Döden, del 1

Semester och död går hand i hand, det är under denna period var och varannan svensk ligger med en deckare på stranden eller i hängmattan. Deckargenrens bestående popularitet tror jag beror till stor del på att det i grunden är moraliska narrativ med en förväntad ark och ett tydligt avslut (som det sedan kan experimenteras med). Död, mord, ställer allt på sin spets. Det är i döden livet återspeglas i bjärt kontrast. Därför blir den sista vilan också en intressant fråga, vad vi gör med våra döda. Det är något som intresserar arkeologer i synnerhet och i förhistorien ser vi en uppsjö olika sätt att hantera de döda - en del som nog verkar extremt märkliga för dagens svenskar.

Häromdagen lyssnade jag på ett inslag i P1 Morgon om de konflikter som uppstår mellan svenska och myndigheter när allt fler vill kunna dela på askan av sina döda och gravsätta dem på olika platser. I svensk lag är detta förbjudet, annat än för buddhister och hinduister (för vilka det är en del av religionen och traditionen sedan gammalt) eller vid synnerliga skäl. Ett sådant synnerligt skäl var nu gravsättningen av askan från en ung kvinna som dött och kremerats i USA, men vars familj också bor här i Sverige. Först hade de fått avslag men nu fick de tillstånd.

Lagen om att hålla askan komplett kommer nog delvis från myndigheters önskan om ordning och reda, dels från våra egna kristna traditioner om kroppens individualitet. Det är införandet av kremering som delvis brutit ned de föreställningarna hos oss (de flesta skulle nog dra sig för att stycka upp kroppen i olika delar och begrava på olika platser). I denna brytning i värderingar hamnar enskilda ofta på kollisionskurs med myndigheter som agerar långsammare och utifrån andra hänsyn än individens – på gott och ont.

Ben från gravfältet i Gamla Uppsala. Så här ser resterna egentligen ut efter en grundlig kremering, aska blir det först efter det att de mals ned. (Foto: Emma Sjöling)

Intressant nog är uppdelning av kremerade rester mycket vanligt under bronsåldern (då likbränning slog igenom på allvar) och även under större delen av järnåldern. Det tog ett tag för arkeologerna att komma underfund med detta, förstå implikationen av att så många bengömmor under stensättningar och högar enbart innehöll ett par få ben, medan andra innehöll långt mer. Det finns andra förklaringar, såsom bevaringsgrad, men numera är vi överens om att det i de allra flesta fall så representerar dessa nedläggningar bara en liten del av resterna från bålet. Huruvida resten är nedlagt under liknande gravöverbyggnader eller om man gjort annat med dom (bakat bröd?) må vara osagt.

Frågan kvarstår: bör vi lätta upp reglerna mer så att folk idag kan dela upp askan på flera platser och vad får det i så fall för konsekvenser i långa loppet? Finns det juridiska problem med att ha flera gravplatser för en död?

Lästips: Tidskriften Urminne har kommit ut med ett nytt nummer, med en artikel av nyligen bortgågne Tore Artelius om gravskick i Småland.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kremering, begravning, aska, sista vilan

Arkeologerna anfaller?

Det upphör aldrig att förvåna mig vilka djupa missförstånd som finns kring vad arkeologer egentligen gör och varför. Och det är bra att bli uppmärksammad på det med jämna mellanrum för det visar att vi faktiskt behöver lägga ned en del tid och energi på att reda ut dessa villfarelser. De påverkar ju faktiskt oss i vår yrkesutövning och de påverkar även resten av samhället inom allt från stadsplanering till kunskap om historien. En sådan påminnelse fick jag i veckan av denna artikel i Bohusläningen. På Orust har det tydligen gjorts magnetometer-undersökningar*. Det ska ha hittats spår av bosättningar från järnåldern, vilket är roligt och intressant. Extra roligt är det att kommunen är inblandad och finansierar delar av det, då det tyvärr ofta brukar vara svårt att få kommunledningar att se förhistoriska lämningar som något av genuint värde.

Men sen blir det fullständigt surrealistiskt. Kommunalrådet uttalar sig följande:

– Vi vill inte berätta för allmänheten var denna plats ligger ännu eftersom vi är rädda att det kommer hit arkeologer eller andra som vill göra egna undersökningar, säger Ingrid Cassel. Vi ska kontakta länsstyrelsen inom kort och påtala hur viktigt det är att skydda platsen. Det vi önskar från kommunens sida är att det inte utfärdas tillstånd för arkeologer som vill göra utgrävningar. 

Nr 1: Föreställningen att arkeologer gräver alla fornlämningar de upptäcker är fullständigt fel och helt på tvärs emot kulturminneslagen som specifikt slår fast att alla fornlämningar är skyddade om inte undantag görs pga samhällsintresse (t ex vägbygge). Arkeologer lägger faktiskt ned mer tid på att utreda hur man ska undvika att gräva (och därmed förstöra) fornlämningar, än på att gräva upp dom. Beslut om att få göra ingrepp i en lämning ligger helt i händerna på länsstyrelsen dessutom - varken arkeologer eller allmänhet för påverka lämning utan tillstånd. Fornlämningsregistret, som är digitalt tillgängligt, innehåller 10.000-tals lämningar av allt från storhögar till tjärgropar och de blir inte attackerade av grävhungriga arkeologer för det.
Så Cassel kan vara helt lugn över att ingen arkeolog kommer hacka sig igenom denna lokal bara för att de får kännedom om den.

Nr 2: Ingen fornlämning får hållas hemlig. Den ska in i ovan nämnda register så att den kan bevakas och skyddas av länsstyrelsen. Det finns redan en mycket stor mängd kända och identifierade järnåldersboplatser som vi inte gräver upp och länsstyrelsen är fullt kapabel att se efter dom. Jag vill inte nedvärdera denna lokal, den är säkert mycket intressant och speciell, men så särdeles unik är den inte ur nationellt perspektiv.

Nr 3. Om den ska undersökas med annat än georadar ligger beslutet som sagt hos länsstyrelsen och inte hos kommunen. Jobbet måste dessutom utföras av kvalificerade arkeologer - precis som ledningsdragning måste ske av kvalificerade elektriker. Sen går det ofta att inkludera medlemmar i hembygdsföreningar o dyl teamet om det rör sig om forskningsgrävningar.

Med andra ord: Arkeologer är inte fiender till era fornlämningar - lika lite som veterinärer är fiender till era husdjur...

* = Läs mer om magnetometer på webbsidan för UV Teknik, men jag tror inte det är de som genomfört undersökningen på Orust.


Övrigt lästips: RAÄ UV Syd har publicerat en fördjupad rapport om kunskapsläget kring Ales stenar på uppdrag av länsstyrelsen.





Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Orust, Bohuslän, järnålder, kulturminnen, fornlämningar, Ales stenar

9 år, 10 år, 1000 år

Det är väl oundvikligt för de flesta att denna dag minnas var man var för 10 år sedan, när man hörde, vad man tänkte. Själv var jag på väg till boden på Lunda utanför Strängnäs där jag grävde, när fick jag ett sms från Fredrik som yrade nåt om flygplan och World Trade Center. Tänkte att det var ett synnerligt svagsint skämt från hans sida. Antingen det eller så hade han råkat titta på nån datoranimering och fått för sig att det var äkta. Efter ett tag stod det klart för samtliga på grävningen att detta var verklighet. Vägen hem i bilen var surrealistisk. Den kvällen satt vi framför TV:n och tittade om och om igen på nyhetssändningarna från BBC.

