söndag 31 maj 2009

Exotiska Norrland

Jag har personligen ganska begränsat intresse av "överlevnads"-program på Discovery och andra Naturfilmskanaler. Superseriöst intensiva karlar med läderhud som käkar fågelspillning och tillverkar ljuster av fiskskelett är liksom inte min grej - även om jag gillade MacGyver förra århundradet. Men det var ändå med viss förtjusning jag upptäckte denna förhandsvisning av det kommande programmet Man vs Wild, vars populära värd Bear Grylls har ett namn som låter taget ur en Fantasy roman. Gäst i nästa avsnitt är komikern Will Ferrell som snart ska komma ut med en film om en upptäcksresande och som passar på att promota den på detta sätt. Man får se hur han utsätts för nästan övermänskliga (okej, inte riktigt) utmaningar tillsammans med Grylls.

Vilken är den extrema destinationen?
Svenska fjällen!
Närmare än så går det inte att få reda på just nu - kanske de är rädda att skandinaver skrattar ihjäl sig om de får höra att de är i Sälen eller nåt... (nej, lite mer norröver är det nog). Vi får bland annat se hur de tillverkar egna snöskor av en bunt kvistar. Fungerar ungerfär lika dåligt som det låter. Kanske borde skicka Grylls boken där Barna Hedenhös är med i Vasaloppet och tillverkar skidor av näver...

Ganska kul att se sitt land exotiseras på detta sätt iallafall.



Ingen aning om eller i så fall när programmet sänds i Sverige.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 29 maj 2009

Jared Diamond, New Yorker och konsten att inte ta ansvar

Lite som en fortsättning på nedanstående inlägg om "vetenskaplighet" (se även VA-bloggen) tänkte jag nämna en växande kontrovers som inbegriper så disparata enheter som Jared Diamond, tidningen The New Yorker, Papua Nya Guinea och antropologer i största allmänhet. Diamond, känd som författare till böckerna Vete, vapen och virus (Guns, Germs and Steel) och Collapse, skrev nämligen en artikel i New Yorker förra året under rubriken Annals of Anthropology: "Vengeance is Ours".

I den beskrev Diamond i detalj namngivna personers berättelser om våld, våldtäkt och mord i några samhällen på PNG och diskuterade med utgångspunkt från detta sina teorier om människans våldsamma natur och civilisationen som ett medel att motarbeta detta genom att skapa institutioner för rättsskipning. Diamonds renommé och tidningens globalt goda rykte gjorde att nog alla förutsatte att den var ordentligt fakta-kontrollerad och uppfyllde krav på både vetenskaplig och journalistisk stringens.

En närmare faktakoll av vetenskapsjournalister på StinkyJournalism.org visade dock senare på graverande problem med hela historien, inklusive totala felaktigheter. Än värre är att Diamonds publicering av riktiga namn lett till att de personerna hamnade i rejält klammeri med rättvisan. För det finns ett rättsväsende på PNG som liksom svenska rättsväsendet reagerar om de ser namngivna mördare och våldtäktsmän i global press. Personerna som namngavs har nu stämt Diamond för förtal. Bioephemera har tidigare gett en bra bakgrund till hela den sorgliga historien.

Men Diamonds märkliga text har dessutom genererat en rejält upprörd diskussion bland riktiga antropologer kring hans metoder och hans behandling av informanter. Deltagande observation har varit antropologins gyllene kärna sedan Malinowski. Det förekommer numera kilometervis med litteratur kring de problem och utmaningar som kommer av att nästla sig in i andra människors liv, studera dem och publicera tolkningar av deras liv och erfarenheter. Det är ingalunda något antropologer tar lättvindigt på och Diamond har brutit mot nästan varenda etisk regel som existerar. Att hans text trycktes under devisen Annals of Anthropology har dessutom satt fingret på en öm punkt: får vem som helst kalla sig antropolog?

Diamonds något senkomna försvar har nu tryckts i Science. Den lyder ungefär "det var okej att skriva som jag gjorde för texten var inte vetenskap". En synnerligen usel förklaring som Bioephemera påpekar och diskuterar. Det intressanta med debatten som nu rasar är just denna kollision mellan tre olika discipliner: vetenskapsförmedling, journalism och antropologi. Faktum är att Diamond fallerar på samtliga tre områden - inte dåligt.

Men enligt vilka kriterier ska man bedöma en populärt skriven men faktaspäckad text, i en prestigefull tidskrift, av en internationellt erkänd forskare? Ska han bedömas mot en journalistisk, vetenskaplig eller antropologisk måttstock? Kan han komma undan genom att var och en förutsätter att han bedömts gentemot någon av de andra? The New Yorker förutsatte att en etablerad vetenskapsman visste vadom han talade, läsarna förutsatte detsamma, samt att tidningen garanterat det journalistiska.
Och Diamond? Han kanske inte tyckte det var så viktigt med detaljerna, för det rörde sig ändå om antropologi och inte "riktig" vetenskap...?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

torsdag 28 maj 2009

Vad är vetenskaplighet för dig?

Jag var på Vetenskapsakademien igår för första gången, och lyssnade på Alan Sokal som hade bjudits in för att prata om vikten av vetenskaplighet och vetenskapligt tillvägagångssätt inom alla typer av forskning. Föredraget var helt okej, men inget särskilt omvälvande. Martin berättar lite mer ingående vad han tog upp.

Alan Sokal och åhörare på trappen utanför Vetenskapsakademien.

Det som förvånade mig lite var under diskussionen efter, där så pass många ur publiken ville diskutera vidare möjligheten/svårigheten med att jämka vetenskaplighet med religiös sensibilitet. Ungefär den fråga jag innan dess skulle trott var den som minst engagerade de som kunde tänkas dyka upp på en föreläsning av post-modernismens främsta(?) antagonist på en svensk vetenskapsinstitution. Inte för att det inte finns kreationister och förespråkare för mer religion i skolorna och i samhället i vårt extremt sekulariserade land, men de är ändå en ganska undanskymd grupp jämfört med de mer påtagliga problemen med pseudo-vetenskaper inom framförallt medicin i min mening. Och debatten mellan social konstuktionism och empiricism är fortfarande kännbar inom universitetsvärlden iallafall, även om dammet lagt sig lite efter de värsta dusterna på 90-talet.

Olle Häggström och Alan Sokal under diskussionsstunden.

Jag kan hålla med om mycket av det Sokal förespråkar, även om jag hellre skulle använda begreppet 'källkritik' (och självkritik) än 'vetenskaplighet' när det gäller humaniora. Även om Sokal betecknar vetenskaplighet som en metodik (dvs verifiera, falsifiera, testa, revidera och justera mot en fysisk verklighet) och inte specifikt påstår att all kunskap måste vara kvantifierbar och mätbar som en del kanske kan tro, så är det svårt att hålla kvar den distinktionen i allmänna debatter. Det blir lätt en sandlåde-debatt där de som vill studera komplexa och kvalitativa frågor, där ett enskilt 'rätt' svar inte nödvändigtvis existerar (är det t.ex bättre att se till gruppens väl än individens väl i ett samhälle?) blir överkörda av de 'hårda' vetenskapsgrenarna (vilka, som min syster nyss påminde mig om, inte inbegriper så flummiga ämnen som biologi).

Som av en tanke så hade min doktorand-kollega Anna Gatti idag seminarium på institutionen, där hon presenterade sitt avhandlingsprojekt som nu närmar sig sitt avslut. Anna använder sig av diskurs-teori i ett försök att dels analysera en del av de undermedvetna men styrande mentala föreställningarna inom svenska arkeologi i slutet av 90-talet, framförallt kring sådana begrepp som kön, identitet, grav etc. Hon gör också ett försök att presentera alternativa sätt att diskutera och resonera kring ur arkeologisk synvinkel besvärliga lämningar.

Under en stor del av yngre bornsåldern och äldre järnåldern förekommer små samlingar av kremerade människoben i mer eller mindre tydliga deponeringar. Är dessa gravar? Många av dem innehåller definitivt inte hela skelett, eller ens ett representativt urval av en männsikokropp. Det finns också platser där spridda enstaka männsikoben hittas i kombination med djurben och vissa artefakter såsom smycken och dräktdetaljer. Det finns "tomma" gravar, dvs anläggningar som liknar gravar med som inte innehåller några rester av människa. I en del fall kan det röra sig om naturliga anledningar till att dessa försvunnit, men i andra fall verkar de aldrig ha innehållit ben. Om de inte är gravar, vad är de då? Vad menar vi egentligen med begreppet grav, en företeelse som vi idag tenderar att definiera utifrån ett judeo-kristet förhållningssätt till individen och döden. Är det ens relevant att leta efter sådana kategorier i alla perioder av förhistorien?

