Historiska museet, etik, skelett

Vad är en arkeolog?

Den frågan ställs ofta med ömsom nyfikenhet ömsom förvirring av icke-arkeologer. Men faktum är att den frågan även ställs av oss själva och inte så sällan som man skulle kunna tro. Vi står med en fot i universitetsvärlden och en fot i en ren yrkessfär. Hos var och en av oss kan än det ena, än det andra överväga men för det allra flesta är både ämnesintresset och yrkesstoltheten påtaglig. Samtidigt ska det inte stickas under stol med att vårt fotfäste inom humaniora - som jag personligen gillar och förespråkar - har lett till vissa problem då humaniora på universitet haft en närmast patologisk motvilja mot "yrkesutbildningar". Metodutveckling, yrkesetik och branschföreskrifter har därför till stor del hållts på armlängds avstånd av de som ansvarat för utbildningen av nya generationer arkeologer.

Det här har lett till en hel del frustration hos många arkeologer, och frågan om branschorganisation har väckts i olika forum och av olika personer. Allt från de som vill göra Svenska Arkeologiska Samfundet till mer aktiv i politiska och etiska frågor, till de som vill se att Riksantikvarieämbetet tar ett kontrollansvar, till de som vill ha branschorganisationer för uppdragsarkeologer. Nils Harnesk har skrivit ett utförligt blogginlägg där han uttrycker sin önskan om ett generellt samarbetsorgan för alla arkeologer att söka medlemskap i, med gemensamma etiska regler som inkluderar metodik och anbud.

Tanken är god, men jag har mina tvivel om att det skulle kunna fungera. Det krävs tid, pengar och personer i maktposition för att genomdriva något liknande som jag ser det. Men min cynism kan vara ett utslag av åldern - lita inte på någon över 30 som sagt. Jag ser hellre att det finns eldsjälar som pushar för något liknande, än att vi alla ger upp och kastar in handduken. Problemen kommer inte försvinna av sig själv - de kommer blir värre tyvärr.

Vilka tankar, önskningar, förhoppningar, farhågor finns där ute? Vad behöver arkeologin för att vara relevant och kvalitativ?

Apropå det så vill jag tipsa om en utförlig och välskriven artikel av Magnus Alkarp i UNT Kultur där han recenserar Klas Åmarks gedigna verk om Sveriges förhållande till nazismen. Det är framförallt en resonerande artikel om skuld, historia, enkelspårig samtidsdebatt och ett rop efter fler forskare som orkar engagera sig i debatten och inte kapitulera inför de professionella tyckarna, ledarskribenterna och journalisterna. Det är inte så att Magnus inte förstår att ett sådant engagemang kommer till ett pris - han har som få andra fått uppleva det i första hand och det är fantastiskt att han vägrar låta sig kuvas.

...men just när vi behövde dem som mest, när Förintelseförnekarna började mässa sina stolleprov, gick det sena 1900-talets humanistiska forskare i kloster där de ägnade sig åt att spegla sig själva. Dystert betraktade man sina egna ansikten, föll i djup melankoli och ägnade återstoden av 1900-talet åt att diskutera sina egna ämnen under djupaste misstro. Genom sin tystnad kom de därmed själva att bli aktörer i denna tragedi. Därför är det svårt att komma till någon annan slutsats än att forskarna själva bär en del av skulden för att den svenska historien missbrukats.

Vi måste acceptera att vi har ett ansvar att se till att förhistorien inte missbrukas för samma unkna politiska syften som under åtskilliga perioder på 1800- och 1900-talet.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, etik, historia, politik, Magnus Alkarp

Den mörka sidan av vetenskapen

Sedan 1990-talet pågår en omfattande inventering av mänskligt skelettmaterial som finns på både museer och universitet. Det rör sig om mer eller mindre lagligt införskaffade kroppsdelar, som främst samlades in under 1800-talet och tidigt 1900-tal. Anledningarna spänner från genuint intresse att lära sig mer om kroppar, anatomi och mänsklig variation, till rasbiologi och den värsta formen av vulgär-darwinism. Under senare halvan av 1900-talet föll samlingarna för det mesta i glömska, förvarades på allt dammigare magasin och i allt mer bortglömda källare. När det sedan var dags att ta itu med att rensa upp i det hela - moraliskt såväl som praktiskt - saknades ofta information om var benen kom ifrån och hur de införskaffats.

I smärre moralpanik dumpade Anatomen i Uppsala sina imponerande samlingar på arkeologer och osteologer, i förhoppningen att de skulle kunna göra något åt saken. Att de även hamnade i skottgluggen för de med rätta upprörda efterlevande var nog bara en bonus... Inte så att vi inte förtjänar att klä skott för en hel del av övergreppen, tidiga arkeologer var också insyltade i smutsgörat - om än inte i riktigt lika stor omfattning som anatomerna. De senaste 15 åren har ett flertal antikvarier och osteologer slitit hårt med att gräva i arkiv och gå igenom lådor med ben för att försöka avgöra proveniens. Det har för det mesta varit ett beklämmande arbete, inte minst för oss som är intresserade av historia och förhistoria. Ben från gamla stadsbegravningar i Uppsala har också blandats ihop huller om buller, benslag för benslag eftersom det var detta anatomerna var intresserade av. Möjligheten att studera dessa människors levnadsbetingelser är därmed nästintill obefintlig.

