Förmedla kulturarv - var, hur, vem?

En snabb påminnelse om RAÄs inspirationsseminarium om Wikipedia som hålls i Stockholm måndagen den 5:e november. Det går fortfarande att anmäla sig till det seminariet, eller till slutseminariet den 30:e november då arbetsgruppen ska presentera resultatet av projektet som försöker hitta bra lösningar för att få ihop Wikipedia och kulturarvsdata. Vi behöver helt klart fler utbildade arkeologer och historiker som hjälper till med att bygga upp Wikipedia och kvalitetssäkra artiklar så att de inte uteslutande baseras på folkhögskoleböcker från 50-talet eller ett par tidningsartiklar på nätet. Om man har frågor, funderingar eller farhågor kring att ge sig in i detta så är det väl utmärkt att kunna ventilera detta på seminariet.

Digisam är samverkansorganisationen för digitalisering och förmedling av kulturarvsdata och de hade nyligen en träff i Jönköping där de diskuterade sociala medier. På deras blogg redogör de för de inbjudna talarna. En av dem var Anton Johansson, entreprenör, som

...gav sin bild av några av de utmaningar museerna står inför och sa att det är viktigt att inte bara fokusera på de sociala medierna utan sätta in dem i den komplexa strukturen för hur och med vilka verktyg vi kommunicerar.

Anton pläderade för att vi måste våga släppa in andra aktörer innanför väggarna på kulturarvsinstitutionerna. Varför skulle t.ex. inte en intresserad privatperson få utrymme att lägga upp och hålla egna guidade visningar, sa Anton och lyfte fram Gidsy som exempel.

Jag förstår tanken och den kan vara mycket bra, åtminstone när det gäller personer med god lokalkännedom som  verkligen kan skapa engagemang kring en plats. Men det är också ett potentiellt problem då det finns många som mycket gärna skulle vilja guida och förmedla sin bild, men den bilden kan vara bristfällig, felaktig eller t.o.m. skadlig när vi talar om kulturarv och tillhörighet och "svenskhet". Vilka krav måste vi kunna ställa om vi ska ge dom vårt formella förtroende och hur följer vi upp detta? Vi får inte vara naiva i den här frågan. Och vi får inte underskatta hur komplext det är och vikten av att ha gediget utbildade och pedagogiskt skickliga yrkesmänniskor inom detta fält.

 

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Digisam, RAÄ, riksantikvarieämbetet, sociala medier, museum, kulturarv, wikipedia

 

 

Kärlek på sanskrit

En blänkare i UNT häromdagen fångade mitt intresse. I närheten av Vårdsätra Gård, finns en sten som jag med respekt skulle vilja utnämna till Uppsalas - om inte Nordens - nördigaste kulturminne. Och kanske ett av de mest hjärtevärmande.

Stenen ifråga har en inhuggen inskription på sanskrit, en kärleksvers från Mahabharata:
”Så länge min ande dväljes i kroppen,
du ljuvt leende,
så länge ska jag tillhöra dig;
denna sanning förkunnar jag"

Nu är inte detta en rest efter en långväga resenär från Indialand, utan nedhuggaren var en viss Otto Fredrik Tullberg år 1830, som gripen av kärlek till unga fröken Sophia Ridderbjelke (barnbarnsbarn till Linné) förevigade sina känslor på detta unika och - om vi ska vara ärliga - ganska nördiga sätt. Bara en Upsaliensare...

Nu har hembygdsföreningen gett stenen en upp-putsning och fyllt i texten ordentligt, med hjälp av lärde från universitetet. Ett fantastiskt bra initiativ! Ni kan läsa mer om dess historia i UNT. Jag ska försöka svänga förbi den och ta lite foton vid nåt tillfälle.


Läs även andra bloggares åsikter om kulturminne, Vårdsätra, kärleksstenen, sanskrit, Uppsala

Nya Kulturmiljöutredningen

Vi har väntat på det här ett tag och igår tipsade Magnus Reuterdahl om att den har kommit: Den nya Kulturmiljöutredningens betänkande. Här finns förslag som påverkar hur vi kategoriserar fornlämningar och även hur regler kring metalldetektering ska se ut.
Har inte hunnit läsa ännu. Men nåt ska man ju ha att göra på svenska nationaldagen...

Ladda gärna ned och läs själva.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, KML, kulturmiljöutredningen, kulturminneslagen

Arkeologerna anfaller?

Det upphör aldrig att förvåna mig vilka djupa missförstånd som finns kring vad arkeologer egentligen gör och varför. Och det är bra att bli uppmärksammad på det med jämna mellanrum för det visar att vi faktiskt behöver lägga ned en del tid och energi på att reda ut dessa villfarelser. De påverkar ju faktiskt oss i vår yrkesutövning och de påverkar även resten av samhället inom allt från stadsplanering till kunskap om historien. En sådan påminnelse fick jag i veckan av denna artikel i Bohusläningen. På Orust har det tydligen gjorts magnetometer-undersökningar*. Det ska ha hittats spår av bosättningar från järnåldern, vilket är roligt och intressant. Extra roligt är det att kommunen är inblandad och finansierar delar av det, då det tyvärr ofta brukar vara svårt att få kommunledningar att se förhistoriska lämningar som något av genuint värde.