Det är ett ständigt problem för arkeologin (och flera andra forskningsdiscipliner för den delen) att vi blir styrda av de begrepp och kategorier vi väljer att använda oss av - och de kan dessutom ändras efter hand, nya tillkommer och andra försvinner. En trevlig aspekt av Annas avhandlingsarbete är att hon inte nöjer sig med den dekonstruktivism som ofta verkade vara själva syftet med många po-mo-arbeten på 1990-talet, utan försöker vara konstruktiv och ge konkreta exempel på hur man åtminstone kan göra ett seriöst försök att bryta sig loss och studera sina egna förutfattade meningar, och ifrågasätta sina grundläggade utgångspunkter.

Sen är det tyvärr så att man måste använda sig av begrepp och termer i tal och skrift, om inte varje utläggning måste kringgås av långa diskuterande monologer kring vartenda fenomen. Det kan vi nog aldrig komma ifrån. Men lite källkritik (och självkritik) skadar aldrig.

Förresten - på en del anställningsintervjuer jag suttit med på har den sökande fått frågan "vad är vetenskaplighet för dig?". En fråga som genererat några av de mest intressanta och avslöjande svar jag någonsin upplevt i ett sådant forum, från de som hamnar i 10-minuters monologer om allt mellan himmel och jord, till de som får total munhäfta och bryter samman, till de som ger fenomenala tankeväckande svar.
Så hur skulle DU kära läsare svara på en sådan fråga...?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

onsdag 27 maj 2009

Guld till Fornsök

K-bloggen kan idag meddela den glada nyheten att Fornsök som utvecklats genom gott samarbete mellan RAÄ, Sjöfartsverket och Statens Maritima Museer belönats med Guldlänken 2009 för innovativa e-tjänster. Malin Blomqvist, Rolf Källman och Andreas Olsson var på plats för att ta emot utmärkelsen på konferensen Offentliga Rummet. Riksantikvarieämbetet var faktist med bland två av de fyra finalisterna, eftersom de även medverkat med Skogsvårdstyrelsen för att utveckla Mina Sidor som ska hjälpa till att utveckla skogsbruket utan att i onödan förstöra kulturmiljö och ekologi.

Ett välförtjänt grattis till ALLA som engagerat sig i att utveckla den digitala aspekten av kulturmiljön och kulturavet. Fornsök är faktiskt en helt fenomenal tjänst.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

tisdag 26 maj 2009

Nyheter på bokfronten

Lite rykande färska nyheter i arkeolog-Sverige.
Publikationen för den av PAG anordnade temadagen kring "annorlunda" gravar och gravbegrepp är på väg från tryckeriet. Officiellt release-party blir på institutionen i Stockholm torsdagen den 4:e juni kl 16. Alla som vill använda den som en ursäkt för att dricka bubbel-vin och mingla med vänner och kollegor kan meddela det till Nanouschka Myrberg senaste den 2:a juni.



Magnus Alkarp har visserligen slutat blogga i UNT, till många Uppsalabors stora sorg och förtvivlan, men har istället börjat lägga ned mer tid och energi på sin nya hemsida som nu innehåller sina egna blogginlägg om stort och smått, och t.ex en längre text om Påskkravallerna 1943 i Uppsala, en både skrämmande och tragisk historia. Sidan är fortfarande under uppbyggnad (ännu en snygg ambitiös sida, jag börjar få akut mindervärdeskomplex här), så allt är inte utlagt ännu. Magnus har ju lite annat att göra också, som att avsluta sin avhandling om idéer och föreställningar kring Gamla Uppsala och dess landskap, från medeltid till nutid. Om man får skvallra lite om en del kommentarer och postningar de senaste dagarna på Facebook så lär vi få se den till hösten, för nu är det bara det rent estetiska kvar att fixa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 25 maj 2009

Mellan arv och kulturarv

För ett par månader sedan blev jag kontaktad av Ludvig Hertzberg som sköter Under Strecket i SvD Kulturdelen. Han erbjöd mig chansen att skriva en text om problemen att jämka arkeologi med den moderna genetiska forskningen. Att det finns enorm potential om de två grenarna samarbetar är inget jag ifrågasätter det minsta, men det som ibland oroat mig - och gett upphov till ett och annat mer eller mindre genomtänkt inlägg på bloggen - är att genetiker ibland behandlat arkeologiska termer och kategorier som nästan synonyma med de som förekommer inom evolutionsbiologisk forskning. Humanistiskt skapade begrepp om mänskliga samhällen har betydelse, men de är inte alltid kompatibla med biologiska termer utvecklade för vilda arter och populationer.

Under Strecket firar 90 år i år och det uppmärksammar de trevligt nog genom att lyfta fram gamla texter ur garderoben, både sådana som fortfarande har lyster och sådana som vid det här laget har en ganska unken doft. Igår skrev Bengt Olle Bengtsson, professor i genetik vid Lunds universitet, en jätteintressant streckare om historien bakom begreppet "gen" och dess historiska användning. Idag trycktes min text.

Jag kan utan att överdriva erkänna att detta var den absolut jobbigaste uppgift jag haft hittills. En streckare ska vara allmänt hållen men samtidigt långt mer gedigen än ett blogginlägg och jag var bokstavligen talat omgiven av hopknycklade papperslappar ett tag. Har aldrig slängt så mycket text förut. Ludvig var tålmodig och till slut fick det duga som det var. Ett allra första försök till en text i denna form för mig, och nej, helt nöjd är jag definitivt inte. Vad jag hoppas framgår är att detta på inga sätt är ett angrepp på genetiken som forskningsområde, som helt klart kommer bidra med jätteintressanta resultat. Det är bara en varning för riskerna med att utgå från humansitiska begrepp när man studerar biologi. Tim Ingold har skrivit en mycket bra text om detta i Anthropology Today.

Ludvig har lagt ut digitala versioner av en hel del äldre streckare från 20- och 30-talet som diskuterade raspolitik och vetenskap när det begav sig. Jag rekommenderar varmt att man läser hans blogginlägg och kikar lite närmare på dessa fläktar från en ganska svunnen tid (får man hoppas).


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

söndag 24 maj 2009

Två år senare - hur, vad, varför och för vem?

Jag missade min 2-årsdag igår. Hade t.o.m. noterat det i kalendern men ett nytt anfall av akademensis suddade helt ut hågkomsten att det i lördags var 2 år sedan jag startade bloggen min. Har funderat en del i veckan över bloggar: hur och varför. Då och då drämmer ju någon förståsigpåare till med en bredsida mot hela idén med en weblog som ett försök av inskränkta, intoleranta och egotrippade människor att kunna skriva om vad de tycker om dokusåpor och ösa okvädningsord över andra. Generellt sett brukar dessa människor också erkänna att de närmast aldrig kollat in en blogg eller vet vad den är till för.

Jag började blogga av många anledningar, inte alla var särskilt genomtänkta dessutom. Hade småkollat fenomenet i ett halvår, fått lite bättre grepp om vad det innebar och plötsligt en helgdag så tog jag helt enkelt och registrerade mig på Blogger och satte igång. Att det gick knackigt i början är väl en underdrift. Vad ska man skriva? Hur ska man skriva? Till vem skriver jag? Jag skrev en del om nyheter rörande arkeologi i början och inläggen var ofta alldeles för långrandiga och det tog för lång tid att komma till poängen. Att skriva populärt och kort är extremt annorlunda mot att skriva akademiskt (som oftast är långt). Att nöta ner gamla hjulspår tog en hel del tid och jag har nog bara kommit halvvägs ännu.

För vem var svårast nästan. Ville jag skriva för arkeolog-kollegor eller intresserad allmänhet eller båda? I början höll jag mig lite under radarn, tittade in på Martins och Magnus bloggar, och efter hand hittade jag även till Michael, Pierre och Lars. Höll igång engagemanget genom att hänga en hel del på Arkeologiforum. Efter hand började jag genom andra bloggar hitta till fler icke-arkeologiska bloggar, och via portalerna ännu fler. Kommentarer var få på mina egna inlägg, men jag började upptäcka hur kul det var att hänga med i diskussionerna på de andra, kommentera och länka. Dåochdå fick jag lite länkkärlek tillbaka, lite fler kommentarer osv. Jag fick nog en extra skjuts i början genom att arkeologin är en liten och tydligt definierad bransch - vi lyckades ofta hitta varandra. Men det föll mig inte riktigt in att fler än så hade hittat min blogg till dess jag började få kommentarer från bekanta att de sett den. Jag hade fattat ett beslut inledningsvis att inte vara anonym. Dels för att jag ville göra klart vem jag var för läsare som kanske undrade med vilken rätt jag uttalade mig om förhistoria. Dels eftersom arkeologi är en ankdamm och om jag ville vara anonym fullt ut hade jag behövt praktisera självcensur i vartannat inlägg och det orkade jag inte.

