Hök eller duva?

Är krig oundvikligt? Och vad är i så fall orsaken? Är vi i grunden snälla människoapor som drivits till storskaliga konflikter av jordbruk, civilisation och komplexitet (’Duva’), eller är våld i våra gener sedan tidernas gryning där civilisationen är det enda som hindrar oss från att falla tillbaka i ”öga för öga, tand för tand” (’Hök’)? Det frågan ställer Martin Widman i sin nya dokumentär Människans första krig till arkeologer, antropologer och filosofer och det är en väldigt intressant fråga. Filmen är upplagd lite som en resa, där Martin utgår från sin egen nyfikenhet och söker hitta spåren av de första krigen ibland annat Turkiet och Israel, i Göbekli Tepe och Jericho. 

Filmen har delvis producerats med medel från Formas och den hade premiär i Nobelmuseets lilla vetenskapsfilmsfestival Film & Science i Kulturhuset idag. Jag var inbjuden för att ge en kort arkeologisk kontext och delta i diskussionen efter filmvisningarna, först för några gymnasieklasser på förmiddagen och på kvällen inför en skara intresserade. På kvällen sköttes introduktionen av antropologen Douglas P Fry som skrivit en del om ämnet och som driver tesen att människan i grunden främst är en fredssökande varelse och att krig är en sen företeelse, en konsekvens delvis av ökad komplexitet och stratifiering.

Jag kan ärligt säga att jag gillade filmen. Den var ovanlig i sån mån att båda sidor fick utrymme att presentera sina argument utan att det som så ofta händer handlade om att låta några forskare stå för ”det rätta” och andra för ”det felaktiga”. Martin var dessutom mycket närvarande i filmen och ärlig med sina egna åsikter, vilket också belyste frågans subjektiva natur. Det är ett program som väcker en hel del funderingar hos tittaren och som utan tvekan kan fungera utmärkt som utgångspunkt i diskussioner om både mänskligheten och vad vi kan veta om förhistorien egentligen, både i klassrum och i vardagsrum. 

Imorgon lördag (6/10) är det ännu en visning på Kulturhuset kl 15 där jag och Martin deltar. Sen kommer den nog på TV senare i höst/vinter.

Efter klassvisningarna bad vi eleverna räcka upp handen och visa om de i huvudsak sällade sig till duvorna eller hökarna. Duvor övervägde vid båda tillfällen, men en hel del hökar fanns också. Om nån fortfarande tittar in på bloggen kanske jag ska be om en omröstning här också.

Så - Hök eller duva?


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, krig, antropologi, filosofi, vetenskap, stenålder, civilisation, Martin Widman, Fim & Science, Kulturhuset, Nobelmuseum

Kommunicera mera

En av mina husgudar är Stephen J Gould, paleontolog och evolutionsbiolog, som avled alltför tidigt i cancer för några år sedan. Han var en ganska kontroversiell person under sin levnad, yvig och debattbenägen, och hans eget bidrag till evolutionsforskningen - teorin om punctuated equilibrium, att evolutionen drivs fram genom relativt abrupta förändringar inom en begränsad population - kanske inte riktigt kommer klara tidens tand. Men det som vann min och många andra människors beundran var hans otroliga populärvetenskapliga produktion, framförallt de många essäer han skrev och samlade i böcker. 

Vad som var speciellt med Gould var att han hade en biologs hjärta men en humanists hjärna. Han älskade att sätta sig in i den historiska bakgrunden, att se människorna bakom vetenskapen, att vrida och vända på detaljer och lyfta fram olika perspektiv på skeenden. Han fann lika stor glädje och passion i sniglars evolution som i baseball eller viktorianska läsvanor. Och han brann för att befästa evolutionsundervisningen som var under attack från religiösa fanatiker i USA, samt att smula sönder och samman rasism som maskerade sig som vetenskap (The Mismeasure of Man). 

En samlingsvolym har nu publicerats där ett antal forskare försöker ge en bild av Goulds många sidor, och samtidigt diskutera både svagheter och styrkor i hans egen forskning En mycket välskriven recension finns att läsa i American Scientist. Det var säkert inte alltid lätt att ha med honom att göra, eller vara hans kollega, men han hade inom sig beundrandsvärda kvaliteter som jag tycker fler forskare borde sträva att efterlikna. Viljan att kommunicera, begäret att förstå, öppenheten för olika discipliner, acceptans av det komplexa och den underbara, smittande glädjen och passionen för vetenskapen. 

Apropå viljan att kommunicera och glädjen som forskare kan finna i de märkligaste saker: Blev via Arkeologiforum uppmärksammad nyligen på en vetenskapsblogg av osteologen Lena Strid, numera verksam i England. I det senaste inlägget beskriver hon bland annat hur det går till när en stor samling djurbens-fanatiker sammanstrålar på det årliga PZG-mötet (Professional Zooarchaeology Group). Där kan man få delta i intressanta seminarier som t ex behandlar hur man skapar sin egen referenssamling ben (oumbärligt) genom att skelettera djurkadaver med hjälp av mer eller mindre kladdiga metoder. Om ni undrar så har jag en mycket blygsam samling, de flesta fynd i skogen av redan rena ben och i några fall donationer från Leif Häggström som har får och tillika en del myrstackar runt knuten (fenomenala skeletterare de där krypen).

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, osteologi, Stephen J Gould, evolutionsbiologi, paleontologi, populärvetenskap

All Your Darwinius Are Belong To Us

Alla som har det mest flyktiga intresse för fossil och evolutionen kan knappast ha undgått blitz-kampanjen runt den lilla varelse som fått det minst sagt pompösa namnet Darwinius masillae - men även det mer PR-vänliga "Ida". Den vetenskapliga världen håller fortfarande på att försöka hämta andan och komma på fötter igen efter nyheten. Alltså inte pga fyndet i sig som är intressant men knappast världsomvälvande, utan efter den mest imponerande PR-attack fältet någonsin skådat.

För den som vill få raka svar svar på frågor om detta är "den felande länken" och andra likartade undringar rekommenderar jag Daniels FAQ som även innehåller länkar till folk som skriver bättre och mer sansat om upptäckten än den paleontolog som tydligen tänker tjäna multum på att mjölka detta torrt. Terra skriver också bra om Ida och separerar agnarna från vetet i mediastormen.

Men den text ni verkligen MÅSTE läsa är Ed Yongs hysteriskt roliga blogginlägg kring Det Mest Otrolistiska Fantasmagoriska Banbrytande Makalösa Fenometastiska Fyndet Någonsin.

Scientists and people who actually know a thing or two about evolution warned of hype and exaggeration but were forced to abandon their reason and critical analysis in the face of incontrovertible speculation that Ida could convert base metals into gold and has already led to the invention of flying cars.
"I didn't believe it at first," said Professor Adam Templesmith from the University of Slough. "When I read the press release about a fossil that would change everything, I naturally assumed that it was some sort of poorly conceived and overly exaggerated PR claim. But now that the total reversal of climate change is underway, I'm forced to reconsider my prejudices."

Ära den som äras bör - även om media av förståeliga anledningar hakat på glädjetåget så har flera faktiskt visat gott omdöme i rubriker och texter och har följt upp den initiala rapporteringen med lite källkritik. Om det finns något tydligare exempel på hur viktigt det är med god vetenskapsjournalistik som håller huvudet kallt och inte gömmer sig bakom alibit "men vetenskapsmännen sa..." så vet inte jag vad det är.

