Ting och Tanke - Augusti

Tulpanen

Den stora tulpan-kraschen i Holland på 1630-talet är ganska allmänt känd som händelse, även om detaljerna brukar vara mer skakiga. Den lyfts ofta fram som varnande exempel för tygellösa spekulationer i varor av endast trendkänsligt värde. Enligt legenden resulterade de holländska köpmännens vilda bjudande på tulpanlökar, där hela hus gavs som betalning för enstaka lökar, i en total krasch och finansiell katastrof för de inblandade. Enligt en nyutkommen bok av historikern Anne Goldgar, "Tulipmania. Money, Honour and Knowledge in the Dutch Golden Age" som recenseras i SvD, kanske det inte var riktigt så illa. Enstaka investerare råkade illa ut, men den holländska ekonomin var för stark för att påverkas långvarigt. Vad som var mer allvarligt var den törn förtroendet för marknaden och köpmännens skrå fick hos den vanliga befolkningen.

Det enda vi lär oss av historien är att vi aldrig lär oss av historien. Tulpan-kraschen var inte den första marknadskollapsen och som vi alla vet, inte den sista heller. Lika lite som it-bubblan har förhindrat att pengahungriga spekulanter på börsen med största sannolikhet kommer utsätta oss för fler sådana samhällsekonomiska katastrofer.

När det gäller tulpan-skandalen såg jag ett riktigt intressant program om detta på History Channel för ett par veckor sedan. Kan tyvärr inte komma ihåg programmets namn, men det var mycket välgjort och gav en intressant bakgrund till fenomenet genom att följa tulpanens introduktion till Europa från dess ursprung i Turkiet. I programmet förklarade man hur besattheten satte igång hos de välbärgade genom att vissa tulpaner av en på den tiden oförklarlig anledning kunde bli tvåfärgade. Ingen visste hur, och då fortplantning av egenskapen endast kunde ske genom att löken skapade nya lökar, inte via frön som hos många andra blommor, så var spekulationerna snart i full gång.

En sak som klargörs i Goldgars bok, som krönikören och tillika Uppsalas vicerektor Lars Magnusson tar upp, är tulpanernas prominenta plats i köpmännens trädgårdar. Dessa var inte bakom höga murar och undanskymda från allmänheten, utan låg längs med kanalerna i Amsterdam, och utanför stadsmurarna i Harlem och Leiden. På så sätt var en tulpanrik trädgård ett utmärkt sätt för en familj att visa sitt välstånd i en exotisk och förgänglig produkt. Detta beteende är faktiskt otroligt allmänmänskligt, i de samhällen där rikedom tillåts uppvisas. Antingen kan materiella ting återspegla makt genom att tillverkas i bestående material, såsom jättelika stenyxor, guld (som inte patineras med ålder), ädla stenar osv. Men man kan också visa rikedom och framgång i material som är påtagligt fragila, såsom siden och spetsar, porslin, fjäderdräkter, blommor.

Vad som ofta är gemensamt för tingen ifråga är att det ska finnas ett inslag av det exotiska över dom. Antingen att råmaterialet är svårt att få fram och förfina, eller att tillverkningen endast kan ske genom hemliga och komplicerade processer, eller att de kommit från områden långt bort och endast kunnat införskaffats med hjälp av långväga kontaktnät. Vi är inte annorlunda idag. Souvenirer från våra resor visar hur vittberesta vi är - ett musselskal från Galapagos slår en snäcka från Rhodos. Kläder i exklusiva material, handtillverkade i en liten italiensk bergsby, är en statusmarkör både för bäraren och för de som kan visa hur insatta de är genom att känna till dess exklusivitet.

I förhistoriska material kan vi hitta exempel på detta i många fall. Yxor tillverkade i bergarter från andra regioner, en benplatta från sötvattensstör funnen på en stenåldersboplats på Gotland, unika gravgåvor i Uppsalahögarna. I ekonomisk betraktelse var holländarna tokiga som skuldsatte hus och hem i jakten på en tvåfärgad blomma. I ett längre perspektiv gjorde de inget som avviker från mänskligt beteende, vare sig förr eller senare. I vår tid av ekonomiska möjligheter för fler än aristokratin, med dagliga globala resor och allt stort och smått katalogiserat och undersökt kunde man lätt tro att sådana materiella uttryck ska försvinna. Tvärtom verkar vi nu hänge oss åt en allt mer extrem konsumerism. Vad är vår tids tulpan? Svaret är nog att det finns många, många alternativ. Från mobiltelefoner, till märkeskläder, till extrema resor och luxuösa boningar.

