Man får väl säga att DNA fortsätter att ha sin förstaplacering i medias populärvetenskapliga rapportering. Med visst fog, för nog är det intressanta resultat de kommer med ibland. Önskar bara att det fanns en mer insatt diskussion om hur studierna utförs och vad DNA kan - och inte kan - avgöra.
Störst internationellt var naturligtvis uppgifterna i DN om att man håller på och DNA-testar ett antal mumier återfunna i Konungarnas Dal, vara en troligen kan vara Hatshepsut - Egyptens enda kvinnliga farao. Guardian har en mer informativ artikel.
Man säger enda kvinnliga farao, eftersom titeln är en mycket maskulin term - som om vi skulle kalla Kristina för Kung av Sverige. Motsvarande titel som drottning = regent fanns inte i Egypten. Det forntida egyptiska kungariket var, liksom de allra flesta monarkier fram till moderniseringen, hårt sammanlänkat med religionen. Att vifta med en nutida grundlag som särskiljer kyrka och stat inför antika människor från Egypten, Mesopotamien, Rom, Mayariket, Japan osv, skulle för dem ha varit lika absurdt som att säga att i vårt samhälle får människor leva sina liv antingen i vaket eller sovande tillstånd... Högsta politiska makten är också den främsta ansvarige inför gudarna och dess ställföreträdare på jorden.
Även i Europa var detta rådande under lång tid, kungen smordes av kyrkans företrädare likt förebilder från bibeln (Jesus inte minst) och regerade "i Guds namn". Kanske det mest omvälvande och fascinerande i Europas historia var just maktkampen mellan den sekulära och sakrala makten, som resulterade i splittringen av den katolska kyrkan och allt mer hårddragen juridisk skiljelinje mellan de två. De spänningarna är ju högst påtagliga ännu idag och det finns många som vill riva ned dom.
Andra nyheten var att man nu kommit lite längre på vägen att förstå kattens domesticerande genom global DNA-studier. Det finns ett antal underarter eller raser av Felis silvestris runtom jorden, undantaget Amerika och Australien. De är alltså inte egna arter, utan kan para sig med varandra och få fertil avkomma - om de möts. I vanliga fall sker detta mycket sällan, bara människans benägenhet att flytta runt djur har gjort att parning sker mellan dem. Än idag finns den europeiska vildkatten (Felis silvestris silvestris) kvar i skogarna på kontinenten - men man har vetat ganska länge att den åtminstone inte var upphovet till tamkatten, även om viss parning skett emellan dem.
Resultatet av studien visar att tamkattens första domesticering troligen skedde i Mellanöstern för ca 9000 år sedan. Det verkar som detta också var den huvudsakliga domesticeringen och att alla andra tamkatter till större delen härstammar från den lokala kattarten Felis silvetris lybica. Runt denna tid hade domesticering av säd och baljväxter tagit fart, liksom av andra djur som får, get, svin och möjligen även nöt (fast det kan ha skett lite senare). Människorna bodde nu i större byar, med sädesförråd som måste ha varit himmelriket för gnagare. Vilket gjorde det till himmelriket för vildkatter. En del av dessa halvtämjdes troligen genom att de blev matade och omhändertagna av människor som såg deras praktiska betydelse, men som nog också uppskattade deras andra kvaliteter. Vissa kattindivider var troligen mindre aggressiva och självständiga, vilket gjorde att deras reproduktion uppmuntrades och skyddades - vilket efter ett antal generationer ledde fram till din spinnande, ömhetssökande tamkatten (på hennes villkor!).
Domesticering kan naturligtvis ske på många platser rent teoretiskt, men historien visar att om någon lyckats med en population så känner få människor sig lockade av att lägga ner 100-200 år på att få fram en annan - det enklaste är att utgå från det som finns. Och så spred sig tamkatterna raskt över jorden, och blandade upp sina gener med lokala vildkatter dåochdå.
