Döden, del 1

Semester och död går hand i hand, det är under denna period var och varannan svensk ligger med en deckare på stranden eller i hängmattan. Deckargenrens bestående popularitet tror jag beror till stor del på att det i grunden är moraliska narrativ med en förväntad ark och ett tydligt avslut (som det sedan kan experimenteras med). Död, mord, ställer allt på sin spets. Det är i döden livet återspeglas i bjärt kontrast. Därför blir den sista vilan också en intressant fråga, vad vi gör med våra döda. Det är något som intresserar arkeologer i synnerhet och i förhistorien ser vi en uppsjö olika sätt att hantera de döda - en del som nog verkar extremt märkliga för dagens svenskar.

Häromdagen lyssnade jag på ett inslag i P1 Morgon om de konflikter som uppstår mellan svenska och myndigheter när allt fler vill kunna dela på askan av sina döda och gravsätta dem på olika platser. I svensk lag är detta förbjudet, annat än för buddhister och hinduister (för vilka det är en del av religionen och traditionen sedan gammalt) eller vid synnerliga skäl. Ett sådant synnerligt skäl var nu gravsättningen av askan från en ung kvinna som dött och kremerats i USA, men vars familj också bor här i Sverige. Först hade de fått avslag men nu fick de tillstånd.

Lagen om att hålla askan komplett kommer nog delvis från myndigheters önskan om ordning och reda, dels från våra egna kristna traditioner om kroppens individualitet. Det är införandet av kremering som delvis brutit ned de föreställningarna hos oss (de flesta skulle nog dra sig för att stycka upp kroppen i olika delar och begrava på olika platser). I denna brytning i värderingar hamnar enskilda ofta på kollisionskurs med myndigheter som agerar långsammare och utifrån andra hänsyn än individens – på gott och ont.

Ben från gravfältet i Gamla Uppsala. Så här ser resterna egentligen ut efter en grundlig kremering, aska blir det först efter det att de mals ned. (Foto: Emma Sjöling)

Intressant nog är uppdelning av kremerade rester mycket vanligt under bronsåldern (då likbränning slog igenom på allvar) och även under större delen av järnåldern. Det tog ett tag för arkeologerna att komma underfund med detta, förstå implikationen av att så många bengömmor under stensättningar och högar enbart innehöll ett par få ben, medan andra innehöll långt mer. Det finns andra förklaringar, såsom bevaringsgrad, men numera är vi överens om att det i de allra flesta fall så representerar dessa nedläggningar bara en liten del av resterna från bålet. Huruvida resten är nedlagt under liknande gravöverbyggnader eller om man gjort annat med dom (bakat bröd?) må vara osagt.

Frågan kvarstår: bör vi lätta upp reglerna mer så att folk idag kan dela upp askan på flera platser och vad får det i så fall för konsekvenser i långa loppet? Finns det juridiska problem med att ha flera gravplatser för en död?

Lästips: Tidskriften Urminne har kommit ut med ett nytt nummer, med en artikel av nyligen bortgågne Tore Artelius om gravskick i Småland.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kremering, begravning, aska, sista vilan

Svart handel och gyllene masker

Även om jag knappt känner till en enda arkeolog som inte innerst inne gillar Indiana Jones så är det samtidigt så att få saker gör oss mer deprimerade än att ses som gravplundrare och skattletare. Spielbergs äventyrs-arkeolog må vara en kittlande underbar matinéupplevelse, men står samtidigt för allt vi kämpar för att arkeologi inte ska vara: ett sökande efter unika och dyrbara objekt som rövas bort till ett främmande museum samtidigt som kontexten lämnas i än värre ruiner än förut...

Det är därför enormt deprimerande när det avslöjas att arkeologer varit inblandade i dylika rovgrävningar i rent profitsyfte. Detta verkar nämligen ha hänt i Bulgarien nyligen, där en del fantastiska föremål upptäckts hos utländska samlare. Handeln med antikviteter är en global företeelse med enorma belopp inblandade, och tyvärr är det fortfarande så att en hel del av det som byter händer från handlare till samlare förts ut illegalt från landet där det hittades.

Professor Georgi Kitov med en dödsmask i rent guld, påträffad i en 2400 år gammal höggrav i södra Bulgarien. Skrämmande lik... (Foto: Stoyan Nenov)

I artikeln som tar upp de bulgariska klenoderna så verkar det fortfarande oklart i vilken mån det varit enstaka eller ett flertal arkeologer som hjälpt plundrarna - och jag kan bara hoppas att det mer rört sig om individer med arkeologisk utbildning än yrkesverksamma arkeologer/forskare. Samtidigt är jag inte främmande för hur människor i behov av inkomst och levebröd kan välja att svika ideal som knappast mättar några magar.

Bilden som följer med artikeln visar dock ett fynd som inte alls blivit stulet. Det är en trakisk guldmask som påträffades för några år sedan vid utgrävningar av hög-gravfält i södra Bulgarien. Dessa gravar verkar vara relativt oförstörda många av dem och har gett så fantastiska fynd att t.o.m. den inte särskilt solventa bulgariska regeringen skjutit till medel för att fortsätta undersökningarna. Och det är nog tur med tanke på vad som kan hända om de lämnas oövervakade. Det har inte att göra med nationalitet - gravar av den dignitetenskulle behöva hårdbevakas även i Sverige för att undvika att de börjar likna grevé-ostar.

Arkeologerna som grävt fram masken har daterat den till ca 400 f.Kr. och kopplat den samman med en specifik kung vid denna tid. Personligen skulle jag ta det sista med en knytnäve salt. Det är alltid frestande att göra dylika kopplingar och de är nästan alltid fel, eller åtminstone omöjliga att bevisa. Den allra mest kända dödsmasken i guld kallas Agamemnons mask och hittades i Mykene av Heinrich Schliemann - en riktig gravplundrare, men som faktiskt även lyckades hitta Troja (även om hans inkompetens betydde att han förstörde mycket av det som tillhörde Illiadens tidevarv).

Dödsmask i guld, påträffad i Mykene 1876 av Heinrich Schliemann. Kan beskådan på Athens arkeologiska museum. (Wikimedia Commons)

Schliemann var en sådan kontroversiell person att en del i efterhand hävdat att just "Agamemnons mask" är ett falsarium, eftersom den avviker en del i stil från de övriga som hittats i gravar i Mykene. En av de egenheter som lyfts fram som avvikande var att den är klart mer tredimensionell än de övriga. Det är intressant att notera därför att den bulgariska masken är tredimensionell. Det verkar helt klart finnas olika stilar hos de hantverkare som tillverkade maskerna, och frågan infinner sig om vi inte kan sakna många delar av pusslet pga tusentals år av just plundring?

Vad som dock förvånar mig är att de bulgariska maskerna bedöms vara ca 2500 år gamla, medan de mykenska tydligen är hela tusen år äldre. Hur länge pågick denna tradition egentligen? Hur säkra är dateringarna? Om någon antikare läser detta skulle jag vara intresserad av lite mer information om detta överdådiga gravskick.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Grekland, Bulgarien, bronsålder, järnålder, gravplundring, antikviteter

Järnåldersgravar i Ultuna

Det är inte många kvällar jag lyckas med konststycket att kolla in lokala nyheterna på TV, så det måste varit ett ingripande av arkeologernas heliga förfäder (Thomsen, Montelius, Jones) som gjorde att jag lyckades slå över till SVT 1 precis när de började sända ett inslag om arkeologi. Där var Markus Säll som med ett brett leende skrapade fram en urngrav från järnåldern - vilket förklarar varför de vilda ryktena på Facebook att han övergivit sin vackra, ljuva stenålder för den silverutsmyckade skökan järnålder. En efter en faller de... (fast jag tror Markus sinnesförvirring är temporär - han är den trogna typen).

Fast om man nu ska svika sina ideal så ska man göra det med fornlämningar som den i Ultuna, som faktiskt råkar ligga alldeles i närheten av mitt hem Ulleråker söder om Uppsala. Idag är Ultuna känt mest genom att Veterinärhögskolan och Sveriges Lantbruksuniversitet ligger här, men namnet visar att detta har varit en viktig plats långt bak i järnåldern. Ull är en gud av vanernas släkt och även om han fallit i popularitet under vikingatid så vittnar de många svenska platser helgade åt honom om att han en gång var mycket viktig. Tuna är också ett mycket viktigt platsnamn som ofta visar sig ha viktiga lämningar från äldre järnålder och namnet förbinds mer ofta med vanagudar som Frej (Frö), Njord (När) och Ull än med Tor och Oden.

