Svinet: älskad, hatad, fruktad, dyrkad

Den som en gång sett ett livs levande vildsvin glömmer det inte i första taget. Ett enormt kompakt knippe muskler, ben, grovt borst och om det är en galt - smått skräckinjagande betar. Inte precis den där gulliga lilla håriga grisen som Obelix gillade att glufsa i sig. Första gången jag såg en på riktigt på nära håll var på Lejre friluftsmuseum i Danmark. Ett gäng vansinnigt söta små randiga kultingar - och deras urtidsmonster till morsa. Vetenskapsradion körde ett inslag om den vildsvinsstam som numera är ett livskraftigt inslag i våra skogar igen, efter att ha varit närmast utrotad i 300 år.

Marcus Persson SHMM

Hänge av bete från vildsvinsgalt, funnet på Alvastra pålbyggnad i Östergötland. 5000 år gammal.

Vildsvinet har varit ett av de allra viktigaste djuren för människorna i södra Sverige sedan lövskogens etablering och ben och betar från dem är vanliga fynd på mesolitiska lokaler. Men den som gav sig ut på vildsvinsjakt gjorde det med livet som insats för en uppretad galt eller ursinnig sugga kan vara rent ut sagt livsfarlig och långt in i historisk tid sågs vildsvinsjakt som en av de mest macho-artade aktiviteter en man kunde ägna sig åt. Galtarnas betar har ofta använts som utsmyckning, ben och framtänder har använts för att tillverka redskap.

Så kallade Eketorpssvin finns att se på Kolmården. De har avlats fram att likna de tamgrisar som förekom under medeltid och järnålder. Namnet kommer från fornborgen Eketorp på Öland där en hel del välbevarade svinben påträffats. (Foto: Å. M. Larsson)

De grisar vi ser på bondgårdar idag skiljer sig rejält från de som förekom på gårdar i förhistorisk tid. Våra moderna grisar härstammar från raser framavlade i Asien och södra Europa som infördes så sent som på 1800-talet då även jordbruket genomgick en typ av industrialisering. Äldre svinsorter var slankare, hade mer päls och de hade fortfarande kvar en hel del drag i skelettet som vi snarare förknippar med vildsvinen, särskilt kraniet.

De första tamsvinen verkar dyka upp i samband med de första spåren av jordbruk i södra Sverige, för ca 6000 år sedan. De härstammade från hjordar ursprungligen domesticerade långt söderut och ingick i "paketet" med säd, nötkreatur och får eller getter som dyker upp vid denna tid. Så det skedde ingen regelrätt domesticering av vildsvinen i Sverige. Men troligen utnyttjade de första bönderna i Sverige det faktum att det fanns lokala populationer att utöka stammen med. T ex genom att låta dem vandra relativt fritt så att vildsvinsgaltar kunde befrukta suggorna. Vi vet genom genetiska studier att även nötkreaturen ibland fick ett extra tillskott från uroxarna när de spreds genom Europa från Mellanöstern. Till skillnad från vildsvinen var uroxen dock på väg mot utrotning vid denna tid.

Statens historiska museer SHM

Patris i brons för att tillverka pressbleck, från ca 500-700 e.Kr. Krigarna som avbildas har hjälmar prydda med vildsvin.

Numera är grisen en nästan helt negativ symbol i vår kultur, mycket pga av kristendomens påverkan. Den inställningen grundas i religionens äldre judiska traditioner, men aversionen fördjupades av det faktum att svin och fläsk var en extremt viktig del av de lokala germanska religiösa traditionerna som skulle besegras. Att få nordbor att sluta äta fläsk var dock döfött. Grisen må ha extremt dåliga associationer historiskt sett - men det är fortfarande skinka som gäller vid midvinterfesten, dvs julen.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, järnålder, gris, osteologi, Eketorp, vildsvin

Skelett från möjligen utdöd val hittat på Västkusten

Kota från rätval. Foto: Tommy Svevia/Scanpix

Göteborgs universitet har gått ut med ett pressmeddelande om att det har hittats ett 10.000 år gammalt valskelett vid utgrävningarna i samband med utbyggnad av E6:an vid Skee, Strömstad. Benen hittades tidigare i april, jag vill minnas att jag hörde vissa rykten via djungeltrummorna i den vevan. Skelettet undersöks nu av Thomas Dahlgren på zoologiska institutionen som har kommit fram till att det rör sig om en rätval. Fyndet är uppenbarligen intressant även ur zoologisk synvinkel:

Det finns idag fyra arter av rätval. Extra intressant är att valbenen i sin
storlek och utformning påminner om en femte art: den mystiska
”swedenborgsvalen”, första gången beskriven av vetenskapsmannen Emmanuel Swedenborg på 1700-talet.
–Det finns tidigare benfynd i Västsverige från det man tror är swedenborgs rätval. Men eftersom det är komplicerat att artbestämma valben som påträffas i jord är det inte utrett om valen verkligen funnits, det kan lika gärna vara en myt, säger zoologen Thomas Dahlgren.