Men sen blir det fullständigt surrealistiskt. Kommunalrådet uttalar sig följande:

– Vi vill inte berätta för allmänheten var denna plats ligger ännu eftersom vi är rädda att det kommer hit arkeologer eller andra som vill göra egna undersökningar, säger Ingrid Cassel. Vi ska kontakta länsstyrelsen inom kort och påtala hur viktigt det är att skydda platsen. Det vi önskar från kommunens sida är att det inte utfärdas tillstånd för arkeologer som vill göra utgrävningar. 

Nr 1: Föreställningen att arkeologer gräver alla fornlämningar de upptäcker är fullständigt fel och helt på tvärs emot kulturminneslagen som specifikt slår fast att alla fornlämningar är skyddade om inte undantag görs pga samhällsintresse (t ex vägbygge). Arkeologer lägger faktiskt ned mer tid på att utreda hur man ska undvika att gräva (och därmed förstöra) fornlämningar, än på att gräva upp dom. Beslut om att få göra ingrepp i en lämning ligger helt i händerna på länsstyrelsen dessutom - varken arkeologer eller allmänhet för påverka lämning utan tillstånd. Fornlämningsregistret, som är digitalt tillgängligt, innehåller 10.000-tals lämningar av allt från storhögar till tjärgropar och de blir inte attackerade av grävhungriga arkeologer för det.
Så Cassel kan vara helt lugn över att ingen arkeolog kommer hacka sig igenom denna lokal bara för att de får kännedom om den.

Nr 2: Ingen fornlämning får hållas hemlig. Den ska in i ovan nämnda register så att den kan bevakas och skyddas av länsstyrelsen. Det finns redan en mycket stor mängd kända och identifierade järnåldersboplatser som vi inte gräver upp och länsstyrelsen är fullt kapabel att se efter dom. Jag vill inte nedvärdera denna lokal, den är säkert mycket intressant och speciell, men så särdeles unik är den inte ur nationellt perspektiv.

Nr 3. Om den ska undersökas med annat än georadar ligger beslutet som sagt hos länsstyrelsen och inte hos kommunen. Jobbet måste dessutom utföras av kvalificerade arkeologer - precis som ledningsdragning måste ske av kvalificerade elektriker. Sen går det ofta att inkludera medlemmar i hembygdsföreningar o dyl teamet om det rör sig om forskningsgrävningar.

Med andra ord: Arkeologer är inte fiender till era fornlämningar - lika lite som veterinärer är fiender till era husdjur...

* = Läs mer om magnetometer på webbsidan för UV Teknik, men jag tror inte det är de som genomfört undersökningen på Orust.


Övrigt lästips: RAÄ UV Syd har publicerat en fördjupad rapport om kunskapsläget kring Ales stenar på uppdrag av länsstyrelsen.





Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Orust, Bohuslän, järnålder, kulturminnen, fornlämningar, Ales stenar

RAÄ delar ut forskningsmedel

Riksantikvarieämbetet har tillkännagett vilka som projekt som kommer få medel ur deras Forsknings och Utvecklingsprogram under 2012. Det rör sig sammantaget om ganska stora summor för kulturarvsforskningen som inte är bortskämd med det i vanliga fall. Av 70 ansökningar har ändå bara 23 beviljats, så konkurrensen är hård. De inbegriper allt från historiska analyser och utvärderingar till metodutveckling och dokumentationsarbete inom hantverk och konservering.

Som Uppsalaboende var det kul att notera att forskningsprojektet kring Gamla Uppsala fick en del medel. Det ska bl a användas för att bygga upp en webb-GIS som ska göra tillgängligt information kring va som grävts och hittats i Gamla Uppsala. Dessutom har länsstyrelsen i Uppsala fått pengar för ett uppdragsarkeologiskt handlingsprogram som "ska utvärdera hur uppdragsarkeologi påverkar historieskrivningen och hur olika målgrupper får del av resultat". Intressant vinkel.

FoU-medlen brukar fördelas inom fleråriga program som har en del uttalade huvudfrågor. 2012 är början på en ny sådan omgång och ett fokus är digitaliseringen av kulturarvet, vilket jag tycker är mycket bra (vilket nog inte förvånar någon som följt vad jag tjatat om på bloggen). Så jag blev lite besviken över att ansökan att utveckla pilotprojektet att bygga upp uppdragsarkeologiska databaser som inleddes i Östergötland förra året inte fick några medel. Tanken var att det som gjorts i Östergötland skulle utökas och att andra län också skulle delta, jag tror det var Kalmar och Västmanland. Synd som sagt, för behovet är skriande, särskilt nu när det finns så många olika aktörer inom uppdragsarkeologin.

Men alla kan inte få pengar som sagt, det finns det helt enkelt inte resurser för. Stockholms universitet ska i alla fall få ta fram en webbaserad specialbibliografi över all forskning om svenska runinskrifter

Sånt tycker vi är coolt inom min bransch



Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kulturarv, kulturminnen, forskning, digitalisering, RAÄ, Riksantikvarieämbetet

Ett misslyckat medieexperiment?

Undrar om jag har några läsare kvar efter de senaste månadernas minst sagt sporadiska aktivitet? Intressant nog har jag noterat att det jag verkligen saknat med att inte hinna med bloggen är inte att skriva egna inlägg, hur kul det än är. Det är att inte hinna kolla runt på mina favvis-bloggar och läsa deras texter, delta i diskussioner mm. Jag saknar mina bloggarpolare...