SAU har hand om utgrävningarna i Ultuna som sker i samband med att universitetet där expanderar. Ganska passande att ha lantbruksunviersitet på denna mark där storgårdar en gång stod. Förra året hittades fler järnåldersgravar och dessutom ett 25 m långt välbevarat järnåldershus. Helena Hulth är grävledare och berättar mer om undersökningarna i inslaget. Nästan så man inte tycker synd om dem som behöver vara ute och gräva i denna Fimbulvinter...




Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, järnålder, gravar, ultuna, SAU, utgrävning, Uppsala, SVT Uppland

Stenåldersblommor, pantomim-skurkar och mycket mer

Förra året, vid ungefär den här tiden, skrev jag ett inlägg som handlade om alkohol i neolitikum - framförallt huruvida de vackra tunnväggiga keramikbägare som återfinns i många gravar över norra och centrala Europa under 2000-talet före Kristus kunde tolkas som behållare för öl eller mjöd. Att göra fermenterade drycker utan tillgång till avancerad utrustning kräver stärkelse, socker och jäst. Stärkelse kan man få från säd, socker från honung och jäst från antingen en väl underhållen jästkultur eller genom att tugga och spotta i brygden (enzymer i spottet gör underverk). Jag hade snöat in på detta eftersom jag just då satt ochskrev färdigt ett parti i min avhandling som berörde detta och hade snokat reda på ett litet fåtal exempel som kunde indikera att sten- och bronsålderskulturerna verkligen kunde skapa lite kick i sin skål. I Ashgrove Farm i Skottland hade arkeologerna grävt ut en klockbägargrav där det återfanns en mycket hög halt pollen från Lind norr om vad som var växtzonen för det trädet vid den tiden. Det tolkades som spår av honung och möjligen av mjöd tillverkad på detsamma. I en ekkista från Egtved i Danmark daterad till bronsåldern hittades ett kärl med höga halter av pollen från lind och älggräs. Det senare är en ört som historiskt sett ofta använts för att smaksätta öl och mjöd.

Men helt säker ska man inte vara, för nu har arkeologer grävt ut en annan bägargrav i samma del av Skottland som den jag nämnde ovan och i denna hittades förutom en bronsdolk även bevarade blommor av just älggräs. En bukett har lagts ned vid den dödes huvud. Så ansamlingar av pollen kan helt enkelt vara rester efter blommor som gravgåvor. Ett problem med att omtolka alla tidigare fynd som just detta är att i den här graven var blommorna inte nedproppade i en bägare, och det förklarar inte förekomsten av lindpollen för långt norrut i den andra skotska graven. Valet av älggräs kan ju ha något att göra med dess association med just de jästa dryckerna dessutom. Hursomhelst är det ett underbart fynd. Universiteten i Glasgow och Aberdeen har ett gemensamt grävprojekt (SERF) som kommer fortsätta nästa år, så vi kan nog räkna med fler häftiga upptäckter.

I Sverige finns det faktiskt en hällkista från ungefär samma tid utgrävd i Hamneda i Småland, i vars botten paleoekologen Per Lagerås hittade ett helt lager med höga halter vitsippe-pollen som kan betyda att de döda täckts med dessa blommor.

Att läsa rubriker kan ibland ge en ganska felaktig bild som ni alla vet. Guardian hade följande rubrik över ett nytt kinesiskt fynd:
Chinese archaeologists 'discover' tomb of notorious pantomime villain Cao Cao.
Jag vet inte hur ni uppfattar det, men när jag först läste det så såg jag framför mig en ökänd rövare som uppfört pantomimer samtidigt som han bestulit folk på deras ägodelar - horribelt! Fast egentligen rör det sig om en ökänd kejsare/tyrann som på 200-talet e.Kr. enat stora delar av norra Kina men som var så illa omtyckt att han fått bli sinnebilden för ond och maktgalen i allehanda teaterpjäser därefter. Det som ger arkeologer lite dåliga vibbar är dock att sökandet efter hans grav föregåtts av ett enormt TV-jippo som göra Time Team gröna av avund - och en TV-station som öser så mycket pengar på sökandet efter den stora mannen lär knappast ha nöjt sig med "okänd 60-årig man" som epitet på graven de grävde ut. Vi får väl se vad som händer när dammet väl lagt sig.

Lite lästips: Leif Häggström skriver en ganska dyster krönika över arkeolog-året 2009, men med några ljusglimtar. Martin Rundkvist sammanfattar vad några av årets sista arkeologiska tidskrifter hade att bidra med. Neuroanthropology har en trevlig round-up med många läsvärda länkar.

Osteologiska Föreningen kallar till årsmöte den 13:e februari.

För de av er som är händiga så har Micke goda råd om hur man fixar Despotify, den fria spotifyklienten, på sin Nokia N900. Micke berättade för mig innan jul att han i början av nästa år kommer lämna jobbet som arkeolog på Sörmlands länsmuseum för att istället jobba professionellt med nåt med datorer och programmering som jag inte ska låtsas att jag förstår mig på. En sån där nyhet som får mig att känna mig jättelsedsen och jätteglad på samma gång. Syntax error ba'! Kan ingen komma på hur vi kan klona Micke så han hinner hålla på med båda!?

Norsk fornsök, medeltida gravar och Epic Fail av Discovery Channel

Viss upphetsning spred sig häromdan i bekantskapskretsen när det stod klar att norska Riksantikvaren lanserat ett eget Fornsök på nätet, med kartor och fornlämningar och allt. Stor lycka! Men tills Åsa Karlsson tipsade om det så hade jag inte upptäckt den underbara lilla animerade filmen på 30 sek som går från kremering till gravhög. Supergullig! De har faktiskt en hel räcka små filmalster att beskåda på sin hemsida, från kolmila, till kokgrop till stavkyrka.

Uppdatering: Har ju helt glömt tipsa om att British Geological Survey lanserat en online-tjänst för geologiska kartor. Kartor på ned till skala 1:50 000 finns nu att njuta av gratis i icke-kommesiellt syfte.

Apropå gravar förresten så missade jag till min stora förtret Kristina Jonssons disputation i fredags vid Stockholms universitet. Ibland kan det vara väldigt frustrerande att inte få rå över sin egen arbetstid som när jag var doktorand. Kristina avhandling diskuterar gravritualer i historisk tid med arkeologisk blick:
Practices for the Living and the Dead. Medieval and Post-Reformation Burials in Scandinavia
Abstract:
The main themes of the thesis are burial customs and social identities, and how medieval and post-Reformation graves can provide information on such as age structures, phases in life, gender relations and social organization. The study is based on nine groups of Scandinavian material, and it comprises four case studies. The first one deals with social zoning in medieval cemeteries and how age and gender structures varied within and between different social strata. The second concerns ‘atypical’ medieval burials, such as graves in which individuals have been buried in a deviant or peripheral position; and it also focusses on burials of the sick and the impaired. The third case study examines two mainly medieval burial practices: the use of charcoal and burial rods, and possible interpretations of their inclusion in graves. The fourth study deals with post-Reformation burial customs; how they differ from the medieval ones and what notions may have caused the changes in practice.

It is concluded that in the Early Middle Ages, social identity was to a large extent intermingled with group identity. Towards the twelfth century, the social boundaries were sharpened and burial customs emphasizing personal aspects such as gender, age and body developed. A person’s biological status was a major factor in determining gender and social identities, and thereby also social status. In the Late Middle Ages the inner burial customs became more homogeneous, probably as a result of new religious beliefs and ecclesiastical restrictions. After the Reformation, social differences in burial prevailed, and above all the memorials displayed and shaped social identities. The inner burial customs became more varied again, displaying a ‘revival’ of old customs. This was most likely caused by changes in religious practices: since the Church no longer provided comforting and protective ritualistic practices they were instead performed before the funeral by the next of kin.


Dagens, veckans, månadens och möjligen årets Epic Fail står Discovery Channel för som i Holland lanserat reklam för sin kanal genom att visa affischer på tuffa män med stora, mjuka sminkade ögon där det står "inte för kvinnoögon". Jag tänker nu säga upp mitt abonnemang eftersom jag och min dotter uppenbarligen inte passar som tittare.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, avhandling, medeltid, gravar, discovery channel, Norge, kulturminnen, fornminnen, epic fail, geologi

Senneolitisk dubbelgrav i Skåne

Via Fokus Arkeologi blev jag uppmärksammad på en nyligen utgrävd senneolitisk grav i Skåne. På en åker utanför Trelleborg har arkeologerna från Malmö museer hittat en ca 4000 år gammal dubbelbegravning, troligen med en man och en kvinna enligt osteologen Helene Wilhelmsson. I graven har bland annat hittats en riktigt vacker flintdolk, och ett par bennålar - en ganska vanlig dräktdetalj under denna tid.

Dubbelgravar är kända i flera fall från denna tid - men de är definitivt inte vanliga och bra bevarade skelettmaterial är alltid något att fira. Som så ofta innebär dubbelbegravningar från denna tid att de döda inte ligger sida vid sida, utan fot mot fot med huvudena mot olika väderstreck. Vad som är extra speciellt med denna grav däremot, är att det verkar som de döda inte legat på rygg som i vanliga fall, utan suttit upp i graven med ansiktena vända mot varandra. Det finns några få enstaka exempel på människor som begravts sittande i förhistorien, och en liten samling ganska märkliga flerpersonsgravar från Skåne daterade till ungefär denna tid dessutom, men ingen som helt stämmer helt överens med just denna mig veterligen.

Kul - det är bara synd att museet inte har en mer aktivt uppdaterad hemsida där man kan få se lite bilder från grävningen. Kvällsposten har foto på stenpackningen och man kan ana lite ben emellan stenarna. Svenskan och SVT meddelar även de nyheten, men ingen har några bilder på fynden tyvärr.

De ska tydligen ha hittat ett gäng vikingatida hus också, meddelar Peter Skoglund om det mot förmodan finns någon som är intresserad av så recenta lämningar...


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, utgrävning, Skåne, Trelleborg, stenålder, grav, vikingatid, Malmö museer, osteologi

Tankeväckande skelettfynd på Kalmar slott

Arkeologerna på Kalmar länsmuseum har under veckan som gått haft en alldeles lagom promenad till en utgrävning på Kalmar slott. Själva utredningen var väl inte så upphetsande, ett rutinärende pga att Skanska ska lägga ner lite nya ledningar på yttre borggården. Men även små schaktgrävningar kan ge roliga resultat. Först hittades en samling omrörda ben från flera individer, och sedan, intill en husvägg hittades det kompletta skelettet av en människa. Det märkliga är att personen ifråga är nedlagd på mage med ansiktet nedåt, höften är vriden och benen ligger åt sidan. Det ger intryck av en allt annat än värdig begravning. Fyndet är rykande färskt, en osteolog är på väg i ilfart från Jönköping och Ludvig Papmehl-Dufay meddelar att man ska försöka filma resten av utgrävningen och lägga ut den på YouTube. Uppdateringen på hemsidan med foton var föredömligt snabb må jag säga. Tack till Ludvig för tipset också.


I höstas deltog jag i en temadag kring graven som begrepp och arkeologisk utmaning som anordnades av PAG (Post-doctoral Archaeological Group) på institutionen i Stockholm: Döda Personers Sällskap. Där presenterade bland annat Caroline Arcini, osteolog, sin studie av just det korskulturella fenomenet med människor gravlagda på magen. Eftersom alla är så ämlans effektiva nuförtiden (hur gick det till?) så har arbetsgruppen redan kommit en bra bit på färdigställande av publikationen, som troligen kommer i vår. Caroline hinner alltså inte ta med det nya fyndet, men hennes artikel kanske kan sätta in den i en intressant kontext.

Fotot kommer från Kalmar länsmuseums hemsida


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, osteologi, medeltid, Kalmar, Småland, Kalmar slott, grav

Hugget i sten

Gravar har länge varit en av arkeologins främsta informationskällor om forntida samhällen. Arkeologer har lyft på stenhällar, tunnlat sig genom jordhögar och vräkt undan marmorpelare för att komma åt mänskliga kvarlevor och allra helst de föremål som inte sällan följt med dem. Ur dessa konstruktioner och ting har man försökt rekonstruera samhällsorganisationg, hierarkier, könsroller, sociala klasser och kontaktnät. Det är tyvärr inte så enkelt som det gärna förefaller. Döden är också det tillfälle som mest lögner hittas på om den efterlevande - och de sörjande - vilket kan leda till att man i graven skapar en idealbild utifrån religiösa eller sociala normer som inte alls stämmer överens med det verkliga livet. Muslimsk sed kräver begravning inom tre dagar i en enkel svepning, vilket inte riktigt återspeglar de enorma sociala skillnader som förekommer bland de levande. Romska gravvårdar på brittiska kyrkogårdar är inte sällan imponerande stenkapell, i direkt (och medveten) kontrast med det rotlösa liv i samhällets bottenskikt som gäller i realiteten i många fall.

Det stora problemet är naturligtvis att även om den döde ytligt sett står i fokus under begravningen, så är man helt i händerna på de efterlevandes nycker och viljor. En del har desperat försökt motverka denna beroendeställning genom att tillbringa en stor del av sitt liv och sin förmögenhet på att skapa sin sista viloplats, och lämna noggrant skrivna instruktioner som man bara kan hoppas att ens närmast efterlevande tar hänsyn till. Inte ens faraonerna, som nog får ses som kulmen på detta område, tog det yttersta steget och lät begrava sig levande för att verkligen ha kontroll över sin gravceremoni. Shah Jahan lät visserligen konstruera ett av världens mest makalösa byggnadsverk över sin älskade fru, men den bidrog också i viss mån till att han avsattes av sin egen son och hans egen svarta version, där han själv skulle gravläggas, byggdes aldrig.

Nuförtiden är det inte så många som lägger ner dessa summor och investeringar på en gravplats - det ses inte riktigt som okej. Kroppen står nog mer i fokus än gravvården i denna extrem-individualistiska tid. Så de som söker odödlighet kan låta frysa ned den, eller kanske bara huvudet, eller omvandla sin aska till en diamant ("life-gem" enligt Orwelliansk logik), eller skicka ut askan i rymden. Det är nog därför som nyheten om Roland Burris mausoleum är så extremt pinsam. Burris är den möjlige nye senatorn från Illinois, utnämnd av guvernören som f.n. är under utredning för galopperande korruption och dumhet. Burris har nämligen redan låtit uppföra sin imponerande gravvård på kyrkogården och har under huvudrubriken "Trail Blazer" redan låtit hugga in sin CV, som innehåller både imponerande, och inte så imponerande, partier. Jag vet inte vad som är mest talande i detta fall: att han är så extremt osäker att han måste föreviga sig själv medan han fortfarande lever, eller att han uppenbarligen inte litar på sina släktingar att utföra detta efter sin död...

Roland Burris något för tidiga mausoleum på Chicaco Oak Woods Cemetery

Som arkeolog kan jag inte annat än uttrycka min och mina framtida kollegors eviga tacksamhet.

Uppdatering: Apropå den där med den döda kroppen som monument. Nu har tydligen Descartes skola från ungdomsåren, Prytanée, formellt begärt att få hans kranium som ska ställas ut till allmänhetens beskådande och begrundande i den lokala kyrkan. Stor upprördhet hos vissa har varit resultatet. Kraniet i fråga finns för närvarande på Musée de l'Homme, fast inte i den formella utställningen (ditförd av Berzelius på 1800-talet). Till saken hör dock att det inte alls är säkert att detta är den stackars Renés kranium, minst fyra andra har med visst fog hävdats vara hans cerebrala och celebra huvud...

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, grav, religion, politik, USA, Descartes, filosofi, kranium

Ett hus för alla tider

Husurna i lera, från Mönsterås socken i Småland, daterad till bronsåldern ca 1000 f.Kr. I dessa lades kremeringar. (Foto: Historiska Museet).

