Början på slutet...?

Tänkte kommentera veckans chockartade nyhet att Disney köper Marvel, men Itsjustsomerandomguy har som vanligt summerat alltig lysande. Och DC väger in på slutet med lite tröstande ord (på sätt o vis...).




Läs även andra bloggares åsikter om serier, marvel, disney, humor, video

Om du var en superhjälte?

Okej, jag kan bara inte låta bli att posta den här videon också, på temat serier. Jimmy Fallon har en helt lysande sketch där han besöker Comic-con för att pitcha sin superhjälte-idé The Recharger. Han träffar Stan Lee, Jon Favreau, Joss Whedon, Dan DiDio, skådisar från Lost och Iron Man 2 - man kan inte direkt säga att nån är imponerad. Men trägen vinner...



Om jag skulle hitta på en superhjälte som inte redan finns...Hmmmm
Academica! Kan läsa in och processa enorma mängder information på rekordtid, talar och läser samtliga språk,är aldrig svarslös inför ignoranta idioter och ondskefulla sanningsförvrängare. Evildoers Beware!

Läs även andra bloggares åsikter om serier, film, joss whedon, jon favreau, Iron Man, Lost, humor, video, comic-con, jimmy fallon

Mitt andra två-dimensionella liv

Comic-Con San Diego håller på att avslutas i dag - ett konvent för seriefantaster som sedan 70-talet utvecklats till ett totalt monster med 100.000 besökare och Hollywoods främsta stjärnor i kö för att sälja in de senaste film-, TV-, spel-produkterna till geeksen som regerar i viral marketing på nätet. Förutom mängder av utställnings- och försäljningsställen så förekommer också en uppsjö paneler om allt mellan himmel och jord och underjord. Om man som jag inte har en chans att ta sig iväg på jippot så kan man under en lunchpaus roa sig med att läsa artiklar, livebloggar och tweets från dessa.

På Newsarama finns ett intressant reportage från en session om kvinnor inom Marvel. Riktiga kvinnor alltså, som jobbar med Marvels serier. Det rör sig om färgläggare (en extremt viktig uppgift numera), redaktörer och författare (fortfarande ganska ovanligt med kvinnliga tecknare av superhjälteserier). Artikeln återger lite vad de berättade om sin egen bakgrund, hur de hamnade i serievärlden och deras erfarenheter på jobbet. Under frågestunden togs frågan upp vad det beror på att så pass få tjejer läser serier (i USA - knappast i Asien där Manga är monumentalt stort), trots att filmer och TV-serier är jättepoppis bland tjejer. En sak som togs upp var vikten av serieaffären. För unga människor som börjar leta upp sina första serier är butiken och dess personal fortfarande jätteviktigt. Ett dåligt bemötande kan krossa ett gryende intresse, ett gott bemötande kan få det att växa.

Det vet jag av egen erfarenhet. Jag började visserligen läsa serier innan jag ens kunde läsa, mycket tack vare serieintresserad far och en mysig second-hand butik tvärs över Götgatsbacken där han bodde. Men när jag i tonåren började leta mig vidare i amerikanska och brittiska serier på egen hand var det en liten butik på Norrmalm som blev min tillflyktsort (tror den låg på Frejgatan). Framförallt en kille som jobbade där var hemskt trevlig. Inte överlägsen, alltför frågvis, för pushig, för avvisande. Han lät mig rota runt bland serierna och efter ett antal gånger, när han sett vad jag gillade, började han ge små råd utan att någonsin få mig att känna mig pressad att köpa nåt. Tack vare honom upptäckte jag både Sandman och Cerebus, särskilt den senare är nog den mest drabbande litterära upplevelse jag haft.

Under årens lopp har jag upplevt ett antal olika personligheter i serieaffärer, och en hel del av dem hade nog skrämt iväg mig om jag fortfarande var en osäker 14-åring. En del får mig att inte vilja komma tillbaka ens som vuxen och allt annat än osäker. Vissa verkar ta det som en personlig förolämpning att nån är där och pillar på deras tidningar. Det finns många vägar in i seriernas värld, men att ha goda guider som hjälper och inte stjälper är svårslaget.