På museum Gustavianum håller man just nu på med en ny samling ben anatomen upptäckt att de glömt bort att de hade... Geoffrey Metz berättar för Vetenskapsradion om dessa lämningar efter samer som man nu lyckats gå igenom.

De som vill läsa vidare om repatriering (återförande-debatten), vetenskapshistoriskt om samer resp svenskar, den etiska diskussionen kring vad man kan och får göra med mänskliga lämningar nu i genetikens era, samt museer och samlande kan få dessa lästips att börja med:

Nilsson Stutz, Liv (2008). Caught in the middle: an archaeological perspective on repatriation and reburial. Utimut: past heritage - future partnerships. Discussions on repatriation in the 21st century. S. 84-98

Hagström Yamamoto, Sara (2010). I gränslandet mellan svenskt och samiskt: identitetsdiskurser och förhistorien i Norrland från 1870-tal till 2000-tal. Diss. Uppsala : Uppsala universitet, 2010

Masterton, Malin (2010). Duties to past persons: moral standing and posthumous interests of old human remains. Diss. (sammanfattning) Uppsala : Uppsala universitet, 2010

Svanberg, Fredrik (2009). Museer och samlande. Stockholm: Statens historiska museum

Nån som har fler lästips att rekommendera?


Läs även andra bloggares åsikter om anatomi, arkeologi, rasbiologi, samer, museer, samlingar, etik, reaptriering

Etik och genetik

Även i vårt rejält sekulariserade land är det känsligt att pilla med mänskliga kvarlevor. Oavsett om det är av religiös övertygelse eller rent filosofisk finkänslighet, de dödas ben hamnar i en helt egen kategori som vi alla förhåller oss till. Det gäller även det genetiska material benen delvis består av, som vi numera kan dra fram även ur extremt gamla skelett. Med tanke på hur biologi missbrukats under de senaste par hundra åren för att förnedra och förtrycka människor av olika ursprung, utseende och kön så är det helt berättigat att vi kräver mer av oss själva när vi vill studera och analysera ben och gener.

På torsdag och fredag är jag i Göteborg på en konferens anordnad av bland annat Per Persson och Kristian Kristiansen där ett antal av de som studerar förhistoriskt genetiskt material i framförallt Norden får presentera sin forskning. Det ska bli oerhört intressant att höra dem berätta omvad de håller på med och få diskutera och debattera projekten. Öppningstalare är Eske Willerslev från Center for GeoGenetics i Köpenhamn som bland annat varit med om att kartlägga hela arvsmassan hos en 4000 år gammal grönländare. För allmänintresserade håller Eske en öppen föreläsning torsdagen den 21:a kl 17.30.

Som sagt, DNA är känsliga saker och det kan ibland ifrågasättas om vi går för snabbt fram, drar för höga växlar på ofta ganska begränsade genetiska studier på ett bristfälligt material. För att inte tala om etiska problem runt analyser av historiska personer med eller utan kända släktingar. Som av en slump anordnar norska Forskningsetiske Komiteer ett öppet seminarium på detta tema i Oslo på onsdag: More than just bones?
De har lyckats samla en mycket intressant skara forskare från olika discipliner som ska hålla föreläsningar runt detta tema, t ex Kjell-Åke Aronsson, museichefen i Ájtte, Erika Hagelberg, professor i evolutionsbiologi, bioetikern och filosofen Malin Masterton och Sebastian Payne som arbetar med vetenskapsanvändning inom English Heritage.

Synd att man inte kan vara överallt samtidigt.

Det är klart, även etik är kulturellt betingat. Inredning och utsmyckning skapat av de dödas ben i benhuset i Sedlec, Tjeckien. (Wikipedia commons)


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, genetik, DNA, etik, ben, osteologi, molekylärbiologi

Arkeologin i töväder?

Den globala uppvärmningen har medfört att arkeologin har fått ett visst uppsving genom att bistå forskning som berör klimatförändringar. Studier av hur människan påverkat och förändrat sin miljö genom jakt, odling, tamdjurshållning, utdikning, skogsfällning, bevattningssystem etc kombinerat med paleoekologiska studier kan möjligen sprida lite mer ljus över den komplexa utvecklingen.