Hur såg husen ut under förhistorisk tid? Inte alltid så enkelt att svara på, för även om vi i många fall kan hitta grundplanen i form av spår efter stolphål som visat väggar och takbärande stolpar, så är det inte helt lätt att avgöra hur själva byggnaden konstruerades. I en del tider hittar vi långhus där den ena halvan troligen varit något försänkt, kanske för att bevara värmen bättre. Vi kan se det genom färgningar i jorden eller genom att rester av föremål och redskap förekommer djupare ned i ena halvan. De första boningarna för de inflyttande jägare-samlarna i Skandinavien var säkerligen en kombination av kåtor och hyddor, ibland kan vi hitta spår av dem. I Norrland och i Finland finns fortfarande vallar kvar innanför vilka rejäla långhus byggdes upp redan under jägarstenåldern. Från jordbrukets införande i södra Sverige ca 4000 f.Kr. vet vi att många människor levde i rektangulära stolpbyggda hus, vars väggar troligen utgjordes av flätade grenar täckta av lera (lerklining). Dessa 'långhus' var två-skeppiga, dvs de hade en enda rad takbärande stolpar i mitten. En bit in i bronsåldern kan vi verkligen tala långhus som nu kan bli upp till 40m långa, med dubbla rader takbärande stolpar. Dessa tre-skeppiga hus, i olika storlekar, fortsätter vara vanliga ända fram till medeltid.

Smakfullt pepparkakshus av modell 'Myrsjö'. Ett typiskt hus, men hur många bor egentligen i ett sådant? En skillnad mot husurnan är förekomsten av fönster. Bronsåldershusen hade kanske gluggar, men fönsteröppningar var nog inte att rekommendera i större omfattning om man ville hålla värmen på vintern. Forntida uppvärmning skedde inte bara med hjälp av en härd utan även av kroppar - först människor och under flera perioder även boskapen som fick komma in då det var som kallast. (Foto: Åsa M. Larsson)

Arkeologer med en arkitektonisk ådra diskuterar gärna vilka andra detaljer vi kan utläsa om eventuell takkonstruktion, höjd på väggar, och inre rumsuppdelningar, vindsbyggnad etc. Men det är inte ett enkelt jobb och de få gånger vi får en möjlig samtida efterbildning är vi löjligt tacksamma. Men det är förstås inte lätt att veta i vilken mån avbildningen är representativ för verkliga boningshus, eller om de tvärtom ska föreställa något unikt. Som de underbara husurnorna från bronsåldern, vilka användes i en del gravsammanhang i södra Sverige samt även på kontinenten. Ingen är den andra helt lik, men de delar samma huvudidé. Vi måste ändå tro att de på något plan avspeglar en bild av vad bronsåldersmänniskorna uppfattade som ett "hus". Lite som när vi idag bakar pepparkakshus oftast efter en schablonbild vi har om hur ett riktigt (lite gammaldags) hus ser ut i de flesta fall. Och om man vill hoppa över den frustrerande, svordomsosande delen med att skapa efter egen mall och köpa fabrikstillverkade delar för sammanfogning ("myrsjö-pepparkakshus"). Som jag och ungarna gjorde igår. Det är ändå kristyren och godiset som är goda... roligast.


Eftertanke: Tyskar och svenskar måste ha någon djupt rotad besatthet med hus. Först höll vi på med dessa husurnor, sedan pepparkakshusen och så Bauhaus och Ikea...


Lästips
O. ALMGREN 1912: En uppländsk bronsåldershydda. Fornvännen 1912: 132-151
(Om lerklining, husurnor och en inte helt övertygande 'hyddkonstruktion' de hittat)

S. SABATINI 2007: House urns: A European Late Bronze Age Trans-cultural Phenomenon. Gotarc Series B, Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet No 47; Göteborg 2007


Något mer imponerande pepparkakshus på Arkitekturmuseet...
Årets bidrag är inlämnade och prisutdelning sker söndagen den 14:e kl 14.00. Under några dagar till kan man titta in och se bidragen och kasta sin egen röst.

Andra bloggar om: arkeologi, bronsålder, gravar, husurna, pepparkakshus

Döden och arkeologerna

Allt prat om döda kroppar gjorde oss hungriga och törstiga. Eftersists på Restaurang Kamarina. I mitten syns bland annat Mats Burström som nyligen blivit förordad till lektorstjänsten vid institutionen för arkeologi i Stockholm. (Foto: Åsa M. Larsson)

Gårdagen spenderades i Stockholm, i döda personers sällskap. Okej, via PowerPoint och inte på riktigt. En ovanligt stor och kreativ skara disputerade arkeologer som har sin tillfälliga hemvist på institutionen i Stockholm hade dragit igång en seminariedag kring angreppssätt på döden, begravningar och arkeologiska förhållningssätt till desamma. Utifrån detta hade de bjudit in en riktigt brokig skara talare, osteologer och arkeologer, medeltidare och stenåldersarkeologer, där jag kände mig synnerligen priviligierad att bli inkluderad. Vi vet alla att få saker är mer kittlande än döda kroppar och makalösa gravgåvor, och sanningen att säga är arkeologer inte det minsta immuna mot den lockelsen. Så tack vare det intressanta upplägget och den föredömliga organisationen blev det ett välbesökt seminarium.

Eftersom dessa extremt driftiga och effektiva människor (blir man sån när man disputerar) hade klämt ur oss skrivna texter redan innan seminariet och ansökt om tryckbidrag, så kommer troligen en publikation relativt snabbt under nästa år. Dagen inleddes med Anders Kaliff som talade ffritt kring problemen med, men också nödvändigheten av, medvetna antropologiska analogier när vi tolkar förhistorien. Fredrik Fahlander, som kommer börja som Forskarassistent i Stockholm i januari, diskuterade kring risken att vilja få ut allt för mycket information utifrån vartenda gravfält - från genus till etnicitet och social organisation - oavsett dess specifika potential (metod "Pizza Allt" i hans terminologi). Han tog också upp exempel på hur viktigt det är att komma ihåg att gravfält blivit till över tid, så man måste försöka utreda den kronologiska tillväxten innan man jämför äpplen med päron (eller salami med champinjoner...).

Ing-Marie Back Danielsson höll ett mycket intressant föredrag om rörelsen och ideologin bakom införandet av kremering som gravskick i Sverige under 1800-talet. Tydligen var Hans Hildebrand (framstående arkeolog), Gustaf Retzius (den fysiska antropologins Kossinna) och av alla människor Alfred Nobel drivande i Svenska Likbränningsföreningen (de bytte namn sen av någon anledning...). Retoriken berörde inte bara hygien och rationalitet, utan i hög grad emotionella texter kring en renare, mer ursprunglig och ädel gravform som praktiserades av våra förfäder under järnåldern och indo-europeerna innan dess. Nanouschka Myrberg berättade en hel del intressant om silverdepåer funna på gravfält och vad deras betydelse kan ha varit. Joakim Goldhahn har initierat nya unersökningar av en senneolitisk grav på Själland, Hvidegårdsmannen, där de kremerade benen vid nytt påseende av Caroline Arcini visade sig innehålla ben från flera individer varav ett barn.

Göran Tagesson och Kristina Jonsson berättade mycket intressant kring de medeltida och historiska gravarna i Linköping, där små men påtagliga förändringar i gravskicket inträffar i slutet av 1600-talet. De döda begravs i vanliga kläder istället för skrudar och får allt mer ofta personliga små gravgåvor med sig. Kristina berättade om de s.k. hasselstavar som påträffats i flera gravar vilka troligen använts för att mäta upp vilken storlek kistan skulle ha och som sedan ansågs farliga efter sin beröring med den döde. Caroline Arcini har samlat in alla exempel hon har kunnat hitta globalt av döda som begravts på mage, från paleolitikum fram i nutid. Hon diskukterade olika sorters föreställningar och orsaker som kan ha lett till att vissa begravdes på ett sätt som i de flesta kulturer anses vara vanärande eller abnormalt. Jag pratade om mina älskade gropkeramiker som strödde männsikoben omkring sig som vore de konfetti...

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, gravar, döden

Komplexa familjeförhållanden på stenåldern

Populärvetenskap, liksom de flesta andra sorters journalistik, handlar om att sälja. Det betyder en evigt vinglig balansgång mellan information och kunskapsspridning å ena sidan, och kittlande drama och konflikter å den andra. På Vetenskapsradion P1 idag kunde man höra ett inslag om att man med hjälp av DNA identifierat den första "kärnfamiljen" i en tysk grav från 2600 f.Kr. Samma nyhet kablades även ut av diverse andra medier under dagen, så låt oss ta en närmare titt på detta. Jag har ett personligt intresse i nyheten, för den arkeologiska kultur som familjegraven kopplas till är den snörkeramiska kulturen (Corded Ware culture), ett kulturkomplex som med tydliga regionala variationer förekommer över stora delar av norra och centrala Europa under 2000-talet f.Kr - inklusive Sverige där det går under beteckningen stridsyxekultur/båtyxekultur (se gårdagens inlägg) - mitt forskningsämne.