Till Norden kom tamkatten först efter kristi födelse - vad vi vet. Tamkattsben har hittats i t ex kvinnogravar från romersk järnålder. Den kan ha kommit in tidigare, för det är inte alltid lätt att avgöra från kattben om de härstammar från tamt eller vilt djur, särskilt inte efter kremering som var vanligt i bronsåldern. troligast är dock att katten introducerades i samband med romarrikets expansion norrut. I fornnordisk mytologi är katten associerad till Freja, fertilitetens gudinna, vilket intressant nog är vad kattgudinnan Bastet i Egypten associerades med. Kattfigurer finns bland annat insnidat på en trävagn funnen i det jättelika Osebergsskeppet som var grav för en mäktig norsk kvinna.
fredag 29 juni 2007
torsdag 28 juni 2007
Battle of Good Friday – Broken bones and sad tales of past wars
Uppsala is one of the oldest towns in Sweden, the seat of the Archbishop since 1164, but with settlements dating to the Iron Age. It is also the location of the oldest University in Scandinavia. Hardly anything remains of the medieval structures nowadays, though the Cathedral (finished in 1435) and the Castle (built in the 16th C) still dominate the skyline for miles. As with most towns with strong historical links, it is not something people really think about as they are hurrying between work, shops and homes.
The Castle hill slope, facing southeast. At the left a small building can bes seen - the restuarant named after Sten Sture. Just above it was the place of the discovered mass burial.
In the summer of 2001 a narrow grabble path below the steep Castle slope, part of the impressive Uppsala esker, was being broadened. A routine procedure. However, after a few days the work was halted and the director of archaeology at Upplandsmuseet, Bent Syse, was contacted by the police and asked to take a 5-minute walk to the place, as human bones were being found in the ditch. No historical documents had mentioned burials at this place.
Any worries that the bones were the result of a modern crime were soon dispelled as a rushed C14-dating at the TA-laboratory of Uppsala gave dates to around AD 1440-1650. A relief to the archaeologists as the risk of the bodies being victims of the 14th Century plague or the 18th Century cholera epidemic was ruled out. The bones showed evidence of cut marks, trauma and sword injury.
The Battle of Good Friday
In historical times, very few actual battles have taken place in Uppsala – the one exception was the battle of Good Friday, 6th of April, 1520. It was the culmination of conflict between the Danish monarchy and the Swedish nobility over the Union of the countries. The Swedes, led by Sten Sture (the younger) had opposed the tribute and submission to king Christian II and several battles and skirmishes had been fought, until Sten Sture died from wounds inflicted by a cannon ball in February.
The Danish army, partly made up by mercenaries from Scotland, France and Germany, was now stationed in Uppsala, a small town of c 2000 people, but important as it was the seat of the Archbishop. The conflict between the troops and the local people escalated, and Swedish troops made up in large part by farmers attacked the town on the morning of Good Friday, taking advantage of the celebration of Mass. After initial success, the experience of the mercenaries and the lack of a unifying leader for the Swedes turned the tide, and the Danes drew the Swedes from Uppsala. The Swedish army disbanded shortly afterwards. The Danish forces were said to have lost 2000 men, and the Swedes even more.
The Excavation
Under intense media and popular scrutiny during a warm August, the archaeologists excavated the small area that needed to be disturbed in order to build a better walk path. In one pit the remains of seven bodies were recovered, laid out on top of each other in west-east direction. I say remains, because it was mostly a collection of seven skulls and various other body parts, mainly thigh bones, laid out in a roughly anatomical position. Only two individuals had the torso intact. About a metre to the east of this pit came more bodies, four almost complete individuals, two without skulls, placed on top of a more disorganized jumble of bones. Since this last collection of body parts were deep enough not to be affected by the road construction, they were left in place apart from a jaw retrieved for radiocarbon analysis. Deeper search pits showed that the layers of bones continued even deeper.
No weapons or parts of armour were found, and any scraps of clothing that the dead might have kept were long since dissolved. A small dice made of bone or antler was found, as well as scraps of rusted metal.
Bones Brought to Life
When only bones are left to tell the tale, a lot rests upon the osteologist (or physical anthropologist), and in this case the museum enlisted the expert help of Anna Kjellström, who has since published a dissertation of Medieval mass burials in Sigtuna. To relate all her findings would take far too much space (I might make a separate post for this later on). Her results were that most of the dead had been between 26-35 years old, and several had been in their late teens when they were killed. She also noted that although most were definitely male, at least one certain woman was present. If she was a killed civilian or connected in some way with either army is not possible to know. Several bones showed evidence of previous wounds and fractures that had been healed. The people who had died and been buried had lived hard lives, which the common occurrence of wear and tear on the articular surfaces of the bones showed, but most seemed to have been adequately nourished during childhood.