Men avsmältningen av glaciärerna har också medfört mer konkreta möjligheter för arkeologerna då områden i Alperna och Skandinaviska fjällen som varit täckta av is under årtusenden nu tinar för första gången och avslöjar välbevarade organiska föremål som härstammar från stenåldern. Ötzi, ismannen, är utan tvekan det mest kända av dessa fynd. Han begravdes av snö och is för runt 5500 år sedan i ett område i nuvarande Österrike som numera är närmast helt isfritt. I norska fjällkedjan som nu också snabbt håller på att förlora en hel del glaciärer kämpar arkeologerna mot klockan för att hinna upptäcka och omhänderta gamla jaktredskap från järnåldern som åter ser dagsljuset.



Det går att läsa om Lars Piloes inventeringar i Juvfonna i The Guardian, men när jag googlade hittade jag en extremt likvärdig artikel i Reuters från den 14:e september som fick mig att undra lite över plagiering och etik inom journalistkåren. Robin McKies artikel i Guardian är något kortare och inte helt identisk med Alister Doyles, men intressant nog avslutar den med att nämna Patrick Hunts arkeologiska inventeringar i Alperna i spåren efter Hannibal - precis som Doyles artikel i Reuters. Jag kan inte se något nytt i Guardian-texten, inkl citaten från forskarna, och jag misstänker att den är helt skriven utifrån Doyles förlaga - bara lite "omstökad" och nedkortad.

En student som skulle försöka sig på något liknande utan källhänvisning skulle åka dit för plagiat, jag vet inte hur journalistkåren ser på det (de brukar ju vara så känsliga när Google "snor" deras alster). Nu tycker jag visserligen att Doyles artikel är pinsamt dålig i många avseenden. Som att spåren av organiserade jaktlag med 15-20 personer för 1500 år sedan i Norge skulle vara något häpnadsväckande bevis på avancerad social organisation under "den mörka medeltiden"... Det finns likartade samhällen i regionen under mesolitikum.

Det finns även i Guardian en krönika skriven av en arkeolog, Caroline Wickham-Jones, som utifrån sitt långtids-perspektiv ger ett kritiskt perspektiv på utvecklingen sedan stenåldern. Det ganska vanliga perspektivet "allt blev sämre i och med jordbruket". Men det går inte att dra tillbaka klockan, om arkeologer vill ha något konkret att tillföra klimatdebatten tror jag vi måste hitta bättre utgångspunkt än detta.



Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, klimat, global uppvärmning, Norge, media, vetenskap, journalistik, etik

Kulturarvsfrågan ägs inte av de främlingsfientliga

I Dagens Nyheter idag publiceras en debattartikel av Björn Magnusson Staaf, nyligen vald som ordförande i Svenska Arkeologiska Samfundet. Det är ett mycket bra inlägg i efterdyningarna av valet, men framförallt är det nödvändigt och jag är glad att Björn på detta vis lyfter in Samfundet på den politiska arenan. Den viktigaste poäng han gör, och som jag tror enbart en arkeolog eller historiker kan göra, är att påpeka att debatten runt SD mest berört deras främlingsfientlighet men inte uppmärksammat och ifrågasatt deras bild av "svenskhet" ur ett historiskt perspektiv.

Som Björn påpekar lyckades Dansk Folkeparti lägga beslag på den nischen när de tog sig in i dansk politik och vi får inte låta det ske här också. SD:s bild av det nutida Sverige är en absurd förvanskning av verkligheten, men deras beskrivning av vår historia och förhistoria är minst lika mycket eller t.o.m. mer av ett fantasifoster. Problemet är att de flesta politiker och journalister saknar kunskapen att kunna ifrågasätta de termer och svepande generaliseringar som partiets företrädare kommer dragandes med. Det är i det läget som det är extra viktigt att arkeologer och historiker tar sitt ansvar att delta i samtalet och bistå med nyanseringar. Det räcker inte med att vi inom branschen vet att den nationalromantiska bilden är helt fel, vi måste vara beredda att förmedla detta till andra på ett begripligt och vettigt sätt.

Personligen tycker jag att vi i Sverige länge har saknat en formellt organiserad grupp för arkeologer som kunnat ta debatten om arkeologins roll i samhället, förmedlingen av förhistoria, vikten av kvalificerad och kvalitativ kulturmiljövård mm. Samfundet borde ha fyllt den nischen men har alltför sällan gjort det. Sakta men säkert har dock organisationen börjat röra sig åt det hållet och Björns debattartikel är ett mycket gott tecken att det utvecklingsarbetet kommer fortsätta.

