torsdag 18 december 2008

Att nå ut utan att sälja ut

Vetenskapsradions Fokus riktas idag mot Malin Sandström som fortsätter den goda kampen för bättre förutsättningar för forskare som vill nå ut med sin information till allmänheten, via media eller via bloggar. I somras hamnade hon och ett antal vetenskapsbloggare (inklusive mig själv) i en ganska animerad och givande diskussion med Anders Mildner som på sin blogg på Sydsvenskan ojade sig över krångliga, motvalls forskare som inte ville prata med journalister eller ens vara närvarande på sitt rum. Det är nästan rörande hur vi två yrkesgrupper båda är extremt intresserade av att komma i kontakt, samtidigt som vi betraktar varandra med en stor dos skepsis.

Medierna i P1 hakade på och hade ett inslag om den lilla mini-debatten som pågick mellan olika bloggare, och idag tog alltså Fokus och sände ett lite längre inslag med bara Malin som fick diskutera kring forskningens villkor, tredje uppgiften (informering till allmänheten) och rollen som bloggen kan ta i framtiden. Som vanligt gjorde hon mycket bra ifrån sig och det jag gillar mest är att hon inte ursäktar sig eller retirerar inför frågor bara för att stryka journalisterna medhårs. Nej, forskare har inte ett ansvar att svara på alla frågor de får från media, för det finns inte sällan en vinkling bakom reportagen och den är inte alltid etiskt kompatibel med det som forskarna egentligen kommit fram till.

Ett annat problem är att de flesta vetenskaper saknar specialutbildade journalister, som därmed ställer frågor utifrån en förförståelse som helt enkelt är felaktig och kontraproduktiv. Det kan lösas, men bara om journalisten ifråga är beredd att ha tålamod och bygga upp en ordentlig relation till olika forskare och ta sig tid att sätta sig in i problematiken. Att media lever under knappa förhållanden och stor tidspress är naturligtvis sorgligt, men samma villkor gäller för vetenskaperna. Och det är ingen ursäkt. Dålig förmedling av vetenskapliga alster är långt mer allvarligt än ingen förmedling alls.

Malin fick frågan om inte forskarna är avogt inställda till att uttala sig i media generellt och uttryckte en emfatiskt avvikande åsikt. Jag backar upp henne här - så gott som varenda forskare jag känner blir alldeles överlyckliga om någon mot all förmodan intresserar sig för vad de håller på med. Vilket inte är samma sak som att vi är beredda att sälja ut våra principer bara för att hamna i en tidningsspalt. Vi är inte dokusåpakändisar. Vi är emotionellt investerade i vår forskning, och de flesta av oss tar känner ett stort ansvar inför hur den framställs - det är inte en fabriksprodukt som ska säljas till varje pris.

Vi har alla jobb att sköta och som Malin så riktigt påpekade, även om staten och universiteten talar vackert om tredje uppgiften avsätts närmast 0 kr för att sköta detta. Vare sig i form av vidareutbildning i någon större mån, eller i form av den tid det tar att skriva artiklar eller skicka ut pressmeddelanden eller delta i intervjuer. Innan de börjar ge bidrag till detta borde riksdagen och utredare sluta oja sig över att så lite görs. I nuläget består våra arbetsuppgifter av administration, undervisning och forskning - inte sällan i fallande ordning.

Bloggen är ett oerhört givande sätt för forskare dels att nå ut lite mer ofiltrerat och framförallt konstant med vad de håller på med (inte bara en gång var tredje år), dels som ett övningsverktyg i att skriva populärt. Och tro mig, vi behöver den övningen. Journalister får ibland lite panik över denna bakväg till förmedling, men det är att missförstå bloggen som verktyg. För det första når ingen vetenskapsbloggare lika många läsare som en tidning gör, det är heller inte syftet. För det andra är bloggar ett bra hjälpmedel för journalister att hålla sig lite mer ajour med vad som pågår på olika forskningsenheter och vilka fler det finns därute som man kan mjölka uppgifter ur. För det tredje hjälper bloggar till att skapa uppmärksamhet runt artiklar som skrivs och erbjuda den fördjupning som papperstidningar helt enkelt inte har plats för.

