Lästips för sommaren

Kan inte låta bli att göra ett litet inlägg på bloggen för att ge snabba lästips för sommaren - den där tiden på året då man äntligen får lite tid till övers för att grotta ned sig i annat än jobb-texter. Inspirationen fick jag av att lyssna på Vetenskapsradion Historia som hade ett specialprogram om just lästips för den historiskt intresserade - lyssna gärna på det på webben eller som pod, de hade ett flertal intressanta böcker att rekommendera.

Av dessa fastnade jag speciellt för "An Early Meal - A Viking Age Cookbook & Culinary Odyssey" av de svenska arkeologerna och matkännarna Daniel Serra och Hanna Tunberg. Detta är inte en putslustig kokbok som pratar mjöd och helstekt gris, utan ett seriöst försök att visa vad vi vet, eller tror oss veta, om hur man åt och drack i slutet av järnåldern. Dessutom är det en geografisk matresa, från Nordnorge ned i Danmark - för det var inte en enda homogen matkultur som rådde under denna tid, om man nu trodde det.

Den andra boken som lät kul är en guidebok för "Det medeltida Stockholm" av Elisabet Regner. Passar bra tydligen både för de som vill gå runt på plats i staden och för de som bara vill åtnjuta lite tidig historia i hängmattan.

Själv sitter jag just nu och läser Jonathan Lindströms nya bok "Medvetandets gåta". Till skillnad från sina tidigare böcker Bronsåldersmordet och De dödas tempel så utgår inte denna från något specifikt arkeologiskt fynd. Men det är en naturlig fortsättning på mycket av det Jonathan skrivit tidigare, där han funderar kring vad vi tror oss kunna veta och varför. Som vanligt så är det en underbar blandning av personliga funderingar och anekdoter, med fascinerande besök hos och samtal med forskare inom många olika områden som arbetar med frågan: vad särskiljer det mänskliga medvetandet från djurens? Frågor om döden och människans förhållande till detta är också ett starkt tema i boken. Rekommenderas!





Vilka boktips har ni att rekommendera för sommaren?! Behöver inte vara arkeologiskt...

P.S. Daniel Serra hade en mycket trevlig blogg, Eldrimner, om sina matlagningsexperiment, som jag varmt rekommenderar att ni kikar in på. Även om den liksom min numera ligger i dvala.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, medeltid, vikingatid, mat, böcker, Jonathan Lindström, Medvetandets gåta, lästips

Förmedla kulturarv - var, hur, vem?

En snabb påminnelse om RAÄs inspirationsseminarium om Wikipedia som hålls i Stockholm måndagen den 5:e november. Det går fortfarande att anmäla sig till det seminariet, eller till slutseminariet den 30:e november då arbetsgruppen ska presentera resultatet av projektet som försöker hitta bra lösningar för att få ihop Wikipedia och kulturarvsdata. Vi behöver helt klart fler utbildade arkeologer och historiker som hjälper till med att bygga upp Wikipedia och kvalitetssäkra artiklar så att de inte uteslutande baseras på folkhögskoleböcker från 50-talet eller ett par tidningsartiklar på nätet. Om man har frågor, funderingar eller farhågor kring att ge sig in i detta så är det väl utmärkt att kunna ventilera detta på seminariet.

Digisam är samverkansorganisationen för digitalisering och förmedling av kulturarvsdata och de hade nyligen en träff i Jönköping där de diskuterade sociala medier. På deras blogg redogör de för de inbjudna talarna. En av dem var Anton Johansson, entreprenör, som

...gav sin bild av några av de utmaningar museerna står inför och sa att det är viktigt att inte bara fokusera på de sociala medierna utan sätta in dem i den komplexa strukturen för hur och med vilka verktyg vi kommunicerar.