The peri-mortem trauma, injuries received around the time of death, was mainly found on the skulls. It seems to have been the preferred area to strike in order to incapacitate ones enemy. Some cut and sword marks were also found on the neck, the arms, pelvis and shin bones – remarkably few on the thigh bones. Clothing and armour might have given enough protection to insure that the swords did not penetrate to the bone, but it seems clear the heads were not protected by heavy helmets.
The Castle hill slope, facing southeast. At the left a small building can bes seen - the restuarant named after Sten Sture. Just above it was the place of the discovered mass burial.In the summer of 2001 a narrow grabble path below the steep Castle slope, part of the impressive Uppsala esker, was being broadened. A routine procedure. However, after a few days the work was halted and the director of archaeology at Upplandsmuseet, Bent Syse, was contacted by the police and asked to take a 5-minute walk to the place, as human bones were being found in the ditch. No historical documents had mentioned burials at this place.
Any worries that the bones were the result of a modern crime were soon dispelled as a rushed C14-dating at the TA-laboratory of Uppsala gave dates to around AD 1440-1650. A relief to the archaeologists as the risk of the bodies being victims of the 14th Century plague or the 18th Century cholera epidemic was ruled out. The bones showed evidence of cut marks, trauma and sword injury.
The Battle of Good Friday
In historical times, very few actual battles have taken place in Uppsala – the one exception was the battle of Good Friday, 6th of April, 1520. It was the culmination of conflict between the Danish monarchy and the Swedish nobility over the Union of the countries. The Swedes, led by Sten Sture (the younger) had opposed the tribute and submission to king Christian II and several battles and skirmishes had been fought, until Sten Sture died from wounds inflicted by a cannon ball in February.
The Danish army, partly made up by mercenaries from Scotland, France and Germany, was now stationed in Uppsala, a small town of c 2000 people, but important as it was the seat of the Archbishop. The conflict between the troops and the local people escalated, and Swedish troops made up in large part by farmers attacked the town on the morning of Good Friday, taking advantage of the celebration of Mass. After initial success, the experience of the mercenaries and the lack of a unifying leader for the Swedes turned the tide, and the Danes drew the Swedes from Uppsala. The Swedish army disbanded shortly afterwards. The Danish forces were said to have lost 2000 men, and the Swedes even more.
The Excavation
Under intense media and popular scrutiny during a warm August, the archaeologists excavated the small area that needed to be disturbed in order to build a better walk path. In one pit the remains of seven bodies were recovered, laid out on top of each other in west-east direction. I say remains, because it was mostly a collection of seven skulls and various other body parts, mainly thigh bones, laid out in a roughly anatomical position. Only two individuals had the torso intact. About a metre to the east of this pit came more bodies, four almost complete individuals, two without skulls, placed on top of a more disorganized jumble of bones. Since this last collection of body parts were deep enough not to be affected by the road construction, they were left in place apart from a jaw retrieved for radiocarbon analysis. Deeper search pits showed that the layers of bones continued even deeper.
No weapons or parts of armour were found, and any scraps of clothing that the dead might have kept were long since dissolved. A small dice made of bone or antler was found, as well as scraps of rusted metal.
Bones Brought to Life
When only bones are left to tell the tale, a lot rests upon the osteologist (or physical anthropologist), and in this case the museum enlisted the expert help of Anna Kjellström, who has since published a dissertation of Medieval mass burials in Sigtuna. To relate all her findings would take far too much space (I might make a separate post for this later on). Her results were that most of the dead had been between 26-35 years old, and several had been in their late teens when they were killed. She also noted that although most were definitely male, at least one certain woman was present. If she was a killed civilian or connected in some way with either army is not possible to know. Several bones showed evidence of previous wounds and fractures that had been healed. The people who had died and been buried had lived hard lives, which the common occurrence of wear and tear on the articular surfaces of the bones showed, but most seemed to have been adequately nourished during childhood.
The peri-mortem trauma, injuries received around the time of death, was mainly found on the skulls. It seems to have been the preferred area to strike in order to incapacitate ones enemy. Some cut and sword marks were also found on the neck, the arms, pelvis and shin bones – remarkably few on the thigh bones. Clothing and armour might have given enough protection to insure that the swords did not penetrate to the bone, but it seems clear the heads were not protected by heavy helmets.