Vetenskapsbloggarna ligger ännu i sin linda, men de kommer troligen explodera de närmaste åren. Efter det kanske vi inte behöver höra lika mycket tandagnisslan från media över att forskare inte vill kommunicera...


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

8 kommentarer:

Malin Sandström sa...

tack till Mikael, och ett eftertryckligt "just det!" till Åsa :)

Martin sa...

Jag är miljöskadad. Nyss på SMHI:s webbsajt fick jag "Håll koll på halkrisken" till "Håll koll på hällkistan".

Anonym sa...

Kul att ämnet fortfarande hänger kvar!
Men jag tycker fortfarande att du/ni hamnar i en självmotsägelse.
För vad du/ni säger är ungefär det här:
Jag är inte ovillig att prata med journalister. Fast jag vill själv diktera villkoren och vinkeln – och dessutom ställer jag krav på att journalisten har precis rätt bakgrund och uppfyller mina kunskapsmått.
Detta är inte att uppfylla den tredje uppgiften, det är att vifta bort den och faktiskt också att se ner på den.
Å andra sidan är vi helt överens om bloggbiten, så vi har ju, på något sätt, ändå en lösning i sikte.

tingotankar sa...

Anders, jag blir mest förvånad över att journalister blir så aggressiva över att få krav på sig av sina intervju-objekt, eller att stå till svars inför sina alster. Ni måste vara en synnerligen priviligerad yrkesgrupp om ni blir chockade över att folk inte bara frågar "hur högt" när ni säger "hoppa".
Handen på hjärtat, om du blir närmad av en journalist som vill göra ett reportage, ställer inte du en del krav på att veta vad vinklingen är, vilka fler som ska få uttala sig och hur det kommer se ut i tryck? Och då har du ändå en maktposition i form av din egen position inom media och tillgång till din egen tidning.

Jag tycker journalister borde vara glada över att de flesta forskare inte omedelbart säger det de tror att media vill höra, vänder kappan efter vinden och hittar på politiskt korrekta vinklingar. Att vi faktiskt gör lite motstånd visar att det finns etik inom forskningen. I slutändan är det ändå väldigt lite vi kan göra för att påverka en tidningsartikel. Personligen vill jag gärna tro, när jag läser populärvetenskap, att forskarnas rön är ärligt representerade. Inte bara att journalisten skrivit det han/hon kände för.

tingotankar sa...

Martin - dags att ta jullov. Rensa hjärnan. kanske t..o.m. tömma den helt och börja om på nytt ;-)

Anonym sa...

Jo, alltså jag förstår alla synpunkter du har här. Och håller med om mycket. Men det finns en skillnad.
När du skriver så här, Åsa –
”Handen på hjärtat, om du blir närmad av en journalist som vill göra ett reportage, ställer inte du en del krav på att veta vad vinklingen är, vilka fler som ska få uttala sig och hur det kommer se ut i tryck?”
– så svarar jag: Självklart!
Men så berör högskolelagen heller inte mig, vilket gör frågeställningen irrelevant (faktiskt).

Sedan förstår jag precis dilemmat som du beskriver Mikael, men problemet är lite mer komplext än så, i och med att du alltid lägger det på den enskilde forskaren att avgöra om journalisten har kompetens nog, är påläst nog, vinklar rätt osv.
Jag skulle nog säga så här: hur påläst någon än är, kommer det alltid finnas vinklar att bråka om.
Det kommer alltid att finnas en fråga om vad som är rätt eller fel.
Det räcker väl med att gå på en disputation för att inse att den problematiken följer med hela vägen? Ställer du ett krav på en allmänreporter som du inte kan ställa på din mest pålästa kollega, blir det orimligt.
Sedan finns det jättemånga problem inom journalistiken.
Och naturligtvis finns det gränser för vad man ska behöva tåla när det gäller felaktigheter. Men därför finns faktiskt också ett regelverk för rättelser, fällningar etc.
Personligen tycker jag att de största problemen finns i tv:s inslag, både nyheterna och debattprogrammen, där det väldigt snabbt blir väldigt fel – och där genomslaget dessutom ofta är stort.