Nästa dag var nästan ännu mer absurd. Vi satt på det markanta moränimpediment i Lunda och grävde upp spår efter märkliga och mystiska ritualer. Samtidigt brakade pansarfordon och stridsvagnar förbi oss på väg tll det militära övningsfält som låg i närheten. På avstånd hördes skott och knallar. Vet inte om det var en planerad övning, eller om arméledningen fått eld i baken. Skrev något förvirrat i min lilla grävdagbok som vi alla hade för att skriva om anläggningar, fynd och väder. Vår grävledare, Gunnar Andersson, lyfte senare ut det och förde in i en av publikationerna om platsen.

Lunda visade sig vara en ännu häftigare plats än vad vi kunde misstänka när vi började gräva, med lämningar främst från yngre järnåldern och vikingatid. Gravfältet som vi trodde oss ha hittat var inte alls ett gravfält utan någon sorts helig plats med spår av olika sorters ritualer. Kul i efterhand men inte helt upphetsande för oss som krälade runt bland stenarna och plockade små hartsklumpar i novemberkylan...

Nästa år skulle arkeologerna komma att hitta tre fantastiska små gudastatyetter i guld och metall. Då var tyvärr inte jag med, jag hade fått anställning som doktorand och var dessutom höggravid.
Min dotter föddes den 11:e september för nio år sedan.
Livet går vidare.


Här berättar Gunnar Andersson om utgrävningarna vid Lunda och "Lundagubbarna".



Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Lunda, vikingatid, järnålder, 11 september

Den bra sortens granater...

Ord med dubbla betydelser kan ge upphov till ganska roliga missförstånd, så när arkeologerna på forskningsgrävningen i Gamla Uppsala berättade att de hittat granater för ett par veckor sedan mottog vissa nyheten med förskräckelse. För lite mer insnöade arkeologer var det dock självklart att det inte rörde sig om den exploderande versionen, utan den mörkröda mineral som ofta användes för att piffa upp både vapen och smycken under yngre järnåldern.



Igår intervjuade ABC Nytt forskaren John Ljungkvist som leder undersökningarna av järnålderslämningarna på kungsgårdsplatån vid Gamla Uppsala. Årets undersökning har precis avslutats och nu börjar det riktigt roliga arbetet med att analysera allt som har kommit fram och skriva rapporter och artiklar. Det är inte bara järnåldern som är fokus, utan även de medeltida lämningar som finns på platsen. För att kunna förstå Gamla Uppsalas roll i framväxten av en centralmakt måste arkeologerna reda ut både vad som ledde fram till detta och vad som skedde efter det att kristendomen etablerades.

Projektet är ett samarbete mellan institutionen för arkeologi via John Ljungkvist och Upplandsmuseet med Per Frölund och Hans Göthberg. De har dessutom en egen blogg. Från SAU, där jag själv arbetar, deltog osteologen Emma Sjölund som kommer att tillbringa vintern med att analysera de ben hon hjälpte till att gräva fram i somras.

Ulf Bruxe SHM

Bilden ovan är på en granatdekorerad svärdsknapp. Just denna, som hittades i Väsby i Uppland är av en speciell typ från folkvandrings- och vendeltid (dvs 400-750 e Kr). De kallas ringsvärd efter de maffiga dubbelringar som griper tag i varandra. De hade inget praktiskt syfte och arkeologerna tror att det kan ha varit en symbol för trohet och lojalitet. Själva utförandet och granatdekoren är starkt påverkad av det rådande modet i Frankerriket under denna tid.

Läs även andra bloggares åsikter om Gamla Uppsala, John Ljungkvist, järnålder, granater

Tre sätt att undersöka Gamla Uppsala

Det är sommar, sol och grävsäsong för arkeologerna. De senaste åren har jag suttit inomhus, bunden till ett skrivbord, och levt ut min abstinens genom att surfa runt på nätet och kolla in statusuppdateringar på Facebook. Detta år har inte varit så annorlunda, men då jag själv numera sitter mitt uppe i organiserandet av sagda grävningar har min surf- och bloggtid varit rejält begränsad. Så nu drabbas jag av en annan sorts abstinens...

Det roliga är att grävsäsongen ofta leder till ett rejält uppsving av arkeologiska ämnen i media. Veckan som gick var inget undantag. Vetenskapsradion Historia ägnade hela sitt program i torsdags åt arkeologi. Med avstamp i de nya undersökningarna i Gamla Uppsala gör Tobias Svanelid ett grundligt arbete i att visa hur olika typer av arkeologiska projekt belyser yngre järnåldern i Mälardalen. Det börjar med att Jonas Wikborg berättar om de imponerande stenstodsfundament på rad som hittades i södra delen av Gamla Uppsala. Detta skedde på en typisk exploateringsarkeologisk undersökning som sker eftersom utbyggnaden av järnvägen kommer att förstöra en del fornlämningar. I år var det bara ett "genrep", förundersökningar som genomfördes gemensamt av SAU, UV Mitt och Upplandsmuseet och vi har bloggat en del om det som kom fram. Nästa år drar det igång på riktigt.

Undersökningarna som kommer att ske i samband med detta kommer att bli de största moderna utgrävningarna i Gamla Uppsala. Det finns en hel del kvar att lära (uppenbarligen) och anledningen till att mer inte är undersökt är att vi förstör det vi undersöker. Metodiken går framåt, och om vi hade grävt upp allt för 50 år sen skulle vi inte veta hälften av vad vi kan lära oss nu. En av de nya framstegen är utvecklandet av metoder att undersöka utan att förstöra, där markradar är en av de intressantaste satsningarna. Svanelid intervjuar t ex Anders Biwall och Immo Trinks som arbetar med detta och som har fått intressanta och givande resultat i Gamla Uppsala och Birka.

Men man får inte glömma forskningsgrävningarnas bidrag till kunskapsuppbyggnaden. Genom att gräva långsamt, noggrant och fokuserat utifrån specifika frågeställningar (inte bara utifrån var vägar byggs), kan vi få absolut nödvändiga resultat för att komma vidare. I Gamla Uppsala vid Kungsgårdsplatån bakom kyrkan pågår som av en lyckosam slump ett forskningsprojekt som drivs av John Ljungkvist, Hans Göthberg och Per Frölund. Även de får ett besök av Vetenskapsradion. Kolla även in deras fina projektblogg. Järnspiraldekoren som tydligen prytt väggarna är ett underbart fynd!

Det finns massor av fler roliga undersökningar, får se om jag hinner blogga mer i veckan - annars kan ni väl kasta in tips i kommentarerna.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, järnålder, Gamla Uppsala, Birka, vetenskap, utgrävning, forskning, SAU, RAÄ, Upplandsmuseet, Uppsala

Underbara ting, i vatten och jord

Arkeologer hittar spår och rester efter allehanda vardagligt och konstigt beteende. Förutom de avtryck vi gör på vår omgivning genom att bara helt enkelt leva våra liv så har människor i alla tider även tagit beslut att medvetet proppa ner saker i jord och vatten lite extra. Varför man gjort detta kan variera. Det kan vara individuellt eller kollektivt, öppet eller undangömt, menat att vara för evigt eller tänkt att återhämtas inom en nära framtid. Krukor, mat, vapen, smycken, djur och människor har utsatts för denna sorts behandling under olika tidevarv. En del har förstörts annat har lagts ned precis efter tillverkning, aldrig menat för mänskligt bruk - enbart gudomligt. Ibland har man bara tappat nåt. Deponeringar föredrar arkeologer att kalla dessa medvetna nedläggelser, och de kan sätta griller i huvudet på oss - ordentligt. Varför gör di på detta viset?