Anton pläderade för att vi måste våga släppa in andra aktörer innanför väggarna på kulturarvsinstitutionerna. Varför skulle t.ex. inte en intresserad privatperson få utrymme att lägga upp och hålla egna guidade visningar, sa Anton och lyfte fram Gidsy som exempel.

Jag förstår tanken och den kan vara mycket bra, åtminstone när det gäller personer med god lokalkännedom som  verkligen kan skapa engagemang kring en plats. Men det är också ett potentiellt problem då det finns många som mycket gärna skulle vilja guida och förmedla sin bild, men den bilden kan vara bristfällig, felaktig eller t.o.m. skadlig när vi talar om kulturarv och tillhörighet och "svenskhet". Vilka krav måste vi kunna ställa om vi ska ge dom vårt formella förtroende och hur följer vi upp detta? Vi får inte vara naiva i den här frågan. Och vi får inte underskatta hur komplext det är och vikten av att ha gediget utbildade och pedagogiskt skickliga yrkesmänniskor inom detta fält.

 

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Digisam, RAÄ, riksantikvarieämbetet, sociala medier, museum, kulturarv, wikipedia

 

 

Konstiga kranier, knepiga fynd

De allra flesta arkeologer har varit med om att plötslig bli ombedd att fälla ett omdöme om mer eller mindre konstiga föremål som entusiastiska medborgare hittat. I vissa fall är det stenyxor eller hästbroddar som man förhoppningsvis kan säga nåt intelligent om. I några unika fall rör det sig om riktiga skattfynd av unikt slag. Men i många, många fall är den knepigt formade naturstenen eller den tillbucklade rostiga motordelen inte något som hör hemma på ett museum. Mången arkeolog, ovillig att släcka glöden i ögonen hos frågeställaren (vi känner igen oss själva för mycket i den) hummar något till intet förpliktigande och försöker lindra besvikelsen så gott det går. Inte sällan finner vi att frågeställaren helt vägrar lyssna på något annat än bekräftelse, den tillfrågade experten finner sig omdefinierad som inkompetent drönare. Som sagt, det är en yrkesfara och vi tar sällan illa vid oss.

Arkeologer och paleontologer på museer tenderar att få en hel drös märkliga saker insända och det är inte alltid lätt att veta hur man ska svara på de värsta vanföreställningarna. Igår hittade jag dock ett underbart och helt hysteriskt roligt brev skrivet av någon extremt begåvad person vid Göteborgs Historiska museum. Det är en underbar text, i det att den tålmodigt intill absurditet förklarar varför herr Ottossons fynd tyvärr inte utgör ett bevis för tidig hominid bosättning i hans bygd. Jag kopierar den från Mats Hägglöfs blogg där han publicerade den 2008, och hoppas han inte misstycker.

Apropå kranier som inte alltid är det man tror de är så har spekulationerna kring vem eller vilka som låg bakom arkeologins största bluff, Piltdown-mannen, tagit fart igen. Tydligen ska ett forskarlag inom kort genomföra analyser på kranium, käke och tänder för att se om det går att få fram mer information om vem som kan ha genomfört förfalskningen. En bakgrund till hela den sorgliga historien, med de huvudmisstänkta, finns i The Observer.
Vem tror du är den skyldige? Mina pengar är på Dawson, eller möjligen de Chardin.

Uppdaterat: Brevet nedan är tydligen en vandringslegend, och upphovsmannen som är amerikan är t.o.m. känd. Tack till abergvall som hittade länken till informationen. Man ska som sagt aldrig kolla upp en bra historia. En rolig läsning är det hursomhelst. Om nån har något exempel på en rolig sak som lämnats in/visats upp i verkligheten så får ni gärna dela med er. Piltdownmannen var ju också ett skämt, men ett inte riktigt lika roligt, eftersom det bidrog till att ställa till det för forskningen i flera årtionden.

Bäste Herr Ottosson!

