Vetenskapsblogg-skolan Del 1

Jag tänkte pröva ert tålamod med att under de kommande veckorna posta en del inlägg med lite tips och funderingar jag har kring just det här med att ha en vetenskapsblogg. Det är en förmedlingsform som jag hoppas och tror kommer bli allt vanligare i framtiden. Det finns åtskilliga goda råd kring bra bloggande i bloggosfären, men jag ville ändå kasta ned några råd som jag tycker är giltiga just för den ganska speciella form som vetenskapsbloggar är.

Till att börja med så vill jag med termen "vetenskapsblogg" inkludera alla typer av bloggar som fokuserar på att förmedla och diskutera olika former av vetenskap i dess breda bemärkelse: från filosofi till fysik. Vare sig det rör sig om enskilda entusiaster, engagerade forskare eller officiella forskningsinstitut/myndigheter. Kvaliteten på det som tas upp kan naturligtvis variera extremt mycket, men detsamma kan sägas om de olika artiklar som samlas under beteckningen vetenskapsjournalistik...

1. Varför blogga? Nej allvarligt - varför!?
Det här är den första och allra viktigaste frågan du bör ställa om du funderar på att starta en blogg. Jag är visserligen en ivrig påhejare av mediet, men det betyder inte att jag anser att det finns något egenvärde i att dra igång en blogg. Om du är intresserad av förmedling och diskussioner så finns det många olika sätt att göra detta digitalt. Beroende på dina behov och ditt syfte kanske en hemsida passar bättre, eller du kan börja engagera dig i ett diskussionsforum, eller helt enkelt nöja dig med att kommentera på andras bloggar. Du måste inte registrera en blogg för att någon vän eller kollega predikar som en nyfrälst över hur det har ändrat hennes liv, eller någon chef/webbansvarig/studierektor gått en helgkurs i social medier. Det är okej att säga nej.

Fråga dig själv om du gör detta för att du själv vill, eller om det bara är så att du känner någon sorts press utifrån.

2. Ta det inte så allvarligt...
Bara för att du bör fråga dig själv ärligt varför du vill ha en blogg, så behöver svaret inte vara blodigt allvar och superseriöst. Tvärtom är det bättre att gå in i detta med så få förväntningar som möjligt, och med ett öppet sinne för vad det kan ge och resultera i. Jag drog igång min blogg för tre år sedan med extremt vag koll på vad jag gjorde, mest för att jag ville kunna kommentera en del nyheter, skriva på svenska (eftersom jag mest läste och skrev på engelska just då), och i övrigt hitta tillbaka till glädjen med mitt ämne. Det ledde sedan till helt andra saker än jag trott, vilket var roligt på sitt sätt. De som tror att en blogg kommer ändra massor på direkten blir ofta grymt besvikna och överger det hela.

Du behöver inte ha total koll på allt eller göra allt rätt direkt - det ger sig, och du har tid att utvecklas. Forskare och akademiker i allmänhet är ofta väldigt nervösa inför att sticka ut hakan om det inte känns väldigt seriöst, bearbetat och kontrollerat. En av de svåraste sakerna för oss när vi börjar blogga är därför att släppa på det där kontrollbehovet och rädslan inför det ofärdiga. Återigen, slappna av - du behöver inte ha allt klappat och klart innan du startar upp din blogg, tvärtom. Testa i några månader om du är osäker, det är bara att radera allt om det inte visar sig vara nåt för dig.