The Castle hill slope, facing north. The towers of the Cathedral can be seen in the distance
The burial site is not the actual battle site, which was probably a bit further down, close to the Fyris River. It seems the bodies were left for a while after the battle, since so many disarticulated body parts were found. However, few bones had marks from teeth of carnivores or rodents, common scavengers on dead bodies. Of course, many parts of bodies are missing and this may be due to them being dragged off and eaten. Bodies left in the open, especially if they have wounds that quickly go septic, may decompose quite quickly. From historical sources it is known that early April was cold and snow still covered the ground, which would have made digging in the frozen soil difficult. The hygienic aspect of all those dead and butchered men laying on the edge of town by the water, is not something I care to dwell upon. They can’t have been left there too long however, since many body parts were still articulated when brought to the large burial pits.
Ashes to ashes, earth to earth
Nowadays a pub and restaurant named after Sten Sture is located close to the discovered mass burial, though this was certainly not known by the owners when they named it. Sten Sture has a huge monument placed on the top of the esker, close to the now disbanded regiment, whose houses now serve as home for some of the natural science-departments of the University. The slopes of the Castle hill is a favourite hangout for students and teenagers during holidays and celebrations, drinking all types of alcohol and generally enjoying themselves as only the barely pubescent can. The grass is green, the trees give shade and the flowers bloom. Beneath all this, are the broken remains of men and women killed, maimed and mutilated in a conflict few now remember, and only historians care about. Sweden and Denmark are again joined in an uneasy Union, now with Germany and France and Scotland – and the rest of Europe.
Sources and suggested reading:
Kjellström, A. 2004: A sixteenth-century warrior grave from Uppsala, Sweden: the Battle of Good Friday. International Journal of Osteoarchaeology vol 15(1): 23-50
Syse, B (Ed) 2003: Långfredagsslaget. En arkologisk historia. Upplandsmuseets Skriftserie Nr 3. Upplandsmuseet
Uppsala på bloggkartan.se
tisdag 26 juni 2007
Svenska emigranter smakar bäst!
Slog upp DN imorse och möttes av en helsidesannons för en ny ölsort: New Sweden. Enligt uppgift från reklammakarna ett öl med anor från de första svenska nybyggarna som landsteg vid Delaware-floden 1638 för att lägga grunden till Sveriges egna lilla kolonialvälde.
Det gick som det gick med dom planerna, men vad som är intressant är snarare hur reklamkampanjen passar in så väl i den kulturella dubbelmoral som många "hederliga svenskar" ofta hänfaller åt.
Dels på reklamsidan, men än mer på hemsidan, får man läsa om de tappra, oförvägna nybyggarna som lämnade ett krigshärjat och fattigt land bakom sig för att söka lycka och framgång i ett annat land. Hur de lyckas köpa mark av befolkningen och etablera sina egna hus och byggnader, enkla kyrkor för religionens utövande och hur missionärer för den rena och rätta tron planerad att omvända de otrogna. Allt var dock inte en dans på rosor, man hamnade i väpnad konflikt med andra immigranter, det var skottlossning och dödande på alla sidor.
Liknande kan historier kan man få i sig av dagens europeiska journalister, fast byt ut "nybyggare" mot "invandrare" och kristen mot muslim. Visst är förhållandena mycket annorlunda då och nu (fan så mycket värre då för indianerna), men det som alltid går mig på nerverna likt naglar mot svarta tavlan är språkbruket. Hur det lyfts fram som positivt och kreativt det svenska emigranter gjorde, särskilt om de haft den goda smaken att behålla sina kulturella särdrag, sitt språk och sin lojalitet mot fäderneslandet under århundradena. Liknande sentimental smörja rinner fram när det görs reportage om svenskenklaver i Minnesota, Baltikum, Ukraina.
Samma människor som i det läget sitter framför TV-apparaten och ler över hur fantastiskt det är att dessa grupper behållit så "mycket av vår kultur och våra värderingar", kan sedan se nästa inslag om invandrare som vill bygga moské, ha slöja, ha tvåspråksundervisning och vara lediga på ramadan och bittert utbrista att de borde assimilera sig! Varför kom de hit om de vill behålla sin kultur!?