* = Vad rubriken syftar på
For Great Justice

Jorge Cham på PhD Comics gör en utmärkt illustration över hur det ka gå till. Klicka på bilden för bättre upplösning

Läs även andra bloggares åsikter om darwinius, fossil, Ida, paleontologi, vetenskap, media, humor, evolution

Darwin och Evolutionen - Symposium på Naturhistoriska

Via bloggarna som huserar under lagerbladet hittar jag ett tips om ett öppet symposium om Darwin och evolutionen på Naturhistoriska Riksmuseet 19-20 maj.

16 inbjudna och välkända forskare kommer hålla föredrag på svenska och engelska. Viss kunskap om biologi och evolutionen krävs för att kunna uppskatta evenemanget till fullo (dvs, det är inte rent populärvetenskapligt, även om det inte är rent fikonspråk för redan insatta). Program och anmälningsblankett för intresserade finns på hemsidan. E O Wilson håller öppningsanförandet (80 år i år - bara det). Jag är inget odelat fan av sociobiologin (även om jag kan hålla med i vissa detaljer), men mannen är och förblir en av 1900-talets stora tänkare.

Själv kommer jag gömma försöka förtränga detta omedelbart så att jag inte gnager av mig benet i frustration över att jag inte har tid att gå...

Läs även andra bloggares åsikter om evolution, biologi, evolutionsbiologi, Darwin, Naturhistoriska, museum, E O Wilson

Smörgåsbord med vetenskapsnyheter

Jag vet inte om det är medvetet eller av en slump, men årets AAAS (American Association for the Advancement of Science) hålls denna vecka då vi firar Darwins 200-årsjubileum. Så förvänta er en mindre störtflod av vetenskapsnyheter de närmaste dagarna. DN satsade trevligt nog på att sända både Karin Bojs och Annika Nilsson dit i år och de publicerar dagligen små godbitar från konferensen. De senaste inläggen handlar om den enorma Titanoboan som levde för 58 miljoner år sedan och vars kroppshydda troligen indikerar att det var långt varmare under denna tid än vi tidigare insett. Karin förklarar varför denna insikt har konsekvenser för klimatforskningen idag.

Annika redogör för forskningsresultat som visar att gestikulerandet är ett viktigt kommunikationsmedel för små barn och användandet av kroppen i tidig ålder förmodligen leder till ett bättre ordförråd längre fram. En preliminär studie, och det skulle vara intressant att se om resultatetn blir desamma om man stiderar barn från en annan del av världen än Chicago, men jag är benägen att tro att det stämmer. Mycken kognitiv forskning de senaste åren har visat hur intimt förbunden kroppen är med vår mentala kapacitet, och utvecklandet av densamma. I Västvärlden har vi under alltför långt tid levt i någon sorts föreställning om att kropp och sinne är två olika saker, med totalt fokus på antingen sinnet eller kroppen. Att förstå hur de påverkar varandra - åt båda hållen - kommer nog bli en extremt viktig del av vetenskapen framöver.

En av de mer uppmärksammade presentationerna är föga förvånande Svante Pääbos av neanderthal-projektet, Annika rapporterade om detta. Tidskriften Wired har också en artikel om detta . Kommande analyser kommer utföras på nyupptäckta skelett i Spanien, där arkeologerna kan ta direkta steg att förhindra kontamination av benen.

Vill ni läsa mer om Darwin har Guardian en fantastisk samling artiklar och dessutom en video av David Attenborough som berättar om vad Darwin betytt för honom. Forskning och Framsteg har ett specialnummer om Darwin och Uppsalas studenttidning Ergo har också en hel del artiklar som dessutom finns online. I månadens nummer finns dessutom en intressant artikel av Gwendolyn Haevens, doktorand vid Engelska institutionen här i Uppsala, om den tidiga europeiska litteraturen om de urbefolkningar kolonisatörerna stötte på och hur de utmålades.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, DNA, forskning, vetenskap, AAAS, Svante Pääbo, Darwin, neandertalare, paleontologi, kognition

Thanks Darwin - the rest is up to us

Happy 200th birthday Charles Darwin!
It is remarkable how a scientific epiphany and theory can change the world, change ordinary peoples lives – and still be so thoroughly misunderstood and misrepresented to this day. We often talk of Darwin as the man who discovered evolution. Darwin did no such thing, evolution was an established scientific concept and problem well before he was born. What he did was to discover and present the main mechanisms that drive evolution, or changes in species: natural selection.

It was such a forehead-slapping simple insight that we might marvel at the fact that no one had really thought of it before. All living organisms create offspring, all offspring (the sexual ones at least) look a bit like the father and a bit like the mother. All organisms have different lifespans and manage to produce more or less offspring carrying those characteristics. If what nature equips you with in terms of health, behaviour, protection and coloring is helpful under the circumstances, chances are you get more offspring and more of the species will look like you. To natural selection he added sexual selection – the fact that some traits can actually be increadibly uncomfortable and even stupid, but they signal a healthy forceful individual which the babes dig – like big antlers, garish colours, annoying singing etc.

So far so good. Given enough time and enough external pressure (where many of the population perish and only those with certain traits survive), new species can and will arise. Darwin was nothing if not thorough. He spent enourmous amounts of time to collect examples and present his case. He wrote at length about orchids to discuss the overwhelming abundance of species, and how evolution was proven by the existence not of the perfectly adapted species, that might as well have been made by a Creator, but by the dozens of less than perfect adaptations that thrived just the same. His point was, it doesn’t have to be perfect – it just has to work! And even more importantly – what works today may be just the thing that will kill you tomorrow… There can never be a perfect adaption, because we do not live in a fixed unchanging world.

Unfortunately, Darwin had no idea how exactly the changes were transmited from one individual to the next. There would be another 100 years after the Origin of the Species before humanity looked upon a correct model of the DNA and started to understand genetics. The fantastic thing about science is that we do not need to have all the pieces of the puzzle immediately, we can start placing the pieces before we even know what the picture should be. Unfortunately, partly because of the lack of understanding of genetics, partly because people found it easier to understand and accept the notion of evolution than the notion of natural selection, evolutionary models were quickly applied to anything from societies to gender relations. Darwin himself had mostly stayed away from discussing human culture and society in those terms – notably so.

The idea of evolution as progressive development, and survival meaning objectively better quality, fitted too well into the established cultural notions of the Western world. Darwin’s elegant and brilliant theories were subjected to a very selective process in itself – parts were seized upon and others were ignored. An evolutionary paradigm appeared in all parts of society and academia: economy, archaeology, anthropology, philosophy, linguistics, etc. If it worked in one area of research, the reasoning seemed to suggest, it must work in all. And even in biology the deeply culturally rooted ideology of ranking and interpreting reproductives success in one generation as qualitatively better all together held sway – creating some absolutely disastrous results. You can lead the horse to water, but you cannot force him to drink.

Stephen J Gould has discussed many aspects of Darwin, and use and abuse of Darwin’s ideas, but one of the best is the book Full House. In it he shreds to pieces our blind belief in our own position at the top of an evolutionary ladder. We are but the tip of the tail of the dog, he states, and it is definitely the dog doing the wagging of the tail and not the other way around. Our existence, the existence of the majority of all larger animals and plants, is keeping one step ahead of the single cell organisms, the bacteria and viruses, and the small parasites, that constantly try to feed upon us. By chance and happenstance a small, small portion of the animal kingdom, after several hundred million years of existence, led to the development of bipedal, fairly large brained primates – most of which have since become extinct and have certainly never been that succesful up until now. The very thing that helped us succeed and procreate, our brain, might also be the very thing that will bring about our doom.

