Stridsyxekultur och Heinz-effekten

Ketchup-effekten är något som omnämnts vid ett flertal tillfällen på Uppsalas arkeologiska institution under hösten, iochmed att så många blev färdiga med sina avhandlingar denna termin. Ketchup-effekten finns tydligen även tematiskt på det nationella planet för min avhandling är inte den enda som behandlar stridsyxekultur denna höst, två(!) till kommer i slutet av denna vecka. Den ena i Stockholm och den andra i Lund.

Kim von Hackwitz disputerar den 19:e december kl. 10.00 i Föreläsningssalen, Botanicum, Lilla Frescativägen 5. Opponent är Björn Nilsson.
Längs med Hjälmarens stränder och förbi - relationen mellan den gropkeramiska kulturen och båtyxekulturen. Stockholm Studies in Archaeology 51.

Uppmärksamma läsare har upptäckt att titeln inte alls nämner stridsyxekultur utan bara nånting kallat båtyxkultur. Det är exakt samma sak, de olika benämningarna är resultatet av grälsjuka professorer som inte kunde komma överens. De stridsyxor i sten som tillverkades har i många fall en närmast båt/kanot-liknande form om de hålls uppochned. Stridsyxor förekommer i många tider så för att särskilja just dessa gavs namnet båtyxor (som dock kan få en del att tro att det rör sig om någon slags båttillverknings-redskap). Vilken benämning man väljer är en smaksak bara. Utförligt abstract finns att läsa via länkarna ovan.

Kim och jag har arbetat på våra doktorsavhandlingar parallellt under flera år och vi har haft och fortsätter att ha relativt olika tolkningarav mellanneolitikum. Olikheterna består främst i vår teoretiska utgångspunkt kring mänskligt samhälle och identitetsskapande, samt hur detta kan utläsas ur materiella lämningar. Jag argumenterar för att skillnaderna är så pass påtagliga att det borde rört sig om två grupper med separata kulturella (möjligen etniska) identiteter, medan Kim mer ser uttryck för olika sociala identiteter inom samma samhälle. Vad som har varit trevligt och givande för oss båda är att vi alltid kunnat diskutera dessa olika åsikter och tolkningar öppenhjärtigt. Det gjorde mig till en bättre forskare att få mothugg och motargument jag seriöst behövde förhålla mig till. Vi delar också en hel del uppfattningar. Liksom Kim ser jag få tecken på att det skulle röra sig om biologiska skillnader mellan kulturerna, dvs att de skulle vara helt olika folkgrupper. Tvärtom är jag helt övertygad om att stridsyxekulturen i Mellansverige i mångt och mycket först etablerades av lokala grupper som fram till dess identifierat sig som "gropkeramiker".

En annan rolig aspekt är att Kim tittar på en helt annan typ av material än mig. Jag fokuserade på keramik och gravar, Kim har analyserat bosättningar, lokaler och landskapsutnyttjandet som det framträder i lösfynden bland annat. Hon har använt sig en hel del av GIS för att analysera och illustrera detta, ofta i relation till dåtida strandlinjer dessutom. Jag är därför i den trevliga sitsen att kunna använda mig av massor av intressant data som Kim har tagit fram, oavsett om vi avviker en del i de slutgiltiga tolkningarna. En bra landskapsanalys av stridsy...jag menar båtyxekulturen har länge saknats i Mellansverige och Kims avhandling fyller ett tydligt hål inom forskningen kring mellanneolitikum.

Den andra avhandlingen kommer från Lund och är skriven av Kristian Brink:

I palissadernas tid. Om stolphål och skärvor och sociala relationer under yngre mellanneolitikum. Malmöfynd 21. (Abstractet är tyvärr inte tillgängligt digitalt ännu)

Disputation sker den 21:a december i Edens Hörsal, kl. 10. Opponent är Fredrik Hallgren som även råkar vara min sambo och därför kommer jag inte diskutera avhandlingen i detalj förrän efteråt. Men jag kan berätta att dess fokus är en samling fascinerande lämningar som grävts i framförallt västra Skåne i samband med de stora undersökningarna när Öresundsbron och Västkustbanan byggdes. Här hittades stora palissader, långa rader av stolphpål som bildade stora inhägnade strukturer. Fynden (keramik, flintyxor) och C14-dateringarna ger åldern till övergången mellan trattbägarkultur och stridsyxekultur i detta område, dvs ca 3000-2500 f.Kr. Kristians fokus är just denna period av förändring och vad vi möjligen kan utläsa om processerna i materialet. Ett utmärkt exempel på hur arkeologiska utgrävningar fortsätter ge oss resultat som utmanar, förändrar och fördjupar vår förståelse om förhistorien.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, avhandling, stockholms universitet, lunds universitet, disputation, malmö museer, stridsyxekultur, båtyxekultur

Smörkullen - allt annat än tandlöst

Om arkeologer har en förmåga ett bli emotionellt bundna till vissa föremål, så har osteologer en om möjligt ännu konstigare förmåga att bli emotionellt bundna till vissa typer av ben - eller t.o.m. vissa typer förändringar på ben. Må vara ledförslitningar i nyckelbenen eller tillplattning av skenbenen. Eller som i Carola Liebe-Harkorts fall: karies och bihåleinflammationer.