Imorse satt jag och lyssnade på Medierna i P1 och ett av inslagen handlade om en del av en runsten utannonserad på Blocket som tydligen hade blivit en riktig snackis och valsat runt i nordiska medier förra veckan. Hade jag helt missat, så fullt upp har jag. Det visade sig efter några dagar att hela annonsen var ett experiment i källkritik av en lärare för en gymnasieklass, där runslingan tillverkats i verkstan. Det var visserligen ett intressant experiment, men jag kan inte låta bli att ställa mig lite frågande till upplägget, och jag vet inte om det verkligen var det mest talande exemplet för hur journalister ibland utövar dålig källkritik (då tycker jag Mediernas eget inslag om de finansiellt beroende kärnkraftsforskarna som fick uttala sig i media från veckan innan fungerar bättre).

För det första var det ju uppenbart en annons som sades gälla ett runstensfragment. Det var inte fel i min mening att lyfta upp detta i tidningen och jag tycker inte den första journalisten (som fick ett direkt anonymt tips av en av upphovspersonerna bakom lureriet) gjorde ett så dåligt jobb. Nej, hon kunde inte veta att det rörde sig om en man och hon visste inte om det verkligen var en Filipstadsbo (även om annonsen innehöll dialektala uttryck).

Mediernas journalist verkade vilja göra gällande att vi inte heller kunde veta om det rörde sig om ett fornminne. Här blir det komplicerat. I vanliga fall räknas runstenar som fasta fornminnen och skyddas per definition i lagen om Kulturminnen. Fragment av runstenar dyker ibland upp, men då oftast på platsen där stenen varit uppförd, eller som delar i gravar och kyrkobyggnader, då de oftast utgjorde kristna monument – nästan alla runstenar omnämner Gud, eller har en kristen symbol inristad. Som skriftlig källa över 100 år gammal omfattas den också av visst speciellt skydd i lagen.

Jag är faktiskt genuint glad över att Elisabeth Nilsson lyfte upp annonsen i sin tidning. I vanliga fall stångar vi arkeologer oss blodiga mot polismyndigheter och media för att få dem att uppmärksamma fornminnesbrott. Det är tyvärr inte ovanligt att vi hittar annonser på nätet som troligen handlar om plundrade fornfynd – men det är svårt att bevisa och beivra. Journalisten tog sig dessutom tid till att kontakta Magnus Källström på RAÄ för att få ett utlåtande om autenciteten. Ett bra utlåtande, som lyfte fram misstänkta aspekter av stenen och gav en vink om att det kunde röra sig om ett falsarium, eller åtminstone något mer sentida.

Så hur gott syfte läraren Torbjörn Strömberg* på Spångbergsgymnasiet än kan ha haft så anser jag personligen att det fick dåliga konsekvenser. Kommer någon journalist våga eller vilja skriva om suspekta utannonseringar av fornfynd på ett bra tag? Länsstyrelsens handläggare är nog lagom tacksamma för att de fick kasta bort värdefull arbetstid på detta. Och var verkligen den ursprungliga artikeln så dålig? – det tycker inte jag. Ett par detaljer lades till i onödan, men i grund och botten var den ovanligt gedigen med relevanta uttalanden från experter. Det händer inte ofta skulle jag vilja påstå. Andra medier som tog upp historien efter det var mindre källkritiska, det är snarare där problemet ligger.

Vad tycker ni? Var detta ett bra experiment? Är jag överkänslig?

* = Jag råkade förväxla läraren Torbjörns namn med en av elevernas ursprungligen. Nu är det rättat. Ber om ursäkt för missen.

P.S. Torbjörn Strömberg har skrivit ett inlägg på Second Opinion där han utvecklar sitt resonemang kring medieexperimentet.

Kulturarv på nätet

Det är intressant att se att allt fler organisationer väljer att utgå från ett bloggverktyg som huvudsaklig webbplats, istället för att som förr i tiden (typ 12-24 månader sedan) ha en central statisk hemsida med en blogg knuten till sig (mer eller mindre otydligt). Det avspeglar en tydlig förändring i hur man använder nätet och vilken roll man tänker sig att det ska spela i organisationen. En glidning från att se publicering som den självklara förebilden, till att se mötesplatsen och nyhetskanaler som förebilder. Nu senast är det Riksförbundet Sveriges Museer som lanserat sin nya wordpress-sida. Snygg och lockande är mitt intryck, men jag blev också nöjd att de inte i upphetsningen glömde bort att tillhandahålla ordentlig information om vilka de är och hu man kan kontakta dem. Det har jag ibland sett på andra ställen. Sociala medier är lysande i min mening, men dialogen kan och bör inte helt ersätta nätet som informationsplattform.

Riksantikvarieämbetet meddelar att årets anslag för kulturmiljön uppgår till en kvarts miljard. Vilket kan låta som en hisnande summa men som i sig inbegriper att från landskap, till fornlämningsvård till byggnader. Det inkluderar även K-Samsök som är ett brett samarbete för att tillgängliggöra kulturarvsinformation som samlats i flera olika databaser på museer och institut. Riksantikvarieämbetet fördelar det mesta av medlen till länsstyrelserna, som i sin tur beslutar vad inom länet som ska få bidrag.