Minst lika värmande - mer faktiskt - var det att läsa inlägget av generalsekreteraren och förbundsordförande för Sveriges Hembygdsförbund i Aftonbladet igår. De tog tydligt avstånd från SD:s försök att köpa sig sympatier genom att lova pengar till hembygdsrörelserna. Hembygden har inget att göra med genetisk renhet eller homogent och oföränderligt kulturarv. Föreningarna vårdar och undervisar visserligen om bygden och socknen ur ett historiskt och förhistoriskt perspektiv, men alla är lika välkomna att ta del av detta och bidra oavsett om man är född i ett annat landskap eller i ett annat land. Jag är mycket glad för att Hembygdsförbundet går ut och är tydliga med detta så att inte politiker får för sig att SD äger den här frågan.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, svenska arkeologiska samfundet, Hembygdsförbundet, kulturarv

Demokrati nu och då

Det har varit en tung vecka. Jag har upplevt en sorts olustig masochism genom att gå in på valresultaten i olika distrikt och med stigande förfäran och vrede se hur i vissa av dem allt från en tiondel till en femtedel (eller mer!) av de röstande valt att lägga denna värdefulla gåva på ett parti som står för odemokratiska och djupt oetiska värderingar.

Demokrati är inte lätt att leva i alltid, även om det är och förblir det minst dåliga av alla statliga styrelseskick. I denna stund, när ett gäng inskränkta, oupplysta, icke-toleranta typer tagit det på sig själva att förklara för oss vad som är "svenskt" och "äkta" och "ursprungligt" så är det extra tydligt för mig hur viktigt det är med arkeologi och förhistoria. Att sätta perspektiv på tillvaron, ifrågasätta den monolitiska historia som målas upp. Tyvärr anser jag att vi ofta misslyckas fatalt på den punkten, inom skolan, i museer, på universitet, i media och inom populärvetenskapen. Hegemoni är aldrig bra, men att överge ansvaret att bedöma och utvärdera vissa påståenden öppnar bara på dörren för det fascistiska som aldrig kommer uttrycka några tvivel om sin egen förträfflighet. Det finns inte en enda rätt historia - men det finns tamejtusan väldigt många fel historier!

Demokrati är som vi alla vet ett grekiskt ord. Det består av två delar: krati betyder styre och demos betyder folket. Notera att det inte heter antrokrati vilket skulle betyda människors styre. "Folket" är ett begrepp som ursprungligen syftade på de medborgare som fanns inom en av de många olika statsstaterna i Grekland under hellenistisk period (århundradena innan Kristi födelse). I Aten, som är den statsstat som betytt mest för oss så var medborgare vuxna fria män. Samtidigt som Aten växte i rikedom och makt så infördes allt mer hårdnackade exkluderande lagar. För att räknas som atensk medborgare krävdes att både modern och fadern var atenska medborgare, och för att de skulle vara medborgare krävdes detsamma. Det blev inte längre möjligt för inflyttade att genom hårt arbete och ingifte få någon som helst del i styret. Samtidigt som Aten växte som krigsmakt och tvingade allt fler grekiska stater att bli "allierade" och understödja atenarnas makt, rikedom och inflytande runtom Egeiska havet, men alltså slöt sig mer och mer hermetiskt - tills det blev erövrat av utomstående.

Kvinnorna var extremt hårt hållna, fruar fick knappt lämna hemmet - såsom vi sett från många kulturer skulle de förkroppsliga sin mans ära. Än längre ned på skalan hittar vi slavar, som kunde torteras och dödas om deras ägare fann det vara berättigat. Den tidens atenare skulle nog ha känt sig mer hemma i dagens Saudiarabien än i dagens Grekland. Samtidigt ska det inte förnekas att det var en lysande förebild för eftervärlden, att det inte krävs enväldiga monarker och diktatorer för att ha en stark och kreativ och lyckad stat.

Vi kan och ska lära oss av vår förhistoria, både av det som var bra och det som var dåligt. Vi har alltid haft kontakter, nätverk, konflikter, samförstånd. Inget är så mångkulturellt, föränderligt och komplext som vår egen historia sett över sekel och millennium. Vi som jobbar med historia och förhistoria måste göra en extra ansträngning de kommande åren att lyfta fram detta bättre, utan att för den delen göra det till politiskt överkorrekt och intetsägande.

De som bor i Stockholmstrakten och är intresserade av förhistoria i allmänhet och grekisk i synnerhet kan ta sig till institutionen för arkeologi på söndag för att höra Ingrid Berg berätta om Poseidon-templet Kalaureia (men gå inte in på projektets huvudsida, jag fick en varning av mitt virusprogram) Det är höstens första föredrag i Tid För Forntid-serien som institutionen ger en gång i månaden. Kommande föredrag handlar om Birkas befästningsverk, Vesuvios utbrott och begravningar i Sverige på 1700-talet.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, valet, demokrati, tid för forntid,

Svart handel och gyllene masker

Även om jag knappt känner till en enda arkeolog som inte innerst inne gillar Indiana Jones så är det samtidigt så att få saker gör oss mer deprimerade än att ses som gravplundrare och skattletare. Spielbergs äventyrs-arkeolog må vara en kittlande underbar matinéupplevelse, men står samtidigt för allt vi kämpar för att arkeologi inte ska vara: ett sökande efter unika och dyrbara objekt som rövas bort till ett främmande museum samtidigt som kontexten lämnas i än värre ruiner än förut...