Natural selection – it doesn’t care if you’re perfect, it doesn’t even care if you are all that succesful, as long as you manage to hold on long enough to reproduce. It just is – until the last living organism dies in a (hopefully) far distant future.
The rest is up to us.


This blog post is part of the Blog For Darwin initiative that lists lots and lots of blogs that write about Darwin this week.

Be sure to check out Aardvarchaeology, Testimony of the Spade and all the others

På svenska kan rekommenderas Vetenskapsnytt, Terra Incognita, Karin Bojs krönika, och Ludvig Hertzberg på SvD




Läs även andra bloggares åsikter om Darwin, evolution, bicentennial

Språkkultur och det kulturella språket

Det är svårt att tänka sig människans utveckling utan språket, närmast omöjligt. Tal och språk är långt mer än bara ett direkt kommunikationsmedel, vi uppfinner högvis med synonymer, metaforer, tonlägen och satsmelodier som förmedlar så långt mycket mer. Fast ibland medför ju denna rikedom att vi tvärtom missförstår varandra å det grövsta. Både inom och mellan olika kulturer. "Lost in translation" har också varit en hård nöt att knäcka för antropologer, som haltande försökt lära sig inte bara nya ord, utan också den kulturella meningen bakom dem. Det mest fantastiska är iallafall att vi kan lära oss varandra språk, trots att det i vissa fall förekommer en tidsskillnad på 50.000 år sedan de började utvecklas år olika håll. Ett av de främsta bevisen i min mening för att modellen med en ursprunglig utveckling av Homo sapiens i Afrika, till skillnad från ett flertal runt globen från Homo erectus, är denna gemensamma förmåga att tillägna oss varandras språk.

Förmågan att tala och/eller förstå ett språk sitter delvis i våra gener och är definitivt kopplat till olika delar av vår hjärnas utveckling och vår kognitiva förmåga. Men hur pass är utvecklingen och förändringen av språk styrda av vårt DNA? Ska man applicera biologiska principer eller kulturella principer på framväxten av alla de språkfamiljer som förekommer idag? En ny studie av kognitionsforskare Nick Charter vild UCL och andra forskare, verkar visa att de processer som styr språkens utvecklingar och förändringar är kulturella. Artikeln är publicerad i PNAS. Det här är av vikt för lingvistiska studier eftersom det konfirmerar att man inte kan konstruera modeller av språklig spridning och utveckling utifrån biologiskt evolutionära principer. Språk är kulturellt och dess utveckling måste förstås utifrån sociologi och kulturteori. Däremot måste forskning kring språkets ursprungliga utveckling hos hominider även studeras utifrån biologiska och genetiska premisser, såväl som vilken kulturell signifikans det fick. (Ta t ex skvaller-teorin).

På Aardvarchaeology kan man läsa ett roligt inlägg om hur dessa kulturella föreskrifter påverkar hur vi använder språken - även nya språk som vi lärt oss - och hur det ibland kan bli ganska absurda missförstånd, trots att vi rent språkligt "förstår" varandra. Är det t ex verkligen trevligt att säga "snälla" om man vill ha något, eller är det tvärtom en grov förolämpning? Obligatorisk läsning för alla med kinesiska släktingar/vänner.

Apropå Kina har vi nu inlett Oxens år - vilket är mitt kinesiska tecken. Utifrån detta borde ni kunna räkna ut min ålder +/-12 år...


Läs även andra bloggares åsikter om språk, lingvistik, homo sapiens, Kina, DNA, genetik, kognition, vetenskap, forskning, kultur

Är konst konstigt?

Varför är människan så besatt av konst, utsmyckning och musik?

Att evolution och biologisk utveckling drivs av det naturliga urvalet, därom är alla vetenskapligt sinnade biologer överens. Genetiska egenskaper ärvs av avkomma, alla individer är lite olika, en del får mer avkomma och andra mindre. En del egenskaper är bra, andra är mindre lyckade, en hel del gör varken till eller från. Vad som är en gynnsam egenskap för en generation, kan bli katastrofalt för nästa om omständigheterna ändrar sig. Men det är detaljerna i denna process som fortfarande väcker en hel del debatter. Hur mycket ska förstås på (självisk) gen-nivå, hur mycket ska relateras till individer? Sker genetiska mutationer relativt snabbt under speciella omständigheter (punctuated equilibria), eller bit för bit utifrån mer eller mindre adaptiva egenskaper? Är alla delar av en organism utvecklade utifrån maximeringsprincipen - bästa möjliga, eller kan det vara så att vissa egenheter och detaljer är en oförutsedd händelse som skedde när en annan del utvecklades?

Det senare kallas ibland "spandrel"-teorin och har formulerats av Stephen J Gould och Richard Lewontin. Spandriller är en yta mellan två valvbågar, som ofta kan ses i gamla kyrkor och under broar. De är inte sällan vackert utformade och smyckade, men den utsmyckningen är i sig inte anledningen till att de förekommer. De måste sitta där som en arkitektoniskt bärande enhet. Eftersom arkitekterna behövde den bärande ytan så tog man tillfället i akt att utsmycka dem också, men till skillnad från valvbågen var denna konst i sig inte en del av det arkitektoniska symbolspråket. På samma sätt, ansåg Gould och Lewontin, kan vissa utmärkade detaljer på organismer inte i sig vara viktiga ur evolutionär synvinkel (för överlevnad), utan de är resultatet av att en annan del av organismen har utvecklats under tryck av det naturliga urvalet. Som puckeln på den iriska jättehjorten.

Denna sekundära utveckling som inledningsvis inte drivits fram av ett adaptivt behov kan sedan i vissa fall få en påtaglig nytta för organismen i andra sammanhang. Poängen är att vissa egenskaper inte kan förstås utifrån "byggsten-för-byggsten"-principen - något som Gould och Lewontin kallade Pangloss-paradigmet, efter den naive Dr Pangloss i Candide som trodde han levde i den bästa av alla världar, där all som existerade därmed måste vara bra och nyttigt. En av de saker som G & L spekulerade kunde ha utvecklats under dessa omständigheter var vissa delar av det mänskliga medvetenadet, såsom konst och musik. Det var inte så att dessa specifika egenskaper krävdes för överlevnad, men iochmed att hjärnan och de kognitiva färdigheterna utvecklades så fick vi det andra "på köpet", som en bonus. Vilket i sin tur har fört med sig oanade konsekvenser för utvecklandet av det mänskliga samhället.

I SeedMagazine presenteras nu en ny bok av Denis Dutton, The Art Instinct, som diskuterar framväxten av konstnärligt tänkande under Pleistocen. Dutton argumenterar emot Gould och anser att konstnärligt tänkande är en direkt del av det imaginativa, fantasifulla tänkandet. Han tar fasta på en del ny kognitiv forskning som lyfter fram hur viktigt berättandet och språket var för de tidiga hominiderna och än mer för de första människorna. Han ser språket och berättandet och det som hör ihop med detta som en del av det sexuella urvalet, en av de viktigaste Darwinska principerna - att en hel del knäppa saker utvecklats för att konkurrera om partners, inte för att det hjälper till att hitta mat eller överleva attacker (snarare tvärtom...).