Efter hand har det kommit fler arkeolog-bloggar och några har lagts i malpåse. Leif och Claes har tillfört en viktig Västsvensk vinkling i arkeosfären, Johan har startat upp en snygg blogg och nu ganska nyligen har Jocke (nybliven professor!) byggt upp en imponerande hemsida som har en egen blogg - nästan. Det är en rullande lista med intressanta inlägg, men tyvärr ingen kommentarsfunktion ännu.

Jag är lite av en blogg-fascist i den här frågan. Jag kan förstå att man kan vilja godkänna kommentarer innan de publiceras, eller förbehåller sig rätten att radera dem, men jag har svårt att tänka på en logg utan kommentarsfunktion som en blogg för det är ren envägskommunikation och om en blogg är något så är det en inbjudan till dialog. Var och en får göra som man vill, men min erfarenhet från dessa två år är extremt mycket mer positiv än jag kunde förutse den 23:e maj 2007. Med undantag för ett dussin reklamspam-kommentarer under dessa 730 dagar som jag raderat, och ett par inlägg från en uppenbart sinnesförvirrad person som också fick strykas, så har egentligen ingen gått över gränsen för det acceptabla - även om en hel del uttryckt avvikande åsikter. Och då har jag ändå tillåtit anonyma kommentarer en stor del av tiden. Jag tror man undviker mycket i termer av troll om man undviker ämnen som dokusåpor, melodifestivalen och globala konflikthärdar...

De kommande åren skulle jag gärna se lite fler arkeologtjejer i bloggosfären. Christinas postningsfrekvens har fallit som ett resultat av att grävsäsongen satt igång gissar jag, och ett par andra har försvunnit från bloggosfären under denna tid. Allt fler kollektiva bloggar har dykt upp och det ser jag som en bra utveckling. Ett sätt att ta en del av pressen från den enskilde och hjälpas åt att hålla igång. Grävbloggarna är ett särskilt trevligt tillskott här och jag hoppas det fortsätter att utvecklas. 

Men visst är bloggen en total egotripp, för om jag skulle ge en enda anledning till att jag fortsätter med den så är det: för min skull.

Tänk vad kul jag haft, hur mycket jag lärt mig och vilka roliga och intressanta människor jag hamnat i diskussioner med och t.o.m. lärt känna. Grattis till mig!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 22 maj 2009

Film är INTE bäst på bio längre

Det blir inte ofta bio nuförtiden. Anledningarna är flera: jobb, barn, struligt med barnpassning, kostar pengar, filmbolagen är kapitalistiska utsugarmaskiner som borde bojkottas... osv
Jag ser på min höjd 3-4 filmer om året, ibland lite fler och inte sällan färre. De som passerar nålsögat är de som man kan förvänta sig bjuda på en speciell upplevelse just på bioduken och med rejäla ljudanläggningar - typ actionfantasythrillersuperduperfilmer. I onsdags kväll, med barnen avhysta till mormor/morfar över långhelgen och sambon bortrest knallade jag iväg för att se Wolverine. Logan är utan konkurrens min favorit-marvel, och i stenhård kamp om förstaplatsen bland superhjältar med Batman. Hugget som stucket, bub.

Jag visste att kritiken av filmen varit ljummen, även från fans, men det verkade vara värt ett besök iallafall.
Jag valde Royal i Uppsala som fortfarande visade den i en relativt stor salong.
Jag tror sällan jag gått ifrån en bio mer förbannad än i onsdags. Och då gäller det inte filmen i sig. Visst, den var inte så lysande och om jag nån gång skriver 5000 ords total fan-rant om vad som var fel med den och vilka gyllene tillfällen de missade och kan snälla någon se till att bryta kontraktet mellan Marvel och Fox innan de senare totaldemolerar fler extremt lovande superhjälte-filmer så ska jag förvarna så ni kan undvika min blogg under de dagarna.

Vad som gjorde mig heligt förbannad var att punga ut hundra spänn (vilket faktiskt är en kännbar summa för mig) på en produkt som kvalitetsmässigt liknande en sönderspelad repris av 80-talsfilm. Ung 20 min in i filmen (eller mindre, jag är generös här) dök en tydlig svart vertikal linje upp i bild - en repa som gick tvärs över ansikten och störde. Jag satt kvar och tänkte att den nog fösvinner vid nästa byte av rulle. Det gjorde den. Istället dök tre nya upp. Under resten av filmen var det inget tillfälle som inte hade ett flertal mer eller mindre tydliga vertikala svarta linjer över bilden. Hade inte den här filmen premiär för ett par veckor sedan bara!? Vad f-n har de gjort, sopat golvet med den!!? Dessutom var en sekvens mitt i på 3 sekunder helkorrumperad - hela bilden blev blålila och ljudet burkigt och förvrängt.

Jag hade kunnat resa på mig vid detta tillfälle och gå ut och kräva mina pengar tillbaka, men jag ville iallafall se filmen nu när jag för en gångs skull hade tid, och jag hade inte lust att se om den från början för så bra var den inte. Istället bet jag ihop och tappade mer och mer engagemang för storyn när jag blev presenterad en så skadad produkt. Och jag måste säga att jag tycker ljudkvalitén blivit avsevärt sämre i biosalongerna istället för bättre som man kunde tro. Burkigt.

Som sagt har sällan varit så förbannad när jag gått från en bio. Personalen kanske hade sina aningar eftersom inte en själ syntes till när jag gick ut ur salongen. SF har monopol och kan behandla sina kunder som insekter numera, men det bådar verkligen illa för filmbranschen om det ger en bättre bioupplevelse hemma med plattskärm och ett par bra högtalare. Film är bäst på bio? Ännu en anekdot om det svunna 1900-talet jag kan förtälja mina klentrogna barn när vi kollar på HD filmer hemmavid möjligen.

P.S. "Påskägget" i filmen är inte värt att genomlida 10 minuters malande eftertext med menlös mastodont-orkester-musik. Har de verkligen inte råd att bekosta en eller ett par bra temalåtar från nåt hyfsat rockband? T.o.m. den totalusla Godzilla hade en fenomenal låt av Rage Against the Machine.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 21 maj 2009

All Your Darwinius Are Belong To Us

Alla som har det mest flyktiga intresse för fossil och evolutionen kan knappast ha undgått blitz-kampanjen runt den lilla varelse som fått det minst sagt pompösa namnet Darwinius masillae - men även det mer PR-vänliga "Ida". Den vetenskapliga världen håller fortfarande på att försöka hämta andan och komma på fötter igen efter nyheten. Alltså inte pga fyndet i sig som är intressant men knappast världsomvälvande, utan efter den mest imponerande PR-attack fältet någonsin skådat.

För den som vill få raka svar svar på frågor om detta är "den felande länken" och andra likartade undringar rekommenderar jag Daniels FAQ som även innehåller länkar till folk som skriver bättre och mer sansat om upptäckten än den paleontolog som tydligen tänker tjäna multum på att mjölka detta torrt. Terra skriver också bra om Ida och separerar agnarna från vetet i mediastormen.

Men den text ni verkligen MÅSTE läsa är Ed Yongs hysteriskt roliga blogginlägg kring Det Mest Otrolistiska Fantasmagoriska Banbrytande Makalösa Fenometastiska Fyndet Någonsin.
Scientists and people who actually know a thing or two about evolution warned of hype and exaggeration but were forced to abandon their reason and critical analysis in the face of incontrovertible speculation that Ida could convert base metals into gold and has already led to the invention of flying cars.
"I didn't believe it at first," said Professor Adam Templesmith from the University of Slough. "When I read the press release about a fossil that would change everything, I naturally assumed that it was some sort of poorly conceived and overly exaggerated PR claim. But now that the total reversal of climate change is underway, I'm forced to reconsider my prejudices."
Ära den som äras bör - även om media av förståeliga anledningar hakat på glädjetåget så har flera faktiskt visat gott omdöme i rubriker och texter och har följt upp den initiala rapporteringen med lite källkritik. Om det finns något tydligare exempel på hur viktigt det är med god vetenskapsjournalistik som håller huvudet kallt och inte gömmer sig bakom alibit "men vetenskapsmännen sa..." så vet inte jag vad det är.