Den vetenskapliga artikeln är tillgänglig online på tidskriften PNAS trevligt nog, så jag har tillbringat eftermiddagen försjunken i den. På det hela är det en gedigen, bra och högintressant studie av fyra troligtvis samtida gravar som sammanlagt innehöll 13 individer: 3 kvinnor, 2 män samt 8 barn i åldrar från ½ till 10 år gamla. Det ska direkt sägas att detta inte är "normala" gravar för kulturen ifråga - vanligen begravs de döda enskilt i en grav, i vissa fall i dubbelgravar. Små barn är ganska ovanliga i gravarna på gravfälten. Troligen krävde man att individer uppnått en viss ålder och officiell invigning i gemenskapen för att de skulle få en egen grav i vanliga fall. Dessutom, i vanliga fall dör inte vuxna och barn vid samma tillfälle. Spår av slag och skador på skallar och armar, samt i ett fall en pilspets inbäddad i en ländkota (måste ha skjutits med sådan kraft att pilen passerade hela bålen fastnade djupt i benet), visar att individerna dödats i någon form av överfall. Som författarna noterar är människor i tonåren och 20-årsåldern frånvarande - vilket kan bero antingen på att de rövades bort eller att de var borta vid tillfället. Någon har iallafall ordnat ordentliga gravar åt de döda i mestadels kulturellt korrekta positioner - positioneringen av de döda var inom snörkeramisk kultur styrd efter rigida regler.

Ett gott samarbete mellan laborativa och 'reguljära' arkeologer har resulterat i en högintressant studie. Man har lyckats få fram en del DNA ur framförallt två av gravarna:
Grav 99: Man (40-60 år) och kvinna (35-50 år) samt två pojkar (4-5, resp 8-9 år). Mitokondrie-DNA visar att pojkarna troligtvis var söner till kvinnan, medan kärn-DNA indikerar att mannen också var släkt med dem - men inte med kvinnan (utifrån mtDNA).
Grav 98: En kvinna (30-38 år) som höll ett litet barn runt ½-1 år i sina armar. Bakom henne låg en pojke (7-9 år) och en flicka (4-5 år). De två äldre barnen var troligen syskon, de bör ha haft samma mor, men det var inte kvinnan i graven.
Grav 93 innehöll en vuxen man och två små barn, medan grav 90 hade en kvinna och ett litet barn. Här lyckades man inte få ut okontaminerat DNA.

Artikelförfattarna gör en ganska stor sak av att man bevisligen identifierat en "äkta kärnfamilj" i grav 99. Jag förstår deras vilja att förklara abstrakta resultat i mänskliga termer, de kan t.o.m. vara korrekta i sin tolkning, och det är tydligt utifrån genomslaget globalt att detta är precis vad media vill ha (googla Eulau + DNA). Samtidigt är det synd, för det finns många problem med att använda detta begrepp i det här sammanhanget.
1. Gravarna representerar en extrem och unik händelse, en plötslig våldsam död av en grupp människor.
2. I en av de fyra gravarna finns en grupp som motsvarar det vi anser vara en kärnfamilj (mamma, pappa, barn). I en annan förekom barn tillsammans med en kvinna som uppenbarligen inte var deras biologiska mor. Kvinnan och de äldre barnen låg inte vända mot varandra, det är sant, men de var ändå nedlagda tillsammans.
3. Författarna argumenterar för, och jag håller med, att de gravlagda troligen dog vid samma tillfälle. Det innebär att vi ser en lokalt bosatt grupp som uppenbarligen inbegriper en hel del barn och vuxna, vilka bara delvis är släkt med varandra. Vi vet arkeologiskt att bosättningarna bara brukar bestå av ett eller ett par långhus vid denna tid, där man troligen bodde tillsammans.

Det mest intressanta ur min synvinkel är strontium-analysen de gjort av 12 av de döda. Strontium är ett svagt radioaktivt ämne som förekommer i markens bakgrundsstrålning. Den absorberas av ben- och tandceller och genom att analysera tänder som bildas i barnaåren, och därför visar i vilken omgivning man bodde som barn, kan man ibland avgöra om indvivider är inflyttade i ett område. I detta fall indikerar dentinet att samtliga tre vuxna kvinnor kommer från ett annat område. Åtminstone en av männen, troligen båda, är mer lokalt förankrade. Samtliga barn har bott i området sedan tidig ålder. Med andra ord ett imponerande bevis på patri-lokalitet och exogami - dvs män har gift sig med kvinnor från olika områden som sedan flyttat till sin mans boplats. Det finns en uppsjö olika släktskaps- och giftemålssystem runtom i världen, och det är enormt givande att få en inblick i kontaktvägar, nätverk och individuella migrationer under stenåldern. Extremt viktigt även för DNA-tekniker att förstå och kalkylera med graden av mänsklig kringflyttning och genetisk blandning - mänskliga förhistoriska samhällen var allt annat än isolerade.

Tyngdvikten på "kärnfamiljen" blir ganska missvisande i detta fall, där vi har en grupp människor vars lilla bosättning består av flera lokala män, flera inflyttade kvinnor, samt en stor grupp barn. Ja, resultaten pekar på att det troligtvis funnits ett begrepp om en grundläggande familjeenhet av mamma, pappa, barn (förutsatt att man inte vara polygama - vilket grav 98 lika väl kan indikera). Personligen finner jag det extremt intressant och förbryllande att kvinnan i grav 99 var så pass gammal - 35-50 år. osteologiskt sett är det extremt svårt att åldersbestämma individer ver 20 mer exakt, särskilt om de levt i ett förhistoriskt samhälle med hårda arbetsförhållanden. Men även om hon var 35 indikerar det att hon fick de två barnen i åldern 25-30. Normalt för vår tids förhållanden, men påtagligt sent i en tid då vi förutsatt att de flesta kvinnor fick barn runt 15-25 års ålder. Kvinnan i grav 98 var över 30 och hade ett spädbarn, kvinnan i grav 90 var 30+/-5 år och hade en 5-åring med sig. Antingen är åldersbedömningen vi använder oss av inte korrekt för neolitiska människor, eller så visar detta att kvinnor i detta samhälle kunde vänta riktigt sent med att få barn. De kan ha haft äldre barn också som undkom attacken eller togs till fånga. Isåfall visar det på bra förhållanden om kvinnorna överlevt ett flertal födslar ända upp i 30-årsåldern.

Jag förstår vikten av att få uppmärksamhet för forskning, men i det här fallet tycker jag att gruppen hade så mycket intressant att lyfta fram att denna märkliga fokusering på "den första kärnfamiljen" var både onödig och potentiellt missvisande. I denna tid av Moralens Väktare och Familjens Försvarare tycker jag det är onödigt för både media och forskare att kasta olja på lågorna. Särskilt när det som i detta fall på inga vis var påkallat. Den första kommentaren från allmänheten på Vetenskapsradions hemsida var naturligtvis en uppmaning att utifrån detta bevis ta mer allvarligt på kärnfamiljen som institution...



Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, grav, familj, kärnfamilj, stenåldern, barn, DNA, strontium, Eulau, migration

Barnsligt, manligt och dödligt

I förmiddags höll Lotta Mejsholm ett slutseminarium kring sitt avhandlingsprojekt rörande förändringar i begavningssederna kring barn vid övergången till kristendomen i södra Sverige. Slutseminarium hålls vanligen när en doktorand börjar stappla sig igenom slutsträckan och upplägget i Uppsala är helt och hållet upp till doktoranden. En del väljer ett regelrätt föredrag med diskussioner, en del delar ut olika kapitel i förväg till de som kan tänkas delta. Lotta valde skuggopponering, en seriös men mindre definitiv opponering på avhandlingstexten av en utsedd opponent.

Lotta Mejsholm, Anne-Sofie Gräslund och Cecilia Lidström-Holmberg på seminariet. Daniel Löwenborg och C-G Ojala håller sig i bakgrunden. (Foto: Åsa M. Larsson)

I detta fall Susanne Thedéen, forskare vid Stockholms universitet, som skrivit mycket om identitet, genus och gravritualer under brons- och järnålder. Fördelen med denna form av genrep är att det sker på en text som inte är helt färdig, vilket ger doktoranden en möjlighet att justera upplägget och klargöra sina argument. Nackdelen är att man måste våga lämna från sig något som inte är helt färdigt - en upplevelse så traumatisk för de flesta akademiker att det kan orsaka panikångest. Om Lotta hade upplevt det så syntes det iallafall inte på henne under seminariet som blev välbesökt och intressant.