Apropå det annonserar Sekventiellt att I Seriernas Värld organiserat av Serifrämjandet kommer ha en tävling för bästa nya barn/ungdomsserie. Pengar och (viss) berömmelse till vinnaren.

Läs även andra bloggares åsikter om comic-con, serier, populärkultur, film, TV, fantasy, sci-fi

The New Brighton Archaeological Society

Arkeologi + populärkultur är alltid intressant. Eftersom de flesta av oss arkeologer antingen sitter under berg av papper och skriver artiklar/rapporter/ansökningar, eller står upp till knäna i hällregnet på en schaktövervakning, så kan det ibland vara trevligt att påminnas om att man faktiskt har ett yrke som ger upphov till en del fantastiska och fantasifulla omtolkningar.

Nu senast en kommande serietidning (som jag tvivlar på kommer översättas till svenska) om fyra barn till berömda arkeologer (finns tydligen sådana) som måste ta vid efter deras tragiska bortgång. Det är klart, någon måste mäta in stenpackningen och fylla igen schakten. Nej, jag gissar att deras uppdrag är lite mer....action-betonade. Typ Time-Team möter DaVinci-koden.

Man kan läsa intervjuer med författaren och artisten på Newsarama.

Jag vill också ha en häftig logo och armborst!

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, serier, barn, populärkultur

Vad gjorde Watchmen för oss?

Nästa fredag har Watchmen premiär i Sverige, förra veckan gick den upp i USA i en mindre mediastorm av publicitet som faktiskt överskuggar Batman: Dark Knight förra sommaren. Det har sina förklaringar. Alan Moore's Watchmen är tillsammans med Miller's The Dark Knight Returns (ej att förväxla med den snarlikt nämnda filmen) hela sinnebilden för superhjälte-seriernas intåg på den offentliga kulturarenan på 1980-talet (båda utkom 1986). Miller tog en etablerad superhjälte och satte honom i en dystopisk nära framtid, då han blivit gammal och bitter. Moore skapade en egen uppsättning superhjältar (inspirerade av vissa förlagor) och placerade dem i en egen värld, lik och ändå olik vår egen. Superhjälteserier har alltid handlat om "suspension of disbelief", läsaren accepterar att det är helt okej för en vuxen man att springa runt i trikåer med kalsongerna utanpå och bekämpa minst lika märkligt utklädda skurkar. Moore ställde frågan: vad hade egentligen hänt om några människor på 40-talet, inspirerade av de nya serierna, gjorde detta i verkligheten? Vilka skulle de vara, vad var deras drivkrafter, vad skulle konsekvenserna bli? Och vad skulle ske om det verkligen fanns en riktig supermänniska, som var lojal mot sin nations ledare?

Man kan läsa mer än man någonsin skulle vilja om både serierna bakom filmen och filmen själv den senaste veckan - både från hatare, älskare och de likgiltiga. En artikel som jag snubblade över kunde jag inte låta bli att känna mig föranledd att gå i polemik mot. Filmkritikern Grady Hendrix skriver i Slate: Watchmen Failed. The revolution it was supposed to inspire—comics about ordinary people—never happened.

Hendrix har en del intressanta och givande tankar kring i vilken mån Moores verk verkligen ändrade något, och hur pass stort dess inflytande över serievärlden blev egentligen. Han har helt rätt i att många av de teman som togs upp i serien aldrig riktigt etablerats inom mainstream serier av DC eller Marvel, och att en hel del blev omtolkat till en sorts självspäkning av mörkersinta hjältar (mer Miller än Moore skulle jag påstå). Moore var själv mer intresserad av att lyfta fram "vanliga" människor i serien, de som också lever i samma värld men inte drar på sig kostymer - och som i slutändan lider mest av hjältarnas framfart

