Forskare som bloggar, och pratar, och forskar

Hur når vi ut med forskningsresultat? Vem når ut? Vem förmedlar? Förr i tiden (typ sent 1900-tal) var svaret på den frågan att forskningen kommer allmänheten till kännedom via media och det var journalisterna som bestämde vad som lyftes upp och hur. Inte sällan fanns det en uppfattning att forskare behövdes släpas in i offentlighetens ljus under hugg och slag – och som med många fördomar kanske det fanns ett visst mått av sanning i det. Precis som forskarnas fördomar om okunniga och oetiska journalister inte alltid var helt ogrundad. Jag tror dock att den situationen är markant annorlunda nuförtiden, och att detta bara är början.

Häromveckan fick jag nys på att ett doktorandråd vid Stockholms universitet hade planer på att organisera en workshop i media och förmedling. Då de gärna ville samorganisera detta med något annat råd erbjöd jag dem att i min egenskap av doktorandombudsman skicka ut information till universitets övriga doktorandråd, vilket de med glädje antog. Deras ordförande hörde kort därefter av sig och tackade, dock lite överväldigad av alla svar hon fått från råd som gärna ville delta.

Kort sagt, även om det fortfarande kan finnas forskare som föredrar att dra för gardinerna och släcka ljuset när någon knackar på så är nog de allra flesta tvärtom intensivt intresserade av att lära sig mer om hur de kan bli hörda i informationssamhället. Men inte hörda till varje pris. Vår forskning och kunskap är vårt främsta kapital och de flesta vill vårda detta ömtåliga kapital väl. Att använda bloggar för att öva sig på att kommunicera, få en chans att nå fram med sitt budskap och delvis ta makten över själva förmedlingen har blivit allt vanligare.

I senaste numret av Universitetsläraren finns en artikel om just vetenskapsbloggare. Dels intervjuas Sara Kjellberg som just nu är i slutfasen med sin avhandling om fenomenet och varför vissa forskare väljer denna typ av social media. Dessutom intervjuas jag och Jeanette Fors såsom exempel på vetenskapsbloggare. Jeanette som är civilekonom har inte bara en vetenskapsblogg om kommunikation och sociala medier, utan även en mer personlig blogg. Jag erkänner mig impad.

Dessutom tipsar Malin Sandström om en serie artiklar som körts på Second Opinion runt temat ”medietränad”. Malin och Carl Johan Sundblad har fått uttala sig ur forskarnas perspektiv, medan Anders Pihlblad och Inger Atterstam har diskuterat journalisternas perspektiv. Jätteintressant. Men jag börjar bli lite trött på att Atterstam verkar ha en sådan mörk och cynisk bild av forskare i allmänhet, att vartenda klagomål eller invändning vi har skulle grunda sig i avundsjuka och inskränkthet. Det är möjligt att många år på jobbet har gjort henne cynisk och bitter, men i så fall kanske det är dags att hitta andra arbetsuppgifter. För om hon bara lyssnar med lite öppet sinne skulle hon nog märka att det kanske inte är en särskilt rättvisande bild.

Malin har dessutom sin vana trogen listat årets Sommarpratande forskare. Dom kan jag villigt erkänna att jag är vansinnigt avundsjuk på...

Läs även andra bloggares åsikter om blogga, vetenskap, vetenskapsbloggar, SULF, media, vetenskapsjournalistik