Dahlgren och Leif Jonsson, vars namn är välkänt för arkeologer och osteologer, har tagit DNA-prover på benen och de ska analyseras av forskare vid Natural History Museum i London.

Runtom valbenen påträffades även rester av andra organismer som levt av döda valar och som även de är utrotade nu. Fyndplatsen ligger idag 75 meter över havet, men för 10.000 år sedan stod havet så högt i samband med isens avsmältning. Det verkar som om djuret dött ute i vattnet, för fyndplatsen är alltså inte en dåtida bosättning utan snarast en dåtida havsbotten. Leravlagringar har sedan lett till att benen packats in i en syrefri miljö och därför kunnat bevaras så väl.

Västkusten är en ovanligt fördelaktig miljö för denna typ av fenomen, och även slaktrester från så gamla bosättningar från stenåldern har påträffats. T ex nästan hela skelett av tumlare och delfiner. En sådan plats är Huseby Klev på Orust som bland annat Bengt Nordqvist grävt ut och nu senast Leif Häggström ska skriva om. Måns Sjöberg illustrerar, och en av hans akvareller på delfinjakt ligger ute på hans blogg för beskådande.

Fakta swedenborgsval (Balaena swedenbo´rgii)
Valarten anses ha förekommit i Nordsjön från inlandsisens avsmältning och fram till för cirka 8 000 år sedan, och därefter dött ut. Ett tiotal benfynd av arten finns från Västsverige. Det har dock spekulerats i att benfynden förväxlats med andra arters, och att swedenborgsvalen aldrig existerat.
Källa: Nationalencyklopedin

Hittills har jag hittat små blänkare i Sydsvenskan, SvD och på Sveriges Radio P4, samt en lite längre artiklar i DN och GP, men pressmeddelandet från Göteborgs universitet är det mest utförliga.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, osteologi, valskelett, Göeborgs universitet, zoologi

Ajöss och tack för fisken

Jag har idag fyllt en stor resväska (på hjul) med allsköns böcker och kopierade texter som ska medfölja mig på min kortvariga isolering i ett hus i Öregrund, under en lam förhoppning att jag på 3-4 dagar ska kunna få lite effektivt arbete utfört. Förutom frisk luft, hav och himmel har boningen den fördelen att inte erbjuda fast internetuppkoppling, så jag kommer nog lida av seriösa abstinensbesvär när helgen är över. Men så kan jag heller inte kasta bort min tid på att läsa artiklar om kollapsad världsekonomi, hysterisk amerikansk valkampanj eller genetiska studier av tibetansk råg och vete (fråga inte!).

Men precis innan jag skulle släpa iväg på min löjligt tunga resväska kollade jag i brevfacket och fann till min oförställda glädje en rykande färsk avhandling från Carina Olson på Osteologiska Forskningslaboratoriet i Stockholm.
Neolithic Fisheries. Osteoarchaeology of fish remains in the Baltic Sea region.

Carina har gjort det som alla andra osteologer passar sig väldigt noga för att göra: specialisera sig på fiskben. Små, usliga, komplicerade fiskben. Eller nej, usliga är de inte, de har en unik skönhet och originalitet, små konstverk faktiskt. Det är bara det att en enda fisk kan ge ett tjogvis med kotor som i sig inte säger mer än en enda kunde ha gjort. Inte som med däggdjur där man kan spåna in på fascinerande aspekter som köttrika/köttfattiga ben, hona/hane osv. Man går igenom 30.000 fiskben och slutresultatet är 14 abborrar, 7 gäddor och 38 sillar.... Det kräver sin osteolog att göra detta utan att kasta sig genom närmsta fönster. Samtidigt är fisk en av de absolut viktigaste basfödorna i Östersjöregionens mångtusenåriga historia och det ger en extremt skev bild att ignorera dem. Om de finns kvar d.v.s. - vilket inte är fallet särskilt ofta.