Själv var jag i eftermiddags med på en träff arrangerad av CAA-SE på Historiska museet. En ren intresseklubb för arkeologer och informationstekniker som funderar kring hur vi kan göra utgrävningsdata mer tillgängligt och användbart för myndigheter, forskare, studenter, företag och allmänhet. Jag väljer dock att blogga om det på SAU-bloggen, så det kommer nåt där imorgon.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kulturarv, internet

Att bevara Babylon

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Irak, babylon, kulturarv, Unesco

Relativ resa: nå ut, nå fram

På pendeln till Stockholm för en kurs har jag äntligen tid och ro att blogga lite. Ungefär det enda positiva man kan säga om den prövning resan har utvecklats till de senaste åren. En påminnelse om skillnaden mellan avstånd mätt i meter och avstånd mätt i tid. Allt är relativt som sagt. Under somrarna brukar vi ta segelbåten ned från Skarholmen, där Fyrisån flödar ut i Ekoln, ned till Stockholm. Vi går med utombordare och tar oss förbi två broöppningar och en sluss och den resan brukar ta drygt 8 timmar. Under järnåldern lär färden ha tagit ännu längre och Sigtuna var troligen ett utmärkt övernattningsställe. Fast då slapp de i alla fall broar och kunde ro längre upp för Fyrisån. Under vendeltid kunde man även lägga till i det lilla hamnläget vid Ultuna där lantbruksuniversitetet nu stoltserar där det tidigare låg storgårdar, kultplatser och gravfält.

Göran Gruber skriver extremt bra på UV-bloggen om förra veckans stormöte för Riksantikvarieämbetets anställda. Viktiga tankar om kulturarvsförmedling och myndighetsuppdrag:

Om vi inte kan visa på en passion inför kulturmiljöarbetet och kulturarvet hur ska då de lovvärda formuleringarna i broschyrer, PowerPoint-presentationer och anföranden bli annat än tomma klyschor? Om vi själva inte brinner för området hur ska vi då förväntas vara öppna för de kreativa och gränsöverskridande idéer som är förutsättningen för verkliga samverkansprocesser?

Kunde inte hålla med mer. Framförallt måste vi själva våga tro på det vi håller på med, inte utgå från att det är en ful ankunge som måste styras ut i påfågelsfjädrar för att fånga betraktarnas intresse. Jag vet få humanister som kan säga att de jobbar inom ett fält som så snabbt och enkelt kan fånga den i grunden välutbildade och nyfikna allmänhetens intresse – om de bara ges en chans.

Hur man går till väga för att få igång det intresset och hålla det vid liv är ett problem vi brottas med oavsett ämnesval. Claes på bloggen Med öga för historien har skrivit ett mycket läsvärt inlägg om akademiskt bloggmotstånd. Han noterar det paradoxala i att Bo Rothstein som har ett uttalat patos för att engagera medborgarna i demokratiska samtal sågar bloggverktyget med fotknölarna utan att egentligen förstå hur det fungerar, eller varför det är överlägset mejlkorrespondens (som bara läses av ett fåtal invalda).

Så hur bör vi egentligen göra för att nå ut och engagera - och i förlängningen bli engagerade själva...?

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, förmedling, tredje uppgiften, humaniora, historia, kulturarv, riksantikvarieämbetet

Landskapet - en historia om makt då och nu

En av de allra bästa och för mig mest oväntade bieffekterna av en utbildning i arkeologi och kvartärgeologi är att landskapet runtomkring mig plötsligt övergick från att vara en estetisk kuliss till att bli ett fyrdimensionellt skådespel. Tiden spelar en avgörande roll i landskapets utseende: från lång geologisk tid till människans och djurens relativt sett korta men avgörande påverkan. Till det kommer en femte social dimension: makt och ekonomi, religion och relationer som format och blivit formade av vår omgivning. Spåren av det som varit är ibland monumentala och påträngande, men mer ofta kamouflerade, nednötta och svårtydbara. Nuförtiden ser jag så klart järnåldersgravfälten ovanpå isälvsimpedimenten susa förbi utanför bilfönstret, jag noterar torpgrunder, röjningsrösen och fångstgropar på skogspromenader och markerar potentiella stenålderslokaler och kvartsbrott. Men jag är fortfarande en novis, det mesta är döljt för mig som ett språk jag bara lärt mig via en turist-parlör.

Så det var trevligt att se att RAÄ dragit igång en liten Landskapshistorisk utbildning för kulturmiljöarbetare inom många olika verksamheter - jag hoppas den ges fler gånger. Magnus Reuterdahl går den just nu och ni kan följa den och se bilder från exkursionerna på hans blogg. Inte minst verkar den givande för de diskussioner som säkerligen försiggår mellan deltagarna.

Historiska landskapsstudier förenar disciplinerna arkeologi och kulturgeografi och mycket intressant kan komma ur det samarbetet. Båda ämnena vet också att det historiska landskapet är potentiellt problematiskt för vår nutid. Det används ofta för att legitimera politisk agenda och historieskrivning och det var t ex av den anledningen som vår första lag om skydd av fornminnen klubbades 1666. Det kan även användas för att studera och spekulera kring mer eller mindre lyckade ekonomiska strategier och kontrastera det naturliga med det kulturella, samt på senare år det hållbara mot det destruktiva.