Vi tackar för Ert senaste bidrag till Museets samlingar, märkt " 93211-D, lager sju, vid torkställningens västra stolpe, Hominidt Kranium ".
Vi har på exemplaret genomfört noggranna och detaljerade undersökningar, och måste tyvärr informera Er om att vi inte delar Er teori om att exemplaret utgör slutgiltiiga bevis för närvon av förhistoriska människor i Småland för över två miljoner år sedan. Snarare verkar det som att Ert fynd är ett huvud från en Barbiedocka. En av våra anställda, som har egna barn, har framlagt teorin, att dockan är av typen " Malibu Barbie ". Det framstår som uppnbart att Ni har ägnat mycken tid och tankeverksamht åt analysen av Ert fynd, och Ni ka vara säker på, att de av oss som är bekanta med Ert tidigare arbete inom området, avskydde att komma till en slutsats som inte överensstämde med Er teori. Vi anser dock att Ert fynd har ett antal attribut, vilka eventuellt borde gtt Er en aning om dess moderna ursprung:

1) Exemplarets beståndsmaterial är formad polystyrenplast. Förhistoriska humanoida kvarlevor bstår typiskt av fossiliserad benvävnad.

2) Kraniekapaciteten hos exemplaret är ungefär 9 kubikcentimeter, vilket ligger väl under gränsvärdet för de tidigaste identifierade proto-humanoiderna.

3) Tandavtrycken, som klart framträder på skallen, visar större överensstämmelse med de av en vanlig tamhund än det från de människoätande Piloceniska musslor som Ni spekulerar levde i våtmrkerna vid den tiden. Detta senare fynd har gett upphov till en av de mest intrikata hypoteser Ni delgett oss under Ert samarbete med detta museum, men tyvärr verkar bevisen mot dennahypotes väga mycket tungt.
Utan att alltför mycket gå in på detaljer kan vi säga:

A) Exemplaret verkar vara ett Barbiehuvud som en hund har tuggat på.
B) Musslor har inga tänder.

Det är med melankoliskt sinne vi måste neka till Ert förslag att exemplaret bör testas med kol 14-metoden. Detta beslut beror delvis på den arbetsbörda, om normalt tynger vårt laboraorium, och delvis på kol 14-metodens ökända osäkerhet i att tidsbestämma fynd av lägre ålder. Såvitt vi har kunnat utröna tillverkas Barbiedockor först efter 1956 e.Kr. och test med kol 14-metoden skulle högst sannolikt ge mycket felaktiga resultat med dylikt råmaterial.

Tyvärr tvingas vi även säga nej till Ert förslag att fyndet ges det vetenskapliga namnet Austaralopithecus Spiff-arnio till Statens Filogenetiska Förening., Personligen skydde jag, som en av många, inga vedermödor i min kamp för att Er föreslagna taxonomi skulle godtas, men tvingades slutligen se Ert förslag röstas ned på grund av att Ert föslag var i talspråk och dessutom inte följde korrekt latinsk grammatik. Dock emottar vi gladeligen Er generösa donation av exemplaret till museet.

Trots att det utan tvivel inte är ett fossil av humanoid varelse, är det, oemotsägligen, ytteligare ett fantastiskt exempel på det omfattande arbete Ni ackumulerat här, uppenbarligen utan större ansträngning. Det kanske kan glädja Er, att vår direktör har dedikerat en särskild hylla på sitt kontor till en utställning av Era samlade fynd, och hela institutionen spekulerar dagligen över vad Ni kommer att finna nästa gång Ni besöker utgrävningen Ni har i Er bakgård.

