Varför arkeologi? Varför lägger ni ned tid och pengar på att läsa detta ämne - varför är det viktigt?
Jag var långt ifrån den enda i salen som skruvade på mig och kände mig generad. Den där inre känslan av att det var viktigt, att det fanns något oerhört givande med arkeologi kunde ännu inte riktigt formuleras i ord. Så Stig gjorde det åt oss. Arkeologi är Perspektiv. Arkeologi är studiet av människans tid på jorden med ett tidsdjup. Våra egna liv är korta, 70-90 år om vi har tur, de flesta politiska beslut som fattas har på sin höjd 3-4 års framförhållning. Hur kan man driva hem vikten av att tänka långsiktigt framåt, om man inte kan tänka långsiktigt bakåt?
Efter att ha studerat och arbetat med arkeologi i närmare 15 år nu vill jag påstå att det är helt rätt tänkt. När jag började läsa svindlade det för ögonen när jag insåg att människor bott i Skandinavien i över 10.000 år. I nuläget känns det tidsdjupet ganska futtigt, vid det laget hade ju både Australien och Amerika varit befolkat i minst dubbel så lång tid, kanske t.o.m. tredubbelt. Den skandinaviska halvön har gått från tundra till grönskande ekblandskogar till mörka granskogar. Östersjön har gått från sjö till hav till sjö till brackvattenshav. Land har stigit ur vatten och vattnet har återtagit land.
Det Europa vi ser idag, med enorma ytor av fält, åkrar och torrlagda marker skulle knappast kännas igen av de som bodde här för 5000 år sedan, då skogarna och våtmarkerna definierade landskapet. En hel del förändringar är pådrivna av männsikorna, vår omvandling av den fysiska värld vi lever i kan knappt överskattas. Om vi tycker Europa ser annorlunda ut så är det inget mot Mellanöstern där förut skogar och grönskande dalar bredde ut sig innan avverkning, boskapsskötsel och rent klimatologiska processer förändrat bilden ganska extremt. En hel del är naturligtvis också del i den kontinuerliga omvandling som alltid har skett av jorden sedan allra första början. Kontinenter rör sig, hav bildas och försvinner, bergskedjor skapas och bryts ned, floder finner nya fåror, glaciärer breder ut sig och smälter bort.
Gobero i Niger.
Sahara-öknen som nu tar över allt mer av den Nordafrikanska landmassan och vars sand förs av vindarna åt alla fyra väderstreck, var inte alls så stor och dominerande för tusentals år sedan. Den relativt ny-upptäckta neolitiska gravplatsen Gobero i Niger belyser detta tydligt. Uppemot 200 gravar från en period som troligen sträcker sig från ca 10.000-5000 år sedan (framförallt perioden 7700-6200 f.Kr) har hittats i sanden. Extremt sköra, men också extremt välbevarade tack vare de senaste årtusendenas torra klimat i området. Men detta är inte rester av ett ökenlevande folk. På den tid då de bodde här fanns det rejält med växtlighet och en sjö i vilken de fiskade, vilket fynd av bland annat ben från nilgädda och harpuner visar. Runt 6200 f.Kr började klimatet bli torrare och svalare på grund av att Atlanten blev nedkyld, och sjön torkade ut. Men 1000 år senare var det dags för en ny fuktigare period då människorna återvände till Gobero, i dessa gravar har man hittat sköldpaddsskal till exempel. Fynd från kökkenmöddingar (högar av skräp och rester), indikerar att man levde av både jordbruk och boskapsskötsel i området under denna tid.
I en trippelgrav hade en kvinna gravlagts med två barn (8 och 5 år), en stor mängd pollen i jorden direkt under dem indikerar att de lagts ned på en bädd av blommor.
Märkligt hur lite som ändras, trots att allt är i förändring...
Fantastiska bilder på gravarna, och en mer ingående beskrivning av fyndomständigheterna, kan läsas på Anthropology.net. En artikel har också publicerats online i Open Access-tidskriften PLoS One.
Sereno et al. 2008: Lakeside Cemeteries in the Sahara: 5000 Years of Holocene Population and Environmental Change.
Andra bloggar om: arkeologi, Gobero, Afrika, Niger, gravar, klimat, klimatförändring, Sahara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar