Guld till Fornsök

K-bloggen kan idag meddela den glada nyheten att Fornsök som utvecklats genom gott samarbete mellan RAÄ, Sjöfartsverket och Statens Maritima Museer belönats med Guldlänken 2009 för innovativa e-tjänster. Malin Blomqvist, Rolf Källman och Andreas Olsson var på plats för att ta emot utmärkelsen på konferensen Offentliga Rummet. Riksantikvarieämbetet var faktist med bland två av de fyra finalisterna, eftersom de även medverkat med Skogsvårdstyrelsen för att utveckla Mina Sidor som ska hjälpa till att utveckla skogsbruket utan att i onödan förstöra kulturmiljö och ekologi.

Ett välförtjänt grattis till ALLA som engagerat sig i att utveckla den digitala aspekten av kulturmiljön och kulturavet. Fornsök är faktiskt en helt fenomenal tjänst.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, riksantikvarieämbetet, RAÄ, Fornsök, Guldlänken,

RAÄ + Konstrådet = Sant?

Kulturutredningen dimper ned om en månad, så under den närmsta tiden framöver kan man vänta sig en del "läckor" och förhandsglimtar av kommande förslag från regeringen. SvD och DN meddelar idag att man bland annat planerar att skära ned på och klumpa ihop antalet kulturmyndigheter så att de blir färre. Riksantikvarieämbetet ska enligt förlaget gå samman med Konstrådet. Den senare är ansvarig för "offentlig utsmyckning" och eftersom RAÄ bl.a. hanterar förevisning och skötsel av kulturmiljön anser man det vara mer logiskt att de samverkar. Det må vara möjligt, jag hoppas bara att detta inte är ett led i att göra om RAÄs uppdrag till att bli nästan helt inriktat på förmedling och pedagogik.

I nuläget lider arkeologin ganska svårt av att sakna en fristående kontrollerande myndighet som kan säkerställa kvaliteten på utgrävningar, i uppdragsarkeologins tidevarv. Dessutom behövs det en organisation som på ett seriöst och långsiktigt sätt kan värna om information, databaser och fornlämningsuppgifter för studenter, forskare och en intresserad allmänhet. I nuläget flyter det uppdraget lite mellan RAÄ, Vitterhetens bibliotek, ATA och Historiska museet - det enda som är gemensamt är underfinansiering för en långsiktig strategi som bör inbegripa digitalisering och tillgängliggörande av arkiven och samlingarna i större utsträckning än idag. Jag hoppas att utredningen inte kommer föreslå en vision av RAÄ som främst inriktad på att putsa runstenar och piffa upp fäbodar.

Kulturutredningen kommer den 12/2 och Museiutredningen den 16/2.


Läs även andra bloggares åsikter om Riksantikvarieämbetet, RAÄ, Konstrådet, politik, kulturutredningen, alliansen

Metadatabaser för kulturvetare och arkeologer

Månadens mest knäckande fynd. En metalldetektor-entusiast i England hittar denna massiva guldhalskrage från keltisk järnålder (ca 200 f.Kr.) i ett lerigt fält i Nottinghamshire. Guldvärdet är enormt, men det arkeologiska värdet är mångfalt större. Halskragen (s.k. torc/torque) är en tvilling till ett exemplar som sedan tidigare finns på British Museum. (Foto: Oli Scarff/Getty. Från Guardian)

Alla som minns det fjärran 90-talet kanske också kan dra sig till minnes hur bedrövligt det mesta internet hade att erbjuda var. Bortsett från den plågsamt långsamma modem-uppkopplingen så fanns det helt enkelt inte så mycket av vare sig kvantitet eller kvalitet. Kvantiteten har definitivt exploderat bortom allt vad jag trodde var möjligt de senaste 10 åren, men även kvalitets-mässigt har det blivit eoner bättre (även om det ibland dränks i de enorma flödena av rent skräp). Men internet fungerar bäst inte främst som publicist av användarskapat material, utan som länk mellan olika användares skapelser: helheten blir oändligt mer än delarna adderat.