Mats Widgren, professor i kulturgeografi, berättar på sin blogg om en ny artikel av en kollega som analyserat hur historiska argument kring äldre jordbruk i Afrika används i debatten om hållbar utveckling. Det finns åtskilliga åsikter och förutfattade meningar om förhållandet människa-landskap över tid, inte minst i Afrika, som baserats på ganska lösa vetenskapliga grunder och forskare inom många discipliner försöker nu ta itu med detta. Kalle Lindholm på arkeologiska institutionen i Uppsala har skrivit en avhandling och artiklar om boskapsskötsel i Kalahari och brunnssystemen där, och problematiserat den nutida bilden av detta område som ett reservat för jägare-samlare. Vi använder lätt en berättelse om "hur det var då" som en moralkaka för vår egen tid, antingen som förebild eller varnande exempel. Det är inte alltid lätt att avgöra vad som har substans, och vad som är hägringar i öknen...

Uppdatering: På bloggen sandbian finns ett härligt inlägg från Daniel, en arkeolog-geolog som numera ser på omvärlden med röntgenblick. Det är vad jag alltid sagt - högskolestudier ger dig superkrafter!


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kulturgeografi, kulturmiljö, kulturminnen. landskap, Afrika, Uppsala universitet, Stockholms universitet, RAÄ

Hitta fornlämningar med mobilen

Tidigare i vår lanserade teknikgänget på Riksantikvarieämbetet en beta-version för söktjänsten Kringla på mobiler med Android operativsystem. Nu är appen släppt i officiell version 1.0 - även om det tyvärr är lite svårt att hitta den på Android Market för vissa mobiler, t ex min egen Tattoo som får klara sig med beta-versionen ett tag till verkar det som. Men nyfikna kan i alla fall kolla igenom den trevliga lilla instruktionsfilmen som lagts upp på K-bloggen och som dessutom lyfts fram på Swedroid-bloggen.

Kringla-appen gör att du kan dels söka efter fornminnen eller kulturklassade byggnader utifrån platsnamn och dylikt, men dessutom utifrån din egen position som kan avläsas av mobilens GPS. Nu behöver du aldrig gå och sukta efter kulturminnen igen - bara fram med mobilen så kan du snabbt se var närmsta "fix" finns. Kringla har bilder, information och litteraturhänvisningar dessutom.

Utvecklarna valde att göra sin app för android eftersom det operativsystemet har en öppen källkod, vilket innebär frihet både i utvecklandet och spridningen. Om du inte har en android-mobil kan du i alla fall använda full-versionen av Kringla via nätet.


Läs även andra bloggares åsikter om Kringla, android, riksantikvarieämbetet, arkeologi, kulturmiljö, kulturminnen, RAÄ

Högt och lågt om historia och kulturarvet

En härlig nyhet för alla historie-älskare: Maja Hagerman har återuppväckt sin blogg och även efter lite mixtrande lyckats få igång kommentarsfunktionen. Jag hoppas att hennes tilltro till mänskligheten inte straffar sig, för jag ser verkligen fram emot att kunna läsa och kommentera hennes inlägg. Föga förvånande är Maja inte direkt imponerad av Sveriges Historia-serien på fyran, men jag måste framförallt tipsa om hennes senaste inlägg där hon skriver en liten blänkare om en ny essäsamling av Stefan Jonsson med den underbara titeln "Rapport från sopornas planet". Tydligen är kulturarvet och dess användning i dag i fokus i en av essäerna: "De dödas testamente". Efter att ha läst vad Maja skriver om den har jag insett att jag måste köpa den här boken om så bara för den här essän - den är en uppmaning att låta förhistorien vara något annat än en rak okomplicerad marsch mot nutiden, att hylla det komplexa, konfliktfyllda, fragmentariska, tvetydiga.

Apropå det där med historieintresse så uppmärksammade Lars Lundqvist mig via Facebook på en kulturkrönika i Ekot av Johannes Ekman som får mig undra lite över hur pass mycket förberedelse som går in i dessa krönikor (förmodligen lika mycket som ett genomsnittligt blogginlägg...). Det är Historiska Museet, inte Nordiska Museet, som ska öppna upp utställningen Sveriges Historia. Och namnet uttalas Harrison - inte Härrison. Ekman tar i sin krönika i alla fall upp en intressant artikel i tidningen Fokus om det ökade antalet populärvetenskapliga historietidningar. Intresset har visserligen ökat bland män som söker sig till högskolekurserna, men tyvärr verkar flera ha ett ganska snävt militärhistoriskt perspektiv, á la Discovery Channel. Vilket återigen väcker den svåra frågan: är all förmedling av godo? Är den nya tidens 'gimmick'-vetenskapliga TV-program en hjälp eller ett hinder för att skapa djupare historieintresse hos allmänheten?

Lästips: Barbarossas blogg ger en liten recension av en utställning på Musei Capitolini och funderar lite kring historikers och antikares ibland onödiga besatthet över vem som egentligen erövrade vem och "vann" i slutänden.


Läs även andra bloggares åsikter om historia, populärvetenskap, Sveriges Historia, Maja Hagerman

Apropå det...

