Boken om dödshuset - en (o)objektiv recension

I dagarna har en ny barnbok av Jonathan Lindström släppts. Jonathan är ett unikum i bokbranschen: en erfaren och dedikerad arkeolog som skolat om till barnboksförfattare och mest fantastiskt av allt - han är en begåvad tecknare. Andra arkeologer har gjort bra och läsvärda publikationer om förhistorien för barn (t ex Cecilia Lidström-Holmberg), men de har ofta tvingats förmedla sina visioner till en tecknare som i sig inte är arkeolog. Även om de är begåvade illustratörer så är mellansteget från tanke till teckning längre och mer indirekt. Jonathan har den lyxen att hans enda begränsning är hans eget sinne (och kanske en och annan hysterisk redaktör som ringer och påminner om deadline).

Den bok som nu utkommer är hans hjärtebarn, det går inte att säga annat. Boken som har imponerande 64 sidor med text och fler färgteckningar än jag kan räkna, handlar om Jonathans Fynd - det där verklighetsomvälvande Fyndet som alla arkeologer drömmer om. Sommaren 1993, då han var grävledare på Stockholms länsmuseum, hittades resterna av en liten husbyggnad som inte liknade något annat som tidigare undersökts. En sotig rektangulär ränna innehållande stora mängder brända människoben och rester av ett flertal kärl från sen stridsyxetid, ca 2400 f.Kr. Dessutom fram kom arbetsyxor, djurben och en stridsyxa. Boken som nu finns i handeln berättar om denna händelse, om arbetet med att förstå vad det var man hittat och vad det innebar för förståelsen av den här perioden.

Jag vill nu lägga korten på borden och erkänna att jag är allt annat än objektiv i denna fråga. Dödshuset i Turinge har en nära samtida parallell i ett lite mindre hus som faktiskt hittades samma år i Västmanland - men då på en gropkeramisk boplats. Om likheter och skillnader dem emellan och vad det kan ge oss för insikter i förhållandena mellan de två grupper som fanns i Mellansverige vid denna tid, är lite av huvudfokus i min avhandling. Jag och Jonathan har närt varandras fanatiska intresse för allt som berör dödshus, mellanneolitikum, brända styckade människokroppar, stridsyxor och keramik under flera år nu – ofta genom telefonsamtal som inletts med ”bara 5 minuter” och utvecklats till timslånga maratondebatter. På vissa frågor är vi helt överens, på andra (som sig bör) har vi lite avvikande åsikter. Jonathan har tidigare publicerat både en rejäl rapport om grävningen, artiklar om stridsyxor och kontakt och utbyte inom Skandinavien, samt nyligen en lång och uttömmande vetenskaplig text om allt han kommit fram till i boken ”Kulthus & Dödshus” utgiven av RAÄ.

Men den här boken är hjärtebarnet. Här får Jonathan den avundsvärda möjligheten att illustrera tankar och idéer utan krav på absolut vetenskaplighet – dvs han kan klä och pynta stenåldersmänniskorna, leka med perspektiv och humor, ta upp både stort och smått. Och det gör han hela tiden med en sann arkeolog-blick. Även om teckningarna är roliga och fantasiväckande så är de inte lösryckta från sitt sammanhang. Allt från smyckesdetaljer till stenknackaren utanför huset sittandes på en skinnfäll är resultatet av genomtänkta och reflekterade beslut. Det är inte Sanning, men det är minst lika mycket sanning som svartvita böcker med bilder av stolphål – mer sant, skulle jag vilja påstå.

Upplägget är ambitiöst: Inledningen visar arkeologerna som kommer till platsen, grävningen i alla dess pikanta detaljer (äppelplockning från grävskopa), lyckoruset över fynden, materialet som samlades in. Sen visar Jonathan hur han och övriga satt och funderade och pusslade ihop materialet, från benanalysen till formen på rännan och rester av takdropp för att komma fram till vad det var för nåt man hittat – ett dödshus med över ett dussin gravlagda män, kvinnor och barn, som i sin struktur var en stor kollektiv version av de vanliga stridsyxegravarna.