Kjel Knutsson, Thomas Eriksson och Susanne Thedéen (Foto: Åsa M. Larsson)

Susanne gjorde ett mycket bra jobb med att å ena sidan vara tydlig med vad som var bra med texten, å andra sidan diskutera ingående de val, upplägg och argument Lotta har gjort. Lotta utgår främst från två gravfält i Skåne, Fjälkinge och Kattesundskyrkogården, den ena i övergången från hednisk tid, den andra mer solitt kristen miljö. Det är framförallt de allra yngsta barn-skeletten hon intresserat sig för, liksom diskussioner kring i vilken utsträckning materiella lämningar respektive skriftliga källor kan belysa detta skede. Manuset är inte helt färdigt, men vi håller tummarna för en disputation inom det närmsta halvåret åtminstone.

Fler åhörare. Till vänster en historiker och en runvetare jag missde namnen på. Svante Norr, Anna Gatti och Anne Ingvarsson Sundström. (Foto: Åsa M. Larsson)

Dagens lästips är Malin Sandströms Vetenskapsnytt där hon redogör för en intressant ny internationell studie om vad män egentligen anser vara viktigast för ett bra och lyckligt liv. Och det är inte massor av sex, lyxjobb, häftiga prylar eller att vara attraktiv! Det är uppenbart att Zandén och Gyllenhammar gravt underskattat problemen macho-manligheten står inför...tackolov!

Helena Victor informerar om en kommande seminariedag på institutionen om folkvandringstiden. Man kan läsa mer om projektet på institutionens hemsida och de som är intresserade av att delta på seminariet får gärna höra av sig till Helena Victor.

Preliminary Program – The 1st LEO Seminar – October 25th, 2008.

Hosted by the research project Death’s Snug Chamber,
Department of Archaeology and Ancient History, Uppsala University

The purpose of this first in a series of seminars is to begin discussions related to the computer base LEO, which has been constructed by Svante Fischer and Helena Victor in the research project ”Death’s Snug Chamber”. The computer base LEO aims to gather all Roman gold coinage in Scandinavia and the Baltic countries, c. 250-565 AD, but has its main focus on the mid- to the late 5th century AD. LEO is an acronym for Liber Excelsior Obryzium (The elevated book of pure gold). The name is directly related to the 18-year long reign of the eastern emperor Leo I (457-474 AD), since fragmented into intervals by means of correspondence analysis.

LEO has been conceived in order to provide an empirical backbone to an array of new theories regarding the shift from Late Antiquity to the Migration Period, a shift that is also reflected in the chamber graves in Middle Scandinavia. LEO will also be one of the founding elements for an absolute chronology of the Middle Scandinavian Migration Period. A further aim which will be the subject of the future second LEO seminar is to relate the Scandinavian solidus horizon of LEO to that of the gold bracteates and gold collars.

Morning Session
Moderator: Dr. Lennart Lind
Pr. Frands Herschend: Introduction.
Dr. Ragnar Hedlund: The Iconography of the late 3rd Century Aurei.
Dr. Svante Fischer, Dr. Helena Victor: The Impact of Ravenna and Constantinople in LEO.
Afternoon Session
Moderator: Pr. Ola Kyhlberg
Pr. Ulf Näsman: Scandinavia and the Huns.
Dr. Svante Fischer, Dr. Helena Victor: Scandinavian Regionalism in LEO.
Dr. Fernando Lopez Sanchez: The Sovana Hoard and the Schola palatina of Ricimer.




Andra bloggar om: arkeologi, döden, barn, begravning, järnålder, kristendom, kristnandet, folkvandringstid, manligt, genus, gender

Endast förändringen är konstant

På en av mina allra första föreläsningar i arkeologi, som totalt nybakad student, ställde Stig Welinder Frågan:
Varför arkeologi? Varför lägger ni ned tid och pengar på att läsa detta ämne - varför är det viktigt?

Jag var långt ifrån den enda i salen som skruvade på mig och kände mig generad. Den där inre känslan av att det var viktigt, att det fanns något oerhört givande med arkeologi kunde ännu inte riktigt formuleras i ord. Så Stig gjorde det åt oss. Arkeologi är Perspektiv. Arkeologi är studiet av människans tid på jorden med ett tidsdjup. Våra egna liv är korta, 70-90 år om vi har tur, de flesta politiska beslut som fattas har på sin höjd 3-4 års framförhållning. Hur kan man driva hem vikten av att tänka långsiktigt framåt, om man inte kan tänka långsiktigt bakåt?

Efter att ha studerat och arbetat med arkeologi i närmare 15 år nu vill jag påstå att det är helt rätt tänkt. När jag började läsa svindlade det för ögonen när jag insåg att människor bott i Skandinavien i över 10.000 år. I nuläget känns det tidsdjupet ganska futtigt, vid det laget hade ju både Australien och Amerika varit befolkat i minst dubbel så lång tid, kanske t.o.m. tredubbelt. Den skandinaviska halvön har gått från tundra till grönskande ekblandskogar till mörka granskogar. Östersjön har gått från sjö till hav till sjö till brackvattenshav. Land har stigit ur vatten och vattnet har återtagit land.

Det Europa vi ser idag, med enorma ytor av fält, åkrar och torrlagda marker skulle knappast kännas igen av de som bodde här för 5000 år sedan, då skogarna och våtmarkerna definierade landskapet. En hel del förändringar är pådrivna av männsikorna, vår omvandling av den fysiska värld vi lever i kan knappt överskattas. Om vi tycker Europa ser annorlunda ut så är det inget mot Mellanöstern där förut skogar och grönskande dalar bredde ut sig innan avverkning, boskapsskötsel och rent klimatologiska processer förändrat bilden ganska extremt. En hel del är naturligtvis också del i den kontinuerliga omvandling som alltid har skett av jorden sedan allra första början. Kontinenter rör sig, hav bildas och försvinner, bergskedjor skapas och bryts ned, floder finner nya fåror, glaciärer breder ut sig och smälter bort.

Gobero i Niger.

Sahara-öknen som nu tar över allt mer av den Nordafrikanska landmassan och vars sand förs av vindarna åt alla fyra väderstreck, var inte alls så stor och dominerande för tusentals år sedan. Den relativt ny-upptäckta neolitiska gravplatsen Gobero i Niger belyser detta tydligt. Uppemot 200 gravar från en period som troligen sträcker sig från ca 10.000-5000 år sedan (framförallt perioden 7700-6200 f.Kr) har hittats i sanden. Extremt sköra, men också extremt välbevarade tack vare de senaste årtusendenas torra klimat i området. Men detta är inte rester av ett ökenlevande folk. På den tid då de bodde här fanns det rejält med växtlighet och en sjö i vilken de fiskade, vilket fynd av bland annat ben från nilgädda och harpuner visar. Runt 6200 f.Kr började klimatet bli torrare och svalare på grund av att Atlanten blev nedkyld, och sjön torkade ut. Men 1000 år senare var det dags för en ny fuktigare period då människorna återvände till Gobero, i dessa gravar har man hittat sköldpaddsskal till exempel. Fynd från kökkenmöddingar (högar av skräp och rester), indikerar att man levde av både jordbruk och boskapsskötsel i området under denna tid.

I en trippelgrav hade en kvinna gravlagts med två barn (8 och 5 år), en stor mängd pollen i jorden direkt under dem indikerar att de lagts ned på en bädd av blommor.
Märkligt hur lite som ändras, trots att allt är i förändring...

Fantastiska bilder på gravarna, och en mer ingående beskrivning av fyndomständigheterna, kan läsas på Anthropology.net. En artikel har också publicerats online i Open Access-tidskriften PLoS One.

Sereno et al. 2008: Lakeside Cemeteries in the Sahara: 5000 Years of Holocene Population and Environmental Change.


Andra bloggar om: arkeologi, Gobero, Afrika, Niger, gravar, klimat, klimatförändring, Sahara

Gravplats vid världens ände

Svenska Högarnas gravplats, reserverad främst för fyrvaktarna på ön. Klockan i klockstapeln rings endast vid dödsfall. I bakgrunden fyren designad av Gustaf von Heidenstam. (Foto: Åsa M. Larsson)

Svenska Högarna är en ganska unik plats att besöka i skärgården. Nästan så långt österut kan kan komma innan öppna havet tar vid med Åland och finska skärgården på "andra sidan". Svenska Stenarna är en liten samling skär än mer österut, men där är det svårt att lägga till om man inte är bombsäker på fint och vindstilla väder. Även Högarna kräver sitt väder för att segelbåtar ska våga korsa de öppna vattnen mellan dem och Gillöga-arkipelagen, det finns begränsat med gågnbara hamnplatser om man sticker djupare än 1 meter och vinden bör helst inte komma från öst eller nordöst i de lägena.