Åsa Berggren som är arkeolog i Skåne sedan många år, med några avstickare till Catal Höyuk när andan föll på, har arbetat med offerkärret Hindbygården som ligger alldeles invid Hindby Mosse. I denna våtmark har människor deponerat föremål i årtusenden, ända från äldsta stenåldern till bronsålderns början. För några år sedan kom hon ut med en rejäl materialpublikation av fynden som gjorts i kärret - Till och från ett kärr. Den arkeologiska undersökningen av Hindbygården.

Nu har avhandlingen dimpt ned: Med kärret som källa. Om begreppen offer och ritual inom arkeologin. Till skillnad från den stora och omfångsrika materialpublikationen är den en liten och nätt bok, med inbjudande layout och ser nästan populärvetenskaplig ut (dvs inte avskräckande för icke-arkeologer). Avhandlingen handlar inte så mycket om Hindby och fynden som om offerbegreppet och andra snarlika kategorier och begrepp inom arkeologin, hur det har använts, förändrats och komplicerats under åren. Det är en bok som försöker gå till botten med människors rituella handlingar och vad vi som saknar alla former av skriftliga källor möjligen kan utläsa ur en sådan plats som Hindbygården.
Åsa disputerar den 1:a oktober kl 10 vid Lunds universitet.

Fyra av de sex folkvandringstida praktspännen som hittats vid Sandby borg, Öland. Att hitta en enda sådan skulle en arkeolog räkna som en unik ynnest, de är extremt ovanliga. (Foto: Max Jahrehorn, Kalmar läns museum)

En del saker stoppas i vatten - annat i jord. Länsstyrelsen i Kalmar har nu offentliggjort de verkligt otroliga fynd som gjorts på östra Öland under sensommaren. Det började med att man upptäckte plundringsförsök i Sandby borg och beslutade sig att göra en förebyggande insats. Ingen hade kunnat ana vad utfallet blev: sex stycken folkvandringstida praktspännen (ca 500 e.Kr) och en hel del andra smycken och guldföremål som hade grävts ned på flera olika platser. Det har varit locket på i arkeologkretsar i flera veckor för att låta undersökarna beta av hela ytan innan något blev offentligt, av förklarliga skäl. Kolla in på Kalmars arkeologiska blogg för att läsa hela pressmeddelandet av Helena Victor.


Läs även andra bloggares åsikter om Öland, arkeologi. järnålder, Lunds universitet, stenålder, våtmarksoffer, Åsa Berggren

Vägar till järnåldern

Den här veckan passade jag på att ta mig ut till ett par av SAU:s grävningar för att få lite koll på platserna. Jag började med att åka 288:an norrut mot Östhammar där det denna sommar går att se varselväst-klädda arkeologer klättra runt på impediment lite varstans. Arbetet med att bredda vägen innebär att ett mycket intressant brons- och järnålderslandskap kommer i dagen, i områden som under denna tid hade en ännu närmare anknytning till kusten. UV har hand om flertalet av de undersökningarna som man kan följa på deras projektblogg: hus, gravar och arabiska silvermynt.

Båtformad stensättning på Rasbo-gravfältet, sedd från aktern...eller fören. (Foto: Åsa M Larsson)

Men jag begav mig till Rasbo Raä 659 där SAU gräver ut ett litet gravfält med stensättningar från järnåldern. Framförallt finns där en rejält snygg båtformad stensättning. Båtar och gravar har ett långt och komplicerat förhållande i Skandinavien. Om enbart konturerna till båten är markerad med stora stenar kan den tillhöra antingen bronsålder eller yngre järnålder, men kompakta stensättningar som denna tillhör den senare perioden. Dessutom förekommer "riktiga" båtgravar där de döda lagts ned i riktiga träskepp och begravts under en liten jordhög. De tillhör genomgående Vendeltid, så benämnt efter den kanske bästa kända fyndplatsen som ligger här i Uppland.

Framrensning av gravarna. Elisabet Pettersson, Sanna Eklund (grävledare) och Malin Lucas som är inlånad från Upplandsmuseet. Skeppssättningen syns i bakgrunden bakom grävskopan. (Foto: Åsa M Larsson)

Stensättningar från yngre järnåldern kan ha en hel del olika former: runda, kvadratiska, rektangulära, treuddar, skepp. Det vanligaste var att de döda begravdes kremerade, men en del skelettgravar finns också. Inte sällan visar det sig när man börjar rensa av ett gravfält att det dyker upp små tillskott, sekundärgravar och delvis utbyggda gravar vilket gör det svårt att bedöma i förväg hur pass stora insatser som behövs.

Delvis framrensad stensättning, troligen kvadratisk. Förutom den primärt gravlagda måste man vara beredd på att det kan finnas sekundära gravar i eller intill packningen. Formen på gravarna hade troligen någon sorts betydelse, men det är inte lätt att avgöra i vilken mån det beror på kön, ålder, social ställning eller alla tre eftersom benen är brända och fragmenterade och gravgåvorna ofta ganska få - de som bevaras i alla fall. (Foto: Åsa M Larsson)

På torsdagen tog jag istället mig västerut till Gilltuna vid Västra Aros, eller Västerås som staden numera kallas. Här är det istället en enormt stor boplatsyta som ska undersökas, med lämningar som möjligen kan spänna från förromersk tid till folkvandingstid, dvs århundradena före och efter Kristi födelse. Platsen ligger inte långt från Skälby som SAU undersökt tidigare. Hela landskapet runtom Västerås är fullkomligt pepprat med järnålder. Kombinationen av Mälaranknytning, Svartån som leder upp i Bergslagen och den stora rullstensåsen gjorde platsen till en knutpunkt för många under förhistorien - ända bak i stenåldern.

Gilltuna, Västerås. Tuna-namnen brukar i sig vara en tydlig vink om att det finns järnåldersbosättningar. Det är ett gammalt germanskt begrepp som betyder gård men som levt kvar i olika betydelser därefter. Som tun i svenskan och town i engelskan. Tuna-namnen verkar ha etablerats främst under äldre järnåldern då de ofta förekommer med de äldre gudanamnen Frö (Frej), Ull och När - även om finns några Tortuna också. (Foto: Åsa M Larsson)

Gilltuna-undersökningen har bara hunnit inledas, men det finns tydliga platåer i den gamla åkermarken som borde komma från huskonstruktioner, en hel del härdar och malstenar har grävts upp och när jag var ute höll de precis på att rensa fram en välbevarad stensträng.

Frands Herschend, professor i arkeologi och styrelseordförande i SAU rensar fram en stensträng i leran. Tony Engström (grävledare) och Fredrik Andersson håller ett öga på honom. Stensträngar förekommer i de gamla jordbrukslandskapen och utgjorde troligen del av större ägosystem. En till stensträng kan anas bortanför Tony. (Foto: Åsa M Larsson)

Apropå Tuna ska jag nu ta en sväng förbi Helena Hulth som håller koll på schaktgrävningar ute i Ultuna alldeles intill där jag bor i Ulleråker. Järnåldern är inget som man lätt undkommer när man bor i Uppland...