Nu vidgas perspektivet till Norden under mellanneolitikum, läsaren får en bra och på det hela taget pinfärsk bild av var forskningsläget befinner sig idag gällande perioden. Jonathan diskuterar folk, kontakter, samhällsuppbyggnad, ritualer, byteshandel över Östersjön etc, etc. Sedan en inzooming på läget i Mellansverige med förhållandet mellan stridsyxekulturen och den gropkeramiska kulturen, liksom bilder från hus och vardagshändelser. Allt med hjälp av hysteriskt roliga illustrationer, från barnafödande till kanotturer.

Boken avslutas med det mest spekulativa eller tolkande kapitlet, där Jonathan uttolkar stridsyxekulturens kosmologi ur dödshusets struktur och uppbyggnad. Det är på den här punkten jag i vissa detaljer avviker från hans uppfattning, men det är en ofrånkomlig del av att tolka något – inga forskare kan vara helt och hållet överens om varje detalj. Huvudhypotesen – att dödshuset är en stiliserad, kollektiv stridsyxegrav – håller jag med om till fullo. Att se det som ett tempel har jag svårare för.

Förlag känner sig tvungna att rikta sig till fördefinierade åldersgrupper – i det här fallet 9-12-åringar. Det är säkert en tacksam åldersgrupp och jag tror det kan resultera i skapandet av ett antal stenåldersfanatiker i framtiden, men boken är definitivt gångbar både för yngre och äldre. För de mindre kan man koncentrera sig på bilderna, för de äldre kommer det finnas många roliga och tänkvärda detaljer. Jag skulle varm rekommendera den här boken till både högstadium och gymnasium. Jag ska högläsa för mina barn ur den.

Att jag även kommer vifta den framför A-kursarna kanske jag ska tala tyst om…

Betyg: 5+
(helt objektivt)

Jonathan kommer även presentera sin bok söndagen den 30/9 på Bok & Biblioteksmässan i Göteborg.

Andra bloggar om: arkeologi, barn, böcker, barnböcker, stenålder, Jonathan Lindström

Finlandsexkursionen Dag 1: Museiverket

Museiverket är Finlands arkeologiska centra - med Riksantikvarieämbetets beslutsmakt och Historiska Museets ansvar för samlingar. Viss decentralisering har skett, med en sorts motsvarighet till länsantikvarier som ansvarar för storregionernas arkeologi, men fortfarande är MV navet i verksamheten. Thomas och jag hade i egenskap av keramiknördar bokat in tid på torsdagen att titta igenom en del keramik från våra respektive intresseområden. Men nu på tisdagen var det allmän rundvisning för samtliga. Vi mötte först Leena Ruonavaara som är ansvarig för samlingarna. Hon berättade lite om hur den arkeologiska verksamheten är upplagd i Finland, Museiverkets historia och registreringen av fynd. Mycket har digitaliserats in i databaser, som dock bara är tillgängliga internt på verket och inte för allmänheten eller utomstående forskare såsom FMIS numera fungerar i Sverige. Som motpol till detta fanns bokverken med anteckningar från inventeringar och fyndinsamling som fick de svenska små böckerna att blekna i jämförelse. Förutom att allt förts in i stora bundna band med tjusig handstil så har MV fortfarande i sin tjänst ett antal personer som kan teckna av fynden professionellt. Från snygga men hastig avbildning av kamkeramik till enormt vackra och intrikata teckningar av ornerade svärd. En och annan längtansfull suck hördes från de församlade svenskarna.

Efter detta var det besök i magasinen på bottenvåningen som bågnade under fynden. Päivi Pykälä-aho visade oss ett litet urval av materialet, från jättelika nästintill hela kamkeramiska kärl till svärd med silverbeläggning och stora lådor från järnåldersgravfält. I några av de senare låg mer textil än vad som finns bevarat totalt i Sverige från yngre järnålder skulle jag gissa. Jag har i alla fall sällan sett nåt liknande och Annika, vårt textil-freak, var i extas. Sidentyger, brickband, manteldelar, broderier… även om det mesta förlorat färg och var fragmentariskt var bevaringen ändå makalös ur skandinavisk synvikel, om man räknar bort de danska ekkistegravarna från bronsåldern.

