Akademiska koder och digitala vildar

Vissa funderingar ligger liksom och gnager och skaver mellan hjärnhalvorna utan att jag riktigt får chans att klia dom. Om nån förstår hur jag menar... Sedan SULF-mässan för ett par veckor sedan som fokuserade på de utmaningar universitetslärare står inför med den nya teknologin har jag gått och funderat mycket på begreppet "digital natives" som har blivit en poppis benämning på den snara framtidens studenter som kommer ha växt upp med datorer, internet och sociala medier som en självklar del av sin vardag. I kontrast ska lärarna vara "digital immigrants" som mer eller mindre lyckat försöker bemästra det nya språket och den nya kulturen.

Det finns naturligtvis en hel del sanning i detta, men det finns också grava logiska felslut som det är lätt att förtränga när man ställs inför snärtiga uttryck. För det första får man inte glömma bort att det fortfarande finns stora klasskillnader när det gäller närvaro av datorer i hemmen, och vilken typ av teknologiska pryttlar ens föräldrar har råd med eller ser som nödvändiga. För det andra har många ungdomar visserligen levt och andats internet under flera år, men det gör dem inte nödvändigtvis haj på datorer och mjukvara. Grabben som tar sig fram i cyberrymden lätt och ledigt kan samtidigt vara helt hopplös på ordbehandlare och ett totalt frågetecken inför ett enkelt bildprogram. 

Många av oss som varit med sedan allt drog igång på allvar i forntiden (1990-tal) har haft förmånen att se och ta del av hur utvecklandet gått till. Vi har ofta tvingats lära vissa viktiga grunder eftersom det förut var nödvändigt för att ta sig fram på webben. Jag lär bli en tjatig mamma som tvingar mina barn att förstå hur nätet är uppbyggt rent tekniskt och hur man tar sig igenom de vanligaste arbetsprogrammen. Kommer alla andra föräldrar göra det? Kommer universitetslärare i framtiden förvänta sig att alla nya studenter kan powerpoint, photoshop, word, excel utan att ge dom en introduktion? Kommer de verkligen få lära sig allt detta i grundskolan?

Det finns en påtaglig risk att man kommer förutsätta att dessa digitala urinnevånare inte behöver hjälp, stöd eller dialog, liksom en del förutsatt att (analoga) urinnevånare är närmare naturen och klarar sig bäst utan modern sjukvård eller skola... Två av mina förra kollegor som arbetat mycket med nätkurser och teknologi i undervisningen, Mats Cullhed på ULL och Daniel Löwenborg på arkeologen i Uppsala, har vittnat om att det ofta är extremt komplicerat att få studenterna att faktiskt använda de fiffigt uttänkta digitala hjälpmedlen och sociala medier som kurserna erbjuder. Det kräver pedagogisk klurighet minst lika mycket (om inte mer) som fiffig programutveckling.

Hur fel det kan bli när vi glömmer bort att akademin är en främmande kultur och en mystisk samling koder för de flesta männsikor visar Maura Smale på bloggen ACRLog när hon referear forskningsstudier som gjorts på studenters uppfattning om plagiat (tack Rimm för tipset). En ofta förödande avgrund i kommuikation finns mellan studenterna och de lektorer som förmanar dem att inte plagiera. Inte sällan framstår refernsreglerna inom akademiska världen som flummiga, oklara och oförståeliga och lektorer verkar ofta mer fokuserade på att berätta vad man gjort fel än hur man ska göra det rätt. Jag kan delvis förstå dem, om man bortser från ren kopiering av text utan hänvisning, så kan gränsen mellan vad som ska ges referenser och vad som inte kräver referenser påminna lite om det klassiska uttalandet om porr: Jag vet vad det är när jag ser det. 

Sakta men säkert börjar universitetsundervisning ta intryck av den pedagogiska forskning som ironiskt nog bedrivits i samma kvarter. Det sker en professionalisering av lärandet även inom högre utbildning och det är hög tid för det. Så jag hoppas att vi inte glömmer bort vad det är vi behöver lära ut - förutom ämnet i sig. i min mening vore det bäst om alla studenter på högskolor som sin första termin läste en gemensam kurs i vetenskapshistoria och -teori, med undervisning i informationssökande, vetenskapligt skrivande och etik. Tänk vad mycket tid och frustration vi skulle kunna spara in under de kommande åren...

TIPS

Om man vill ta del av något mer intelligent och genomtänkt när det gäller teknologi, undervisning och mänskliga rättigheter så har Mathias Klang lagt ut ett antal underbara pp-presentationer på SlideShare

NU2010: Oktober nästa år kommer en stor konferens om universitetslärande hållas i Stockholm, i samarbete med ett flertal högskolor och universitet, t ex Stockholms universitet, Uppsala universitet, KTH, SLU med flera. Konferensen är öppen för verksamma vid samtliga högskolor/universitet i Sverige. Fram tills den 28:e februari är det möjligt att skicka in abstract och det kommer finnas 8 olika huvudteman på 3-dagars konferensen. Keynote speakers från Norden, Storbritannien och Kanada kommer delta. 

Läs även andra bloggares åsikter om universitet, pedagogik, högskola, student, teknologi, digital native, plagiat, nu2010

Glöm vad du läst, or else...

I vanliga fall är copyright-hetsen ett genuint irritationsmoment för akademiker och forskare i allmänhet. Problem med att göra undervisningslitteratur, problem med att skapa föreläsningar, problem med att skriva vetenskapliga texter över huvud taget när man plötsligt måste oroa sg för att ett förlag eller dylikt stämmer en på stora bötesbelopp för att man använder sig av en bild som de tryckt upp vid nåt tillfälle. Att bilden ifråga ofta är skapad av en annan forskare som en del av ett forskningsarbete vilket troligen var finansierat av statliga medel är liksom bara toppen på isberget. Eller att föremålet som ett museum krampaktigt behåller all rätt till skapades tusentals år innan nationsstaten ifråga ens existerade.

Vi blir mer och mer vana vid att forskning och information hindras och försvåras av dessa krassa ekonomiska intressen. Så jag blev totaldeprimerad när jag idag läste ett inlägg av Mathias Klang på hans blogg Techrisk att det numera finns universitetslärare som försöker copyright-skydda sina föreläsningar i sån utsträckning att de förbjuder ljudupptagningar och t.o.m. försöker tvinga studenterna att förstöra sina anteckningar när kursen är slut.

Jag vet inte om de här personerna är certifierbart galna eller bara onda, men att som akademiker hävda att ens undervisning - som är ens förbannade plikt som anställd och dessutom ett privilegium att få göra uppbackad av ett universitet - tangerar ett bråddjup i moraliskt och etiskt förfall. Att hävda att studenter som tar svindyra lån för att få tillgodogöra sig kunskap som dessa professorer själva bara kunnat komma fram till genom att fritt och gratis använda sig av andra personers blod, svett och tårar inte har rätt att göra sitt yttersta för att ta till sig den kunskapen är på gränsen till kriminellt.

Man kan bara undra om lektorerna i fråga någonsin kan tänka sig att skicka en check eller hundra till alla de andra forskare vars verk och resultat de fritt utnyttjar i sina egna föreläsningar? Mitt största problem med rättighets-hetsarna är inte så mycket att de kräver pengar för en minst sagt vagt definierad "produkt", det är att de är inskränkta och enfaldiga nog att tro att deras produkt skapades ur tomma intet och inte som ett resultat av hundratals generationers slit och strävan.

Tur då att det finns andra goda forskare som har ett aktivt och engagerat intresse i Open Access publicering.