Problemet med Hendrix text är att den utgår ifrån att för att något ska anses vara banbrytande och ha inflytande så ska det generera kopior och regelrätta efterapningar. Det är som att säga att James Joyces Odysseus inte påverkade litteraturen för det har inte kommit särskilt många romaner efter det som utspelar sig under en enda dag, är omtagningar av antika verk och har en lång sekvens av en inre monolog. På sätt och vis kanske Miller hade mer påverkan på superhjälte-serierna när det gäller de stora etablerade namnen, och då mer utifrån vad han gjorde för Daredevil än för Batman i min mening, men Moore tillförde en del viktiga element som ingen serieredaktion har kunnat bortse från sedan 90-talet. Han politiserade superhjältarna, och ställde dem inför ett olösligt dilemma: var deras uppgift att hjälpa den polisiära makten, eller motarbeta den?

Det mest avgörande var att ingetdera av svaren var "rätt". Å ena sidan är Moore i grunden en anarkist, han ser på makten som korrumperad och korrumperande, på kontrollsamhället som bara en hårsmån iväg från fascismen. Å andra sidan kan han inte köpa myten on Den Starke Mannen, försvararen av det Goda, det Rätta och Mänskligheten mot Staten (vilket Miller är mer benägen att göra). V var aldrig en ledare av män, Dr Manhattan tappade all sin mänsklighet och Ozymandias var i slutändan värre än det han sade sig kämpa emot. Inte heller har Moore samma beundran av anti-hjälten som Miller har i Batman och Sin City. Rorschach som definitivt har kultstatus, avkläds bokstavligt talat sin mytiska aura mot slutet. Han är våldsam, asocial, illaluktande och patetisk - och allt annat än häftig utan sin mask (om än fortsatt livsfarlig). Hans kamp mot brott leder till slut att han förråas så till den grad att inte ens hans bästa vän klarar av honom. Samtidigt är han den kompromisslöse, som vägrar göra fel av rätt anledning, och hans slut är både ärligt och ovärdigt på samma gång.

Även om mycket av detta inte förekommer i Marvel och DC idag i deras huvudtitlar, så ger båda förlag ut andra titlar som är mer extrema, svartsynta och komplexa som definitivt inte skulle ansetts gångbara innan Watchmen. John Constantine är en annan skapelse av Moore, som fick sin egen serie 1988 under andra kreativa människors ledning. Den är fortfarande i gång och har mycket av det som Hendrix efterlyser, en anti-hjälte som det verkligen kan vara svårt att gilla ibland, en pessimistisk syn på världen, vanliga människor som hamnar i kläm, och med framsidor som är både konstnärliga och endast undantagsvis visar hjälten eller något ur handlingen. Samma sak gällde för Neil Gaimans makalösa Sandman-serie och en hel del annat i Vertigo-avdelningen av DC. Marvel ger med jämna mellanrum också ut mer "vuxna" serier (t ex inom sin Icon-avdelning, kolla särskilt in Incognito).

Men kanske det yttersta tecknet på att det nu finns en hel generation serieskapare som växte upp med Moore och Miller är cross-over temat Civil War som Marvel körde 2006-2007 i alla sina huvudtitlar. I den ställs hjälte mot hjälte när USA bestämmer sig för att alla mutanter måste registreras och att maskerade hjältar ska jagas ned och spärras in. Poängen är inte så mycket att Iron Man (för registrering) ställs mot Captain America (mot), utan att svaret inte är enkelt. Visserligen finns det ljusskygga personer bakom registrerings-ivern, men det är minst lika problematiskt att acceptera att potentiellt livsfarliga människor går omkring utan kontroll.

När Claremonts X-Men ursprungligen ställdes inför kravet på registrering av mutanter i början av 1980-talet var valet mer entydligt - dåligt! Nästan 30 år senare är svaret detsamma - men med med tillägget att alternativet är dåligt det med. Ingen kan vinna, alla förlorar. Även de godaste intentioner leder käpprätt ned i avgrunden, och det är de vanliga människorna som betalar det högsta priset. Alla som skapar superhjältar idag måste på ett eller annat sätt förhålla sig till Moores bidrag till genren: V för Vendetta och Watchmen. Precis som filmskapare måste förhålla sig till Bergman och Fellini, författare till Joyce och målare till Picasso - vare sig de tar intryck av dem eller ej. Det är det som gör Watchmen till ett av de viktigaste kulturella verk som skapats inom serie-genren, inte antalet kopior det genererat.