I går lanserades Europeana, en söktjänst som länkar samman digitala samlingar på museer och institut runtom Europa. Inte bara gamla föremål, utan även böcker, filmer, tidningar, målningar, ljudinspelningar etc. Riksantikvarieämbetet är en av de många samarbetspartnerna och på K-bloggen igår meddelades stolt att Kulturmiljöbild numera är länkat till Europeana. Tyvärr har organisationen gravt underskattat det internationella intresset hos horder av svältfödda nätsurfande humanister för liknande metadatabaser, så sidan kraschade närmast direkt under 10 miljoner besök per timme. Den kommer nog ligga nere ett par veckor till tills de fått tag på tåligare servrar... Under tiden kan man läsa lite mer om projektet på denna sida.

I samma anda meddelades nu i veckan att årets British Archaeological Awards går till projektet "making the LEAP" vilket står för linking electronic archives and publications. Denna metadatabas länkar samman information från olika utgrävningar och undersökningar, inklusive kartmaterial, fyndlistor, GIS och dylikt. Tanken är också att man ska utreda och stödja kvalitativa sätt att publicera liknande information på nätet. Det brittiska humanistiska vetenskapsrådet ligger också bakom Internet Archaeology, en referee-granskad e-publikation för arkeologi, vars arkivering garanteras av rådet.

I ett tidigare inlägg har jag nämn den osteologiska metadatabas som nyligen lanserats dessutom. Humanisterna håller sakta men säkert på att upptäcka fördelarna med en aktiv närvaro på internet.




Andra bloggar om: arkeologi, kultur, museum, databas, RAÄ, Europeana

Vad ska vi med fynden till?

Det var titeln på en konferens/workshop som spände över två halvdagar, anordnad av RAÄ och Historiska museet. Frågan gällde inte i första hand vad man egentligen kan göra för intressant forsknings- och utställningsmässigt med fynden, utan främst vad man ska prioritera när man gräver ut en fornlämning och hur museerna ska förhålla sig till de växande kvantiteterna. Framförallt skulle man diskutera begreppet "fyndstrategi" som numera ska formuleras i alla anbud på utgrävningar. Nästan 130 personer hade samlats på Historiska för denna begivenhet, folk från länsstyrelser, utgrävningskontor, länsmuseer, konservatorer och t.o.m. en och annan forskare (deltagaravgift innebär automatiskt att doktorander uteblir).

En trevlig bonus med dessa typer av möten är att man får möjlighet att träffa gamla bekanta i förskingringen, vilket också medför en del huvudkliande medan man försöker komma ihåg var man känner varandra ifrån: "Grävde du på Lunda? På Mälardalsbanan eller E4:an? Var du i Skåne för Ringleden eller Västkustbanan? Var det på TAG i Göteborg eller Lund vi sågs? Har du jobbat på Fornminnesregistret, eller på Arkeologikonsult? Pluggade du i Umeå eller i Lund - vilket år?" Osv, osv, osv.

Jag kan omöjligen referera hela mötet, utan att skriva en längre artikel och det har jag varken tid eller ro till. Men det var ett par saker som slog mig. Det första är att vi egentligen talade om två mycket olika "problem". Å ena sidan fyndstrategier vid exploateringsgrävningar, där anbuden ska uppfylla mer eller mindre detaljerade föreskrifter från länsstyrelsen och hålla sig inom snäva budgetramar. Där är det verkligen påkallat att vi funderar över vad vi samlar in, vad vi prioriterar och varför (allt av en viss typ eller ett representativt urval av det mesta t ex?). Det är också ett återkommande problem med de höga kostnaderna för konservering av vissa typer av fynd, vad som sker om - eller rättare sagt när - helt andra saker kommer fram än vad vi kalkylerat med utifrån små begränsade förundersökningar. Finns det sätt att registrera vissa typer av fynd i fält så att de sedan kan lämnas kvar och inte tas in, såsom bränd lera, slagg, skörbränd sten osv?