Allvarligt talat, om ingen snart sätter ned foten ordentligt så kommer vi snart befinna oss i en absurd värld där varenda handling, text, foto, teckning och rörelse ska avgiftsbeläggas. Jag förväntar mig att alla som läst detta blogginlägg sätter in 10kr på mitt bankkonto eller omedelbart slår sig själva i huvudet för att orsaka amnesi.

Forskning för alla

Ett av det svåraste med att ha ett universitet som arbetsplats är att inse att man inte kan springa runt på alla intressanta seminarier och föreläsningar som erbjuds vareviga vecka. Mycket är naturligtvis riktiat specifikt till de redan insatta, men det finns dels ett gäng öppna seminarier för allmänt vetgiriga akademiker, dels en del rent populära föreläsningar ibland. Stockholms universitet har en kalender på sin hemsida där de listar ett urval av kommande föreläsningar, de flesta av dem helt öppna för den som känner sig kittlad av ämnet.

Arkeologen i Stockholm har sedan förra året ordnat en hel del populärt hållna söndagsföreläsningar: Tid för forntid. Jag hade tänkt tipsa om att Janne Storå på osteologen skulle berätta om säljakt under neolitikum, men hade tyvärr noterat fel datum. Trodde det skulle ske nu på söndag, men det gick av stapeln igår. Kan bara skylla på att det är lite mycket nu....

Susanne Thedéen ska iallafall berätta om hur man ville dö på vikingatiden söndagen den 8:e november kl 14. Uppenbarligen fanns det mer eller mindre trendiga sätt att gå ur tiden...

Den 6:e december berättar Ylva Sjöstrand om den norrländska vurmen att rista in och måla älgar på bergshällar.

Stockholmarna har annars lånat ut sin professor till Uppsala detta år. Anders Andrén har fått ett år på SCAS att hålla på med det han gillar bäst själv - ungefär en akademikers motsvarighet till att vinna Idol eller nåt. På onsdag håller han en öppen föreläsning:

Mission Impossible? The Archeology of Norse Religion.

Wednesday, October 14, 2 p.m.

In the Thunberg Lecture Hall at SCAS

Linneanum, Thunbergsvägen 2, Uppsala

Archaeology has been a part of the multidisciplinary field of Old Norse studies ever since the Danish archaeologist Henry Petersen in 1876 published his archaeological survey of pagan rituals and beliefs among the Scandinavians. Since then, the role of archaeology in this field of research has varied quite considerably, due to the theoretical trends in archaeology. In the so-called cultural-historical tradition in the first half of the 20th century, religion was regarded as important, but more or less outside the reach of archaeological enquiry. During the 1960s, 1970s and early 1980s the so-called processual archaeology turned away from issues regarding religion, due to the neo-materialistic and neo-evolutionary aspects of this tradition. Only with the cultural turn in the late 1980s and 1990s, which internally has been labelled post-processual or contextual archaeology, did ideology, mentality and to a lesser extent religion came back as important research issues. In this tradition material culture is viewed as an active element in constant negotiations and renegotiations between people. Meaning can be ascribed to artifacts, settlements and landscapes, which can sometimes represent complex ideas. As in many other human sciences, interpretation has been placed centre-stage in archaeology. However, in the last decade, a reaction against the optimistic views and the relativism of some interpretations in the contextual archaeology can be discerned. Now the materiality of objects is underlined, instead of meaning. Focus is on what material culture do with people rather than what it means. With references to the archaeological debate in the last decades, I will show how archaeology can contribute to the study of Old Norse religion, above all in respect to regional and social variations, long-term perspectives and cultural encounters, resulting in rapid changes. 

Doktorera Mera - utlysta tjänster

Med risk för att begå en smått omoralisk handling tänker jag nu informera om att det finns sammanlagt minst 11 nya doktorandtjänster utlysta som är sökbara av arkeologer/antikare. Vid Stockholms universitet ska det startas en forskarskola i kulturhistoriska studier vid Humanistiska fakulteten. I dess regi utlyses alltså 8-10 doktorandtjänster, och lika många till kommer utlysas nästa år.

Sista ansökningsdag är den 29:e oktober. Temat är tvärvetenskapligt och syftet med forskarskolan kan man läsa på utlysningens sida:

• förnya perspektiven på relationen mellan nutid och dåtid, genom att kritiskt granska frågor som kulturarv, historiebruk och autenticitet. Det gäller också utmaningar som att vitalisera och reaktivera det insamlade kulturarvet i kulturhistorisk forskning.

• befrämja forskning kring kulturella kategorier (tid, rum, individ, kollektiv, identitet etc.) i det mer eller mindre avlägset förflutna, genom att använda materiell kultur, bilder, muntlig kultur och text.

De områden som primärt berörs av den nya forskarskolan är historiska ämnen och kulturämnen samt kulturhistoriska inriktningar inom estetiska ämnen, liksom medie-, religions- och språkämnen. Sökande med avhandlingsämnen som teoretiskt, metodiskt och empiriskt anknyter till forskarskolans inriktning kommer särskilt att beaktas. Det är därför viktigt att den sökande tar del av programmet för forskarskolan som finns på hemsidan: www.fokult.su.se.

Institutionen för arkeologi och antik historia i Uppsala å sin sida utlyser ett mer blygsamt antal doktorandtjänster - tre stycken närmare bestämt. Liksom förra året gäller det en tjänst i nordisk arkeologi, en i antikens kultur och samhällsliv, samt en i afrikansk och jämförande arkeologi. Sista ansökningsdag är 19:e oktober.

Som sagt, ska man verkligen medverka till att dra ned fler i träsket? Samtidigt kan jag i nuläget inte riktigt klaga eftersom jag faktiskt lyckades knipa åt mig ett jobb (om än tillfälligt såsom vikarie),  där det kanske inte riktigt ingår att försöka skrämma bort folk från forskarutbildningen. Apropå alternativa karriärer för disputerade förutom den gamla beprövade forskarassistent-lektor-professor som nästan aldrig inträffar numera för 95% av de disputerade. Jag har nyligen stött på ett par gamla kollegor och överlevare från just Uppsalas arkeologi-institution:   Forskarsekreteraren för Forskarskolan jag nämnde ovan är Anna Källén, som tidigare innehade just det skrivbord på institutionen i Uppsala där jag nyligen sammanställde min avhandling. Utbildningsledaren på Samhällsvetenskapliga fakulteten i Stockholm är Felicia Markus som t.o.m. delade handledare med mig när hon för många år sedan disputerade i arkeologi, men hon har även en bakgrund som kulturgeograf - därav den fortsatta karriären. Och Susanne Thedéen, arkeolog från Stockholms institution är utbildningsledare vid Humanistiska fakulteten.

Arkeologer måste helt enkelt vara enormt begåvade människor...

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, religionshistoria, doktorandtjänst, doktorera, stockholms universitet, uppsala universitet, antiken

Nya riktlinjer för bloggen

Vissa saker kommer ändras nu. Jag har nyligen landat efter första dagen på nya jobbet som verkar både mer utmanande och mer rolig än jag fruktade/hoppades. Men jag kommer inte skriva nåt nämnvärt om det här på bloggen. Det känns fel att skriva om mina officiella uppdrag och min position på en rent personlig blogg. Jag vill helst inte skapa någon sorts oro bland vare sig arbetskamrater eller de som söker råd och stöd att något kommer läcka ut här, ens i god tro från min sida. När dammet lagt sig lite ska jag undersöka möjligheten att kanske skapa en egen officiell blogg för Doktorandombudet, som kan reflektera över utbildnings- och forskningsfrågor och där folk har en möjlighet att uttrycka sina åsikter anonymt, men det får bli en framtida fråga.

Eftersom det nu blir heltidsjobb och pendling kommer den här bloggen inte råka ut för riktigt lika mycket uppdateringar som tidigare. Jag kommer sikta in mig på 3-4 inlägg i veckan iallafall, men möjligen med mer tyngdvikt på helgerna än veckodagarna (och kvällstid). På den ljusa sidan om man så vill, så kommer den nog bli mer fokuserad på just arkeologi, förhistoria och kulturmiljö vilka jag kommer utgjuta mig om såsom ännu en extremt subjektiv åsiktsmaskin.

Tills vidare kan jag rekommendera Martins återgivande av det enorma Sachsensymposium som han närvarar på. Martin har några goda råd att ge till föredragshållare som gäller även för helt andra evenemang. Varför i hela fridens namn vi akademiker är så värdelöst usla på att utbilda oss i verbal framställning övergår mitt förstånd. Vissa är ju naturbegåvade, men de flesta av oss behöver lite hjälp. Det är synd och skam när goda idéer och intressanta reflektioner dör i resan från talaren till lyssnaren.

Ragnar skriver lite reflektioner kring en diskussion med forskarkollegor om Wikipedia som ett forskningsverktyg som han deltog i en sen kväll efter en konferens. Som de flesta av oss vet är konferenser främst givande för mellan- och eftersnacket - inte föredragen. 

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, wikipedia, forskning, konferens, universitet

Ett bra slut och en ny start

TACK! Vill jag bara säga till alla goda vänner och kollegor och familj som slöt upp i Uppsala igår på min disputation och/eller festen på kvällen. Det var så mycket hårt tröstlöst slit med Monstret in i sista stund, och så många småsaker som gick fel, att jag inte riktigt kunnat vara glad för boken (förutom att jag inte längre behövde/kunde slita med den). Därför var det extra skönt och glädjande att disputationsdagen blev en riktigt bra urladdning. Jag har varit åskådare till fler disputationer än jag kan räkna och en del av dem har varit lyckade och andra har varit olyckade.

Jag tror att de flesta som var med på fredag eftermiddag blev dunderimponerade av min opponent Joanna Sofaer från University of Southampton. Hon gjorde ett fenomenalt jobb både med en koncis men jättebra sammanfattning av boken inledningsvis, samt med de efterföljande frågorna. Lätt var det inte! Hon hade en läskig förmåga att se igenom de flesta svagheter och mindre lyckade partier i texten. Hon satte fingret på extremt intressanta frågor och problem. Men hon lät mig svamla på och försöka förklara mig och hon tog upp precis de teman som jag själv tycker är intressanta. Jag var helt manglad när det var över, men jag kan inte tänka mig att jag kunde fått en bättre opponent. Joanna höll ett eget seminarium dagen före som jag ska berätta lite mer om en annan gång.

Ett speciellt tack till Anna Karlström som hjälpte till med markservice på institutionen, och till Kim von Hackwitz och Kalle Lindholm som också gav en hjälpande hand. Kalle gjorde dessutom en rejäl insats som toastmaster på kvällen. Tack igen allihopa - det enda jag ångrar är att jag inte hann prata mer med er alla.

Veckan som gått har naturligtvis varit en nervös uppladdning inför disputationen, men spänningen steg exponentiellt av en helt annan anledning som jag ville hålla inne med tills allt var klappat och klart. I måndags kallades jag på jobbintervju för ett 1-årigt vikariat som doktorandombud vid Stockholms universitet. Jag blev grundligt grillad i en timmas tid av studentkårens personalansvariga och på kvällen fick jag besked att jag skulle få komma tillbaka på en andra intervju nästa dag. Denna gång med Centrala Doktorandrådets ordförande och Fredrik Charpentier Ljungqvist (den som man ska vikariera för) som utfrågare. Ytterligare en timmas grillning - om jag inte fick tjänsten så var detta iallafall en fantastisk övning på att ta sig igenom jobbintervjuer resonerade jag. Jag kan tipsa om att Fredrik, som är doktorand i medeltidshistoria, har en egen blogg och att han dessutom nyligen utkommit med en bok om klimathistoria under de senaste 10.000 åren. Sånt som ger mig total prestationsångest...

I fredags förmiddag, drygt tre timmar innan jag disputerade, fick jag veta att jag fått tjänsten. Så det var en dubbel urladdning den dagen. Det är svårt att beskriva hur glad jag är för det här uppdraget. Jag skulle varit tacksam för att ha fått jobb över huvud taget, men att faktiskt få chans att jobba med frågor jag brinner för på detta sätt är ett privilegium. Och inte så lite pirrigt. Det börjar med rivstart redan på måndag. Jag läste religionshistoria, arkeoosteologi och evolutionsbiologi vid Stockholms universitet och det ska bli kul att återknyta kontakten.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, stockholms universitet, uppsala universitet, disputation

Uppsalaakademikerns klagosång

Om nån trodde att överlämnande av manus till tryckning innebar att stressen är slut och att man kan relaxa lite måste jag tyvärr avliva den myten. Min tjänst är slut och jag stämplar och söker jobb med ljus och lykta, likt en hel drös andra människor med avhandlingar och än mer böcker, artiklar, projekterfarenhet o dyl i bagaget. Att söka jobb som akademiker innebär att man behöver hålla sig ajour med akuell forskning, delta i seminarier och konferenser för att visa upp sig och bygga vidare på sitt nätverk, samt skriva forskningsansökningar som helst ska vara början på ett nytt projekt. Det är svårt nog i vanliga fall att hinna med, men det blir än svårare av att Uppsala kommun belsutat att arbetslösas barn inte ska ha rätt till dagis mer än 15 timmar i veckan eller fritids över huvud taget. Med en flicka i ettan och en son på dagis (knappast ovanligt för oss i 30-årsåldern) betyder det ungefär 12 sammanlagda timmar utspridda på tre dagar i veckan som jag har tid att sköta detta. Resten av tiden är jag barnskötare.

Vad kommunen spara in på detta övergår mitt förstånd - det är knappast så att det jobbar färre personer på fritids eller dagis för att mina barn tvingats gå ned i tid och så fort jag får jobb börjar de igen, så de kan knappast planera för detta. Mina barn mår inte bra av att tvingas vara så kort tid med sina kompisar, min dotter är topp tunnor rasande - som 7-åring spenderar hon nästan mer tid på fritids än i skolan och lär sig minst lika mycket. Inte minst är det då hon kan knyta an till kompisar och få vänner. Istället tvingas de båda nu sitta hemma och roa sig själva med pysselböcker och datorspel medan mamma försöker knåpa ihop ytterligare en jobbansökan på datorn och inte får bli störd.

Det här är ett fenomenalt kortsiktigt beslut, som försätter unga akademiker i en omöjlig situation. För oss är jobbsökande faktiskt en heltidssysselsättning och tiden efter disputationen är helt livsnödvändig för all fortsatt karriär. Det mest absurda är att detta beslut om barnomsorg ligger på kommunnivå, så arbetslösa forskare i Stockholm har rätt till 30 timmar barnomsorg och har därför bättre möjigheter att förkovra sig och bygga upp nätverk. Uppsala däremot, som borde ha än mer förståelse för forskares villkor, sätter krokben för sina egna innevånare. Så länge man har ett barn under 10 års ålder hemma är man körd om man blir arbetslös - informationsmöten på AF ligger även de ofta på tider då jag har två barn att ta hand om.