Högarna har varit en etablerad fiskeplats sedan slutet av medeltiden, och tidigare fanns här också ett kapell och det hölls gudstjänster. Första fyrbåket kom inte till förrän i mitten av 1800-talet och 1874 uppfördes den röda fyr som i mångt och mycket är bevarad till idag. Den kan man klättra upp i för en fenomenal utsikt över öarna och solnedgången. Än idag drivs och sköts den av hängivna och bofasta fyrvaktarfamiljer. Nedanför fyren finns en liten kyrkogård, en relativt stor yta av blomsterprydd jord i denna karga miljö, avgränsad av små stenmurar och med en liten klockstapel invid.

Platsen anlades i samband med att Svenska Högarna blev fyrplats, för att fyrvaktarna skulle ha vigd jord att läggas i. Klockstapeln rings endast vid dödsfall av en fyrvaktare. Nu blev det inte så många generationer som hann nå vägs ände som väktare vid Sveriges östra utpost, fyrarnas tid är inte förbi men har förbleknat betydligt. Åtminstone en fyrmästare har iallafall begravts här, Rune Öberg. Om det blir fler får framtiden förtälja, men nuvarande fyrvaktare är bland annat far och son, sonen född på plats, och en ny liten generation lekte i somras vid vårt besök med allehanda leksaker på gårdsplanen.

En idyllisk plats i sommarsol och sjöbris, men en hård och karg plats när stormarna sveper in från Bottenviken. Men vilken makalös värld att leva och växa upp i. Himmel och hav och en liten bit land att vila fötterna på. I all evighet.

På väg ut från Svenska Högarna. Till höger i bild ses en segelbåt på väg ut ur inloppet till den mest använda naturhamnen på Högarna. När fågelsäsongen är som bäst flyger sillgrisslor och tobisgrisslor genom luften som små knubbiga kanonskott. På småskären utanför föder många gråsälar sina kutar under isfattiga vårvintrar. (Foto: Åsa M. Larsson)

Andra bloggar om: semester, stockholms skärgård, segling, svenska högarna, kyrkogård, fyr, medeltid

Gravar för de levande

Som en liten fortsättning på föregående inlägg om Verelius grav så kan jag ta upp lite mer om anledningarna till att Gamla Kyrkogården är en så fruktbar diskussionsplats för arkeologistudenter rör förhållandet samhälle - grav. Gravar har alltid varit en av de allra främsta källorna för arkeologer att ösa ur när man diskuterar kultur, ideologi, förändring, religion och status. Många teorier och modeller har under århundradet manglats fram för att hjälpa oss uttolka alla dessa aspekter av det levande samhället ur det döda. Många fallgropar och återvändsgränder har också upptäckts efter hand.

På 70-talet gillade man att göra regelrätta beräkningar av tidsåtgång och arbetsinsats för att avgöra vilka av de döda som varit viktigast för samhället, och även för att studera i vilken mån stratifiering och hierarkier förekommit. Vilket fungerar i vissa fall, men kan ge spektakulärt felaktiga resultat vid andra tillfällen. En viktig insikt som tog överhanden var i den mån samhället väljer begravningsseden som ett tillfälle då man projicerar inte så mycket samhället som det ÄR, utan dess IDEAL. Ta seden inom judisk-kristen-muslimsk tro att alla är lika inför döden och inte kan ta med sig något in i himlen. Vilket ibland skapar gravplatser som verkar mycket jämlika, trots att det kan ha funnits extrema sociala skillnader i livet. Lika intressant är det när sagda jämlikhetsideal ändå eroderas under påtryckningar av intressegrupper inom gemenskapen som inte helt kan låta bli att utmärka sina dödas sista viloplatser lite extra... Trots att religionen säger att det är både meningslöst och felaktigt.

Så det är ingen enkel matematik att lista ut hur gravseden förhåller sig till både verkliga och ideologiskt maskerade realiteter. Sen är det den extremt viktiga insikten att en grav inte i första hand är till för den döde, utan för de efterlevande. Med undantag av enstaka faraoner som påbörjade sina gravmonument medan de var i livet, är vi alla beroende av de efterlevandes beslut rörande gravsättning och ceremonier kring denna. Även om vi lämnat noggranna instruktioner kan vi bara hoppas att de efterlevs - och även faraoner fick finna sig i att bli summariskt avhysta sin nogsamt planerade sista viloplats om efterföljaren hade ett horn i sidan till dem.

Verelius gravsten restes först 16 år efter hans död. Den som beställde och designade den var den äldre Rudbeck som säkerligen hade mer än en anledning till denna vördsamma hyllning. Dels var det säkert ett uttryck av tillgivenhet för en beundrad mentor (vill jag tro iallafall). Men minst lika mycket handlade det nog om att befästa Rudbecks position som Verelius efterträdare inom de ganska nyligen etablerade studierna av forntiden och Gamla Uppsala. Men det var även en stark materiell symbol för kopplingen mellan den nutida makteliten och förfäderna som skapat de ursprungliga runstenarna som ännu gjorde sig påminda överallt i Mälardalen.

Verelius grav säger bara lite om honom själv, men desto mer om de som reste monumentet, deras anspråk och självbild, och det samhälle de levde i som endast nyligen befäst sig som en fristående och självständig nation inom världspolitiken.


Andra bloggar om: arkeologi, grav, begravning, kyrkogård, religion, Uppsala

Sådan professor, sådan grav

En av de onekliga fördelarna med att vara verksam i Uppsala är den Gamla Kyrkogården, som numera ligger mitt i smeten, men som när den anlades låg lite i kanten av staden. Efter flytten av samtliga humanister till naturvetarnas gamla lokaler så har jag nu sagda kyrkogård utanför knuten nästintill. För många arkeologistudenter har det ingått en promenad genom gamla och nya delen av kyrkogården , för att diskutera materiell kultur såsom den avspeglas i gravvård genom århundradena. Vad dessa gravlämningar förmedlar som dels är en spegel av sin tids ideologi, dels avslöjar aspekter som de kanske inte var helt medvetna om. I Gamla Kyrkogården finns gravar från åtminstone 1600-talet och framåt bevarade, den ena mer märklig än den andra när borgare, präster och akademiker tävlade om det bästa minnesmärket. Jag rekommenderar kyrkogården framför både domkyrka och museer vid ett besök i Uppsala.

Verelius grav syns till vänster (Foto: Åsa M. Larsson)

I veckan, en tidig kväll när hjärnan var på väg att koka över av att ha suttit inläst i ett unket arbetsrum alltför länge, tog jag mig en promenad genom den lind- och björkbevuxna äldre delen av kyrkogården. Som ett första inlägg i en extremt sporadisk serie presenterar jag nu en av de äldsta och häftigaste gravarna - särskilt ur arkeologisk synvinkel. I ensamt majestät, på en liten uppbyggd jordkulle, står en bred skiva bergart. Den är täckt av lavar, men tittar man nära kan man fortfarande ana den runslinga som köper över hela stenen. Detta är nu inte en "äkta" runsten, utan gravvården över Olof Verelius (1618-1682), professor i fäderneslandets antikviteter och tillika vår femte riksantikvarie, utnämnd 1666. Han skrev bland annat en bok om svearna och göterna och var en av de första att lista ut att platsen för det forntida högsätet i Uppsala som Ansgar nämner, låg i Gamla Uppsala. Vilket resulterade i en extremt bitter konflikt med en annan professor som ville förlägga platsen till det nutida Uppsala.

Minnesstenen restes inte direkt, utan först 1698 av hans tillgivne lärjunge Olof Rudbeck d. ä. som är en av Sveriges mest framstående vetenskapsmän (upptäckte lymfkärlen), som även han hade ett passionerat intresse för forntiden.

Verelius grav, överväxt av lav så att runslingan inte längre syns. (Foto: Åsa M Larsson)

Runslingan säger:
Här ligger under stenarna och lundens rötter,
till mull vorden,
han som mänskor lärde forntids sed, hävd och skaldekonst.