Det är därför enormt deprimerande när det avslöjas att arkeologer varit inblandade i dylika rovgrävningar i rent profitsyfte. Detta verkar nämligen ha hänt i Bulgarien nyligen, där en del fantastiska föremål upptäckts hos utländska samlare. Handeln med antikviteter är en global företeelse med enorma belopp inblandade, och tyvärr är det fortfarande så att en hel del av det som byter händer från handlare till samlare förts ut illegalt från landet där det hittades.

Professor Georgi Kitov med en dödsmask i rent guld, påträffad i en 2400 år gammal höggrav i södra Bulgarien. Skrämmande lik... (Foto: Stoyan Nenov)

I artikeln som tar upp de bulgariska klenoderna så verkar det fortfarande oklart i vilken mån det varit enstaka eller ett flertal arkeologer som hjälpt plundrarna - och jag kan bara hoppas att det mer rört sig om individer med arkeologisk utbildning än yrkesverksamma arkeologer/forskare. Samtidigt är jag inte främmande för hur människor i behov av inkomst och levebröd kan välja att svika ideal som knappast mättar några magar.

Bilden som följer med artikeln visar dock ett fynd som inte alls blivit stulet. Det är en trakisk guldmask som påträffades för några år sedan vid utgrävningar av hög-gravfält i södra Bulgarien. Dessa gravar verkar vara relativt oförstörda många av dem och har gett så fantastiska fynd att t.o.m. den inte särskilt solventa bulgariska regeringen skjutit till medel för att fortsätta undersökningarna. Och det är nog tur med tanke på vad som kan hända om de lämnas oövervakade. Det har inte att göra med nationalitet - gravar av den dignitetenskulle behöva hårdbevakas även i Sverige för att undvika att de börjar likna grevé-ostar.

Arkeologerna som grävt fram masken har daterat den till ca 400 f.Kr. och kopplat den samman med en specifik kung vid denna tid. Personligen skulle jag ta det sista med en knytnäve salt. Det är alltid frestande att göra dylika kopplingar och de är nästan alltid fel, eller åtminstone omöjliga att bevisa. Den allra mest kända dödsmasken i guld kallas Agamemnons mask och hittades i Mykene av Heinrich Schliemann - en riktig gravplundrare, men som faktiskt även lyckades hitta Troja (även om hans inkompetens betydde att han förstörde mycket av det som tillhörde Illiadens tidevarv).

Dödsmask i guld, påträffad i Mykene 1876 av Heinrich Schliemann. Kan beskådan på Athens arkeologiska museum. (Wikimedia Commons)

Schliemann var en sådan kontroversiell person att en del i efterhand hävdat att just "Agamemnons mask" är ett falsarium, eftersom den avviker en del i stil från de övriga som hittats i gravar i Mykene. En av de egenheter som lyfts fram som avvikande var att den är klart mer tredimensionell än de övriga. Det är intressant att notera därför att den bulgariska masken är tredimensionell. Det verkar helt klart finnas olika stilar hos de hantverkare som tillverkade maskerna, och frågan infinner sig om vi inte kan sakna många delar av pusslet pga tusentals år av just plundring?

Vad som dock förvånar mig är att de bulgariska maskerna bedöms vara ca 2500 år gamla, medan de mykenska tydligen är hela tusen år äldre. Hur länge pågick denna tradition egentligen? Hur säkra är dateringarna? Om någon antikare läser detta skulle jag vara intresserad av lite mer information om detta överdådiga gravskick.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Grekland, Bulgarien, bronsålder, järnålder, gravplundring, antikviteter

Skum, avskum och gravplundrare

För många somrar sedan grävde jag på ett järnåldersgravfält i närheten av Rottne norr om Växjö med museet och UV Väst. En idyllisk plats invid en sjö, även om bilvägen gick precis intill också. Vi hade t.o.m. vår egen maskot i egenskap av sköldpaddan Abraham som tillhörde en av arkeologerna. Som så ofta är fallet visade det sig dessutom på slutet att järnåldersmänniskorna lagt sina gravar ovanpå en stenåldersboplats, vilket innebar lite febril sista-minuten-undersökning. Gundela Lindman som var grävledare har skrivit en artikel om gravfältet och boplatsen i tidskriften Kalmar 2002:2.

Då och då fick vi besök av lokalbefolkningen som hörde sig för vad vi gjorde och berättade mer om fynd och undersökningar i trakten. Sådant sällskap är nästan alltid välkommet och inte sällan hade de med sig stenar och föremål för oss att titta närmare på. Ibland var det förhistoriskt, ibland historiskt och ibland var det bara naturligt. I sistnämnda fall var det inte alltid som upphittarna riktigt ville höra när vi (finkänsligt) uttryckte våra tvivel att det kunde röra sig om uråldrigt tillverkade föremål. Men ingen tog illa upp (inte ens vi när vår expertis ifrågasattes) och vi skildes åt som goda vänner.