* = Vad rubriken syftar på
For Great Justice

Jorge Cham på PhD Comics gör en utmärkt illustration över hur det ka gå till. Klicka på bilden för bättre upplösning



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

onsdag 20 maj 2009

HSV varnar antiken, osteologi

Högskoleverket har nyligen utfört fördjupade utredningar av ett antal ämnen där framförallt lärarantalet verkat ligga på gränsen till det acceptabla. Nu har resultatet publicerats gällande forskarutbildning i antiken i Göteborg och Uppsala och laborativ arkeologi i Stockholm, samt grund- och avancerad utbildning i egyptologi vid Uppsala universitet (att läsa här).
Utredningen har också berört utbildning på grund- och avancerad nivå i arkeologi och osteologi vid Gotlands högskola, osteologi på grund- och avancerad nivå vid Stockholms universitet och forskarutbilning i osteologi vid Lunds universitet (att läsa här).

De flesta klarade sig bra, även om HSV noterar att flera bara är en tjänst eller så från att vara ute på djupt vatten. Det är inte kvaliteten på lärarna och utbildningarna som fallerar i de flesta fall, utan mer det faktum att det rör sig om små ämnen med extremt begränsade resurser. HSV uppmanar respektive universitet/högskola att fortsätta verka för att dessa ämnen verkligen får ha kvar sin position som kreativa och givande forsknings/studiemiljöer i framtiden. Att många lektorer har svårt att utnyttja sin berättigade forskartid är ett annat problem (som nog många andra institutioner känner igen också...). Samarbeten på forskarnivå mellan olika lärosäten måste också bli bättre.

Några utbildningar har dock fått varningar.
  • Osteologiutbildningen i Visby
  • Forskarutbildning i osteologi i Lund
  • Forskarutbildning i antiken vid Göteborgs universitet.
Göteborg saknar f.n. en professor i tjänst (långtidssjukskriven) och har endast en fast anställd lärare med docentkompetens - man brukar vilja ha åtminstone en professor eller två docenter.
Vad som saknas i fallet osteologi är tillräckligt stor kvot av fast anställda disputerade lärare (deltid eller heltid). I nuläget rör det sig om en person per plats och det är knappast görligt att en enda person ska bära hela ansvaret på sina axlar. Tillsvidareanställda kan inte räknas in i kvoten för de saknar viktiga rättigheter (och skyldigheter) på arbetsplatsen och icke disputerade får sköta undervisning till viss del, men inte huvudsakligen. Osteologiska Föreningens tidskrift Benbiten kommer snart att komma ut med ett nummer där osteologins position i Sverige diskuteras och debatteras med anledning av den rådande situationen.

Att forskarutbildningarna i egyptologi i Uppsala och osteologi i Stockholm inte varnades i detta läge beror på att fakulteterna där självmant beslutat att inte anta nya doktorander innan situationen blivit mer gynnsam. Redan antagna doktorander har förutsättningar för en god forskarutbildning och handledning, men det finns inte utrymme för att anta nya i nuläget.
Utredningen noterar liksom den tidigare att egyptologin tyvärr inte verkar passa in så bra på institutionen för arkeologi och tidig historia i Uppsala. Ämnets inriktning är mer språklig än arkeologisk, och även om språk är en viktig del av antiken så har den avdelningen också en stark position inom arkeologisk tradition. Eftersom den utlysta lektorstjänsten pga avhopp inte ännu är tillsatt är det lite osäkert hur egyptologin ska utvecklas de närmsta åren.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

tisdag 19 maj 2009

Fimbulvinter, GIS och varför vetenskap?

Idag höll Daniel Löwenborg vid institutionen ett seminarium som kanske inte direkt var ett slutseminarium men iallafall ett "ser ljuset i slutet av tunneln"-seminarium. Daniels avhandlingsprojekt går delvis ut på att utarbeta GIS-metodik för arkeologer och kulturminnesundersökningar. Som testområde har han valt Västmanland under järnålder, specifikt gravfältens placering i landskapet. Den delen av arbetet har han kommit mycket långt med och han har 2-3 artiklar klara/nästan klara som ska ingå i hans sammanläggningsavhandling. Han presenterade dem grundligt på seminariet med användning av GIS och statistiska beräkningar som vi andra knappt ens kan fantisera om.

Men han hann även gå in lite på vad de sista delarna ska handla om i avhandlingen, som blir mer diskuterande kring skiftet mellan äldre och yngre järnålder runt 500-550 e.Kr. Det är delvis en artificiell gräns skapad av arkeologer, men Daniel argumenterar för att det nu finns ganska mycket bevis för att det faktiskt skedde något ganska omvälvande i Mellansverige åtminstone under denna tid. Till sin hjälp har han inte bara sina egna analyser, utan också tillgng till flera andra forskares undersökningar och materialinsamlingar i helt andra sammanhang: pollenanalyser, C14-dateringar, klimatstudier mm.

Framförallt bygger han vidare på Bo Gräslunds texter rörande Fimbulvintern - antydningar i antika och nordiska källor att något ganska extremt inträffade runt 536-37 e.Kr. Solen täcktes under flera månader av moln och det talas om tre vintrar utan sommar emellan. Studier av träringar i Skandinavien visar på ett plötsligt radikalt fall i tillväxten under precis denna tid. Daniel är inte så mycket ute efter att diskutera katastrofen i sig som vilka konsekvenser det kan få i ett givet samhälle när människor måste hantera plötsliga, oförklarliga och skrämmande händelser - möjligen med påtagliga konsekvenser för befolkningsstorleken. Han tar bland annat upp Naomi Kleins tes om chock-doktrinen och hur det alltid finns sociala segment i samhället som utnyttjar liknande händelser för att driva igenom förändringar som gynnar dem.

Men han har ett år eller så på att fila vidare på detta. Ska bli intressant att höra vad han kommer fram till. En sak jag uppskattade med seminariet var hur det tydligt framgick hur mycket man som forskare har att vinna på att samarbeta med andra och få tillgång till deras material och databaser. Ingen forskning, vare sig i naturvetenskaperna eller humaniora, existerar i ett elfenbenstorn. Det går att bygga vidare på, justera och nyansera utifrån tidigare publicerad forskning på sätt som inte förut var uppenbart.

Apropå det som meddelar Martin Rundkvist att Alan Sokal kommer till Stockholm nästa vecka för att hålla seminarium, dels på ABF och dels på Vetenskapsakademien den 26:e resp 27:e maj.

What is Science and Why Should We Care?
Alan Sokal, New York University, USA
At one level, the topic of this talk is the relation between science and society. The deeper theme, however, is the importance, not so much of science, but of the scientific worldview - a concept that goes far beyond the specific disciplines that we usually think of as "science". It will be argued that clear thinking, combined with a respect for evidence - especially inconvenient and unwanted evidence, evidence that challenges our preconceptions - are of the utmost importance to the survival of the human race in the twenty-first century.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Man behöver inte ett ansikte för att vara en människa

Solen har återigen gått bakom moln och den råkalla vinden från havet blåser in. Efter att ha slutat en annanrsvis ganska frustrerande dag med gott humör tack vare den grundliga och välskrivna presentationen av bloggaren FarmorGun, så börjar tisdagen uselt med att upptäcka att Jonas Gardell lever i ett medeltida mörker. Eller babyloniskt eller nåt. Funderade först på att förklara allt som är fel med hans analogi till Hammurabis lagar, men upptäckte till min glädje att arkeolog-kollegan och wiki-undret Micke förekommit mig. Läs hans inlägg.

En hel del filosofiska funderingar har Jonas inlägg gett upphov till, fildelningsforskaren Jonas Andersson diskuterar på Newsmill de murar som verkar finnas i livsåskådning hos olika debattörer. På Copyriot hyllas Spinoza över Hobbes.

I övrigt vill jag bara tillägga att det största misstaget Gardell begår är att tro att vi är osynliga och ansiktslösa. Visst, på en del forum utan moderering kan det hända att en massa puckon dyker upp - och jag kan nästan garantera att de är minst lika mycket puckon "i verkliga livet". Men inte nog med att många bloggare faktiskt lägger ut sina foton eller riktiga namn, så är även de som inte gör det allt annat än ansiktslösa. Deras arbete, texter, gärningar talar till oss. Lite som författare och konstnärer som gärna orerar över att verken ska få tala för sig själv. Vi kan inte alla lyfta luren till en stor dagstidning och får skriva krönika på bästa plats Jonas.