Uppdatering: tryckfels-Martin har vart framme igen och påpekade att jag råkade skriva båtformad skeppssättning - vilket är lite överdrivet. Stensättning ska det va' så klart, har ändrat.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, järnålder, utgrävning, Gilltuna, Västerås, Rasbo, gravfält

Tidsresor i rum och tanke

Inställd på det värsta som jag brukar vara har sina fördelar: midsommaraftonens väder blev en positiv upplevelse. En hel del moln, men ganska mycket sol också, varmt och behagligt och t.o.m. ett dopp i Ekoln vilket för en badkruka av mina mått är ett säkert tecken på att sommaren är här. Vi håller på att köra in vår nya utombordare till segelbåten, så efter badandet gjorde vi en resa uppför Fyrisån. Det är mycket annorlunda att se land från en vattenväg, det känns som ett helt annat landskap. Till vänster Uppsalaåsen och täta lövverk som bildade en grön mur, till höger de sumpiga åkrarna och våtmarkerna med hägrar och betande nötkreatur. Nästan som att resa tillbaka i tiden en stund.

Från Danmark kommer nyheten att arkeologerna där tror sig ha hittat Harald Blåtands hall - eller "palats" som Copenhagen Post vill kalla det (vilket kanske är att ta i lite). Alldeles i närheten Jellinge med de kända Jellingestenarna som rests av Harald och hans far Gorm den gamle. Vid utgrävningarna i närheten av gravhögarna har arkeologerna alltså hittat stora trästrukturer, men själva huvudhallen tror man fortfarande är gömd under kyrkan. En intressant parallell till komplexet i Gamla Uppsala där John Ljungkvist kommer undersöka en av kungsgårdsplatåerna i sommar. Georadarundersökningar av kyrkan har visat att den troligen är uppförd på en äldre konstruktion. Hallarna som identifierats och delvis undersökts tidigare hör till vikingatid, medan själva kungahögarna är daterade till tidig vendeltid, runt 600 e.Kr.

Om ni vill ha något trevligt att lyssna på i sommar i hängmattan, eller medan ni tvättar ungarnas högar av smutsiga kläder, så rekommenderar jag att ni laddar ned lite pod-radio i spelaren. Guardian Science har Science Weekly podcasts med Alok Jha som brukar ha allehanda intressanta gäster, teman och vetenskapsnyheter. Nu senast intervjuade han Rebecca Skloot om hennes fenomenalt uppskattade bok om den odödliga Henrietta Lacks. Ett enormt fascinerande program om mötet mellan människor, vetenskap, etik och forskningens villkor. Rekommenderas starkt!

Ett annat tips är Sveriges Radios dignande radioarkiv som man kan lyssna på när andan faller på. Här vill jag speciellt rikta strålkastarljuset på P3 Dokumentär, en helt otroligt bra radioserie om samtidshistoriska händelser i Sverige, stora som små. Från avvisningen av egyptierna till Båstadskravallerna 1968. Intervjuer med de inblandade, från offer till förövare, auktoriteter till snabbköpskassörer, blandas med genuina nyhetsklipp och ett flödigt berättande. I dag lyssnade jag på Örnligan och värdetransportrånen på 90-talet, och fick en kontext att sätta in allt det som jag upplevde i total förvirring i mina ungdomsår. En märklig känsla av att helt plötsligt vara tillbaka i sent 80-tal och bråken i Kungsträdgården, Stockholmsnatt, och väpnade storrån varannan vecka som kändes. Tidsresor är inte alltid trevliga, men de är fascinerande och förhoppningsvis lärorika.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, järnålder, vikingatid, Harald Blåtand, vetenskap, podradio, P3 Dokumentär, historia, samtidshistoria

Vrak, tandhälsa och vardagsliv

Idag kl 13 disputerar Marcus Hjulhammar på sin avhandling Stockholm från sjösidan. Marinarkeologiska fynd och miljöer. Marcus har egentligen doktorerat vid Södertörns högskola som har Sveriges enda marinarkeologiska inriktning. Eftersom högskolor har rätt att anta doktorander men inte exmainera dem så har Marcus även varit knuten till Stockholms universitet. Det här är något som kommer ändras i och med att den nya autonomipropositionen röstas igenom i vår. I framtiden kan högskolor ansöka om exmineringsrätt inom vissa utvalda forskarämnen och måste inte som tidigare bevis att de har kompetens inom en hel fakultet (humaniora, samhällsvetenskap, medicin etc). Marcus har i avhandlingen gjort en sammanställning av de båtvrak som hittats i Stockholmstrakten - det stora flertalet har faktiskt hittats på land.

Avhandlingsarbetet är också ett försök att knyta samman lämningar i form av
skeppsvrak med historiska beskrivningar av båtlivet i Stockholm, till exempel de
många målningar som beskriver staden från sjösidan. Här har han funnit en
skillnad mellan hur stadens båtliv skildras i det konsthistoriska materialet,
jämfört med vad de arkeologiska lämningarna berättar. En stor del av de vrak som
finns bevarade är småbåtar som användes till transport av avfall och till att
frakta mat och bränsle. Dessa småbåtar hade en central plats i Stockholms båtliv
och stadens utveckling, men de är relativt osynliga i konsten - på målningarna
från 1600-talet ser man i stället mycket handelsskepp och krigsskepp.

Efter disputationen kan man trilla in på ett seminarium med professor Simon Hillson, kl 15 på instituionen för arkeologi, som anordnas av Osteologiska föreningen. Hillson är en av världens ledande experter på tänder ur ett osteologiskt/arkeologiskt perspektiv och han ska prata om Reading life histories from ancient teeth.

Anledningen till att Hillson är i trakten är att han imorgon opponerar på Carola Liebe-Harkorts osteoarkeologiska avhandling:
Oral Disease and Health Patterns. Dental and Cranial Paleopathology of the Early Iron Age Population at Smörkullen in Alvastra, Sweden.
Carola har studerat en stor grupp förhållandevis välbevarade järnåldersgravar från Smörkullen intill Alvastra i Östergötland, och specifikt koncentrerat sig på tänderna och tandhälsan. Hon har jobbat tillsammans med tandläkare vid Tandläkarhögskolan också och gjort åtskilliga analyser.

osteological analyses showed that the material comprised the remains of 65
subadult individuals and 104 adult individuals of both sexes. The dental status
of most of the adult individuals was poor. Calculus, periodontitis, moderate and
severe carious lesions and periapical infections were recorded. (...)

The recording of cranial pathologies disclosed malnutrition and upper
respiratory problems in all age groups in the Smörkullen material. This most
certainly affected their well-being. In some cases the pathology observed was
directly associated with life-threatening conditions. Analyses of combinations
of pathologies suggest that a combination of linear enamel hypoplasias and
cribra orbitalia, mainly observed in those who died before the age of fifteen,
may have been related to a lower probability of survival.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, osteologi, osteoarkeologi, avhandling, disputation, stockholms universitet, tänder, marinarkeologi, järnålder, hälsa, södertörns högskola

Järnåldersgravar i Ultuna

Det är inte många kvällar jag lyckas med konststycket att kolla in lokala nyheterna på TV, så det måste varit ett ingripande av arkeologernas heliga förfäder (Thomsen, Montelius, Jones) som gjorde att jag lyckades slå över till SVT 1 precis när de började sända ett inslag om arkeologi. Där var Markus Säll som med ett brett leende skrapade fram en urngrav från järnåldern - vilket förklarar varför de vilda ryktena på Facebook att han övergivit sin vackra, ljuva stenålder för den silverutsmyckade skökan järnålder. En efter en faller de... (fast jag tror Markus sinnesförvirring är temporär - han är den trogna typen).