3. Det handlar inte om dig!
Det kan verka märkligt, men trots att det är din blogg så är det inte du och dina önskningar/förväntningar/behov som står i centrum (det är liksom bara grundförutsättningen). Om du bara utgår från vad du vill säga och hur du vill säga det så kommer väldigt få orka lyssna. Om du har en vetenskapsblogg så finns det ju någonstans en önskan i dig om att kunna förmedla och undervisa och problematisera. Här kan lite grundläggande pedagogik vara användbart. När jag läste högskolepedagogik fick vi lära oss att lärare brukar gå igenom tre stadier i sin utveckling:

A. Första gången man blir tilldelad ett ämne fokuserar man hårt på vad man tycker att studenterna bör kunna. "Det här bara måste alla veta om mellanneolitikum!" Lektionsförberedelserna går mestadels ut på att få in all denna livsnödvändiga kunskap på den tilldelade tiden. Klichén är föreläsaren som läser utantill i sitt noggrant förberedda papper och bläddrar igenom 200 slides på 90 minuter medan åhörarna får hjärnblödning.

B. Detta följs (förhoppningsvis) av att föreläsaren som blivit lite mer varm i kläderna yrvaket börjar fråga sig vad mottagarna är intresserade av, vilken bakgrund och förkunskap de kan tänkas ha. Läraren lyfter blicken från papprena och ser publiken, läser av när de verkar tappa koncentrationen, noterar det som får dem intresserade igen. Nu experimenteras det mer med upplägg och framställning för att kunna engagera lyssnarna.

Detta är bra, men om det går för långt offrar föreläsaren syftet med hela undervisningen till förmån för massans engagemang. Enkla poänger, slagkraftiga klichéer, vinnande jippon - jag tror många av oss har tagit del av enormt roliga föreläsningar som man efteråt frågar sig vad de egentligen handlade om, eller om man hörde något man inte redan visste. Du är inte i underhållningsbranschen, du måste inte roa alla.

C. Den tredje fasen som pedagoger därför pratar om är när steg A möter steg B. När läraren visserligen reflekterar över hur hon kan nå åhörarna och få dom entusiasmerade - men gör det utifrån ett fokus på vad som bör och måste förmedlas, vilken kunskap som är viktig. Dom som verkligen besitter den talangen hör till dessa gudabenådade varelser som det är sällan oss förunnat att stå inför. Men det är ett ideal man alltid bör sträva emot.

Så för att sammanfatta - det du vet och brinner för att förmedla till andra är oerhört viktigt: glöm inte bort det, tappa inte tron! Men glöm heller inte bort att se och uppmärksamma mottagaren. Reflektera seriöst över hur du får X till Y via Z. Om X inte når fram så är det inte nödvändigtvis fel på Y, men inte heller X. Fundera istället på om Z kan göras annorlunda.


Nästa gång ska jag ta upp vem du egentligen vänder dig till och vad en blogg inte är.


Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, blogga, populärvetenskap, förmedling

Barn i nutid och dåtid

När jag för en herrans massa år sedan jobbade som guide vid utställningen om Nordisk förhistoria på Gustavianum (ett enda rum!) lärde jag mig en mycket viktig läxa: barn är den allra bästa och allra värsta publik man kan ha. Frågvisa, envisa, nyfikna, bubblande, påhittiga, sökande, energiska - med tålamod som fjärilar på amfetamin. Om det gick bra hade jag en skara otroligt engagerade åhörare som lärde mig massor i gengäld. Om det inte gick bra kröp jag därifrån svettig, snyftande och mentalt blodig... Brutalare än en 9-åring är svårt att finna.

Barn får sällan något att säga till om när det görs utställningar, och de har ofta varit en undanskymd och negligerad del av forskningen. Men vi har faktiskt blivit bättre på det här området. Många museer har numera avdelningar där barn kan få plocka och röra och testa, och montrar som de faktiskt kommer åt att se. Det finns inte bara en ständigt växande skara barnböcker om förhistorien – som även innehåller barn, utan även en hel del forskning om barn och barndomsbegreppet under olika tidsperioder. Om detta och mer kommer det presenteras och diskuteras på seminariet Barn - dåtid - framtid vid Forum för kulturarvsforskning den 17:e maj, anordnat av RAÄ.