Och mysteriet med den tvåfärgade blomman? En liten parasit som angrep löken och störde pigmentproduktionen. Se där hur en varelse ej synlig för blotta ögat kan sätta igång en process som leder till ekonomisk kollaps...

Lästips:

Jackie Taffinder 1998: The Allure of the Exotic. The social use of non-local raw materials during the Stone Age in Sweden. Aun 25. Doktorsavhandling, Uppsala universitet.

Arjun Appadurai (red.) 1986: The Social Life of Things. Commodities in Cultural Perspective. Cambridge University Press.


Andra bloggar om: arkeologi, ekonomi, historia

En dag på museet.

Även om jag sedan ett antal år är Upsaliensare, är jag född och uppvuxen i Stockholm och har därför av olika skolklasser släpats med till Historiska Museet mer gånger än jag kan komma ihåg - det är just det, jag kommer knappt ihåg ett skvatt av gamla utställningen. Det enda minnet som finns kvar sitter däremot som berg och är då jag och pappa, när jag kanske var 7-8 år, gick dit under nåt sorts forntidslivs-tema. Innergården var öppen och där fanns kanot i dammen, helgrillad gris på spett (fortfarande en av de största smakupplevelserna i mitt liv), malstenar där man fick mala sin egen säd och sedan baka ett litet bröd som grillades (inte lika mycket av en smakupplevelse).

Bild: Tennsmide på SHM. Obs! Inte på mina barn, bilden tagen från hemsidan (klicka på bilden för länk)

Så med tanke på detta var jag ganska glad att se att SHM valt att satsa på en liknande upplevelse för barn denna sommar. Så när dagis var stängt igår blev det en tur med ungarna till Stockholm. Deras första besök på museet faktiskt. Ett antal grävningar har de släpats runt på redan, och t.o.m. fått sitta och gräva i en dumphög på pappas grävning utanför Gävle i somras, men museer kan vara ganska hopplösa för små, aktiva barn. Men de växer till sig och aktiviteter erbjöds som sagt. På det hela taget en bra eftermiddag, trots att biljetterna till den lilla etnoarkeologiska utgrävningen på gården redan var slut när vi kom fram. Men vi kunde gå och titta iallafall, på barn som grävde upp resterna av 100 års upptåg och påhitt ute på lilla gården. De är assisterade av arkeologer och det ska bli intressant om det hela ger något i förlängningen - det borde kunna göra det om det ges lite resurser.

Men det blev lite malning, lite brödbak, lite spring runt labyrinten. En tur in på utställningen som min annars så modiga och käcka 5-åring fann skrämmande och omedelbart ville lämna, medan min 3-åring vid ett obevakat ögonblick började klättra på en runsten (sssch...). Det var en 5 personer i kön till fiket, så det tog 20 minuter att köpa ett par glassar och en kopp kaffe. Sedan tillbaka till gården igen där vi stod i kö i 40 minuter till tenngjutningen. Men jag måste säga att det momentet ändå var värt varje minut, för där stod en fenomenalt duktig, lugn och trevlig tjej vid en varm glödbädd och tog sig an 100 ungar i tur och ordning. Med osvikligt gott humör lät hon dom välja en förebild som trycktes ned i tät sand, banka av en bit tenn, och elda på den med blåsbälgarna. Sen tog hon över och hällde tennet på formen, barnet fick lyfta den i en tång och doppa i vatten - och gick lycklig därifrån med liten silverglänsande smycke. Hennes jämnmod var imponerande! Och gjutningen var helt klart mina ungars bästa stund på dagen. Jag svor över att jag glömt kameran - måste skaffa sån där mobilkamera!

Nästa gång kanske de vågar se hela utställningen. Fast jag önskar att den hade gjort ett bättre jobb med att bygga upp "livsöden" som den utger sig för att göra. Fortfarande mest gravgåvor och "dödsöden" i min mening.