Fast om man nu ska svika sina ideal så ska man göra det med fornlämningar som den i Ultuna, som faktiskt råkar ligga alldeles i närheten av mitt hem Ulleråker söder om Uppsala. Idag är Ultuna känt mest genom att Veterinärhögskolan och Sveriges Lantbruksuniversitet ligger här, men namnet visar att detta har varit en viktig plats långt bak i järnåldern. Ull är en gud av vanernas släkt och även om han fallit i popularitet under vikingatid så vittnar de många svenska platser helgade åt honom om att han en gång var mycket viktig. Tuna är också ett mycket viktigt platsnamn som ofta visar sig ha viktiga lämningar från äldre järnålder och namnet förbinds mer ofta med vanagudar som Frej (Frö), Njord (När) och Ull än med Tor och Oden.

SAU har hand om utgrävningarna i Ultuna som sker i samband med att universitetet där expanderar. Ganska passande att ha lantbruksunviersitet på denna mark där storgårdar en gång stod. Förra året hittades fler järnåldersgravar och dessutom ett 25 m långt välbevarat järnåldershus. Helena Hulth är grävledare och berättar mer om undersökningarna i inslaget. Nästan så man inte tycker synd om dem som behöver vara ute och gräva i denna Fimbulvinter...




Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, järnålder, gravar, ultuna, SAU, utgrävning, Uppsala, SVT Uppland

Eldsjälar och Ölands järnålder

Nättidningen Svensk Historia tipsade i veckan om en pågående inspelning av en film om Ölands järnålder och en artikel om detta i Ölandsbladet. Det handlar om att levandegöra denna tidsperiod genom att utgå från de unikt välbevarade lämningarna i Skäftekärr. Projektet har en blygsam budget och har främst fått pengar från stiftelser, men klarar sig genom att samarbeta med Fornverkstan som ställer upp med gratis aktörer och inte minst med sin oersättliga hantverksexpertis. Det har slitit hårt med att tillverka kläder och redskap som används vid inspelningen. Projektledare är Daniel af Wåhlberg som själv har växt upp vid Skedemosse. Det är ett platsnamn som får alla arkeologer att le igenkännande, för här finns en fantastisk våtmark i vilken rika offernedläggelser från järnåldern grävts upp: guld, vapen, djur.

Skäftekärr på norra Öland undersöktes av Jan-Henrik Fallgren som en del av hans avhandlingsarbete. Det innebar att flera årskullar arkeologistudenter vid Uppsala universitet fick det stora privilegiet och nöjet att gräva i denna fantastiska omgivning. Järnåldern är mycket väl representerad på Öland, och det är också på gång nya doktorandprojekt. Artikeln nämner Anne Monicander som forskar vidare på Skedemosse och jag kan tipsa om osteologen Ylva Telldahl som studerar förändringar i tamdjurshållning och tamdjurens hälsa under järnåldern, med utgångspunkt i Eketorp och Skedemosse på Öland, samt Fröjel på Gotland. 

Lokala entusiaster på Öland har fortsatt intressera sig för att levandegöra järnålder och fördjupa kunskaperna om forntida teknik. Det som är väldigt slående är att när tunga officiella instanser med mer eller mindre kommersiellt intresse drar igång projekt så ligger fokus ofta på eliter, guld, konflikter, maktförhållandenn. Men när det är mer gräsrotsförankrade projekt intresserar man sig för dagligt liv, vardagen, livsförhållanden och inte minst konkreta frågor: hur gjorde man sina redskap, hur klarade man vintern, hur hade barnen det? 

Faktum är att det är denna inställning som egentligen har mest gemensamt med arkeologins grundforskning. Båda utgångspunkterna är viktiga så klart, men det är lite ironiskt att detta med vardag, hantverk, ekonomi, familjeförhållanden och livsvillkor så ofta glöms bort eller nedprioriteras på museer och i vetenskapsprogram/medier. Inte sällan med argumentet att det inte är lika intresant som guldet och vapnen. Jag ifrågasätter starkt den tesen. Det är tvärtom detta som levandegör den mystiska forntiden, som ger skuggorna form och detaljer, som ger oss möjlighet att relatera till människorna som levde då. Det är inte annorlunda än vad som gäller i nutid. Det är när vi delar någons vardag som vi både kan finna de gemensamma nämnarna och samtidigt belysa alternativa och annorlunda sätt att vara och leva.

Sportlovstips

Historiska museet inviger ett rum med myter och sagor för barn (och hugade vuxna): "Sagoträdet Yggdrasil". Under invigningshelgen 27-28/2 bjuds det dessutom på dramatiseringar av en del av sagorna. Det pågår en hel del på Historiska under de närmsta veckorna, kolla in hemsidan.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, järnålder, Öland, Skäftekärr, historiska museet, sportlov, Fornverkstan, vetenskap, populärvetenskap

Digital utgrävning av landskapet

Att vänta på en leverans av sin nytryckta avhandling är lite som att invänta födseln av ett barn. Innan man håller den i sin hand och ser att allt sitter där det ska göra så är det en mindre plåga. När det gäller avhandlingar brukar det nästan alltid bli något strul: under hösten har vi upplevt uppskjutna leveranser, försvunna lådor, spegelvända kapitel och sista-minuten-språkrätting medan tryckpressen värmer upp, osv. Så jag led lite med Daniel Löwenborg när han satt här igår och inväntade lådorna med hans bok. Vid 16-tiden dök de äntligen upp, fast de saknade etiketter utanpå, så med viss nervositet och ett snett leende öppnade Daniel en av dem och uttryckte viss oro att det var fel bok. Och det var det. Istället låg där en mycket trevlig avhandling om retorik i senantikens Palestina av David Westberg. Fin, men inte riktigt vad vi ville ha. Daniel lyckades iallafall få tag på David som lycklig kunde hämta upp sitt verk.

Fel bok. Bättre lycka nästa gång.

Oroa er inte, historien har fått ett gott slut för alla. Idag kom Daniels avhandling och han har varit och spikat den dessutom.
Excavating the Digital Landscape. GIS analyses of social relations in central Sweden in the 1st millennium AD. AUN 42
Disputation sker den 29:e januari, kl 13 i Geijersalen, Engelska Parken Humansitiskt Centrum. Opponent är professor Julian D Richards vid York University

Som titeln avslöjar har Daniel arbetat med att utveckla metoder för att kombinera GIS och arkeologisk analys av landskapsanvändande och samhällsorganisation under järnåldern. Tyngdvikten ligger främst just på metodutveckling och det har därför blivit en sammanläggningsavhandling med fem artiklar och en sammanfattande text. Publikationen är förrädiskt tunn (fast i A4-format), men det beror på att det mesta av kartmaterialet finns som digitala appendix. Fast boken innehåller också en hel del snygga bilder.