Det andra "problemet" är vad museerna gör med fynden när de väl är inne i magasinen. Har de rätt att gallra i ett material utan att ta den ursprungliga fyndstrategin i beaktande? Hur pass mycket av jordprover och kvartsavslag ska de behöva ansvara för? Den här andra frågan tycker jag inte i första hand berör vare sig utgrävningskontoren eller länsstyrelserna. Den berör riksantikvarieämbetet i egenskap av ansvarig för våra kulturlämningar, Historiska museet som ansvarig för förmedling och förvaring, och forskningsinstanserna med ett investerat intresse att få fram ny kunskap om förhistorien.

Christina Rosén nämnde i sitt föredrag något som jag själv och många andra noterat och förundrats över - de svenska arkiven har en verksamhet som är inriktad och fokuserad på inte bara bevarande, utan minst lika mycket på stöd och hjälp åt besökare och forskare. Poängen med våra samlingar är inte att de är slutna skattkammare - de är en informationskälla som vi kan återvända till igen och igen för att få fram mer kunskap. Komplex och problematisk kunskap, kunskap som ska kritiseras och testas och omvärderas - men kunskap likväl.

Historiska museet får ursäkta, men 300 besök om året i samlingarna är inte särskilt mycket. Naturligtvis innebär det en kostnad för museet att sköta om detta, men är inte det än större skäl att ställa krav och visa vad man får ut av detta - även i allmänhetens synvinkel. I min erfarenhet ligger inte problemet i att forskare inte håller på med frågeställningar som intresserar allmänheten - tvärtom syftar alla dessa materialstudier till att nå fram till en bättre förståelse av aspekter av mänsklighetens förhistoria. Från matlagning och klädestillverkning, till samhällsorganisation och resor, till religiösa uppfattningar och identitetsskapande.

Det stora problemet ligger i att öppna kommunikationen mellan museer och forskare så att dessa resultat och tolkningar når in i den pedagogiska och förmedlande verksamheten. Det måste finnas en entusiasm för och tillit till arkeologins förmåga att få fram intressanta resultat och tillföra något grundläggande viktigt till samhällsdebatten. Om vi lyckas med det kanske Vägverket och byråkrater äntligen slutar fråga: "Vad ska ni med fynden till?"

Mynningsskärva från ett kärl tillhörande stridsyxekulturen (ca 2800-2300 f.Kr) påträffat på Fågelbacken, Hubbo sn, Västmanland. Detta kärl var gropornerat, något som vanligen bara förekommer keramik tillhörande den samtida gruppen gropkeramisk kultur. Ett tunnslip visade att kärlet tillverkats i finlera, magrad med krossad kalksten, teknologiskt sett inte vanligt förekommande inom stridsyxekulturens keramikhantverk. Andra mer typiska skärvor av stridsyxekeramik från platsen var tillverkade i grovlera magrad med krossad granit och chamotte (krossad keramik) - typiskt för stridsyxekulturen. Tillverkades detta kärl av en inflyttad/ingift keramiker upplärd inom den gropkeramiska kulturen? (Foto: Åsa M. Larsson)

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historiska museet, RAÄ, fynd, fyndstrategi

Biblioteken och forskningen

Vilken roll har forskningsbiblioteken i vår digitaliserade, googlifierade värld? Vilken roll har bibliotikarien?
I måndags träffade jag den nyligen inrättade strategigruppen för Vitterhetsakademiens bibliotek. Kerstin Assarsson-Rizzi har satt samman en arbetsgrupp som utifrån olika perspektiv och erfarenheter ska ta itu med frågor kring bibliotekets framtida utveckling. Vitterhetsakademiens bibliotek grundades redan på 1700-talet, men kom framförallt att utvecklas till en central och självklar del av kulturarvsforskningen tack vare Oscar Montelius och Hans Hildebrand - svensk arkeologis 'power-duo'.