Det har varit lite stressigt på senare tiden, både på jobbet och med aktiviteter på fritiden, så jag tog lite påskledigt från bloggen. Jag hade annat att tänka på dessutom. Efter mycket om och men och surfande på nätet så beslöt jag mig i onsdags för att beställa en ny netbook: HP Mini 5102 som är rejält lätt och ska ha utmärkt batteritid, men tillräcklig kraft för att låta mig använda den som en arbetsdator när jag är på resande fot. Lite dyrare än jag först planerade, men eftersom min snälla sambo delfinansierar den som en födelsedagspresent så slog jag till. Min gamla laptop beter sig alltmer obalanserat och jag fruktar för hennes överlevnad. Nu går jag mest och grämer mig för att jag inte slog till tidigare - ska man verkligen behöva stå ut med att vänta en hel långhelg på sin nya leksak?! I alla fall har jag en tanke att en liten netbook ska göra det enklare för mig att uppdatera bloggen på tågresorna till och från Stockholm under veckorna. Även om det är tekniskt möjligt att göra det med min mobil så är det alltför jobbigt att skriva inlägg på Tattoons lilla pekskärm för det mesta.

Apropå Android-mobiler så släppte Johan Carlström i veckan nyheten att han sitter och jobbar på en mobil-app av fornsök-tjänsten Kringla till Android. Jag är så innerligt glad att det sitter en liten tapper kader av android-entusiaster på RAÄ, eftersom resten av samhället verkar vara övertaget av iPhone-fanatiker...

Apropå Android-appar så listar bloggen Android and Me de i deras mening tre bästa sajterna att hitta dessa. Till skillnad från Apple så utövar upphovsmakaren Google inte samma kontroll över koden, vilket öppnar för fler utvecklingsmöjligheter men också försvårar översynen. Är man intresserad av mer svensk vinkling finns bloggen Swedroid, som bland annat följer hur antalet android-appar ökar över tid. Man kan även följa Swedroid på Twitter.

Och apropå RAÄ och bloggar, så har UV lanserat en ny blogg med inlägg från diverse verksamheter och grävningar. Genomarbetat och snyggt, med tydliga taggar så att man kan hitta äldre inlägg. Hoppas dock att de snart får tid att skriva en liten riktig presentation av skribenterna, mer än deras namn. En eller ett par meningar brukar räcka, men det ger ofta ett bra intryck.

Och apropå RAÄ i största allmänhet så tipsade nättidningen Svensk Historia om nya turer i skyltbråket runt Ale Stenar nere i Skåne. Tydligen ska Ämbetet byta ut de skyltar som orsakade en hel del rabalder i arkeologikretsar för ett par år sedan, då Bob Linds minst sagt svagt underbyggda funderingar lyftes upp som seriösa vetenskapliga tolkningar. Nu har de ansvariga i kommunen tröttnat och ersätter informationsskyltarna med några som enbart tar upp historik och ingen förhistoria. Ystad Allehanda intervjuar bland annat Lind, emn för ovanlighetens skull verkar man inte ha finputsat hans svada utan låter den framträda i all sin obalanserade strålglans:

– Till Ales stenar kommer en världspublik. Den struntar i fakta och
historik. Det är min teori den vill veta mer om, hävdar Bob G Lind.

(...)

– Den presentationen kommer att ställa både kommunen och
Riksantikvarieämbetet med byxorna nere. Den kommer också att förvandla Ales
stenar till politik och fälla hela regeringen Reinfeldt.

Jag skulle kunna kommentera detta, men låter bli...

Och slutligen - apropå östra Skåne och stormar runt kulturarv så har Leif Häggström gått vidare med att nysta i Wallins undersökningar kring Kiviksgraven, där man med hjälp av två sökschakt om sammanlagt 21 m förklarade hela området fornlämningsfritt och släppte det för exploatering. Måste läsas! Det övergår mitt förstånd att sådant här kan få pågå inom svenska fornminnesvård.

Jamenjustdet - apropå Skåne så borde jag inte slänga bort tid på att skriva blogginlägg, jag ska ju jobba med mitt föredrag till stridsyxekultur-seminariet vid arkeologiska institutionen i Lund nu på torsdag!


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Skåne, Österlen, Kiviksgraven, Ale stenar, kulturarv, android, Kringla, RAÄ, UV

Bronsåldersbåtar, spökskepp och kringlor

Dykare har påträffat ett förhistoriskt vrak utanför den engelska kusten som innehöll guldringar, koppartenar och tenn. Men det är inte det mest fantastiska med det här fyndet, utan det är åldern: 3000 år. Det rör sig om en liten farkost som gått under vid Devon någon gång mellan 1200-900 f.Kr., dvs bronsåldern. Brons är ju en legering av koppar och tenn, och arkeologerna har länge vetat att det förekommit en hel del handel och utbyte av metaller och föremål i Europa vid denna tid och även långt tidigare inom Klockbägarkulturen för 4500 år sedan. Men att hitta rester av en farkost från denna tid och tydliga bevis på hur organiserad denna handel var är ändå helt underbart. På bilden ses ett bronssvärd som också påträffades i vraket. Mycket snarlika svärd fanns även i Sverige vid denna tid.

Det allra mesta vi hittar från förhistorien är rester efter medveten deponering, i gravar såväl som skräphögar. Eller rester av boplatser som kan innehålla generationers amlade och kringrörda lämningar. Att hitta ögonblicksbilder av denna typ, något som bevarats oplanerat och oförutsett, är bland det bästa vi arkeologer vet. Så nära vi kan komma en stillbild. Pressmeddelandet på BBC fokuserar helt på fynden så det framgår inte om de kommer kunna någorlunda rekonstruera farkosten, vilket vore än mer fantastiskt än ädelmetallfynden.