För mig är det stora problemet dubbelmoralen här, för det avslöjar mer än nåt annat den underliggande inställningen att vi är bättre, ädlare, godare, finare. Och har alltid varit det. Om du gläds åt att svensk-grupper i Ukraina sjunger svenska sånger och har behållit sina egna dräkter, då har du ingen som helst grund att stå på om du kräver att invandrare från krigshärjade, svältdrabbade länder ska dra på sig träskor och stickade tröjor, prata flytande svenska inom nåt år, övergå till Svenska Kyrkan och minsann inte ha grillfest med sina 15 släktingar på din gård, med sina konstiga kryddor, dofter och sånger.
På burken kan man läsa i finstil längst ned:
"...huru obetydlig den svenska kolonisationen än var, räknas dock svenskarne såsom ett af de tre europeiska folk, hvilka först sådde civilisationens frön på Amerikas jord."
Det anges inte på hemsidan var citatet kommer ifrån, man kan gissa från nån dåtida svensk amatörhistoriker med storhetsvanisnne och noll koll.
Varför inkluderas den på burken? Den gammalmodiga skrivningen ska väl sprida en varm känsla av Sveriges fornstora dagar i våra hjärtan. Det bör isåfall påpekas att delar av Nordamerikas Östkust sedan århundraden innan Columbus damp iland varit bebodda av indiangrupper som både odlade och höll tamboskap. Det fanns även "högcivilisationer" med centralmakter och imponerande monumentbyggen långt innan européerna dök upp. Den här sortens eurocentrisk, nationalromantisk sörja används för att sälja varor på den kapitalistiska marknaden, men i förlängningen både skapar och bekräftar den än mörkare föreställningar.
Läs mer om Nordamerikanska högkulturer istället för att köpa den här ölen:
Ditt närmsta fornminne - Karnival!
Sveriges mesta blogg-arkeolog Martin Rundkvist (jag tror mig med visst fog kunna kalla honom det) och Technoratis Arkeolog-bloggare no 1 har kommit med ett uppdrag till alla bloggare med mer eller mindre uttalat intresse för fornlämningar:
Hitta en fornlämning nära dig, ta ett kort och skriv lite på din blogg - och meddela Martin, så skapar han en länk-karnival.
Läs mer på hans blogginlägg
Hitta en fornlämning nära dig, ta ett kort och skriv lite på din blogg - och meddela Martin, så skapar han en länk-karnival.
Läs mer på hans blogginlägg
måndag 25 juni 2007
Juni - Ting o Tanke
Den första reaktionen som möter mig när man berättar att jag är arkeolog är fascination, vilket dock snart byts i besvikelse och förvirring när frågeställaren inser att jag:
1. Inte har grävt på Birka
2. Inte är särskilt besviken över detta
3. Inte heller är särskilt besviken över att inte få gräva pyramider
4. frivilligt valt att fokusera på stenåldern - ja, STEN-åldern!
2. Inte är särskilt besviken över detta
3. Inte heller är särskilt besviken över att inte få gräva pyramider
4. frivilligt valt att fokusera på stenåldern - ja, STEN-åldern!
Fast stenåldern är så mycket mer än sten, även om det tyvärr ofta är det som överlevt tidens tand bäst. Men den period jag intresserar mig för - neolitikum (bondestenåldern) - ca 4000-2000 f.Kr, är också lite inofficiellt känt under beteckningen keramikåldern. Att tillverka kärl i kermaik kräver mer än bara en lerklump. Leran måste magras, dvs fyllas ut med ett material som inte krymper lika häftigt vid förbränning, för att kärlet inte ska spricka direkt. Magring kan vara allt från krossad sten, sand, brända ben, växdelar, hår, djurbajs, asbest, korn av redan bränd lera, ris etc, etc.
Keramik är en källa till både glädje och frustration för arkeologer. Det är ett plastiskt material som lämpar sig till en mängd olika former och som kan dekoreras på otaliga sätt. Men kanske det mest fantastiska med keramiken är hur snubblande nära man kan komma dåtidens människor, för i leran finns inte sällan bevarat fingeravtryck av tillverkaren. Små ytor med vindlingar och kurvor från ett pekfinger, en tumme. Eller som på skärvan på bilden, där den plastiska vågvulsten skapats genom att keramikern tryckte in sina fingrar ömsom ovan, ömsom nedan. I vågorna kan man ännu se naglarnas intryck.