Föredragshållare: Karin Helander från centrum för barnkulturforskning, Ingrid Söderlind från Institutet för framtidsstudier, Sophie Jonasson och Lena Johansson från Riksantikvarieämbetet, Anna Wilson, Li Kolker och Susanna Johansson från Historiska museet, samt Anne-Sofie Gräslund från Uppsala universitet. Moderator Tiina Rosenberg leder diskussionerna.

Mer information och anmälan

Historiska Museet fortätter förresten med utgrävningarna av platsen för Konst- och Industriutställningen 1897på Djurgården . De i allmänheten som är intresserade av att gå en liten grävkurs mitt i stan och rota fram historiska lämningar i sommar kan hitta mer information på deras webbsida.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, vetenskap, populärvetenskap, Historiska museet, RAÄ, barn

Högt och lågt om historia och kulturarvet

En härlig nyhet för alla historie-älskare: Maja Hagerman har återuppväckt sin blogg och även efter lite mixtrande lyckats få igång kommentarsfunktionen. Jag hoppas att hennes tilltro till mänskligheten inte straffar sig, för jag ser verkligen fram emot att kunna läsa och kommentera hennes inlägg. Föga förvånande är Maja inte direkt imponerad av Sveriges Historia-serien på fyran, men jag måste framförallt tipsa om hennes senaste inlägg där hon skriver en liten blänkare om en ny essäsamling av Stefan Jonsson med den underbara titeln "Rapport från sopornas planet". Tydligen är kulturarvet och dess användning i dag i fokus i en av essäerna: "De dödas testamente". Efter att ha läst vad Maja skriver om den har jag insett att jag måste köpa den här boken om så bara för den här essän - den är en uppmaning att låta förhistorien vara något annat än en rak okomplicerad marsch mot nutiden, att hylla det komplexa, konfliktfyllda, fragmentariska, tvetydiga.

Apropå det där med historieintresse så uppmärksammade Lars Lundqvist mig via Facebook på en kulturkrönika i Ekot av Johannes Ekman som får mig undra lite över hur pass mycket förberedelse som går in i dessa krönikor (förmodligen lika mycket som ett genomsnittligt blogginlägg...). Det är Historiska Museet, inte Nordiska Museet, som ska öppna upp utställningen Sveriges Historia. Och namnet uttalas Harrison - inte Härrison. Ekman tar i sin krönika i alla fall upp en intressant artikel i tidningen Fokus om det ökade antalet populärvetenskapliga historietidningar. Intresset har visserligen ökat bland män som söker sig till högskolekurserna, men tyvärr verkar flera ha ett ganska snävt militärhistoriskt perspektiv, á la Discovery Channel. Vilket återigen väcker den svåra frågan: är all förmedling av godo? Är den nya tidens 'gimmick'-vetenskapliga TV-program en hjälp eller ett hinder för att skapa djupare historieintresse hos allmänheten?

Lästips: Barbarossas blogg ger en liten recension av en utställning på Musei Capitolini och funderar lite kring historikers och antikares ibland onödiga besatthet över vem som egentligen erövrade vem och "vann" i slutänden.


Läs även andra bloggares åsikter om historia, populärvetenskap, Sveriges Historia, Maja Hagerman

Förmedlingens dilemma

Jag hoppas många har haft en chans att titta på inslaget på Vetenskapens Värld om de skånska megalitiska lämningarna, inte minst döseryggen. Jag tycker nämligen det förmedlar bättre än jag någonsin kan göra bristerna i TV4:s monsterproduktion Sveriges Historia. Inte så att den senare är undermålig eller nåt, bara att den med små medel kunnat vara så oerhört mycket bättre och mer gripande. Om någon som verkligen är intresserad av förhistoria och respekterar arkeologi ingått i Svea Televisions produktionsteam. Det märks att de inte har haft en sammanhållande idé i manusform hur man tar sig genom 10.000 år på 100 minuter. Inslagen verkar lösryckta och hackiga. En del är bra, andra ganska absurda. Hoppet från gånggrifterna från 3300 f.Kr. till Kiviksgravens röse från c 1300 f.Kr – ett glapp på 2000 år – gick på 2 sekunder med ingen brygga vad jag kunde märka (stenhög som stenhög).

Jag måste säga att jag är glad och lättad att förhistorien nu nästan är avklarad, ett kort stopp hos krigiska vikingar och sedan kan vi lägga detta bakom sig. Jag när fortfarande ett hopp om att delarna som handlar om medeltiden och framåt inte är upplagda som ett Bolibompa-program.

Under programmets gång var det full fart på Twitter där vi var några som roade oss med att kasta ned intryck och notera de bästa citaten. Min favorit gällde Granhammarsmannen: ”Isotopanalyser visar att han tyckte om fisk”. Den borde Elin Fornander gravera på en bronsplatta. Inte en enda arkeolog syntes i bild eller omnämndes med namn, inte ens Jonathan Lindström vars outtröttliga arbete med Granhammarsmannen resulterade i en av de bästa böcker som skrivits i populärvetenskap i Sverige de senaste 100 åren. Så jag var glad (och lättad) att det var Jonathan och inte Dick som denna gång svarade på chatt-frågor efter programmet. Kika på dem om ni vill veta lite mer. Eller än hellre – köp boken!

Iallafall så hamnade jag i en mikrodebatt med Lars Amreus, Historiska Museets chef, på Twitter (ja, han twittrar!). Jag uttryckte en önskan om att Historiska Museet som visas upp som sponsor vid reklamavbrotten skulle ta lite mer ansvar för innehållet, eftersom deras namn indikerar en kvalitetsstämpel för allmänheten. Lars ansåg att de inte hade mer möjlighet att påverka än vanliga sponsorer, typ byggföretag som sponsrar Fuskbyggarna. De kan se till att helheten verkar gedigen, men inte lägga sig i detaljerna. Även om jag förstår det argumentet har jag en avvikande åsikt. För det första är SHM inte ett företag i konkurrens bland andra – det är en statlig myndighet och vår främsta instans för förmedlandet av förhistorien. Det är ett varumärke som har enorm tyngd.

För det andra tror jag inte någon tittare uppfattar deras logga som en ren reklam för att gå på utställningar. Det ses snarast som en garant för att detta informationsprogram granskats och godkänts av experter – även om det inte är fallet. Går man dessutom in på produktionsbolaget Svea Televisions hemsida och läser om programmet så står det allra högst upp att det är gjort i samarbete med Historiska Museet och Norstedts förlag. SHM har en utställning på temat som kommer under året. SHM är en fjäder i hatten för TV4 – det borde vara de som betalar för privilegiet att stoltsera med Odin och Sleipner i sitt program. Vikten av att kunna ställa motkrav på populärvetenskapliga produktioner ökar bland många forskare i takt med att de blir allt fler och insikten om att folk tjänar pengar på oss. Det är lovvärt att brinna för förmedling, men om vi bara används som någon sorts alibi och utan respekt för vår verksamhet och kunskap så är det dags att resa sig och lämna bordet.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Sveriges Historia, historia, TV4, Jonathan Lindström, Granhammarsmannen, Svea Television,

Neolitikum som den kan och borde förmedlas!

Ikväll är det dags för avsnitt 2 i TV4:s serie Sveriges Historia. Bronsåldern kommer avhandlas (avhyvlas?), liksom äldre järnåldern. Efter det kan vi nog andas ut lite eftersom jag när ett visst hopp att programmet ökar i kvalitet när vi kommer in i tidevarv där det finns historiska källor som teamet inte kan ignorera på samma sätt som arkeologisk data.

Men jag vill ta tillfället att rekommendera er att titta på ett avsnitt av Vetenskapens Värld som tydligen sändes i måndag på SVT vilket jag helt missade. Programmet går att se igen på SVT Play och om ni spolar förbi de första 33 minutrarna kommer ett inslag om just den tidsperiod som dels helt förbigicks i Sveriges Historia del 1, dels manglades till oigenkännlighet: neolitikum. Det rör sig om de enorma gravmonument som uppfördes under de första 1000 åren efter jordbrukets etablering i Skåne. Det utgår främst från de fantastiska grävningarna längs väg E6 där man bland annat hittat en döserygg och där det finns stora stenkammargravar.

I programmet intervjuas grävledaren Magnus Andersson och dessutom Per Karsten från Lunds Historiska Museum och de är mitt bästa oemotsägliga bevis att det är total osanning att påstå att arkeologer inte kan levandegöra förhistorien, eller att det i så fall måste ske på bekostnad av saklighet. Karsten som kryper inne i megalitgravven och på skorrrrrande skånska berättar om de dödas återfödelse är helt underbar! Kan ingen buda över detta till TV4 och visa dem vad deras program egentligen hade kunnat vara om de talat med några arkeologer och struntat i att spekulera runt kannibalism?

Ett varmt, varmt tack till redaktionen på Vetenskapens Värld och till Magnus och Per!


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, E6, utgrävning, döserygg, Skåne, Vetenskapens Värld, vetenskap, populärvetenskap, Sveriges Historia, TV4

Hembygdsföreningarna i fokus: Tendens P1

I veckan kommer programmet Tendens i P1 att sända en serie program runt temat Hembygdsföreningarna. Inslag som jag tror att många bör lyssna på, speciellt om de är verksamma inom kulturarv- och kulturmiljösektorn.
Många hembygdsföreningar drivs med utifrån stolthet, nyfikenhet och ren glädje kring förmedling av traktens historia och förhistoria. Jag har träffat och talat med åtskilliga av dessa under årens lopp. En del deltar även aktivt själva i att inventera sin region och öka vår kunskap om forntida bebyggelse.

Tyvärr har det parallellt med detta alltid funnits inskränkta, rasistiska individer och grupperingar som försökt ta över eller utnyttja denna goda föresats. Tidningen Expo har nu tydligen ett samarbete med rörelsen för att hjälpa de lokala föreningarna att upptäcka och motverka sådana försök att knyta hembygdsföreningarna till anti-demokratiska rörelser. Ett fantastiskt bra initiativ av båda parter.

Om detta och mycket mer alltså i Tendens på måndag till onsdag.



Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, hembygdsföreningar, Expo, kulturarv, radio, Tendens

Hällristning av solvagn i Småland

Det stora hällristnings-letar-projektet i Småland fortsätter ge fantastiska resultat. Nåddes via djungeltrummorna av rykten om en solvagn nu i veckan och idag kan den beskådas i SvD. Det är Den första av sin typ på östkusten, de övriga har hittats på Väskusten och de är inte vanliga där heller. Solvagnar i mer tredimensionell form känner vi till från en offernedläggelse i en våtmark på Själland. Trundholmsvagnen var gjord i brons med guldfolie över själva solplattan.

Läs mer om hällristningsletarna och se fina bilder från fältet på Joakim Goldhahns blogg. Förutom vagnen har det hittats ett hundratal skeppsristningar, ett stort antal skålgropar och en del mer.


P.S. Dick Harrison gör ett avsteg från att blogga om kungligheter på SvD och kommenterar den lilla storm han mötte efter första avsnittet Sveriges Historia runt vad som sades om ursprungsbefolkningar. Att ens nämna denna problematik är att banka på en burk med bålgetingar med ett basebollträ och sedan öppna locket. Vad man än säger kommer det göra någon heligt förbannad. Och de som vill ge sig in i den här debatten är alltid 110% övertygade om att de har rätt och tonvis med vetenskapliga argument - oavsett vad de argumenterar för.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, hällristningar, Småland, Casimirsborg, bronsålder, solvagn