Carina har dessutom gett sig själv en extra utmaning med att ta sig an neolitiska lokaler. Men så vet hon att hon har en uppskattande publik bland stenåldersarkeologer. Fisk är nämligen en mycket viktig ledtråd till ekonomi och bosättningsmönster. Vissa fiska finns i sötvatten, andra i saltvatten, åter andra i båda typer. Vissa simmar djupt, andra ytligt. Vissa kan bara fångas i stora mängder med hjälp av nät. Storleken på en del arter varierar efter vilken biotop just det beståndet har rört sig i - nära kust, resp ute på öppet hav. En del blir möjliga att fånga för icke-industriella grupper endast när de är på vandringar i samband med lek. Så att studera vilken typ av fisk, och vilka storlekar de har, som förekommer på en boplats kan ge oss svar på frågor kring hur man fiskade, om det var en individuell eller kollektiv aktivitet, när man fiskade, vad som prioriterades och vid vilken tid på året platsen var utnyttjad. Att förstå om en boplats var bebodd endast under korta perioder om året, eller under större delen av året, säger oss en hel del om samhällsorganisationen.

Det finns dessutom en metod att kunna avgöra när en fisk är fångad nästan exakt på årstiden. Torsken har en sorts öronsten kallad otolit, som växer i årsringar likt en trädstam, och genom att slipa upp dessa kan man dels se hur gamla fiskarna var när de fångades, dels vilken tid på året det skedde.

Metkrok i ben, påträffad på Ire, Hangvar sn, Gotland. En gropkeramisk lokal daterat till ca 3000-2300 före Kristus. Bilden tillhör Historiska Museets föremålsdatabas, klicka på den för mer information.

Avhandlingen är en sammanläggningspublikation - mycket snyggt layoutad för vår genre dessutom. Färgbilder! förutom den inledande sammanfattningen av resultaten och metoderna finns fem artiklar. Den första handlar om neolitiskt torskfiske och strömmingsfiske, såsom man kan studera det utifrån finsållat material på den gropkeramiska lokalen Ajvide (Gotland) och samtida Jettböle (Åland). En artikel jag ska banka i huvudet på alla som inte tycker det är värt att finsålla kulturlager på platser med bra bevaringsförhållanden. Den andra artikeln tar upp redskapen som använts vid fiske, bland annat har metkrokar i ben hittats i gropkeramiska gravar och Carina tar t.o.m. itu med experimentella försök (lyckade).

Tredje artikeln diskuterar torskfisket i ett långtidsperspektiv, från förhistoria till modern tid. En artikel att banka i huvudet på de som påstår att arkeologi inte har något substantiellt att tillföra dagens samhällsdebatt. Nummer fyra tar upp och jämför fiskmaterialet på en rad neolitiska lokaler längs den svenska östkusten, från Uppland till Bjästamon. Den sista går in på detalj på den gropkeramiska lokalen Fräkenrönningen i Gästrikland.

Carina Olson disputerar den 24:e oktober kl 10, opponent är professor Jan Ekman.

Jag är tillbaka i början av nästa vecka.
Tack för fisken Carina, den får följa med i resväskan.


Andra bloggar om: arkeologi, osteologi, fisk, fiske, stenålder, torsk, torskfiske, Gotland, Åland

Mammutars migrationer

Mammuten, norra halvklotets sista mastodont, fanns faktiskt kvar i Sibirien till för bara 5000 år sedan. De sista populationerna var ganska småväxta på grund av sitt krympande habitat. Nu har kanadensiska forskare studerat mitokondrie-DNA från 160 olika mammutlämningar från Nordeuropa, Asien och Nordamerika. Resultatet visar enligt dom att de sista kvardröjande mammutarna i Sibirien inte var rester av de europeiska mastodonterna, utan deras nordamerikanska släktingar. De hade vandrat över Berings sund och återetablerat sig i Sibirien vid flera tillfällen.

Forskare har redan tidigare ansett att Berings sund är en viktig länk i förståelsen av migrationer av både mammutar och människor, men det är inte helt klart ännu hur pass ofta denna sträcka var passerbar under förra istiden. Dessa studier verkar nu visa att mammutar inte var en enda enhetlig population spridd över det cirkumpolära området, utan snarare bestod av flera mer eller mindre åtskilda populationer. Den nordamerikanska ska ha rört sig mer aktivt över sundet och bidragit till de sista kvarlevande sibiriska grupperna.

Denna lilla benfigurin av en mammut, mindre än 4 cm, har hittats i Vogelherd-grottan i Tübingen i Tyskland tillsammans med annan konst i ben, t ex ett lejon. Lagret är daterat till mellan 30.000-36.000 år sedan. (Foto: Universität Tübingen).