Det fanns dock ett undantag, där jag hamnade i ordväxling med en äldre herre och vägrade hålla god min för grannsämjans skull. Mannen ifråga hade metalldetektor, vilket i sig varken gör mig upprörd eller avogt inställd - om än något på min vakt när jag gräver på ett metalltida gravfält som är oövervakat nattetid. Seriösa användare av detektorer känner till kulturminneslagen och skulle aldrig ta sig för att rovgräva en fornlämning. De söker och får tillstånd att använda detektorerna från länsstyrelsen. Vad vi hamnade i debatt om gällde den speciella lag som gäller för Öland och Gotland. Till dessa öar är det förbjudet att ens föra in metalldetektorer utan att först få tillstånd från länsstyrelsen. Polis har formellt rätt att beslagta mackapären om de hittar den i en bil på väg över till Öland. Anledningen är att öarna har haft imponerande guld- och silverskatter nedgrävda och att plundringen är ett svårt problem.

Mannen jag nu hamnade i gräl med uttryckte upprördhet på principiella grunder, att polisen kunde beslagta detektorer utan att de ens var i användning. Nåt om "mänskliga rättigheter" och "EU-domstolen" omnämndes. Jag däremot ansåg att varken Öland eller Gotland är mellanstationer på väg någonstans och att det inte finns någon anledning att ha en metalldetektor i bakluckan när man åker över dit. Inte ens om man råkar tappa bilnycklarna... Plundringen är svår nog, att idioterna som gör detta dessutom gräver sönder fornlämningarna i största allmänhet är lika illa.

Att detta är ett ständigt problem påmindes jag om när jag idag läste Pierre Petersson blogg AHIMKAR, där han berättar om nya övergrepp på fornlämningar på Öland. Bland annat har ett bornsåldersröse på norra delen delvis förstörts och skelettet blottlagts. Vad som tagits vet vi inte. Ofta är många personer involverade i kriminalitet av den här typen, med förgreningar över flera delar av Sverige och även utomlands. Men ibland lyckas man faktiskt avslöja skurkarna och det är trevligt att både polis och länsstyrelser tar allvarligt på detta när det uppdagas.

Personliga rättigheter må vara viktiga, men rättigheten att ta med sig metalldetektor överallt... inte så viktigt i min mening.

Läs mer:
Hennius, A. 2008: Plunding av fornlämningar - händer sånt i Sverige? Fornvännen 103: 29-32


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, plundring, metalldetektor, öland, järnålder, Växjö

Etik och genetik och de dödas ben

Som arkeolog möter man ibland människor som förfäras över ens valda yrke. De går förbi en grävning och ser hur vi plockar och petar med de dödas ben, öppnar deras gravar, stoppar deras gravgåvor i små plastpåsar och sorterar in dem i prydliga rader. Jag kan förstå den reaktionen när jag möter den, även om det i de allra flesta fall rör sig om grävningar på platser som ska bebyggas med vägar och köpcentra, där lämningarna annars skulle ha blivit nedmalda i byggmassorna. Som osteolog är frågan dubbelt aktuell dessutom. De flesta reagerar dock inte alls negativt, tidsdjupet och anonymiteten, kombinerat med den ganska pragmatiska inställning vår kultur har till döden innebär att de mer delar vår fascination och nyfikenhet.

För arkeologer och i synnerhet för osteologer är de dödas lämningar paradoxalt nog det mest levande vi kan hitta. Varje skelett bär på individuella drag och personliga spår av det liv som levts. Graven är de efterlevandes bild av vad de ansåg det betydde att vara människa, samhällsmedlem. Men visst är vi medvetna om den etiska problematiken, visst diskuterar vi den, fast kanske inte så ofta som vi borde. För mig ligger det moraliskt skakiga inte i att ta upp och tillvarata dessa rester, utan mer i hur vi behandlar, beskriver och tolkar dem. Hur vi pressar in dem i våra berättelser om människor, kultur, individer, sociala grupper under tidevarv som är så okända för oss.

Genetiken har öppnat upp helt nya möjligheter för oss att lära oss mer om de människor vars ben vi hittar. Men också helt nya problem. Genetiken når ned på en helt ny detaljnivå som vi tidigare bara kunde drömma om. Även historikerna har börjat använda sig av denna teknik för att rota fram ännu mer detaljer, men i det fallet ofta från personer vars namn och gärningar vi känner till. Var går gränsen? Är alla döda vår gemensamma egendom. Kan de skändas och förödmjukas? När är det okej att dra fram i ljuset deras medfödda sjukdomar, deras kostvanor, deras släktskap? Är kungligheter mer eller mindre fredade än de ofrälse?