Bilden är tagen på en keramikskärva funnen på den neolitiska boplatsen Jonstorp, ute på Kullahalvön i nordvästra Skåne. Skåne i sig har naturligtvis varit bebodd av människor i allmänhet sen isen försvann för 12-10.000 år sedan, men platsen Jonstorp har i sig varit bebodd i omgångar under flera tusen år. Särskilt intensiv var bosättningen av den gropkeramiska kulturen, ett säljägande folk som utmärker sig genom att producera och deponera enorma mängder keramik.
Deras keramik är härligt rik på dekor och mönster, men skärvan på bilden tillhör en annan grupps keramiktradition, en samtida grupp som var bönder och herdar, stridsyxekulturen kallat efter de prestigeyxor i sten som förekommer i gravarna. Stridsyxekulturen förekom i inlandet och gropkeramikerna längs kusterna och på öarna i Syd- och Mellansverige i närmare 600 år. De levde olika, gjorde olika redskap på olika sätt, begravde varandra enligt olika seder och åt olika mat. Ändå finns få tecken på våld eller konflikter under denna tid.
Vågvulstkärlet från Jonstorp är del av ett litet inslag stridsyxematerial på den gropkeramiska boplatsen. Om det kommit dit som del i utbyte av föremål och handel, blivit rövade från en annan grupp, förts med till platsen av någon som gift in sig, eller tillverkats på plats av en ingift keramiker är inte möjligt att avgöra direkt. Men vissa analyser och studier kan hjälpa till att sprida ljus över frågan i framtiden. Var leran och magringen som användes lokal, eller från en annan region? Vilka andra "exotiska" föremål förekommer? Vilka gropkeramiska föremål finns på stridsyxelokaler? Har människorna i gravarna spår av våld eller ej? Och så vidare.
Steg för steg försöker vi komma närmare människorna bakom tingen, för tingen i sig är den enda länken vi har till dom. Och känslan att hålla i sin hand något som en annan höll i sin hand för 4000 år sedan, den går inte att riktigt återge i ord. Att sätta sitt finger mot ett intryck i leran, vila sin nagel mot ett nagelintryck. Då är det som en förnimmelse av någon i rummet, bakom ryggen, osedd och ohörd - men närvarande. En person, ett liv.
torsdag 21 juni 2007
Förövare och offer
Jag har inget emotionellt motstånd längre mot nyheter om barn som far illa och föräldrar som berövas sina barn. Innan jag själv blev förälder så tog jag naturligtvis åt mig av sådana nyheter, grät och led med de drabbade - trodde jag. Men efter att själv sitta med ett litet nyfött liv i händerna, se hur en helt egen människa med individualitet och personlighet utvecklas och växer framför mina ögon, då inser jag att jag tidigare upplevde allt som genom en glasvägg - lite på avstånd, lite dämpat. Nu är glasväggen krossad och skärvor borrar sig in i själ och hjärta vid varje nytt nyhetsinslag om barn som far illa och hjälplösa föräldrar. För det är mina barn, och jag och deras far som jag ser framför mig.
Så när jag läser om pappan som i april i två dagar sökte hjälp för sitt nyfödda barn, bara för att bli hemskickad och återkomma den tredje dagen med ett barn bortom all räddning, då känner jag hur magen bränner som av syra. Men inget att jämföra med att han efter detta blev anklagad av läkarna för att vara orsaken till tragedin och arresterad. Idag kommer preliminära rapporter från obduktionen som visar att barnet dog av lunginflammation, han frias från alla misstankar. Så inte nog med att sjukvården grovt felbehandlar barnet och orsakar dess död, de tar sedan och anklagar pappan, som i tre dagar sökt hjälp. I den familjen fick man inte ens sörja den fruktansvärda tragedin, för man var anklagad av de man förlitat sig på för att vara de skyldiga.
Förövare och offer. Vilket mesigt disciplinstraff myndigheterna än delar ut till de som brast i sin plikt att ta ett sjukt barn och en orolig förälder på allvar, så kan det på inga vis mäta sig i konsekvenserna för den familjen. I Japan tvingades en hel bolagsstyrelse som förskingrat och spekulerat bort arbetarnas pensionsfond att inför dem och media gå ned på knä och be om förlåtelse. Att tvinga männiksor att erkänna sina fel så påtagligt borde införas på bred front i Europa.
