Att Fröjda Sig Ett Ögonblick - Även på stenåldern

För att reda upp i ett snårigt sinne hjälper det ofta att gå tillbaka till början och ta saker i sin rätta ordning. Så inför mina kommande kapitel om gropkeramisk kultur i avhandlingen plöjer jag igenom alla de "klassiska" texterna från seklets början då ett gäng halvtokiga individer gav sig på att försöka förstå vad som hänt var och när sedan inlandsisen försvann. Kan låta snustorrt, men det har sina givande stunder att ta del av hur kunskapen växte fram - ibland stapplande, ibland med jättekliv. Märkligt hur de stora namnen inom vårt ämne i enstaka stunder glimmar till i texten de skrev och ger en känsla av närvaro över seklet.

Tog itu med Oscar Almgrens redogörelse av Åloppe-boplatserna i det absolut första numret av Fornvännen 1906, 7 år innan han knep professorsstolen i Uppsala. Åloppe-lokalerna var de första utgrävda och vetenskapligt undersökta stenålderslokalerna i Uppland och blev på många vis helt avgörande för hur man de kommande årtiondena såg på stenåldern i Mellansverige och etablerandet av insikten att man kunde ge boplatser en relativ datering pga deras nuvarande höjd över havet, bara man kunde avgöra att de varit strandbundna.

Almgren beskrev ingående Åloppelokalerna och deltog även i undersökningarna av Säterboplatserna i Östergötland vid samma tid - innan han återgick till de mer glamorösa och frivola metalltida fynden som lockat så många svagsinta från stenålderns djupsinniga och uppslukande problematik. Hans redogörelser av säljägarna och deras plats i den modell arkeologerna försökte skapa av de förhistoriska folken kan lämna en hel del övrigt att önska, sett från dagens horisont. Men det finns underhållande sekvenser också.

Min personliga favorit rör diskussionenkring var den dåtida strandlinjen bör ha gått, och fynd av yxfragment nedanför denna som därmed måste ha en förklaring:
”Man skulle i denna omständighet kunna finna ett litet ”psykologiskt” bevis för, att denna sluttning då täcktes af vatten. Ty det är nog ett allmänmänskligt drag, som fanns till likaväl under stenåldern, att om man vill slänga bort en sten (i detta fall en sönderslagen yxa) och har en sjö invid, så kastar man den hälst i vattnet, för att fröjda sig ett ögonblick åt den lilla uppståndelse man därvid förorsakar på den lugna vattenytan.”
(Ur: Almgren, O. 1906: Uppländska stenåldersboplatser. Fornvännen årg. 1: s.14)

Liksom jag fröjdar mig åt denna underbart litterära uttolkning av fornfynden.
Oscar – allt är dig förlåtet.

Andra bloggar om: arkeologi, stenålder

Universitet eller skyddad verksamhet?

Det mullrar i de högre lärosätena. I dagarna utsågs Anders Flodström till ny chef för Högskoleverket - Kansler är arbetstiteln. Naturvetare från KTH, men enligt utsago intresserad av att stärka även de humanistiska ämnenas position. Därom får framtiden vittna. Kanslern är inte enväldig, han är inte ens småväldig för det är regering och riksdag som styr över lärosätena. Men kanslern har påtagligt inflytande och inte minst är utnämningen av en ny kansler en vink om vart de styrande tycker att vinden ska blåsa.

Eftersom jag endast känner till Flodström, och aldrig stiftat närmare bekanstskap med honom, är mina intryck av preliminär natur. Det finns punkter där jag håller med honom, och punkter där jag oroas.

Flodström är som många andra djupt oroade över var den galopperande universitetssjukan lett oss. När varje landskap ska ha sitt eget universitet blir situationen komisk - om den inte var så tragisk för både forskning och de studerande. Sverige är ett litet land med 9 miljoner invånare, att tro att vi har underlag för universitet i omfattningen som Storbritannien eller Frankrike är absurdt. Socialdemokraternas iver att skapa högre lärosäten i varje tätbygd må komma ur en god vilja att demokratisera högre undervisning så att den är tillgänglig för alla och minska flytt in till storstäderna av unga människor. Problemet är att de inte på något vis var beredda på att finansiera detta. Istället togs den magra potten och breddes tunt över många ställen. Det resulterar i institutioner med en professor/docent och en doktorand. Eftersom antagning till doktorsutbildning numera kräver full finansiering så resulterar detta i att professorer endast satsar på att få i de som bekräftar den egna inriktningen. Mångfaldigheten som hyllas i ord förtorkar och dör inte bara på uppiffade Högskolor, utan även på de stora universiteten. Forskning är inget som kan eller ska bedrivas i ensamhet, utan i grupp med andra som kan ifrågasätta, debattera, ge nya vinklingar. För det krävs lärare och doktorander som når en kritisk massa - annars blir det bara en massa och ingen kritik.