Måste i rättvisans namn även tipsa om David Westbergs avhandling Celebrating with Words: Studies in the Rethorical Works of the Gaza School. Disputation sker den 30/1 kl 10 i Geijersalen. opponent är Ruth Webb från University of London.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, järnålder, GIS, vetenskap, Daniel Löwenborg, retorik, avhandling, disputation, Uppsala universitet, landskap

Kapad navelsträng och ny bok om järnåldern

Har några snabbt fösvinnande semesterdagar som jag använder till att städa ut mitt gamla arbetsrum på arkeologen i Uppsala. En hujedane massa böcker och pärmar med kopierade artiklar ska packas ned i lådor och flyttas hem - vad jag ska göra med dom där är lite av en utmaning, som när Herkules skulle städa ut Augeas stall... Det känns lite overkligt att kapa de sista banden till den institution som var den allra första jag läste vid när jag började universitetet.

Visserligen sitter vi inte längre i ärevördiga Gustavianum, inte ens i det vackra Konsistoriehuset vid Domkyrkan som vi bebodde några år på 90-talet, men personerna omkring mig är i mångt och mycket exakt desamma som när jag satte igång. Under några år mellan fil.kand och forskarutbildning läste jag andra kurser vid Stockholms universitet och arbetade på utgrävningar här och var i Sverige, men fortsatte att bo i Uppsala och hänga på institutionen i tid och otid. Nu har nästan alla mina vänner disputerat och varken jag eller min sambo har någon formell anknytning hit längre.

Det är en bitterljuv känsla att flytta ut och kapa navelsträngen. På plussidan känns det som att det är dags att fly boet, hävda lite självständighet, göra något annat. På minussidan... Tja. Jag kommer sakna att ha den som ett ankare i tillvaron, jag kommer sakna en del personer och jag kommer sakna att ha ett ordentligt arbetsrum med plats för alla mina böcker!!!

Fast en sak som jag definitivt kommer sakna är att se lådor med nytryckta arkeologböcker dimpa ned med ojämna mellanrum och sno åt mig ett alster (därav problemet med bokhyllan...). Som jag t ex gjorde igår, när jag hittade en ny bok av Frands Herschend, färsk från tryckeriet:
The Early Iron Age in South Scandinavia: Social Order in Settlement and Landscape. OPIA 46

Stilistiskt minimalistisk på utsidan, men med hårda pärmar och en del färgbilder på kartor och huslämningar. Boken är inte populärvetenskap, den riktar sig till arkeologer, historiker och kulturgeografer med intresse för landskapsutnyttjande, historiska processer och samhällsorganisation. Det är den första av två publikationer inom ett projekt kring yngre järnåldern (ja, yngre) finansierat av Vetenskapsrådet. Innan han kunde skriva vettigt om yngre järnåldern upplevde Frands att det fanns ett stort behov av en syntes och analys av perioden som ledde upp till denna tid. Jag vet precis hur han känner det, för det är ofta oerhört svårt att analysera något utan att förstå vad som lett fram till det (därav vissa omprioriteringar i min egen avhandling).

Boken har sex kapitel och en syntes. 1: The Human Landscape, 2: The Use of Graves, 3: Ordering House and Settlement, 4: Building Permanent Villages and Farms, 5: Ordinary Communities, 6: The Lanscape of Warfare. Kapitel 5 som tar upp gårdslämningar på Öland innehåller även en jämförelse med, och diskussion kring, romartida lämningar i Siwa i Egypten som har vissa gemensamma nämnare då båda förhåller sig som periferi till det dåtida Romarriket.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, järnålder, historia, uppsala universitet, Frands Herschend, landskap, vetenskap

Smörkullen - allt annat än tandlöst

Om arkeologer har en förmåga ett bli emotionellt bundna till vissa föremål, så har osteologer en om möjligt ännu konstigare förmåga att bli emotionellt bundna till vissa typer av ben - eller t.o.m. vissa typer förändringar på ben. Må vara ledförslitningar i nyckelbenen eller tillplattning av skenbenen. Eller som i Carola Liebe-Harkorts fall: karies och bihåleinflammationer.

Foto från utgrävningen av Smörkullens gravfält 1906-07. En av arbetarna sitter invid en stenpackning till en av gravarna. Fotot är tillgängligt på Riksantikvarieämbetets Flickr-sida, där åtskilliga gamla guldkorn till foton lagts upp. Där kan man få mer faktauppgifter och hitta länkar till Smörkullens fynduppgifter i Historiska museets samlingar dessutom.

Carola höll sitt slutseminarium idag vid arkeologiska institutionen i Stockholm, inför en packad åhörarskara som inkluderade inte bara arkeologer och osteologer utan även odontologer och Ödeshögs Tandläkarmottagning. Anledningen till att de senare var på huvudstadsvisit är att Carolas avhandlingsämne är järnåldersgravfältet Smörkullen vid Ombergets fot vid Vättern - ett stenkast från Ödeshög. Detta gravfält var ovanligt välbevarat när det undersöktes för lite över 100 år nu, av bland annat T J Arne och Bror Schnittger. Dateringen spänner från c 150 f.Kr till 250 e.Kr. - dvs äldre järnålder. Här fanns över 100 brandgravar men också närapå 200 skelettgravar vilket vi inte är bortskämda med från den här tidsperioden. Skelettgravarna hör till perioden 0-250 e.Kr. och är Carolas huvudsakliga forskningsmaterial. Det rör sig om barn, ungdomar, män och kvinnor.

Carola har alltså fokuserat på tandhälsan i första hand, men även andra patologiska förändringar på kraniet som kan ge indikationer om hälsotillstånd, diet, levnadsförhållanden etc. Hon har undersökt tänderna inte bara visuellt utan även med röntgen, histologi och endoskopi och hennes biträdande handledare är Sofia Tranaeus, odontolog vid KI. Även isotop- och strontiumanalyser har utförts på benen med hjälp av arkeologiska forskningslaboratoriet. Valet av karies skedde dels då det är en ganska intressant åkomma orsakad av livsbetingelser, dels då Smörkullens döda uppvisade många och ibland extrema fall av detta. Ganska tidigt ur arkeologisk synvinkel - vi brukar mest förknippa utbredd karies med medeltid, men å andra sidan finns det ju inte så många obrända skelett att studera.

Carola hymlar inte det minsta om sin förtjusning i abcesser och halvruttna tänder och hål som skulle kunna användas i tandläkares skräckpropaganda. Jag förstår henne - lite så känner jag inför mina styckade och skeletterade och kremerade gropkeramiker... Man måste förstå att vi inte är kallsinniga, tvärtom är det passionen och fascinationen inför människornas liv och öden som skapar denna smått fanatiska glöd i vår blick. För Carola, som för de allra flesta osteologer som får chansen att fördjupa sig i ett gravmaterial, så utvecklas en personlig relation till varenda individ. Vartenda ben får en personlighet och dess unika kvaliteter är omedelbart uppenbara för osteologen ifråga. När osteologi är som bäst så är det den vetenskap som kommer närmast människorna, deras liv och livsöden. Det lyckas Carola med i sitt forskningsprojekt helt klart.

Planerad disputation är i mars, då ni bland annat kommer kunna höra mer om "gikt-mannen", "svärds-gubben" och de sex trepanerade skallarna som hittats på gravfältet.

Andra bloggar om: arkeologi, osteologi, järnålder, smörkullen, Östergötland, gravfält, karies, tänder, stockholms universitet

Vad dukade man med på bronsåldern?