På lördag disputerar Malin Masterton, filosof och bioetiker, på sin avhandling:
Duties to Past Persons: Moral Standing and Posthumous Interests of Old Human RemainsI den tar hon upp och diskuterar de nya moraliska utmaningar genetiken ställer oss inför, men hon undersöker även den debatt som växt fram inom arkeologin och museologin de senaste decennierna kring vår behandling av de dödas lämningar.

Ni kan läsa mer om boken och dess teser på Uppsala universitets hemsida, men ni kan också höra ett inslag med henne på Vetandets Värld från i torsdag där Malin berättar om den kniviga fråga som inledde hennes forskningsprojekt: Planerna på att analysera Drottning Kristinas kvarlevor för att se om det fanns någon biologisk grund i ryktena att hon var både man och kvinna.

Drottning Kristinas gravmonument i Peterskyrkan i Rom. Själva graven är dock placerad i en krypta. (Wikimedia Commons)

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, etik, genetik, DNA, Uppsala universitet, filosofi, drottning Kristina, osteologi

Holck gör ont värre

För ett tag sedan hände något jag aldrig kunnat föreställa mig – osteologiprofessorn Per Holck blev indragen i ännu en av de vid det här laget förödande många skandalerna runt Thomas Quick. Han hade bedömt några mycket små fragment med spår av bränning till människoben, och ben från barn dessutom. Först kritiserade en annan osteolog, Ylva Svenfelt, denna bedömning i en debattartikel i DN och sedan kom den verkliga nådastöten: SKL analyserade resterna och kom fram till att de inte ens var ben. Trä, syntetmaterial och lim var deras bedömning.

Holck går nu till motattack mot den här analysen i Aftonbladet och sågar SKLs analys. Hans argument är att laboratoriet har dålig koll på hur ben som bränts och varit deponerade i skogsmiljö i flera år ser ut. Att proteiner, blod och fett som bränns på låga temperaturer bildar en substans som liknar lim. Det kan låta desperat av en man som ser hela sin vetenskapliga kredibilitet söndersmulad, men låt oss ta ett ögonblick och se vad han säger. Lim har i gamla tider kokats av djurhudar (häst t ex) så det finns en poäng där. Ben är en organisk produkt bestående celler (osteoner) och kalciumfosfat tillsammans med proteiner och vatten – strukturen är inte helt olik det vi ser trä. Särskilt inte när det mesta organiska försvunnit. Mer än en arkeolog har suttit ute på grävningar och skrapat på fragment för att försöka avgöra om det är ben eller trä. Likaså har osteologer ibland fått leda krimtekniker vid handen när det gäller bränt, förstört och vittrat material eftersom de vanligtvis håller på med mer färska lämningar.

Jag har inte någon koll på vilka analysmetoder SKL har genomfört, men jag tänker ge dem ett försprång mot Holck här. Han levererar inga egna mikroskopiska analyser av materialet, han verkar inte ha gjort några. Hur lika dessa material än är borde så svagt förbrända ben innehålla tydliga bevarade benceller. Om de inte gör det, och om det finns syntetiska spår – vilket definitivt är speciellt – så finns det inte mycket som talar för att det är Holck som har rätt i den här frågan. Bevisbördan ligger på honom och han har inte mycket att komma med just nu.

Nåt som gör mig heligt förbannad är att han hotar stämma Ylva Svenfelt för hennes artikel. Han påstår i Aftonbladet att hon kallat hans analys ”vetenskapligt bedrägeri”, men en genomläsning av artikeln visar något helt annat. Hon diskuterar mycket sansat de metodiska problemen med att bestämma art och ålder på något så fragmenterat. Hon är mycket noga med att skriva ”i min bedömning” och det mest extrema hon drar till med är att det hela ”saknar förankring i osteologisk metodik”. Detta är väl inom ramarna för vetenskaplig debatt och att Holck på detta sätt hotar med rättssak istället för att vetenskapligt söka motbevisa en kritiker gör att han själv sätter spiken i sin egen kista.

Runtom i världen kämpar forskare mot starka monetära/ideologiska intressen som drar dem inför rätta för att de uttrycker skepsis kring företags och organisationers påståenden. Istället för att bemöta det med vetenskaplighet försöker de skrämma vetenskapen till tystnad. Att en forskare sällar sig till denna mörka skara skär djupare i mitt hjärta än något annat i denna sorgliga historia.

Tack till Jan-Erik för tipset.


Läs även andra bloggares åsikter om osteologi, Thomas Quick, SKL, kriminalteknologi, Per Holck

Funderingar kring den finska genatlasen

I veckan som gick publicerades en blänkare i DN att Finlands molekylmedicinska institut publicerat en kartläggning över genom-typer i landet, baserat på analyser av 40.000 finländare från olika regioner. Det som publicerats är inte hela DNA-koden för dessa tusentals individer, utan vissa genom-markörer som brukar användas när genetiker jämför "distans" mellan olika grupper. DN gav en ganska kortfattad och korrekt beskrvining av resultaten men jag skulle ändå rekommendera för intresserade att de går in på FIMMs hemsida och läser pressmeddelandet som är föredömligt lättfattligt och utan för många brasklappar. I sin nätupplaga länkar DN direkt till detta, något som förjänar en guldstjärna i min bok.