Jag tror jag ska gå till toaletten och kräkas nu.
Så när jag läser om pappan som i april i två dagar sökte hjälp för sitt nyfödda barn, bara för att bli hemskickad och återkomma den tredje dagen med ett barn bortom all räddning, då känner jag hur magen bränner som av syra. Men inget att jämföra med att han efter detta blev anklagad av läkarna för att vara orsaken till tragedin och arresterad. Idag kommer preliminära rapporter från obduktionen som visar att barnet dog av lunginflammation, han frias från alla misstankar. Så inte nog med att sjukvården grovt felbehandlar barnet och orsakar dess död, de tar sedan och anklagar pappan, som i tre dagar sökt hjälp. I den familjen fick man inte ens sörja den fruktansvärda tragedin, för man var anklagad av de man förlitat sig på för att vara de skyldiga.
Förövare och offer. Vilket mesigt disciplinstraff myndigheterna än delar ut till de som brast i sin plikt att ta ett sjukt barn och en orolig förälder på allvar, så kan det på inga vis mäta sig i konsekvenserna för den familjen. I Japan tvingades en hel bolagsstyrelse som förskingrat och spekulerat bort arbetarnas pensionsfond att inför dem och media gå ned på knä och be om förlåtelse. Att tvinga männiksor att erkänna sina fel så påtagligt borde införas på bred front i Europa.
Jag tror jag ska gå till toaletten och kräkas nu.
tisdag 19 juni 2007
Konsten att förstöra en stad
Alla som haft oturen att svänga förbi Vaksala torg i Uppsala det senaste året har inte kunnat undgå att notera byggandet av en jättelik kub som helt dominerar det lilla sekelskiftestorget, i övrigt omgivet av 2-3-våningshus. Besökaren kan möjligen känna viss förvirring, eftersom hon uppenbarligen rest 40 år tillbaka i tiden till 1967. Skapelsen ifråga heter Musikens Hus och har uppförts till en ohemul kostnad på beslut av makt-kåta kommunalpolitiker som desperat försöker skapa ett eftermäle åt sig själva - fast deras eftermäle blir nog mer i stil med sosse-politruken som rev Klara-kvarteren på 60-talet och inte de som godkände byggandet av Sydneys opera.
Jag är inte överdrivet förtjust i modernismens plåt och betong, men kan ändå uppskatta och beundra moderna och t o m extrema byggnader, om de skapats med nån typ av begåvning och insikt i vilken miljö den uppförs i. Stockholms universitetsaula, konserthuset i Gävle, Gamla Uppsala museum osv. Jag kan även uppskatta märkliga konstruktioner i glas och stål, flera fotbollsplaner högt, om det känns fräscht och passar in i den omgivande miljön. Delar av de nybyggda kvarteren nere vid Themsen i London är en glädje att se och beundra. Problemet med Musikens hus (förutom att den inte behövs och det fanns 48 mer välbehövliga icke-status projekt att lägga pengarna på), är att den redan vid byggandet ser ut som ett varuhus eller en kontorsbyggnad från 60-talet!! Nyanser av smutsvitt och gråtonat i olika geometriska 3D-vinklar på en ogenomlyslig fasad. Man känner sig varken uppiggad av åsynen eller det minsta nyfiken att titta in.
Få projekt har varit så enhetligt hatade som detta, och få (förutom kommunalpolitikerna) har uttryckt någon entusiasm över deisgnen. Så när jag idag läste i UNT att man planerar ett nytt bostadskvarter invid centralstationen, mellan spåret och den stort uppskattade Fålhagen-stadsdelen, så kom det naturligtvis som ingen förvåning alls att firman som troligen får uppdraget är samma som ligger bakom Musikens Hus. Första planerna visar enorma ustickande glas- och stålhus som fullständigt bryter av mot den övriga miljön.
Man undrar i sitt stilla sinne: Om nu politikerna ifråga avksyr allt som gör Uppsala unikt, varför insisterar de på att bo kvar? Är det nån sorts fadersuppror, eller ett rop på hjälp?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