Läs även andra bloggares åsikter om watchmen, film, serier, superhjältar, Alan Moore, Frank Miller, Dark Knight, batman, populärkultur

Lite nytt på superhjälte-fronten

Veckan som gick har sett en del genombrott på serier-till-film-fronten. Först meddelades att WB och Fox äntligen kommit överens om en deal för Watchmen som gör att den kommer få premiär som beräknat. En stor andel planerade fanboy-bojkotter mot Fox kom därmed av sig. Vilket säkerligen fick teamet bakom den kommande Wolverine-filmen att andas ut. Sagda film var själv mitt i en liten virvelstorm som piskades upp när en bloggare på Collider meddelade att filmteamet och flera av skådisarna var ute och filmade i Canada, trots att filmen borde vara i redigeringstagen vid det här laget. Det tolkades som om Fox fått planera in omfilmningar av viktiga sekvenser för att resultatet hittills inte blivit bra - tidigare har en hel del bloggar och närartiklar i fan-världen spekulerat kring möjliga slitningar mellan regissören som vill ha en mörk (typ Dark Knight) film, och vissa chefer på Fox som vill ha en lite mer barntillåten (typ Iron Man) version. Hos fans av den arga lilla mutant-kanadensaren kommer inget annat än hårt, mörkt och våldsamt accepteras - något som Fox vanligen inte är kända för.

Nu var nog den senaste stormen helt opåkallad, eftersom det snarare verkar röra sig om sedan länge planerade inspelningar under rätt årstid. Faktum är att Hugh Jackman, som vet hur man gör sig populär bland fanatikerna, tagit sig tid att själv skriva mejl till flera av de stora sajterna som följer inspelningarna och bekräftat att detta alltid varit planerat. Att W måste lyckas är enormt viktigt för både Fox och Marvel, efterom den dels kan vara starten på flera inkomstbringande efterföljare, dels introducerar ett gäng karaktärer som i sin tur kan få egna filmer.

Den tredje mest diskuterade kommande superhjälte-filmen är Iron Man 2, som fortfarande är i planeringsstadiet. Senaste ryktena är att Black Widow ska vara med (ta i trä!) och att hon ska spelas av Emily Blunt. Lite osäkert verkar det vara att Samuel Jackson ska reprisera sin roll som Nick Fury. Det här är en lite märklig omdaning av en mycket populär karaktär som i serierna ursprungligen var vit. Jag förstår behovet av bra svarta karaktärer, men måste säga att jag har lite svårt för en sådan radikal omstyling av en av mina favoriter. Jag börjar bli hjärtligt trött på Jackson dessutom, som bara verkar kunna spela en sorts karaktär - särskilt när man kontrakterat Don Cheadle som War Machine till IM 2. Varför dra ner kvalitetsskådisar med att släppa lös Jackson i scener? Fury är en karaktär som också kan bli en långkörare, särskilt i samband med kommande Captain America-filmer. Såpoperan fortsätter iallafall.

Om ni vill ha något hysteriskt roligt att fördriva tiden med innan filmerna får premiär rekommenderar jag varmt att ni tittar in på ItsJustSomeRandomGuys sida på Youtube och kollar in hans alster. Det började som en parodi på den kända Mac-reklamen ("Hello, I'm a Marvel...And I'm a DC") och har utvecklats...