I nuläget finns förutom en rik samling litteratur rörande förhistoria, kulturarv och numismatik, även den mest fullständiga samlingen rapporter från arkeologiska utgrävningar i landet. I kombination med ATA, arkivet som innehåller otryckt grävningsdokumentation, är dessa samlingar en kärnpunkt för alla som är verksamma inom kulturarvsforskning rörande både Skandinavien och Europa i stort. Samtidigt står biblioteket inför samma utmaningar som så många andra - vilket uppdrag ska man egentligen ha när forskning blir allt mer digitaliserad, tvärvetenskaplig och inte minst överproduktiv. Vilka tjänster ska man erbjuda och vilka som kan nedprioritera. Är man till som arkivbevarare, eller för forskningen i nutiden, eller för forskningen i det längre perspektivet? Hur specialiserad/generaliserad bör man vara och vad behöver de där arkeologerna runtom i landet egentligen hjälp med? Vad vill forskarna ha ut av ett bibliotek?

Det var denna sista fråga som jag delvis hade blivit ombedd att presentera lite funderingar kring för arbetsgruppen i måndags. Jag hade tidigare hållit ett kort föredrag på liknande tema på en temadag för bibliotikarier anordnad av Vitterhetsbiblioteket i våras. Nu gavs jag möjlighet till lite mer tid och framförallt lite mer möjlighet att samtala och diskutera med en mer specialintresserad grupp. Även om forskning i grund och botten är samma sak idag som det var för 30 år sedan, har ändå vissa "infrastrukturella" förändringar skett som gett enorma konsekvenser:

TID: Doktorander idag har en extrem tidspress att bli färdiga i tid. Borta är avhandlingen som Magnum Opus - livsverket. Det är positivt på många sätt, men har medfört en extrem tidspress att samla in, analysera, fördjupa sig och producera en längre sammanhållen text.

KONKURRENS: På 80-talet räckte det med en C-uppsats (som ofta tagit 3 år snarare än 3 månader att sammanställa - se "tid" ovan) för att konkurrera om anställning. En avhandling nästintill garanterade chefsjobb i någon kategori. Idag är en mastersuppsats närmast ett grundkrav för att få jobb som grävslusk på en utgrävning. Doktorsgrad garanterar inte mycket över huvud taget. Det produceras 5-10 avhandlingar om året bara inom nordisk arkeologi. Samtidigt anställs färre som lektorer på universiteten - svikande studentunderlag gör att det är färre lärare nu på min institution än när jag började på 90-talet. De som forskar är därför i en konkurrens-situation som dagens docenter och professorer har svårt att helt inse. Det finns få eller inga chanser till ens deltidsanställningar på instituionen och få tydliga karriärsvägar utanför. Hur konkurrerar forskare? De publicerar sig.

PUBLISH OR PERISH: Fler forskare, fler univeristet, fler institutioner som konkurrerar om lite medel publicerar sig mer och mer och mer. Tidskriftsartiklar, konferensvolymer, antologier, monografier. För att hänga med stiger hela tiden pressen på att ha rätt sorts CV med rätt mängd publikationer i rätt tidskriftsserie. För att hänga med måste forskare också ta till sig ny forskning som publiceras i allt mer frenetisk takt.

TILLGÄNGLIGHET: Förr i tiden förväntades man vara bekant med sitt eget forskningsbiblioteks nyförvärv och kanske även vitterhetens. Idag finns oerhörda mängder på nätet. Sök och du skall finna. Inte bara inom ditt eget ämnesområde utan inom många närliggande vetenskaper. Tvärvetenskaplig ansats är ett måste, vare sig det gäller filosofi eller fysik. Nu finns inga ursäkter längre, artiklar om genstudier av tibetanska kornsorter, kognitiva beteendestudier av vävare i Rumänien, filosofiska post-koloniala debatter utifrån Peruanska genus-kategorier... allt finns att hitta och komma åt. Hänger du med? Är du uppdatera? Har du fingret på pulsen? Är du insatt? Mer och mer tid läggs ned bara på att hänga med någorlunda i informationsflödet, tid till egen analys krymper.

Det finns silverkanter på de mörka molnen. Det är bra att avhandlingar inte längre ska produceras i 55 års ålder och innehålla information som ingen fått vetskap om på 30 år för att det varit hemligt. Det är bra att ämnena söker sig mellan disciplinerna mer reguljärt, tar intryck och får inspiration av andra vetenskaper. Det är bra om forskare inte bara isolerar sig på universitet utan hittar andra kanaler att verka inom och bidra till. Men faktum kvarstår att pressen, konkurrensen och tidsbristen är längt mer påtaglig nu än för 30 år sedan.