Apropå marinarkeologi meddelades nyligen att Södertörns Högskola instiftar ett marinarkeologiskt forskningsinstitut, MARIS, vilket var en mycket glädjande nyhet. Södertörn har sedan länge haft den enda formella utbildningen i just marinarkeologi och Johan Rönnby kommer att vara chef för det nya institutet som har fått medel från KK-stiftelsen att underöka det 1600-talsvrak som ligger på 130 m djup utanför Gotska Sandön, kallad spökskeppet. En TV-dokumentär kommer göras av det projektet, som innebär testandet av en del ny teknik, och National Geographic är en av medproducenterna. Wow, inte dålig start precis.

...och på temat fornlämningar och start så har Riksantikvarieämbetet formellt lanserat sökportalen Kringla idag, där flera museers och arkivs samlingar, dokument, fotografier och databaser finns samlade i kombination med Google Maps. En helt makalöst bra satsning.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, marinarkeologi, kulturmiljö, kulturarv, museum, bronsålder

Arkeologjobb på öde ö

Då och då utlyses tjänster som får det att kittla i maggropen. National Trust of Scotland efterlyser en arkeolog som är villig att ta hand om deras Unesco Världsarvsmiljö på de numera övergivna öarna som går under beteckningen S:t Kilda, utanför Skottlands västkust. Det rör sig om en 1-årig position, där ungefär halva tiden kommer vara förlagd till den isolerade men otroligt vackra och fascinerande miljön på S:t Kilda:

The post holder will be required to monitor archaeological remains, undertake practical interventions and supervise volunteers and contractors as necessary; to update the Sites and Monuments Record, produce reports and undertake research; and to liaise with Historic Scotland, part-funders for this post, and other partners and stakeholders in the management and conservation of the World Heritage Site.


Sista ansökningsdagen är den 26:e februari.
Det finns stunder i livet då jag önskar att jag var fri och obunden...

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, jobb, drömjobb, Skottland, kulturmiljövård, Unesco, världsarv, Hebriderna

Kulturproppen plus en arkeologisk nemesis

Det har varit upp-och-ned-dag på alla vis idag. Fenomenalt vacker med nyfallen snö imorse och lyckliga barn (lycklig vuxen också), följt av inställda tåg och grova förseningar på uppsala-pendeln eftersom en grad under fryspunkten och några centimeters snö tydligen räcker för att lamslå kollektivtrafiken. Att TiM-organisationen (som sköter pendeltrafiken i Mälardalen) hade valt just denna morgon att dela ut påkostade blanka tidningar som hyllade sin verksamhet och visade upp foton på nöjda resenärer verkade nästan som ett hån. Hemresan på eftermiddagen var även den drabbad av trasiga lok och förseningar. Så jag var ganska sur när jag dök upp på jobbet, bara för att få uppleva hur en mycket trevlig och duktig kollega fick det fantastiska meddelandet att hon blivit antagen som doktorand (ej arkeologi - vid en annan fakultet). 

Nyhetsflödet gav sina egna toppar och dalar. På den glada sidan fanns förslaget i Kulturproppen som debatterades igår att man skulle satsa mer på att digitalisera och tillgängliggöra kulturarvet och museisamlingar, och att Riksantikvarieämbetet isåfall blir nationell koordinator. Mindre roligt är föreslagna hårda nedskärningar av Riksutställningar bland annat. 

Mer katastrofala nyheter i kulturminnes-synpunkt var beskedet att den fruktade skeppsmasken verka sprida sig in i Österjön. Våra fantastiska skeppsvrak i dessa vatten har enbart bevarats för att denna närmast skallösa mussla inte klarar av bräckt vatten. Men varmare temperaturer gör den mer tålig för detta tydligen och marinarkeologer har till sin fasa upptäckt att de mumsar i sig mesolitiska stockbåtar och vikingavrak i Danmark och utanför Rügen. Den unika skatt som så länge bevarats i våra vatten kan därför vara under direkt hot och det är svårt att göra något åt det. Förutom att försöka hindra ytterligare uppvärmning av Östersjön då...

Skeppsmasken kom till Europeiska vatten med handelsskepp som rest runt i Asien och höll på att orsaka en katastrof i Holland där de raskt började äta upp de timmerkonstruktioner som skyddade holländarna från att bli översvämmade. I panik byggde man nya av sten - inte sällan tagna från de många megalitgravarna. Om arkeologer har en nemesis (efter nazister) så är det nog det blötdjuret.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kulturarv, kulturproppen, kulturpropositionen, kultur, skeppsmask, klimat

Sök mest, sök bäst, sök äldst

Vet inte om det är vänskaplig tävlan eller intensiv kamp som ligger bakom (lite av båda kanske), men Historiska museet och RAÄ har på senare tiden battlat som titaner kring vem som kan kombinera kulturminnen och sociala medier på bästa sätt. Museet lanserar Mina Samlingar där det inte bara finns innehållsrika poster till alla fynden, kombinerat med pdf:er av uppteckningarna kring deras förvärv en gång i tiden, utan nu även möjlighet för arkeologer och kunniga att tagga och skriva till information till dessa. RAÄ har parerat med att utveckla FMIS till ett monster till databas över Sveriges fornlämningar på land och till havs, med kartor och nedladdningsbara datafiler som arkeologerna kan leka med i sina GIS-kartor.