Läs även andra bloggares åsikter om serier, film, Iron Man, Wolverine, Watchmen

300 - historia kan inte förstöra en god historia

Detta är mitt 300:e inlägg på bloggen, och vad passar bättre än att ruminera lite kring Frank Millers serie-epos 300. Serien är inspirerad av slaget vid Thermopylae 480 f.Kr, då Xerxes och hans persiska armé mötte en klart mindre grekisk armé. Perserna slog visserligen grekerna, men inte utan ganska extrema förluster, och mest känt för historien blev de 300 soldaterna från Sparta och deras ledare Leonidas. Vi känner till en del av vad som hände tack vare senare nedteckningar av bland annat Herodotus, men inte direkt från samtida källor. Eftersom människan är en märklig varelse kan ibland spektakulära förluster bli viktigare än spektakulära segrar - och slaget vid "den heta porten" är en av de mest legendariska i den genren. Öst mot Väst, Demokrati mot Despotism, Fri Vilja mot Förtryck - har varit populära narrativ. Att dessa tolkningar av vad som skedde troligen är lika historiskt korrekta som Odysseus hemfärd från Troja, är mindre viktigt. Att studera hur en historisk händelse tolkas och omtolkas i olika tider är i sig en av de mest givande insynerna i vår historia.

Millers version är ett konstverk, en helt makalös användning av bildspråk med hjälp av den extremt begåvade färgläggaren Lynn Varley. Men kanske en bättre analogi än konst vore att säga att den är ett bildepos i samma anda som de orala epos som spridits från berättare till berättare innan det skriftliga språket och idén om historisk sanning slog igenom på stor front. För är det en sak som Millers 300 inte är så är det historiskt korrekt - även om Miller lade ned mycket tid och energi på att resa runt i regionen och inspireras av landskapet. Det här har konfunderat och irriterat en hel del förståsigpåare, eftersom vi i Väst nuförtiden lägger enorm vikt vid just autencitet. Inte nödvändigtvis äkta realism, men iallafall den uttalade viljan att vara autentisk. Historia är återberättandet av Sanningen, så nära det går att avgöra. Fast historia har nästan aldrig tidigare varit detta, och en hel del historia idag är fortfarande hopplöst vinklad och tillrättalagd.

För äldre tiders orala historieberättande fanns nog en mer medvetet avslappnad inställning till "realistiskt återskapande". Det handlade istället om att skapa känslor, formulera ideal, ingjuta mod och skapa idoler. Ungefär som vår populärkultur numera gör. Blir vi mindre berörda av "Brott och straff" eller "Hajen" för att vi vet att det är fiktion? Visst, de mest kittlande berättelserna är kanske de som har en fot i verkligheten (en lilltå iallafall), likt "Citizen Kane" eller "Gladiator", men vår inlevelse kan inte förstöras av en viktigpetter som står och pekar ut de historiska felaktigheterna. Det missar liksom hela poängen. Denna besatthet med verklighet är något som växt fram först i slutet av 1800-talet. Johannes Siapkas vid min institution har bland anant studerat hur museer då plötsligt fick för sig att det inte dög med snygga kopior i marmor av klassiska verk, utan man måste nödvändigtvis ha originalet. Det estetiska fick stryka på foten för det materiella.

Millers 300 är ett problematisk verk, som kom i en problematisk tid (1998-99) då Väst återigen började fokusera på Mellanöstern som Fienden. Det är en saga som frossar i muskulös macho-romantik och storvulna våldskarnevaler. Det är svart och det är vitt - fast inte i hud, vilket är det som är mest slående för den som tar sig tid att faktiskt läsa boken. Leonidas, särskilt som yngling, ser närmast nordafrikansk ut - inte en blondin så långt ögat kan nå, till skillnad från vissa Hollywood-filmer jag låter bli att nämna. Alla tankar på att berättelsen på något vis ska uppfattas som en historisk redogörelse borde smulas sönder inför den fantastiska åsynen av Xerxes, renrakad och utsmyckad med mer guldkedjor än vad som borde vara fysiskt möjligt. Närmast en anti-tes mot en dåtida perser-komung... En fantasibild skapad av berättaren, eller möjligen lyssnaren. För det viktigaste att inse är att 300 berättas inte av Miller, utan av en av de få överlevarna: Dilios. Lyssnarna är en skara unga greker som ska eldas upp inför det kommande slaget med den persiska armén. Det är på sätt och vis en meta-berättelse: Thermopylae har använts under årtusendena som inspiration och militär propaganda, och det är precis vad man får se att den används som i 300, av de samtida. Dilios är inte intresserad av att ge en faktaspäckad redogörelse, hans berättelse ska ingjuta mod och fanatism hos hans män. Dilios berättelse hör till samma genre som Sven Dufva och Lätta brigadens anfall.