Så jag instämmer med Kanslern att universiteten som sett sina anslag minska, sina omkostnader öka och sina forskare tunnas ut i snabb takt måste stärkas. Om staten ska pumpa in miljarder i högre utbildning så är det för att det faktiskt ska generera något - inte fungera som skyddad verkstad. Sen ser jag gärna att enstaka nytänkande uppstickare som Linköping får fortsätta satsa på vissa utvalda områden - konkurrens är bra om den faktiskt leder till att man stramar upp sig. Men att spä ut soppan tills den blir en vattnig menlös sörja gör ingen mättare.

Vi kan alla lära av historien, Peter Englund skrev i en av sina böcker (tror det var Ofredsår) om hur svenska staten på 1600-talet upptäckte att städer genererade mycket inkomster till kassan. Utmärkt, vi måste se till att vi får fler städer resonerade man och utfärdade därefter stadsbrev till en uppsjö platser som med nöd och näppe kunde kallas större by. Resultatet? Inget. Bara för att en byråkrat bestämt sig för att kalla en räcka hus för stad så betyder det inte att invånarna kan börja med internationell handel och öka sin ombygds produktivitet. Samma sak med universitet. Bara för att man vill kalla Örebro för universitet istället för högskola betyder inte att man där börjar mala fram avancerad forskning. För sådant krävs medel och resurser och långsiktighet. Och tar man de medlen från ett etablerat univeristet så blir resultatet mindre än det var från början, för nu har man två dåliga forskningscentra till skillnad från ett bra och ett dåligt.

Nån borde klargöra för byråkrater, administratörer och politiker att det inte är deras pappersbeslut som avgör om forskningen är levande, kreativ och givande. Det är miljön den existerar i - att det finns medel, resurser, kontakter och avvikande åsikter. Professorer måste våga satsa på många olika sorters doktorander, lärare måste få tid till egen forskning, doktorander måste våga uttrycka avvikande meningar utan att rädsla för att torpedera sin karriär.

Så om Flodström vill satsa på detta så stödjer jag honom. Men det som oroar mig är hans bakgrund på KTH där han sett till att hundratals budget-doktorander från andra länder antagits för klart mindre löner än européer skulle ha krävt. Doktorander som utan tvekan är helt kompetenta, men som inte kommer medverka i undervisning eller etablera långsiktiga forskningsprojekt i Sverige troligen. Och det vore naivt att påstå att detta inte påverkar antagning av andra doktorander, för så mycket utrymme eller handledningstid hos professorerna finns inte att tillgå. Det är kortsiktigt när vi måste tänka långsiktigt. Ökad internationalisering behövs, men det måste vara givande inte bara för enskilda professorer utan för ämnena i sin helhet - och för studenterna.

Framtiden får utvisa vad det nya styret på både Kansli och i Riksdag resulterar i. Men mycket hänger på de närmsta 10 åren.

Sensationellt fynd!

Banbrytande forskning presenteras på Arkland.se om en nyfunnen kalenderbyggnad i trä, tidigare feltolkad som "kyrka". Läs detta oerhört givande och vetenskapligt stringenta inlägg:
Nyfunnen kalender
Anslut er sedan till uppropet till Riksantikvarieämbetet om att omedelbart uppföra informationsskyltar om dessa vetenskapliga rön som tidigare förtigits av den akademiska konspirationen!

ROFLOL

Antikviteter återlämnas - Etik och Arkeologi

Igår blev det klart att The Getty Museum går med på att återlämna minst 40 antika konstobjekt i sin samling till Italien, som hävdat att de har grävts ut och exporterats illegalt. mest omskriven av föremålen är en 2,5 m hög gudinnestaty, troligtvis av Afrodite, som många hävdar ursprungligen grävts fram i Aidone, Sicilien.
Detta är troligtvis början till slutet för en långvarig konflikt mellan italienska myndigheter och Getty-museet, vars förre kurator Marion True är mitt uppe i rättegångsförhandlingar i Italien, åtalad för att medvetet köpt in ett antal antika objekt med minst sagt tveksam bakgrund.