I det läget är det viktigt med forskningsbibliotek som bygger upp bra samlingar, som har goda nätverkskontakter runtom globen, som har möjlighet att hjälpa till i egenskap av proffs på sökning och sållning i den flod av information vi möter på nätet. Inte minst är de viktiga som intresseorganisationer som kan verka i forksningens intresse, stödja den fria spridningen av information, bygga upp Open Archive och verka för Open Access. I kommersialiseringens gyllene tidevarv, där fristående forskare utan direkt anslutning till institutioner lätt hamnar utan tillgång till digitala prenumerationer eller juridiskt skydd, är biblioteken vår sista fasta punkt i tillvaron.

Efter middagen stannade jag kvar och lyssnade på Jakob Harnesk, vilket var både intressant och givande. Han hade lagt upp sin presentation som ett diskussionsforum för gruppen och det blev en hel del utbyte av tankar, ideer och funderingar. Vi bröt inte upp förrän kl 23. Jag hoppas att strategi-gruppen får goda möjligheter att arbeta vidare på dessa extremt viktiga frågor, för en sak är säker. Förutsättningarna har redan förändrats, och de närmaste åren kommer de förändras ännu mer.


Andra bloggar om: arkeologi, vitterhetsakademien, bibliotek, internet, forskning, digitalisering, Open Access, forskning

Funderingar kring utgrävningar och anbud

Jag hade en intressant upplevelse i tisdags och vill ha era reaktioner om ni orkar läsa detta inlägg till slutet.

I våras blev jag tillfrågad att vara referensperson till ett anbud på en exploateringsgrävning av en mellanneolitisk lokal i närheten av Arlanda. Iochmed att arkeologiska utgrävningar numera får skötas av andra enheter är RAÄ och att det ska vara anbudsförfarande på de flesta slutundersökningar så har det blivit en hård konkurrens mellan UV, länsmuseer, privata firmor och stiftelser. Upphandlingen sköts av länsstyrelsen som agerar mellanhand för exploatören. Allt fler länsstyrelser har börjat sammanställa riktlinjer för hur anbuden ska bedömas, för att öka genomlysligheten och förebygga överklagningar. Ett kriterium som ofta listas är utgrävningsgruppens kompetens vetenskapligt, erfarenhetsmässigt och kommunikativt. De flesta kontor har en hel del mycket erfarna arkeologer som grävt liknande lämningar förut, men ibland vill man konkurrera lite extra om det vetenskapliga och knyter forskare till sig som får komma med synpunkter och förslag. Så när SAU skrev ihop sitt anbud till Norslunda kontaktades jag av Niklas Stenbäck, som doktorerat på stenålderskeramik, för att diskutera vilka frågor jag tyckte kunde potentiellt besvaras av en boplats som troligen daterades till slutet av mellanneolitikum.

Jag ska inte gå in på detaljerna av det just nu - det räcker med att säga att SAU av div anledningar vann på sitt anbud och påbörjade en 5 veckors utgrävning av en mindre gropkeramisk boplats (med spridda stensträngar från järnåldern) för ett par veckor sedan. I tisdags var jag på plats för att titta på det de hittills hittat och delta i ett möte med besökande representanter från länsstyrelsen. Hittills har en hel del fragmenterad keramik, bergartsavslag, samt brända och obrända säl- och fiskben framkommit. Dessutom ett ganska stort bärnstenshänge intressant nog. En del av boplatsen är en sandig sluttning där fynden troligen följer den vikande strandlinjen. Resten är en stenig, storblockig sandig moränplatå med fynd från början och slutet av MN, samt lite järnålder. Tyvärr är inte platsen helt avgränsad, boningsytan fortsätter utanför utgrävningsområdet.