Duttons tänkande verkar intressant, men jag är inte helt säker på att jag köper allt rakt av - han verkar överskatta vissa aspekter av universialitet hos västerländsk konst. Beethovens popularitet i Asien är delvis en aspekt av att människor brukar appropriera statusfylld kultur. Däremot håller jag med om att människan är unikt predisponerad att förstå och uppskatta musik (inte ens schimpanser kan hålla takten), och vi tenderar också att uppmärksamma och uppskatta teknisk skicklighet, originellt tänkande och verbal förmåga. Fast vi har också utvecklat kulturer som verkar göra sitt bästa för att motverka allt detta... Men människans fenomenala förmåga att gå mot sin egen natur är i sin tur en del av vår natur. Och kultur.

Läs även Peter Gärdenfors "Hur Homo blev sapiens" om hur kognitionsforskare resonerar kring utvecklingen av det mänskliga medvetandet.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, konst, kognition, homo sapiens, utveckling, evolution

Bloggsvärm för Darwin

Den 12:e februari 2009 fyller den i min mening viktigaste vetenskapsmannen i historien 200 år - Charles Darwin.
Vi kan tjäbbla om Galileo, Newton och Marx, men Darwin satte in människan och alla levande varelser i ett svindlande tidsperspektiv och förändrade för alltid hur vi ser på oss själva. Detta är är dessutom 150-årsjubileet av publiceringen av boken som satte igång allt: Om arternas uppkomst.

Naturligtvis ska detta firas och uppmärksammas, i efterdyningarna av den nya religiösa pseudo-vetenskapens intrång i politik och undervisning är detta viktigare än någonsin. På Bibliotek.se finns en hel del länkar man kan följa upp för att se vad som händer. Ska ni till Storbritannien i år kan det vara värt att kolla upp evenemang på Darwin200.

Men bloggosfären gör sig också redo att fira Charlie. Bland annat har man dragit igång Blog for Darwin, som ska skapa en "bloggsvärm" (Blog Swarm) mellan den 12-15:e februari. Alla bloggare som vill delta är hjärtligt välkomna, och dessutom kommer deras bidrag bevaras på en speciell länksida som ska vara en resurs för skolor och lärare och forskare i många år framöver. Så börja slipa på era inlägg redan nu (och få lite tema-tips här).

Vill ni läsa på lite? Kolla in The Complete Work of Charles Darwin Online, där hans böcker och anteckningar finns tillgängligt digitalt. Inklusive en gratis ljudboksuppläsning av hans dagbok från Beagle.

Sprid vidare.


Läs även andra bloggares åsikter om evolution, Charles Darwin, biologi, Darwin 200, naturligt urval, intelligent design, pseudovetenskap

Neandertalare, den förlorade länken

I senaste numret av tidningen Cell publiceras nu resultat från en studie av mitokondrie-DNA från ett neanderthal-ben framgrävt i Kroatien, som visar att det troligtvis inte skett någon sammanblandning mellan Europas ursprungliga hominider och de nykomna Homo sapiens sapiens.

Fyndet är relativt nytt, från 1980, och har därför inte utsatts för alltför mycket hantering av människohänder eller nedbrytning i syrerik atmosfär. Kontamination är naturligtvis ett av de främsta problemen för genetiker, liksom utmaningen att få fram tillräckligt långa sekvenser av gammalt nedbrutet DNA ur förhistoriska ben. Artikeln har som så ofta är fallet en lååååång lista av medförfattare = forskare som bidragit med analyser, metoder, ideer och kommentarer. Sist i listan är Svante Pääbo, en genetiker jag har stor respekt för eftersom han verkar ha ett kritiskt sinne och inte dras med i önsketänkande. Han är ledargestalten i projektet som främst utgår från Max Planck-institutet i Leipzig.

Artikeln går att läsa i sin helhet via Cells hemsida. Kortfattat kan sägas att forskarna har använt sig av en metod för sekvensering av mt-DNA som kallas 454, till skillnad mot den PCR-teknik som vanligtvis används. De argumenterar för att 454-metoden, som är etablerad sedan tidigare, har den fördelen att den genrerar långt större volymer av sekvens-data som kan användas för att rekonstruera genomet.

Deras resultat, är att den närmsta gemensamma nämnaren mellan neandertalare och människor ligger uppåt 660.000 år (+/- 140.000 år) tillbaka i tiden. Alltså troligen innan neanderthalare kom till Europa. Utifrån vilka delar av proteinerna som ändrats mest anser man sig också kunna se att neandertal-populationen var relativt begränsad.

Högintressanta resultat, även om jag inte är kapabel att helt bedöma de slutsatser de drar naturligtvis. Det allra viktigaste är att forskarna får fram bra metoder att analysera, avkontaminera och reproducera DNA, vilket kan leda till fler studier och fler resultat som antingen konfirmerar eller motsäger Greens resultat. Projektgruppen hoppas att vid årets slut ha kunnat bestämma hela arvsmassan hos "sin" neanderthalare kan man läsa i DN.

Uppdatering:
Guardian har nu publicerat en välskriven artikel online om studien.


Andra bloggar om: arkeologi, paleontologi, DNA, vetenskap, forskning, neandertalare, hominider

Ingen intelligens tillåten

Det finns två typer av evolutionism, grovt talat, den ena gillar jag den andra inte. Den jag gillar är den där evolutionism direkt berör det teorin i grunden handlar om: utvecklingen av alla de biologiska varelser som finns på vår planet, från bakterier, myror och mossor, till örnar, gnuer, björkar, orkidéer, krill, maskar, kvalster och maneter. Evolutionen av livsformer förklaras genom Darwins lag om naturligt urval, som kommande generationer naturvetare fortsatt att bygga på och fördjupa genom studier av DNA och fossil. Detaljer av själva processen debatteras, sker mutationerna långsamt och stadigt över tid, eller snabbt i halvstora populationer under speciella förhållanden (punctuated equilibria-teorin som formulerades av Stephen Jay Gould och Niles Eldredge). Om urvalet ska studeras på individnivå eller genetisk nivå är också något som debatteras. Att evolution skett och att naturligt urval är den främsta mekanismen är dock inget som evolutionsbiologer (eller andra vettiga forskare) är osams om.

Den mer problematiska evolutionismen är den som kom att överföras som underliggande förklaringsmodell inom anda samhällsvetenskapliga och humanistiska områden. Den ligger fortfarande som det mest ihärdiga paradigmet i västerländskt tänkande, både bland forskare och hos allmänheten. Vi tänker i högt och lågt, bättre-sämre, enkelt-komplext. Att biologisk evolution inte alls behöver följa sådan logik, utan istället mycket väl kan gå från komplext till enkelt, att specialisering ibland är sämsta tänkbara strategi, är svårt att få igenom i de ofta slentrianmässiga attityderna som slår igenom mellan raderna i medier och diskussioner. Inte minst när det gäller förhistorien, där man under äldre tider alltid förklarade förändring med att något bättre/starkare/mer avancerat slog ut det sämre/svagare/simplare.

I dagens läge är de flesta arkeologer mycket mer tveksamma till att använda sådana begrepp, de påträffas istället mestadels inom populärvetenskapen.

Men strukturerna är sega och hänger kvar överallt. Man tenderar att i förbifarten tala om andra kulturer som om att "de lever kvar" i äldre tider, i stenåldern/medeltiden. Mänskliga samhällen framställs inte som en förgrening, utan som en trappstegsmodell, där det enda logiska steget är att närma sig den västerländska världsmodellen (vad den nu är).