På senare år har allt fler länder vars antikviteter är eftersökta i Västvärlden, från Kina till Grekland till Bolivia, börjat rensa upp lite i den grå och svarta marknaden. Det är på hög tid. Frågan gäller inte bara föremål som funnits i Museernas samlingar i flera hundra år, såsom "The Elgin Marbles" som sågades ned och smugglades till Storbritannien - utan även föremål inköpta i modern tid. Genom att skumma antikvitetshandlare och smugglare med en tunn fernissa av respektabilitet samverkar med kuratorer som är allt från kriminellt naiva till rent kriminella, så kan skyddade fornlämningar rovgrävas, värdefulla objekt smugglas ut och säljas vidare till museer som vill öka sin prestige.

Det värsta med den här sortens handel är inte bara det att länder mister sitt kulturarv - personligen tycker jag att det kan vara en god idé att dela med sig av kulturarv, liksom vi har exotiska djur i våra djurparker för att öka kunskapen om andra länder. Problemet är i första hand att "grävningarna" utförs med dynamit och grävskopor som fullständigt ignorerar de omständigheter fynden kommer i - deras kontext. Lämningarna i sig förstörs och det mest "värdefulla" i konstmarknadens synpunkt - vilket på inga vis är samma som det arkeologerna tycker är värdefullt - slits ur sitt sammanhang. Afrodite-statyn är ett exempel på det. Man tror att den kommer från Sicilien, men mycket måste undersökas innan det kan avgöras. Statyn i sig kan säga en hel del om det konstnärliga uttrycket i regionen under århundradena innan Kristus. Men var hittades den? Vad omgav den? Vilka andra saker framkom intill den? Det kommer vi nog aldrig få veta.

Det finns en uppsjö fantastiska föremål som gått samma öde till mötes. Som arkeolog gör det ont ända in i själen när man ser bronsstatyetter, guldhängen, praktyxor utlagda till försäljning på nätet eller i en antikvitetsbod. Ofta har deras exakta fyndplats med flit döljts eller ändrats. De är som föräldralösa, hemlösa gatubarn - utan ett hem, en familj att höra samman med. Jag älskar Indiana Jones-filmerna, men första scenen i första filmen är ett praktexempel på allt sann arkeologi inte är: Jones upptäcker ett tempel i djungeln och rusar förbi hieroglyfer, statyer, gångar och rum i sin jakt på en liten guldstaty - bara för att rasera hela rasket i sitt misslyckade försök att ta med den från platsen och hem till USA.

Jag dör lite varje gång jag ser templet raseras. En riktig arkeolog hade sålt guldstatyn för att få pengar till att studera byggnaden och symbolerna.

Det finns ingen ursäkt för ett museum att köpa föremål vars ursprung ej är känt, för de är näst intill värdelösa i forskningens ögon. Underhåll inte den svarta marknaden med att köpa dessa antikviteter.

Dagens Radio-tips

När man står och kopierar kopiösa mängder återkrävd litteratur är det en liten lättnad att ha en mp3-spelare med radiomottagning att sysselsätta hjärnan med. Just idag höll Caroline Salzinger ett specialprogram om Kroppen - föreställningar, tabun, kulturella skillnader osv. Med i studion var bland annat religionshistorikern Christer Hedin och även en telefonintervju med kulturforskaren Shigehisa Kuriyama (se även denna artikel) om skillnaden i kroppsuppfattning mellan Väst och Asien. Fascinerande och bra uppstyrt av Salzinger. Fast personligen hade jag hört mer från dom och mindre från en företrädare för de som utför extrema förändringar av sin kropp.
Gå in på hemsidan och lyssan på webbradio eller ladda ned som podradio, för att förgylla dina grå stunder.

Karneval - En Fornlämning Nära Mig

Har varit isolerad på Östersjön ett par veckor och försöker så sakta komma tillbaka in i cybervärlden. Martin Rundkvist har under min bortavaro färdigställt en trevlig liten Blogg-karneval på temat "My Nearest Archaeological Site" där bloggare har tagit bilder på allsköns fornlämningar och dylikt intill bostad eller arbetsplats. Urvalet varierar från trädgårdsutgrävningar, grekiska ceremoniplatser och världens äldsta fabrik! Själv har jag bidragit med en engelsk beskrivning av massgraven från Långfredagsslaget 1520 vid Slottsbackens fot i Uppsala.

Hoppa in på Martins länksida och kolla runt på bidragen. Spring sedan ut med en kamera och dokumentera din egen närmsta fornlämning och skicka Martin en länk, så kan du också delta. Vet du inte om det finns nåt intressant nära dig? Gå då in på FMIS Fornsök och kolla in din närmsta omgivning - riktigt snyggt ihopsatt databas med sattelitkartor från Google Earth.