Hisoriska Museet
Slottskogen
Box 72 38
402 35 Göteborg

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, paleontologi, hominid, bluff, fusk, vetenskap, Piltdown

Att vårda relationer

Stackars lilla bloggen, alldeles övergiven. Den är ändå inte lika vanvårdad som vår stackars odlingslott som jag inte tittat till på över en månad nu. Undrar om pumporna överlevde första frosten som drabbade oss denna morgon...? Fredrik har flängt till Norge för att klappa på skifferknivar och själv ska jag iväg en kortare tur till Finland imorgon för att delta i ArkeOPEda, ett par temadagar kring pedagogik och arkeologi. Jag är inbjuden att prata om hur sociala medier kan användas för att förmedla arkeologi och hålla igång dialoger med intresserad allmänhet. Ska försöka dra på erfarenheter både som forskare och hur vi har börjat arbeta med detta på SAU. 

Få som är verksamma inom kulturminnessektorn kommer i så direkt kontakt med ett brett skikt av samhället som just grävande arkeologer. Vi dyker upp på folks bakgårdar, i dikesgrenar och i deras strövområden. Det är inte alltid mottagandet är positivt, ibland kan det vara extremt negativt, men i de flesta fall finns det få bättre diplomatiska sändebud inför ett större bygge än just arkeologer. Intresset finns där bland människor vi möter, ibland redan innan, ibland väcks det i samtal och under visningar.

Tyvärr har vi varit dåliga på att följa upp detta när vi väl kommer in från fältet. Det finns sällan någon förmedlingsbudget under rapportfasen, trots att det är då vi kan börja bena upp vad vi verkligen hittat, få dateringar och analysresultat. Rapporten som till slut kommer 2-3 år senare är sällan läsbar för icke-arkeologer (och det ska heller inte vara dess syfte i min mening). Ett mer kontinuerligt arbete med bland annat bloggverktyg är ett sätt att motverka detta svarta hål. Bloggar kan faktiskt vara till stor hjälp även för arkeologerna. Som när docent Ingmar Jansson skrev en kommentar på ett inlägg och gav oss utmärkta uppslag på litteratur kring ett intressant bältesbeslag vi hittat som troligen härstammar från Sydosteuropa.

Sociala medier när de är som bäst minskar avstånden mellan oss och ger oss nya nätverk. Min inbjudan till ArkeOPEda kom helt av att jag över Twitter och bloggande fick kontakt med den finska forskaren Eva Ahl-Waris (låt inte titeln på hennes blogg lura er, så särskilt avdankad är hon inte). Första gången vi träffades på riktigt var i somras då hon satt på universitetsbiblioteket i Uppsala en dag och vi hann ta en fika. Men det är inte mötet som har skapat vår relation, det är det kontinuerliga - om än utdragna - samtal vi för över nätet.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, ArkeOPEda, Finland, förmedling, kulturarv, social media

Vad gör arkeologer på en vanlig vardag?

Vad gör arkeologer egentligen en vanlig arbetsdag? Det är kanske inte en fråga de flesta ställer sig, men då och då dyker den säkert upp i någons bakhuvud. Idag fylls websidan Day of Archaeology med hundratals blogginlägg där arkeologer från många delar av världen delar med sig av sina förehavanden (även om britterna säkert dominerar). Detta är inget officiellt jippo i vanlig bemärkelse, utan sattes igång efter en Twitterdiskussion mellan Lorna Richardson och Matt Law, inspirerat av Day of Digital Humanities. Med hjälp av flera andra eldsjälar och serverutrymme tillhandahållet av British Museum sattes en sida upp där enskilda och grupper kunde anmäla sig.

Idag publiceras inläggen i rasande takt, under ett 20-tal kategorier som spänner från uppdragsarkeologi, till publik arkeolog, till geofysik, till filminspelningar. Jag skrev ihop ett litet bidrag för SAU också.
De som inte bara vill läsa om vad arkeologer gör utan se det med egna ögon också,får tåla sig till söndagen den 28:e augusti. Då är det Sveriges officiella Arkeologidag där åtskilliga arkeologer visar upp sina utgrävningar och berättar om fynden. En hel del andra fina visningar och guidade turer organiseras också.

 Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, uppdragsarkeologi, Day of Archaeology, SAU