Päivi Pykälä-aho visar ett järnålderssvärd i samlingarna

för Anna Gatti, Anna Wickolm och Daniel Löwenborg

Sist av allt tittade vi in i komparativa samlingen, där det fanns förhistoriskt material från olika delar av världen. Det var fascinerande även ur forskningshistorisk synvinkel. I arkeologins barndom reste ett fåtal professionella akademiker runt och hälsade på i varandras samlingar och utbytte fornföremål som en gemenskapsgest nästan. Det var också ett sätt att knyta broderfolk närmare i tider av storvälden. Så fanns där t ex en mumie skänkt av tsaren (glömmer vem) under slutet av 1800-talet, grekiska vaser, sibiriska yxor, danska flintverktyg etc. Allt som en del av kunskapsuppbyggnaden om likeheter och skillnader i en tid utan stora samlingsverk, konferenser, tidskrifter, fotosamlingar och internet. Där fanns även – till min stora förtjusning – lite utvalda delar från den gropkeramiska boplatsen Sotmyra, Skuttunge sn, Uppland. Det stod inte på lådorna vem som överlämnat föremålen till Museiverket, men med tanke på att både Oscar Almgren och Gunnar Ekholm var intresserade av finskt material, och Almgren var bundis med Julius Ailio, så gissar jag på en av dem.

Häftigast var ändå samlingarna från Tallgrens resa 1909 i Ryssland, Kazakstan och Sibirien. Skytiska gravar, bronsyxor och stenålderskeramik.

I dagens läge är ju detta ofta betraktat som suspekt och politiskt inkorrekt, men jag tycker att man inte ska begå misstaget att klumpa ihop allt under samma banderoll. Det som var rovgrävt och bortsmusslat från andra länder med ingen eller korrumperad kontroll av förehavandena ska återlämnas, med ursäkter och respekt. Men dessa tidiga pionjärer inom forskningen bytte fornsakerna för ett annat syfte – att medvetandegöra andra forskare om den förhistoria som fanns på andra platser. Som jämförande och kontrasterande material för studenter och intresserad allmänhet. Inte helt olikt våra djurparker med fåglar, fiskar och djur från andra länder.

Genom att byta sinsemellan så motverkades provinsialism och lokalpatriotism i viss mån – det ska respekteras och borde banne mig uppmuntras ännu idag. Inget foto i världen kan delge samma information som att se föremålet på riktigt. Jag kan inte låta bli att med viss sorg minnas de norska stridsyxor från mellanneolitikum som efter fotografering och registrering för ett par år sedan återsändes från Historiska till Norge. De hade funnits i våra samlingar sedan vi var i union, liksom svenska fynd sändes över till Norge. Jag förstår att norska arkeologer vill ha tillbaka dom, men jag kan inte låta bli att undra om vi inte därmed skapar en kunskapsbas som är snäv, begränsad och inskränkt.

Kvinnograv från Kirkkonmäki i SV Finland - mycket välbevarade textilier och en mycket förtjust textilarkeolog (Annika Larsson)

Keramik från Skuttunge i Uppland, en tidig gropkeramisk boplats utgrävd då sektlet var ungt.

Av samma anledning hoppas jag att repatrieringen av samiska föremål till Sametinget inskränker sig till uppenbart rovgrävda historiska gravar, men låter det förhistoriska vara kvar. Vilken märklig bild vi ger av Sveriges förhistoria om vi sorterar bort allt det norrländska. Jag kan inte en enda sekund tro att majoriteten av samerna önskar detta.

Andra bloggar om: arkeologi, Finland, stenålder, resa, museum, forskning

Finlandsexkursion - Avresa och ankomst

Efter sju år (nästan) av sorg och besvikelser lyckades de doktorander (och en nybliven doktor) som fortfarande fanns kvar på institutionen, och som inte drabbats av förlamande panik inför nära förestående manusinlämning, organisera en doktorandexkursion till utlandet. Planerna har gått ungefär så här:

1. Turkiet, 2 veckor med kurslitteratur och examensarbeten

2. Ungern, 1 vecka

3. Budapest med omnejd - långhelg

Problemen har dels bestått i att nästan ingen stiftelse vill ge pengar till gruppresor, endast individuella forskningsresor - och det vore lite snopet om bara en eller ett par fick utdelning. Dels har problemet bestått i att vi gärna ville ha ett resemål som kunde vara givande för både nordiska arkeologer och antikare - kanske t o m egyptologer. Det innebär utbud som kostar en rund summa, och doktorander har två kännetecken:

A. Panka

B. Sönderstressade

Till slut hade vi lyckats skrapa ihop en accpetabel summa, men planeringen tärde på våra knappa resurser. Så när det stod klart att både antikare och egyptologer skulle utebli (de är lite mer blasé när det gäller utlandsresor gu'bevars) så tittade vi på varandra och sa ett ord:

FINLAND!

Av ren och skär slump - eller helt enkelt som en logisk följd av var materialet för oss, har vi de senaste året insett att många av oss här kommit att intressera oss mycket för de påtagligt östliga finsk-baltiska inslagen i Mellansvensk förhistoria. Det var undertecknad med keramikhantverket under mellanneolitikum, Thomas Eriksson med studier av keramik från bronsåldern, Annika Larsson vars textilstudier av vikingatida material visade på hantverkstraditioner från öst snarare än syd, och Lotta Hillerdal som studerar etnicitetsbegreppet hos folk "mellan" olika kulturer i Kanada, Sverige och Estland. Samt Daniel Löwenborg, som bara hunnit halvvägs i sitt projekt och ännu inte riktigt blivit hjärntvättad av materialet som vi andra - det kan ha ändrat sig efter resan.

Sagt och gjort, planerna gick i rasande fart och Thomas och jag utnyttjade skamlöst vår kontakt med Anna Wickholm, doktorand i Helsingfors som studerar gravritualer under yngre järnålder i Finland. Hon hjälpte till med planering av exkursionerna, fick med de andra doktoranderna i Helsingfors, bokade in seminariemöte och hjälpte till med kontakterna med Museiverket - som är RAÄ och Historiska Museet kombinerat.

På väg ut ur Stockholms skärgård. Öar vars träd blivit skarvkolonier bildar en dramatisk bakgrund. Skarvarnas avföring är mer än träden klarar av. Sällsamt vackert ändå.

Måndagen den 3/9 bordade vi färjan österut. Jag ska bespara er en beskrivning av den ömkliga synen som vi utgjorde när vi gick runt och gapade åt allt som fanns att se på som om vi aldrig rört oss utanför socknen...

Väl framme i Helsinki, i ett stilla duggregn och korta glimtar sol, lämpade vi av våra saker på Hostel Lönnrot, Lönnrotsgatan - uppkallad efter Elias Lönnrot, nedtecknaren av nationaleposet Kalevala. Vilket kändes passande. Efter en trevlig lunch på konstmuseet begav vi oss i samlad tropp till Museiverket.

Staty över Elias Lönnrot på Lönnrotsgatan, med vad jag gissar är Allvarsgubben och trollsångaren Väinömöinen på sin högra sida.

Andra bloggar om: arkeologi, Finland, Helsingfors, Kalevala, Lönnrot, universitet, forskning, resa

Finlands sak är vår - bokstavligen!