Men för att återgå till mötet: Grävledare Lars Sundström, som disputerat på Mellansvenskt tidigneolitikum, visade runt oss och vi diskuterade alla grävstrategi och tidsplanering inför de kommande 13 arbetsdagarna kvar i fält. Jag stannade kvar på lunchen med fältarkeologerna och diskuterade småjusteringar i grävstrategin inför sista biten. När jag på eftermiddagen precis hämtat upp barnen ringde Lasse på mobilen. Micke Olausson på länsstyrelsen hade på eftermiddagen, efter återkomst till kontoret, ringt till chefen för SAU och gett nya direktiv: Grävningen måste omprioriteras och fokus ska läggas helt på upprensning av den steniga platån och avbaning av densamma i förhoppning om att hitta hus/hyddstrukturer. Rutgrävning, fyndinsamling och sluttningen ska bortprioriteras.

Det var ett antal år sedan jag var aktiv i fält, men jag måste erkänna att jag blev ganska paff över den nya ordning som införts medan jag forskade. Jag trodde att länsstyrelserna under anbudsförfarandet lade så stor vikt vid dokumenterad erfarenhet och vetenskaplig skicklighet från de inblandade, och premierar referensgrupper med forskningsperspektiv, eftersom de kände att detta var ett bra sätt att få fram genomtänkta planer. Om de känner att de själva skulle behöva mer kontroll över detaljerna i en utgrävning, de frågor som ställs och de metoder som använts, vore det inte mer givande att man ändrar på hela anbudsprocessen?

Kanske länsstyrelserna kan ansvara direkt för utredningarna, eller t o m förundersökningarna och sätta ihop en egen referensgrupp som kan dra upp riktlinjer för både vilka frågor som ska ställas och vilken metod som ska användas på platsen. Sen kan kontoren komma med förslag på vad det skulle kosta att utföra detta. Det känns som bortkastade pengar att betala mig och andra forskare för åsikter som inte beaktas, eller för kontoren att lägga ned flera veckors arbete på utgrävningsplaner de sedan inte får följa.

Varför ska erfarenhet från flera stenåldersutgrävningar och akademiska meriter som doktorsavhandlingar inom den relevanta perioden beaktas i anbudsförfarandet om länsstyrelsen ändå känner att de behöver mer direkt kontroll över de arbetsuppgifterna? Är det då inte bättre att den delen av processen helt och hållet sköts och bekostas av länsstyrelsen och inte av små grävkontor, som ändå får se en stor andel av sina anbud få avslag? Och i slutändan är det ju utgrävarna som skriver rapporten och tar ansvar för resultaten - borde inte isåfall länsstyrelsen stå med som medarbetare? Hur ska man veta vem som egentligen har ansvaret?

En alternativ ordning skulle isåfall kunna vara detta:
Grävkontoren skulle kunna bestå främst av mer allmänt gräverfarna arkeologer, under ledning av administratörer och ekonomer. Grävledare och personer med specialistkompetens sätts på plats av länsstyrelsen på individuella projekt som tillfälliga konsulter. Jag måste medge, jag har ingen lust att vara galjonsfigur utan något som helst inflytande, och jag betvivlar att erfarna grävledare, disputerade eller ej, vill det heller.

Så kollegor, jag vet att de flesta av er redan har reflekterat över vilken väg exploateringsarkeologin bör gå nu med de stora omvandlingarna av anbudssystemet, RAÄ, länsstyrelser och UV. Vad har ni kommit fram till? Hur bör ansvarsfördelningen ske?

Klargörande: Det här är ärligt frågat! Det har varit oro att konkurrensen mellan firmor leder till prisdumpning, eller att osäker arbetsmarknad gör att kompetensen sprids ut för mycket. Vi måste börja tänka 'ur lådan'. Hur bör uppdragsarkeologin se ut de kommande decennierna?

Lite länkar i sammanhanget:
Lagen om Kulturminnen
Handbok för uppdragsarkeologi (Avsnitt 5 & 6 mest relevanta, tyvärr ligger inte avsnitt 9 om tillsyn och uppföljning ute digitalt)
Länsstyrelserna uppdrag Kulturmiljö
Anbudsförfarandet - kortfattat
Stockholms länsstyrelse om fornlämningar
RAÄs föreskrifter om verkställande av LKM
Information till undersökare (Stockholms Lst)


Andra bloggar om: arkeologi, Riksantikvarieämbetet, RAÄ