Jag har lärt känna oerhört många intressanta människor de senaste åren på nätet. Vi har diskuterat, debatterat och funderat. Vi länkar, tipsar, kommenterar och presenterar. Ingen av dessa är ansiktslös för mig, vare sig jag vet deras riktiga namn eller ej.

För DIG är de ansiktslösa för du har aldrig brytt dig om att lära känna dom Jonas.
För mig är de människor av kött och blod.
Som engagerar sig utan vinning och med en hel del strävan dessutom.
Jag hoppas någon sticker Guns intervju under näsan på Gardell.

Uppdatering: Mymlan på Bloggvärldsbloggen skriver som vanligt med osedvanlig skärpa som en hel del bästsäljande författare borde lära sig av. Liksom jag har hon en lite ljusare syn på hur människor beter sig under ett elavbrott (apropå det, var det inte nyss ett sådan i Stockholm - hur mycket blev förstört när pöbeln löpte amok...?). Badlands Hyena kommer med mer korrigeringar och funderingar kring gammal-sumerisk lagstiftning.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

måndag 18 maj 2009

Lärarinna i Nätmedborgarskolan

Det finns stunder då ett fruset och bittert hjärta värms. Tack till Hans Rosén och hans fenomenalt välskrivna och tänkvärda profil av bloggaren Farmor Gun (72) i Norrtälje.

Gun om varför Telekompaketet behövde tillägg 138:
- Jag bestämde mig för att vi måste ha mänskliga rättigheter och få vara medborgare när vi är på nätet. Jag utgick från nätet, och kom fram till att det är inget internet om vi ska ha olika regler i olika länder. Så övervann jag mitt motstånd mot överstatlighet.
Gun om varför nätet tillför en helt ny demokratisk dimension
- Går jag in på Kafé Kanelbullen här nere och börjar diskutera med någon vilt främmande människa, då undrar de ”är det något fel på henne?”. På nätet är vi inte främmande, där kan jag diskutera med vem jag vill. Utan att känna varandra kan vi börja dra i samma tråd och länka till varandra.
Jag för min del har blivit berikad av att lära känna Gun till exempel.

Kulturfabrikörerna

Två rekommenderade läsningar - om ni inte redan sett dem.
Sagor från livbåten postar ett kåseri kring upphovsrättens historia, från lägerledar till nutid. En hel del intressanta funderingar kring utvecklingen.
Snarare än att säga att kulturen professionaliserats, skulle det vara riktigare
att säga att kulturen industrialiserats. Och om man som liberal får svära i
kyrkan och låna begrepp från marxismen, så skapar den konstlade uppdelningen i
skapare och brukare en alienation mellan kulturen och människorna. I grunden är
vi alla skapare och brukare i samma person, men den dualismen har satts på
undantag.
Rikard Bergsten på Trygghetsvakten har ett fenomenalt intressant och välskrivet inlägg om upphovsrätten ur en uppfinnares synvinkel. Liksom ovanstående inlägg poängterar han skillnaden mellan lagar som är till för att skydda kreatören, och lagar som egentligen bara är till gagn för de som tjänar pengar på kreatörens verk. Och att skapande alltid har varit en process av att bygga vidare på något som någon annan har gjort.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Arkeologiska utgrävningar och undersökningar - veckan som gick

En vecka har snart gått och eftersom grävsäsongen nu sparkat loss ordentligt tänkte jag ge en liten kort översikt kring några av de pågående projekten och platserna, samt var man kan läsa mer om dem
Men först: I kölvattnet på de närmast ofrånkomliga excesserna kring den nyupptäckta "venus-figurinen" från Hohle Fels i Tyskland, med prat om stenålders-pronografi och dylikt, så vill jag rekommendera blogg-krönikan av Heather Pringle i Archaeology Magazine.

Vi börjar hemmavid: Institutionen i Uppsala samarbetar för andra året i rad med SAU och osteologerna vid Stockholms institution vid utgrävningarna av Sala silvergruvas kyrkogård. Hälsotillståndet och levnadsvillkoren ska studeras i skeletten och jämföras med tidigare undersökta skelett från helt andra sociala kontexter, som t ex de funna begravda runt Domkyrkan i Uppsala. Ylva Bäckström, en av de ledande osteologerna på platsen, berättar mer i ett inslag i Tvärsnytt. Skeletten återbegravs när undersökningen är över. Ett radioreportage med osteologen och antikaren Anne Ingvarsson-Sundström ligger också ute på nätet. Hon berättar mer om benen som undersöktes förra året och grävningarna i år.



SAU kommer regelbundet att anordna visningar av undersökningen. Detta sker på tisdagar kl 17.00 och på torsdagar kl 13.00.

Sörmlands länsmuseum har lagt upp en trevlig dagbokssida över sina pågående projekt, bland annat grävningar i den medeltida kyrkan i Lunda. Tyvärr innebär ju den allmänna tidspressen under själva grävningarna att det blir lite tunnsått med uppdateringar.

På bloggen Arkeologi i Kalmar län berättas om de undersökningar som just nu bedrivs vid Blankaholm, initierade av arkeologen Michael Dahlin. Det är delvis volontärgrävningar och för en ganska blygsam summa kan man få delta med att gräva gropkeramisk kultur - vilket är det roligaste man kan gräva i stenåldersväg i min mening (man hittar t ex fynd!).

UVs hemsida kan man hänga med en del i deras utgrävningar runt landet. Vallas vikingatida bosättning vid Linköping som är under utgrävning kommer att ha allmän visning nu på tisdag den 19:e kl 18. Läckra bilder på både stenålders- och vikingatida fynd finns att beskåda på bloggen för Motalagrävningen. En föredömligt skött blogg i min mening, med roliga inblickar i arkeologernas vardag.

Marinarkeologiska undersökningar organiserade av enheten för teknisk geologi vid Lunds Tekniska Högskola är på gång vid Haväng utanför Österlens kust i Skåne. Där finns resterna av en tallskog som växte där när denna yta låg ovanför vattnet, för över 10.000 år sedan. Vid inlandsisens avsmältning så varierade Österjön en hel del mellan att ha ett inlopp från havet, till att vara en reguljär (om än stor) insjö. Under vissa perioder gick det att gå närapå torrskodd från Skåne till Jylland. Så en hel del av det som idag är havsbotten vid Skåne och i Danmark var bebott av människor under jägarstenåldern - men enorm potential för bevaring av organiskt material. Arne Sjöström har nu bland annat hittat något som de tror kan vara ett stort fångstredskap i trä nere på botten, tillhörande denna period. Pia Romare bloggar om projektet.

Magnus Reuterdahl har snubblat på en artikel i en hembygdsskrift rörande ett fynd av ett märkligt fossilt(?) ben i ett kyrkotorn i Småland, inlämnat för identifiering till Historiska museet på 30-talet. Blev bestämd till käke av ullhårig noshörning! Sedan tystnad. Han efterlyser mer information från de som ska sprida ljus på denna historia.

Det var vad jag har för denna gång. Vi får se vad nästa vecka ger.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

söndag 17 maj 2009

Att kedja fast hästen får inte kossan tillbaka i båset

Isobel skriver idag om ett desperat och totalt missriktat försök av två mediajurister i USA att gör det olagligt för sökmotorer på internet att söka på hela sidor - de ska bara få söka på rubriker (för rubriker återger ju korrekt vad ämnet handlar om...). Det som gör mig deprimerad är mest hur missriktat det här är. Försöken att få Odjuret tillbaka i Pandoras ask är bortkastad energi. Med det inte sagt att sådana här inställingar utgör ett reellt hot mot internet som vi känner och älskar det idag, men istället för att lägga behövlig energi på att hitta nya vägar bränner man ut sig på stoppa något man i slutändan aldrig kan stoppa, på sin höjd sakta ned. Lite som när folk bönade och bad skivbolagen på 90-talet att starta legitima nedladdnings-sajter, de vägrade och resultatet har vi idag. Ska media göra samma misstag?