I samband med att RAÄ byggde ut sina sökfunktioner skapades flera olika så att det ibland var lite svårt att veta vilken man skulle vända sig till. Nu har de lanserat söktjänsten Kringla:

I Kringla kan du söka i flera av Riksantikvarieämbetets kulturhistoriska informationskällor och även få länkar vidare till andra källor på nätet.
Du kan söka fram information om till exempel fornlämningar, byggnadsminnen, kyrkor, föremål och även hitta fotografier och litteratur. Kringla hittar information om det du söker i flera databaser, dokument och webbsidor. Den innehåller alltså ingen egen information.
Vi hoppas på att stegvis göra flera källor tillgängliga i Kringla och tar gärna emot synpunkter på tjänsten och förslag på förbättringar!

Läs mer om Kringla på K-bloggen, där Johan Carlström berättar hur de kom fram till namnet och den nya loggan.

Med tanke på att Historiska nu även lyft blogg-kampen ett snäpp, och RAÄ kontrat Historiskas bildsök med Flickr-konto så kan jag lätt se hur detta kommer upptrappas ytterligare. Vem har sagt att kapprustning är dåligt?

Dagens Tips: Ludvig Papmehl-Dufay berättar om sitt post-doc projekt vid Kalmar Högskola.

Andra bloggar om: arkeologi, kulturminnen, historiska museet, raä, kringla, bloggar, stenålder, kalmar, kalmar högskola

Unesco + Google = Sant

Ett samarbete med UNESCO och Google har lett till att Världsarven, World Heritage sites, nu är speciellt registrerade och inlagda i Google Earth. De kan beskådas på Unescos hemsida.

Sammanlagt 890 platser är upptagna på Unescos världsarvslista, de flesta skapade av människan men en del är naturformationer.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kulturarv, kulturminnen, kulturmiljö, unesco, google earth, google map, världsarv

Nyupptäckt: bronsålderssvärd och hällristningar

Michael Dahlin fick genom lokalnyheterna i helgen nys om ett upphittat bronssvärd i Oskarshamn. Hittades på en tomt mellan två bergsskrevor och det är i makalöst gott skick: 57 cm långt från period IV (vilket är ung. 1000 f.Kr.). Foton på underverket finns att beskåda på Michaels blogg. Kalmar länsmuseum och Högskolan i Kalmar rycker ut gemensamt nu under veckan för att undersöka platsen ordentligt.

På Jocke Goldhahns blogg kan man dessutom läsa om en drös nyupptäckta vackra hällristningar från bronsåldern som hittats av arkeologins eget Team Duracell: Sven-Gunnar Broström, Roger Wikell och Kenneth Ihrestam. Jättesnygga foton - och ett roligt skrivet inlägg.

Själv har jag spenderat dagen med att mixtra med fonter och flytta på kapitel...

Läs även andra bloggares åsikter om bronsålder, svärd, hällristningar, Småland, arkeologi

Att bevara eller inte bevara

Jag är nu helt och hållet omgiven av avhandlingar. Tyvärr är inga av dem mina. Sedan tidigare huserade vårt arbetsrum Lotta Mejsholms lådor med monografier och idag när jag kom till institutionen stod Anna Karlström inför en stor hög lådor med sitt nytryckta alster. Ännu en vådligt snygg avhandling dessutom, känner hur pressen ökar...

Annas avhandling handlar om kulturarvspolitik i Laos och de problem som uppstår när världssamfundets strävan efter bevarande av kulturmiljöer möter vardag och etik i andra kulturer som går på tvärs med detta. I buddhistiska länder saknas t.ex. ofta en idé om bevarandet som något i sig värdefullt - allt förändras och det materiella är inte undantaget. Ska man lägga bistånd på att bevara fornminnen ändå, och isåfall hur? Samtidigt vill nationsstater gärna använda kulturarvet som en del i uppbyggandet av identiteten och den historiska berättelsen för sina egna syften. Anna har verkat och forskat i och om Laos i många år, och hennes bok innehåller en hel del berättelser från människorna själva i Vientiane.

Preserving Impermanence. The Creation of Heritage in Vientiane, Laos.

Disputation i Geijersalen, Humanistiskt centrum, 2009-06-06 kl 13

Som en sinnebild av "Ghosts of PhD students past, present and future" följde jag och Lotta med nu när Anna spikade avhandlingen (bokstavligt talat) i universitetshuset vid 12-tiden.

Vaktmästeriet på universitetshuset. Alla papper ifyllda och stämplade. Handledare professor Paul Sinclair övervakar processen.

Spikväggen med avhandlingar och "spikblad" (ifall man inte vill drämma en spik genom sitt alster). En rejäl järnspik hittas som kan återanvändas.

Anna hamrar loss så att spiken böjs. Verkar vara något personligt...

Allt klart. Anna, Lotta Mejsolm och Paul Sinclair (och undertecknad) beundrar.

Avhandlingen

Välförtjänt lunch på café Victoria i Botaniska Trädgården.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kulturmiljö, kulturarv, forskning, Laos, Anna Karlström, Uppsala universitet, vetenskap, avhandling