Samtidigt som detta kultur-evolutionistiska tänkande är så allmänt utbrett, så finns det ofta dålig kunskap om vad evolutionsbiologin egentligen säger om det naturliga urvalet. Vi lägger inte ned särskilt mycket tid på att förstå det i skolorna, eftersom det i vårt sekulariserade samhälle har framstått som en avklarad kamp. Att det finns kreationister i USA har tidigare lyfts fram i samma anda som att det funnits sällskap som tror att jorden är platt. Tyvärr har dessa vetenskapsfientliga rörelser inte självdött, de florerar mer än någonsin i det relativistiska och ideologiska klimat som råder i USA och nu även i delar av Europa. Intelligent design har fått stort genomslag som en pseudovetenskaplig alternativ version av evolutionsläran och penningstarka intressen har tryckt hårt för att ge det plats i skolorna, även här i Sverige där politikernas svaga attityd mot friskolorna har gett dem utrymme på diverse religiösa friskolor.

Nu under våren kommer en ny "dokumentär" från USA som utger sig för att bevisa att det finns en global konspiration att krossa oliktänkande biologer som vill studera intelligent design. De ska tydligen förföljas och tystas och inte ges sin grundlagsskyddade rätt att uttrycka sin egen ståndpunkt. Under falsk flagg har man intervjuat ett antal av de främsta evolutionsbiologerna som kritiserat deras flum-teori, inklusive Richard Dawkins.

Filmen heter "EXPELLED: No Intelligence Allowed". Uppenbarligen håller filmmakarna hårt på detta och under en allmän visning av filmen den 20:e mars, där ingen biljettförsäljning skedde utan man behövde anmäla sig i förväg under sitt eget namn, så blev en av de biologer som intervjuas i filmen, PZ Myers, dragen ur kön av en säkerhetsvakt och beordrad att lämna biografen innan han ens kommit in. Till saken hör att Myers är en av världens mest lästa vetenskapsbloggare, och han gick genast och postade nyheten på sin blog Pharyngula.

Den extra knorren var vem han hade stående bredvid sig i kön: Richard Dawkins! Och en grupp andra forskare som var i stan för The 34th Annual National Conference for American Atheists. De missades uppenbarligen av de skarpögda vakterna och tilläts komma in på visningen där intervjuerna blandades med bilder av nazisternas koncentrationsläger. Tydligen är det naturvetarnas fel att anti-semiterna försökte döda alla som kunde hållas ansvariga för Jesus avrättning...

Samtidigt som filmen spydde galla över hur dessa ateister hindrar det fria ordet så gick det runt vakter i gångarna och spände ögonen i betraktarna. Under frågestunden med producenten efteråt, då Dawkins och flera andra ifrågasatte den hårda klippningen och teserna som drevs i filmen, så buade folk, skrattade och vakterna närmade sig hotfullt. Utanför satt Myers och väntade på att hans familj skulle komma ut från biografen han inte had etillstånd att besöka och filmen med sig själv han inte fick se. Skenhelighet har fått ett helt nytt överjordiskt tillstånd iochmed detta.

Som väntat har händelsen slagit alla rekord på Phanryngulas hemsida, med i skrivande stund närapå 1200 kommentarer på det ursprungliga inlägget. Andra vetenskapsbloggare som deltog och som faktiskt fick se filmen har genererat högvis med trafik och debatt. NY Times har skrivit om händelsen och producenten försöker vilt att hitta på ursäkter för sin censur av sin egen film. Hans beskrivning av händelserna stöds inte på några vis av de som var närvarande. Just nu är inlägg som berör incidenten på position 1-4 av de fem mest lästa och kommenterade inläggen på ScienceBlogs hemsida och de flesta nya inläggen berör kontroversen.

No intelligence allowed indeed...

Andra bloggar om: arkeologi, evolution, kreationsim, intelligent design, film, media

Den Nakna Sanningen?

Ett av mitt livs roligaste och mest uppskattade läsupplevelser var Elaine Morgans "Kvinnans nedkomst" (The Descent of Woman) från 1972. Den är en hejdlöst rolig uppläxning av dåtida chauvinistisk populärvetenskap (och vanlig vetenskap) som fanns rörande människan och hennes biologiska grundförutsättningar. Eller rättare sagt hans. För mycket utgick då fortfarande från det manliga som norm och det kvinnliga som avvikande och mystiskt. Morgans bok är lättsam, men rapp och insiktsfull. Hon lyfter fram diverse böcker och studier som påstås visa att män och kvinnor är som dom är pga evolutionen. Eller rättare sagt, att män och kvinnor är som vi i Väst anser att män och kvinnor är pga evolutionen. Från forskarna som "bevisade" att kvinnor inte kan få orgasm genom egenhändigt utförda kliniska studier (brrrr), till hennes absoluta nemesis: Desmond Morris och hans kioskvältare "Den Nakna Apan".

Morris utger sig för att bevisa att män är risktagare och potentiella genier, medan kvinnor är mångfacetterade men oinspirerade pga att vi så länge levde som jägare-samlare, där kvinnorna stannade vid härden och männen gav sig ut och slogs med sabeltandade tigrar. Det är helt enkelt ett biologiskt faktum, så det är ingen idé att försöka kämpa emot det. "Beviset" för hans teser är som så ofta i sådana här fall grundade i nån sorts idé om förhistorien. Vilket är minst sagt vanskligt eftersom vi faktiskt inte vet hur man levde och organiserade sig i olika delar av världen för 30.000 eller 300.000 år sedan. De teorier vi har grundar sig delvis på begränsade boplatsmaterial med matrester, dels på antropologiska studier från nutida folk och beteende-studier av nutida schimpanser.

När det gäller antropologin har vi alla blivit långt mer försiktiga att utifrån folkgrupper idag välja ut de som enligt våra förutfattade meningar representerar "primitiv" organisation. Eftersom forskarna ofta har ansett sig veta vad de letar efter så har de också ignorerat allt som inte passar in. Som att det finns en hel del jägar-grupper, troligen än mer innan kolonialiseringen och marknadskrafterna satte fart, där kvinnor deltar i jakt - inklusive storviltsjakt. Att det finns folk där fäderna spenderar stor tid med att ta hand om barnen, matlagning. Att det finns helt andra samhällsorganisationer och släktskapssystem är de vi tycker är naturliga. Att mer ingående studier av betingelserna för samlare visar att de kan röra sig över långt större områden än jägare för att få tag på föda, och har minst lika stor risk att råka illa ut och ta risker pga detta, osv, osv.

Det största problemet med att dra paralleller med människoapor är det mest uppenbara - de är inte människor. Hur kan vi veta i vilken mån våra evolutionära förfäder/mödrar, som splittrades från den grupp apor som sedan blev schimpanser, hade vissa egenskaper och egenheter som var extremt annorlunda och därför i slutändan ledde till att vi utvecklades åt olika håll? Bara inom de olika schimpansarterna finns skilda organisationer. Vilken är mest lik "vår" ursprungliga? Svaret kan lika gärna vara ingendera.