Att Fröjda Sig Ett Ögonblick - Även på stenåldern

För att reda upp i ett snårigt sinne hjälper det ofta att gå tillbaka till början och ta saker i sin rätta ordning. Så inför mina kommande kapitel om gropkeramisk kultur i avhandlingen plöjer jag igenom alla de "klassiska" texterna från seklets början då ett gäng halvtokiga individer gav sig på att försöka förstå vad som hänt var och när sedan inlandsisen försvann. Kan låta snustorrt, men det har sina givande stunder att ta del av hur kunskapen växte fram - ibland stapplande, ibland med jättekliv. Märkligt hur de stora namnen inom vårt ämne i enstaka stunder glimmar till i texten de skrev och ger en känsla av närvaro över seklet.

Tog itu med Oscar Almgrens redogörelse av Åloppe-boplatserna i det absolut första numret av Fornvännen 1906, 7 år innan han knep professorsstolen i Uppsala. Åloppe-lokalerna var de första utgrävda och vetenskapligt undersökta stenålderslokalerna i Uppland och blev på många vis helt avgörande för hur man de kommande årtiondena såg på stenåldern i Mellansverige och etablerandet av insikten att man kunde ge boplatser en relativ datering pga deras nuvarande höjd över havet, bara man kunde avgöra att de varit strandbundna.

Almgren beskrev ingående Åloppelokalerna och deltog även i undersökningarna av Säterboplatserna i Östergötland vid samma tid - innan han återgick till de mer glamorösa och frivola metalltida fynden som lockat så många svagsinta från stenålderns djupsinniga och uppslukande problematik. Hans redogörelser av säljägarna och deras plats i den modell arkeologerna försökte skapa av de förhistoriska folken kan lämna en hel del övrigt att önska, sett från dagens horisont. Men det finns underhållande sekvenser också.

Min personliga favorit rör diskussionenkring var den dåtida strandlinjen bör ha gått, och fynd av yxfragment nedanför denna som därmed måste ha en förklaring:
”Man skulle i denna omständighet kunna finna ett litet ”psykologiskt” bevis för, att denna sluttning då täcktes af vatten. Ty det är nog ett allmänmänskligt drag, som fanns till likaväl under stenåldern, att om man vill slänga bort en sten (i detta fall en sönderslagen yxa) och har en sjö invid, så kastar man den hälst i vattnet, för att fröjda sig ett ögonblick åt den lilla uppståndelse man därvid förorsakar på den lugna vattenytan.”
(Ur: Almgren, O. 1906: Uppländska stenåldersboplatser. Fornvännen årg. 1: s.14)

Liksom jag fröjdar mig åt denna underbart litterära uttolkning av fornfynden.
Oscar – allt är dig förlåtet.

Andra bloggar om: arkeologi, stenålder

Universitet eller skyddad verksamhet?

Det mullrar i de högre lärosätena. I dagarna utsågs Anders Flodström till ny chef för Högskoleverket - Kansler är arbetstiteln. Naturvetare från KTH, men enligt utsago intresserad av att stärka även de humanistiska ämnenas position. Därom får framtiden vittna. Kanslern är inte enväldig, han är inte ens småväldig för det är regering och riksdag som styr över lärosätena. Men kanslern har påtagligt inflytande och inte minst är utnämningen av en ny kansler en vink om vart de styrande tycker att vinden ska blåsa.

Eftersom jag endast känner till Flodström, och aldrig stiftat närmare bekanstskap med honom, är mina intryck av preliminär natur. Det finns punkter där jag håller med honom, och punkter där jag oroas.