Sedan hoppas jag verkligen inte att jag uppfattas som aggressiv? Eller chockad?
Jag är inget av det. Jag är glad för att det är jul. Och tycker att du har en bra blogg. Och tycker att det är kul att det här ämnet blev så långlivat – och att ni fortfarande ställer upp och pratar om det:)

tingotankar sa...

Jag tycker också det är givande att den här diskussionen som Anders satte igång fortsätter - och jag hoppas den också fortsätter i längre perspektiv med mer fokus på hur forskare ska gå till väga för att leva upp till tredje uppgiften. Sen att vi måste komma överens om att inte komma överens om allt är självskrivet, och både forskare och journalister är mycket medvetna om hur skilda uppfattningar det kan finnas om en situation.

Jag håller inte riktigt med dig Anders att det är skillnad på om du blir kontaktad eller om jag blir det. Tredje uppgiften betyder inte att man måste stå till 100%-igt förfogande 24 timmar om dygnet eller ställa upp på allt som en journalist föreslår. Tvärtom har vi forskare ett än större ansvar att se till att våra resultat inte missbrukas eller felrepresenteras. Inte heller är allt mitt arbetsmaterial offentligt som gäller för myndigheter. Däremot måste jag kunna visa underlaget till det jag slutligen publicerar - och jag måste publicera mig för att leva upp till mitt uppdrag.

Problemet ligger i "översättningen" av publicerad forskning till lekmannatext. Det finns en språkförbistring mellan journalister och forskare, det som de senare ser som hjälp och stöd (hänvisningar till bättre insatta, rättelser av felaktiga tolkningar, nyansering av vinklingar osv) ses av de förra inte sällan som något skumt och undvikande.

Tack vare digital publicering och bloggar av både journalister och forskare finns det nu en bättre möjlighet att överkomma dessa kulturkrockar, för dialogen fortsätter bortom den enskilda artikeln. Jag hoppas du fortsätter ge din syn på saken Anders, så fortsätter jag, Malin, Mikael och många andra att ge vår.

Själv har jag svårt att hamna i julstämning i duggregn och blytunga moln (=skåne-väder) ;-)

Malin Sandström sa...

Men så berör högskolelagen heller inte mig, vilket gör frågeställningen irrelevant

Anders, om du går och läser i SFS så står det strax nedanför formuleringen om samverkansuppgiften (som för övrigt är: "Högskolorna skall också samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet" Lag (1996:1392) för den som inte är omedelbart bekant med den)

"3 a § I högskolornas verksamhet skall vetenskapens trovärdighet
och god forskningssed värnas. Lag (2000:1370)"


HUR ska vi kunna värna vetenskapens trovärdighet inom tredje uppgiften om vi ställer upp på vilken typ av frågor och vinklingar som helst? Det ingår i vårt mandat som forskare att ställa vissa grundläggande krav, skulle jag tvärtom hävda.

På att slippa oseriösa vinklar och oseriös hantering, på en basal insyn i artikelprocessen (att få kolla sina citat borde t ex vara en självklarhet - men det händer inte alltid). På att få hänvisa vidare när journalisten i andra änden uppenbarligen kommit till fel person - jag kan ju trots allt inte stå som garant för något jag inte vet tillräckligt om (och jag är sannolikt inte så bra på att berätta om det heller).

En sådan basal kvalitetsgaranti är inte alls likvärdigt med att "diktera" vinkel och villkor.

Och naturligtvis finns det gränser för vad man ska behöva tåla när det gäller felaktigheter. Men därför finns faktiskt också ett regelverk för rättelser, fällningar etc
Nog vore det bättre om vi slapp så pass grova fel redan från början?