Morris är i dagarna aktuell med en ny bok: "The Naked Man". En uppföljare på "The Naked Woman" som kom för några år sedan. Han tror fortfarande på sina grundteser, men har strösslat mer rikligt med den typ av kaksmulor åt feminismen som jag ogillar extra mycket. Visst, män är risktagare, upptäckare, genier - men kvinnor är smarta, duktiga och bättre på att sköta världen. Uppenbarligen skulle vi göra mycket bättre jobb än männen. Jag finner detta förolämpande för båda könen. Dels har jag sett åtskilliga skräckexempel på kvinnor jag inte skulle vilja ha i närheten av en beslutsposition, eftersom de är själviska, kortsynta och grymma. Dels vet jag åtskilliga män fullt kapabla att bry sig om det långsiktiga och med förmåga att klara av mer än två saker åt gången. Morris egen personlighet verkar helt klart ligga åt det entusiastiska, artistiska hållet (efter en avhandling i zoologi började han på TV, men är numera främst konstnär). Men att basera en tolkning på mänskligheten utifrån sin egen personlighet är knappast vetenskap.

Människan är ett däggdjur, kommen ur däggdjur. Vi är fysiska, biologiska varelser i en fysisk, biologisk värld. Vi kan inte handla fritt från vår omgivning eller våra kroppar. Men den utsträckning instinkter och genetisk programmering styr våra beteenden kan inte bara förutsättas utan måste bevisas. Att utgå från vad vi idag, i vår del av världen finner "naturligt" är inte att börja förutsättningslöst. Ta bara det faktum att Morris då han diskuterar att kvinnor inte blir konstnärer i samma utsträckning som män svepande avfärdar keramik och hantverk som konst:

Over the whole of evolution, women have produced more art than men - in the
form of decorated pottery and clothing - but they have tended to produce
traditional art. It is men who have flouted the rules and produced most of the
great, mould-breaking art. (Intervju i The Guardian 2007-12-18)

Vi har i dagsläget ingen aning om vem som formade och dekorerade det första lerkärlet, uppfann vävkonsten, eller målade den första bilden på en stenhäll.
Särskilt när det gäller de två första är det lika troligt, om inte mer troligt, att kvinnor var involverade. Att säga att det är mindre makalöst genialt att komma på hur man blandar lera med annat material, formar, torkar och bränner det för att skapa hållabara behållare, är minst sagt förmätet. Det är den västerländska moderna synen på att oljemålningar och abstrakta skulpturer är stor konst, medan träsniderier, sandmålningar, mattvävning och kroppstatueringar inte är det. Opera är högkultur, punk är populärkultur, osv.

Elaine Morgans första bok var alltså en humoristisk attack på Morris, och det är än idag givande att läsa båda två, för debatten går som sagt vidare. Morgans inlägg överskuggades lite av det att hon också kritiserade den då rådande, extremt simplistiska savannmodellen, där människans samtliga fysiska egenskaper såsom brist på päls, men utveckling av tvåbent gång, svettkörtlar, underhudsfett, långt hår och rejäla näsor, förklarades på två sätt (särskilt av Morris):
1. Det var bra under jakten
2. Män fann det attraktivt på kvinnor (bröst, bak, hår osv)

Det första kritiserade hon t ex med att evolutionen inte sker så snabbt att man plötsligt kan springa snabbare på två ben än vad schimpanser gör på fyra. Man kan inte förklara upprätt gång med att man behövde jaga på två ben. Det andra med att män finner det som utmärker kvinnor sexigt, om det så skulle vara vårtiga knän. Kvinnor har inte fått underhudsfett och stora bröst utelsutande för att glädja män.

En kontroversiell mothypotes hon lade in mot slutet av boken var idén om "vattenapan", framlagd av marinbiologen Alister Hardy, att delar av den mänskliga evolutionen skulle ha skett i nära anslutning till vatten. Ett ämne värt ett annat inlägg i framtiden. Man behöver inte köpa den tesen för att uppskatta hennes bok iallafall.



Andra bloggar om: arkeologi, evolution, vetenskap, forskning, schimpanser, genus, kvinnligt, Elaine Morgan, Desmond Morris, vattenapan, människans utveckling

Vem lufsar där? Istidens björnstam

Evolutionsbiologen i Uppsala jobbar hårt med metoder att analysera gammalt DNA. I förra veckan kom ett pressbesked om en ny artikel i Molecular Ecology som forskare därifrån författat i samarbete med andra biologer i Spanien, Storbritannien, Frankrike och Tyskland. De svenska deltagarna var Anders Götherström och Cecilia Anderung. Den största skillnaden mellan naturvetare och humanister är att de senare skriver kan skriva spaltmeter på egen hand efter minsta uppmuntran, medan de förra skriver 3-sidorsartiklar där bara författarlistan upptar halva utrymmet. Men så säger ett diagram mer än 15.000 ord...

Björnkranium (Ursos arctos). Från Naturhistoriska museets informationssida om björnar. Klicka på bilden för att följa länken dit.

Studien de publicerar rör brunbjörnens utbredning och spridning i slutet av istiden. Tidigare har man ansett att björnen, liksom de flesta andra djurarterna, trängts undan av inlandsisen i små fickor i olika delar av Europa och blivit ganska inavlade, innan de åter spritt ut sig lite efter det att isen försvann. DNA-studier utförda på dagens populationer och 20.000 år gamla ben verkar istället indikera att björnen trivdes alldeles utmärkt i det snöiga Europa, och fanns som en enhetlig population med intern variation över hela centrala och södra delarna. Det vi ser idag, med relativt små inavlade grupper från Spanien till Finland, är resultatet av flera tusen års hård jakt från deras värsta fiende - människan. Ännu ett exempel på hur människan intensivt påverkat sin miljö under den korta tid vi funnits här.

Anders Götherströms forskargrupp i Uppsla intresserar sig även i övrigt för hur analyser av forntida populationer av olika djurarter i Europa kan säga oss en hel del om interaktionen mellan dessa och det mest påträngande djuret av dem alla - människan. Tidigare har man studerat domesticering av olika arter, såsom hunden, hästen och nötkreatur med intressanta resultat. Cia Anderungs studier av hundar är en av flera som påvisar att de definitivt domesticerades för över 13.000 år sedan, innan invandringen av människan till Nordamerika. Sedan tidigare har det varit känt at de nötkreatur som hittas i neolitiska lager i Skandinavien inte härstammar från en egen domesticering av uroxar, utan från redan framavlade tama nötkreatur som ursprungligen härstammar från Mellanöstern. Götherström har inte bara befäst det resultatet, men även visat att människorna i norra Europa tillfört sina hjordar lite nytt genetiskt material genom att låta kor para sig med uroxar. Sådana resultat är både intressanta och viktiga för arkeologer som vill förstå hur jordbruk och djurhållning infördes och utfördes i Nordeuropa för 6000 år sedan.

Studier av hästar visar att de, till skillnad från domesticering av de flesta andra arter, härstammar från fler och mer vida spridda populationer. Troligen var det en hel del fortsatt avel mellan vilda och halvtämda hjordar för att få fram bra exemplar som passade olika behov hos människorna.

Andra bloggar om: arkeologi, DNA, björn, häst, hund, ko, Uppsala universitet, forskning, biologi, evolution

Människoapor och outvecklade människohjärnor

Jag var lite av en katt bland hermeliner på grundkursen i arkeologi i Uppsala när det begav sig (bronsåldern?). De allra flesta drömde om att bli arkeologer och hade varit fascinerade av arkeologi en lång tid. Jag var en förvirrad nybörjare som ville studera historia och tänkte att man kunde väl lika gärna starta vid början och arbeta sig framåt. Två veckor senare var jag hopplöst förälskad. Nästan 15 år senare sitter jag här nu och kan inte ta mig loss.