Om jag såg att samhället tjänade viktiga pengar på detta kunde jag förstå det, men i nuläget är det helt oförståeligt för mig vad man vinner ekonomiskt på det (det blir inte rabatterat pris för 15 tim jmf med 40 tim, och fritids förlorar ju faktiskt intäkter jag kunnat ge dem). Särskilt idiotiskt blir det eftersom detta aktivt hindrar mig från att få vidare försörjning.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, forskare, akademiker, forskning, arbetslös, Uppsala, barn

Den Akademiska Djungeln - lite guider

Universitetsvärlden är verkligen en värld i sig, en helt egen kultur med oskrivna regler och traditioner och eget språk som det inte är helt lätt att förstå sig på utan att antingen ha fötts in i den eller tillbringat flera årtionden som participant-observer. Kanske inte ens då. Det här är ett problem som många uppfattat, att det finns en uppsjö oskrivna regler som man måste guidas igenom, där vissa faller vid vägkanten för att de aldrig får den hjälpen. Det kan gälla allt från hur man skriver en uppsats, en ansökan eller får in en artikel i en tidskrift. Vilka uppdrag man bör försöka få och vilka som ska undvikas. Samt ren skär tur: om din handledare är en god och aktiv guide genom djungeln, totalt ointresserad eller värst av allt - aktivt motarbetande.

Att inte fler sociologiska (och antropologiska) studier gjorts kring denna märkliga kultur måste delvis bero på att alla sådana forskare troligen inte skulle få en enda anställning sedan. Men det finns undantag. Bourdieus studie över fransk akademisk kultur kommer alltid vara en klassiker i sammanhanget, men den är också extremt specifik för just fransk miljö och klassamhälle. Nu har det kommit en till bok utarbetad från amerikansk synvinkel: How Professors Think: Inside the Curious World of Academic Judgment av Michèle Lamont. Rex på bloggen Savage Minds ger en bra recension av boken som nog kan vara intressant även för icke-amerikaner eftersom allt fler europeiska universitet, inte minst de svenska, försöker emulera den amerikanska modellen (inte alltid med särskilt stor insikt om hur det fungerar i praktiken).

Culture Matters har skrivit en lång och högintressant text om hur och varför man lyckas publicera sig som yngre forskare. Vikten av att det finns en fungerande och stödjande struktur inom insitutionen redan på doktorand-nivå framstår med all önskvärd tydlighet:

Then I got a post-doc in a demography department, where all of the PhD students
published work with their advisors. By the time they graduated, they had
three or four journal articles. I couldn’t believe it. I was totally
in awe. So I went to ask someone in the Anthropology Department how to get
published in an anthropology journal. She didn’t really even know what to
say. She was confused by the question, didn’t seem to understand what I
was asking. I think she couldn’t imagine herself into my cluelessness.

Just detta aktiva system att handledare och doktorander samarbetar och skriver texter är något som svensk humaniora borde lära sig mer om - det är inte bara ett sätt att få ut ny forskning snabbt, det är även i sig en potentiellt extremt givande lärosituation för doktoranden. Om anglo-saxiska forskare verkar ha långt mycket mer imponerande meritlistor är skandinaver så beror det mycket på detta att handledning för de förra ofta inkluderar aktivt samarbete.

Wynn ger tips på många olika former av publicering, på nätet och på papper - läs igenom det!


Läs även andra bloggares åsikter om forskning, vetenskap, akademiker, universitet, böcker

På spaning efter de jobb som flytt

Jag har haft den minst sagt tveksamma förmånen att få en god inblick både hur det är att söka jobb, och att gå igenom jobbansökningar från andra. Man kan lugnt säga att oavsett bransch och yrke så finns det få upplevelser som är mer knäckande att söka jobb - t.o.m. innan man har fått det där avslaget i brevlådan. Att skriva CV är numera en avancerad färdighet som inkluderar layout och disposition. Ansökningsbrevet är lika svårt att klämma ur sig som en längre artikel till en vetenskaplig tidskrift. Man plitar ned några personliga referenser som man vet aldrig kommer kontaktas. Sen går man cirklar runt telefonen och undrar om man sabbar sina chanser mest genom att ringa och fresta på deras tålamod (eller än värre, höra tonen av en som är pinsamt berörd av att man söker en tjänst man aldrig kommer få), eller inte ringa och riskera verka ointresserad.

Mary Beard, professor i Cambridge, skriver en intressant liten krönika idag om det här med utlåtanden och referenser i tillsättning av akademiska poster och hur de förändrats de senaste 20 åren. En del till det bättre och en del till det sämre:

For a start, what was worse?
That's simple: the sexism. For almost every
married woman in the pack, the referee felt bound to say that she was "happily
married" (how did they know -- and would we have looked worse on an imminent
divorcee, anyway?), and that the husband was very happy for his wife to have a
job. A few launched into the childcare arrangements, while suggesting that we
would obviously want to talk more about this at the interview.

Hon har hittat en bunt gamla personliga referenser och utlåtanden från olika tillsättningar hon tagit del i och ger lite exempel. En sak som hon tycker har blivit sämre de senaste åren är ovilligheten hos folk att skriva lite tydligare om både styrkor och svagheter, istället för att använda samma superlativ hela tiden.

I always vow to write to these with a few simple queries. "Could you please
compare Dr Y whom you rate this year as "the most brilliant student you have
ever taught" with Dr Z of whom you said the same last year. It would help the
committee to know which in your view was absolutely the most brilliant". But I
never quite get round to it.

Jämför det med det här exemplet från en personlig referens för ett par årtionden sedan:

"I've never had any reason to suspect him of bluff or oneupmanship even in the
sort of conversation where relatively sober scholars are liable to overbid their
hands."

Det är vad jag kallar en god referens.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, universitet, forskning, jobb, arbetslös

Ibland är verklighetsflykt den enda verklighetsförankring vi behöver

Jag är inte främmande för att kräva lite verklighetsförankring vid universiteten och högskolorna. De ska ju ändå inte syfta uteslutande till att vara nöjesfält utan bör ge vissa färdigheter som gör att man kan klara av arbetsmarknaden i alla dess skiftande former. Så det får gärna finnas med moment på både grundkurs och avancerad kurs som hjälper till med detta. Vad jag däremot skjuter ragg inför är när politiker tror att de kan använda forskningen vid universiteten som en sorts patent-fabrik. Mata in X antal forskare som ska ha hand om problem Y och få ut resultat Z. Helst inom 5-10 år.

Det finns så många problem med det tankesättet att jag knappt vet var man ska börja. Inte så att forskning ska vara en fredad zon för verklighetsanknytning, tvärtom. Men det är extremt märkligt, för att inte säga häpnadsväckande, att man får för sig att en liten skara förtroendevalda ska vara kapabla att välja ut exakt vilka forskningsområden som man ska satsa på och som kommer ge bäst resultat. Om någon borde veta det så tycker man att det borde vara de som tillbringat sitt liv och investerat hela sin själ i forskningen och vet ni vad - vi har ingen aning! Vi har spekulationer, åsikter, intentioner, övertygelser och viljor som kan pulverisera berg - men vi har absolut ingen konsensus om vad som i ett framtidsperspektiv ger utdelning, själsligt eller materiellt. Därför att det är per definition omöjligt.

Det är ju självklart egentligen, hur skulle vi kunna veta det? Vem visste att Kopernicus idoga stjärnstudier skulle få sådan effekt? Vem anade att Galvanis knäppa experiment med att leda statisk elektricitet genom döda grodben skulle leda till uppfinnandet av batteriet av Volta? Vem hade en susning om att Einsteins närmast filosofisk-matematiska funderingar kring universum och ljus skulle kunna leda till så omvälvande tekniska genombrott? Om politiker fått styra skulle historia fortfarande bara vara ett rabblande av kungalängder och hyllande av nationalstaten, och Darwins fleråriga resa på Beagle för att samla djur och växter skulle aldrig blivit finansierad. Om vi inte kan lista ut vilken typ av bil som säljer om 10 år och hur vi undviker att störta hela den globala ekonomin i kris med jämna mellanrum, hur ska vi då kunna veta vilken typ av forskning som ska ge oss de där genombrotten vi så desperat behöver?