Allra mest deprimerande är att det verkar vara så svårt för de stora mediaföretagen, tidningarna framförallt, att inse att bloggar inte är fienden - tvärtom. Det klagades redan på 90-talet (och 80-talet) att färre och färre läste tidningen. Nu finns det en armé löjligt samhälls- och kultur- och politik-intresserade bloggare som fyller nätet med uppmaningar till sina läsare att kolla in än den ena, än den andra artikeln. Vissa journalister har närmast fått fanklubbar på nätet som följer dem var de än placerar sin text. Sakta har nättidningarna börjat utnyttja denna gratisreklam lite mer effektivt, men de har en lång väg att gå. Och nej - jag vet att detta inte är inkomster i vanlig mening, men det är nog dags att lägga lite mer energi på att fundera ut hur man ska använda engagemang, intresse, kunskap och passion hos läsarna på ett sätt som blir den nya affärsmodellen i framtiden. För den gamla är på väg bort, vare sig man vill eller ej. Om mindre tid lades ned på att misshandla den egna fanklubben kanske man hade kommit längre vid det här laget.

Vanity Fair har ett otroligt intressant reportage om New York Times och dess ansvarige utgivare Arthur Sulzberger Jr, mannen som var ansvarig att göra NYT till den mest välbesökta mediasidan i världen. En tidning med globalt renommé som nu vacklar på avgrundens kant - precis som många andra. Vad som är intressant är inte bara hur NYT drivs, vilket är ganska unikt i sig, utan de chanser Sulzberger faktiskt missade också med det nya mediet internet. Obligatorisk läsning för alla som intresserar sig för journalistik och internet.

Den stora frågan lyder: Säljer journalistik?
En hel del verkar tveka och lutar åt nej. men jag vill påstå detta: Journalistik säljer dåligt, men dålig journalistik säljer sämre.
Varför ska jag betala för TT-meddelanden och ordagranna citat från politiker i en tidning som jag lika snabbt kan hitta på nätet eller få gratis på tåget? Vad jag är villig att betala för är analys och välskrivna texter - inte konflikt-knarkande snyfthistorier (Göran Everdahl rules!). Jag är inte villig att betala ett öre för att få pappersversionen av de flesta dagstidningar i Sverige i dagens läge, där följdfrågor nästan aldrig ställs, bakgrunden inte presenteras och analysen lyser med sin frånvaro (vissa enstaka underbara undantag förekommer). Jag går däremot och köper Vanity Fair med jämna mellanrum (de gånger jag inte kan sno den från mamma).

Troligtvis är inte jag och resten av allmänheten i nuläget villiga att betala vad det verkligen kostar med god journalistik. Så det behövs mer nya affärsmodeller och mer kreativa lösningar. Att köpa en rejäl kätting och kedja fast hästen löser dock inte problemet med att kossan springer fri på ängen och inte kan mjölkas.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 15 maj 2009

Ibland är verklighetsflykt den enda verklighetsförankring vi behöver

Jag är inte främmande för att kräva lite verklighetsförankring vid universiteten och högskolorna. De ska ju ändå inte syfta uteslutande till att vara nöjesfält utan bör ge vissa färdigheter som gör att man kan klara av arbetsmarknaden i alla dess skiftande former. Så det får gärna finnas med moment på både grundkurs och avancerad kurs som hjälper till med detta. Vad jag däremot skjuter ragg inför är när politiker tror att de kan använda forskningen vid universiteten som en sorts patent-fabrik. Mata in X antal forskare som ska ha hand om problem Y och få ut resultat Z. Helst inom 5-10 år.

Det finns så många problem med det tankesättet att jag knappt vet var man ska börja. Inte så att forskning ska vara en fredad zon för verklighetsanknytning, tvärtom. Men det är extremt märkligt, för att inte säga häpnadsväckande, att man får för sig att en liten skara förtroendevalda ska vara kapabla att välja ut exakt vilka forskningsområden som man ska satsa på och som kommer ge bäst resultat. Om någon borde veta det så tycker man att det borde vara de som tillbringat sitt liv och investerat hela sin själ i forskningen och vet ni vad - vi har ingen aning! Vi har spekulationer, åsikter, intentioner, övertygelser och viljor som kan pulverisera berg - men vi har absolut ingen konsensus om vad som i ett framtidsperspektiv ger utdelning, själsligt eller materiellt. Därför att det är per definition omöjligt.

Det är ju självklart egentligen, hur skulle vi kunna veta det? Vem visste att Kopernicus idoga stjärnstudier skulle få sådan effekt? Vem anade att Galvanis knäppa experiment med att leda statisk elektricitet genom döda grodben skulle leda till uppfinnandet av batteriet av Volta? Vem hade en susning om att Einsteins närmast filosofisk-matematiska funderingar kring universum och ljus skulle kunna leda till så omvälvande tekniska genombrott? Om politiker fått styra skulle historia fortfarande bara vara ett rabblande av kungalängder och hyllande av nationalstaten, och Darwins fleråriga resa på Beagle för att samla djur och växter skulle aldrig blivit finansierad. Om vi inte kan lista ut vilken typ av bil som säljer om 10 år och hur vi undviker att störta hela den globala ekonomin i kris med jämna mellanrum, hur ska vi då kunna veta vilken typ av forskning som ska ge oss de där genombrotten vi så desperat behöver?

Jag oroas rejält för den klåfingrighet och detaljstyrning som mer och mer tar över myndigheterna. Det gäller inte bara här i Sverige, utan i många andra länder. Jag påminns sådana här stunder om ett parti i en av Peter Englunds böcker om 15-1600-talet (Ofredsår tror jag det var). Politikerna under denna tid upptäckte till sin förtjusning att städer bidrog med stora intäkter till statskassan. Det beslöt därför helt logiskt att det skulle bli fler städer i Sverige (= ännu mer intäkter) och skickade ut stadsbrev till varje halvstor by med storhetsvansinne. Resultat blev mycket förvånande inte alls så spektakulärt som de hade trott. Knappt nåt alls faktiskt.
Det första vi lär oss av historien är att vi aldrig lär oss av historien...


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Litar du på kosmonauterna?

Jag älskar The Onion - en satirtidning med fenomenal hemsida och dessutom fejkade TV- och radiosändningar.
Nu senast låg denna radiosändning ute:


Kanske hämnd för Tingaling?


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 14 maj 2009

Konstnärer och tekniknördar på stenåldern och så lite twitter

De allra äldsta bevarade skulpturer vi har är främst tillverkade i elfenben och horn som bevaras bra. Nu har man hittat en ny sådan i Tyskland, en underbart överdriven kvinnofigurin. Varför det lilla fåtal vi hittar avbildar framförallt kvinnor (och ibland djur) är en fråga man kan älta länge. Antingen var men helt ointresserad av att avbilda det som männen hade att bidra i kroppsväg, eller så valde man att göra det i andra typer av material som inte bevaras lika väl. Kan i parentes påpeka att många av neolitikums prestigeyxor i bergart hade en profil som insinuerar det manliga könet. Och så finns den här mesolitska tingesten...

Bevarande-problematiken är något man måste ha långt fram i skallen när man diskuterar dessa tidiga konstalster. I Wired skrivs nämligen lite märkligt om att de tidigaste konstskapelserna vi hittat ö.h.t. kommer från Afrika och är över 70.000 år gamla men att det är streckmönster. Figurativ konst har ofta framställts som något som hör de tidigaste människorna i Europa till. Det här är ett extremt fånigt resonemang ur en vetenskapligg synvinkel. Det finns inga som helst påtagliga mentala eller kognitiva skillnader mellan de tidiga människorna i Afrika och Mellanöstern t ex, och de från dem avknoppade grupperna som vandrat in i Europa. Att ha tur nog att hitta bevarade ben/horn-föremål kräver en kongruens av lyckliga omständigheter, såsom klimat, omgivning, ställe där de deponerats (helst djupt inne i grottor) och sentida aktiviteter. Samt inte minst arkeologiska undersökningar - något som fortfarande sker extremt mycket mer sporadiskt i t ex Afrika än i Europa. Så vi kan omöjligt veta om det producerades figurativ konst på löpande band i trä och ben och växtmaterial i tiotusentals år i Afrika innan människan ens satte sin första fot över Bosporen.

Apropå tidiga stenåldersbefolkningar i Afrika har nu ett gäng arkeologer tvingat mig inse att keramik inte var den första kemiska komponent tillverkad av människan. 70.000 år gamla stenredskap funna i Sibudu Cave i Sydafrika har undersökts av arkeologer vid Witwatersrand University. De har rester av beläggning, någon sorts lim, på sig och har även spår av pigment. Kemiska analyser och experiment har nu visat att dessa människor troligen blandade noggrant avvägda mängder av acacia-gummi och pigment som sedan upphettades under mycket kontrollerade omständigheter vilket skapade ett mycket starkt och funktionsdugligt lim som användes för att fästa pilspetsarna på skaften.