Studien gör en del viktiga poänger som är värda att lyftas fram:
Det finns påtagliga skillnader i genomuppsättning inom den finska befolkningen, som ofta relaterar till geografiskt område. Detta är inte det minsta överraskade, men är ändå något som alltför många populationsgenetiker verkar glömma bort när de jämför förhistoriska skelett med nutida representanter för nationalstaten. Finlands studie av 40.000 individer är närmast unik - många andra projekt att "isolera" genomer och haplo-typer utgår från några hundra individer. Dessa är ofta dessutom utplockade ur ett mindre geografiskt område - t ex Uppland - och förutsätts utan vidare källkritik vara giltigt för hela populationen.

Det ska man komma ihåg när den finska studien jämför med vilka omkringliggande grupper i Europa som man är mest lik. Det är inte nödvändigtvis så att deras jämförelsematerial håller samma höga klass som deras eget.

Samtidigt är jag inte förvånad över att studien visar på ganska liten genetisk överlappning med dagens ungrare, det enda europeiska folk söder om Estland som pratar ett finsk-ugriskt språk idag. Det många arkeologer kommer gilla med det här resultatet är att det återigen visar att språk inte alls kan utläsas utifrån vare sig geografisk närhet eller materiell likhet i många fall. Naturligtvis fanns kopplingen där någon gång, men språk är inte människor och det är definitivt inte krukor och pilspetsar. Framförallt måste vi komma ihåg att ett språk kan representera en historisk händelse men att oerhört mycket händer under årtusendena. Mänsklig kultur kan inte reduceras till biologi.

Vilket är en av anledningarna till att jag blir lite lätt olustig över ett projekt som kallar sig The Finnish Gene Atlas. Syftet ska tydligen vara att studera medicinska problem och egenskaper i befolkningen, men såna här projekt har en tendens att få helt andra konsekvenser...

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, genetik, DNA, Finland, etik, vetenskap, forskning

Nya rön om hundens domesticering

Ungefär så här såg nog de hundar som fanns i Sverige under stenåldern ut

Hunden är som vi alla vet det djur som människan först tämde (förutom sig själv, men det är en annan historia). När och hur har dock inte varit helt enkelt att avgöra, ben bevaras dåligt över tid och av naturliga skäl skilde sig inte de första av dessa djur nämnvärt från vargarna. För några år sedan kom en studie av mitokondrie DNA som delvis utförts av Peter Savolainen vid KTH, som indikerade att domesticeringen av vargen först skedde i Östasien. Det var ett ganska förvånande besked för arkeologerna, för även om det uppenbarligen finns mycket tidigt jordbruk i Kina så finns de allra äldsta spåren av både jordbruk och tamdjur som får/getter och nötkreatur komma från Mellanöstern. Det är också här man hittat de äldsta säkra benen från tamhund, 12.000 år gamla. Men av naturliga skäl är lämningarna från denna tid extremt få, med stora luckor. Det finns möjligen äldre tamhundsben från Ryssland - vilket i sig inte säger något om var hunden domestocerades eller när.

Nu hur ett amerikanskt forskarteam publicerat resultat som faktiskt pekar på att hunden domesticerades just i Mellanöstern för ungefär 15.000 år sedan. De har samlat in ett mycket stort material av gener från vargar runt hela världen och kombinerat det med analyser av hundar. Det finns visserligen en mycket nära koppling även med östasiatiska vargar, om än inte lika påtaglig och med samma genetiska tidsdjup. Deras tolkning är att de första tamhundarna spreds österut efter hand och att det skedde viss korsbefruktning med de vargflockar som levde där.

New York Times presenterar resultaten idag, som tydligen ska komma i dagens Nature fast i skrivande stund kan jag inte hitta artikeln, den kommer nog online under dagen. Savolainen intervjuas också, trevligt nog, och får lyfta fram ett par kritiska åsikter om studien (inte så stort hundmaterial från södra Kina tydligen), men ett par andra experter uttrycker mer tilltro till resultaten. Ska bli kul att se hur det fortlöper.

Lästips: Aardvarchaeology har en mycket välskriven post om kontroverser mellan etablerade dendrokronologiska forskare och amatörer kring den romerska kronologin (dvs studiet av träringar). Genom att bra bevarat trämaterial inte alltid finns för alla perioder, och eftersom forskarinstituten hemligstämplar sina trä-ringssekvenser så uppstår missförstånd och skepsis och till och med aggression. Ett bra exempel på hur idiotiskt det är när forskning kan vägra publicera grunddata för rent vinstsyfte.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, DNA, genetik, hund, varg, stenålder, domesticering, dendrokronologi, vetenskap, forskning