Jag oroas rejält för den klåfingrighet och detaljstyrning som mer och mer tar över myndigheterna. Det gäller inte bara här i Sverige, utan i många andra länder. Jag påminns sådana här stunder om ett parti i en av Peter Englunds böcker om 15-1600-talet (Ofredsår tror jag det var). Politikerna under denna tid upptäckte till sin förtjusning att städer bidrog med stora intäkter till statskassan. Det beslöt därför helt logiskt att det skulle bli fler städer i Sverige (= ännu mer intäkter) och skickade ut stadsbrev till varje halvstor by med storhetsvansinne. Resultat blev mycket förvånande inte alls så spektakulärt som de hade trott. Knappt nåt alls faktiskt.
Det första vi lär oss av historien är att vi aldrig lär oss av historien...


Läs även andra bloggares åsikter om högskola, universitet, forskning, politik, utbildning

26 humanistiska och teologiska doktorandplatser utlysta i Lund

Lunds universitet har utlyst inte mindre än 26 studiestöd för utbildning på forskarnivå inom humaniora och teologi. Studierstöden är uppdelade mellan olika ämnesområden, såsom teologi och religionsvetenskap, språk och litteratur, historia, kulturvetenskap och filosofi.

Det finns även två dotkorandtjänster utlysta på arkeologiska institutuinen, en i allmän arkeologi och en i historisk arkeologi. För upplysningar om den förra ska man vända sig till professor Lars Larsson, för den senare professor Jes Wienberg.

Mer om exakt vilka tjänster som utlysts, behörighet och ansökningsförfarande finns att läsa på universitetets hemsida.

Sista ansökningsdag är den 13:e maj

Läs även andra bloggares åsikter om universitet, doktorand, jobb, humaniora, teologi, arkeologi, filosofi, historia, språkvetenskap

Visst är det sämre, men int är det värst

Den här morgonen på väg till jobbet på cykeln gjorde jag något som jag nog aldrig gjort förut - jag stannade upp och lyssnade på studiopratet i Rix FM Morronzoo. Vanligtvis driver de mig till vanvett (och varför tror så många kvinnliga radiopratare att de måste höja rösten och skriiika i mikrofonen?). Men nu hade de Gustav Fridolin i studion och den killen kan bara inte sluta prata klokt och bra. Jag noterade visserligen att han absorberat politiker-spinn-kursen bra och lyckades upprepa vissa fakta om och om igen oavsett vad som diskuterades, men så behövs det ibland för att få igenom sitt budskap. Huvudanledningen till närvaron var naturligtvis hans nya bok Blåsta! och det lilla tabloid-producerade "generations-kriget" mellan honom och Adamo. Vad jag gillar med mannen är att han uppenbarligen brinner för dessa frågor och sin generation och inte i första hand är ute efter att skapa rubriker och personkult runt sig själv. Som storasyster till en 80-talist har han mitt fulla stöd. Som 70-talist tänker jag åka snålskjuts eftersom så mycket klingar bekant.

I hårda tider är det hårt för alla - men det är kanske lättast att se vad som är svårt för den egna krestsen. Jag tycker alla, såväl 20-åringar som 60-åringar har rätt att uttrycka besvikelse, förbannelse och frustration - vi borde ha mer av den varan , inte mindre. Det tråkiga är när man vänder den ilskan inåt och börjar attackera varandra i någon sorts inbiten övertygelse om att just ens egen grupp har det så oerhört mycket sämre. Ta grafikern Ken, 55 år som intervjuas i SvD idag. Han är i den extremt jobbiga situationen att vara arbetslös. Han har utvecklat sig och lärt sig webbdesign, har jobbat på reklambyråer bland annat. Nu är det svårt att få jobb där.

– På de här flashiga reklambyråerna är det unga människor som anställer. De har
ofta en ganska felaktig uppfattning om hur man är när man har passerat 40, att
man skulle var någon tråkig, försoffad grå sak. Det är lite åldersfascism i det
här landet.

Suck. Jag förstår och lider med honom, men innan han börjar hojta att det är jobbigt för honom bör vi se över hans situation:
Ken fick jobb som lärling första måndagen efter det att han slutade grundkolan vid 16 års ålder. Han har haft jobb sedan dess och chans att vidareutbilda sig med få eller inga studielån. Han och hans sambo har ett hus de kunde köpa eftersom båda hade lägenheter att sälja. Han har ett yrkesliv med konstant arbete i 39 år!!

När jag började studera till arkeolog 1993, 19 år gammal, hade det alldeles nyligen införts krav på 1 års arkeologiutbildning för att få ett grävjobb. När jag tog examen 1995 krävdes det fil.kand. I dagens läge räcker inte doktrosavhandling, samtidigt som den långvariga yrkeserfarenheten hos projektledare inte heller räddar dem från varsel. Arkeologi är en speciell bransch, men liknande saker ser jag överallt. För att hindra floder av sökande krävs nu specialutbildningar på 4-5 år för att ens få chansen att söka, vilket innebär att de som kommer ut i arbetslivet redan har hundratusentals kronor i skuld om deras föräldrar inte var rika nog att betala utbildningen. Allmännyttan har demonterats och det krävs närmast att man köper lägenhet för att få rätt att ha sitt eget namn på dörren. Alla de där hyresrätterna som gjorts om till bostadsrätter? Gissa ålderskategorin på de flesta som kunde dra nytta av det. Vi kommer senare ut i arbetslivet och de flesta av oss har tur om vi får 39 års yrkesverksamt liv över huvud taget. Särskilt när man räknar med föräldraledigheten.

– Jag skickade iväg en ansökan till en reklambyrå i stan. När jag ringde hade de
fått 224 ansökningar, som 55-åring hamnar man väl inte på topp 10-listan direkt.
Men jag sade att de i varje fall inte behövde vara oroliga för att jag skulle
vabba, säger Ken.

Tack för det Ken. Åldersfascism kan ta sig många olika uttryck vet du.

– Det var bara en massa klyschor om att jag skulle se det som en utmaning
och börja med något nytt. Men när man är 55 år är det inte läge att utbilda sig
till arkeolog eller något, säger han.

Jag betvivlar att någon någonstans uppmanat honom att välja det yrke som alltid toppar tidningarnas sammanställning över sämst anställningsmöjligheter. Ken har nog goda förutsättningar att klara denna svacka - han har den där tillförsikten, engagemanget och öppenheten hos de lite äldre generationerna som jag avundas och tycker att vi alla kan lära oss av. Han letar friskt efter helt nya alternativa anställningsformer och jag önskar honom all lycka. Sen är det en annan sak att arbetsmarknaden fyllts upp av människor som aldrig haft anledning att se på framtiden och sina egna kunskaper och färdigheter med sådan optimism. Men vi försöker också, allt vad vi kan, trots "sist in - först ut", trots ständigt höjd pensionsålder, trots allt högre och högre krav, trots en skadskjuten fackrörelse och en allmänt utspridd tröstlöshet.

Då mår man bra av att höra Fridolin först av allt på morgonkvisten!

Än bättre mår man av att höra Mäster Allan.



Somt ska väl ändras och somt ska bestå.

Det som är obekvämt ändrar en på.

Det som en saknar det ska en ju ha.