Foto från utgrävningen av Smörkullens gravfält 1906-07. En av arbetarna sitter invid en stenpackning till en av gravarna. Fotot är tillgängligt på Riksantikvarieämbetets Flickr-sida, där åtskilliga gamla guldkorn till foton lagts upp. Där kan man få mer faktauppgifter och hitta länkar till Smörkullens fynduppgifter i Historiska museets samlingar dessutom.

Carola höll sitt slutseminarium idag vid arkeologiska institutionen i Stockholm, inför en packad åhörarskara som inkluderade inte bara arkeologer och osteologer utan även odontologer och Ödeshögs Tandläkarmottagning. Anledningen till att de senare var på huvudstadsvisit är att Carolas avhandlingsämne är järnåldersgravfältet Smörkullen vid Ombergets fot vid Vättern - ett stenkast från Ödeshög. Detta gravfält var ovanligt välbevarat när det undersöktes för lite över 100 år nu, av bland annat T J Arne och Bror Schnittger. Dateringen spänner från c 150 f.Kr till 250 e.Kr. - dvs äldre järnålder. Här fanns över 100 brandgravar men också närapå 200 skelettgravar vilket vi inte är bortskämda med från den här tidsperioden. Skelettgravarna hör till perioden 0-250 e.Kr. och är Carolas huvudsakliga forskningsmaterial. Det rör sig om barn, ungdomar, män och kvinnor.

Carola har alltså fokuserat på tandhälsan i första hand, men även andra patologiska förändringar på kraniet som kan ge indikationer om hälsotillstånd, diet, levnadsförhållanden etc. Hon har undersökt tänderna inte bara visuellt utan även med röntgen, histologi och endoskopi och hennes biträdande handledare är Sofia Tranaeus, odontolog vid KI. Även isotop- och strontiumanalyser har utförts på benen med hjälp av arkeologiska forskningslaboratoriet. Valet av karies skedde dels då det är en ganska intressant åkomma orsakad av livsbetingelser, dels då Smörkullens döda uppvisade många och ibland extrema fall av detta. Ganska tidigt ur arkeologisk synvinkel - vi brukar mest förknippa utbredd karies med medeltid, men å andra sidan finns det ju inte så många obrända skelett att studera.

Carola hymlar inte det minsta om sin förtjusning i abcesser och halvruttna tänder och hål som skulle kunna användas i tandläkares skräckpropaganda. Jag förstår henne - lite så känner jag inför mina styckade och skeletterade och kremerade gropkeramiker... Man måste förstå att vi inte är kallsinniga, tvärtom är det passionen och fascinationen inför människornas liv och öden som skapar denna smått fanatiska glöd i vår blick. För Carola, som för de allra flesta osteologer som får chansen att fördjupa sig i ett gravmaterial, så utvecklas en personlig relation till varenda individ. Vartenda ben får en personlighet och dess unika kvaliteter är omedelbart uppenbara för osteologen ifråga. När osteologi är som bäst så är det den vetenskap som kommer närmast människorna, deras liv och livsöden. Det lyckas Carola med i sitt forskningsprojekt helt klart.

Planerad disputation är i mars, då ni bland annat kommer kunna höra mer om "gikt-mannen", "svärds-gubben" och de sex trepanerade skallarna som hittats på gravfältet.

Andra bloggar om: arkeologi, osteologi, järnålder, smörkullen, Östergötland, gravfält, karies, tänder, stockholms universitet

Akademiska koder och digitala vildar

Vissa funderingar ligger liksom och gnager och skaver mellan hjärnhalvorna utan att jag riktigt får chans att klia dom. Om nån förstår hur jag menar... Sedan SULF-mässan för ett par veckor sedan som fokuserade på de utmaningar universitetslärare står inför med den nya teknologin har jag gått och funderat mycket på begreppet "digital natives" som har blivit en poppis benämning på den snara framtidens studenter som kommer ha växt upp med datorer, internet och sociala medier som en självklar del av sin vardag. I kontrast ska lärarna vara "digital immigrants" som mer eller mindre lyckat försöker bemästra det nya språket och den nya kulturen.

Det finns naturligtvis en hel del sanning i detta, men det finns också grava logiska felslut som det är lätt att förtränga när man ställs inför snärtiga uttryck. För det första får man inte glömma bort att det fortfarande finns stora klasskillnader när det gäller närvaro av datorer i hemmen, och vilken typ av teknologiska pryttlar ens föräldrar har råd med eller ser som nödvändiga. För det andra har många ungdomar visserligen levt och andats internet under flera år, men det gör dem inte nödvändigtvis haj på datorer och mjukvara. Grabben som tar sig fram i cyberrymden lätt och ledigt kan samtidigt vara helt hopplös på ordbehandlare och ett totalt frågetecken inför ett enkelt bildprogram. 