Forskarteamet anser även att deras analyser visar att det inte var klimatförändringarna under sista glacial-maximum (ca 20.000 år sedan) som bidrog till mammutarnas begynnande utrotning, utan att en påtaglig nedgång i biologisk diversitet kan spåras innan detta. Man lämnar öppet för att mer indirekta förändringar i klimatet kan ha föranlett mammutarnas försvinnande. Människans roll i detta är naturligtvis ett hett diskuterat ämne, och det är möjligt att denna senaste studie stärker argumenten hos de som vill lägga huvuddelen av skulden på tvåbenta jagande primater. Frågan om Berings sunds tillgänglighet är naturligtvis extremt relevant för debatten om när och hur de första männsikorna migrerade in i Amerika, om det var för 20.000 år sedan eller 40.000 år sedan. Att de följde mammutarna på deras migrationer är helt möjligt, och bevisen nu för att populationerna i Asien och Amerika fortsatte att para sig med varandra - fast bara under vissa perioder - är en extremt viktig pusselbit.

Originalartiken är publicerad i Current Biology vol 18.

Andra bloggar om: arkeologi, DNA, mammut, paleontologi, stenålder, konst, klimat, istiden

Vem lufsar där? Istidens björnstam

Evolutionsbiologen i Uppsala jobbar hårt med metoder att analysera gammalt DNA. I förra veckan kom ett pressbesked om en ny artikel i Molecular Ecology som forskare därifrån författat i samarbete med andra biologer i Spanien, Storbritannien, Frankrike och Tyskland. De svenska deltagarna var Anders Götherström och Cecilia Anderung. Den största skillnaden mellan naturvetare och humanister är att de senare skriver kan skriva spaltmeter på egen hand efter minsta uppmuntran, medan de förra skriver 3-sidorsartiklar där bara författarlistan upptar halva utrymmet. Men så säger ett diagram mer än 15.000 ord...

Björnkranium (Ursos arctos). Från Naturhistoriska museets informationssida om björnar. Klicka på bilden för att följa länken dit.

Studien de publicerar rör brunbjörnens utbredning och spridning i slutet av istiden. Tidigare har man ansett att björnen, liksom de flesta andra djurarterna, trängts undan av inlandsisen i små fickor i olika delar av Europa och blivit ganska inavlade, innan de åter spritt ut sig lite efter det att isen försvann. DNA-studier utförda på dagens populationer och 20.000 år gamla ben verkar istället indikera att björnen trivdes alldeles utmärkt i det snöiga Europa, och fanns som en enhetlig population med intern variation över hela centrala och södra delarna. Det vi ser idag, med relativt små inavlade grupper från Spanien till Finland, är resultatet av flera tusen års hård jakt från deras värsta fiende - människan. Ännu ett exempel på hur människan intensivt påverkat sin miljö under den korta tid vi funnits här.

Anders Götherströms forskargrupp i Uppsla intresserar sig även i övrigt för hur analyser av forntida populationer av olika djurarter i Europa kan säga oss en hel del om interaktionen mellan dessa och det mest påträngande djuret av dem alla - människan. Tidigare har man studerat domesticering av olika arter, såsom hunden, hästen och nötkreatur med intressanta resultat. Cia Anderungs studier av hundar är en av flera som påvisar att de definitivt domesticerades för över 13.000 år sedan, innan invandringen av människan till Nordamerika. Sedan tidigare har det varit känt at de nötkreatur som hittas i neolitiska lager i Skandinavien inte härstammar från en egen domesticering av uroxar, utan från redan framavlade tama nötkreatur som ursprungligen härstammar från Mellanöstern. Götherström har inte bara befäst det resultatet, men även visat att människorna i norra Europa tillfört sina hjordar lite nytt genetiskt material genom att låta kor para sig med uroxar. Sådana resultat är både intressanta och viktiga för arkeologer som vill förstå hur jordbruk och djurhållning infördes och utfördes i Nordeuropa för 6000 år sedan.

Studier av hästar visar att de, till skillnad från domesticering av de flesta andra arter, härstammar från fler och mer vida spridda populationer. Troligen var det en hel del fortsatt avel mellan vilda och halvtämda hjordar för att få fram bra exemplar som passade olika behov hos människorna.