Och visst är det bätter, men int' är det bra.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, arbetslöshet, politik, alliansen, jobb, Gustav Fridolin, generationskriget

Debatt om läromedel på universiteten

Det pågår en mycket intressant debatt om student- och kurslitteratur på Newsmill. Det inleddes tydligen med att universitetslektorerna Jonas Svensson och Stefan Arvidsson skrev ett inlägg om att det tråkiga i att Sveriges läromedelsförfattares förbund (SLFF) nu anmält tjänsten Studentbay.se för upphovsrättsintrång. Som Svensson och Arvidsson ser det är det omoraliskt av universitetslärare att först få betalt för att skapa litteraturen och sedan få betalt för spridningen av den, särskilt som man själv kan införa sin egen litteratur som obligatorisk på egna kurser.

De får mothugg av lektorn Mikael Sundström som noterar att ersättningen författarna får är extremt låg och inte täcker den tid som läggs ned på författandet. Samira Ariadad, f.d. studiemedelsövervakare vid Stockholms universitet, bidrar med ett studentperspektiv på frågan. Hon förespråkar mer e-publikationer över lag och att mindre behöver tryckas eftersom mycken universitetsutbildning ändå är en färskvara där läromedel lätt blir otidsenliga efter ett par år.

Samtliga inlägg är definitivt läsvärda för akademiker och studenter. Jag förstår och sympatiserar med Sundström, men är ändå benägen att hålla med de övriga i större grad. En viktig aspekt i frågan är att studiemedels-produktion är valuta i en annan bemärkelse än reda pengar (som aldrig kan vara mycket). Det är för det första en rejäl merit på sin CV när man söker nya jobb att ha författat läromedel - hårdvaluta faktiskt. Så författandet kan delvis läggas i samma kategori som vetenskaplig publicering i tidskrifter och antologier. Forskare får inte något betalt av spridning och läsning av deras alster inom den genren - tvärtom är spridning och mångtaligt refererande det absolut bästa som kan ske. Att bli befäst i sinnet hos studenter som en auktoritet är dessutom ett enormt plus för de som går vidare till avancerade studier och forskning och därmed tenderar att fortsätta leta upp texter man har skrivit.

Det vore bra om universiteten kunde avsätta en större pott som forskare kan söka för att just jobba med kurslitteratur - mot att de avsäger sig upphovsrätten och öppnar för fri spridning. Det tjänar faktiskt alla mest på i längden. E-publicering i större utsträckning är också bra, för det gör det enklare att rätta till felaktigheter och utöka nya upplagor mer effektivt med ny forskning. Universitet är ganska väsensskild från grundskolan och allt vetande är färskvara. Problemet rör främst illustrationer och bilder som det redan finns allt för lite av och som blir allt svårare att inkludera pga rättigheter och ersättningskrav. Det måste till ny lagstiftning som ser till att särskilja läromedelslitteratur från kommersiell publicering så att informationsspridandet inte stöter på en ekonomisk flaskhals i vad som kan och inte kan förmedlas.

Roger Wallis väger in med sina åsikter om studentbay.se på DN Kulturdebatt och förklarar varför han tycker tjänsten borde göras fullt laglig. Också mycket läsvärt.

Politikerna borde agera snabbt innan detta vansinne tar död på
innovationskraften inom ­IT-Sverige. Hur många kreatörer som söker enkla
lösningar på svåra frågor kommer nu att lägga av, förstöra servrar, med mera i
rädsla för vargarna?

Läs även andra bloggares åsikter om universitet, upphovsrätt, läromedel, litteratur, kurslitteratur, författare, högskola

Tips om masterkurs i teoretisk arkeologi

Anna Källén och Ing-Marie Back Danielsson vid institutionen för arkeologi och antikens kultur i Stockholm kommer under höstterminen att ge en kvällskurs på avancerad nivå för de som är intresserad av en introduktion till kritiska teorier inom arkeologi:

Critical Perspectives in Archaeology, 15 ECTS credits

The course offers an introduction to current critical perspectives
in archaeology, with emphasis on gender theory and postcolonial theory, and
their contribution to critical reflections in contemporary archaeology, both as
science and popular culture. Central perspectives within gender research that
will be treated are Feminisms, Masculinities, and Queer. Key postcolonial
concepts that will be discussed are Race, Culture, Teleological development, and
The Other. These perspectives and concepts are explored through lectures, text
seminars, literature studies, and practical exercises where they are used in
analyses of contemporary archaeology and cultural heritage management. The aim
of the course is to give the student conceptual tools for engaged critical
reflections on the societal role of archaeology and heritage management, in
future research and/or work.

With its applied study of current critical perspectives in relation to archaeology and heritage management, this course is particularly useful for Master students in archaeology, cultural heritage management, history, and similar subjects, as well as for active professionals in the field of archaeology and heritage management.

Language: The course is given in English, except for the case when all students are Swedish speaking.

Sista ansökningsdag är den 15/4. För mer information, såsom kurslitteratur och ansökningshandlingar, kan man vända sig till hemsidan.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, genus, gender, queer teori, postkolonialism, masterkurs, stockholms universitet

Kvalitetsgranskning av forskarutbildningen

Nu har regeringen kommit ut med sin proposition kring kvalitetssäkring av forskarutbildningarna. Dessa ska i framtiden granskas på samma sätt som grundutbildningarna, och de institutioner som inte når upp till acceptabel standard kan i framtiden förlora sin examineringsrätt.

Jag har inte läst närmare vad det kommer gå ut på i detalj, vilka som ska granska och hur det ska gå till. På det hela taget tycker jag att det är hög tid. Personligen skulle jag vilja ge två råd som i förlängningen kan leda till att forskarutbildningarna tas mer på allvar. Båda kan summeras under ett ord: uppföljning
1. När personer som agerat handledare söker nya tjänster eller befodring ska man utreda inte bara hur många doktorander som han/hon handlett, utan framförallt hur dessa avhandlingar emottogs i forskarvärlden och hur den disputerade klarat sig efter detta.
2. Institutioner ska bedömas inte bara utifrån hur många färdiga dokorander de spottar ur sig, utan precis som i fallet ovan hur avhandlingarna ifråga bedömdes och hur pass bra de nya doktorerna klarar sig i fortsättnigen.

I det nuvarande systemet förekommer inga negativa konsekvenser i förlängningen för de handledare som sköter sitt jobb dåligt, och de institutioner som brister i sitt ansvar, så länge en färdigtryckt och godkänd produkt föreligger. Ingen uppföljning helt enkelt. Det betyder också att bra handledare som gör en fantastisk insats, och bra institutioner som fokuserar på kvalitet inte får den uppskattning de förtjänar. Faktum är att det ibland kan bli tvärtom, eftersom post-doc-anställningar alltid ska förläggas till ett annat lärosäte än där man doktorerade. Bra nydisputerade forskare försvinner per definition från arbetsplatsen som hjälpte till att lägga grunden, och deras fortsatta produktion kommer någon annan till godo. En uppföljning av hur det går för alumner inom både master- och forskarutbildningarna 5 och 10 år efteråt borde vara en självklarhet inom universitetet. Det är det iallafall inom t.ex brittiska och amerikanska universitet.



Läs även andra bloggares åsikter om universitet, forskning, doktorera, högskola, regeringen, forskarutbildning

Dubbla budskap om högskolornas framtid

Inga fler högskolor ska få bli universitet meddelar Leijonborg. Ett väntat beslut som de flesta både inom och utanför den akademiska sfären nog instämmer i (även om jag förstår att det finns en del mindre glada högskoleanställda naturligtvis). Vi har redan 14 universitet i ett land med 9 miljoner invånare - och jag har tappat räkningen på antal högskolor. Fragmenteringen har lett till att många institutioner har färre lärare än det finns fingrar på ena handen, samt en allt mer krympande skara doktorander, och inte så många studenter heller. Det är ju skillnad på ämnen och ämnen såklart - det är främst humaniora, språkvetenskaperna och till viss del samhällsvetenskap, med få möjligheter till externt finansierade forskningsprojekt, som ligger kymigt till.