Många av oss som varit med sedan allt drog igång på allvar i forntiden (1990-tal) har haft förmånen att se och ta del av hur utvecklandet gått till. Vi har ofta tvingats lära vissa viktiga grunder eftersom det förut var nödvändigt för att ta sig fram på webben. Jag lär bli en tjatig mamma som tvingar mina barn att förstå hur nätet är uppbyggt rent tekniskt och hur man tar sig igenom de vanligaste arbetsprogrammen. Kommer alla andra föräldrar göra det? Kommer universitetslärare i framtiden förvänta sig att alla nya studenter kan powerpoint, photoshop, word, excel utan att ge dom en introduktion? Kommer de verkligen få lära sig allt detta i grundskolan?

Det finns en påtaglig risk att man kommer förutsätta att dessa digitala urinnevånare inte behöver hjälp, stöd eller dialog, liksom en del förutsatt att (analoga) urinnevånare är närmare naturen och klarar sig bäst utan modern sjukvård eller skola... Två av mina förra kollegor som arbetat mycket med nätkurser och teknologi i undervisningen, Mats Cullhed på ULL och Daniel Löwenborg på arkeologen i Uppsala, har vittnat om att det ofta är extremt komplicerat att få studenterna att faktiskt använda de fiffigt uttänkta digitala hjälpmedlen och sociala medier som kurserna erbjuder. Det kräver pedagogisk klurighet minst lika mycket (om inte mer) som fiffig programutveckling.

Hur fel det kan bli när vi glömmer bort att akademin är en främmande kultur och en mystisk samling koder för de flesta männsikor visar Maura Smale på bloggen ACRLog när hon referear forskningsstudier som gjorts på studenters uppfattning om plagiat (tack Rimm för tipset). En ofta förödande avgrund i kommuikation finns mellan studenterna och de lektorer som förmanar dem att inte plagiera. Inte sällan framstår refernsreglerna inom akademiska världen som flummiga, oklara och oförståeliga och lektorer verkar ofta mer fokuserade på att berätta vad man gjort fel än hur man ska göra det rätt. Jag kan delvis förstå dem, om man bortser från ren kopiering av text utan hänvisning, så kan gränsen mellan vad som ska ges referenser och vad som inte kräver referenser påminna lite om det klassiska uttalandet om porr: Jag vet vad det är när jag ser det. 

Sakta men säkert börjar universitetsundervisning ta intryck av den pedagogiska forskning som ironiskt nog bedrivits i samma kvarter. Det sker en professionalisering av lärandet även inom högre utbildning och det är hög tid för det. Så jag hoppas att vi inte glömmer bort vad det är vi behöver lära ut - förutom ämnet i sig. i min mening vore det bäst om alla studenter på högskolor som sin första termin läste en gemensam kurs i vetenskapshistoria och -teori, med undervisning i informationssökande, vetenskapligt skrivande och etik. Tänk vad mycket tid och frustration vi skulle kunna spara in under de kommande åren...

TIPS

Om man vill ta del av något mer intelligent och genomtänkt när det gäller teknologi, undervisning och mänskliga rättigheter så har Mathias Klang lagt ut ett antal underbara pp-presentationer på SlideShare

NU2010: Oktober nästa år kommer en stor konferens om universitetslärande hållas i Stockholm, i samarbete med ett flertal högskolor och universitet, t ex Stockholms universitet, Uppsala universitet, KTH, SLU med flera. Konferensen är öppen för verksamma vid samtliga högskolor/universitet i Sverige. Fram tills den 28:e februari är det möjligt att skicka in abstract och det kommer finnas 8 olika huvudteman på 3-dagars konferensen. Keynote speakers från Norden, Storbritannien och Kanada kommer delta. 

Läs även andra bloggares åsikter om universitet, pedagogik, högskola, student, teknologi, digital native, plagiat, nu2010

Språkråd, livsråd

Jag lever i ett konstant tillstånd av förändring - smått såväl som stort. På studentkåren där jag numera arbetar sliter man hårt med att få upp en ny och förbättrad hemsida i december - ny struktur och delvis ny information. Kan inte låta bli att minnas hur jag under minst 5 år slet med och tjatade på att arkeologiska institutionens hemsida vid Uppsala universitet skulle förbättras så att den åtminstone inte såg ut som en 90-talsprodukt. Den är fortfarande inte fixad. Det går tydligen snabbare att skriva en avhandling än att fräscha upp en hemsida i universitetsvärlden.

Fast det är väl viljan och intresset som saknas, inte förmågan. På kåren saknas varken vilja eller intresse eller förmåga trevligt nog, fast man har varit vettig nog att också ta in professionell hjälp utifrån för själva kodskrivandet. Vi som sitter på arbetsrummen ska under de kommande veckorna försöka kopiera över det som ska bevaras från den gamla hemsidan och skriva till det som behövs. Och särskilt se över informationen på engelska dessutom.

Till vår hjälp har vi bland annat fått ta del av TT:s råd för textskrivande. Ett 85-sidigt dokument som jag finner vara lika fascinerande som en hel roman (är lite knäpp på det viset). Mestadels är det rent konkreta och handfasta råd, men ibland blir det närmast filosofiskt:

Människor avlider eller omkommer. Det gör däremot inte djur, de dör.

Se där en master-uppsats serverad på fat.