En gravplats värdig en arkeolog-professor hursomhelst.


Andra bloggar om: arkeologi, riksantikvarie, grav, Uppsala, Gamla Uppsala, kyrkogård, Olof Verelius, Olof Rudbeck, Uppsala universitet

Nya rön om vikingakvinnors kläder

Vårens första seminarium här på Uppsala-institutionen gick av stapeln nu på förmiddagen. Annika Larsson som disputerade på vikingatida textilier förra året gjorde en återkomst och berättade om nya rekonstruktioner som hon håller på med av kvinnodräkten under vikingatid. För den som är det minsta intresserad av den tidsperionden så finns det en känd och etablerad rekonstruktion av kvinnoklädseln. Linnesärken som övertäckts av en sorts högt fästat förkläde, med de ovala spännbucklorna placerade lite blygsamt i skulderbladshöjd. Den bilden och varianter av den återskapas i allt från vetenskaplig litteratur, till barnböcker och på museer. Men hur säker är den? Inte så säker alls, enligt Annika, som inledde sin yrkesbana på verkstadsgolvet i diverse textilföretag.

Problemet är att vi endast har lite textilrester kvar runtom och i metallbeslagen, i de gynnsamma fall då metallens kristaller kunnat bevara de känsliga tygbitarna. I kombination med mer eller mindre stilistiska avbildningar av kvinnor (eller valkyrior, eller disor) i metall och på bildstenar, har en bild av klädedräkten växt fram. Annika har redan i sin avhandling ifrågasatt en del av den gängse bilden, framförallt har hon påpekat den framträdande roll brickanden och silvertrådsbroderier hade, och deras östliga ursprung, snarare än ett Sydeuropeiskt. Många andra fynd i framförallt Mellansvensk vikingatid påvisar även de varaktiga och konsekventa kontakter och influenser mellan Sverige och Ryssland. I en kammargrav i Ryssland, daterad till 900-talet, har man nu hittat riktigt stora tygstycken i samband med övrig smyckesuppsättning som överensstämmer med samtida kvinnosmycken i Sverige - inklusive den ovala spännbucklan. Pskov ligger i västra Ryssland, nära Estland, och omnämns i Nestorskrönikan. Det är inte förvånande att hitta sådana här gravar och smycken i detta område, men bevaringsförhållandena och den noggranna utgrävningen och konserveringen är något att fira. Mycket är dokumenterat på den ryska hemsidan, med många fina fotografier.

Utifrån de tygresterna, en hel del i siden av östlig härkomst, anser sig Annika kunna omvärdera de fynd vi redan tidigare har från gravarna i Birka bland annat. Hon gör detta också genom studier av de avbildningar som finns, där släp och mönster spelar en långt större roll. Utifrån den faktiska placeringen av spännbucklorna i gravarna och utifrån rekonstruktioner och försök med tyger, föreslår hon en delvis annorlunda kvinnodräkt. På den är "förklädet" mer av ett mantelliknande plagg fästat i ryggen och framtill med hjälp av spännbucklorna - i bröstposition. Vilket nog är mer logiskt, om det inte är så att man är en något pryd akademiker från 1900-talets början... En hel del andra detaljer har också ändrats. Det var en hel del livaktiga diskussioner på seminariet, men de flesta där är överens om att kvinnodräkten definitivt förtjänar att utredas bättre och mer förutsättningslöst.

Det första försöket till en ny sorts rekonstruktion kommer presenteras på Museum Gustavianum i Uppsala från och med den 8:e februari. Annika pekar själv att detta är under utveckling och att hon kommer fortsätta undersöka olika aspekter och detaljer av kläderna. Bland annat hoppas hon snart kunna besöka Pskov och studera textilierna i verkligheten. Jag ser fram emot vad det kommer leda till.

Nu har även media börjat uppmärksamma detta (DN)

Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större, att tänka om är störst.

Andra bloggar om: arkeologi, forskning, vetenskap, järnålder, vikingar, vikingatid, Ryssland, kläder, textilier, kvinnodräkter, Annika Larsson, Museum, Uppsala universitet, Uppsala

Alpmannen och Stonehenge

Man vet att man är en nörd när man...finner att kvällens tv-höjdpunkt är en dokumentär om en brittisk stenåldersgrav. Skaffade Viasat History för ett par månader sedan och har faktiskt riktigt mycket nöje av den om kvällarna. I torsdags bläddrade jag förbi ett program med den fullständigt horribla rubriken "Kungen av Stonehenge" och fick än en gång bekräftat att man inte ska döma programmen efter titeln. Det var ett timslångt program som fokuserade på den inom arkeologiska kretsar ganska välkända "Amesbury Archer"-graven.

Amesbury Archer graven. Sidoliggande hocker (uppdragna ben) är en vanlig position för de begravda under tredje årtusendet före kristus, även i Sydskandinavien. Wessex Archaeology.

Som stenåldersarkeolog är det få saker jag kan säga om min forskning som fångar intresset hos andra, men vad jag har att komma dragandes med är att min utvalda tidsperiod har två kända företeelser: Ismannen Ötzi och Stonehenge. Inte så pjåkigt. Vad färre känner till är att Stonehenge bara är en del (den mest visuella) av ett stort forntida komplex längs floden Avon i södra England. Det inleds vid den gigantiska palissadbyggnaden Durrington Walls, numera synligt bara genom vallarna som omgav den stora centralytan, 500 m i dameter. Rester från träpålar inuti komplexet daterar dess uppförande till ca 2600 f.Kr, samtida med den första fasen av Stonehenge som befinner sig några kilometer nedströms. Det omfattande Stonehenge Riverside Project håller för närvarande på med en större studie över hela landskapet under den aktuella perioden. Men nere vid floden, invid paradvägen upp mot stenpalissaden Stonehenge, har man hittat ett antal gravar från ca 2400-2200 f.Kr, den mest kända är den osedvanligt välutrustade graven som utgör ämnet för dokumentären jag såg.

Durrington walls, sett från luften. Foto på English Heritage.

Extra kul var det eftersom film-teamet faktiskt fick följa utgrävningarna på plats och man kan nästan se en fysisk manifestation av upphetsningen hos arkeologerna. Dels är graven speciell för att benen är så pass välbevarade, dels förekom 16 finhuggna flintpilar och ett vristskydd av skiffer, hela fem stycken keramikkärl av typen klockbägare, en koppardolk och två cylindriska guldsmycken. De senare är de äldsta säkert daterade guldfynden i Storbritannien. I sig är gravuppsättningen typisk för sin tid, det är den stora mängden och de exotiska materialen som är uppseendeväckande. Liknande gravar med bågskytte-vapen och bägare finns från denna tid över stora delar av norra Europa, t.o.m. enstaka i Sverige. I dagarna kommer en ny avhandling av Torben Sarauw från Århus univeristet om vapengravarna och bosättningarna på Jylland från denna period - den ser jag fram emot som årets läsning.

Om nån av er får möjlighet att se sagda program så vill jag varmt rekommendera det. Det var en trevlig blandning av arkeologiskt fältarbete, rekonstruktioner som förklaras och argumenteras för, en inblick i många olika naturvetenskapliga studier av allt från keramiken, till ben och tänder, till guldet. Det var en hel del tankeväckande resultat. Kopparen i dolken härstammar troligen från kontinenten, kanske Spanien/Frankrike. Guldet är likaså från kontinenten. Jämförelser av isotoper i benen respektive tänderna, de senare binds i dentinet då de bildas i barnaåren, de senare representerar var en individ levt sina senaste 7 år, visar att han mycket möjligt härstammar från regionen runt Alperna. En långväga resenär med andra ord. I sin totalitet uppvisar gravgåvorna en ögonblicksbild av det enorma och vittomspännande kontaktnät som fanns redan för 4500 år sedan i Europa.

Extra intressant för mig som är bentokig är den osteologiska analysen som visar att han levt dels med en dåligt läkt knäskada som gav honom ett haltande vänsterben, men som ändå hade blivit omhändertagen nog för att han skulle överleva. Dels hade han ett rejält kariesangrepp som ätit sig hela vägen genom käken - han var nog inte en glad person mot slutet. Karies är annars ovanligt i stenåldern, men tar fart just i slutet av neolitikum och blir riktigt illa när man lever allt mer på kolhydrater och socker.

Andra bloggar om: arkeologi, stenålder, amesbury archer, stonehenge, osteologi, media, Durrington walls