En institution är inte en fabrik, man får inte ut en på förhand bestämd kvantitet forskning per forskarenhet. Tvärtom är t.o.m. den mest individuella forskning en kollektiv process, som får sin näring ur att det förekommer många olika hjärnor med olika bakgrunder, intressen, idéer och insikter. Debatter, kommentarer, tips, diskussioner och samarbeten är det som i längden skapar en kreativ och produktiv miljö. Det, och en stadig tillströmning av studenter som tillför sin egen energi till platsen.

Så inga fler universitet säger Leijonborg - men går samtidigt vidare med att säga:

Den gamla tanken att forskning bara bedrivs på universitet begravs definitivt.
Kvaliteten blir avgörande. Bra forskning ska stödjas, var den än bedrivs.

Här bryter min förståelse hop totalt. Att säga att forskning lika gärna kan bedrivas på högskolor är i praktiken att säga att alla är universitet, oavsett beteckningen - forskningen var den stora påtagliga skillnaden. Eller rättare sagt, forskning fick bedrivas på högskolor förut men bara i samarbete med ett universitet som stod för examinationen. Ministern menar att skillnaden nu ska bestå i att Högskolorna ska profilera sig, medan universiteten får möjlighet att forska på bred front. En hårfin skillnad alltså, och det innebär att resurserna och de goda forskarna fortsätter splittras upp på många olika arbetsplatser. Med den skillnaden att nu krävs inte längre ett formellt samarbete mellan dessa arbetsplatser, med möjlighet att ta intryck av varandra. Det är ju just i mötet mellan olika projekt och forskningsgrenar som de verkligt givande insikterna görs. Jag ser fler murar, inte färre.

Fram tills nu har det ändå varit en kvalitetsskillnad mellan att finnas vid universitet gentemot högskolor som kunnat vara lockande för forskningsprojekten. Men om de senare får stora välfinansierade, trendiga profil-forskningsprojekt kan man fråga sig hur många enskilda forskare som vill förlägga sig till universiteten som har långt högre overheadkostnader - inte minst pga att vi måste finansiera de nationella universitetsbiblioteken, en kostnad högskolorna inte behöver bidra till. Personligen anser jag att universitetsbiblioteken borde få bli en nästan helt egen fristående enhet, med tydliga egna drifts- och forskningsanslag från staten. I dagens digitala värld där man inte längre tar sig fram i häst och kärra är deras bidrag på nationell nivå och det bör belysas bättre.

Jag skulle önska att utbildningsdepartementet noga studerade forskningsresultat kring vilka sorters kriterier i form av organisation, lokaler, infrastruktur, antal forskare och mängd studenter som krävs för att skapa en god miljö för högre akademiska studier och forskning. Dela sedan det med studentunderlaget och besluta utifrån detta grovt sett hur många utbildningsplatser inom olika huvudområden vi bör ha i vårt avlånga land. Universiteten på olika platser kan profileras lika bra som högskolorna, med möjlighet att ansöka om medel för samarbetsprojekt mellan olika enheter. Geografiskt spridning är också bra. Tro mig, man samarbetar inte automatiskt bara för att man råkar sitta i korridoren intill.


Läs även andra bloggares åsikter om universitet, högskola, utbildning, forskning, Lars Leijonborg

Världens bästa föreläsningar online

Har du tråkigt? Är du trött på ännu en repris av dåliga amerikanska komedier, eller kändisdokusåpor på TV'n? Har du sett alla Mythbusters tre gånger om? Vad sägs om att kolla in en föreläsning på Yale, Harvard, Berkeley eller MIT istället? Helt gratis. Via min favoritskribent på Slate, Farhaad Manjoo, blir jag uppmärksammad på den fantastiska video-siten Academic Earth. Här har ett gäng engagerade personer samlat in videofilmade föreläsningar av professorer och lektorer på några av USAs mest prestigfyllda universitet. Man kan söka på ämne, universitet, favorit-lärare eller kolla in topplistor organiserade både efter enskilda föreläsningar och än bättre - sammanställda i kurser.

Vad händer i Silicon Valley nu, hur definierar man en person, vad är värt att veta om människans anatomi, hur har amerikansk litteratur utvecklats i efterkrigstiden, vad pratade Freud om egentligen, datorutvecklingens historia, hur beräknar man en elliptisk bana? I nuläget är det en klar övervikt på ekonomi och naturvetenskap i utbudet, men det finns en del historia, litteratur och religion att leta fram också. Som tittare kan man hjälpa till att ranka olika föreläsningar och skapa egna spellistor (Absolute Nerd 3).

Kvalitén på inspelningarna är ganska imponerande faktiskt. Det som projiceras i form av bilder kan inte visas oftast tyvärr, för där kommer upphovsrätten in i leken. Men den anglo-saxiska traditionen att faktiskt utbilda akademiker till att bli bra talare kommer till sin rätt här. Och så har man ju redan sållat bort Professor Mummel som står med ryggen mot åhörarna och plitar ned minimal text på svarta tavlan...


Läs även andra bloggares åsikter om universitet, föreläsning, video, forskning, vetenskap, USA

Tankar om historieutredningen

HSV har genomfört en utredning av Historiska institutionerna i Sverige och har både rosor och ris att dela ut. Ros ges till Uppsala särskilt för den starka forskningsanknytning som finns genom att så många lärare är aktiva forskare. Att man även tidigt börjar introducera studenterna till att skriva för olika sorters läsare, allmänhet såväl som andra historiker, är positivt.

Problem som omnämns är strukturella, samma sort som dyker upp lite varstans inom universiteten i allmänhet och humaniora i synnerhet: Lärare får lägga ned mer tid på administration än undervisning och forskning, och i de fall då man har sån pass tur att man faktiskt får studenter, vilket historia får, är andelen studenter per lärare hög vilket medför andra problem.

HSV är också oroliga för att så många lärare på grundutbildningen är visstidsanställda och inte fast anställda, vilket ger dålig kontinuitet. Jag förstår den synpunkten, men håller med bara till en viss del. För att högre utbildning inom ett ämne ska kunna vara relevant och aktuellt måste man kunna ge utrymme åt gästforskare, forskarassistenter och doktorander att undervisa. Dessa är dessutom ofta mer engagerade i utbildning än de äldre fast anställda lärarna och professorerna (undantag finns såklart), som redan lagt ner åtskilliga år på att traggla samma kurser tills de går på knäna. I dagens läge, när man kan få fast anställning först i 50-årsåldern i många fall, är det slöseri med begåvning att inte låta yngre forskare undervisa. Internationellt sett är det svenska systemet högst märkligt, då få professorer och motsvarande undervisar grundstudenterna i de flesta andra länder i Västvärlden.

De seniora forskarna är i en långt bättre position att kunna organisera större forskningsprojekt och söka pengar till dessa, än de juniora. De har nätverken och erfarenheten som yngre nydisputerade saknar. Ge dem mer tid till detta - och ställ större krav på att de faktiskt gör det - och låt gärna visstidsanställda få undervisa en hel del. Vad som krävs isåfall är en ordentlig kursplan och fungerande arbetsstruktur, som gör att det finns rutiner att utgå ifrån och grundkrav som inte kompromissas med. I nuläget tror jag många institutioner lider mer av att det finns få möjligheter till att få in nya medarbetare och nya förmågor, och att de fast anställda får dra ett alldeles för stort ansvarslass av grundutbildning, handledning, seminarieverksamhet, administration, institutionsuppdrag, fakultetsuppdrag, universitetsuppdrag etc. Forskning? Kanske nästa termin...