Fast jag hade ett intresse i förhistoria på gymnasiet - mänsklighetens biologiska utveckling. Blev bara så hjärtligt trött på naturvetenskap efter de tre åren att jag inte kunde tåla att fortsätta läsa paleontologi och geologi och anatomi i det läget. Om möjligt än värre arbetsmarknad också. Men en första förälskelse blir man inte av med så lätt, så varje notis i i tidningarna om hominider och fossil fångar min uppmärksamhet. Som en blänkare i Svenskan idag om fynd av fossil från vad som troligen var människoapornas gemensamma förfäder för 10 miljoner år sedan. Påträffat i Kenya av kenyansk-japanskt forskarlag. I den kortfattade artikeln får vi veta att det funnits mycket få påträffade fossil från denna gren av ap-trädet innan gorillor, schimpanser och slutligen hominiderna avknoppades. En del har t o m velat föreslå att aporna utvandrade från Afrika, för att återinvandra i ett senare skede. En sorts "Europa/Asien var först ändå"-teori om man ska vara lite elak. Så fyndet av Nakalipithecus nakayamai (säg det tre gånger snabbt!) är viktigt som motbevis för den ganska krångliga tesen.

Det finns åtskilligt besvärligt med att tolka fossil, många jobbiga fallgropar i ett fragmentariskt och splittrat material. Så lite källkritik är aldrig fel. Men jag blir nästan mörkrädd när jag läser de läsarkommentarer som postats på SvDs nätupplaga under artikeln:

Varför är det alltid forskarlag som hittar dessa fynd, och inte någon av miljontals bönder som går och plöjer jorden varje dag? Vad är sannolikheten för att ett forskarlag ska leta i jorden och hitta ett 10 miljoner år gammalt käkbent som alldeles mirakulöst har stått emot tidens tand i alla dessa år?
OT

Tja, för det första vet jag inte hur många kenyaner som plöjer i just dessa trakter och gör de det så tar de nog sällan sig tid att studera det som lätt misstas som stenbitar (vilket de geologiskt sett är). För det andra ligger så här gamla fossil inte alltid och skräpar i marknivå. I Etiopien finns geologiska processer som lyft upp fossilen, i andra krävs det djupa gruvschakt för att hitta dem. Sedan har det här forskarlaget troligen spenderat decennier med att studera geologi, kenyansk geografi, inventerat och undersökt i flera år innan de slutligen fick en jackpot.

De som tror att Lucy var ett lyckokast borde läsa på lite om den själadödande tristess och plåga som föregår ett fynd av världsklass. och många forskarlag får aldrig ens uppleva detta - det är rysk roulette på hög nivå. Och ja, det har "mirakulöst" överlevt, till skillnad från de 99% som förstörts av tidens tand. Liksom gäller för alla andra fynd från förhistorien - från avtryck av 200 miljoner år gamla ormbunkar på skifferplattor, till förkolnade sädeskorn från stenåldern. Vårt material är fragmenterat och bristfälligt, det är därför vi inte bara kan säga precis hur det var för 10 miljoner år sedan, bara med tålamod och flit avtäcka detalj för detalj, så mycket det går. Med tanke på att dessa studier pågått i knappt 150 år är det rent fenomenalt hur mycket vi faktiskt vet.
P.S. Bönder hittar faktiskt runt 60% av alla arkeologiska fynd. 30% hittas av gravplundrare och fossiljägare, 10% av stackars utmattade arkeologer...(min subjektiva bedömning)

Så med en fossil som har några tänder kan de avgöra att det skulle vara den gemensamma förfadern? Mkay. Måste säga att jag blir mer skeptisk till evolutionsteorin efter varje artikel SvD publicerar.
Martin

Ja, om detta var det enda som nånsin hittats så kan man bli skeptisk till slutledningen. Men eftersom det vid det här laget finns tonvis med fossil och högvis med anatomiska studier så har det mer att göra med var fossilet passar in i sekvensen. På bilderna ser man att det rör sig om en del av en underkäke med tänder, som är ett diagnostiskt område på de flesta djur. Både för att bedöma art och diet. Sedan är det framförallt DNA-studierna som påvisat vår nära släktskap med schimpanserna, lite mer avlägsna med gorillorna osv. Samt beräkningar utifrån mitokondrie-DNA och dylikt som gett oss ungefärliga beräkningar av den tid som förflutit. Teorier som alltså undersöks och bekräftas via fossil och arkeologi och geologi. Mkay?

If we evolved from apes in Africa, then why is it there are still apes ?
Winjarra

Eftersom evolutionen bara rensar bort de arter som inte klarar av sin egen överlevnad. Det är inte Noaks ark där man har en kvot av rovdjur, gräsätare, apor osv ("Ledsen, vi har redan tre olika arter av partåiga gräsätare - vänlig utrota er själva. Tyvärr, inga fler människoapor, vår kvot är fylld!"). Vi har varelser i haven som i mångt och mycket är nästan identiska med sina förfäder för 100 miljoner år sedan - "if it ain't broken, don't fix it..."

Nu vill man ju gärna tro att de som skriver kommentarer under artiklar tillhör ett ganska speciellt skikt av allmänheten (ett litet och marginaliserat vill man hoppas). Men dessa kanske har utbildats i religiösa friskolor. Man kan hoppas det iallafall, för annars skulle jag vilja stämma skolväsendet på tolv olika punkter. Stackars journalist som skriver en bra, kortfattad artikel och får denna respons...

Kolla in på utmärkta bloggen Anhropology.net för lite mer om den senaste tidens fossil-fynd.


Andra bloggar om: hominid, arkeologi, Kenya, apor, förfäder, fossil, Nakalipithecus nakayamai, evolution

Ur-svensk, Ur-same, Ur-dumt

Jag skulle bli idéhistoriker, inte arkeolog. Skulle bara inleda mina studier på universitetet grundligt med mänsklighetens förhistoria (eller Sveriges iallafall). Det var Planen. Planen sprack efter två veckor - arkeologi blev mitt liv, min passion, min bittra härskarinna... Det där gapet som lämnades av grundskolan hade alltid irriterat mig: Ena stunden tvåbent apa i Afrika, andra stunden städer, lärosäten och statsmakt. Vad f-n hände däremellan!? Hur gick det till? Vilka orsaker ligger bakom att det blev som det blev? Var det oundvikligt, eller en slump av en slump av en slump?
Arkeologi är ett sökande av svaret på de frågorna, för mig och många andra arkeologer. Vilket är en av anledningarna till att svaren vi finner kan skilja sig så oerhört mycket åt, och varför debatten kan bli så hätsk. För det handlar inte bara om att bedriva forskning, utan i grund och botten handlar det om vad vi anser att mänsklig kultur och människan själv - är. Det betyder inte att alla tolkningar är godtyckliga och likvärdiga. Men det är viktigt att inse att det är grundläggande filosofiska frågeställningar som berörs och att insatsen därmed är hög, långt högre än ett enstaka forskningsanslag.