Miller är en extremt komplicerad och inte alltid särskilt sympatisk person. Jag blir minst lika ofta förbannad på honom, som betagen av hans visioner och originella nytolkningar av modern populärkultur. Det är en av anledningarna till att jag fortsätter gilla honom - för han är sällan helt förutsägbar, till skillnad från många andra kulturpersonligheter som man vet vad de ska säga innan de öppnat munnen. Men som jag ser det kan man kritisera 300 på många olika plan, men att göra det utifrån brist på historisk autencitet är totalt meningslöst. Det var en händelse som blev en skröna inom sin egen generation, och som kommer fortsätta att vara en skröna efter det att vi alla är damm och stoft. Ska vi gissa att Herodotus version också har en del övrigt att önska?

Rekommenderad läsning är Guardians trevliga Reel History, som med glimten i ögat kollar in både gamla och nya filmer om historiska händelser och noterar det de fick rätt och det som manusförfattarna valde att utbrodera bortom allt sans och vett.

Kan särskilt rekommendera att läsa på om Life of Brian, Apocalypto, Becket och Jodhaa Akbar. Ni kommer kanske bli förvånade över vilka som får bäst betyg...

Läs även andra bloggares åsikter om antiken, Sparta, 300, Frank Miller, serier, film, historia, populärkultur

Tecknat och tankar

Under snart ett och ett halvt år har denna blogg varit ett andningshål och en snuttefilt för mig. Ett sätt att inte gå under i engelska teoretiska beteckningar, 1900-talets arkeologiska vetenskapshistorik och allehanda vansinniga ideer som jag inte får ge utlopp för i min 'seriösa' forskning. Det har visserligen inneburit en del nya ansträngningar eftersom bloggandet i sig kan vara både förföriskt och beroendeframkallande. Jag har till exempel fått hindra mig själv med milt våld så att jag inte skapat ytterligare nischade bloggar i allehanda andra ämnen som intresserar mig. Som serier till exempel, en passion sedan innan jag kunde läsa (och den främsta anledningen till att jag lärde mig läsa). Föll till slut till föga med ett inlägg för någon vecka sedan om bristen på superhjältinnor på vita duken. Nu har jag som kompromiss med mig själv beslutat mig för att helgerna numera är min seriebloggnings-tid. 1-2 inlägg under helgen kan jag tillåta mig - bloggosfärens motsvarighet till feströkare gissar jag...

En tungt vägande anledning till beslutet var ett blogg-inlägg jag läste nu i veckan på Newsarama gällande en alternativ version av Stålmannen som nästan blev av. Det borde höra till allmänbildningen att veta att Stålmannens skapare var författaren Jerry Siegel och tecknaren Joe Schuster, som arbetade med olika varianter under flera år innan den slutligen trycktes av DC i Action Comics 1938. Den versionen var inte helt identisk med den stålman som de flesta av oss (även de som aldrig läst en serietidning) känner till idag, men till 95% var allt på plats. I Seriefrämjandets tidning Bild & Bubbla kan man i senaste numret läsa en mycket bra artikel om dessa inledande år, var inspirationen kom från både i samhällsklimatet och från existerande serier. Och om hur Siegels och Schusters samarbete inte var helt friktionsfritt. Man vet att Siegel kollade runt efter alternativa tecknare till den ganska oerfarne Schuster.