Genomgående efterfrågar HSV bättre internationalisering och kommunikation över nationsgränserna mellan forskare inom historia. Det är en viss debatt inom humaniora kring hur pass mycket vi borde publicera på andra språk än de skandinaviska. Personligen är jag helt i det lägret som förespråkar större internationellt utbyte och kommunikation - även om det måste ske på bekostnad av det svenska språket. Sen ser jag gärna att det uppvägs med mer ekonomiska medel för populär förmedling till allmänheten, men det är inget man fixar på kammaren under småtimmarna när alla andra arbetsuppgifter är avklarade.


Läs även andra bloggares åsikter om historia, HSV, universitet, högskola, undervisning, forskning, vetenskap, Uppsala universitet

Vem kontrollerar kontrollanterna?

Varje mynt har två sidor. Klart att man ska aktivt söka jobb om man är arbetslös - men jag undrar om det finns en organisation som utreder arbetsförmedlingens metoder i samma utsträckning som oss lömska medborgare.

Två exempel från min egen horisont (fingerade namn):
1. Arbetssökande Arkeologen Anna lämnar in en lista med yrkesbeteckningar som hon är behörig att söka, för att få tips om utlysta tjänster runtom landet. En sådan beteckning är "antikvarie". Efter några veckor dimper ett brev ned från AF med uppmaning att söka ett jobb på en akvarie-affär. Anna fick sedan jobb som arkeolog via egna kontakter och nätverk. Ingen jag känner har fått jobb på annat sätt.

2. Disputerade Doktor Dan, som bor i en universitetsstad (okej, Uppsala) söker jobb högt och lågt. Får anmodan av lokala AF att söka ut utlyst lektorat - inom ett helt annat ämne än det han disputerat i. Inte ens ett närbesläktat ämne, där det fanns åtminstone en teoretisk chans att han skulle bedömas som kompetent, utan mycket långt ifrån det han är utbildad inom. Ett lektorat är alltså en lärartjänst inom universitetet. Trots att han påpekar detta för AF blir han strängeligen tillsagd att skicka in en ansökan. Dan tycker det är så pinsamt att hans kollegor kanske tror att han saknar all självinsikt, att han först ringer till institutionen ifråga, förklarar läget och ber om ursäkt. De suckar och säger att han inte är ensam om att ha upplevt detta. Tjänsten gick naturligtvis till en av de 20 högkvalificerade sökande som disputerade inom ämnet och som slogs om den med näbbar och klor...

Jag sitter i fakultetens rekryteringsgrup, som under det senaste decenniet sett en lavinartad ökning av ansökningar till varje tjänst. Inte bara från utbildade och kvalificerade sökande, utan också från de som logiskt sett inte har en chans att få jobbet. Anledningen är att handläggare på AF har en kvot att fylla - och den fyller de genom att tvinga sina klienter att söka jobb de aldrig kan få, för att hålla uppe statistiken. Resultatet blir enormt mycket extraarbete för sakkunniga och rekryteringsenheter, för allt måste gås igenom.

Att söka jobb är ett heltidsjobb sägs det, inga egna studier samtidigt, inte ens om de faktiskt kan anses kompetensutvecklande. Samtidigt förlorar arbetssökande i Uppsala och många, många andra kommuner rätten till fritids och heltid på dagis (endast 15 timmar tillåts) om de är arbetssökande. Så det är ett heltidsjobb man tydligen kan utföra samtidigt som man ska ta hand om ett antal barn? Det mest absurda är att inom akademiska världen så är det inte bara möjligt utan även ett måste att aktivt vidareutbilda sig och hålla igång sin kompetens medan man söker jobb. Akademiker måste läsa ny forskning som kommer ut, skriva de artiklar som är den enda valutan som gäller på vår arbetsmarknad, skriva högvis med ansökningar till stiftelser och fonder, delta i öppna seminarier o dyl. Hur detta ska fixas under de 15 timmar i veckan man inte behöver ta hand om sina små barn (och en stor andel av oss får barn under doktorandtiden) har AF inte kunnat förklara för mig eller någon av mina kollegor.

Så vem kontrollerar kontrollanterna? Och vem kontrollerar att den högra handen inte hugger av den vänstra i sin iver att straffa...?


Apropå sidorna på mynt.


Läs även andra bloggares åsikter om arbetsförmedlingen, AF, a-kassa, alliansen, politik, arbetssökande, arbetslös, universitet, forskning,

Piska och morötter för universiteten

Sedan upplysningstiden har det förutsatts att högskolor och universitet haft som sitt existensberättigande att söka efter sanning, fakta och kunskap. Hur pass väl institutioner och individer verkligen lyckats med detta är en helt annan fråga. Men de flesta av oss som är verksamma inom forskning, eller har en bakgrund med högskolestudier, vill i själ och hjärta inte tro att det finns kollegor som är villiga att begå den främsta dödssynden: Fusk.
Att förfalska analysresultat och studier är att vända uppochned på allt som borde hålla oss igång. Lika vansinnigt som en läkare som dödar sina patienter.

Jag har skrivit tidigare om en del ökända fuskerier inom arkeologi/antropologi. Nu i dagarna har det skrivits en del i tidningarna om misstänkta oegentligheter inom medicinsk forskning kring Stan-metoden för fosterövervakning. En viss överoptimism till metodens fördel verkar ha regerat vid avrundningar och sammanställningar av försöken - om man ska vara välvilligt inställd till det som inträffat. Att den läkare som låg bakom den patenterade metoden dessutom hade en hel del kontakt med de som skulle utföra de objektiva testerna får det hela att framstå som än mer komprometterat.

Nu kommer vi till det egentliga problemet: Vad gör man om man msstänker systematikst fusk alt. plagiat? Att låta enskilda högskolor sköta utredningen är INTE en bra metod. Inoficiella nätverk och maktstrukturer är det minsta problemet. Långt värre är den allmännmänskliga reaktionen att hellre stoppa huvudet i sanden än tappa ansiktet. Att avslöja fusk ger ingen prestige - hur bra man än var på att rensa ur sitt eget bo kommer en viss skam och nesa alltid hänga kvar. I dessa konkurrensutsatta tider, när pressen på att få in externa anslag blir allt högre, så kommer ryggmärgsreaktionen att sopa allt under mattan bli ett allt större problem. Redan idga känner jag till via korridorsnack exempel på omfattande plagiat i högre uppsatser både i Sverige och grannländerna som mörkats av de högsta instanserna för att det hela blivit för pinsamt.

Lund har åtminstone försökt ta sitt ansvar i fallet med Stan, men de har haft få möjligheter att driva frågan vidare utanför de interna maktstriderna då Vetenskapsrådet pga finansieringsbrist tvingades lägga ned sin enhet för utredning av oegentligheter. Nu föreslås alltså en central etiksprövningsnämnd som ska ta över ansvaret. Att utreda sina kollegor är ungefär lika populärt som att tillhöra internutredningen inom polisen, så jag hoppas de lyckas få till en bra grupp. När nu vår utbildningsminister behandlar forskningsfinansiering som en guldstjärna att dela ut till de mest populära eleverna i klassen kommer risken för fusk, oegentligheter, plagiat och glädjekalkyler mångdubblas.


Andra bloggar om: etik, vetenskap, forskning, universitet, högskolor, fusk