Flodström är som många andra djupt oroade över var den galopperande universitetssjukan lett oss. När varje landskap ska ha sitt eget universitet blir situationen komisk - om den inte var så tragisk för både forskning och de studerande. Sverige är ett litet land med 9 miljoner invånare, att tro att vi har underlag för universitet i omfattningen som Storbritannien eller Frankrike är absurdt. Socialdemokraternas iver att skapa högre lärosäten i varje tätbygd må komma ur en god vilja att demokratisera högre undervisning så att den är tillgänglig för alla och minska flytt in till storstäderna av unga människor. Problemet är att de inte på något vis var beredda på att finansiera detta. Istället togs den magra potten och breddes tunt över många ställen. Det resulterar i institutioner med en professor/docent och en doktorand. Eftersom antagning till doktorsutbildning numera kräver full finansiering så resulterar detta i att professorer endast satsar på att få i de som bekräftar den egna inriktningen. Mångfaldigheten som hyllas i ord förtorkar och dör inte bara på uppiffade Högskolor, utan även på de stora universiteten. Forskning är inget som kan eller ska bedrivas i ensamhet, utan i grupp med andra som kan ifrågasätta, debattera, ge nya vinklingar. För det krävs lärare och doktorander som når en kritisk massa - annars blir det bara en massa och ingen kritik.

Så jag instämmer med Kanslern att universiteten som sett sina anslag minska, sina omkostnader öka och sina forskare tunnas ut i snabb takt måste stärkas. Om staten ska pumpa in miljarder i högre utbildning så är det för att det faktiskt ska generera något - inte fungera som skyddad verkstad. Sen ser jag gärna att enstaka nytänkande uppstickare som Linköping får fortsätta satsa på vissa utvalda områden - konkurrens är bra om den faktiskt leder till att man stramar upp sig. Men att spä ut soppan tills den blir en vattnig menlös sörja gör ingen mättare.

Vi kan alla lära av historien, Peter Englund skrev i en av sina böcker (tror det var Ofredsår) om hur svenska staten på 1600-talet upptäckte att städer genererade mycket inkomster till kassan. Utmärkt, vi måste se till att vi får fler städer resonerade man och utfärdade därefter stadsbrev till en uppsjö platser som med nöd och näppe kunde kallas större by. Resultatet? Inget. Bara för att en byråkrat bestämt sig för att kalla en räcka hus för stad så betyder det inte att invånarna kan börja med internationell handel och öka sin ombygds produktivitet. Samma sak med universitet. Bara för att man vill kalla Örebro för universitet istället för högskola betyder inte att man där börjar mala fram avancerad forskning. För sådant krävs medel och resurser och långsiktighet. Och tar man de medlen från ett etablerat univeristet så blir resultatet mindre än det var från början, för nu har man två dåliga forskningscentra till skillnad från ett bra och ett dåligt.

Nån borde klargöra för byråkrater, administratörer och politiker att det inte är deras pappersbeslut som avgör om forskningen är levande, kreativ och givande. Det är miljön den existerar i - att det finns medel, resurser, kontakter och avvikande åsikter. Professorer måste våga satsa på många olika sorters doktorander, lärare måste få tid till egen forskning, doktorander måste våga uttrycka avvikande meningar utan att rädsla för att torpedera sin karriär.

Så om Flodström vill satsa på detta så stödjer jag honom. Men det som oroar mig är hans bakgrund på KTH där han sett till att hundratals budget-doktorander från andra länder antagits för klart mindre löner än européer skulle ha krävt. Doktorander som utan tvekan är helt kompetenta, men som inte kommer medverka i undervisning eller etablera långsiktiga forskningsprojekt i Sverige troligen. Och det vore naivt att påstå att detta inte påverkar antagning av andra doktorander, för så mycket utrymme eller handledningstid hos professorerna finns inte att tillgå. Det är kortsiktigt när vi måste tänka långsiktigt. Ökad internationalisering behövs, men det måste vara givande inte bara för enskilda professorer utan för ämnena i sin helhet - och för studenterna.

Framtiden får utvisa vad det nya styret på både Kansli och i Riksdag resulterar i. Men mycket hänger på de närmsta 10 åren.

Sensationellt fynd!

Banbrytande forskning presenteras på Arkland.se om en nyfunnen kalenderbyggnad i trä, tidigare feltolkad som "kyrka". Läs detta oerhört givande och vetenskapligt stringenta inlägg:
Nyfunnen kalender
Anslut er sedan till uppropet till Riksantikvarieämbetet om att omedelbart uppföra informationsskyltar om dessa vetenskapliga rön som tidigare förtigits av den akademiska konspirationen!