Jeff Trexler skriver nu om hur Siegels efterlevande i en genomgång av hans samlade arkiv hittat en alternativ Superman-origins historia tecknat av Russell Keaton - Trexler visar också några av dessa strippar via en länk. Det är naturligtvis intressant nog att få igång oss nördar, men det som verkligen fångade mitt (och många andras) intresse var den ganska annorlunda ramhandlingen. I denna tidigare version är pojken i rymdskeppet inte en besökare från en annan planet, utan sänd från framtiden av "the last man on Earth". Hans superkrafter är inte ett resultat av gul sol eller lägre gravitation, utan av ett evolverat människosläkte. Minst lika intresseväckande är inledningen: Stålpojken hamnar på ett minst sagt otrevligt barnhem där en förskräckt föreståndare spärrar in honom i en bur(!) - tills han tar sig ut därifrån handgripligen. En av de första sakerna han gör efter att ha blivit adopterad är att lära en otrevlig mobbare en läxa han aldrig glömmer. Hans identitet är alltså allt annat än hemlig...

Det här kan tyckas vara petitesser som endast borde intressera serie-nördar. Vilket må vara korrekt, men det finns få populär-kulturella företeelser som fått större genomslag och betydelse än Stålmannen under 1900-talet. Det var startskottet på en helt ny genre inom populärkulturen, och han blev en avgörande symbol för USA och amerikanerna. Han har influerat, på gott och ont, oerhört många människor, tokats och omtolkats, kritiserats och hyllats, långt mer än någon modern romanfigur, filmhjälte eller konstverk. När man ser denna alternativa stålman, från framtiden, från en männsikoras som evolverat, men samtidigt sett sin egen värld närma sig undergången - då kan tankarna inte låta bli att snurra igång på vad denna Stålmannen-variant hade utvecklats till inom populärkulturen. Om Keaton inte tappat tilltron till Siegels skapelse utan fortsatt samarbetet och å sin sida influerat och påverkat slutprodukten - vad hade blivit annorlunda?

Stålmannen är och förblir en ganska unik litterär skapelse, även inom seriernas värld, där de flesta andra superhjältar är vanliga människor som är produkter av vetenskapliga experiment (Captain America), magi (Captain Marvel) eller bara hård träning (Batman). Liksom Tolkiens Sagan om Ringen är helt grundläggande för all Fantasy, antingen följer man mallen eller så försöker man desperat att bryta mot den, på samma sätt är Superman för seriernas utveckling. Ett unikum, men något som alla måste förhålla sig till på ett eller annat sätt - med beundran eller kritik. Man kan lungt säga att Stålmannen haft en långt större influens på 1900-talets kulturliv än så gott som samtliga nobelprisvinnare i litteratur - både direkt och indirekt.



Andra bloggar om: serier, superhjältar, stålmannen, superman, populärkultur

Skadskjuten superhjältinna efterlyses

Eftersom vi hade BF förra veckan passade jag och Fredrik på att göra något som vi sällan fixar - gå på bio tillsammans. Med tanke på biljettpriserna så är det ett nöje vi unnar oss främst när det kommer något som absolut måste avnjutas på en rejält stor duk och med kroppsvibreraden ljudsystem. Som till exempel nya Batman-filmen Dark Knight. Och ja, den var jättejättejättebra trots mina egna uppskruvadde förväntningar.

Jag är seriefantast. Har varit det sedan långt innan jag lärde mig läsa. Min utveckling har gått via Bamse och Kalle Anka, till de franska och belgiska storverken, till superhjälteserier, till Miller, Moore, Gaiman, Pirinen, Garth Ellis, Dave Sim och på senare år även Manga osv, osv. Att jag hittat nya favoriter har inte inneburit att jag hivat ut de gamla. Serier är en litterär konstform som i min mening har en potential som vida överskrider den samhällsomvälvande kraft skönlitterära författare anser sig ha. Det är i mötet mellan bild och text som det verkligt spännande händer, och där mycket avslöjas om tid, seder, språk och värderingar.