Andra bloggar om: arkeologi, DNA, björn, häst, hund, ko, Uppsala universitet, forskning, biologi, evolution

Tamdjur: Hunden, grisen, kossan och människan

"Eketorpssvin" på Kolmårdens djurpark. De har avlats fram genom korsning av tamgrisar och vildsvin för att återskapa utseendet hos de halvtama skogssvin som varit den vanligaste grisarten i Sverige sen Neolitikum, för 6000 år sedan. (mitt foto)

Domesticering av djur är ett fascinerande ämne, vilka arter som fungerar ihop med människor och vilka som fungerar mindre bra. De flesta djur kan till tämjas, till en viss gräns, bara de kommer i mänsklig vård vid späd ålder. Det finns tama tigrar, ekorrar, måsar osv. Men även de som fötts upp från allra första början i "fångenskap" blir aldrig helt domesticerade. De har instinkter för flykt och försvar i allt för stark grad kvar. Sånt försvinner inte på en generation.

Domesticerade djur är sådana som under generationer fötts upp av människor som påfört sitt eget selektiva tryck, vilket resulterat i att de numera skiljer sig i beteende från sina vilda förfäder, och ofta även skiljer sig visuellt. Vargen var det första djur vi knöt an till, de lever i sociala flockar, är betingade på sociala hierarkier, förstärker sociala band med närkontakt - allt viktiga beståndsdelar för att samvaron med de tidiga människorna skulle fungera. men avgörande för den tidiga domesticeringen var deras levnadssätt - som jägare av stora villebråd. Precis som människan. Det fanns konkurrens, men även ömsesidig nytta.

Genetiska studier har hittills resulterat i att man tror att hunden domesticerades för 15.000 år sedan i Asien. Visst problem kan föreligga i att hunden inte är skapad ur tomma luften, den framavlades ju ur vargstammar och man måste därför "bestämma" vad man anser är avgörande för "hund" resp "varg". Båda är fortfarande så nära besläktade att de får fertil avkomma. Ur arkeologisk synvinkel är det troligt att den första tiden med människorna inte föranledde några avancerade avelsprogram - det var trots allt vargen som jaktpartner man ville åt, fast lite snällare och fogligare. Det är troligt att många honor med mer eller mindre mening fick befruktas av vilda vargar, vilket utökade den genetiska poolen. Forskarna har sett att dagens hundar har störst genetisk spridning i Sydasien och beräknar att detta har skett runt 15.000 år sedan. Vad det visar är helt enkelt att det var vid denna tidpunkt som människan började medvetet hålla sina hundar åtskilda från vilda vargar och mer aktivt påverka selektionen av uppskattade drag och beteenden. Arkeolgiskt finns det tama hundar, rent osteologiskt mycket lika vargarna, i mänskliga miljöer (t.o.m gravar) för minst 14.000 år sedan och tamhunden följde med de tidiga invandrarna till Amerikanska kontinenten för minst så länge sedan. Troligast är att tama varghundar funnits i årtusenden innan detta, men det arkeologiska materialet är sparsamt överhuvudtaget, så det blir svårt att avgöra.

Ett mer närstående exempel på hur djur visserligen domesticeras, men får sin genpool utökad av vilda motsvarigheter är svinet. I Sverige fanns vildsvinet redan under mesolitikum, men de tamgrisar som börjar uppträda på de första jordbrukarboplatserna för ca 6000 år sedan var säkerligen del av det "paket" av säd och tamdjur som infördes. Både ko och får/get har inga lokala föregångare utan kom ursprungligen från Mellanöstern. Väl på plats fick dock kossorna finna sig i att bli utsläppta för att betäckas av en del uroxar (som inte var oxar alls, utan tjurar) vilket andra genetiska studier i Uppsala av Anders Götherström m.fl visar visar. Även grisarna avlades med vildsvinen och fick ett utseende som inte alltid är lätt för en osteolog att avgöra, om det rör sig om vilda eller domesticerade individer. Dessa "skogssvin" var faktiskt de allmänt förekommande grisarna inom svensk bondekultur fram till 1800-talet, då import av framavlade raser med mycket kött och fett importerades (se bilden i början).

DNA är ett fantastiskt hjälpmedel för arkeologer, men det kan inte ensamt svara på hur saker och ting skedde eftersom människan redan från allra första början aldrig låtit saker vara okomplicerade. Gränsen mellan tamt och vilt är svår nog att avgöra, och är ibland en definitionsfråga, gränsen mellan folkgrupper baserad på enstaka geners frekvens eller blodgrupper är fullständigt missvisande. För när det gäller människorna, så har vi alltid flyttat, gift oss och fått barn över sträckor som får andra djurgrupper att blekna i jämförelse. Även under stenåldern.