Själv har jag fastnat för neolitikum, en oerhört intressant period i vår förhistoria, då jordbruk och tamdjur introduceras, metaller dyker upp, keramik börjar användas i stor skala och allt från boplatslägen till stora stenkammargravar och jättelika pålinhägnader konstrueras. Jag studerar Sveriges förhistoria, men det är inte samma sak som svenskarnas förhistoria. Som vilken historiker värd sin kandidatexamen kan redogöra för, så är begreppet Svensk en mycket sentida idé och definition, och har dessutom ändrats åtskilligt under århundradenas lopp, beroende på vilka landskap som erövrades, 
resp förlorades till grannstaterna. Så varje gång det blir en diskussion om vem var först, svenskarna eller samerna, får jag en mindre hjärnblödning!
Varför är det så otroligt svårt att inse att det inte går att tala i sådana termer när det gäller 2000 - 4000 - 8000 år sedan? 
Men den största fallgropen är inte att okritiskt behandla nationsgrupper och etniska grupper 
som vore de evigvarande - det mest fatala misstaget består i att se på "folk" som isolerade biologiska 
enheter - som vore de likställda med blomarter som aldrig polleneras med andra arter annat än 
i fall av onaturlig odling i växthus. Den här inställningen finns även hos allt för många arkeologer.
Trots överväldigande bevis från både de arkeologiska materialen och antropologiska studier av traditionella, lågtekniska samhällen från de senaste 200 åren, så verkar många fortfarande ha svårt att tänka sig att människor reste och gifte sig över riktigt betydande sträckor. Särskilt under stenåldern när befolkningen var begränsad och utspridd så var det biologiskt omöjligt att hålla på och gifta sig endast inom ett litet område - resultatet hade blivit förödande. Men det är också tydligt att människans sociala drivkraft alltid resulterat i ett betydande inslag av giftemål mellan inte bara grannbyar, utan mellan helt skilda kulturella och språkliga grupper.

DNA-studier är extremt intressant, men tar inte tillräckligt i beaktande att man kanske inte kan skala ned nu levande grupper till "äkta" och "mindre äkta" - som om det någonsin funnits en enhetlig biologisk grupp som urvattnats från punkt 0 till dags dato. Urgruppen existerar inte - inte biologiskt! Vilket inte betyder att kulturell identitet inte varit viktigt och meningsfullt under hela mänsklighetens existens. Att försöka avgöra om neolitikerna var "samer" eller "svenskar" är att hävda att de uppstått ur jorden som fullskapta enheter nån gång i tidernas begynnelse. Och ska man tro på det, då måste man kalla saker vid dess rätta namn - raser!
Skit är skit och snus är snus, om än i gyllene dosor som Fröding skrev (eller snarlikt). Ska vi börja gentesta oss för att avgöra hur mycket svenska/samiska/främmande vi är? Vad jag minns var den senaste statsmakten som var inne på de spåren en av de värsta i världshistorien. Hur slank rasbiologin in genom köksdörren in i finsalongerna?

När ska vi börja inse att vår förhistoria är fyllda av folk, grupper, kulturer och etniciteter som ändras, förändras och försvinner genom årtusendena. Vad vi vet är  - vid isens försvinnande kom folk inflyttande i de landområden som idag kallas Sverige från syd, öst och t o m väst (Norge) ungefär samtidigt. Efter detta har människorna fortsatt att flytta på sig, resa, hitta giftemålspartners, handlat, bytt intryck och idéer, språk och religion genom nätverk som nått från kust till kust över alla kontinenter. Det har aldrig funnits ursprungliga svenskar, ursprungliga samer, ursprungliga albaner, nepaleser, thailändare etc, etc. Bara människogrupper som genom historiska förlopp och skeenden numera bär den identiteten med mer eller mindre övertygelse. Att förneka en människa rätten till sin kulturella identitet är lika
mycket av ett övergrepp som att förneka att mänskligheten är1 art, 1 ras.

Som avslutning - låt inte det råttblonda håret, gråblå ögonen och svenskklingande namnet lura er. 
Inte heller att jag är emotionellt hämmad, extremt privat, trivs ordning och reda, svär vid jante-lagen, kan bilda kö men expertis, och älskar snö:
Utifrån min faderslinjes genetiska make-up är jag spanska, möjligen med baskiska inslag (tre generationer bakåt).

Ett aktivt sinne i en aktiv kropp

Har blivit slav under min Mp3-spelare. Inget unikt med det, men där coola människor skapar läckra spellistor har jag slutgiltigt tagit steget in i akademiker-nördarnas värld och blivit besatt av ljudböcker. Inte romaner och deckare, utan inspelningar av mer eller mindre vetenskapliga verk av mer eller mindre populär natur, samt de föreläsningsserier från USA som skapats för just detta ändamål. Finns inget som är så trevligt som att cykla hem i skymningen medan man lyssnar på Professor Chandak Sengoopta som ingående berättar om Darwins främsta verk och dess påverkan på vårt nutida samhälles framväxt. Eller stå tvättstugan och förnöjt vika tvätt medan jag får en ingående kunskap om Tolkiens verk av litteraturvetaren Michael Drout, eller kanske slappna av på tåget med en fascinerande föresläsningsserie om forskning kring livets uppkomst av den lysande föreläsaren Robert M Hazen. Det är faktiskt otroligt roligt och givande och har lyckats sänka min hjärtpuls vid åtskilliga tillfällen då jag stått inträngd på ett överfullt t-banetåg, eller kopierat högvis med låneböcker som krävts in.

Senaste veckan har jag lyssnat på en ljudinspelning av filosofen och kognitionsforskaren Peter Gärdenfors bok "Hur Homo blev sapiens", som lägger ut texten på ett relativt lättförståeligt sätt om hu kognitionsforskarna ställer sig till frågor rörande vad som skiljer människan från
djuren, och vad som inte skiljer oss från dem. Många exempel på psykologiska tester av barn, schimpanser och råttor vilket jag alltid finner underhållande. 

Mycket av dessa spörsmål har direkt relevans för arkeologer, för de berör frågan av var biologin 
slutar och det intellektuella tar vid.  Arkeologi är fascinerande som ämne, för dess utövare kan 
vara allt från rena filosofer till rena naturvetare - vilket gör att debatterna kan bli ganska infekterade...
Jag befinner mig lite mittemellan ytterligheterna, för jag tror inte att vi kan förstå människan eller mänsklighetens utveckling ur ett rent evolutionistiskt perspektiv där man använder sig av evolutionsbiologiska begrepp och modeller för att förstå kulturell förändring resp. kontinuitet. Männsikan har en fantastisk förmåga att intellektuellt forma och förstå världen genom sociala konstruktioner, och hennes värdegrund har endast mycket sällan något "rationellt" och "objektivt" över sig.
Men inte heller tror jag att man kan helt bortse från att människan är en fysisk biologisk varelse som möter och upplever omvärlden via sin kropp och sina neurologiska sinnen. 
Att påstå att t ex kön uteslutande är en social konstruktion är lika felaktigt i min mening, 
som att hävda att vi som individer är förprogrammerade att leda, följa, jaga, samla, 
vara promiskuösa, trogna, etc etc.
Gärdenfors skrev förresten en längre artikel i dagens SvD om en stor internationell, tvärvetenskaplig konferens i Afrika om språkets uppkomst och utveckling hos människan där diskussionen ofta rörde sig kring tolkningar av fenomenet grottkonst och frågan om när våra sinnen först började skapa inre symboliska världar och föreställningar, en fråga han också intresserar sig för i boken jag lyssnar på. Alltid intressant att få en inblick i hur andra discipliner närmar sig dessa ämnen och uppfattar dem.