Superhjälteserierna är en genre som först på senare år släppts in i finsalongerna, om än med tydlig motvilja. Det är helt klar en företeelse som ibland är ganska löjlig, men som samtidigt är oerhört gripande och fascinerande. Att översätta denna värld till film är dock inte helt enkelt - dels för att det krävs ganska bra effekter, dels för att i verkligheten ser de flesta supertöntiga ut i trikåer - inte superhäftiga. Efter ett antal patetiska försök (Läderlappen och Hulken som TV-serier), ett antal inte helt patetiska försök på bio (Stålmannen), så kom det verkliga startskottet med Batman som hade Frank Miller att tacka för sin återuppståndelse från slap-stick till stenhård. Tack vare Miller och en del andra serieskapare som fick lite mer fritt spelrum efter hans storsäljande versioner av Batman och Daredevil lades mycket av grunden till det som vi nu ser frukterna av. De första två Batman-filmerna från 90-talet ser jag som ett genrep (i min värld existerar inte de andra bedrövliga uppföljarna). Den verkliga premiären var nu på 2000-talet.

Så nu har vi enormt bra filmer om Batman och Spindelmannen, riktigt bra om X-Men (mina favoriter under tonåren...and beyond) och Iron Man, hyfsade om Fantastiska Fyran och Stålmannen, och kanske inte helt lyckade om Hulken (fast jag har inte sett tvåan än). Hollywood öser guld med slev ur biopublikens fickor och inte att undra på att de ser sig om efter fler möjligen lyckade adaptioner. Första filmen om Wolverine ligger högst på min lista över måsten (gör mig inte besviken, bub). Filmen om Watchmen är både hett efterlängtad och fruktad (kan de verkligen lyckas...?). Vad som däremot lyser med sin frånvaro ännu är den första blockbustern med en kvinnlig superhjälte i huvudrollen.

Anledningen till detta är enkel - de saknas sådana hjältinnor i serierna. Superhjältinnor faller i två kategorier:
1. Medlem i ett team - och ofta i bakgrunden eller som ett kärleksintresse.
2. Kvinnlig variant av redan etablerad superhjälte. T ex Stålflickan, Läderlappsflickan, Spider-woman, She-Hulk osv, osv. Trååååkigt

Den enda som avviker från detta är Wonder Woman. Utan tvekan en av de tråkigaste superhjältarna i världshistorien i min mening. Hon skapades medvetet som en feministisk roll-modell för att uppväga alla dessa killar i tajts. Amazon-prinsessa, fantastiskt vacker, superstark, enormt självsäker. En kvinnlig variant av Stålmannen, men utan riktigt samma sting i sitt alter ego som Clark Kent innebar. Skaparna missförstod en av de viktigaste principerna med superhjältar - konflikten. Det handlade inte bara om att klara av fantastiska saker, utan att göra detta trots enorma problem och motgångar. Stan Lee lyckades bygga nästan hela sitt Marvel-imperium på de principerna. Spindelmannen är enormt populär inte för att han kan klättra på byggnader, utan på grund av sina nästan makalöst många personliga problem. Wolverine samma sak, Batman och Hulken också.

Det måste finnas en akilles-häl, en svaghet, en spricka i rustningen. Kvinnliga superhjältar är alltför ofta för perfekta, för snygga, smarta, förstående, insiktsfulla, förståndiga...tråkiga. Och de har alltför sällan en intressant bakgrund (om de inte fått låna den från Läderlappen eller Stålmannen eller Hulken...). Wonder Womans popularitet hänger allt för mycket på hennes storbystade och extremt lättklädda status - mer pubertets-killar än tjejer som gillat henne under årtiondenas lopp vågar jag påstå. Filmen som planeras runt henne verkar inte riktigt få luft under vingarna och jag är inte förvånad. De problem som finns med helylle-stålis i blå trikåer som karaktär är dubbelt upp med amazon-prinsessan.

Idag finns det åtskilliga icke-perfekta superhjältinnor i serierna, men mycket få från den guld- och silverålder som gett upphov till de namn som säljer bio-biljetter. Extremt få har egna serietidningstitlar, de är del i ett paket som de har svårt att frigöra sig från. Ingen har fått en Millersk uppfräschning - och Miller själv, trots sin onekliga talang, är ganska hopplöst enkelspårig i sina kvinnoporträtt.



Andra bloggar om: serier, superhjältar, film, Marvel, DC