Hemma! Efter fem dagar i landet i öster, grannen, broderfolket, de blåvita som inte kan låta bli
att inbilla sig att de kan klå oss i hockey.
Doktorandexkursionen var liten men otroligt lyckad, inte minst tack vare det fantastiska bemötandet från våra kollegor i Helsingfors och då speciellt Anna Wickholm som hjälpte till med att skräddarsy exkursionsprogram för vår räkning, skötte officiella kontakter och fixade allt hon bara kunde tänka på. Och då menar jag ALLT!
Jag kommer gå igenom dagarna kronologiskt, men jag måste få inleda med en spoiler. Dag två, stannade vi på den snörkeramiska lokalen Dalamalm, med grav och boplats från ca 2500 f Kr. En mjukt rullande slänt ned mot en sjö som tidigare varit en havsvik, bonden hade nyligen plöjt åkern och vilken arkeolog kan motstå detta. Först jag, på jakt efter snörkeramik, sedan resten eftersom ingen arkeolog värd sin skärslev kan motstå nyplöjd åker.
Vi han knappt börja innan Daniel Löwenborg fastnar med blicken på ett metallföremål. Ett långt, smalt dubbelvikt järnföremål med tånge.

Det är väl inte…
Inte kan det vara…
Men ÄR det verkligen!!!!

Jovisst – ett svärd från yngre järnåldern.

Daniel Löwenborg med svärdet från Dalamalm i ett förklarande ljus.

Anna W och även medföljande guide professor emeritus Torsten Edgren konfirmerar – det är ett svärd. Ett kort ett, med spetsen avbruten och inget av skaftet kvar annat än tången. Men i fantastiskt bra skick trots detta. Lite mossa på kanten visar att den varit framplöjd under ett
antal år, släpats fram av plogen, halvt dold av den bruna jorden.

Efter ett antal fotografier av fyndplatsen och en lyckligt leende Daniel, som doktorerar på järnålderns landskap bland annat, så packades den in i bilen och fördes till Museiverket påföljande dag. Men mer om det framöver.

Vi har lovat Anna att hon närsomhelst är välkommen över till Uppland för att plocka svärd ur våra åkrar. Det är det minsta vi kan lova efter en sådan fantastiskt planerad exkursion…

Andra bloggar om: arkeologi, svärd, Finland

Striden är avgjord - segerrus och tragik!

Så efter flera veckors förväntan, ångest, hopp och förtvivlan har nu årets absolut viktigaste omröstning avklarats. Har till min förtvivlan sett mitt älskade neolitikum halka efter allt mer för att till slut - som en ond, nattsvart dröm - hamna sist... Jag kan bara ta detta som en brandfackla för att föra kampen vidare, aldrig ska jag vila förrän hela Sverige når insikten om neolitikums absoluta överlägsenhet! Eller okej, jag kommer nog vila en hel del, men gnälla kan jag göra i hopp om att åtminstone någon till slut faller till föga ;-)


Och vinnaren är...

*drumvirvel*

JÄRNÅLDER (exkl vikingatid)!!!!

*applåder, visslingar, medryckande kampsånger*



Måste säga att jag blev förvånad över detta - att vikingatiden faktiskt fick stryk. Tydligen fler än jag som börjar tröttna lite på allt tjat om birkarlar och båtbyggen. Dick Harrison är kanske trendkänsligare än jag gett honom cred för. Jag kommer återkomma med ett eget litet inslag om järnåldern längre fram, då jag gärna vill ha lite kommentarer från de som röstade fram vinnaren om varför de fastnat för just denna period.

Det blir om någon vecka, eftersom jag på måndag hoppar på färjan över Östersjön till våra finska fränder, för 5 dagars doktorandexkursion. Fullpackat schema med så mycket man bara hinner se på 4-5 dagar i SV Finland. Vilket bara är en smakbit naturligtvis. Återkommer med bilder och berättelser från denna resa om någon vecka (om det inte finns fri nätverksuppkoppling på hotellet).

Största överraskningen i tävlingen stod bronsåldern för, som efter att ha legat på jumboplats rejält länge, och som gick längst utan att få en enda röst, mot slutet gjorde en fullständigt makalös framryckning till delad 2:a plats! Vilket också möjligen kan avspegla en viss tendens inom arkeologin i sin helhet de senaste 10 åren.

Stackars vikingatid såg ett tag ut att få nöja sig med ett förnedrande bronspris (vits, vits!), men drog med en kraftansträngning upp sig till delad 2:a plats de sista timmarna.