ROFLOL

Antikviteter återlämnas - Etik och Arkeologi

Igår blev det klart att The Getty Museum går med på att återlämna minst 40 antika konstobjekt i sin samling till Italien, som hävdat att de har grävts ut och exporterats illegalt. mest omskriven av föremålen är en 2,5 m hög gudinnestaty, troligtvis av Afrodite, som många hävdar ursprungligen grävts fram i Aidone, Sicilien.
Detta är troligtvis början till slutet för en långvarig konflikt mellan italienska myndigheter och Getty-museet, vars förre kurator Marion True är mitt uppe i rättegångsförhandlingar i Italien, åtalad för att medvetet köpt in ett antal antika objekt med minst sagt tveksam bakgrund.

På senare år har allt fler länder vars antikviteter är eftersökta i Västvärlden, från Kina till Grekland till Bolivia, börjat rensa upp lite i den grå och svarta marknaden. Det är på hög tid. Frågan gäller inte bara föremål som funnits i Museernas samlingar i flera hundra år, såsom "The Elgin Marbles" som sågades ned och smugglades till Storbritannien - utan även föremål inköpta i modern tid. Genom att skumma antikvitetshandlare och smugglare med en tunn fernissa av respektabilitet samverkar med kuratorer som är allt från kriminellt naiva till rent kriminella, så kan skyddade fornlämningar rovgrävas, värdefulla objekt smugglas ut och säljas vidare till museer som vill öka sin prestige.

Det värsta med den här sortens handel är inte bara det att länder mister sitt kulturarv - personligen tycker jag att det kan vara en god idé att dela med sig av kulturarv, liksom vi har exotiska djur i våra djurparker för att öka kunskapen om andra länder. Problemet är i första hand att "grävningarna" utförs med dynamit och grävskopor som fullständigt ignorerar de omständigheter fynden kommer i - deras kontext. Lämningarna i sig förstörs och det mest "värdefulla" i konstmarknadens synpunkt - vilket på inga vis är samma som det arkeologerna tycker är värdefullt - slits ur sitt sammanhang. Afrodite-statyn är ett exempel på det. Man tror att den kommer från Sicilien, men mycket måste undersökas innan det kan avgöras. Statyn i sig kan säga en hel del om det konstnärliga uttrycket i regionen under århundradena innan Kristus. Men var hittades den? Vad omgav den? Vilka andra saker framkom intill den? Det kommer vi nog aldrig få veta.

Det finns en uppsjö fantastiska föremål som gått samma öde till mötes. Som arkeolog gör det ont ända in i själen när man ser bronsstatyetter, guldhängen, praktyxor utlagda till försäljning på nätet eller i en antikvitetsbod. Ofta har deras exakta fyndplats med flit döljts eller ändrats. De är som föräldralösa, hemlösa gatubarn - utan ett hem, en familj att höra samman med. Jag älskar Indiana Jones-filmerna, men första scenen i första filmen är ett praktexempel på allt sann arkeologi inte är: Jones upptäcker ett tempel i djungeln och rusar förbi hieroglyfer, statyer, gångar och rum i sin jakt på en liten guldstaty - bara för att rasera hela rasket i sitt misslyckade försök att ta med den från platsen och hem till USA.

Jag dör lite varje gång jag ser templet raseras. En riktig arkeolog hade sålt guldstatyn för att få pengar till att studera byggnaden och symbolerna.

Det finns ingen ursäkt för ett museum att köpa föremål vars ursprung ej är känt, för de är näst intill värdelösa i forskningens ögon. Underhåll inte den svarta marknaden med att köpa dessa antikviteter.

Dagens Radio-tips

När man står och kopierar kopiösa mängder återkrävd litteratur är det en liten lättnad att ha en mp3-spelare med radiomottagning att sysselsätta hjärnan med. Just idag höll Caroline Salzinger ett specialprogram om Kroppen - föreställningar, tabun, kulturella skillnader osv. Med i studion var bland annat religionshistorikern Christer Hedin och även en telefonintervju med kulturforskaren Shigehisa Kuriyama (se även denna artikel) om skillnaden i kroppsuppfattning mellan Väst och Asien. Fascinerande och bra uppstyrt av Salzinger. Fast personligen hade jag hört mer från dom och mindre från en företrädare för de som utför extrema förändringar av sin kropp.
Gå in på hemsidan och lyssan på webbradio eller ladda ned som podradio, för att förgylla dina grå stunder.