Sen måste jag rekommendera att ni läser Colleen Morgans inlägg på Archaeolog där hon skriver om sitt försök att twittra TAG-konferensen i Stanford som just pågår. Både intressant och roligt. En surrealistisk inblick i de föredrag hon lyssnade på.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

onsdag 13 maj 2009

Vikingar, utomjordingar och silverskatter

Igårkväll fick jag banga ett biobesök som doktorand-kollegorna hade planerat. Kan inte skryta för mycket om att jag satt och jobbade på kammaren, för det blir kort arbetsdag på torsdag då sonen ska visa sina alster på en vernissage - på dagis. Hursomhelst har vi i doktorand-truppen satt i visst system att se de filmer som dyker upp som har en viss anknytning till vår disciplin, så när Outlander dök upp var den en given kandidat. Vikingar vs aliens! Vad kan vara bättre?

Jag fick missa detta tillfälle att se Ron Perlman som "Gunnar" och John Hurt som "Rothgar" (och tydligen någon som spelade en karaktär vid namn Boromir...), samt James Caviezel som rymdfararen Kainan som kraschlandar i Norge på vikingatiden och råkar släppa lös ett rymdmonster som måste infångas med lokal teknologi. Med sådana premisser är naturligtvis förväntningarna ganska lågt ställda, men mina kamrater var ändå riktigt positiva till resultatet. Att det är orealistiskt är självklart, men de tidstypiska detaljerna fick höga poäng av arkeologerna och som ren actionfilm verkar den ha lyckats med sitt syfte att roa. Har fått märkligt svag PR i Sverige, men jag tror nog den förtjänar att hyras som DVD en kväll iallfall (jag är närmast beredd att se allt som har Perlman i en roll).

Förra veckan missade jag tyvärr Hanna Menanders forskarseminarium på institutionen om hennes närapå avslutade lic-ämne som är dominikaner-klostret i Skänninge, eftersom jag var i Lund över dagen. Synd, för det är ett forskningsarbete som tar god nytta av både arkeologi och osteologi för att studera ett medeltida material. Sen slår man upp tidningen i denna vecka och ser att Hanna och kollegor gräver upp silverskatter så det sprutar om det.
Tur att man inte är en sån där som lätt blir avundsjuk. Iallafall inte på recent medeltida krafs.
Ursäkta, jag måste gå och äta lite rönnbär...

Loggbok över Skänninge-undersökningarna kan man läsa på UVs hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

tisdag 12 maj 2009

Att bevara eller inte bevara

Jag är nu helt och hållet omgiven av avhandlingar. Tyvärr är inga av dem mina. Sedan tidigare huserade vårt arbetsrum Lotta Mejsholms lådor med monografier och idag när jag kom till institutionen stod Anna Karlström inför en stor hög lådor med sitt nytryckta alster. Ännu en vådligt snygg avhandling dessutom, känner hur pressen ökar...

Annas avhandling handlar om kulturarvspolitik i Laos och de problem som uppstår när världssamfundets strävan efter bevarande av kulturmiljöer möter vardag och etik i andra kulturer som går på tvärs med detta. I buddhistiska länder saknas t.ex. ofta en idé om bevarandet som något i sig värdefullt - allt förändras och det materiella är inte undantaget. Ska man lägga bistånd på att bevara fornminnen ändå, och isåfall hur? Samtidigt vill nationsstater gärna använda kulturarvet som en del i uppbyggandet av identiteten och den historiska berättelsen för sina egna syften. Anna har verkat och forskat i och om Laos i många år, och hennes bok innehåller en hel del berättelser från människorna själva i Vientiane.

Disputation i Geijersalen, Humanistiskt centrum, 2009-06-06 kl 13
Som en sinnebild av "Ghosts of PhD students past, present and future" följde jag och Lotta med nu när Anna spikade avhandlingen (bokstavligt talat) i universitetshuset vid 12-tiden.

Vaktmästeriet på universitetshuset. Alla papper ifyllda och stämplade. Handledare professor Paul Sinclair övervakar processen.

Spikväggen med avhandlingar och "spikblad" (ifall man inte vill drämma en spik genom sitt alster). En rejäl järnspik hittas som kan återanvändas.

Anna hamrar loss så att spiken böjs. Verkar vara något personligt...

Allt klart. Anna, Lotta Mejsolm och Paul Sinclair (och undertecknad) beundrar.

Avhandlingen


Välförtjänt lunch på café Victoria i Botaniska Trädgården.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

måndag 11 maj 2009

Vänta, vad pratar vi här om egentligen?

Lost in translation - förlorat i översättningen - är något som tar oerhört mycket kraft och energi från många debatter och diskussioner. Vi har alla suttit i möten och hört folk tala förbi varandra fullständigt, vi har läst debattinlägg som verkar röra helt olika frågor fast de inblandade tror att de diskuterar samma problem, vi har fastnat i surrealistiska bråk runt fikabordet på arbetsplatsen där man blir ovänner för livet trots att man egentligen håller med varandra... Tro inte att humanister, som borde vara överutbildade på att söka fram definitioner och logiska resonemang, är ett dugg bättre än gemene man - tvärtom är vi vanligen värst av alla (kanske ett avhandligsämne eller fem om varför det är så?).

Michael E Smith är amerikansk arkeolog med bloggen Publishing Archaeology där han skriver om forskning, publicering och Open Access med ojämna mellanrum. När han skriver är det alltid intressant. Som nu senast där han tar upp den språkförbistring som verkar finnas hos en del akademiker gällande vad begreppet Open Access betyder. Han återpublicerar ett inlägg av Andrew A Adams, systemvetare vid Reading University, som kritiserar Kathryn Sutherland. Denna professor i textkritik(!) har tydligen skrivit en debattartikel i Times Higher Education där hon beklagar vurmen för Open Access eftersom det enligt henne underminerar den viktiga vetenskapliga kutymen att referera till varifrån man fått kunskap och information:
But if the for-free component of open access repositories challenges more than
the filters and costs of conventional distribution, if people feel free to take
your research, your ideas, without proper reference or attribution, if they
believe all debts are already paid (because, as some argue, public taxes
subsidised the initial research), how exactly will it work? What credit will be
left to us?
Som Adams påpekar verkar Sutherland helt ha missförstått vad Open Access handlar om! Troligen (jag gissar vilt här) blandar hon ihop det med upphovsrätts-debatten som också florerar. Men OA i forskning handlar ju inte på några plan om att man fritt ska få använda andras resultat utan att referera till dem - tvärtom! Det handlar om att alla ska ha rätt att få tillgång till vetenskapliga texter när de forskar, inte bara de som backas upp av en stor budget. Syftet är att man direkt ska kunna lägga in referenser som alla ska ha möjlighet att dubbelkolla och dra nytta av och på så sätt kan information om intressant forskning spridas vidare snabbt och enkelt, vilket i slutändan ger upphov till fler citations och knappast färre... Inte som i dagsläget där vissa tidskrifter är gömda bakom dyra prenumerationer och bara finns att tillgå på ett fåtal bibliotek. Att en professor i textkritik har en så fullständigt snurrig bild av vad debatten handlar om gör mig mörkrädd. Adams skriver även en mer utförlig kritik av Sutherlands resonemang på sin egen blogg.

Nina Doshi på PLoS skriver om sitt arbete på denna öppna publiceringsenhet och om hennes eget arbete med OA och arkeologi vilket bland annat resulterat i en master-uppsats om arkeologiska databaser på nätet. Judith Winters, redaktör på Internet Archaeology, diskuterar lite kring OA och arkeologi i det senaste numrets redaktionella text. De ska övergå till OA men verkar ha satsat på ett ganska komplicerat system, där fri tillgång ges till brittiska högskolor, u-länder som berörs direkt av respektive artiklar, samt om författaren täcker kostnaderna helt och hållet fritt tillgänglig. Jag förstår inte riktigt hur de ska organisera detta eller om det snarare är att ge sig själva ett än mer krångligt sytem.

Vikten av att att bedöma publicerat material efter innehåll snarast än efter utseende och fin logo blev förödande tydligt häromsistens i kölvattnet av domstolsförhandlingarna mot läkemedelsföretaget Merck och deras produkt Vioxx. Det kom då fram att de ingått en ohelig allians med publiceringsförlaget Elsevier att skapa The Australasian Journal of Bone and Joint Medicine - en "tidskrift" som kom ut i flera nummer men uteslutande innehöll återpublicerade artiklar och specialtillverkade referat som gav positiva resultat rörande deras läkemedel (och aldrig de som sa att Vioxx kunde orsaka hjärtattacker). Att avslöja att hela produkten inte var mycket mer än en köpt annonsbilaga var i det närmaste omöjligt för läsare - den såg helt "riktig" ut, med redaktion och allt. Företaget kunde använda sig av detta för att sätta upp ytterligare en referens på listan över positiva studier. Tydligen är detta inte det enda exemplet på sådan bluff-tidskrift som Elsevier låtit ge ut mot "en rimlig ersättning".