I helgen bevittnade jag hur en kollega blev filosofie doktor och passade då på att plocka upp ett exemplar av nästa avhandling som är på gång:

Thomas Eriksson: Kärl och social gestik - Keramik i Mälardalen 1500 BC - 400 AD

Thomas avhandling kommer utan tvekan bli ett standardverk för alla som intresserar sig för Sydskandinavisk bronsålders- och järnålderskeramik framöver. Det är ett imponerande storverk med grundlig genomgång av allt från stora grova förrådskärl till små tunnväggiga polerade dryckesbägare. Poängen med avhandlingen är inte bara att gå igenom de olika typer och uppsättningar som finns och hur dessa förändras över tid, utan i än större utsträckning diskutera vad detta kan säga oss om de dåtida samhällena och deras interna förändringar och externa kontakter runtom Österjön.

Försök inte tigga exemplar av mig! - jag är inte solvent nog att skicka tegelstenen med posten och jag tror dessutom det är bäst att Thomas själv får ha lite kontroll över distributionen. Kontakta honom direkt, eller institutionen som har en del till försäljning eller dyk upp på disputationen där man ofta kan knipa åt sig ett eget ex alldeles gratis.

Den går av stapeln lördagen den 5:e december kl 13.00 i Universitetshuset i Uppsala, sal X. Opponent är Lotta Fernstål från Historiska museet.

Abstract:

The thesis aims to study the pottery of the Bronze Age and Early Iron Age societies in Eastern Central Sweden (Uppsala and Västmanlands counties). The basis of the thesis is the material from c. 70 sites in the region. The majority are rescue excavations. The focus is on the function of the pottery, both technically and socially. It is a long-term study where changes in the traditions of handicraft are important. The handicraft is studied by analysis of ware, surface treatments and vessel forms. Lipid analyses have been made to determine probable functions of different vessels. The vessels are regarded as parts of different services or assemblages. The composition of the service is considered to be a signifying the complexity of the table manners. The proportions and degree of the restrictedness of the vessels are seen as an indicator of the table manners were meant to be individual or collective.

The Bronze Age tradition seems to have been a more collective way of feasting with a service with unrestricted vessels for drinking- and eating. This tradition, influenced by continental ideas, disappears on the transition to the Iron Age. The entire tradition of making and handling with pottery was undergone radical changes around 500 BC. The causes to this change and others are discussed. A multiple causal explanation is presented with ideological, social, economic and climatic causes. The tradition with feasting including more elaborate ceramic vessels reoccurs later on during the Roman Iron Age. The different ideological backgrounds to the traditions of feasting are considered.

External influences are considered. They are seen in terms of course of invention, implementation and finally the transformation to tradition. Influences from Central and Eastern Europe are discussed and dated. During some periods external influences are few or even lacks. This is discussed and also the problem with connections between morphological traits and pottery styles versus ethnicity. Thin-section analyses of the pottery are used to investigate if imported vessels are to be seen.

The pottery in the graves is studied. The analysis indicates that graves seldom contain remains of entire vessels. The causes behind this phenomenon are discussed. The occurrence of different types of vessels in the graves are studied and correlated to gender. Eschatological causes are argued to be an important reason for choice of material. Pottery in cremations versus inhumation graves are separated due to different conditions for performing rituals. Ceramic vessels in inhumation graves during the Roman Iron Age are rare compared to other regions. The use of drinking vessels seems to have been more exclusive during the period.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, bronsålder, järnålder, keramik, avhandling, disputation, uppsala universitet

Gräva gropar

I min ungdoms dagar som arkeologstudent i Uppsala så gavs det trenne alternativ på seminariegrävning till våren:
1. Gamla Uppsala
2. Järnåldersby på norra Öland
3. Stenåldersboplats på en exploateringsgrävning utanför Västerås.

Vilken vettig person som helst skulle ha valt alternativ 1 eller 2. Gamla Uppsala med sin anrika historia och dessutom på cykelavstånd från hemmet. Eller vackra Öland i fem veckor i en unikt välbevarad järnåldersby. Men jag är i grunden helt ovettig och kastade mig fram och valde alternativ 3, att gräva kvarts och keramik-fnyk och pendla dagligen i två timmar till en blåsig grusås. Vilket på sätt och vis gav en stark indikation om alla mina framtida prioriteringar. Jag har aldrig ångrat det valet faktiskt.

Vi passade på att besöka våra student-kollegor så klart, en helt fantastisk Kristi Himmelsfärdshelg i Böda som jag aldrig kommer glömma. Och inspektion av schaktet i Guppsala som grävdes under översyn av Wladyslaw Duczko. Wladde föredrog kvinnliga studenter på sina grävningen pga ett visst mått av fördom mot killars grävteknik: "Grrrabbarrr barrrra grrrräverrrr grrrroooparrr" morrade han med mörk blick. Med det menade han att han tyckte sig se att killarnas avsnitt av schaktet framstod som mycket ojämnt och knögligt, medans ordningssamma tjejer fixade raka fina ytor. Jag tänker inte uttala mig om det korrekta i den hypotesen - fast vi noterade med viss förtjusning att i vår årskull så hade han för det mesta rätt. Den del av schaktet killarna satt i var påtagligt knögligare... Fast de mest rakhets-besatta arkeologerna brukar å andra sidan vara män, så det kanske jämnar ut sig (jämnar ut sig - fattar ni? möh höh).

Guppsala är ett område som på samma gång är extremt skövlat under årens lopp och extremt skyddat i sin närmast mytiska betydelse för Nationen. Så grävningar där tenderar att vara få, hårt reglerade och extremt komplicerade. Det betyder inte att det inte ofta förekommer väldigt intressanta undersökningar. Nu senast håller Hans Göthberg och John Ljungkvist på och undersöker en byggnadslämning intill den stora hallbyggnad som tidigare hittats på en yta bakom kyrkan (fun fact: där seminariegrävde min sambo för ännu längre sedan - jag tror inte han grävde gropigt...). SVT har gjort ett litet inslag som kan beskådas.

Nyckel till förhistorien

Dags för lite riktig arkeologi på bloggen - lite Ting och inte bara massa tankar. Lokalpatriotism funkar bäst i min mening. På UVs hemsida kan man läsa och se bilder från de avslutade utgrävningarna i Rasbo, väg 288 utanför Uppsala. Kollegan och tillika keramikfanatikern Thomas Eriksson har varit ute i fält och grävt bronsålder samt (under protest gissar jag) även andra mer recenta tidsperioder. En av bronsålderslokalerna har en hel del skärvstenshögar och stensträngar, man kan få se bild på Eva Hjärtner-Holdar som idogt skrapar fram ett hus med en fyllhacka. På en kulle har det kommit ett järnåldershus med stenram - vilket inte hör till vanligheten här i Riksäpplet. Lämningar från vikingatid och medeltid kommer också fram.

En tingest. En nyckel till ett medeltida bultlås närmare bestämt, påträffat vid Rasbo-grävningarna.