Minst lika förvånande var att paleolitikum och mesolitikum knep en delad 3:e palts, efter att båda ha varit sena i starten. Vad kan jag säga, det finns ett gäng förvirrade stenkramare där ute i vårt avlånga land...

Som sagt, efter hemkomsten från Fagra Finland ska jag dedikera ett inslag var åt de olika medtävlande - kanske med finskt tema, vi får se. Så får ni gärna kommentera hur ni själva uppfattar dom, vad ni finner fascinerande resp ointressant.

Slutresultat (64 röster):

1. Järnålder (15)

2. Bronsålder (13) ; Vikingatid (13)

3. Paleolitikum (8) ; Mesolitikum (8)

4. Neolitikum (7)

Andra bloggar om: arkeologi, enkät

Att gräva sin egen grav

Repatriering - frågan om återlämnande av föremål och skelett ur museisamlingar till ursprungsländerna/folken är en het fråga. Den är också långt mer mångfacetterad och problematisk än vad som ofta kommer fram i allmän medial pajkastning. DN har idag en sansad sammanfattning av de museer som just nu är involverade i olika frågor om återlämning. Det rör allt från rovgrävningar av aboriginers gravar i Australien, till målningar som beslagtagits av nazister och sålts vidare.

För svenska arkeologer är den mest aktuella frågan den om lämningar av samer i olika samlingar. Allmänheten får lätt för sig att det rör sig om högvis med rovgrävda historiska skelett som använts i fruktansvärda rasbiologiska studier. Även om det helt klart finns exempel på skelett som rovgrävts under 1800- och tidigt 1900-tal, så är den andelen ganska liten - tack o lov. Mer komplicerat blir det när man talar om lämningar som är kanske 1000 år gamla. Otvetydigt samiska, men ska de verkligen ses som bevis på ett övergrepp och återlämnas till nutida representanter? Ska de få en kristen återbegravning, när de kanske inte alls varit kristna? Men för mig är faran en annan - kunskapen om samerna och Norrlands förhistoria är fortfarande extremt dålig bland allmänheten. Nya utställningen på Historiska museet har på inga vis motarbetat detta, det mest nordliga de visar är en brandgrav från Ångermanland om jag inte missminner mig. Troligen har rädsla för konflikt och kontroverser delvis undermedvetet spelat in i vad som valts ut för visning.
Så vad blir resultatet av att sänd tillbaka förhistoriska samiska lämningar och föremål? Paradoxalt nog att de blir än mer marginaliserade och osynliggjorda. Samtida lämningar från södra Sverige, som av vikingagravar och liknande, kommer helt dominera bilden av förhistorien i detta avlånga land.

I februari hade vi i Uppsala en mycket givande seminarieserie med Liv Nilsson-Stutz, arkeolog och osteolog utbildad i Lund, Frankrike och USA, som just nu håller på med en internationell studie av repatrierings-debatten. Hon lyfte också fram att politiker lätt får moralpanik av frågan, för dom är frågan om levandegörande av förhistorien ofta av mindre vikt än lättköpta politiska poäng. Framförallt finns det en tendens att gruppera ihop alla "urinnevånare" i en region i en enda stor klump. Jag vet t ex att det finns ett antal samer som hellre än återlämnande och nedgrävning av fornfynden vill verka för att de lyfts fram och ges utrymme på museerna. Likaså har många amerikanska museer etablerat goda och givande kontakter med indiangrupper, som istället för att kräva sakerna åter hjälper till att bekosta större och bättre utställningar.

För de som är involverade i debatten och besluten gäller det att inte omedelbart bunta ihop allt i stora containers och skicka iväg det. Frågan gäller etik snarare än moral - att vårda och beskydda fornminnena, studera och forska med stringens och kompetens, samt att förmedla och fördjupa allas vår kunskap om skilda människor, kulturer, tider och förhållanden.

Tänk vad fattig vår kunskap, och vad inskränkta våra liv skulle vara, om vi bara fick se och höra om det lokala.

Andra bloggar om: arkeologi, museum, repatriering, samer

Stenkul!

Dagens Rocky i DN - Klicka för förstoring :D