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

lördag 9 maj 2009

Nya Star Trek filmen lever inte upp till föregångarna

Ajdå - jag såg nästan fram emot nya Star Trek filmen, men nu är jag grymt oroad efter dessa reaktioner från Trekkies...



Trekkies Bash New Star Trek Film As 'Fun, Watchable'

Varför kan inte filmbolagen bara ge oss vad vi vill ha?

OBS! HUMOR!
(på förekommen anledning...)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 7 maj 2009

Historiker-blogg

Jag har tyckt det varit lite tunnsått med bloggande Uppsala-humanister. Det är uppenbart att Sverige i allmänhet och bloggosfären i synnerhet är i skriande behov av humanister som lägger sina näsor i blöt. Så jag blev mycket förtjust när jag häromdagen upptäckte en historiker-kollega från grannbyggnaden har startat sin egen blogg. Karin Sennefelt bloggar sedan lite över en månad tillbaka om både om historia och sådant som engagerar henne. Ett intressant inlägg handlar om tortyr anno 1756

onsdag 6 maj 2009

Det är synd om politikerna

Särskilt EU-politikerna. Ingen i Sverige bryr sig om dem och det förestående valet, svenskarna bryr sig inte om EU. Politiker och media gör sitt yttersta för att intressera de tröga massorna. Städerna fylls av valaffischer, politiker har bjudits in i TV för att debattera alla frågor i veckor, tidningarna har i månader fyllts till bredden med reportage och analyser av EU-politken.

Eller hur var det nu? Var det kanske så att delar av allmänheten fått släpa media och politker i kragen in i debatterna som rasar om telekompaketet och övervakningslagar?

Upplystes nyss av en kollega som numera bor och arbetar i Atlanta, Georgia att svenska konsulatet där inte kommer anordna röstning för bosatta svenskar i EU-valet som de gör med det nationella valet "eftersom det är så få som röstar".

Sug på det logiska resonemanget ett tag.

I övrigt tycker jag att Vänsterpartiet borde ge ut en ny "Tidning" där de lyfter fram det fantastiska och engagerade arbete Eva-Britt Svensson gjort i EU i frågan om Telekompaketet. Hur hon samarbetat med andra länders representanter över blockgränserna för att försöka säkra medborgarnas rätt till rättslig prövning innan de fråntas tillgång till internet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

tisdag 5 maj 2009

I don't believe it alltså - CSA vol 15-16

I förra veckan meddelade Leif Häggström att Current Swedish Archaeology vol 15-16 (dubbelnummer) dimpit ned i hanses brevlåda - till min extrema frustration. Jag har nämligen väntat på detta exemplar i två år nu. Iallafall volym 15 som skulle ha varit 2007 års utgåva och som skulle ha innehållit en artikel jag skrev i maj 2006 baserat på ett föredrag jag höll i början av året 2006. Som händer ibland i akademiska underfinansierade kretsar uppstod förseningar av diverse anledningar. Till slut buntade man ihop både vol 15 och 16 på en och samma gång bara för att få ut den. CSA har vanligtvis varit mycket bra på att komma ut i tid, så vi hoppas att detta var en tillfällig hicka.

Men idag så låg de där och väntade i brevfacket! Det jobbiga med att vänta så länge på en artikel är att så mycket blir överspelat och föråldrat. Det finns mycket jag skulle gjort annorlunda om jag skrev den idag så klart. Min text handlar om något ganska snustorrt - neolitiska husfynd och huruvida man kan avgöra tidsperioden på ett hus utifrån spridda föremål hittade i närheten, och varför vissa tidsperioder har stora fyndmängder på sina boplatser medan andra har få. Mitt argument är att dessa skillnader beror dels på hur man i olika tider haft olika rutiner för hur man gjorde sig av med avskräde, dels hur vi gräver dessa lämningar. En del grävmetoder passa vissa epokers lämningar utmärkt, men kan vara förödande för andra.

Det har hittats ganska få hus från stridsyxekulturen t ex, den tidsperiod jag forskar kring. Och när de hittas innehåller de få (bevarade) fynd. Det har förts fram teorier att detta inte har varit boningshus och att stridsyxekulturen snarast varit ett gravskick inom andra neolitiska kulturer. Jag jämför de lämningar vi har med de vi har från den efterföljande senneolitiska perioden, vars existens ingen ifrågasätter och försöker visa att det är ganska likvärdigt. Bristen på material på båda typerna av lokaler beror på att det grävdes få gropar som amn deponerade material i, användes förhållandevis lite keramik och att rutinerna att avbana nästan hela det överliggande jordlagren innebär att vi förlorar allt som inte var nedgrävt djupare.

En ganska torr text kring metodik, tafonomi och källkritik med andra ord, men allt kan inte vara styckade människokroppar, långväga kontaktnät och öldrickar-ceremonier...

I övrigt finns i det nya numret andra artiklar om boplatsorganisation, lokalt och regionalt, av Ingela Bergman (mesolitikum) och Kim von Hackwitz (mellanneolitikum). Fredrik Molin och Roger Wikell skriver om mikrospånsteknik i kvarts under mesolitikum. Per Cornell m.fl tar upp Kossinna och den politiska arkeologin i Sverige och Tyskland under första halvan av 1900-talet. Mats Burström reflekterar över nutids-arkeologi och Liv Nilsson Stutz redogör för sitt projekt kring arkeologers förhållande till repatrierings-vurmen. Lotta Fernstål tar upp vikingatida vikter som har fejkade arabiska tecken på sig. Ett underbart exempel på hur dåtidens vikingar försökte härma och efterlikna de arabiska köpmän de stött på. Randi Haaland skriver om icke-industriell järnhantering utifrån sina studier i Östafrika och vad det kan lära oss om föreställningar kring järnhantverket i Norden.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

måndag 4 maj 2009

Vad häller de i vattnet i DN-skrapan?

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta eller börja knapra valium. Visserligen är ju topplistor ett enkelt nöje för media att fylla spaltmeter och väcka diskussion, så man ska inte ta så allvarligt på det. Journalisterna Niklas Ekdal och Petter Karlsson ska i dagarna komma ut med en bok över de genom tiderna 100 viktigaste svenskarna. Topplistan presenteras i DN. De flesta namnen känner vi igen och så är det lite extra med en del historiska politiker som alla kanske inte kommer ihåg från grundskole-klasserna i historia.

På plats nummer 13 finner vi

13. Oden, Hövding, 170–240
I ett millennium har den kristna propagandan gjort sitt bästa för att
förvandla Oden till enbart en mytologisk gestalt. Men omfattningen av den
religiösa kult som en gång hade vårt land i ett sådant grepp, blir hart när
omöjlig att begripa om det inte bakom ligger ett korn av historisk sanning. Oden
var en hövding som för ungefär 1 800 år sedan bröt upp från sitt hem vid flodens
Dons utlopp, norr om Svarta havet, för lukrativare framtidsutsikter i ett
efterblivet nordlig land.

Om herrarna i fråga behagar skämta så lyfter jag på hatten - hysteriskt kul! Men det verkar tyvärr vara helt seriöst skrivet och framställs som ett ovedersägligt faktum. Jag dunkar huvudet i skrivbordet ett par gånger och inser att kombinerat med Malin Siwes surrealistiskt sjaskiga påhopp på Hanna Löfqvist på Ledarsidan så fortsätter DN att arbeta hårt för att underminera alla argument att riktiga journalister innebär en kvalitetsstämpel. Är det inte läge för de intelligenta utövarna av detta yrke som fortfarande finns kvar på en del positioner på DN att börja planera en utbrytar-tidning? Fortsätter det på den här vägen kommer de tvingas smita in till jobbet källarvägen med huvorna neddragna runt ansiktet och arbeta under synonymer.

Gissar att nummer 1 på deras efterföljande bok om de 100 viktigaste människorna i världen kommer att vara Adam. Viktigaste japanen blir solgudinnan Amaterasu som var anmoder till hela den japanska kejserliga dynastin. För att inte tala om Osiris...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,