Sommarlektyr

Läser otroligt lite som inte har att göra med min forskning - direkt eller indirekt. Så när lite semester infinner sig kan jag inte låta bli att läsa lite roligare alster, främst deckare eller fantasyromaner. Eftersom Harry Potter hade den dåliga tajmingen att släppas precis efter semestern föll valet på en liten pocket som med viss förtjusning talats om på institutionen: Johanne Hildebrandts "Fördömd". Hildebrandt har ju tidigare skrivit en triologi som utspelar sig i en rejält uppdiktad version av bronsåldern, och som bygger på den gamla idén att de fornnordiska gudarna ursprungligen var riktiga personer och att gudasläktena vaner och asar återspeglar en kamp mellan mäktiga ätter. Jag har inte läst dom. Jag tror säkert att de är helt okej, kanske t o m bra, men personligen får jag utslag av vurmen att göra om bronsåldern till en matriarkalisk guldålder med gudinnedyrkan krossad av patriarkaliska krigare. Till skillnad från vissa flummiga typer framställer iallafall Hildebrandt inte sina berättelser som något som verkligen avspeglar vad som hände under årtusendena före kristus, men hon anser ändå att det finns ett korn av sanning i hennes framställning av bronsåldern som mer kvinnoinriktad och gudinnecentrerad. Därom kan man verkligen tvista. Det finns en hel del som pekar på mycket starka patriarkala värden också.

Man kan säga att det finns tre sätt att närma sig förhistorien:
1. Som historiker - litterära källor, hur avlägsna eller fragmentariska, är enda sättet att förstå nåt.
2. Som modern antropolog - förhistorien är en främmande kontinent med vissa sporadiska kontakter som det gäller att bygga vidare på för att kunna lära sig mer om de okända folk som innebor det. Respekt för individerna och deras liv måste genomsyra allt man gör och skriver. Man måste i det längsta akta sig för att återspegla sina egna värderingar i dom.
3. Som en 1800-tals upptäckare. Förhistorien är en stor och mystisk kontinent fylld med roliga och konstiga folk man kan påföra alla möjliga sorters föreställningar och mentaliteter för att bevisa en poäng gentemot sin egen kultur. Ta gärna hem några och visa upp i ett cirkustält utklädda i de roligaste attiraljerna.

Som sagt, Hildebrandt skriver skönlitteratur och det har hon all rätt i världen att göra - men jag kan helt enkelt inte frigöra min insikt om att det var verkliga människor, individer och livsöden under bronsåldern som vi har att göra med. Att använda sig av det utanpåverket för att skapa en skröna är i mitt sinne likställt med att skriva en riktigt sunkig äventyrsroman om den ädle vite mannen som slår sig fram genom mörkhyade kannibal-gäng för att rädda den sköna jungfru-prästinnan vid Ormtemplet - eller nåt liknande. Jag ÄLSKAR Fantasy - min absoluta favoritgenre. För där finns all möjlighet att skapa fantastiska historier och leka med begrepp, klicheer, magi, intriger osv, utan att på något vis klampa in i verkliga människors öden och förvrida dem. Problemet med förhistoriska folk är att de är döda och stumma - de kan aldrig klaga.

Så efter denna utläggning - varför köpte jag Fördömd? För att den utspelas i nutid. Och för att den utspelas på en arkeologisk institution, med intriger i forskarvärlden som bakgrund. Gissa om viss galgförtjusning har spritt sig bland arkeologerna. Är det en nyckelroman, går det att känna igen någon, kan hon sätta fingret på den galenskap som en institution som arbetsplats utgör? Är den överhuvudtaget läsvärd?

På sista fråga kan jag svara ja, fast i min mening sackar den rejält mot slutet. Som Stephen King-fantast måste jag säga att Hildebrandt inte riktigt klarar av att skapa krypande skräck. Däremot är det ett ganska bra mysterium och ett lyckat upplägg med parallellhandlingar i nutid och under sen järnålder. Inledningen med seminariegrävningen är riktigt bra och jag vill varna alla arkeologer som lider av karriärsångest för hon kan spela ganska bra på den nojan. Mindre lyckat är möjligtvis återgivningarna av Forskarassistenten och Prefekten lite längre fram. Känns möjligen lite mer relevant för livet på en kvällstidning i Huvudstaden där folk har starkare kopplingar till kulturetablissemanget och östermalmsöverklassen, än den märkligt inskränkta, sunkigt akademiska värld som arkeologi utgör. Vad som ger kred där är sällan det som ger kred i andra kretsar... Fast andra kan ha en avvikande mening i det här fallet gissar jag.

På det hela taget, en alldeles utmärkt liten sommarläsning när vädret är tråkigt och livet likaså. Kunde inte direkt hitta en person i galleriet som passar in på nån jag känner - möjligtvis med undantag för "Osteologen"...men den typen finns å andra sidan överallt tyvärr.