Foto: Thomas Eriksson

Om man vill läsa mer om nycklar kan jag rekommendera Åsa Karlssons master-uppsats om lås och nycklar i Birka och på Helgö som blev färdig i våras. Hade ingen aning om att man kunde få ut så mycket av det järnskrotet innan Åsa upplyste mig om det. Finns att ladda ned på insitutionens hemsida:

Karlsson, Å. 2009. Privat och kollektivt. Lås- och nyckelanvändning under sen järnålder i Mälardalen.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, bronsålder, järnålder, medeltid, lås, nycklar, Rasbo, utgrävning, UV Uppsala

Äldst, unikast, minst och guldigast

Uppåkra fortsätter vara löjligt givande ur fyndhänseende. Nu senast har man hittat en rejäl bit av en guldhalsring, vilket inte hör till vanligheten, tro mig! Men ett mer komplett exemplar har hittats sedan tidigare i närheten, då som våtmarksoffer. Troligen en bit av en praktfibula också (en sorts total-kitschig jättebrosch för er som inte pratar arkeologiska).

Del av guldhalsring hittad i Uppåkra.

Fast arkeologer blir faktiskt ibland än mer upphetsade över små enkla saker än fina smycken. På Vallavägen i Linköping har man analyserat jordprover och hittat rester av växter som visar vad man odlade och byggde sina tak av. I en grop med vävtyngder har paleobotanikern dessutom hittat små rester av tunn tvinnad lintråd. Sånt kan verkligen få en arkeolog att gå i spinn.

Snart kommer Time Team America dra igång, får se om den dyker upp i svensk kabel också. Jag tror visserligen inte att det kan bli lika bra som när Baldrick springer hysteriskt mellan olika schakt i 1600-tals latriner och romartida vägbeläggning på den engelska landsbygden, men det andra avsnittet ska tydligen ge sig i kast med ett omstritt möjligt pre-Clovis kulturlager på Topper site i South Carolina. Clovis är den äldsta allmänt accepterade bosättningsfasen i Nordamerika, men många tror att den inte representerar den första pionjärfasen och att migrationen in på kontinenten skedde tidigare. Lär knappast bli några fenomenala upptäckter inom programmets lilla utgrävning, men kul att det ges uppmärksamhet åt annat än koloniala lämningar.

Apropå gamla bosättningar har man tydligen för en gångs skull hittat något intressant arkeologiskt i Grekland! Kanske genom att schakta undan allt det där recenta marmorgruset som ligger i vägen. På ön Limnos har man hittat spår efter redskapstillverkning som man tror är 14.000 år gammalt. Även om det finns långt äldre mänskliga lämningar på fastlandet så klart, så var de äldsta spåren av bosättningar i arkipelagen kända hittills blott 10.000 år gamla. Om de nya resultaten stämmer finns det alltså ännu äldre spår av att människorna behärskade konsten att ta sig fram på öppet hav.

Almedalsveckan rullar vidare och Cissi på VA-bloggen har kommit på att det är vuxen-kollo - en utmärkt beskrivning. Hon berättar vidare om de vetenskapsinriktade seminarier hon roat sig med. Mycket intressant sammanställning av olika seminarier och diskussioner.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, utgrävning, Uppåkra, UV Öst, Time Team, stenålder, järnålder, Grekland, USA

Silverskatter och Sigtuna Stad - färska nyheter om gamla ting

Nanoushka Myrberg tipsade nyligen via Facebook om att en ny silverskatt hittats på Öland, den näst största med över 1000 mynt. Jag visar ett TV-inslag från SVT här, dels för att jag får bädda in det och dels för att det är Upsaliensaren Henke Fallgren som intervjuas. Passande, eftersom Henke som skrivit sin avhandling om öländsk järnålder kan ön på sina fem fingrar efter grävningar i bland annat Skäftekärr. Mången Uppsalastudent har upplevt seminariegrävningar med Henke på norra Öland - och inte så få vansinnesfärder i bil på jakt efter en och annan sällsynt fågel... Nanouschka disputerade på gotländska medeltida mynt och har nyligen fått en tvåårig postdoc-tjänst i Stockholm.



Det roliga med myntdeponeringar är att man så ofta får se mynt från många olika regioner och länder. De flesta här verkar komma från England och Tyskland, men även arabiska mynt och ett från Indien(!) vilket definitivt inte är vanligt. Det troligaste är nog att det myntet kommit tillsammans med de arabiska, så det kan inte tas som nåt bevis för att vikingarna tog sig hela vägen till Delhi är jag rädd.

TV4 påstår att de är medeltida och SVT att de är vikingatida. Nu är distinktionen mellan dessa två perioder ganska flytande (*duckar för järnåldersarkeologisk attack*), men eftersom de nämner att ett mynt kommer från Sigtuna så är det inte en jättetidig deponering iallafall. Som av en händelse råkar det ligga en rykande färsk bok om det vikingatida och medeltida Sigtuna på mitt bord. Jonas Ros, som tidigare disputerade på staden och som grävt där en hel del har nu givit ut en ny bok som diskuterar tomtningen och stadsplaneringen, samt olika byggnadstekniker. Han utgår från kvarteret Urmakaren och ett hus som grävdes ut där: Olof Skötkonungs mynthus.
Ros, Jonas 2009. Stad och gård. Sigtuna under sen vikingatid och tidig medeltid. OPIA 45. Inst. för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet.

En kosmologiskt gynnsam konstellation av böcker och fornfynd med andra ord.
Den kom från tryckeriet i förrgår så vi har inte hunnit ut med information än på hemsidan. Jonas arbetar numera för Kulturmiljövård Mälardalen.

Mer om skattfyndet kan man läsa i Barometern och på Pierres blogg.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Öland, silverskatt, vikingatid, medeltid, Sigtuna

Huvudlöst under engelsk järnålder

Vägbygge vid Dorset i SV England fick avbrytas nyligen då man hittade en stor samling människoskallar från vad stom troligen är romersk tid (ca 2000 år gamla). Ridgewell Hill grävdes ut av arkeologer förra året inför vägbygget och en stort gravfält med högar och kremeringar undersöktes då. Men det här fyndet var helt oväntat och innebar ett stopp i vägbygget. Hittills har minst 45 skallar från vad som verkar vara mest unga män hittats i en grop, men fler kommer fram hela tiden.

Grop med människoskallar påträffad vid Weymouth, Dorset. Foto: Dorset county council

I en intilliggande del hittas även resten av kropparna, bål, armar och ben - i flera fall tydligt artikulerade (dvs kroppen var inte styckad eller skeletterad). Det här indikerar en ganska extrem och speciell händelse. Det kan röra sig om krigsoffer eller regelrätta offer men det dröjer tills den osteologiska undersökningen är slutförd innan man kan tolka orsaken till den makabra gropen.

Dateringen är också inte helt klar ännu, och kan justeras. Om det är 2000 år gamla skelett så hör de samman med romarnas invasion av Britannien, en tid som också resulterade i stora konflikter mellan olika keltiska grupper i landet då de hamnade på olika sidor i striderna. Osteologerna lär leta efter spår av hugg och trauma på skeletten som kan tyda på strid, eller avsaknad av detsamma. Kelterna hade också en viss besatthet vid huvuden och att avlägsna dessa i samband med döden, då själen och kraften ansågs husera där. Samma uppfattning har funnits hos många folk, inte minst Skandinaver under järnålder. Ta t ex Mimers talande huvud.

I övrigt kan jag upplysa om att Södertörns Högskola utlyser 10 doktorandtjänster till hösten. Det är en samlad utlysning där ämnena arkeologi, sociologi, media och kommunikation, teoretisk filosofi samt affärsadministration får konkurrera om tjänsterna. Sista ansökningsdag är den 15:e september.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, osteologi, järnålder, Storbritannien, Södertörns högskola, doktorandtjänst